UPPSALA UNIVERSITET Juridiska institutionen Terminskurs 2 VT Kommentar till hemtentamen på terminskurs 2 VT13

Transkript

1 UPPSALA UNIVERSITET Juridiska institutionen Terminskurs 2 VT 2013 Kommentar till hemtentamen på terminskurs 2 VT13

2 1 Inledning 1.1 Syfte med kommentaren Nedan följer en kommentar till hemtentan den april Det rör sig alltså inte om ett svar, än mindre ett facit. Andra resonemang än nedanstående har varit poänggivande. Det går inte att känna igen ett bra svar genom att jämföra vilka stycken som diskuterats, eller vilka slutsatser som anges kunna dras. Syftet med hemtentamen var att utifrån ett teoretisk svårt och avsiktligt öppet hållet ämne diskutera och öva juridik. Syftet med denna kommentar är att anmärka på ett antal saker som intresserat och intresserar rättande lärare (inom ramen för vad som är kursrelevant) och, framförallt, att ge ytterligare ett tillfälle till övning. 1.2 Uppgiften och tolkningar av densamma Frågan handlar om en resenär, i uppgiftstexten kallad du 1, som sätter sig på ett tåg från Uppsala till Stockholm, somnar och sedan inte vaknar förrän tåget hunnit vända åter och avgå mot Uppsala då du blir väckt av en tågmästare som frågar efter din biljett. Uppgiften är att utreda om tågföretaget har en giltig civilrättslig fordran gentemot dig. Den principiella grund- och huvudfrågan är alltså en om fordrans förefintlighet, och därmed en fråga om fordrans uppkomst. Uppgiften är avsiktligt vitt hållen, och kan således aktualisera ett flertal olika typer av frågor och frågekomplex. Tentanderna har på så vis beretts relativt stor frihet att välja sina egna frågor. Många studenter har utgått från att resenären har köpt en biljett för den första resan. Detta ställningstagande kan mycket väl inbegripa en genväg, som minskar möjligheterna till vidare resonemang. Å ena sidan torde det vara klart att det finns ett avtal för den första resan; en person har, såvitt framgår av uppgiften, avsiktligen klivit på ett tåg och fullbordat en resa till sitt mål Stockholm. Frågan om avtals, och därmed fordrans, förefintlighet är i detta läge inte särdeles problematisk (en annan sak är att det kan finnas ett antal olika förklaringsmodeller att tillgå för att konstatera avtalsslut, jfr vidare nedan). Å andra sidan finns det avsiktligen inte något i uppgiften som klart tyder på att resenären faktiskt har köpt en biljett, än mindre hur den biljetten i så fall är utformad. Antagna biljettköp har i några fall tillåtits påverka senare bedömningar av vad ett eventuellt avtal om resa tillbaks till Uppsala innehåller. En sådan utgångspunkt för bedömningen har i några fall lett till att resonemangen blir, om inte förfelade så, missriktade. 1 Förvånansvärt många har valt att anonymisera resenären genom att kalla densamma för till exempel resenären, passageraren eller passagerare X. Nedan skrivs ibland du och ibland resenären. 2

