FN-rapporter 2008 FN RAPPORTERAR OM. Rätten till mat I SAMMANDRAG

Transkript

1 FN-rapporter 2008 FN RAPPORTERAR OM Rätten till mat I SAMMANDRAG

2 FN RAPPORTERAR OM Rätten till mat Omslag: De skenande matpriserna har påverkat Världslivsmedelsprogrammet WFP:s möjligheter att bistå med humanitärt livsmedelsbistånd. Här WFP:s skolmatsprogram i Ecuador. I denna skrift ingår översättning, sammanfattning och bearbetning av följande rapport och analys: Report of the Special Rapporteur on the right to food, Jean Ziegler. January Analysis of the world food crisis by the UN Special Rapporteur on the right to food, Olivier de Schutter. May Redaktör för skriftserien: Berith Granath Översättning och sammanfattning: Lars Eriksson Grafisk form: Tweed&Wognum Foto omslag: WFP Tryck: AB Danagårds Grafiska, Ödeshög, 2008 Upplaga: ISBN Svenska FN-förbundet Box Stockholm Telefonnummer: E-post: info@fn.se Webbadress: Svenska FN-förbundet

3 Innehåll Förord 3 FN:s råd för mänskliga rättigheter 4 Rapport om rätten till mat 7 Rätten till mat i Cuba 15 Rätten till mat i Bolivia 18 MR-rådets behandling av rätten till mat 21 Analys av matkrisen i världen 22 MR-rådets specialmöte om matkrisen och rätten till mat 28 Länkar Svenska FN-förbundet: Regeringens webbsida om mänskliga rättigheter: Sidas webbsida om demokratisk samhällsstyrning och mänskliga rättigheter: www. sida.se/sida/jsp/sida.jsp?d=104 FN: FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter: FN:s råd för mänskliga rättigheter: www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil Specialrapportören om rätten till mat: www2.ohchr.org/english/issues/food/index.htm FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO: FAO Norden: Världslivsmedelsprogrammet WFP: WFP Norden: OSSE:s webbsida om mänskliga rättigheter: Raoul Wallenberg Institute: Amnesty International, svenska sektionen: Förord Svenska FN-förbundet följer reformeringen av FN:s arbete för mänskliga rättigheter. FN-förbundet hade stora förhoppningar att rådet för mänskliga rättigheter som inrättades 2006 och ersatte kommissionen skulle innebära en förstärkning av världssamfundets insatser för att stärka mänskliga rättigheter. Hittills har inte rådet levt upp till våra förväntningar. Men vi hoppas fortfarande. Skyddet av mänskliga rättigheter måste stärkas världen över. MR-rådet har i uppgift att bidra till detta. Den tidigare kommissionen för mänskliga rättigheter kritiserades för att vara för politiserad. Få frågor är så politiskt känsliga som mänskliga rättigheter. Förvisso kränker många stater sina invånares mänskliga rättigheter, vilket är oacceptabelt. Men de vill inte bli kritiserade för det i rådet för mänskliga rättigheter, vilket också är oacceptabelt. Stater som begår brott mot folkrätten ska kritiseras. Trots att FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna som antogs 1948 är universellt accepterad finns det en skiljelinje mellan olika länder hur de ser på mänskliga rättigheter. Skiljelinjen går ofta mellan ickedemokratiska och demokratiska länder. Alla mänskliga rättigheter, oavsett om det handlar om medborgerliga och politiska eller ekonomiska, sociala och kulturella ska skyddas av de stater som undertecknat de två grundläggande konventionerna från Men vi vet att bristerna är stora. I den här skriften har FN-förbundet valt att lyfta fram rätten till mat med anledning av livsmedelskrisen i världen. Det är ytterligare en kris som drabbar fattiga människor i utvecklingsländer hårdare än mer välbeställda människor i vår del av världen. Om inget görs kommer matkrisen att undergräva arbetet för att nå millenniemålen. Bland MR-rådets tematiska specialrapportörer finns en som granskar rätten till mat. Vi har sammanfattat den sista rapporten om rätten till mat, som den under våren avgående rapportören Jean Ziegler presenterade på MR-rådets möte i mars Det första den nytillsatta rapportören om rätten till mat, Olivier De Schutter, gjorde var en analys av matkrisen. Han är mycket kritisk till FN-systemets bristande samordning i hanteringen av livsmedelskrisen och staters bristande politiska vilja att göra något åt den. Rätten till mat verkar inte vara en prioriterad fråga, enligt De Schutter. Något som måste ändras, om inte ytterligare miljoner människor ska hotas av hungersnöd. Svenska FN-förbundet välkomnar att Sverige har gett ett extra bidrag till Världslivsmedelsprogrammet WFP för att organisationen ska kunna fortsätta att ge humanitärt matbistånd till de drygt 70 miljoner människor som behöver det. FN-förbundet vill med den här skriften bidra till fortsatt diskussion om matkrisen och dess orsaker. Det är en humanitär kris som måste upp på den politiska agendan. FN-förbundet hoppas att Sveriges regering bidrar till det och att det svenska biståndet, via FN-organ och bilateralt, bidrar till ökad livsmedelssäkerhet och minskad risk för hungerkatastrofer. bonian golmohammadi Generalsekreterare Svenska FN-förbundet 2 3

4 FN:s råd för mänskliga rättigheter FN:s råd för mänskliga rättigheter har till uppgift att främja universell respekt för de mänskliga rättigheterna behandla situationer där de mänskliga rättigheterna kränks, inklusive grava och systematiska kränkningar, och avge rekommendationer om detta främja utbildning om de mänskliga rättigheterna samt ge tekniskt bistånd och kapacitetsstöd på detta område vara ett forum för dialog om tematiska MR-frågor genomföra en universell granskning av hur stater efterlever sina MR-förpliktelser bidra till att förebygga MR-kränkningar och skyndsamt åtgärda akuta kriser på MRområdet. FN:s råd för mänskliga rättigheter upprättades av FN:s generalförsamling i april Året innan hade FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan inbjudit världens stats- och regeringschefer till ett toppmöte i FN för att diskutera FN:s framtid. Världsorganisationen hade då funnits i 60 år. Det hade länge funnits behov av att modernisera FN. Men försöken att göra det hade inte varit särskilt framgångsrika. Inför toppmötet presenterade Kofi Annan sin rapport Under större frihet: För utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter åt alla. I kapitlet om mänskliga rättigheter föreslog han bland annat att FN:s kommission för mänskliga rättigheter skulle ersättas med ett mindre MR-råd för mänskliga rättigheter som skulle ha större makt än