Några arbetsterapeuters erfarenheter av samarbete med anhöriga i hemrehabilitering för patienter som haft stroke.

Transkript

1 Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle Sektionen för arbetsterapi Examensarbete, 15hp Höstterminen 2010 Några arbetsterapeuters erfarenheter av samarbete med anhöriga i hemrehabilitering för patienter som haft stroke. Some Occupational therapists experiences of working with relatives in a home environment for stroke patients. Författare: Helena Jonsson Olga Bakulo Handledare: Anette Erikson

2 SAMMANFATTNING Syfte: Syftet med studien var att beskriva några arbetsterapeuters erfarenheter av hur samarbete med anhöriga inverkar på strokepatienters rehabilitering i hemmiljön. Metod: Författarna har använt en kvalitativ metod med halvstrukturerade intervjuer. Nio arbetsterapeuter som varit verksamma inom olika stroketeam i Stockholms län deltog i studien. Intervjuerna spelades in och transkriberades ordagrant för att analyseras utifrån Lantz (2007) kvalitativa analysmetod. Resultat: Utifrån analysen framkom tre teman utifrån arbetsterapeuternas erfarenheter av hur samarbete med anhöriga inverkar på strokepatienters rehabilitering i hemmiljön: a) Kommunikation en förutsättning för samarbete med anhöriga; b) Samarbete genom olika förhållningssätt; c) Anhörigas engagemang både en tillgång och ett hinder. Slutsats: Arbetsterapeuterna i studien beskrev att kommunikationen var en förutsättning för samarbetet med anhöriga. Grunden för kommunikationen skapades redan vid första mötet och kunde upprätthållas genom att föra en dialog via kommunikationsböcker. En annan del av samarbetet var att det byggdes med hjälp av olika förhållningsätt exempelvis att ge stöd eller att vägleda till förståelse för patientens situation genom att förmedla kunskap om sjukdomen. Avslutningsvis beskrev arbetsterapeuterna att de anhöriga både var en tillgång och ett hinder för strokepatientens rehabilitering i hemmiljön. Sökord: Home rehabilitation, occupational therapy, relatives, stroke. Tillkännagivande Vi vill tacka alla arbetsterapeuter som deltagit i vår studie. Vi vill även tacka vår handledare Anette Erikson för hennes råd och stöd.

3 ABSTRACT Aim: The aim of this study was to describe some occupational therapists experiences of how co-working with relatives could influence the rehabilitation of stroke patients in the home environment. Methode: A qualitative approach was chosen with semi-structured interviewes. Nine occupational therapists who were active in different stroke teams in the Stockholm area were interviewed. The interviews were recorded and transcribed word for word and analyzed according to Lantzs (2007) analyzing process. Result: Three themes were identified from the analysis of the occupational therapists experiences of how co-working with relatives could influence the rehabilitation of stroke patients' in the home environment: a) Communication a presumption for co-working with relatives; b) Cooperation through various approaches; c) Relatives' involvement both an asset and a hindrance. Conclusion: The occupational therapists' described that communication was a presumption for co-working with relatives. The communication was created at the first meeting and could be maintained by keeping a dialogue through communication books. Another part of cooperation was using different approaches as to provide support or to guide the understanding of the situation by supplying knowledge about the disease. Finally, the occupational therapists described that the relatives was both an asset and a hindrance in the rehabilitation at home. Keywords: Home rehabilitation, occupational therapy, relatives, stroke.

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING. 1 BAKGRUND 1 Stroke.1 Symtom vid stroke.. 2 Strokerehabilitering. 2 Hemrehabilitering...3 Arbetsterapeutens roll. 4 Anhörigas roll.5 Samarbete...6 Sammanfattning och problemformulering.. 7 SYFTE...7 METOD..8 Beskrivning av urvalsgruppen 8 Datainsamlig..9 Databearbetning 10 Etiska aspekter..11 RESULTAT..12 Kommunikation en förutsättning för samarbete med anhöriga. 12 Samarbete genom olika förhållningssätt...14 Anhörigas engagemang både en tillgång och ett hinder DISKUSSION..19 Metod diskussion...19 Resultat diskussion 22 Förslag till framtida studier...25 KONKLUSION 27 REFERENSER..28 BILAGOR Bilaga 1 Informationsbrev Bilaga 2 Intervjuguide..32

5 1 INLEDNING Under utbildningen har författarna träffat strokepatienter på olika avdelningar vid de verksamhetsförlagda utbildningarna. Vid dessa möten har författarna ofta träffat både patienter och deras anhöriga. I en del fall har de anhöriga tenderat att ta över mötet med patienten och berättat hur de mår och vad de behöver. I andra fall har den anhöriga låtit patienten stå i fokus och endast kompletterat patientens berättelse när denne velat att den anhöriga ska göra det. Vissa anhöriga har till och med lämnat rummet när författarna träffat patienten. Detta väckte frågor och funderingar om hur man som arbetsterapeut kan samarbeta med anhöriga för att ge strokepatienter den bästa rehabiliteringen i hemmiljön. Författarna valde att rikta in sig på strokepatienter då sjukdomen är en av de största och därför något som författarna troligen kommer att möta under sitt yrkesverksamma liv som arbetsterapeuter. BAKGRUND I bakgrunden kommer författarna att presentera tidigare kunskap inom området och beskriva olika begrepp som författarna anser vara viktiga utgångspunkter för att utföra studien. Avslutningsvis kommer författarna att göra en problemformulering samt presentera syftet. Stroke Stroke är en av vår tids största folksjukdomar som enligt Strokeförbundet (2010a) årligen drabbar cirka svenskar. Medelåldern för de som får stroke är 75 år. Av alla som drabbas av sjukdomen är cirka 20 % under 65 år. Lika många män som kvinnor drabbas. Kostnaden för stroke inom sjukvården beräknas vara uppemot 14 miljarder kronor varje år. I och med detta upptar strokepatienter flest vårddagar på sjukhus i Sverige inom den somatiska sjukdomsgruppen. Stroke tillhör en av de vanligaste orsakerna till funktionsnedsättning och död (Strokeförbundet, 2010a). Enligt Knesek (2009) är stroke ett samlingsnamn på de sjukdomstillstånd som leder till ett plötsligt funktionsbortfall i delar av det centrala nervsystemet med vaskulär orsak. Enligt Norrving, Olsson & Lindgren (2006) är 85 % av fallen orsakade av en hjärninfarkt som innebär att blodcirkulationen försämras eller avstannar på grund av att kärlväggen täpps till av en propp vilket kan leda till nervskada eller nervdöd som i sin tur gör att hjärnvävnaden skadas. I 10 % av fallen är orsaken en hjärnblödning som