3 De givna premisserna är således: Du, dvs en student som med största sannolikhet är någonstans mellan 19 och 35, har åkt tåg till Stockholm. Det framgår inte att du köpt biljett. Du har somnat, sovit förbi din station där tåget vände och påbörjat återresa till din ursprungliga avgångsort. Texten nedan är disponerad under fyra kapitel. Efter detta inledande kapitel följer under några anmärkningar med avseende på frågan om avtalsslut (2), därnäst sägs något om ett eventuellt avtals innehåll (3) varefter något kort nämns om eventuella andra grunder för ersättningsskyldighet (4). Texten avslutas med några kortfattade avslutande anmärkningar (5). 2 Frågan om avtal slutits för resan mellan Stockholm och Uppsala 2.1 Konkludenta rättshandlingar och 32 avtalslagen Uppgiften är alltså att utifrån givna premisser utreda om du behöver betala tågföretaget något. För att konstatera att en fordran finns bör rimligen konstateras att en sådan på något sätt har uppkommit. Många studenter inleder med att (tolkningsvis) slå fast att det avtal som må ha slutits om resan mellan Uppsala och Stockholm inte inbegriper en resa tillbaks till Uppsala, för att därefter pröva om figuranterna kan ha ingått ett nytt avtal om återresan. Det uppenbara problemet är att resenären somnat, och alls inte ville åka tillbaka till Uppsala. De flesta nämner i sammanhanget anbud-acceptmodellen och behovet av överensstämmande viljeförklaringar. Resenären har inte avgivit någon muntlig eller skriftlig viljeförklaring, varför eventuella ekvivalenter till sådana får sökas. Adlercreutz terminologi trogen kan man fråga sig om det finns en konkludent viljeförklaring, genom resenärens realhandlande. Notera att realhandlade är en objektiv beskrivning av vad en person gör, medan en konkludent viljeförklaring kan anses uppkomma först genom hänsynstagande till det subjektiva intryck personens agerande framkallar hos någon annan (likheterna med vanliga uttryckliga viljeförklaringar är slående). Syftet med att acceptera avtalsbindning genom konkludent handlande är att skydda en person som i befogad god tro förlitar sig på att aktörens agerande grundar sig på ett visst rättsförhållande. Det brukar anses finnas ett allmänintresse av att kunna lita på att saker och ting faktiskt är som de verkar vara (jfr tillitsprincipen). Det bör finnas utrymme för att argumentera för att tågföretaget inte skulle ha varit i relevant god tro om resenärens resvilja om det är så att tågföretaget underlåtit att kontrollera att tåget varit tomt vid slutstation (bort inse, vårdslös god tro). En sådan bedömning skulle kunna leda till en rättspolitiskt motiverad 3

4 riskfördelning mellan parterna. Den bedömare som anser det finnas en konkludent viljeförklaring i den givna situationen, till exempel ekvivalent med accept av ett (stående) anbud (som lämnas genom att tillhandahålla resmöjlighet, köra fram tåget eller något liknande) har konstaterat att mottagaren det vill säga den person som sett eller hört något visst och bedömt detta innebära detsamma som en regelrätt viljeförklaring är i befogad god tro. Dels om avgivarens vilja att avge en sådan, dels om dess innehåll. Efter en sådan bedömning bör utrymmet för att ogiltigförklara samma rättshandling med stöd av 32 AvtL vara tämligen begränsat. Om det nu finns en rättshandling på grund av att någon är i god tro om rättshandlingens förefintlighet (som i detta, men knappast alla, sammanhang sammanfaller med frågan om dess innehåll), kan ju inte gärna rättshandlingen vara ogiltig på grund av samma persons onda tro (om samma sak). 2.2 Rättshandlingskriterierna särskilt om vilja och fullbordan När bedömaren frågar sig om några faktiska omständigheter (rättsfakta) innebär att det finns en rättshandling, eller snarare om det finns något som bör jämställas med eller hanteras som en sådan kan det vara ur metodologisk synvinkel vällovligt att använda sig av de så kallade rättshandlingskriterierna, vilka bland annat återfinns i 4 kap i Adlercreutz & Gortons Avtalsrätt I. I förevarande fall kan möjligen vilje-, rättshandlingskapacitets- och fullbordanskriterierna förtjäna uppmärksamhet. Angående viljekriteriet har många noterat att i onerösa förhållanden är det mottagarens befogade intryck som är avgörande för en rättshandlings innehåll och att avgivarens inre, subjektiva vilja spelar mindre roll i sammanhanget. Spinner man vidare på rättshandlingskriterierna, och de olika kriteriernas förhållande till varandra, kan man fråga sig om och i så fall när rättshandlingen fullbordas. Den som betraktar saken som en fråga om en konkludent viljeförklaring bör rimligen fundera över den kritiska tidpunkten. Det har också att göra med vem som tar emot tågföretagets befogade intryck. Man kan anknyta fullbordanstidpunkten till då tågmästaren går igenom tåget och faktiskt ser resenären sitta på tåget. Innan denna tidpunkt är ju, om det är tågmästarens intryck som tillgodoräknas tågföretaget, löftet inte mottaget och det finns heller inte någon god tro att skydda (annat än möjligen någon rätt abstrakt uppfattning om att alla som sitter på tåget vill åka med), jfr 7 och 39 AvtL. I vart fall finns rent faktiskt ingen god tro om att just du vill åka med. Fortsätter man på det spåret kan ifrågasättas om det inte i ett fall som det förevarande finns anledning att i linje med den så kallade re integra-regeln i 39 2 men AvtL finns anledning att skjuta upp tidpunkten för godtrosbedömning något lite ytterligare, nämligen från det att tågmästaren ser en person sitta på tåget till då tågmästaren väckt personen och frågat om biljett. Vid den senare tidpunkten inser ju rimligen 4