kommissionen. Medlemmarna i MR-rådet skulle vara stater som var förebilder när det gäller skyddet av mänskliga rättigheter i syfte att öka rådets trovärdighet. Kommissionen för mänskliga rättigheter som upprättades 1946 har under åren utarbetat deklarationer och konventioner om mänskliga rättigheter, inklusive FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som antogs av FN:s generalförsamling den 10 december Bland de konventioner om mänskliga rättigheter som kommissionen utarbetat finns åtta kärnkonventioner. Stater som anslutit sig till dessa konventioner lämnar med några års mellanrum in rapporter om hur de följer respektive konvention. För varje konvention finns det en kommitté med oberoende experter som granskar och kommenterar de anslutna staternas implementering av föreskrifterna i konventionen. De två grundläggande konventionerna, den ena om medborgerliga och politiska rättigheter och den andra om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, antogs av FN:s generalförsamling Först därefter fick kommissionen ett utvidgat uppdrag att börja granska mänskliga rättigheter. Kommissionen började utse specialrapportörer för tematiska eller landspecifika studier. Rapportörerna som skulle granska mänskliga rättigheter i specifika länder fick ofta utstå mycket kritik på kommissionens möten, inte minst av företrädare för det land som granskats. Länder som granskades på detta sätt och många andra ansåg det orättvist att vissa länder skulle granskas och andra inte. Debatten var ofta politiserad och fokuserad mer på meningsskiljaktigheter än på frågor om mänskliga rättigheter. Kommissionen kritiserades också för att länder som var notoriska kränkare av mänskliga rättigheter själva var medlemmar i den. Det var i ljuset av den situationen som Kofi Annan föreslog ett mindre, mer trovärdigt och kraftfullare MR-råd. Annan hade en vision att MR-rådet skulle få något av säkerhetsrådets betydelse och makt. Men det råd som generalförsamlingen inrättad fick nästan lika många medlemmar som den gamla kommissionen och har knappast blivit mäktigare. I september 2008 hade rådet haft nio möten, varav de första diskuterade hur rådet skulle strukturera sitt arbete. Från icke statliga organisationers perspektiv fanns det en oro att det nya MR-rådet inte skulle tillåta dessa att delta på rådsmötena i samma omfattning som tidigare. Icke statliga organisationer har, för att vara i FN-sammanhang, haft stora möjligheter att påverka regeringsrepresentanter vid kommissionens möten. En annan farhåga som organisationer hade var att de tematiska och landspecifika specialrapportörerna skulle avskaffas eftersom ett antal länder vara starka motståndare till dessa. Enskilda organisationer har fortfarande samma möjligheter som tidigare att delta i MR-rådets möten. Det finns 21 tematiska och nio landspecifika specialrapportörer Bland de tematiska kan nämnas: handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. rätten till utbildning påtvingade eller ofrivilliga försvinnanden utomrättsliga, summariska eller godtyckliga avrättningar frågan om mänskliga rättigheter och extrem fattigdom rätten till mat religionsfrihet domares och advokaters oberoende våld mot kvinnor, dess orsaker och konsekvenser främjandet och skyddandet av mänskliga rättigheter i kampen mot terrorism De nio länder som specialgranskas är följande: Burundi Nordkorea Haiti Palestinska områden som är ockuperade sedan 1967 Kambodja Somalia Sudan Myanmar (Burma) Liberia 4 5

5 Den största nyheten med MR-rådet är den så kallade universella periodiska granskningen. Alla FN:s för närvarande 192 medlemsländer ska granskas av rådet. Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, som bland annat har i uppgift att ta fram underlag till och biträda MR-rådet, har utarbetat en handledning för hur ländernas rapporter till rådet ska utformas. Rådet har antagit en tidplan för denna universella granskning Varje år ska 48 länder granskas. Sverige kommer att granskas MR-rådet har 47 medlemmar. 13 stater från Afrika, 13 från Asien, åtta från Latinamerika och Karibien, sju från Västeuropa och andra stater 1) och sex från Östeuropa. Medlemmarna utses av generalförsamlingen. Mandatperioden är tre år. Tidigare utsågs medlemmarna av ekonomiska och sociala rådet (ECOSOC) och var 53 till antalet. Alla FN:s medlemsländer inbjuds till rådets möten. De som inte är medlemmar har inte rösträtt. Under leds MR-rådet av Martin Ihoeghian Ohomoibhi, Nigerias permanenta representant i FN i Genève, som är rådets ordförande. MR-rådet sammanträder oftare än vad kommissionen gjorde. Kommissionen hade ett längre möte på våren. Syftet med att rådet träffas oftare är att det ska kunna behandla aktuella frågor om mänskliga rättigheter. Rådet sammanträder i Genève. 1) Andra stater är Canada, USA, Australien och Nya Zeeland. Rapport om rätten till mat Trots betydande framsteg i länder som Kina, Indien och flera andra i Latinamerika och Karibien har inte mycket gjorts totalt sett för att minska antalet hungrande och undernärda i världen. De har blivit fler för varje år sedan 1996 och var uppskattningsvis 854 miljoner år 2000, fastän världens regeringar lovade att halvera andelen hungriga vid millennietoppmötet 2000 och toppmötet om mat Var femte sekund dör ett barn som är yngre än tio år av svält eller sjukdomar orsakade av undernäring. Med dessa fakta inleder Jean Ziegler, FN:s rapportör om rätten till mat, sin redogörelse för hur denna rätt tillgodoses Han fortsätter: Hungersnöd och svält är inte oundvikligt. