Intensivträning i grupp för barn med Cerebral Pares. En utvärdering ur flera perspektiv.

Transkript

1 Intensivträning i grupp för barn med Cerebral Pares. En utvärdering ur flera perspektiv. Pia Ödman Akademisk avhandling 21 september Sjukgymnastik, IMH, Linköpings universitet Syftet var att utvärdera effekter av två intensiv träningsprogram i grupp (ITG) och att beskriva vilka olika betydelser ITG har för föräldrar till barn med Cerebral Pares (CP), vilka behov som tillgodoses och vilka problem som kan uppstå i ett sammanhang som omfattar barnets och familjens hela tillvaro (artikel IV). Ett alternativ ingår i Barn och Ungdomshabiliteringens (BUH) utbud och det andra är ett privat alternativ som erbjuder konduktiv pedagogik (artikel I-III). Avhandlingen omfattar en kvantitativ och en kvalitativ del. I den kvantitativa delen ingick femtiofyra barn, 3-16 år, med olika typer av CP, begåvningsnivå och grovmotorisk funktionsnivå som tillsammans med sina föräldrar deltagit i utvärderingen av en fyra veckors intensivträningsperiod och en ettårsuppföljning (artikel I- III). I den kvalitativa intervjustudien ingick ett strategiskt urval av föräldrar, till 15 barn med CP, som har erfarenhet av ITG i olika miljöer på Barn och ungdomshabilitering och/eller av konduktiv pedagogik (Artikel IV). Resultaten visar ingen skillnad mellan de båda ITG avseende andelen kliniskt signifikanta förändringar i grovmotorisk kapacitet, funktionella färdigheter eller självrapporterade förändringar för egna uppställda mål. Fyra veckors ITG bidrog till små grovmotoriska funktionsförbättringar. Nio barn av 54 förbättrade sin grovmotoriska kapacitet på GMFM totalt, 36 barn förbättrades inom någon av dimensionerna GMFM A-E. Tjugotvå barn förbättrades inom någon av domänerna PEDI FF personlig vård, rörelseförmåga eller social förmåga. Tjugoåtta föräldrar upplevde att barnet förbättrats på det individualiserade självrapporterade målmåttet efter en period i ITG. Majoriteten av mål utgjordes av motoriska aktiviteter och rörelserelaterade kroppsfunktioner. Det självrapporterade målmåttet var inte mer känsligt för förändring än de kliniska måtten. Ettårsuppföljningen visar att barnens grovmotoriska förmåga och funktionella färdigheter var stabila. En större andel barn förbättrade social förmåga jämfört med grovmotorisk kapacitet. Majoriteten av barn hade en hög konsumtion av träning. En jämförelse mellan barn som fortsatt att delta i ITG och barn som hade sedvanliga träningsåtgärder på BUH och i vardagen visade inga skillnader i effekter på barnens fungerande, förutom att barnen som fortsatt att delta i ITG förbättrades mer i social förmåga. Föräldrarna upplevde en hög servicekvalitet i båda ITG. Sannolikheten för att föräldrarna upplevde en hög servicekvalitet ökade om barnet hade tidigare erfarenheter av träningsalternativet, positiva erfarenheter av BUH, höga förväntningar på funktionsförbättring, om förväntningarna hade uppnåtts, den grovmotoriska förmågan förbättrats och om barnet deltog i ITG på BUH. Föräldrarna upplevde att de i högre grad blev tillfrågade om förväntningar och att informationsutbytet var bättre i ITG på BUH. Det visar på ett mer familjecentrerat förhållningssätt. Upplevelsen av god servicekvalitet var i högre grad associerat till uppnådda förväntningar på träningsprogrammet än om barnets funktionsförbättringar uppnåddes. Den kvalitativa studien visar att ITG uppfyller en mängd olika behov för föräldrarna men också att deltagande i ITG kan ge upphov till problem för familjen. Fem övergripande kategorier identifierades; ITG som kunskaps-befrämjare, träningskomplement, parentes i tillvaron, relationskapande till terapeuterna och fritidsaktivitet. En ytterligare kategori ITG som risk för illabefinnande innefattar olika problem som kan uppstå i samband med deltagande i ITG. De olika uppfattningarna visar att ITG kan bidra till ökad kunskap, stöd och ett förbättrat välbefinnande hos föräldern även om det också kan