6 2 är ett resultat av åderförkalkning av kärlväggen som gör att den brister. Det kan även vara på grund av ett pulsåderbråck som spricker. I 5 % av fallen är orsaken en subaraknoidalblödning som innebär att blödning sker mellan hjärnhinnorna. Orsaken är oftast åderförkalkning, en kärlmissbildning eller ett åderbråck som gör att kärlet spricker (Norrving, Olsson & Lindgren, 2006). Enligt Strokeförbundet (2010b) drabbas årligen cirka 8000 svenskar av en transistorisk ischemisk attack (TIA) som orsakas av en övergående cirkulationsstörning i hjärnan på grund av en liten propp i kärlet som löser upp sig själv inom 24 timmar. Enligt Socialstyrelsen (2009) lämnar en TIA inga restsymtom men är en varningssignal för en eventuellt kommande stroke och det är därför viktigt att söka vård. Cirka 10 % av de som haft en TIA får en stroke inom två dagar (Socialstyrelsen, 2009). Symtom vid stroke Enligt Norrving, Olsson & Lindgren (2006) karaktäriseras en stroke av plötslig funktionsnedsättning som kan bli bestående. Hjärnan har fyra huvudartärer för blodförsörjning, två försörjer främre delen av hjärnan och två den bakre delen. Beroende på i vilken av dessa artärer skadan sitter kommer patienten att få olika symtom som antingen går över efter behandlig eller blir bestående och av varierande svårighetsgrad. Vid en skada i någon av de främre artärerna kan patienten uppvisa symtom som sensoriska eller motoriska bortfall i ansikte, armar och bålen. Även språkcentrat kan drabbas genom att patienten får afasi eller läs- och skrivsvårigheter. Andra symtom kan vara apraxi som innebär att patienten får svårt för att kontrollera kroppens rörelser eller olika uppmärksamhetsstörningar så som neglekt eller att spatiala funktioner störs som rumsuppfattningen. Patienten kan även få symtom som känselbortfall i benet, personlighetsförändringar eller inkontinens. Om skadan är lokaliserad till de bakre artärerna kan det innebära balansrubbningar och yrsel. Det kan även ge pareser (förlamningar) av olika slag, förändrad vakenhetsreglering eller sväljsvårigheter (Norrving, Olsson & Lindgren, 2006). Eftersom sjukdomen kan ge ett flertal restsymtom av olika svårighetsgrad är det viktigt att patienten får adekvat behandling. Strokerehabilitering Strokerehabilitering innebär att en person med förvärvad hjärnskada ska få insatser som leder till att den bästa funktionsförmågan behålls samt att förutsättningar för ett självständigt liv och

7 3 aktivt deltagande i samhället skapas (Socialstyrelsen, 2009). Enligt Norrving, Olsson & Lindgren (2006) bör strokepatienter vårdas på särskilda avdelningar med personal som är specialutbildad inom strokesjukvård. Det sker i ett team bestående av arbetsterapeuter, sjukgymnaster, sjuksköterskor, kuratorer, läkare och ofta logoped och psykolog ingår. Teamet bedömer vilka svårigheter patienten fått i och med stroken och sätter sedan in adekvat träning och behandling för att patienten ska kunna återgå till sitt habitualtillstånd (Norrving, Olsson & Lindgren, 2006). Enligt Norrving, Olsson & Lindgren (2006) sker det normalt sett en snabb förbättring av patientens förmågor under den första veckan efter insjuknandet. Dessa kan sedan fortsätta förbättras men i en långsammare takt. Målsättningen med strokerehabilitering är att patienten ska kunna återgå till sitt hem så snart som möjligt och där få stöd från hemsjukvård och eller bostadsanpassningar (Norrving, Olsson & Lindgren, 2006). Hemrehabilitering Enligt Månson (2007) blir vårdtider på sjukhus allt kortare vilket ökar efterfrågan på hemrehabilitering som innebär att en person ska få insatser i sitt hem och närmiljön med syfte att utveckla, återvinna, bevara förmågor och öka personens självständighet i vardagliga aktiviteter. Enligt Socialstyrelsen (2009) ska strokepatienter erbjudas rehabiliterande insatser i hemmiljön av ett specialutbildat team där bland annat arbetsterapeuter, sjukgymnaster och kuratorer ingår. Teamets insatser leder ofta till att patienterna klarar av att utföra dagliga aktiviteter bättre jämfört med om rehabiliteringen sker på sjukhus (Socialstyrelsen, 2009). Enligt Kielhofner (2008) kan A Model of Human Occupation (MOHO) förklara hur en individs aktivitetsutförande påverkas av fysiska och sociala faktorer i miljön. När en individ utför olika aktiviteter sker det i samspel av olika faktorer så som viljan att utföra aktiviteten, vilka vanor och roller individen har, förmågan att utföra aktiviteten samt miljöns inverkan på aktiviteten. En individ som drabbats av skada eller sjukdom kan uppleva att aktivitetsutförandet förändras. Arbetsterapeuter som arbetar i klienters hemmiljö kan få en tydligare helhetsbild av patienten och dennes värderingar, vanor, roller, intressen och det bör arbetsterapeuten ta hänsyn till under hela rehabiliteringsprocessen för att erbjuda den optimala rehabiliteringen i hemmiljön (Kielhofner, 2008). I en studie (Erikson, Park & Tham, 2010) har man studerat miljöns betydelse för strokepatienters rehabilitering. Man fann att miljön hade stor betydelse för patientens rehabiliteringsprocess. Det var viktigt att engagera sig i