5 tågmästaren tämligen omgående att personen inte vill åka tåg mer (ond tro om bristande rättshandlingsvilja). Om bedömaren väljer att göra på det sättet sluts det rimligen inte något avtal för återresan till Uppsala och eventuell ersättningsskyldighet får sökas på annat håll. Många studenter har angivit den tidpunkt då tåget lämnar stationen som den relevanta tidpunkten för bedömningen av tågmästarens goda tro. Det är en möjlig väg att gå om bedömaren väljer en mer objektiverad avtalsslutsmekanism. Till exempel kan sägas att det är det rena realhandlandet som är avgörande en person agerar på ett visst sätt och det leder till avtalsslut, oberoende av personens vilja (fastställd genom hänsynstagande till motpartens befogade intryck). 2 Om argumentationen byggs upp på ett sådant objektiverat sätt synes det lämpligt att knyta avtalsslutstidpunkten till då tåget lämnar perrongen, vid denna tidpunkt är ju tjänsten definitivt ianspråktagen, alldeles oavsett om den är avslutad eller inte. Även om resan inte är avslutad saknas det vid denna tidpunkt möjlighet att tillbakaträda genom att kliva av. 2.3 Passivitet eller aktivitet En del studenter har gett sig på att pröva om avtal slutits genom resenärens passivitet. Sådan passivitet kan dels bestå i att inte kliva av tåget i Stockholm. Det synes osannolikt att ett nytt avtal skulle anses slutet redan på grund av passiviteten ensam, vilket många också konstaterat. Nästa steg blir då att kombinera passiviteten med en relevant handling. Ibland rör det sig om en ren formuleringsfråga om något ska anses utgöra aktivt handlande eller passivitet. Resenärens förehavanden kan till exempel beskrivas antingen som underlåtenhet att kliva av, eller som aktivitet i form av att befinna sig på tåget. Försöker man sig på en mekanisk tillämpning av någon passivitetskonstruktion som berörts under terminen, till exempel de som avhandlats under avtalsrättsseminarium 4, kommer man nog finna att varje konstruktion för sig synes illa lämpad för situationen i hemtentamen. Resonemangen, det vill säga den passivitetskonstruktion man tänker sig, måste anpassas till den situation som är för handen. 2 I doktrinen finns liknande meningar företrädda, dvs att prövning av om avtal bör anses ingått bör (kunna) ske helt objektiverat. Ibland förs meningen fram att avtalsverkan i brist på (bevisbar) vilja inträder som sanktion, pga visst agerande. NJA 1981 s 323 har ibland ansetts kunna åberopas som stöd för en sådan ståndpunkt. 5

6 3 Ett eventuellt avtals innehåll 3.1 Införlivande av standardvillkor Hemtentan kan aktualisera fråga om införlivande av standardvillkor. I konsumentsituationer, vilket detta nog kan förutsättas vara, krävs enligt NJA 2011 s 600 (eller snarare de principer som låter sig generaliseras från och utläsas av fallet) att en näringsidkare vidtagit skäliga åtgärder för att uppmärksamma konsumenten om standardvillkor, eller att konsumenten annars haft anledning att vara medveten om dem, för att dessa ska anses införlivade i ett enskilt avtal. När avtal ingås genom konsumentens faktiska handlande (som om det skulle vara mindre faktiskt eller mindre handlande att säga eller skriva något...) kan det inte krävas att konsumenten senast vid avtalsingåendet får ett dokument som innehåller standardvillkoren. I ljuset av NJA 2000 s 642 bör det vara tillräckligt för införlivande att konsumenten kan ta del av villkoren i näringsidkarens resebutiker. Även NJA 1978 s 432 kan nämnas i sammanhanget. Man kan läsa NJA 1981 s 323 som ett fall om avtalsslut (på så vis att inget avtal alls kom till stånd på grund av att visst stipulerat real[rätts]handlande, nämligen parkering, inte skett). Man kan dock läsa det på andra sätt (oavsett måste man förstås kommunicera sin läsning), och hade avtal ansetts slutit i målet hade det rimligen ansetts innebära att Dieter S fått betala de 55 kronorna, på grund av avtalets innehåll. Det villkor som finns citerat i hemtentamen överensstämmer med SJ:s allmänna villkor för befordran i Järnvägstrafik, men det innebär inte att de villkor som må ha införlivats i avtalet i övrigt är SJ:s villkor. För uppgiften är det alldeles onödigt att, i strid med instruktionerna, leta upp dessa villkor, och i strikt mening utgör de otillåtet material. 3.2 Tolkning Att ett eventuellt avtal om återresa skulle innehålla ett villkor om betalning kan nog resenären antas vara medveten om alldeles oavsett om denne kände till standardvillkoren eller inte. Frågan är väl närmast hur mycket som ska betalas. Eventuellt kan avtalskontexten, närmast i form av vad föregående resa kostat, ge ledning vid tolkning av vad som ska betalas enligt avtalets tolkningsvis fastställda innehåll. Ovan har berörts att bedömaren riskerar att missa en del möjliga intressanta frågekomplex och bedömningar genom att utgå ifrån att resenären köpt en biljett för föregående resa och att denna biljett haft tryckta villkor eller hänvisning till allmänna villkor. Den genvägen har man ju som sagt inte heller täckning för i uppgiften. 6