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO producerar världen redan tillräckligt med mat åt varje barn, kvinna och man. Maten skulle kunna räcka åt 12 miljarder människor, det vill säga dubbelt så många som lever i dag. Vår värld är rikare än någonsin förr. Hur kan vi då acceptera att sex miljoner barn under fem års ålder dör varje år av undernäring och sjukdomar som beror på näringsbrist, frågar Ziegler. I rapporten ställer han den mänskliga rättigheten att ha tillgång till föda som är nödvändig för ett värdigt liv mot de hinder som fortfarande står i vägen för att denna rättighet ska kunna förverkligas universellt. Definition av rätten till mat Enligt Jean Ziegler är rätten till mat den mänskliga rättigheten att ha regelbunden, permanent och oinskränkt tillgång, antingen direkt eller genom köp, till kvantitativt och kvalitativt tillräcklig och adekvat föda inom ramen för de kulturella traditionerna hos den folkgrupp som konsumenten tillhör för att säkerställa ett fysiskt och mentalt fullödigt och värdigt liv, individuellt och kollektivt. Ziegler tillägger att rätten till mat framförallt innebär rätten att kunna livnära sig på egen hand på ett värdigt sätt. En förutsättning för att denna rätt ska kunna förverkligas är tillgång till resurser och medel som gör det möjligt för individen att producera sin mat: mark att odla, småskalig bevattning, utsäde, lån, teknik och lokala och regionala marknader. Andra resurser och medel är traditionella fiskeområden, tillräcklig inkomst som möjliggör ett värdigt liv, även för arbetare i jordbruket och industrin, samt tillgång till social trygghet och samhällstjänster för de mest eftersatta. Rätten till mat inkluderar rätten till säkert dricksvatten. Staters skyldigheter Regeringar som erkänt rätten till mat har förbundit sig att alltid säkerställa den rätten för alla människor. Genom att ratificera internationella konventioner har regeringar åtagit sig att främja rätten till mat och att respektera, skydda och efterleva denna rätt utan diskriminering. Det innebär att regeringarna ska kunna ställas till svars om de försummar denna skyldighet. 6 7

6 Definitionen av rätten till mat och skyldigheten för stater att respektera, skydda och efterleva denna rätt fastslogs av FAO:s styrelse när den antog riktlinjer för rätten till mat i november Detta beslut var ett mycket betydelsefullt framsteg som avslutade en viktig teoretisk och begreppsmässig diskussion som förts under 20 år. Det banade vägen för en ny period av praktisk och konkret implementering av rätten till mat på nationell nivå. Det primära ansvaret att säkerställa mänskliga rättigheter kommer alltid att vila på de nationella regeringarna. Men regeringarna har inte alltid förmågan att skydda sina medborgare från påverkan av beslut som tas i andra länder. Alla stater måste därför se till att deras politik inte bidrar till kränkningar av mänskliga rättigheter i andra länder. I en globaliserad värld som vår kan en stats handlingar ha negativ inverkan på människors rätt till mat i andra länder. Den internationella handeln med jordbruksprodukter är ett exempel på detta. Det är allmänt erkänt att subventioner till bönder i rika länder har negativ påverkan på jordbruket och rätten till mat i fattiga länder. Ziegler understryker att stater måste respektera, skydda och stärka rätten till mat för människor som bor i andra länder, även när de deltar i beslut i Världshandelsorganisationen, Internationella valutafonden och Världsbanken. Dålig samstämmighet i FN-systemet Det finns mycket som återstår att göra för att förverkliga och skydda rätten till mat. Ett av de återstående problemen är bristen på koherens (samstämmighet) i FN-systemet. Det illustreras av skillnaden mellan den positiva utvecklingen i vissa sektorer av systemet, till exempel FAO:s riktlinjer för rätten till mat, och andra organisationers politik och verksamhet som undergräver skyddet av rätten till mat, exempelvis Internationella valutafondens och Världsbankens. Dessa institutioner, tillsammans med USA:s regering, vägrar erkänna att det finns en mänsklig rättighet till mat. De rekommenderar åtgärder som betonar liberalisering, avreglering, privatisering och åtstramning av staternas budgetar, en modell som i många fall leder till större ojämlikhet. Ziegler har vid ett besök i Niger konstaterat att privatisering av institutioner och samhällstjänster fått katastrofala följder i det västafrikanska landet. Hälsovården finansieras numera genom avgifter som de sjuka måste betala. Det har inneburit att många barn inte behandlas för undernäring. Nigers rikedom är 20 miljoner nötkreatur, får och kameler som i långa tider värderats högt och exporterats till många andra länder. Djuren ger inkomster åt flera miljoner nomader och bönder. Men privatiseringen av den nationella veterinärtjänsten har lett till att många boskapsägare inte längre har råd med vaccinationer, mediciner och vitaminer som nu säljs av kommersiella handlare. Ziegler menar att det han kallar schizofrenin i FN-systemet visar sig tydligt i frågan om mark. Flera internationella konferenser om jordreformer och landsbygdsutveckling har understrukit nödvändigheten av reformer som ger marginaliserade och utsatta grupper tillgång till åkermark. De har också framhållit behovet av lagar och bestämmelser som främjar traditionellt familjejordbruk. Samtidigt förordar institutioner som Världsbanken nya modeller för jordreformer som betonar marknadens betydelse och avråder från politiska interventioner som syftar till social jämlikhet. Staters politik är inte sammanhållen Enskilda staters politik som påverkar rätten till mat visar liknande mönster av bristande samordning. Alltför ofta händer det att en statlig myndighet vidtar åtgärder som underminerar beslut som fattats av en annan myndighet i syfte att främja och skydda rätten till mat. Genom sina åtaganden vid internationella konferenser och sin anslutning till konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och barnkonventionen har de allra flesta stater åtagit sig att respektera, skydda och genomföra rätten till mat. Den skyldigheten har alla statliga instanser och den ska genomsyra deras politik och beslut. Bristen på samordning leder exempelvis till att en regering å ena sidan antar en rättighetsbaserad politik för landets utveckling men å andra sidan driver en handelspolitik som har negativ verkan på mänskliga rättigheter i andra länder. Stora skillnader i ekonomisk makt mellan stater innebär att mäktiga stater förhandlar fram handelsregler som varken är fria eller rättvisa. Sådana regler påverkar allvarligt småbrukares möjligheter att överleva och hotar livsmedelssäkerheten, särskilt i utvecklingsländer som har tvingats att liberalisera jordbruket i mycket högre grad än industriländerna. De stora produktions- och exportsubventioner som OECDländerna ger sina bönder mer än 349 miljarder USD år 2006 eller nästan en miljard per dag leder exempelvis till att europeiska grönsaker och frukter säljs på marknader i Senegals huvudstad Dakar till lägre priser än lokala produkter. I Mexico berövas uppskattningsvis 15 miljoner bönder, många av dem