8 4 aktiviteter som var meningsfulla i välkända miljöer tillsammans med människor man kände och som hade stor betydelse i ens liv. Det framkom också att det lades en stor börda på de anhöriga vilket resulterade i att patienten upplevde en dubbel börda, både sin egen och de anhörigas. En annan studie (Erikson, Karlsson, Borell & Tham, 2007) visade att bekanta miljöer var viktiga för resultatet av aktivitetsutförandet för personer som har haft stroke. Den värld med rutiner och vanor som patienten tidigare tagit för givet har i och med sjukdomen rasat samman. Studien visade att det var möjligt att skapa trygghet genom att låta patienten utföra meningsfulla aktiviteter som redan var integrerade i vanekroppen, det vill säga att återuppta vanor och rutiner i det vardagliga aktivitetsutförandet som de tidigare haft och som de brukade utföra (Erikson, Karlsson, Borell & Tham, 2007). Arbetsterapeutens roll Enligt FSA (2005) har arbetsterapeuter en viktig roll inom hemrehabilitering eftersom deras uppgift är att motivera och handleda patienten så att denne kan behålla sin aktivitetsbalans, sociala umgänge och delaktighet i det vardagliga livet. Målet med arbetsterapi är att utveckla klientens möjligheter att leva ett rikt liv utifrån sina önskemål men även i förhållande till omgivningens krav (FSA, 2005). Enligt Höök (2006) är målet med arbetsterapeutiska åtgärder för personer som haft stroke att göra det möjligt att klara av vardagliga aktiviteter, arbete och fritid utifrån sina önskemål. Arbetsterapi ska göra det möjligt för individen att vara så självständig och aktiv som möjligt i sin sociala och fysiska miljö. Arbetsterapeuten gör detta möjligt genom att träna funktioner och aktiviteter, utvecklar kompensatoriska strategier för att utföra olika aktiviteter, eller anpassar miljön. Arbetsterapeuten bidrar med sin kunskap och erfarenhet om hur ett meningsfullt aktivitetsutförande möjliggörs (Höök, 2006). Enligt Socialstyrelsen (2006) innefattar arbetsterapeutens roll inom hemrehabilitering utredningar av patientens tidigare aktivitetsmönster, bedömningar av de funktionella begränsningar patienten fått på grund av sin stroke och att sätta upp mål för rehabiliteringen tillsammans med patienten. Arbetsterapeuten ska även prova ut och träna hjälpmedelsanvändning, initiera bostadsanpassning samt informera närstående om hur de på bästa sätt kan stödja patienten i sitt aktivitetsutförande. Arbetsterapeuten ska även följa upp och utvärdera sina insatser med patienten och då ta reda på om målen som satts upp har uppfyllts och om det eventuellt finns annat som kan göras för att ytterligare underlätta patientens vardag (Socialstyrelsen, 2006). Enligt Fisher & Nyman (2007) kan arbetsterapeuter arbeta utifrån en klientkonstellation som

9 5 innebär att arbetsterapeutisk intervention inkluderar både personen som remitteras till arbetsterapi och dennes anhöriga. Anhörigas roll De anhörigas roll i strokerehabilitering har länge varit känd, de första studierna kom redan på 1960-talet. Idag ges omvårdnad och sjukvård till stor del i hemmet av anhöriga vilket medför att vårdgivare behöver ta hänsyn till de anhöriga. Exempelvis genom att lyssna på den anhörigas frågor och ge förslag på förhållningssätt de kan inta för att hjälpa patienten samtidigt som de får förståelse för sjukdomen (Höök, 2006). I en studie av Tamm (1999) var syftet att beskriva arbetsterapeuters upplevelser av anhörigas insatser vid hemrehabilitering. Resultatet visade att de anhöriga både upplevdes som en tillgång och som ett hinder. Tillgången var att de ofta lärde patienten bra strategier för att denne skulle arbeta självständigt. Anhöriga hjälpte också till med att hitta nya lösningar och var även en informationslänk mellan patienten och arbetsterapeuten. De anhöriga som uppfattades som hindrande för rehabiliteringsprocessen var det oftast för att de antingen hjälpte till för mycket genom att utföra aktiviteter som patienten själv hade klarat av att utföra eller ställde för höga krav på patienten (Tamm, 1999). Enligt Borg, Gerdle, Grimby & Stibrant-Sunnerhagen (2007) sköter närstående en stor del av omvårdnaden av strokepatienter i hemmet och det är därför viktigt att lyssna till deras behov och frågor. Det finns studier som visar att patienter och deras anhöriga kan influera varandra (Jönsson, Lindgren, Hallström, Norrving & Lindgren, 2005) genom att patienter kan bli mer deprimerade om de har deprimerade anhöriga vilket kan leda till att rehabiliteringen inte leder framåt. Det finns dock evidens för att ett positivt resultat kan uppnås under rehabiliteringsprocessen för strokepatienter om deras familjemedlemmar involveras (Erikson, Park & Tham, 2010; Forsberg-Wärleby, Möller & Blomstrand, 2002). I en annan studie av Almborg, Ulander, Thulin & Berg (2009) har man undersökt hur anhöriga upplevt om de haft möjlighet att vara delaktiga i strokepatienters rehabiliteringsprocess. Resultatet visade bland annat att kliniker behöver ge mer tid och uppmärksamhet till de anhöriga för att rehabiliteringen ska hålla god kvalitet. Larsson (2005) beskriver hur anhöriga till strokepatienter är under stor press och måste sätta sig in i nya roller och ta på sig nya uppgifter i hemmet vilket kan leda till att den upplevda livskvaliteten minskar och att välbefinnandet försämras. Det är därför viktigt att ge stöd, tröst och information till anhöriga. Enligt Knesek (2009) kan situationen för patienter och deras

10 6 anhöriga underlättas genom att mål sätts upp och genom att tydliggöra vad man kan förvänta sig av dem i rehabiliteringsprocessen. Anhöriga behöver lära sig sina begränsningar och be om stöd (Knesek, 2009). Enligt Ekstam (2009) bör arbetsterapeutiska interventioner involvera de anhöriga i strokepatienters rehabilitering eftersom deras liv påverkas lika mycket som patientens av sjukdomen. Arbetsterapeuter kan vägleda de anhöriga så att det kan hjälpa strokepatienten utföra vardagsaktiviteter (Ekstam, 2009). Enligt Lawlor & Mattingly (2009) har personer med funktionsnedsättningar eller skador lättare att upprätthålla vardagliga aktiviteter både i hemmiljön och i den sociala miljön om de har anhöriga som stödjer dem vilket kan öka deras upplevda livskvalitet. Samarbete Enligt FSA (2005) kommer arbetsterapeuten i sitt arbete i kontakt med många människor. Det kan vara arbetskollegor, andra yrkeskategorier inom teamarbete, patienter och deras anhöriga, biståndshandläggare och flera andra. Detta ställer stora krav på arbetsterapeutens kommunikations- och samarbetsförmåga. Enligt Rosa (2009) bör samarbete för arbetsterapeuter innebära att de ska respektera och värdesätta klienters rätt att påverka beslut som berör dem, vilket inkluderar problemidentifiering, målsättning, planering av interventioner samt utvärdering av resultatet. I problemidentifieringen är det viktigt att arbetsterapeuten strävar efter att värdera klientens beskrivning av sin sjukdom eller funktionsnedsättning samt att arbetsterapeuten delar med sig av sina kunskaper om sjukdomen eller funktionshindret. I målsättningen och planeringen av interventionen är det av avgörande betydelse att det sker ett samarbete mellan arbetsterapeut och klient för att fastställa mål som klienten värdesätter och kommer vara motiverad att arbeta mot (Rosa, 2009; Pierce, 2003). Enligt Law, Baptiste & Mills (1995) har utvärderingar av arbetsterapeutiska interventioner visat att när klienten fått vara delaktig under hela processen och haft inflytande över beslut som tagits har de varit mer nöjda med terapin. Det är därför viktigt att arbetsterapeuter ser fördelar med att ha ett informationsutbyte med klienten under hela rehabiliteringsprocessen. Enligt Norberg, Engström & Nilsson (1994) kan en öppen dialog mellan anhörig, patient och arbetsterapeut främja och underlätta rehabiliteringen genom att samtliga arbetar tillsammans. Samarbete kan enligt Jahren Kristoffersen (1997) ske via muntlig eller skriftlig kommunikationsöverföring.

