i vasterbotten Gösta Skoglund mmm -Västerbottens meste politiker

Transkript

1 i vasterbotten mmm Gösta Skoglund -Västerbottens meste politiker

2 Wo INNEHÅLL Västerbottens meste politiker 2 MAURITS NYSTRÖM Hågkomster från 40 år 26 ARNE NYGREN Resultatpolitiker och utbildningsivrare 36 TORSTEN W. PERSSON Med rockskörten fladdrande 46 SVEN SVENSSON Umeå universitet blir till 53 LARS BECKMAN Museibyggaren 60 ANDERS HUGGERT In kommer Gösta 66 KERSTIN BERGGREN I detta nummer ägnas den färgstarke politikern Gösta Skoglund hela utrymmet. Skoglund som i år skulle fyllt hundra år var en man med ofattbart många järn i elden. Som riksdagsman, landstingspolitiker och också en tid kommunikationsminister hade han ett stort inflytande över Sveriges utveckling i mer än ett halvsekel. Det var under den tid när folkhemmet byggdes upp och framtidstron syntes obändig. Artiklarna i tem anumret har olika syften och de kompletterar varandra. Ur skilda, personliga infallsvinklar tecknas en bild av en stor liten man mot bakgrund av den tidens politiska miljö och förhållningssätt. Temanumret inleds av M aurits Nyström, universitetslektor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Hans artikel handlar bland annat om hur Skoglunds bakgrund som fattig fiskarpojke format honom i synen på omvärlden. Före detta riksdagsmannen och redaktören för Västerbottens Folkblad, Arne Nygren förmedlar i sin artikel olika minnen från nära 40 års samarbete med Skoglund, som han i många avseenden betraktade som en förebild. Det gör också före detta kommunalrådet i Umeå, Torsten W. Persson, som hade lika nära och tät kontakt med Skoglund under samma epok. Lars Beckman kom som forskare till Umeå universitet i början av 1970-talet och hade senare som rektor mycket att göra med Skoglund, vars betydelse för universitetets tillkomst och utbyggnad inte kan överskattas. Hälsingefödde Sven Svensson var bland annat medarbetare i Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning åren och i Dagens Nyheter Han är numera inrikespolitisk krönikör i tidskriften Tempus. Sven Svensson förmedlar några minnen från tiden som riksdagsreporter under Skoglunds aktiva år. F.d. länsmuseichef Anders Huggerts artikel handlar om Skoglunds engagem ang för Västerbottens museum och dess expansion i slutet av 1960-talet och framåt. Slutligen förmedlarkerst/n Berggren, producent vid Sveriges Radio P1 Kulturi Umeå, minnen och resonemang från Skoglund personligen utifrån flera radioprogram som hon gjorde med honom i slutet av 1970-talet. Västerbottens läns hembygdsförbund vill framföra ett varmt tack till Västerbottens läns landsting som genom att prenumerera till sina kliniker och mottagningar ger ett välkommet stöd till tidskriften Västerbotten.