urinvånare, sin försörjning på grund av konkurrensen från USA:s subventionerade majsodlingar. Det skulle vara möjligt att åstadkomma samordning genom att placera mänskliga rättigheter i centrum för regeringars politik och avstå från politik och åtgärder som kan få negativa följder för rätten till mat i andra länder, hävdar Ziegler. Han hänvisar till en resolution som antagits av generalförsamlingen med innebörden att staters politik, inklusive handelspolitiken, inte får ha negativ inverkan på rätten till mat. Diskriminering av utsatta grupper Kränkningar av rätten till mat drabbar särskilt utsatta grupper som kvinnor och urfolk som en följd av diskriminering och marginalisering. Kvinnor producerar procent av livsmedlen och sköter allt hushållsarbete, inklusive matlagningen, i utvecklingsländerna. Trots denna nyckelroll för livsmedelssäkerheten är 70 procent av alla hungrande kvinnor eller flickor. Kvinnor möter ofta svåra hinder när de försöker få tillgång till resurser som mark, vatten och krediter därför att de inte erkänns som producenter eller är juridiskt jämställda med män. Enligt FAO fortsätter andelen kvinnliga familjeförsörjare på landsbygden att öka. I en del utvecklingsländer är andelen över 30 procent. 8 9

7 Men kvinnor äger mindre än två procent av all mark. Trots legala och konstitutionella rättigheter i många länder möter kvinnor fortfarande betydande hinder för arv, köp och kontroll av mark. Diskriminering och utanförskap är ett hinder även för urfolk att få sin rätt till mat tillgodosedd, trots de utfästelser om skydd av urfolks ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som skrivits in i FN:s deklaration om urfolks rättigheter. Det finns ungefär folkgrupper och sammanlagt omkring 350 miljoner individer som räknas till urfolken. Större delen bor i utvecklingsländer. Det har länge varit uppenbart att urfolk hör till de mest sårbara människorna på grund av en lång historisk process av kolonisering, exploatering och politisk och ekonomisk marginalisering, vilket lett till fattigdom, hunger och undernäring. Situationen är fortfarande alarmerande till följd av fortsatt diskriminering och dålig tillgång till produktiva resurser. Hungerflyktingar Människor som flyr från sitt land på grund av hunger är bland de mest diskriminerade och utsatta. De hör också till dem som drabbas mest av bristen på samstämmighet i staters flyktingpolitik. Jean Ziegler hävdar att stater måste utvidga det lagliga skyddet av flyktingar så att det också omfattar människor som flyr från hunger och andra allvarliga kränkningar av deras rätt till mat. Han föreslår ett nytt juridiskt instrument som erkänner dessa människor som flyktingar från hunger och ger dem åtminstone rätten att få tillfälligt skydd så att de inte sänds tillbaka till det land där hunger och svält hotar deras liv. Flera miljoner människor flyr över nationsgränser, särskilt i Afrika söder om Sahara, för att undkomma svält. Många försöker nå Kanarieöarna från Mauretanien eller Senegal. Enligt den spanska regeringen nådde afrikanska migranter Spaniens kuster Ytterligare migranter anlände till Italien eller Malta från Libyen eller Tunisien. Migranter försöker också nå Grekland genom Turkiet eller Egypten. År 2006 internerade spanska myndigheter åtminstone människor som anlänt till Kanarieöarna efter riskabla färder över öppet hav i överfyllda fiskebåtar. Många är i mycket dåligt skick, kroniskt undernärda och alltför svaga för att orka stå eller gå. Ändå blir de flesta internerade och förblir frihetsberövade tills de tvångsavvisas till sitt hemland. Ingen vet hur många tusen människor som dör när de försöker fly från hungern men det flyter ständigt upp lik på stränderna eller fastnar i fiskares nät. Generalsekreteraren för Internationella Röda Korskommittén har sagt: Den här krisen har ignorerats fullständigt, ingen kommer till dessa förtvivlade människors hjälp och ingen organisation för statistik som ger en bild av denna dagliga tragedi. EU:s svar till de afrikanska flyktingarna är att militarisera flyktingmottagningen och gränspatrullerna. Regeringarna i Europa tycks tro att det går att lösa flyktingproblemet med militära och polisiära medel. De flesta som flyr från hunger stoppas vid gränserna och får inte det skydd de behöver därför att de inte uppfyller kriterierna för asyl i traditionell och juridisk mening. Alla regeringar är skyldiga under internationell lag att ta emot asylsökande och ge flyktingar skydd, men definitionen av flykting är mycket snäv enligt flyktingkonventionen från 1951 och tillhörande protokoll från Hungerflyktingen ger sig inte iväg frivilligt utan av nödvändighet. Han eller hon är tvungen att fly. När hungersnöd drabbar ett helt land eller en hel region har de som flyr undan svälten inget annat val än att ta sig till ett annat land. Svälten utgör ett omedelbart hot mot deras liv. Därför har de rätt till asyl och till skydd, hävdar Ziegler. Icke-statliga aktörer En annan företeelse som i hög grad påverkar rätten till mat är de mäktiga så kallade icke-statliga aktörerna på den internationella arenan: de transnationella företagen. De 200 största företagen kontrollerar i dag omkring en fjärdedel av världens totala produktiva tillgångar. Många transnationella företag gör vinster som vida överstiger statsinkomsterna i länderna där företagen verkar. Koncentration av ägandet har skapat enorma transnationella företag som skaffat sig monopol på hela matkedjan från produktion via handel och förädling till detaljhandelsledet, vilket minskar valmöjligheterna för bönder och konsumenter. Tio företag, bland dem Aventis, Monsanto, Pioneer och Syngenta, kontrollerar en tredjedel av utsädesmarknaden, värd 23 miljarder USD, och 80 procent av den globala marknaden för bekämpningsmedel, värd 28 miljarder USD. Även om privata företag kan förbättra effektiviteten i livsmedelssektorn, utgör företagens makt en fara för både småbrukare och konsumenter. FAO har avslöjat att 85 procent av grödorna sojabönor, majs och bomull har genmodifierats för att minska kostnaderna för storskaliga odlingar och inte för att livnära världen eller förbättra matens kvalitet. Inga seriösa investeringar har gjorts för att förädla någon av de fem viktigaste grödorna i de fattigaste länderna: hirs, durra, pigeon pea, chickpea och jordnöt. Dessutom har transnationella