11 7 Sammanfattning och problemformulering Stroke är en sjukdom som drabbar många människor på olika sätt. Restsymtomen kan vara varierande med olika svårighetsgrad vilket ställer stora krav på kunnig personal. Sjukdomen drabbar inte bara den som insjuknar utan även de som finns i personens närhet och det är därför viktigt att dessa personer informeras för att få förståelse för sjukdomens komplexitet. Författarna anser att detta är ett viktigt område som det behövs mer kunskap om. Tidigare studier har studerat hur arbetsterapeuter upplever anhörigas insatser vid hemrehabilitering (Tamm, 1999) och att det finns positiva effekter av att involvera anhöriga i strokepatienters rehabilitering (Erikson, Park & Tham, 2010). Det förekommer dock inga studier som lyfter fram hur samarbete mellan arbetsterapeut och anhörig kan främja rehabiliteringen för strokepatienter i hemmiljön. Forskning indikerar att om anhöriga och arbetsterapeuter samarbetar för strokepatientens rehabilitering finns det goda möjligheter för en positiv riktning i rehabiliteringen. Enligt tidigare studier har de anhöriga goda kunskaper om patienten som de kan dela med sig av till arbetsterapeuten i och med att de ofta är närvarande i hemmiljön. Författarnas förhoppning är att denna studie ska bidra med ny kunskap om vad arbetsterapeuter bör tänka på och ta hänsyn till i samarbete med anhöriga för att kunna bidra till en bättre rehabilitering för strokepatienter i hemmiljön. SYFTE Att beskriva några arbetsterapeuters erfarenheter av hur samarbete med anhöriga inverkar på strokepatienters rehabilitering i hemmiljön.

12 8 METOD Författarna valde en kvalitativ metod eftersom det passar till syftet som är att uppnå en förståelse av hur samarbete mellan arbetsterapeuter och anhöriga kan inverka på strokepatienters rehabilitering i hemmiljön. Datainsamlingen har skett via kvalitativa intervjuer som utgått från Kvale & Brinkmanns (2009) datainsamlingsmetod som är lämplig när subjektiva upplevelser ska beskrivas. Författarna genomförde halvstrukturerade intervjuer, vilket enligt Lantz (2007) kan innebära att frågor och teman är uppbyggda i en bestämd följd och att det samtidigt finns utrymme och möjlighet att ställa följdfrågor. Dataanalysen utgick från Lantz (2007) kvalitativa innehållsanalys. Beskrivning av urvalsgruppen Sammanlagt nio arbetsterapeuter deltog i studien. Författarna hade tre inklusionskriterier och dessa var följande; 1) Att arbeta som arbetsterapeut med strokepatienter och anhöriga i deras hemmiljö, 2) att arbeta inom Stockholmslän och 3) ha varit yrkesverksam inom hemrehabilitering i minst ett år. Samtliga deltagare uppfyllde kriterierna ett och två och alla förutom en uppfyllde det tredje kriteriet. Denna arbetsterapeut hade endast arbetat med hemrehabilitering i sex månader men hade tidigare arbetat med strokepatienter på sjukhusavdelning och hade goda kunskaper av att samarbeta med andra yrkeskategorier. Författarna valde att begränsa urvalet så att endast arbetsterapeuter som arbetade med hemrehabilitering ingick i studien. Detta för att få en djupare förståelse av det studerade fenomenet. Författarna gjorde ett strategiskt urval enligt Trost (2005) vilket innebar att författarna gjorde ett medvetet urval av vilka som skulle delta i studien. Information söktes på internet för att hitta arbetsterapeuter som arbetade i olika stroketeam i Stockholms län. Författarna använde Vårdguidens (2010) hemsida och sökte på stroketeam och fick 29 träffar på olika stroketeam i Stockholmslän. Författarna kontaktade fler av dessa per telefon och fick kontakt med en arbetsterapeut som i sin tur kontaktade 14 arbetsterapeuter via mail. Enligt Trost (2001) innebär detta att urvalet skett via snöbollsmetoden som används för att komma i kontakt med deltagare till studien. Författarna frågade om de skulle kontakta arbetsterapeuternas verksamhetschefer för att maila informationsbrevet (bilaga 1) till dem men samtliga arbetsterapeuter författarna fått kontakt med uppgav att de själva gjorde detta vid behov. Av de 14 arbetsterapeuter som fick information om studien kontaktade en

13 9 författarna och ville delta. Denna arbetsterapeut förmedlade i sin tur en lista över samtliga stroketeam i Stockholmslän. Detta medförde att författarna ytterligare en gång använde snöbollsmetoden för att komma i kontakt med deltagare till studien (Trost, 2001). Författarna fortsatte att ringa upp de som fått informationsbrevet och de andra som fanns med på listan. I informationsbrevet framgick syftet med studien och vilken metod som skulle användas. Författarna informerade om att deltagandet var frivilligt och att man när som helst kunde välja att avbryta utan att ge någon särskild anledning. Författarna informerade även om att bandspelare skulle användas vid intervjutillfället samt att allt material skulle förstöras vid studiens slut och att endast författarna skulle ha tillgång till materialet samt handledaren. Författarna ringde till 25 Stroketeam men på grund av telefontider fick de endast tag på tio, varav samtliga ville ställa upp. Tio intervjuer bokades, arbetsterapeuterna fick själva välja platsen där intervjuerna skulle genomföras, samtliga valde att de skulle ske på deras arbetsplatser. Cirka en vecka före intervjutillfället skickade författarna ut intervjuguiden (bilaga 2) via mail så att arbetsterapeuterna hade möjlighet att förbereda sig inom frågeområdena. En arbetsterapeut valde att hoppa av studien. I sju av intervjuerna uppgav arbetsterapeuten att det inte fanns något åldersspann på patienterna utan att det var personer över 18 år och uppåt. I två av Stroketeamen arbetade man endast med personer mellan år. Tiden som arbetsterapeuterna hade arbetat med hemrehabilitering för strokepatienter varierade mellan 6 månader till 26 år. Datainsamling Författarna har tillsammans genomfört alla intervjuer utom två på grund av sjukdom. Författarna turades om att ha huvudansvaret för intervjun, den som inte höll i intervjun satt med som observatör och ställde följdfrågor mot slutet vid behov. Författarna valde att både skulle delta vid intervjuerna eftersom erfarenheten av intervjuteknik var begränsad hos båda. Intervjuerna tog mellan 25 och 55 minuter och genomfördes på deltagarnas arbetsplatser. En kvalitativ intervju ska enligt Kvale & Brinkmann (2009) leda till en förståelse för den intervjuades upplevda livsvärld samt att intervjuerna bör göras halvstrukturerade med hjälp av en intervjuguide. I en halvstrukturerad intervju har forskaren utformat vissa teman och låter den intervjuade ge sin syn på dessa (Kvale & Brinkmann, 2009). Exempel på frågor som ställdes var; Kan du beskriva dina erfarenheter av hur samarbete med anhöriga till strokepatienter i en hemmiljö kan se ut? Kan du beskriva vilken betydelse du anser att