innebära påfrestningar för familjen att delta i ITG, samt att innebörden av vad som utgör ett bra stöd och vilken föräldramedverkan man har behov av skiljer sig mellan föräldrarna. Föräldrarnas välbefinnande kan påverka dels genom att egna behov tillgodoses, dels genom att de uppfattar att barnens behov blir tillgodosedda. En dialog mellan professionella och föräldrar kan tydliggöra och individualisera målen med att delta i ITG. En sådan dialog kan underlätta beslut om olika strategier för att stödja barnet och familjen. Resultaten visar att det inte var några skillnader på effekter avseende funktionsförbättringar mellan de båda ITG. I valet mellan olika träningsstrategier är det viktigt att beakta barnets och förälderns skilda behov samt att ta hänsyn till såväl aspekter av servicekvalitet som barnets fungerande. Avhandling länk till pdf. -

2 Function and health from multilevel surgery and rehabilitation at children and youth with Cerebral Palsy. Anita Åkerstedt Msc, PT 1 Pia Ödman PhD, PT 2 Birgitta Öberg professor, PT 2 1 Barn- och ungdomshabiliteringen Box Eksjö, anita.akerstedt@lj.se 2 IMH/Avd för sjukgymnastik, Linköpings universitet Background: Cerebral Palsy is a common reason for motor impairment in children. The overall goal with habilitation for the individual is most optimal function in a social context through life with a focus on ability to function in every-day activities. Multilevel surgery of the lower limbs followed by intensive rehabilitation is one way to treat gait problems in children with CP to improve ambulation and physical function. The aim was to evaluate multilevel surgery and rehabilitation from a broad perspective including functional measures and health related quality of life (HRQOL). In addition parent s satisfaction with care and fulfilment of the expectations on the interventions were evaluated. Method: A prospective single-subject study with an AB design with two-years follow-up was performed. Eleven children with CP, GMFCS I-III, age 8-18 years participated. Visual analyses were Result: PCI showed a trend of lower energy cost during gait in 6 of 11 children and gross motor capacity was unchanged for 10 of 11 children and improved for 1 child. An improvement was seen in children s self-reported walking ability in 10 of 11 children at one year and at to year 7 of 11 continued to improve. Gait distance increased in all children after a decrease in 2 of 11 at one year. The physical dimension of CHQ showed higher scores in 8 of 11 children at one year which indicate better HRQOL and the scores were remained during second year. The psychosocial dimension was unchanged year one but increased in 7 of 11 children from baseline before surgery to the two-year follow-up. Expectations of outcomes were fulfilled in 7 of 11 and partly fulfilled in 4 of 11. Satisfaction with care was fulfilled in 10 of 11. Conclusion: Self-reported physical function and HRQOL showed improvements after multilevel surgery followed by intensive rehabilitation. The result of this study adds results on new dimensions that are useful in the discussions between parents, children and the habilitation team. These self-reported dimensions together with physical exams and gait-analysis should be considered before multilevel surgery is offered. Acknowledgement: The study was financed by FORSS, Medical Research Council of Southeast Sweden. used to present physical function with Physical Cost Index (PCI). Descriptive statistics were used to present number of children showing a predefined clinically significant change in gross motor capacity with Gross Motor Function Measures (GMFM), self-reported walking ability with the Classification of Function, Disability and Health (ICF) and Health related quality of life with Child Health Questionnaire (CHQ). In addition time for training, ADL and satisfaction with care were described. Keywords: Cerebral Palsy, children, multilevel surgery, outcome, life quality, care.