3 OKÄND FOTOGRAF 1 :a m a jd e m o n stra tio n i S kellefteå H agar N orm ark i ljus k ap p a lä n g st fram. R ed a k tio n e n ä m n a r å te rk o m m a till H agar N orm ark o ch h e n n e s g e n e ra tio n s k a m ra te r s e n a re i h ö st. Det är svårt att inte bli imponerad av Gösta Skoglunds enorma arbetskapacitet. Skoglund tycks ha haft tid för allt och inget ärende som han fick på sitt bord förblev liggande utan åtgärd. Det finns emellertid en annan sida av honom som inte framträder lika tydligt i detta sammanhang. Kerstin Berggren poängterar att han, som man vid den tiden och i den positionen, inte hade några som helst svårigheter att ta en ung, kvinnlig journalist på fullaste allvar, och att detta också avspeglats i hans trägna arbete för att de norrländska flickorna skulle ha samma rätt till högre utbildning som pojkarna. Och Hagar Normark, född Sundström i Mörttjärn 1919, har berättat en historia för mig som belyser hans personlighet fick Hagar på Mörttjärns arbetarkommuns bekostnad åka på SSU:s distriktskonferens i Holmsund. Mamma hade skickat med smörgåsar för hela helgen i unikaboxen, och till värdfamiljen fanns en bit hemkärnat smör som present. På kvällen var det samkväm med middag och dans. Det kostade tre kronor och som det var pengar som Hagar inte hade, gick hon ut för att ingen skulle lägga märke till hennes belägenhet. Där hon stod, ensam och hungrig, hörde hon någon ropa. Det var Gösta Skoglund som kom springande (han småsprang alltid). Han ville bjuda på middagen, för att han som han sade "saknade sällskap". Det var inte enda anledningen förstås. Med sin bakgrund som fattig fiskarpojke såg Gösta Skoglund Hagar, förstod hur hon kände sig och kunde inte lämna henne utanför. -Jag fick verkligen behärska mig för att inte sluka maten, berättade Hagar. Jag glömmer aldrig Göstas vänsällhet, att ta in mig i gänget, värmen och glädjen. Att bry sig om sina medmänniskor var ett kännetecken hos Gösta Skoglund. Fastän han ständigt var på språng, hade han tid över för ett par vänliga ord där det behövdes. OLA KELLGREN 1

4 I m aj 1962 k u n d e k o m m u n ik a tio n sm in is te r G ö sta S k o g lu n d officiellt inviga fly g p la tsen i h e m s ta d e n U m eå. Efter e tt lå n g t o c h tå lm o d ig t b u re t lid an d e, s o m stad sfu llm ä k tig e s o rd fö ra n d e Elon D u fv en b erg u ttry c k te d e t i s itt h ä lsn in g sa n fö ra n d e. B land h e d e rs g ä s te rn a vid tillstä lln in g en fa n n s le k to r A nna G rö n feld t so m v ar d e n so m 1914 v äc k te d e n första m otionen i U m eå stadsfullm äktige om e tt flygplatsbygge. ÖSTEN GUSTAFSSON/VÄSTERBOTTENS FOLKBLAD

5 Västerbottens meste politiker MAURITS NYSTRÖM Gösta Skoglund är den mest betydelsefulla politiker som verkat i Västerbotten under 1900-talet och han är den som lämnat flest avtryck efter sig. Många som kom m enterat honom och hans samtid har gjort detta påstående. De bedömningsgrunder som motiverat karaktäristiken har aldrig tydligt redovisats, utan har närmast legat underförstådda efter en uppräkning av den långa raden uppdrag, förtroendeposter och engagemang som formade Gösta Skoglunds politiska liv åren! Utgångspunkten är hans första officiella politiska roll som reorganisatör av arbetarekommunen i Enånger, Hälsingland, och pådrivande i den lokala valkampanjen inför 1926 års kommunalval som 23-årig nybliven folkskolelärare. Slutakten är avgången från styrelsen för Västerbottens museum inför 80-årsdagen 1983, där han de sista tio åren kraftfullt verkade för skapandet av en fiske- och sjöfartsavdelning samt ett bildm useum.1 Skoglunds alla uppdrag Under 56 av dessa 57 år av samhällsengagemang var Västerbotten, särskilt Umeå, hans geografiska bas. D it flyttade han 1927 och där var han sedan mantalsskriven till sin död sommaren De flesta av hans föreningsuppdrag och politiska poster var kopplade till Umeå och Västerbotten. Den första dokumenterade kontakten med arbetarrörelsen i länet tog han en vecka efter ankomsten genom engagemang i Umeå ABF-avdelning, det vill säga Arbetarnas bildningsförbunds lokalavdelning i staden. Därefter följde aktivt deltagande, bland annat agitation, i 1928 års valrörelse. Då hade han dock redan varit med om att grunda länets första lokala fiskareförening vilket skedde i februari Samma år tillkom Västerbottens läns fiskareförbund.2 Kampen för yrkesfiskarnas villkor, särskilt de norrländska strömmingsfiskarnas, var den mäktiga underström som, mer än något annat, präglade Gösta Skoglund. I fyrtio år ( } hade han krävande förtroendeuppdrag inom olika intresseorganisationer för fiskarna - eller fiskare 3