14 10 samarbete mellan dig och anhörig har för patientens rehabilitering? Kan du ge ett exempel på ett lyckat samarbete med anhöriga till strokepatienter i hemmiljön? Enligt Kvale & Brinkmann (2009) uppmuntrar följdfrågor den intervjuade att fortsätta sin beskrivning genom att den som utför intervjun visar intresse och nyfikenhet på ämnet. Under varje intervju ställdes olika följdfrågor som författarna kom på under intervjuns gång och som byggde vidare på det arbetsterapeuten beskrivit. Detta i sin tur bidrog till en djupare förståelse av det studerade fenomenet. Enligt Kvale & Brinkmann (2009) är det viktigt att forskaren registrerar intervjun, vilket enklast sker genom användning av bandspelare. Detta gör det möjligt för forskaren att fokusera på ämnet vid intervjutillfället. Författarna använde bandspelare för att ha möjlighet att lättare fokusera på det arbetsterapeuten beskrev och att formulera relevanta följdfrågor. Alla arbetsterapeuter fick muntlig och skriftlig information om hur det insamlade materialet skulle användas innan intervjuerna genomfördes. Arbetsterapeuterna fick också förfrågan i slutet av intervjuerna om de ville lägga till eller ändra någonting. Databearbetning Författarna valde att analysera intervjuerna utifrån Lantz (2007) kvalitativa databearbetnings modell. Denna innebär att databearbetningen sker i flera steg och forskaren kommer att växla mellan helhet och delar genom hela processen. Författarna spelade in samtliga intervjuer och transkriberade hälften av intervjuerna var så snabbt som möjligt efter att de genomförts. Författarna var noga med att ta med allt arbetsterapeuten hade sagt samt pauser och skratt. Enligt Lantz (2007) är det till fördel för forskaren om intervjuerna spelas in för att som första steget i analysprocessen transkribera dem ordagrant så att de exempelvis innehåller skratt och hummanden. Sedan skriver forskaren ut intervjuerna och läser igenom dem för att uppmärksamma eventuella luckor i svaren samt om avgränsningar som gjorts under intervjun varit adekvata (Lantz, 2007). Efter att författarna skrivit ut intervjuerna läste de var för sig igenom dem. Författarna fortsatte analysprocessen genom att var för sig reducera materialet så att endast det som var relaterat till syftet fanns kvar. Enligt Lantz (2007) ska allt material som inte är kopplat till studiens syfte reduceras bort. Om en mening tas ur sitt sammanhang kan den senare få en helt annan betydelse. Det är därför bra om forskaren sparar en kopia av originalet för att jämföra senare så att ingen viktig data går förlorad vid reduceringen. Data som ska finnas kvar ska vara beskrivande och svara på studiens syfte (Lantz, 2007). Författarna sparade originalutskrifterna av intervjuerna och jämförde dem senare med det

15 11 reducerade materialet. Författarna jämförde även hur de hade reducerat för att se om prioriteringar skett på liknande sätt. Data som fanns kvar efter reduceringen kodades genom att använda färgpennor för att lättare se samband och olikheter mellan intervjusvaren. Detta resulterade i att författarna hade elva respektive tretton övergripande kategorier av materialet. Enligt Lantz (2007) innebär kodningen av materialet att forskaren abstraherar genom att försöka hitta sammanfattande koder utan att den ursprungliga meningen går förlorad. Dessa kan vara direkt plockade ur texten eller mer beskrivande. Forskaren söker mönster i delar ur olika intervjuer för att hitta helheten. När denna process är färdig ska forskaren ha gjort det möjligt att förstå helheten i intervjuerna på ett fördjupat sätt och förstå hur delarna är kopplade till varandra (Lantz, 2007). Utifrån de elva respektive tretton kategorierna växte mönster fram som skapade tre teman: Kommunikation en förutsättning för samarbete med anhöriga; Samarbete genom olika förhållningssätt; Anhörigas engagemang både en tillgång och ett hinder. Etiska aspekter Enligt Kvale & Brinkmann (2009) är det viktigt att göra etiska avväganden genom hela forskningsprocessen. Arbetsterapeuterna fick information om studiens syfte vid första telefonkontakten och informerades via ett informationsbrev om studiens syfte ytterligare en gång samt att deltagandet var frivilligt och anonymt. Arbetsterapeuterna hade möjlighet att när som helst hoppa av studien utan att ange någon särskild anledning. Enligt Kvale & Brinkmann (2009) är det viktigt att det finns ett samtycke från deltagarna och att de ständigt hålls upprättade om studiens syfte, för och nackdelar med att delta, att deltagandet är frivilligt och kan avbrytas när som helst. Deltagarna ska även försäkras anonymitet (Kvale & Brinkmann, 2009). Alla arbetsterapeuter fick i informationsbrevet veta att allt material skulle spelas in på bandspelare och behandlas konfidentiellt samt att allt material skulle förstöras efter att studien avslutats vilket är i linje med Kvale & Brinkmann (2009) som beskriver att allt material ska behandlas konfidentiellt och endast användas för forskningen. Det ska också finnas tydlig information om att intervjuerna kommer att spelas in (Kvale & Brinkmann, 2009). Den färdiga studien kommer att skickas till samtliga arbetsterapeuter som deltagit i studien. RESULTAT