3 Barn och stress en interventionsstudie Annika Lagerstrand 1, Lena Backstig 2, Marian Jansson 3, Jan-Olof Johansson 4, Mats Nilsson 5, Ulla Rydå 2, Håkan Steiring 6, Boel Andersson-Gäre 2, Peter Währborg Sjukgymnastiken D4, Länssjukhuset Ryhov, Jönköping, Folkhälsoavdelningen, Länssjukhuset Ryhov, Jönköping, 3 Skolhälsovården, Jönköping, 4 Skolhälsovården, Vetlanda, 5 Futurum, Länssjukhuset Ryhov, Jönköping, 6 Folkhälsoavdelningen, Oskarshamn, 7 Göteborgs Universitet, Göteborg. E-post: annika.lagerstrand@lj.se Bakgrund/ Introduktion: Fler och allt yngre barn visar tecken på stress. Det uppmärksammas i förskolan, skolan och vården. De vanligaste kroppsliga symtomen är huvudvärk, och magsmärtor. Enligt flera studier har avspänning en positiv effekt på stressrelaterade symtom. Syfte: Att studera effekten av avspänningsträning varje skoldag under ett läsår bland skolbarn i grundskolans årskurs två. Hypotesen var att gruppen som blev föremål för avspänningsträning skulle få en ökad förmåga att hantera stress, vilket i sin tur minskar stressrelaterade symtom som huvudvärk och magsmärtor hos barn och öka deras välbefinnande. Metoder: En multicenterstudie där 336 barn fördelade på 20 klasser i 11 skolor i Jönköpings och Kalmar län deltog under läsåret Klasserna lottades och matchades så att det blev 11 interventionsklasser och nio kontrollklasser. Interventionsklasserna hade avspänningsträning, som leddes av klasslärare varje skoldag under läsåret. Kontrollklasserna fick avspänningsträning följande läsår utanför studien. Alla barn mättes av skolsköterskor i början av oktober 2005 och i slutet av maj 2006 med enkäten Stress In Children (SIC), kortisol i saliv, Rate Pressure Product (RPP) och bukomfång. Enkäten besvarades ytterligare en gång i januari Resultat: Stressrelaterade symtom som huvudvärk har minskat signifikant i gruppen som fått avspänningsträning. Välbefinnandet har ökat signifikant genom att samma grupp barn har lättare att somna på kvällen och upplever sig lugna och glada i större utsträckning. Dessa förbättringar finns inte i kontrollgruppen. Slutsats/Konklusion: Hypotesen, att den grupp av barn som blev föremål för avspänningsträning skulle få en ökad förmåga att hantera stress, har till viss del bekräftats.

4 Balance training in stroke patients - a systematic review of randomised, controlled trials Ann Hammer 1, Ylva Nilsagård 2, Magnus Wallquist 3 1 Rehabiliteringsmedicinska kliniken, Universitetssjukhuset Örebro, 2 Avd. för sjukgymnastik, 3 CAMTÖ, Universitetssjukhuset Örebro, Skebäcks Vårdcentral, Örebro. E-post: ann.hammer@orebroll.se Introduction: Stroke resulting in hemiparesis often affects balance-demanding activities, limiting independence in activities of daily living. The issue of evidence-based balance-improving interventions is of importance to physiotherapists engaged in the treatment of stroke patients. Recent reviews were published regarding different specific apparatus and technologies. The purpose of this review was to investigate and summarise the scientific evidence base for physiotherapy interventions aimed at restoring balance after stroke without extensive technical equipment. Methods: A search was performed in the Medline, Cochrane, Cinahl and PEDro databases. Key words were stroke, balance and, physiotherapy. The search was limited to randomised, controlled trials (RCTs) in English. For classifying study quality and relevance, the PEDro scale was used for methodological ratings and power analyses were noted. Statistical and clinical changes were considered. Results: Fourteen RCTs of 360 titles were finally included. Six studies were of high quality and six were of medium quality. Results in the acute phase showed evidence regarding supported standing for severely impaired patients. In the sub-acute phase, intense, supervised home-exercise programs were superior to standard care. Several activity-focused approaches to balance challenges were efficient, such as mobility-group activities; Bobath, orthopaedic, task-oriented, or neurodevelopmental therapies. It also appeared possible for post stroke persons in the late phase to improve their balance. All but one study showed at least one statistically significant or clinically relevant improvement within or between groups. Conclusion: This systematic review suggests that, balance ability following stroke could be improved by a variety of physiotherapeutic interventions performed without the use of extensive technical equipment. In press: Balance training in stroke patients - a systematic review of randomized, controlled trials Authors: Ann Hammer; Ylva Nilsagård; Magnus Wallquist DOI: / First Published on: 29 November 2007 //Advances in Physiotherapy