7 3.2.1 Oklarhetsregeln Många studenter har ansett att oklarhetsregeln, specifikt i den form denna återfinns i 10 AVLK, skulle vara användbar. För att det ska vara givande att tillämpa oklarhetsregeln bör krävas att det (1) finns ett visst avtalsvillkor, (2) om vars innebörd det råder tvist, att villkoret (3) ger utrymme för minst två möjliga olika tolkningsalternativ och (4) att inte andra tolkningsdata talar tillräckligt starkt för endera tolkningsalternativ. Det vill säga att det krävs att det finns ett villkor som är oklart. 10 AVLK, eller oklarhetsregeln i någon annan form, kan inte tillämpas på ett rättsförhållande för att det anses vara oklart vad som gäller så där i största allmänhet. Villkoret om att resenären ska kunna styrka sin rätt till resan torde inte vara oklart. Det gäller oberoende av om annat sätt tycks vara oklart. Rättsföljden är heller inte fri, utan det gäller att välja mellan de olika möjliga tolkningsalternativen Lojalitetsförpliktelser En del studenter har övervägt om inte det ursprungliga avtalet om resa mellan Uppsala och Stockholm skulle anses innebära att det till följd av en allmän lojalitetsprincip skulle åligga tågpersonalen (såsom företrädare för tågföretaget) att genomsöka tåget och väcka eventuella kvarstannande resenärer vid tågets slutstation. Lojalitetsplikten får härledas från det avtal som ostridigt fanns, och leder till att (om en lojalitetsplikt med den innebörden anses föreligga, vilket kanske är lite långsökt) man får bedöma vilken påföljd som skall följa på tågföretagets avtalsbrott. Kommentarens huvudsakliga författare tycker för sin del att skadestånd, som kvittas mot eventuell fordran för återresan är lockande. 3.3 Utfyllningsmöjligheter Vid beräkning av vad som ska betalas, fordran storlek, torde hänsyn kunna tas till handelsbruk eller annan sedvana. Om bedömaren stannar för att ett villkor om betalning inte följer av avtalets tolkningsvis fastställda innehåll, bör ett sådant villkor kunna anses inflyta i avtalet genom utfyllning. Även vid prisberäkning bör hänsyn kunna tas till sedvana eller handelsbruk, jfr till exempel den allmänna kontraktsrättsliga princip som finns uttryckt i 3 köplagen. Vid tvist torde det åligga den part som gör gällande att sedvana eller handelsbruk finns och bör fylla ut avtalet att visa dennas förekomst och innebörd. Alternativet till det är att fylla ut avtalet med dispositiva regler. Första steget är att finna de tillämpliga reglerna. För att göra det bör bedömaren ta ställning till vad det rör sig om för avtalstyp, vilket lämpligen utreds genom att undersöka vad som utgör de åsyftade prestationerna. I detta fall rör det sig inte om köp, avtalet syftar ju knappast till överlåtelse av äganderätten till viss egendom mot vederlag. 7