6 na som de skrev i sin facktidning ända in på 1960-talet i ett försök att försvenska det hälsingska dialektala "fiskrarna, allt för att åtskilja subjekt och objekt.3 A tt inom ramen för en uppsats ingående och rättvisande beskriva och kommentera Gösta Skoglunds liv som politiker och organisations- människa är inte möjligt. Bara uppgifterna av katalogkaraktär skulle ta allt för stor plats. Här följer därför först en begränsad genomgång av hans många uppdrag inom olika samhällsområden och därefter en mer noggrann belysning av insatserna inom fiskesektorn, främst Svenska Ostkustfiskamas Centralförbund ( ), som statsråd och chef för kommunikationsdepartementet ( ) samt som ordförande för Socialdemokratiska partidistriktet i V ästerbotten ( ).4 I början av 1930-talet var Gösta Skoglund ledamot av styrelsen för Umeå socialdemokratiska arbetarekommun och under fem år, , var han ordförande för Västerbottens SSU-distrikt och i den egenskapen även ledamot av Västerbottens SAP-distrikts verkställande utskott, alltså för Socialdemokratiska arbetarepartiet. Vid valet 1938 blev Gösta Skoglund ledamot av Västerbottens läns landsting och han behöll platsen i landstingsfullmäktige till 1973, i 35 år. Från 1943 var han ledamot i dess förvaltningsutskott, från 1948 vice ordförande och ordförande, dock ersatt från och m ed tillträdet som statsråd De tre sista åren som landstingsman, , var han landstingsfullmäktiges ordförande och dess ålderman. Under de första åren av tiden i landstinget intresserade sig Gösta Skoglund starkt för utbildning, särskilt ungdomens yrkesutbildning. Därefter gled uppmärksamheten mer och mer över m ot sjukvården, särskilt lasaretts vården. Från valet 1940 och till enkammarriksdagens genomförande 1970 var Gösta Skoglund ledamot av riksdagens andra kammare samt och suppleant och ledamot av många riksdagsutskott. Han stod bakom 96 motioner, bland dem många partigruppsmotioner men även motioner ihop med andra partiers företrädare. De ämnen som dominerade var utbildning, inte minst högskole- och medicinsk utbildning, sam t yrkesfiskets villkor. Omsorgen gällde främ st förhållandena i Norrland och detta är särskilt tydligt i de m otioner som rörde regionala problem inom jord- och skogsbruket. Som riksdagsman lade han också fram tio interpellationer, de hade i stort samma inriktning som motionerna. Det märks en hög grad av samordning mellan Gösta Skoglunds agerande som landstingsman respektive som riksdagsman. M ed Skoglunds engagemang inom socialdemokratiska partiet och rollerna som landstingsman och riksdagsman följde många uppdrag lokalt, regionalt och nationellt, utöver de redan berörda, vilka naturligtvis utgjorde basen. Nämnas kan Um eå socialdemokratiska partikrets, styrelsen för Umeå seminarium för huslig utbildning, Centrala yrkesskolan samt Vårdyrkesskolan, ordförande i styrelsen för Umeå handelsgymnasium ( ) och ledamotskap i Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ( ). 4