5 Vem faller? Predicerande faktorer vid MS Ylva Nilsagård¹,4, Cecilia Lundholm², Eva Denison³, Lars-Gunnar Gunnarsson²,4 ¹Avd för Sjukgymnastik, Universitetssjukhuset Örebro, ²Arbets- och Miljömedicin, Universitetssjukhuset Örebro, ³Inst för Vård och Hälsovetenskap, Mälardalens Högskola, 4 Hälsoakademin, Örebro Universitet. E-post: ylva.nilsagard@orebroll.se Bakgrund: Flera symtom vid multipel skleros (MS) påverkar balansförmågan och därmed fallrisk. Om personer med fallrisk identifieras kan riktade interventioner syftande till att reducera fallrisken genomföras. Syfte: Att undersöka den prediktiva förmågan för fall vid MS för kliniska variabler samt för Bergs Balansskala (BBS), Timed Up and Go cognitive (TUGcog), Four Square Step Test (FSST) och 12- item MS Walking Scale (MSWS-12). Metod: En longitudinell, multicenter kohort studie inkluderande 76 personer med MS och en Expanded Disability Status Scale (EDSS) score mellan genomfördes. Fall rapporterades prospektivt dagligen i tre månader efter testproceduren. Results: Det fanns en signifikant skillnad mellan fallare och ickefallare för EDSS, spasticitet, proprioception och användande av gånghjälpmedel. Oddset att falla femdubblerades vid rapporterad användning av gånghjälpmedel både ute och inne, ökade 2.5 till 15.6 gånger beroende på svårighetsgrad vid nedsatt proprioception, dubblerades för varje steg ökad EDSS och mer än dubblerades för varje ökad grad av spasticitet. För mätinstrumenten var sensitiviteten högst för BBS (94%) och för TUGcog (73%). Specificiteten var högst för MSWS-12 (82%) och för FSST (75%). Slutsats: Bedömning av proprioception, spasticitet, EDSS samt uppgifter om hjälpmedelsanvändning erbjuder möjlighet att predicera fall. Mätinstrumenten bidrar med information för att identifiera fallare och ickefallare.

6 Utvärdering av sjuksköterskebokad sjukgymnastmottagning för bedömning av muskuloskeletala besvär i primärvård Maria Ludvigsson, Leg sjugymnast, Rehab Väst, NSV, Landstinget i Östergötland Maria.Ludvigsson@lio.se Bakgrund: Muskuloskeletala besvär är vanliga och många människor söker vård för dessa. Flera studier visar att sjukgymnasten är kompetent som bedömare av muskuloskeletala besvär. På en vårdcentral i södra Sverige finns en sjukgymnastmottagning dit sjuksköterskorna i telefonmottagningen kan direktboka patienter med behov av primär bedömning av muskuloskeletala besvär, istället för att boka dessa till läkare. Målen för detta förfarande har varit delvis att avlasta läkarna pga bristen på distriktsläkare, delvis att styra aktuella patienter som inte har behov av just läkarbedömning till bedömning hos sjukgymnast istället. Syfte: Ett syfte med denna studie var att kartlägga processen på en sjukgymnastmottagning dit sjuksköterskor i primärvård kan direktboka patienter med muskuloskeletala besvär, för bedömning och rådgivning, istället för att boka dessa patienter till läkare. Ett annat syfte var att belysa patienternas upplevelse av bedömningstillfället. Metod: Studien består av två delar. Den ena är en deskriptiv retrospektiv kohortstudie bestående av journalgranskning av de 432 patienter som bedömts på mottagningen under januari 04 till juni -07. Den andra delen är en konsekutiv enkätstudie avseende patienternas nöjdhet, där 56 av dessa patienter på mottagningen, samt 55 patienter på läkarmottagningen ingick. Patienterna besvarade en enkät med bakgrundsfrågor, besvärslokalisation och duration, allmän hälsa (EQ-5D), vilken vårdgivarkategori de önskade att träffa (läkare, sjukgymnast, annan), om de hade förtroende för sjukgymnastens förmåga att bedöma deras besvär, samt frågor avseende patientens upplevelse av