företag ökande makt över tillgången till vatten. Distributionen av vatten har liberaliserats i allt snabbare takt världen över. I många fall har Internationella valutafonden och Världsbanken satt som villkor för lån och bidrag till utveckling att den privata sektorn får ta hand om distributionen av vatten. Nya uppgifter om privatisering av vatten antyder att det i vissa fall kan leda till effektivare utnyttjande men att det ofta blir dyrare vilket leder till att de fattigaste inte har råd att köpa vattnet. En studie av privatiseringen av vattenförsörjningen i Manila, Filippinerna, visar några positiva effekter. En miljon fler invånare anslöts till vattenledningen mellan 1997 och Men priset på vatten ökade med 425 procent och blev därmed för högt för de fattiga. Studien visar att de fattigaste blivit diskriminerade på två sätt. Priset på vatten är högst i de fattigaste samhällena och vattenkvaliteten har försämrats snabbt i samma områden. Det fanns inte någon instans som kunde utkräva ansvar för misskötseln. Människorna som påverkades av förändringarna hade inte fått möjlighet att delta i förändringsprocessen. I många fall har transnationella företag självmant valt att följa normerna för mänskliga rättigheter och antagit egna riktlinjer och uppförandekoder

8 Det finns flera mellanstatliga överenskommelser om kontroll av transnationella företags sociala ansvar och respekt för mänskliga rättigheter, bland annat rätten till mat. Men mekanismerna för övervakning av hur företagen lever upp till kraven är svaga, konstaterar Ziegler Ökenspridning Många av de globala livsmedelskriserna orsakas av svår torka, ökenspridning och markförstöring eller djup fattigdom och konflikter om knappa naturtillgångar. Totalt sett berörs nära två miljarder människor i över 100 länder av ökenspridning och markförstöring. Majoriteten av dem som lever i torra områden bor i Asien (omkring 1,4 miljarder). 325 miljoner bor i Afrikas torra zoner. Ytterligare 140 miljoner bor i Europa och 177 miljoner på de amerikanska kontinenterna. Följderna av markförstöring är allvarligast i utvecklingsländerna, särskilt i Afrika där miljontals människor är helt beroende av marken för sin försörjning som bönder och boskapsuppfödare och där det finns få alternativa försörjningsmöjligheter. I Afrika berörs 46 procent av befolkningen och omkring 500 miljoner hektar mark av jordförstöring, inklusive två tredjedelar av regionens produktiva åkermark. Uppskattningsvis hälften av världens 854 miljoner hungrande människor bor i marginaliserade och torra områden där marken är utarmad. Dessa människor är för sin överlevnad beroende av mark som alltid gett dåliga skördar och som håller på att bli ännu mindre bördig och produktiv till följd av återkommande torka, klimatförändring och utarmande produktion. Markförstöring leder också till migration och intensifierar konflikter om resurser, särskilt mellan nomadiserande boskapsskötare och jordbrukare. Om hungern ska utrotas och rätten till mat förverkligas krävs insatser mot ökenspridningen och markförstöringen, särskilt i Afrika. Men alltför litet görs för att förbättra produktiviteten i torra zoner på landsbygden. Det internationella arbetet för att bekämpa hungern ägnas i alltför liten grad åt problemen med markförstöring och ökenspridning. Givarländer skänker livsmedel till offer för svår torka men biståndet till långsiktig utveckling som skulle kunna bryta den onda cirkeln av upprepad torka, markförstöring och fattigdom är svagt. Livsmedelshjälp räddar liv men inte levebrödet. Det är ingen långsiktig lösning, enligt Ziegler. Biobränslen Den ökande tillverkningen av biobränsle från livsmedel som majs, vete, socker och palmolja kommer att ha en negativ inverkan på rätten till mat, hävdar Ziegler. Uppskattningsvis går det åt omkring 200 kg majs för att fylla tanken i en bil (50 liter). 200 kg majs är tillräckligt för att föda en person ett helt år. Det finns en allvarlig risk att det blir en kamp mellan mat och bränsle och att den drabbar de fattiga och hungriga i utvecklingsländerna med snabbt ökande priser på mat, mark och vatten. Om agroindustriella metoder används för att omvandla mat till bränsle är risken stor att resultatet blir arbetslöshet och kränkningar av rätten till mat. Det plötsliga intresset för biobränslen visar sig i den massiva ökningen av investeringar och de ambitiösa målen för förnyelsebar energi i de industrialiserade länderna. EU har som mål att 5,75 procent av transporterna inom Europa ska ha biobränslen som drivmedel senast år USA har målsättningen att öka användningen av biobränslen till 35 miljarder gallon per år. Men dessa mål kan inte nås med jordbruksproduktionen i industriländerna. Avgörande är vad jordbruken i utvecklingsländerna kan producera. En ökning av produktionen av biobränslen kan ha positiva effekter på klimatförändringen och även för bönder i utvecklingsländerna, inklusive förbättrad livsmedelssäkerhet, om bönderna får del av de vinster som görs. Men det vore oacceptabelt om en ökad produktion av biobränslen skulle leda till att fler svälter. En annan fara är att en hastig ökning av priset på odlade livsmedel kommer att intensifiera konkurrensen om mark och andra naturtillgångar, bland annat skogar. Detta kommer att ställa småbönder och urfolk som bor i skogstrakter mot mäktiga företag och investerare som redan håller på att köpa upp stora markområden eller tvingar bönder att lämna sina jordbruk. Även tillgången på vatten kommer att påverkas. Produktionen av biobränslen kräver mycket vatten som tas från produktionen av livsmedel. Ziegler menar att biobränslen borde framställas av annat än grödor som används till mat, till exempel av växter som inte är ätbara men som med fördel kan odlas i halvtorra och torra områden och av jordbruksavfall, varigenom konkurrensen om mat, mark och vatten skulle minska. Han föreslår ett världsomfattande moratorium på fem år rörande produktion av biobränsle, inklusive biodiesel. Mat viktigast Ett antal stater och enskilda organisationer har ifrågasatt synsättet att frihandel med jordbruksprodukter har en nyckelroll i livsmedelsförsörjningen. De anser att världshandeln med jordbruksprodukter har brister som är katastrofala för livsmedelssäkerheten särskilt i utvecklingsländer och för fattiga människor. Länder som Norge, Schweiz och Tyskland