7 På plats i riksdagens andra kam m are. 5

8 Riksdagsmannaskapet och den dokum enterade intresseinriktningen ledde till att Gösta Skoglund fick många uppdrag i statliga kom m ittéer och utredningar m ed början De tio första åren dominerade frågor rörande fiskerinäringen. Förmodligen var det bakgrunden i landstinget som därefter gav honom plats i Statens sinnessjukvårdsberedning ( } och som ordförande i Sinnesslövårdsutred- ningen [ ]. Dessutom kan nämnas u t redningarna om stenindustrin [ ], om Norrlandskustens biltrafik [ ] samt om lokalisering av statlig verksamhet 1957, det vill säga samma år som utnämningen till statsråd, varför hans deltagande i den sistnäm nda blev kortvarigt. Efter statsrådstiden följde m ed riksdagsmannaskapet nya uppgifter. Gösta Skoglund var ordförande i Vägplaneutredningen ( ] samt efter 1965 i Handelsflottans väl- färdsråd och medlem i Arbetsgruppen för planering av kollektiv trafik i glesbygd. V idare var han ledamot i Nordiska rådet och utbildningsutskottet (redan innan statsrådstiden hade han hunnit vara m ed i båda en kortare tid] samt i riksdagens krigsdelegation [ ]. Vid valet hösten 1970, som gällde den nya enkammarriksdagen, kandiderade han inte längre Under de trettio åren i Stockholm skaffade Skoglund aldrig egen bostad på orten utan bodde på ett enkelt, m indre hotell på Vasagatan. D etta uppmärksammades av pressen och redan när han avgick som statsråd 1965 hade Stockholms Tidningen rubriken Tjugofem år i kappsäck.3 Själv kommenterade han detta förhållande m ed att han såg sina uppdrag just som förtroendeuppdrag, och sådana kan upphöra, och därför ville han inte binda sig m ed egen bostad i huvudstaden. Efter riksdagstiden minskade de politiska uppdragen betydligt. Det blev ytterligare några år i landstinget, som ordförande, men främst kom engagemanget under 1970-talet att gälla Stiftelsen Västerbottens museum. D et blev också det uppdrag han lämnade sista av alla. Gösta Skoglund hade ett starkt intresse för Norrlands historia, särskilt fiskets historia och den maritima historien. Han verkade i Rådet för maritimhistorisk forskning, ett samarbete mellan Umeå universitet och Statens sjöhistoriska museum. Där var han drivande tillsammans med sin gamle vän Erik Severin, på 1940-talet socialdemokratisk ombudsman i Gävleborgs län och på 1960-talet generaldirektör vid Sjöfartsverket. Gösta Skoglund var livligt engagerad i Umeås offentliga liv mer än ett halvt sekel men han beklädde aldrig några rent kom m u nalpolitiska poster. I kyrkofullmäktige därem ot valdes han in redan i början av talet. Under cirka två decennier var han dess ordförande, och han satt även i kyrkorådet. Denna genomgång av förtroendeuppdrag torde tala för sig själv. Bredden i Gösta Skoglunds politiska verksam het är häpnadsväckande. Följer m an hans bana via tidningsreferat och protokoll får man uppfattningen att, där han verkade, där hamnade han omedelbart på förtroendeposter. När han skaffat sommarstuga i Norrmjöle utanför Umeå på 6