bedömningstillfället. Resultat. I journalgranskningen framkom att ländryggsbesvär och nackbesvär var de vanligaste besvärslokalisationerna som bokats för sjukgymnastbedömning. I 85 % av fallen träffade patienten enbart sjukgymnast. Mellan 2-6 % bedömdes av sjukgymnast ha behov av läkaråtgärd såsom sjukskrivning, röntgen eller receptförskrivning, vilket löstes utan läkarbesök genom nära samarbete mellan sjukgymnast och läkare. I 6 % av fallen ansåg sjukgymnasten att behov av även läkarbedömning förelåg. Bland dessa patienter hittades i en del fall andra bakomliggande sjukdomar såsom t.ex. tumör. Ytterligare 9 % av patienterna återkom själva för samma typ av besvär inom tre månader efter sjukgymnastbesöket och fick ny bedömningstid, då till läkare. Hos de patienter som själva återkom för läkartid framkom inte i något fall någon annan bakomliggande sjukdom som orsak till patientens besvär. Enkäten besvarades av 91 % av patienterna som träffade en sjukgymnast och hos 78 % av dem som träffade en läkare. Patienterna som träffade en sjukgymnast var mycket nöjda med t.ex. tillräcklig information om besvären och om egenvård, samt hade högt förtroende för sjukgymnastens bedömningsförmåga. Dessa skattningar var signifikant högre än motsvarande skattningar som gjordes på läkarmottagningen. Konklusion: Endast en mindre andel av de patienter på aktuell vårdcentral, som av sjuksköterska bokats till sjukgymnast för bedömning av muskuloskeletala besvär var i behov av läkaråtgärd och där allvarlig bakomliggande genes till patientens besvär funnits har denna identifierats av sjukgymnast. De patienter som bedömts på denna mottagning hade ett högt förtroende för sjukgymnastens bedömningsförmåga, och var nöjda med den information de fått om sina besvär och lämplig egenvård.

7 Utvärdering av sjukgymnastisk behandling på vårdcentral utifrån ett hälsoekonomiskt perspektiv Författare: Desirée Fellman (1), Görel Kjellman (2) 1: Rörelse&Hälsa Kärna Vårdcentral, Linköping. 2: Avd sjukgymnastik, Institutionen för Hälsa och Samhälle, Linköpings universitet, samt FoU-enheten för Närsjukvård i Östergötland. E-post: desiree.fellman@lio.se Introduktion: Inom primärvården i Östergötland utvärderas effekten av sjukgymnastisk behandling bl.a. med EQ-5D. Det är ett generellt instrument som används för att värdera en patients hälsorelaterade livskvalitet. Instrumentet ger ett index, dvs ett sammanvägt värde som i sin tur kan användas som effektmått i hälsoekonomisk analys. Utvärdering av rehabilitering såsom sjukgymnastisk behandling är viktigt för att visa på behandlingsresultat och även hälsoekonomiska beräkningar behövs för att se samband mellan resultatet i förhållande till kostnaden för behandlingen. Syfte: Att studera förändring av hälsorelaterad livskvalitet före och efter en sjukgymnastisk behandlingsperiod för patienter som sökt sjukgymnast på vårdcentraler i Linköping. Att jämföra om förändringen av hälsorelaterade livskvaliteten är olika beroende på besvärslokalisations-områden. Att utvärdera sjukgymnastisk behandling ur ett hälso- och sjukvårdsperspektiv genom kostnadsanalys och kostnadseffektsanalys Metod: 130 patienter som fått behandling hos sjukgymnast på vårdcentraler har inkluderats. Journalsökning utfördes för att kartlägga behandlingsrelaterade fakta såsom kontaktorsak, antal behandlingar, vilken typ av behandling patienten fått och behandlingsperiodens längd mätt i veckor samt bakgrundsfakta såsom ålder, kön och sysselsättning. Patienterna delades in i olika grupper beroende på besvärsområde utifrån ett förslag till grövre indelning av besvärsklassifikation skapat av sjukgymnaster inom Rörelse&Hälsa. De olika grupperna var nacke/skuldra, ländrygg/bäcken/thorakal, trauma/post op, övre extremitet och nedre extremitet. Behandlingseffekten analyserades utifrån EQ-5D (range -0,59-1.0, där 1.0 är bästa tänkbara) med Wilcoxon signed rank test och Chi-två test. Hälsoekonomiska analyser utfördes med kostnad per patient (KPP) och kostnad per vunnen livskvalitetsvikt utifrån EQ-5D score. Resultat: Den hälsorelaterad livskvalitet var efter behandlingsperioden signifikant förbättrad för hela undersökningsgruppen (0,53 till 0,77) samt i respektive