16 12 Resultatet av datamaterialet som samlats in och analyserats har slutligen delats in i tre teman som beskriver vilka erfarenheter arbetsterapeuter har av hur samarbete med anhöriga inverkar på strokepatienters rehabilitering i hemmiljön. Temana benämndes: Kommunikation en förutsättning för samarbete med anhöriga; Samarbete genom olika förhållningssätt; Anhörigas engagemang både en tillgång och ett hinder. KOMMUNIKATION EN FÖRUTSÄTTNING FÖR SAMARBETE MED ANHÖRIGA Det här temat beskriver arbetsterapeuternas erfarenheter av kommunikationens betydelse för samarbetet med anhöriga till strokepatienter. Det framkom att det var en förutsättning med god kommunikation för att få ett välfungerande samarbete. Det framkom även att den anhöriga var en nyckelperson för patienten och att det därför var viktigt för arbetsterapeuten att samarbeta med dem för att ha samma mål med patientens rehabilitering. Detta möjliggjordes genom att arbetsterapeuten redan vid första mötet byggde grunden för samarbetet genom att ha en öppen kommunikation med de anhöriga. Kommunikationen skedde på flera plan, exempelvis så träffade arbetsterapeuten de anhöriga samtidigt som ett möte med patienten var inbokat i deras hem. Andra sätt för kommunikationen var via kommunikationsböcker eller almanackor. Följande underteman framkom: Bygga en grund för samarbetet; Kommunikationsbok ett alternativt kommunikationssätt. Bygga en grund för samarbetet Arbetsterapeuternas erfarenheter visade att det var viktigt att redan från början bygga en bra grund för samarbetet med hjälp av kommunikationen. Arbetsterapeuterna beskrev att det var viktigt att de presenterade sig för de anhöriga och förklarade sina arbetsuppgifter och vilken roll en arbetsterapeut har i stroketeamet. En arbetsterapeut beskrev att hon ofta upplevde att patienten och dess anhöriga befann sig i en situation där vårdpersonal kom och gick i deras hem vilket skapade en ovisshet för dem. Hon förklarade därför att det var viktigt för henne att tydligt kommunicera sin roll och boka in tider för sina besök: Alltså många upplever när dem kommer hem från sjukhuset att det är som att bo på E4:an, alltså det kommer så mycket människor och

17 13 de vet ju inte vilka de är eller deras roll. Så det gäller ju att vara väldigt tydlig och boka in tider Arbetsterapeuterna beskrev hur det första mötet med de anhöriga var viktigt för ett fortsatt samarbete med öppen kommunikation. Arbetsterapeuten skulle inte inta en auktoritär roll och bestämma den fortsatta rehabiliteringen själv utan behövde lyssna på patienten och de anhöriga och tillsammans planera rehabiliteringen och att anledningen var att de anhöriga var en viktig informationskälla som ofta var nyckeln till en framgångsrik rehabilitering. Anledningen var att de anhöriga kände patienten före insjuknandet. Arbetsterapeuterna fick information av de anhöriga om till exempel patientens tidigare vanor, intressen, värderingar och vilken relation patienten och den anhöriga hade haft. Fler arbetsterapeuter beskrev att det var viktigt för dem att ta reda på vem patienten hade varit tidigare för att det skulle vara möjligt att använda aktiviteter som var meningsfulla för patienten i rehabiliteringen. Det var också viktigt att möta de anhöriga och patienterna på ett respektfullt, som en arbetsterapeut beskrev: Ja det är nog viktigt liksom med första mötet överhuvudtaget att de ser att vi kommer dit och lyssnar på dem...att vi inte är där för att komma med våra teorier och idéer utan vi är där för att tillsammans med dem hitta tillbaka... då är man allihop med på tåget Kommunikationsbok ett alternativt kommunikationssätt Ett annat sätt som beskrevs var att kommunicera via kommunikationsböcker. Dessa användes när patienten hade afasi eller minnessvårigheter och inte kunde tala om för sina anhöriga att arbetsterapeuten varit där under dagen. I kommunikationsböckerna dokumenterade arbetsterapeuten träningen med patienten samt om det skett förändringar av patientens förmågor. Arbetsterapeuternas erfarenheter visade att det underlättade samarbetet med de anhöriga i och med att de anhöriga kunde följa var i rehabiliteringsprocessen patienten befann sig. En arbetsterapeut beskrev det på följande sätt: Oftast kör vi med en kommunikationsbok om den anhöriga inte kan vara med och patienten inte kan framföra sig Vi skriver vad vi har gjort så att när anhöriga kommer hem från jobbet kan de titta i boken och ja men titta de var ju här i tid.

18 14 Kommunikationsboken fungerade som ett redskap för ett informationsutbyte mellan arbetsterapeut och anhörig. Förutom att arbetsterapeuten dokumenterade sina interventioner med patienten var det en fördel om den anhöriga skrev i kommunikationsboken. Den anhöriga hade möjlighet att ställa frågor och komma med förslag eller idéer på hur patientens rehabilitering kunde gå framåt. En arbetsterapeut beskrev hur en anhörig tydligt hade kommunicerat via en kommunikationsbok vilket hade hjälpt arbetsterapeuten i hennes arbete med patientens rehabilitering. Den anhöriga hade skrivit ner idéer som hon och patienten tillsammans kommit på och bad om arbetsterapeutens åsikt: En anhörig var väldigt bra på att skriva vad de hade gjort och att vi kunde ta upp det och spinna vidare på det och också lite om de hade några idéer under helgen eller någon kväll sådär. Det här kom vi på, vad tror ni om det?... SAMARBETE GENOM OLIKA FÖRHÅLLNINGSSÄTT Temat beskriver arbetsterapeuternas erfarenheter av att de kunde påverka samarbetet med de anhöriga genom att inta olika förhållningssätt. Arbetsterapeuten behövde vara flexibel utifrån det behov som fanns med fokus på patientens rehabilitering. Det innebar att arbetsterapeuten intog olika roller genom att ge stöd, instruera, informera eller handleda de anhöriga. Det framkom i studien att arbetsterapeuten skulle vara lyhörd och accepterande gentemot de anhöriga och patienten. Följande underteman har skapats: Ge stöd; Vägledning till förståelse. Ge stöd Ett förhållningssätt som arbetsterapeuterna beskrev var att ge stöd till den anhöriga. Det handlade om att sätta sig in i de anhörigas situation och möta dem i den fas de befann sig. Arbetsterapeuterna beskrev att de anhöriga hade hamnat i en situation som de inte hade någon förberedelse för. En arbetsterapeut beskrev sin upplevelse av att de anhöriga ofta hade planerat att gå i pension och få möjlighet att göra saker tillsammans och därför befann sig i en situation som gjorde att de var tvungna att prioritera på ett annat sätt än tidigare: Jag tror att det handlar så mycket om att man är i olika faser när ens anhöriga har drabbats av det här. Man kanske ska gå i pension och ha trevligt, spela golf och så och göra allt det där som man har längtat efter och sen blir det på ett helt annat sätt