9 1950-talet, valdes han omgående in i styrelsen för områdets vägförening. Den enda formella anknytning man kan finna till det privata näringslivet, bortsett från fiskets kooperativa föreningar, är en styrelsepost i Sundsvalls- banken under en kortare period efter D et var alltså den politiska sfären som var Gösta Skoglunds livsrum. Skoglund och fiskerinäringen Gösta Skoglunds fyrtioåriga föreningsenga- gemang inom fiskerinäringen var en naturlig följd av hans uppväxtmiljö. Fadern Hjalmar Skoglund ( ) var fiskare och fallen av fiskarsläkt sedan minst fem generationer, knuten till Kråkön i Hudiksvalls skärgård och under vinterhalvåret boende i den del av staden som benämndes fiskarstan. Hjalmar Skoglund hade även varit pionjär inom Hälsingefiskarnas tidigaste organisationsrörelse och var från 1914 till pensionsåldern vid m itten av 1940-talet fiskeriinstruktör vid Gävleborgs läns hushållningssällskap. Den skoglundska släkten hade många förgreningar inom Hudiksvalls fiskarkår. I själva verket var det, det i särklass mest förekommande efternam net bland de m edlem m ar i Ostkustfiskarnas Centralorganisation som på 1920-, och 1940-talen sände julhälsningar via m edlem stidningen till yrkesbröder. Gösta Skoglunds livsluft under uppväxten var alltså fiskarmiljön och redan under skolåren var han hjälpreda åt fadern vid strömmingsfisket. Skolterminerna i Hudiksvall och fiskesäsongen på Kråkön var inte helt synkroniserade så att de exakt bytte av varandra, utan de sammanföll delvis. För den unge Gösta avslutades därför skolåret tidigt om våren och började sent om hösten för att det livsviktiga strömmingsfisket så krävde. Läsårets kunskaper blev då inte heller kompletta, vilket han själv senare vittnat om. Livet som yrkesfiskare efter Norrlandskusten under 1900-talets första decennier reglerades av de naturliga villkoren sam t näringens sedvänjor vilka formats under århundraden. Detväxel- visa boendet i staden och i fiskeläget, båtarna och redskapen, samarbetet och konkurrensen fiskarna emellan samt mycket annat hade en traditionell prägel och livet var i hög grad sed- vanestyrt. Under första världskrigets år hade fiskepriserna varit höga, därefter sjönk de snabbt och 1920 uppfattades som ett svagt fiskeår. D etta ledde den 17-årige Gösta in på andra yr- kestankar, därtill uppm untrad av föräldrarna, inte minst modern. Efter preparandakurs, egen läsning och avklarade inträdesprov började Gösta Skoglund hösten 1921 en fyraårig utbildning till folkskollärare vid sem inariet i Karlstad. När Gösta sommaren 1925 återvände till Hudiksvall m ed examen var Hjalmar intensivt sysselsatt m ed att bygga en intresseorganisation för länets yrkesfiskare. Gävleborgs läns Fiskareförbund hade bildats i mars 1924 m ed Hjalmar Skoglund som en av de mest pådrivande till- skyndarna. E tt brådskande och tålam odsprövande agitations- och organisationsarbete väntade för att förhindra att fiaskot från 1910 skulle upprepas. Somrarna deltog Gösta som förr i fisket och hösten sistnämnda år tillträdde han en folkskollärartjänst i Umeå. Hjalm ar fortsatte m ed sitt organisationskall, kall är nog faktiskt den rätta benämningen. Ambitionsnivån 7

10 OKÄND FOTOGRAF/HÄLSINGLANDS MUSEUMS ARKIV K råköns fisk eläg e i H älsin g lan d, p a n o ra m a m e d g is tg å rd a r o ch s jö b o d a r vid sekelsk iftet En d el av d e n fa ttig d o m ur vilken d e sv en sk a folk rö relsern a form ades. hade tydligen höjts, ty 1928 startade förbundet en egen tidning. Kanske var den en tvingande nödvändighet, agitationen bland de egna skulle förbättras för att stärka sammanhållningen och m ot omvärlden för att öka förståelsen för branschens svårigheter. Hjalmar Skoglund var en driven agitator och organisatör. Nykterheten, kyrkofrågorna, särskilt fiskarkapellen i Hudiksvalls skärgård, hembygden, körsången, hans folkrörelseengagemang hade alltså bred bas, m en fiskerinäringen var alltid i fokus. D et kunde gälla allt från receptsamlingar för fisktillredning till ham nutbyggnader och distributionskanaler. Som vuxen var Hjalmar Skoglund m arkerat liberal, representerade Folkpartiet i kom munalpolitiken, i ungdomen hade han dock varit socialdemokrat. Han var intresserad av och följde noggrant den lokala pressen, men som aktör var han mer det talade än det skrivna ordets man. Därför var det naturligt att sonen Gösta fick huvudansvaret när Fiskareförbundet skulle starta tidningen Ostkusten. Gösta Skoglund hade förberett sitt redaktörskap genom att praktisera en kort period hos en lokaltidning i Hudiksvall. Yrkesfiskarnas intresse för en egen tidning var osäkert. Ostkusten var en pionjärprodukt, och förbundets ekonomi tillät inte subventioner av projektet någon längre tid. Utgivningen inleddes m ed ett provnum m er och den uttalade målsättningen var tolv num m er per år. I praktiken blev det nästan omgående tretton, eftersom ett extra julnum m er med lättsam, men ändå sedelärande, läsning blev stående tradition. Redan i provnum ret framträdde många av de drag som skulle bli dominerande för tidningen lång tid framåt. D et tyder på att tiden var mogen och att redaktören och övriga skribenter hade en strategi för framtiden samt att den var genomtänkt och hade utkristalliserats över en längre tid. Exempel på detta är kraven på importlicenser som skydd m ot utlandets konkurrens sam t kravet på kvalitetskontroll för att inte förlora konsumenter (köpare). Rapporterna om fiskets aktuella tillstånd omfattade geografiskt hela svenska ostkusten, från Norrbotten till och m ed Kalmar län, alltså det område tidningen och organisationen hade som målsättning att täcka. Dessutom fanns i provnum ret uppmaningen HÅLL SÖNDAGSVILA, en appell som innebar ett krav ställt till de egna leden om inre lojalitet och samtidigt en vädjan till omvärlden om förståelse. Denna appell skulle upprepas många gånger de närmaste åren. 8