besvärslokalisationsgrupp (trauma/post op 0,62 till 0,80, nacke/skuldra 0,55 till 0,82, ländrygg 0,38 till 0,72 och nedre extremitet 0,65 till 0,80), förutom i gruppen övre extremitet gällande EQ-5D score (0,74 till 0,77). Kostnadsanalysen (KPP) visade att grupperna nacke/skuldra och nedre extremitet tenderade att kosta mer per patient detta beroende på fler antal behandlingarna jämfört med de andra besvärslokalisationsgrupperna men skillnaden var inte signifikant. Kostnadseffektsanalysen (KPP samt EQ-5D) visade att kostnaden per vunnen livskvalitetsvikt utifrån EQ-5D score för ryggruppen var signifikant lägre och för gruppen övre extremitet signifikant högre jämfört med de andra besvärslokalisations-grupperna. Konklusion: Resultatet visar att det är viktigt att göra subgruppering vid analys med EQ-5D då resultatet på EQ-5D ser olika ut för de olika besvärslokalisationsgrupperna. Generella slutsatser angående vilka besvärslokalisationsgrupper som kan behandlas mest kostnadseffektivt kan inte dras då denna studie hade ett stort bortfall gällande undersökningsmaterialet, att olika behandlingar inte har jämförts sam att det inte funnits någon kontrollgrupp. 7

8 Effekt av träning hos äldre kvinnor med manifest osteoporos Ann-Charlotte Grahn Kronhed1, Inger Hallberg2, Lars Ödkvist3, Margareta Möller4. 1 Vadstena Vårdcentral, RehabVäst, 2 Osteoporosenheten EM-kliniken, US Linköping, 3 Öronkliniken, US Linköping, 4 Vårdvetenskapligt forskningscentrum, US Örebro. E-post: lotta.grahn-kronhed@lio.se Bakgrund: I Sverige inträffar osteoporosrelaterade frakturer årligen. Den totala samhällskostnaden för vård av frakturerade höftleder, ryggkotor och handleder beräknas uppgå till cirka 8 miljarder/år. Fysisk inaktivitet utgör en riskfaktor för osteoporos, fall och fraktur. Syfte: Syftet med studien var att utvärdera effekten av styrketräning på hälsorelaterad livskvalitet, smärta, balansförmåga samt frekvens av falltillbud hos äldre kvinnor med manifest osteoporos. Metod: Kvinnor i åldrarna år (n=124) med diagnostiserad manifest osteoporos (osteoporos inkl. fraktur) hos Osteoporosenheten, Universitetssjukhuset Linköping inbjöds till en ettårig träningsstudie. Exklusionskriterier var deltagande i läkemedelsstudie, beroende av gånghjälpmedel inomhus, svår hjärtsjukdom, malignitet, nyligen genomförd artroplastik samt Mini-mental test 20. Vid baslinjemätning, efter 4 månader och efter 1 år undersöktes hälsorelaterad livskvalitet (SF-36), smärtupplevelse, balansförmåga, rörlighet, handstyrka och kroppslängd/vikt hos deltagarna. Dynamisk posturografi utfördes före träningsperioden och efter 4 månader. Alla testledare var blindade. Träningsgruppen (T) erbjöds att delta i sjukgymnastledd gruppträning hos Rehab Support (Linköping) 2 ggr/vecka under 4 månader och uppmanades därefter att fortsätta med träning individuellt och/eller i grupp. Kontrollgruppen (K) skulle inte ändra sina levnadsvanor. Fysisk aktivitetsnivå och falltillbud rapporterades veckovis under hela studieperioden. Resultat: Sextiofem kvinnor inkluderades och randomiserades till T-grupp (n=31) respektive Kgrupp (n=34). Medelålder för deltagarna var 71 år. Alla kvinnor medicinerade mot osteoporos. Vid 4-månadersuppföljningen förbättrades T-gruppen i följande SF-36 domäner: physical function (p=0.001), bodily pain (p<0.01), general health (p<0.05), vitality (p<0.05), social function (p<0.05) och mental health (p<0.05). Upplevd smärtintensitet skattad med VAS (visuell analog skala) minskade i T-gruppen (p<0.01). Vid 1-årsuppföljningen kvarstod ej dessa förändringar. Balanstest med dynamisk posturografi stående på rörlig platta med öppna ögon förbättrades i T-gruppen (p<0.05) och det fanns en skillnad mellan grupperna (p<0.05). Ett första falltillbud inträffade tidigare i K- än i T-gruppen under de första fyra månaderna. Genomsnittstiden till ett första falltillbud var 13 veckor i K- och 27 veckor i T- gruppen. Efter den sjukgymnastledda träningsperioden på 4 månader minskade den fysiska aktiviteten i Tgruppen (p<0.05). Slutsats: Kvinnor med manifest osteoporos mår bra av gruppträning. Träningen bör ske under professionell ledning för att uppnå bästa möjliga träningseffekt.