och flera enskilda organisationer efterlyser att mat får högsta prioritet i stället för den rådande modellen för handel med jordbruksprodukter som gynnar ett exportorienterat, industriellt jordbruk, marginaliserar bönder och förstör familjejordbruken. Konceptet mat viktigast innebär att livsmedelspolitiken i ett land i första hand ska säkerställa nationens och individens behov av mat. Det är inte detsamma som förnekande av handelns betydelse utan ett avståndstagande från en modell som prioriterar export och införsel av subventionerade livsmedel till lokala marknader, vilket förstör de lokala böndernas försörjningsmöjligheter. Konceptet säkerställer att livsmedelssäkerheten prioriteras genom lokal produktion för lokala marknader. Mat viktigast innebär också att de fattigaste, särskilt kvinnor, ska få bättre tillgång till resurser som behövs i den lokala produktionen. Handel är ett medel att uppnå livsmedelssäkerhet, inte ett mål i sig, menar Ziegler

9 Slutsatser och rekommendationer En del regeringar och mellanstatliga organisationer stödjer den nyliberala teori som inte erkänner de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna utan hävdar att endast de politiska och medborgerliga rättigheterna är mänskliga rättigheter. Enligt denna teori kan endast en fullständigt liberaliserad och privatiserad värld gradvis utrota hunger och undernäring. Verkligheten visar att det är tvärtom. Liberalisering och privatisering har vunnit mark snabbt i de flesta länder de senaste tio åren. Samtidigt visar statistiken att fler människor än någonsin, världen över, lider av allvarlig och ständig undernäring. Ziegler vidhåller följaktligen betydelsen av de internationellt erkända normerna för de mänskliga rättigheterna. Hungern och undernäringen kan gradvis elimineras endast genom att alla stater, alla mellanstatliga organisationer och alla icke-statliga aktörer, inklusive transnationella företag, respekterar och bidrar till förverkligandet av den mänskliga rättigheten till mat. Bland Zieglers rekommendationer märks följande: Hunger är inte oundvikligt. Det är oacceptabelt att så litet har gjorts för att nå millenniemålet att halvera andelen hungrande till år Alla stater bör vidta omedelbara åtgärder för att förverkliga rätten till mat för alla invånare. Alla stater bör se till att deras ekonomiska politik och delaktighet i internationella handelsavtal inte inverkar negativt på rätten till mat. Medlemsstaterna i Europeiska Unionen måste säkerställa att deras avtal med länder i Asien, Karibien och Stilla havet inte försvårar förverkligandet av rätten till mat i dessa områden. De måste också ha beredskap för att kunna rätta till insatser som resulterat i bristande livsmedelssäkerhet och hunger. Internationella handelsavtal bör förhandlas fram med deltagande av alla intressenter, bland dem företrädare för det civila samhället. Staterna bör förbättra den internationella övervakande mekanismen för transnationella företag, särskilt för dem som kontrollerar livsmedels- och vattenförsörjningen. Stater bör prioritera investeringar i långsiktiga utvecklingsprojekt som minskar sårbarheten för torka och ökenspridning, bland annat genom investeringar i småskaliga system för förvaltning av vattenresurser för att förbättra livsmedelssäkerheten. Staterna bör inleda ett femårigt moratorium gällande alla initiativ att utveckla biobränslen som tillverkas av livsmedel. Staterna bör tillse att biobränslen tillverkas av växter som inte är ätbara och av jordbruksavfall i stället för grödor som kan användas till mat för att undvika massiva prisökningar på livsmedel, vatten och mark och utnyttjandet av dessa resurser till annat än mat. Detta kräver storskaliga investeringar i ny teknik för tillverkning av biobränslen. Staterna bör stärka internationella och nationella skyddsmekanismer för människor som tvingas lämna sina hem och länder på grund av hunger och andra allvarliga kränkningar av deras rätt till mat. Världssamfundet bör utarbeta ett nytt internationellt juridiskt instrument som ger skydd åt alla som flyr från hunger och som för närvarande inte är skyddade av internationella konventioner om mänskliga rättigheter, humanitär rätt eller asylrätt. Rådet för mänskliga rättigheter bör uppdra åt sin rådgivande kommitté att föreslå en ny norm för tillfälligt förbud att avvisa hungerflyktingar. Rätten till mat i Cuba MR-rådets specialrapportör om rätten till mat, Jean Ziegler, besökte Cuba i slutet av 2007 på inbjudan av den kubanska regeringen. Cuba importerar livsmedel därför att den egna produktionen inte räcker till. Befolkningens energibehov räknat i kalorier täcks till 54 procent av import. Motsvarande siffra för proteiner är 64 procent. Odlingsbetingelserna i Cuba är ogynnsamma för bland annat spannmål som därför måste importeras. Det gör landet sårbart för fluktuationer i världsmarknadspriserna och politiska förändringar i länder som är viktiga handelspartner. I flera årtionden har Cuba varit föremål för USA:s handelsembargo. Sovjetunionens sammanbrott blev ett svårt ekonomiskt bakslag för Cuba. Resultatet var en djup ekonomisk kris under 1990-talet som i sin tur ledde till brist på mat som drabbade hela befolkningen. Trots dessa motgångar har undernäring och hunger minskat i imponerande omfattning sedan början av 1990-talet, menar Ziegler. I dag anses undernäring inte vara ett allvarligt problem. Regeringen uppskattar att mindre än två procent av befolkningen är undernärd. Världshälsoorganisationen WHO har uppskattat att 2,3 procent av barnen under fem års ålder lider av allvarlig undernäring. Det är lägre än i de flesta andra utvecklingsländer. Barnadödligheten är låg. Den sjönk från 13 per födda år 1990 till 7 per födda Framstegen innebär att Cuba som ett av få utvecklingsländer redan har nått millenniemålet att halvera andelen hungrande före Hela 95,6 procent av Cubas befolkning har tillgång till rent dricksvatten. Uppskattningsvis har 75 procent av kubanerna vattenledning i huset. I isolerade bergstrakter finns hushåll som inte har rent vatten i anslutning till bostäderna. Lönerna är låga i Cuba. Uppskattningsvis använder en familj 80 till 90 procent av sina inkomster till mat. Boende, hälsovård och utbildning betalas av staten. Omkring 60 till 70 procent av kubanerna är beroende av överföringar av pengar från familjemedlemmar