11 Gösta Skoglund var både redaktör och ansvarig utgivare för Ostkusten fram till statsråds- utnämningen 1957, alltså under nära 30 år. Redaktörsadressen var Umeå men tidningens expedition var hos Fiskareförbundet i Hudiksvall. Redan från provnum ret hade den undertiteln Organ för Sveriges kust- och havsfisk- are. Utgivaren var Gälveborgsförbundet, men tidningens strävan var att med rapporter och krav täcka behov som var gemensamma för yrkesfiskare längs hela ostkusten. M edarbetare till tidningen rekryterades från hela kuststräckan. Från N orrbotten m edarbetade riksdagsmannen och fiskaren O.W. Lövgren, Nyborg. Som organisatör, politiker och folkledare påminner han om Gösta Skoglund, förutom de skillnader som följde av att Lövgren var äldre (född 1888), hade sin politiska bas främst bland sågverksarbetare samt hade upplevt de inre m otsättningar inom socialdem okratin som lett till partisplittringen Säregna politiska insikter och förmåga att se långa perspektiv hade de gemensamt. A tt organisera fiskarna på solidarisk grundval i en intresseorganisation bjöd på många svårigheter. Gösta Skoglund och O.W. Lövgren radade upp problem en i den nya tid ningens andra nummer. Av alla yrkesidkare i detta land torde fiskarena vara de svåraste att organisera. Som de främsta skälen anfördes konkurrenssituationen mellan olika fiskeridi- strikt sam t mellan enskilda fiskare, vidare fiskarnas m aktlöshet över prissättningen gentem ot grossisterna och fiskets karaktär av binäring, oftast till jordbruket. De flesta problem en kan återföras till svårigheten för utövarna att uppträda enhetligt och solidariskt i av- saluledet. Freerider -beteende kunde alltså vara lockande för den enskilde fiskaren. Till detta kom lönsamhetsproblem som följde av att fiskarna under 1920-talet började skaffa båtmotorer, större båtar och dyrare redskap, investeringar som måste förräntas. Som om inte detta var nog, fiskelyckan kunde variera starkt från år till år och därmed inkomsterna. Skuldräntor därem ot utföll regelbundet. A tt organisera fiskarna påminde om böndernas producentkooperativa organisering som byggde på leveranstvång för m edlem marna till den egna föreningen till enhetliga priser. Fiskarna organiserade sig senare än bönderna och betydligt senare än arbetarna. Deras motiv och förutsättningar som yrkesgrupp torde också ha varit svagare. Yrkesidentiteten var inte egenföretagarens men heller inte arbetarens. Fiskarna hade helt enkelt en egen självbild. Organiseringen och näringens lönsamhet och framtid var i vid mening de stora problem Gävleborgs Fiskareförbund, tidningen Ostkusten sam t dess redaktör Gösta Skoglund hade att ta itu med. Under sina nära 30 år som redaktör skrev Skoglund hundratals ledare och signerade artiklar där han anmärkte på detaljer, linjerade upp strategier, vädjade om inre sam m anhållning samt formulerade krav på statligt stöd till näringen. Tonen var ibland barsk, inte minst m ot de egna, men i allt märks hur han öm m ade för fiskarkåren. Från de tio första åren är många av Skoglunds ledare starkt agitatoriska. Bakom kra 9