9 Pelvic Girdle Pain and Lumbar Pain in Relation to Pregnancy Annelie Gutke Akademisk avhandling 25 maj Avd. Sjukgymnastik. Linköpings universitet. Sammanfattning på Svenska Nedre ländryggssmärta förekommer i högre grad hos gravida kvinnor än hos kvinnor i samma ålder i befolkningen. Graviditetsrelaterad nedre ländryggssmärta kvarstår 6 år efter graviditet hos 16 % av kvinnorna. Graviditet representerar därmed en specifik risksituation för såväl nedre ländryggssmärta som kvarstående nedre ländryggssmärta efter graviditet. Graviditetsrelaterad nedre ländryggssmärta studeras vanligen som en enhet trots att endast en undergrupp av nedre ländryggssmärta, bäckensmärta, tycks vara relaterad till graviditet. Därmed är möjliga skillnader mellan undergrupper okända. Avhandlingens syften var följande: 1) att beskriva förekomst av kliniskt klassificerade undergrupper av kvinnor med nedre ländryggssmärta i en kohort (ingen nedre ländryggssmärta, lumbal smärta, bäckensmärta, kombinerad bäcken-och lumbalsmärta (kombinerad smärta)) i graviditet och postpartum och 2) att undersöka om det fanns en skillnad i förlopp, hälso-relaterad liskvalitet, smärtintensitet, funktionsnedsättning, depressiva symtom, eller muskelfunktion i undergrupper av kohorten samt 3) att identifiera prediktorer för kvarstående graviditetsrelaterad bäckensmärta eller kombinerad smärta postpartum. Konsekutivt inkluderade gravida kvinnor klassificerades i undergrupper genom mekanisk undersökning av lumbalkolumna, smärtprovokationstester för bäckenet, standardiserad anamnesupptagning, och smärtteckningar. Alla kvinnor besvarade frågeformulär (bakgrundsfrågor, EQ-5D). Kvinnor med nedre ländryggssmärta fyllde i Oswestry Disability Index och smärtmått. Edinburgh Postnatal Depression Scale användes för att undersöka depressiva symtom 3 månader postpartum ( 10). Uthållighetstest av bålmuskulaturen, styrketest av höftmuskulatur och gånghastighet undersöktes. Multipel logistisk regression användes för att identifiera prediktorer från självrapportering samt från den kliniska undersökningen. Vid undersökning i graviditetsvecka 12-18, hade 118/308 (38%) kvinnor ingen nedre ländryggssmärta, 101 (33%) hade bäckensmärta, 33 (11%) hade lumbal smärta och 56 (18%) hade kombinerad smärta. Tre månader postpartum, var 183/272 (67%) kvinnor utan nedre ländryggssmärta, 46 (17%) hade bäckensmärta, 29 (11%) hade lumbal smärta, och 14 (5%) kombinerad smärta. Gravida kvinnor med kombinerad smärta rapporterade högsta påverkan i termer av hälsorelaterad livskvalitet, smärtintensitet, och funktionsnedsättning. Kvinnor med bäckensmärta och/eller kombinerad smärta hade lägre värden för uthållighet i bålmuskulaturen, styrka av höftextensorer och gånghastighet jämfört med kvinnor utan nedre ländryggssmärta. Depressiva symtom förekom i tre gånger så hög grad hos kvinnor med nedre ländryggssmärta (27/87 31%) jämfört med kvinnor utan nedre ländryggssmärta (17/180 9%). Postpartum hade 16-20% av kvinnor kvarstående bäcken-och kombinerad smärta medan 1/29 hade lumbal smärta. Identifierade prediktorer för kvarstående bäcken eller kombinerad smärta var otrivsel på arbetet, högre ålder, kombinerad smärta i tidig graviditet, och låg uthållighet i