eller släktingar i utlandet för att kunna köpa sin mat. Bland kubaner som bor i de östliga provinserna samt kvinnor, barn och äldre finner man de flesta fattiga och undernärda, särskilt i hushåll där en ensam kvinna har ansvaret. Andelen sådana hushåll ökade från 28 procent 1981 till 41 procent Det ökande antalet äldre i Cuba sätter press på livsmedelsförsörjningen. Den förväntade livslängden vid födseln är 78 år för kvinnor och 75 år för män. Matransoner Regeringen har infört ett ransoneringssystem i syfte att tillförsäkra hela befolkningen 50 procent av näringsbehovet till kraftigt subventionerat pris. Enligt systemet som kallas libreta (egentligen anteckningsbok ) kan varje familj köpa ransonerade livsmedel som ingår i en korg av följande varor: produkter av spannmål (t.ex. majsflingor), fisk, ris, pasta, kött, olja, ägg, bröd, socker och kaffe. Dessutom kan kubaner köpa andra varor i de statsägda butikerna, men sortimentet är begränsat. Återstoden av 14 15

10 de råvaror kubanerna behöver till matlagningen finns att köpa på salutorg av vilka en del ägs av staten. Där är priserna fasta medan priserna på andra försäljningsställen bestäms av tillgång och efterfrågan. Vissa produkter kan bara köpas för utländsk valuta. Priserna på dessa marknader är höga i förhållande till vad en kuban tjänar på sitt arbete. Därför florerar en svart marknad. Ziegler drar slutsatsen att det kan vara en komplicerad uppgift att förse en familj med mat för dagen i Cuba. Ett problem för många är att de subventionerade baslivsmedlen inte alltid finns i butikerna. Det beror på den otillräckliga inhemska produktionen, brist på valuta till import av varor eller helt enkelt uteblivna transporter. Det kan också bero på att kylsystemet inte fungerar i butiken och att färskvaror därför inte kan lagras. Många kubaner får sitt näringsbehov tillfredsställt genom ett program för subventionerade måltider på arbetsplatsen, i skolor, på sjukhus och mödravårdscentraler. Över personer omfattas av detta program. Framgångar och problem Ziegler understryker att Cuba gjort betydande framsteg för att rätten till mat ska kunna förverkligas. Men han ser också stora problem som måste lösas. Kubanerna har fortfarande svårt att finna mat till överkomliga priser. För hälften av sitt näringsbehov är de hänvisade till marknader som saluför icke-subventionerade livsmedel till höga priser. Situationen har förvärrats under senare år. Den begränsade tillgången på varor som kan köpas med Cubas egen valuta innebär att regeringen inte kan garantera att hela befolkningen har de ekonomiska möjligheterna att skaffa tillräckligt med mat. Regeringen bör vidta effektivare åtgärder för att ändra på detta, föreslår Ziegler. Flykten från landsbygden till städerna är massiv i Cuba. I andra utvecklingsländer beror invandringen till städerna på att landsbygden saknar skolor och hälsovård. Så är det inte i Cuba. Där beror flykten till städerna på att människorna har en hög utbildningsnivå. En universitetsutbildad son eller dotter till en bonde vill inte plöja en åker i 30 graders värme under tropiska förhållanden som gör jordbruksarbetet tungt. Men utan en produktiv landsbygdsbefolkning kommer Cuba inte att kunna minska sin import av mat och öka sin egen livsmedelsproduktion. En lösning vore att investera i gödningsmedel och mekanisering av jordbruket och att betala jordbrukarna bättre, menar Ziegler. Embargo och centralstyrning Ett av de största hindren för förverkligande av rätten till mat i Cuba är USA:s handelsbojkott mot landet. Importen av viktiga insatsvaror begränsas och kostnaderna ökar eftersom varorna måste fraktas från mer avlägsna länder. Därmed hämmas den inhemska livsmedelsproduktionen och Cubas ansträngningar att bli självförsörjande med livsmedel. Andra länder kan vanligen hantera sådana hinder genom att kombinera egna insatser med internationellt samarbete och bistånd som också ger tillgång till krediter. Men att få del av resurser som tillhandahålls av Världsbanken, Internationella valutafonden och Interamerikanska utvecklingsbanken är inte möjligt för Cuba. Cuba drabbas också ofta av extrema väderförhållanden vilket påverkar den ekonomiska och sociala situationen. Det tropiska klimatet gör det svårt att odla livsmedel i Cuba, särskilt vete och andra sädessorter. En fullständig självförsörjning med livsmedel är inte möjlig. Det finns också interna svårigheter. Jordbrukets avkapitalisering, avindustrialisering och brist på arbetskraft har minskat produktionen. Dålig hushållning med marken har inneburit att bördig jord har tagits över av sly och behöver odlas upp på nytt. Den ineffektivitet som kännetecknar jordbruket härstammar ofta från överdriven centralisering. Låga löner gör att få har råd att köpa mat. Dessutom begränsas effektiviteten av brist på ekonomisk stimulans, förbud mot mellanhänder och inskränkningar av bönders frihet att marknadsföra sina produkter. Ziegler föreslår som lösning av problemen att produktionen, distributionen och försäljningen av livsmedel liberaliseras. Han medger emellertid att förslaget kan strida mot den kubanska revolutionens jämlikhetsmål. Beroendet av importerade livsmedel kan rimligen inte undanröjas av liberalisering. Det skulle leda till svårigheter för staten att uppfylla sina sociala löften. Det skulle till exempel bli omöjligt för staten att köpa mjölk till överkomligt pris för att sälja den till subventionerat pris i de statsägda butikerna. Möjligheterna till reformer som otvivelaktigt behövs i jordbrukssektorn för att öka produktionen och minska beroendet av import är begränsade, konstaterar Ziegler. Rekommendationer Jean Zieglers rekommendationer till Cubas regering om förverkligande av rätten till mat för varje medborgare gäller i många fall företeelser i det kubanska samhället som han anser begränsar tillgången till mat. Han föreslår bland annat att icke-statliga kooperativ ges större frihet och att fria marknader legaliseras. Han understryker att jordbruket måste vara lönsamt för bönderna och att investeringar i livsmedelsindustrin stimuleras. Ziegler påpekar att endast hälften av all brukbar jord används i jordbruket. Den oanvända delen bör odlas upp, anser Ziegler, och föreslår att initiativ till detta prioriteras. Han pekar på problemen med transporter av livsmedel. När transporter uteblir på grund av brist på drivmedel eller reservdelar, vilket händer emellanåt, förstörs mycket livsmedel. En annan följd är att alla butiker som ska tillhandahålla de subventionerade baslivsmedlen inte får regelbundna leveranser. Detta måste åtgärdas, menar Ziegler. Ziegler riktar också en rekommendation till USA, nämligen att upphäva den illegala handelsbojkotten av Cuba