19 15 Det var viktigt att se varje patient och dennes anhöriga som enskilda individer och att vara öppen för dem. Några arbetsterapeuter beskrev att de ofta kände av hur de skulle bemöta de anhöriga redan från början. Samtidigt var det viktigt för arbetsterapeuterna att ta reda på hur patienten och de anhöriga ville att rehabiliteringen skulle planeras. Eftersom arbetsterapeuterna arbetade i hemmiljön behövde de vara ödmjuka och förstå att alla personer vill ha sitt hem på sitt eget vis. Utgångspunkten var att alla är unika och har olika behov. En arbetsterapeut beskrev hur viktigt hon tyckte att det var att tänka på att hon arbetade hemma hos patienten och dennes anhöriga: Man måste ju vara otroligt ödmjuk för att man är i någon annans hem och där är det de som bestämmer och det är deras revir så man tänker att vi måste ha en otroligt stor lyhördhet för hur folk vill ha det En annan aspekt som fler arbetsterapeuter beskrev var att de anhöriga inte fick belastas så tillvida att arbetsterapeuterna inte skulle ställa krav på dem eller förvänta sig att de aktivt skulle delta i rehabiliteringen. Det var däremot viktigt att ge stöd till de anhöriga för att de skulle orka fortsätta rehabiliteringen tillsammans med patienten. Arbetsterapeuterna beskrev att de skulle vara uppmärksamma på signaler från de anhöriga om de hade svårt för att hantera situationen och finnas som ett stöd för att underlätta för dem. En arbetsterapeut beskrev att rehabiliteringen inte enbart var till för patienten utan att hela familjen skulle få stöd för att orka: Ibland är det ju väldigt tungt för de anhöriga när en patient får stroke och då behövs det stöd för de andra också vi finns där som ett slags stöd för hela familjen Vägledning till förståelse Ett annat förhållningssätt som arbetsterapeuterna beskrev var att vägleda de anhöriga för att möjliggöra en förståelse för sjukdomen. Många arbetsterapeuter påtalade att kunskaperna kring stroke i allmänhet var begränsade. De flesta anhöriga befann sig i en situation där de inte visste hur de skulle agera och behövde hjälp att förstå konsekvenser av sjukdomen och hur lång tid en rehabiliteringsprocess kan ta. Arbetsterapeuterna informerade de anhöriga om

20 16 sjukdomen och olika förhållningssätt som de anhöriga kunde ha istället för att hjälpa patienten för mycket. En arbetsterapeut beskrev hur en fru till en patient ofta satt bredvid och pratade när hennes make skulle träna vilket störde hans koncentration och påverkade resultatet av det han gjorde. Samtidigt ville arbetsterapeuten ha möjlighet att stärka patienten i rehabiliteringen med hjälp av frun. Så här beskrev arbetsterapeuten: Med en hjärnskada kan man bara koncentrera sig på en sak åt gången. Om hustrun sitter bredvid och pratar hela tiden då måste man försöka förklara att det kan vara ett störande moment Man ska berätta som det är men påpeka att anhöriga gärna får ställa frågor En annan arbetsterapeut beskrev hur hennes instruktioner och information om sjukdomen hade hjälpt en anhörig att arbeta med patienten för att stärka dennes förmågor, exempelvis hade arbetsterapeuten och den anhöriga samarbetat för att lära patienten hantera sin vardag igen: En patient är apraktisk vilket gör att han har svårt att hantera föremål och så, så där tror jag att när vi informerade och instruerade hustrun så gör hon likadant. Vi samarbetar för att lära honom Arbetsterapeuterna beskrev att de i hemmiljön ofta fick inta ett vägledande förhållningssätt för att inspirera de anhöriga. Det handlade om att ge de anhöriga tips och idéer på att upprätthålla vardagen på bästa sätt. Exempelvis fanns de anhöriga oftast i hemmiljön och såg patienten på ett annat sätt än vad arbetsterapeuten gjorde eftersom den anhöriga hade mer tid för patienten. En arbetsterapeut beskrev att det var viktigt att ha ett informationsutbyte med de anhöriga för att rehabiliteringen skulle bli så bra som möjligt för patienten: Man är ju informatör, handledare och inspiratör till nya idéer hemma För det är ju de som ser var problemen finns och var möjligheterna finns ANHÖRIGAS ENGAGEMANG BÅDE EN TILLGÅNG OCH ETT HINDER Detta tema beskriver arbetsterapeuternas erfarenheter av hur de anhörigas engagemang både var en tillgång och ett hinder för strokepatientens rehabilitering i hemmiljön. Många anhöriga intog ett rehabiliterande förhållningssätt som stärkte patienten i sin rehabilitering. De anhöriga

21 17 var också en drivkraft som tog initiativ till nästa steg i rehabiliteringen och drev patienten framåt. I andra fall hämmade de anhöriga patientens rehabilitering genom att de deltog för mycket och inte lät patienten pröva själv. Följande underteman har skapats: Anhöriga inspirerar; Anhöriga som ett hinder för träningen. Anhöriga inspirerar Arbetsterapeuterna beskrev att de anhörigas engagemang var en tillgång för patientens rehabilitering i hemmet. I rehabiliteringen skedde det olika träningsmoment hemma hos patienten under varierande tidsperioder. Dessa innebar bland annat handträning, användning av strategier för att utföra viktiga vardagliga aktiviteter eller användning av hjälpmedel. Flera av arbetsterapeuterna beskrev att motivationen ibland var det största hindret för patienten. I dessa fall fungerade de anhöriga som en viktig inspirationskälla för den fortsatta rehabiliteringen. Därför var de anhöriga viktiga eftersom arbetsterapeuterna endast hade ett begränsat antal timmar för träning med patienten. En av arbetsterapeuterna beskrev det så här: Ja om jag tänker att man har en person med en svag hand t ex det är klart kommer jag och tränar en eller två gånger i veckan Då handlar det om att man får ju hjälp av anhöriga att det blir av de här grejerna särskilt med patienter som har svårt med initiativ och komma till skott... De anhöriga var ofta en stor tillgång i patientens rehabilitering, vilket underlättade arbetsterapeutens arbete. De skapade exempelvis trygghet för patienten vid aktivitetsutföranden genom att finnas i närheten som stöd. Samtidigt upprätthöll de anhöriga patientens sociala kontaktnät så att patienten inte blev isolerad. En arbetsterapeut beskrev hur de anhöriga underlättade patientens rehabilitering genom att fortsätta träningen efter att arbetsterapeuten hade träffat patienten samt att de anhöriga ofta tog med sig patienten på sociala aktiviteter för att stärka dennes livskvalitet: Anhöriga är en otrolig tillgång både för att vi får hjälp att sköta vårt jobb faktiskt det får vi ju om de kan göra samma saker och träna i jag menar bara det att peppa dem i duschen eller med påklädningen och så vidare gå ut och gå alltså kanske bara det att komma ut på sociala aktiviteter så är det en stor tillgång