bukmuskulaturen. Sammanfattningsvis identifierades kvinnor med kombinerad smärta som en riskgrupp eftersom de hade det lägsta tillfrisknandet och eftersom klassifikationen kombinerad smärta visade sig vara prediktor för kvarstående bäckensmärta eller kombinerad smärta postpartum. Hypotesen att muskeldysfunktion var relaterad till bäckensmärta stärktes. Baserat på vårt resultat av hög komorbiditet av postpartum depressiva symtom och nedre ländryggssmärta, förefaller det viktigt att screena för och överväga behandling för båda symtomen. Avhandling Linköpings Universitet 2008

10 Dynamic knee stability after anterior cruciate ligament injury - Emphasis on rehabilitation Sofi Tagesson, leg sjukgymnast Avdelning Sjukgymnastik / Institutionen för Medicin och Hälsa Linköpings Universitet Avhandlingen är publicerad elektroniskt på följande länk Populärvetenskaplig sammanfattning Patienter med främre korsbandsskada behöver tung och specifik styrketräning Främre korsbandsskador är vanligt förekommande bland unga idrottsaktiva individer. I Sverige drabbas ca 6000 personer varje år. Skadan leder till ett ökat glapp i knäleden och många patienter besväras av instabilitet och upplever att de inte kan lita på knäleden. Kvarstående besvär trots behandling är vanligt och leder i många fall till att individer tvingas sänka sin aktivitetsnivå eller sluta med sin idrott. Att återfå bra styrka i främre lårmuskeln (quadriceps) har stor betydelse för att uppnå god funktion i knäleden. Det har dock varit osäkert om patienter med främre korsbandsskada bör träna quadriceps isolerat då det skulle kunna töja ut andra strukturer i knäleden eller det nyopererade korsbandet. Det övergripande syftet med denna avhandling var att studera stabiliteten i knäleden hos individer med främre korsbandsskada under rehabiliteringsövningar samt att undersöka hur stabiliteten påverkas av rehabilitering. Ett allsidigt rehabiliteringsprogram kompletterat med en isolerad övning för quadriceps jämfördes med samma rehabiliteringsprogram, kompletterat med en komplex övning där quadriceps tränades samtidigt med andra muskler, för patienter med främre korsbandsskada. Isolerad quadricepsträning resulterade i bättre styrka i quadriceps och stabiliteten i knäleden skiljde sig inte mellan grupperna. Det innebär att patienter med främre korsbandsskada bör träna quadriceps isolerat och kan utföra träningen utan risk. Intensiv rehabilitering, med kontinuerligt ökad belastning, tre gånger per vecka i fyra månader resulterade i att de flesta patienterna lyckades uppnå en god styrka och funktion i knäleden. Individer med främre korsbandsskada som fått ett nytt korsband inopererat i knäleden undersöktes före och efter operationen. Fem veckor efter operationen skilde sig inte glappet i den opererade knäleden från glappet i knäleden som inte var skadad. Patienter i ett tidigt skede efter skada eller operation rörde knäleden stelare och aktiverade bakre lårmuskeln (hamstrings) i större utsträckning för att stabilisera leden. Detta rörelsemönster reducerar glappet i knäleden. Patienter som genomgått ett rehabiliteringsprogram hade ett mer normalt rörelsemönster. Musklerna har stor betydelse för stabiliteten i en knäled med skadat eller opererat främre korsband.