11 Rätten till mat i Bolivia MR-rådets speciella rapportör om rätten till mat, Jean Ziegler, gjorde ett officiellt besök i Bolivia 2007 för att studera hur landets befolkning får sin rätt till mat tillgodosedd. I sin rapport till MR-rådet beskriver Ziegler inledningsvis de ekonomiska, sociala och politiska förhållandena i Bolivia. Trots att Bolivia är rikt på resurser, främst i form av naturgas, olja och metaller som silver, guld, järn, zink och tenn, har det stora flertalet av befolkningen inte fått del av denna naturrikedom utan förblivit fattiga och undernärda. Mer än vart fjärde barn är kroniskt undernärt. Över 65 procent av bolivianerna lever under den nationella fattigdomsgränsen. Omkring 35 procent, mest bland urfolken, lever i extrem fattigdom. De är så fattiga att de inte har råd med mat som ger dem den näring de behöver varje dag. Skillnaderna i levnadsstandard mellan överklassen och den fattiga majoriteten ökade under de tidigare regeringarna, vars ekonomiska politik ledde till att Bolivia nu är ett av de mest ojämlika länderna i världen. En liten elit i städerna, till större delen av spansk eller blandad härkomst, har traditionellt dominerat ekonomin och politiken. Nu håller detta på att ändras som en följd av en djup social kris. Med början år 2000 ökade de sociala protesterna och nådde en farlig nivå i vattenkrigen i Cochabamba och El Alto, och i gaskriget mot planerna på export av Bolivias naturgasreserver. Protesterna möttes med våld och 59 personer dödades under gaskriget i september och oktober Det ledde till att presidenten Gonzalo Sanchez de Lozada avgick. De allmänna valen i december 2005 inledde en ny era genom att bolivianerna valde Evo Morales Ayma till president. Han är den första presidenten av indianskt ursprung i Latinamerika. I valet fick han 54 procent av rösterna, en absolut majoritet som ingen tidigare vunnit i ett bolivianskt val. President Morales har offentligt deklarerat att kampen mot undernäring och fattigdom är en kärnfråga i hans politik. Sedan han kom till makten har han redan lyckats omförhandla kontrakt med utländska investerare om gas och olja och därigenom kunnat fylla på statsbudgeten med extra pengar. Hans regering har också antagit ett program för utrotande av undernäring och program för ökade investeringar i småskaligt jordbruk, jordreformer och urfolks rättigheter. Denna politik förankras i den nya konstitution som har utarbetats av en konstituerande församling, vald i juli En folkomröstning ska anta eller förkasta konstitutionen. Framsynt politik Bolivia har anslutit sig till den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Den bolivianska staten är därmed förpliktigad att förverkliga rätten till mat för alla medborgare. Ziegler lyfter fram regeringens program för utrotande av undernäring som ett viktigt steg i den riktningen. Programmet fokuserar på undernäringen hos barn under fem års ålder, särskilt under barnets två första levnadsår, för att stoppa den onda cirkel av undernäring som hindrar deras fysiska och intellektuella utveckling. Åtgärder ska inriktas på alla faktorer som begränsar tillgången till mat, bland annat bristen på information i näringsfrågor, den höga förekomsten av diarréer på grund av dålig tillgång till rent vatten, diskriminering och svårigheter att få mark att bruka och produktionsmedel till jordbruket. Småskaliga familjejordbruk ska prioriteras i stället för tidigare satsningar på storskaliga jordbruk. Det kommer att få en positiv effekt på småbrukarnas möjligheter att få sin rätt till mat tillgodosedd, menar Ziegler. En annan viktig åtgärd är en nationell utvecklingsplan som regeringen antog i juni Enligt planen ska den extrema fattigdomen minska och marginaliseringen och diskrimineringen av landets urfolk upphöra. Målet är att andelen fattiga i befolkningen ska minska från 59 till 50 procent och andelen extremt fattiga ska minska från 34 till 27 procent senast Minimilönen ska öka med 19 procent för att de extremt låga lönerna ska få ett lyft. Men det blir svårt att genomföra denna höjning eftersom 66 procent att arbetarna i Bolivia är sysselsatta i den informella sektorn. En positiv faktor är den starka ställning som sociala rörelser, urfolkens organisationer, kvinnoorganisationer, fackföreningar och andra organisationer i det civila samhället har i Bolivia. De har varit en drivande kraft bakom folkliga krav på social rättvisa och lika rättigheter för alla bolivianer. De har krävt former för direkt inflytande på regeringens politik. I och med att Evo Morales valdes till president har möjligheter till folkligt inflytande öppnats. Nya tag Ziegler konstaterar att den nya politiken gett positiva resultat i form av minskad undernäring och fattigdom men att situationen fortfarande är allvarlig. Särskilt oroande är undernäringen bland spädbarnen eftersom de kan lida bestående skada genom hämmad fysisk och mental utveckling. Undernäringen minskade från 28 procent av spädbarnen 1994 till 24 procent 2003, men sedan dess har minskningen avstannat i vissa delar av landet. Spädbarnsdödligheten har minskat men den är den näst högsta i Latinamerika. Hög andel av extremt fattiga, omkring 35 procent av befolkningen, och mer än två tredjedelar av invånarna i några områden, innebär att flera miljoner bolivianer förblir så fattiga att de inte har råd att skaffa tillräckligt med mat för att fylla sitt dagliga energibehov. Det har gått framåt de senaste tio åren, men framstegen har varit långsamma. Enligt Ziegler har det berott på bland annat att tillgängliga resurser för att garantera rätten till mat inte använts maximalt före Pengarna satsades inte på effektiva näringsprogram eller till förbättring av produktiviteten i det småskaliga jordbruket. Den sittande regeringen har däremot beslutat att anvisa större resurser till kampen mot undernäring och fattigdom. De finansiella förutsättningarna för prioritering av sådana satsningar har förbättrats betydligt genom den skatt på bensin som infördes