22 18 Arbetsterapeuterna beskrev att anhöriga bland annat kunde vara den som stimulerade patienten till att följa arbetsterapeutens råd om träning. De hjälpte till och stöttade patienten till att involveras i det vardagliga livet igen. Det handlade exempelvis om att ge förslag på enkla aktiviteter som patienten kunde utföra. En arbetsterapeut beskrev att patienter som hade svårt för att ta egna initiativ som följd av sin hjärnskada ofta hade stor hjälp av anhöriga för att utföra olika aktiviteter: Men har du då en hjärnskada som påverkar initiativförmågan alltså har du en anhörig som kan ge en liten push. Ja men ska du inte hämta tidningen?... Alltså det är den här idén till handling Anhöriga som hinder för träningen Fler arbetsterapeuter beskrev att de anhöriga i vissa fall var ett hinder för patientens rehabilitering i hemmiljön. Exempelvis behövde arbetsterapeuterna ibland involvera de anhöriga mer i patientens rehabilitering för att stärka patientens möjligheter till lyckad rehabilitering. I andra fall behövde arbetsterapeuterna göra de anhöriga mindre involverade. Det handlade exempelvis om att de anhöriga behövde ge patienten mer ansvar för sin rehabilitering. I andra fall tenderade de anhöriga att ta över för mycket i patientens aktivitetsutförande, vilket hindrade patientens möjlighet till positiv utveckling: I vissa sammanhang önskar man att anhöriga fanns mera för den här personen. I andra fall kanske man önskar att patienten fick själv ta mera ansvar En annan arbetsterapeut beskrev hur viktigt det var att den anhöriga informerades och fick förståelse för det rehabiliterande förhållningssättet som arbetsterapeuten arbetar med. Detta för att den anhöriga skulle anamma det tankesättet och låta patienten pröva själv. Vi arbetsterapeuter ska ju lägga händerna på ryggen och titta på och vi behöver informera anhöriga att liksom bort med tassarna och låt folk göra själva

23 19 DISKUSSION Metoddiskussion Författarna valde att använda en kvalitativ metod då de anser att det var lämpligast för att besvara syftet med studien. Enligt Kvale & Brinkmann (2009) ger kvalitativa metoder författarna möjlighet att beskriva deltagarens upplevelser och erfarenheter av ett specifikt ämne. Författarna anser att resultatet av studien har gett ökade kunskaper i hur samarbete mellan arbetsterapeuter och anhöriga kan inverka på strokepatienters rehabilitering i hemmiljön. I studien genomfördes halvstrukturerade intervjuer utifrån en intervjuguide med olika frågeområden som datainsamlingsmetod. Enligt Kvale & Brinkmann (2009) ger detta deltagaren möjlighet att utveckla sina egna tankar om ämnet. Författarna anser att frågorna som ställdes öppnade upp för arbetsterapeuten att fritt beskriva sina erfarenheter vilket gav ett rikt material att analysera. Eftersom författarnas erfarenhet av intervjustudier var begränsad valde de att läsa på om intervjuteknik och forskningsmetodik innan de började intervjua. Författarna läste även på om stroke, hemrehabilitering och arbetsterapeutens roll i vetenskapliga artiklar, böcker och andra uppsatser. Enligt Kvale & Brinkmann (2009) bör författarna förbereda sig inför intervjun genom att skaffa information om ämnet för att frågorna vid intervjun ska vara relevanta. Detta ger även studien en god reliabilitet (Kvale & Brinkmann, 2009; Trost, 2001). Författarna anser att denna förberedelse gav större kunskap i ämnet och om den befintliga forskningen vilket underlättade sammanställningen av en intervjuguide som innehöll lämpliga frågor. Alla arbetsterapeuter förutom en uppfyllde samtliga kriterier för att delta i studien. Denna arbetsterapeut hade endast arbetat med hemrehabilitering i sex månader men hade tidigare arbetat med strokepatienter på sjukhusavdelning och hade goda kunskaper av att samarbeta med andra yrkeskategorier. Författarna ansåg därför att arbetsterapeuten skulle kunna bidra med intressant och viktig kunskap vilket även bekräftades under analysprocessen.

24 20 Innan intervjuerna genomfördes skickade författarna ut ett informationsbrev till samtliga arbetsterapeuter där de tydligt redogjorde att bandspelare skulle användas för att registrera intervjuerna. Författarna är medvetna om att detta kan ha medfört att arbetsterapeuterna kände sig obekväma vid intervjutillfället som även Kvale & Brinkmann (2009) bekräftar. Författarna ansåg dock att det skulle ge ett bättre material samt att fokus skulle ligga på ämnet fullt ut vid intervjuerna vilket även Kvale & Brinkmann bekräftar. För att skapa trygghet hos arbetsterapeuterna var författarna noga med att låta dem välja platsen där intervjuerna genomfördes. Detta kan ha medfört att arbetsterapeuterna kände sig bekväma vid intervjutillfället. Enligt Kvale & Brinkmann (2009) kan detta stärka studiens trovärdighet vilket kan leda till att de intervjuade känner sig trygga att dela med sig av sina erfarenheter. Författarna var även noga med att tydliggöra syftet med studien. Detta gjordes vid upprepade tillfällen exempelvis vid första telefon- eller mailkontakten med arbetsterapeuterna. Författarna började även samtliga intervjuer med att läsa upp syftet. Detta kan även ha bidragit till att arbetsterapeuterna kände sig trygga att dela med sig av sina erfarenheter, vilket bekräftas av Kvale & Brinkmann (2009). Alla intervjuer avslutades med att arbetsterapeuterna fick frågan om de hade något mer att tillägga. Enligt Kvale & Brinkmann (2009) stärker detta studiens trovärdighet. Författarna anser att detta gav intervjuerna ett tydligt slut samt att arbetsterapeuterna hade möjlighet att utveckla sina tankar och lägga till sådant som författarna inte frågat om men som gav ett rikare material till studien. Författarna valde att båda skulle delta vid intervjuerna eftersom författarnas erfarenhet av intervjuteknik var begränsad. Detta gav författarna möjlighet att komplettera varandras intervjuer genom att ställa lämpliga följdfrågor för att få ett rikare material att analysera vilket även styrks av Kvale & Brinkmann (2009). På grund av sjukdom genomförde dock en av författarna två intervjuer på egen hand. Intervjuerna endast en av författarna deltog i var något svårare att genomföra på grund av att den som intervjuade var tvungen att koncentrera sig på vad som sagts under intervjun samt att ställa lämpliga följdfrågor på egen hand. Efter att samtliga intervjuer analyserats kom författarna dock fram till att det inte var någon större skillnad mellan intervjuerna. Enligt Kvale & Brinkmann (2009) bör intervjufrågor vara korta och enkla. Författarna insåg under intervjuerna att en del frågor var långa och svåra att förstå. Författarna fick upprepa dem för arbetsterapeuterna och vid enstaka tillfällen förtydliga. Detta hade möjligtvis gått att