8 Istället rör det sig om (köp av) en viss typ av tjänst. Konsumenttjänstlagen (jfr ovan om att det rör sig om en konsumentrelation) är dock inte direkt tillämplig, jfr 1 KtjL. I 36 KtjL uttrycks dock en allmän princip om prisberäkning (jfr 45 KöpL och 35 KkL). Om priset inte följer av avtalet (läs avtalets tolkningsvis fastställda innehåll) ska konsumenten betala vad som är skäligt med hänsyn till tjänstens art, omfattning och utförande, gängse pris eller prisberäkningssätt för motsvarande tjänster vid avtalstillfället samt omständigheterna i övrigt. Om tågföretaget kräver konsumenten på ersättning som motsvarar ett marknadsmässigt pris (dvs ca 80 kr för en studentbiljett Stockholm Uppsala) kommer resenären sannolikt vara tvungen att betala det, som utgångspunkt. Några studenter har gjort gällande att avtalet ska fyllas ut med bestämmelserna i lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik, på så vis att avtalet ska anses innehålla ett villkor om rätt för tågföretaget att ta ut en tilläggsavgift. En möjlighet synes vara att fylla ut avtalet med en skyldighet att inneha giltig biljett från resans början, i enlighet med Europaparlamentet och rådets förordning 1371/2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer Bilaga I avdelning II Artikel 7.1, och anse att ett brott mot denna förpliktelse skulle vara skadeståndsgrundande. 3.4 Jämkning Många har övervägt jämkning av avtalsvillkoren. Den tydligaste varianten är att anse att betalningsförpliktelsen skulle vara oskälig med hänsyn till omständigheterna vid avtalets tillkomst resenären sov ju och resan till Uppsala var ur dennes perspektiv direkt kontraproduktiv! En annan variant är att diskutera jämkning av tilläggsavgiften. Om bedömaren i enlighet med vad som ovan under 3.3 anförts fyllt ut avtalet med innehållet i lagen om tilläggsavgift eller EU-förordningen bör det i linje med vad som framhålls i JustR Håstads skiljaktiga mening i NJA 2010 s 467 (med hänvisning till Hellners utredning) finnas utrymme att genom jämkning justera detta innehåll. 11 AVLK är dock på intet sätt nödvändig för att kunna jämka avtalsvillkor i konsumentförhållanden. 4 Andra grunder för fordrans uppkomst 4.1 Negotiorum gestio och obehörig vinst Det synes givet omständigheterna svårt att konstruera en ersättningsskyldighet med stöd av allmänna principer om negotiorum gestio. Några studenter har diskuterat om ersättning kan krävas med stöd av en 8

9 allmän princip om obehörig vinst. Rättsfallen NJA 2007 s 519 och 1993 s 13 om obehörigt nyttjande av annans egendom kan nämnas i sammanhanget. Liknelsen är inte alldeles solklar, men den låter sig göras. 4.2 Skadestånd Det kan noteras att 1977 års lag om tilläggsavgift infördes som ett led i avkriminaliseringen av vissa s k snyltningsbrott, varunder bland annat tjuvåkning kan inordnas. Effekten av detta är den som söker argumentera för skadeståndsskyldighet enligt 2:2 SkL kan ha en viss uppförsbacke. (Ett av syftena med 1977 års lag var rent upplysningsvis, det behövs inte för att fullgöra uppgiften att något brottsprocess inte skulle behöva föras för att ersättningsskyldighet ska kunna fastställas.) Notera dock att det inte krävs någon fällande dom i en brottsmålsprocess för ersättningsskyldighet enligt 2:2 SkL, däremot krävs det i och för sig att skadan orsakats genom brott. Stadgandet i 2:2 SkL skall inte heller läsas motsatsvis så att det utesluter att skadestånd för ren förmögenhetsskada utanför kontraktsförhållanden, men grunden måste då vara någon annan. 5 Slutord Hemtentamensuppgiften tar sikte på något som är centralt för civilrätten, fordrans uppkomst. Det har förhoppningsvis varit ett bra tillfälle att öva och fundera på hur vissa saker hänger ihop. Många svar har varit snarlika och följt samma tema, medan andra stuckit ut åt olika håll. För hög poäng har inte krävts att man resonerat på samma sätt som i denna kommentar (givet att en del av ovanstående resonemang är oförenliga hade det nog knappast blivit ett bra svar). Det har, förstås, inte heller krävts att man tagit upp alla aspekter som här nämnts (kommentaren är till exempel på drygt tecken, att jämföra med de tillåtna). Det har krävts att man tagit uppgiften på allvar, och att man, så gott man förmår, genom hur resonemangen byggs upp och vilka frågor man ställer sig, visar förståelse för civilrätten. 9