12 OKÄND FOTOGRAF/HÄLSINGLANDS MUSEUMS ARKIV G östa S koglu n d, i b a k g ru n d e n H erm an S tark från H udiksvall, på K råkön En h e m ta m m iljö för S koglund. ven finns fakta och analyser så att strategierna får trovärdighet. D etta är äkta agitation från folkrörelsernas framväxtdecennier när den var som bäst. Titlar som Fiskets nödläge, Alarm, Hjälp till självhjälp, Vi måste slåss" och Stenar istället för bröd, säger en hel del om stämningsläget. Beskrivning av svåra försörjningsförhållanden, misär var ett ofta återkom m ande ord, behovet av organisering och krav på statlig privilegiereglering samt ekonomiskt stöd utgjorde de tre argu- mentationsom rådena. Gösta Skoglund häm tade ibland bildliknelser ur Bibeln, m ed åtföljande ålderdomlighet, men oftast var språket samtidspräglat, klart formulerat och alltid slagkraftigt. Även om lägesbeskrivning och krav var agitatoriska hade reformförslagen en helt pragmatiskt prägel. I detta visade Gösta Skoglund att han hade god blick för hur små, enskilda förbättringar kunde stabilisera yrkesfiskarnas försörjningsläge. Agitation och realpolitik förenades i harmoni. Redan de första åren efter sin ankomst till Umeå 1927 medverkade Gösta Skoglund vid bildandet av lokala fiskareföreningar och en länsorganisation, Västerbottens läns fiskareförbund. Verksamheten i dessa föreningar var mycket konkret med mötesarrangemang, utbildning, förhandlingar, och överallt m öter man Skoglunds namn. Ständigt argum enterade han, ledde otaliga m öten som ordförande. Fältherreblicken låter sig inte bara anas, den framträdde skarpt. År 1933 blev Skoglund ordförande för länsförbundet i Västerbotten. Ur ett vitt historiskt perspektiv var perioden före 1930-talets m itt märkesår för yrkesfiskarna, trots ekonomisk depression och svåra förhållanden. År 1934 bildade länsförbunden efter ostkusten Svenska Ostkustfiskares Centralförbund, m ed som mest ca medlemmar och drygt 100 lokalföreningar, m ed tidningen Ostkusten som medlemsorgan (med högsta upplaga cirka ex), och samma år kom Kungl. Majt:s förordning om reglering av strömmingsförsäljningen. D et innebar en auktorisation som gav yrkesfiskarna kontroll över försäljningen av strömming, det helt dominerande fiskslaget för ostkusten. D etta ledde till bildandet av fiskförsäljningsföreningar och därmed hade man erhållit ett medel för att komma till rätta med den priskonkurrens som sågs som orsaken till illojaliteten. Inför tioårsjubileet för tidningen skrev Gösta Skoglund en reflekterande ledare där han noterade framgångar, 10

13 motgångar och kvardröjande problem. Det som framförallt gladde honom var den mognad som yrkesfiskarnas organisationer genomgått. Förutom uppgiften som redaktör och ansvarig utgivare för tidningen innehade Gösta Skoglund många förtroendeposter inom fiskarnas intresseorganisationer på lokal, regional och central nivå. Från 1934 satt han i styrelsen för Ostkustfiskarna, efterhand valdes han till vice ordförande och 1953 till 1968 var han ordförande. Yrkesfiskarna var organiserade i regionala förbund, de största m ed medlemmar, och mellan dem förekom både samarbete och motsättningar. Samarbete var möjligt när fiskarnas krav, oftast m ot staten, var gemensamma. M en när regionala särintressen käm pade om ett begränsat stödutrymme visade sig motsättningarna. Varje förbund hade sin egen tidning, statsstödet var ojämnt fördelat, och om detta tvistades det. Under och 1940-talen var diskussionerna om hur en nationellt sammanhållen organisation skulle formas ständigt återkom mande. Kortsiktig taktik lade ibland hinder för långsiktig strategi. Gösta Skoglund skrev ledare i frågan i Ostkusten, ömsom var han bromsande och ömsom pådrivande. Först 1948 bildades Sveriges Fiskares Riksförbund med nära medlemmar och under 1950-talet var Skoglund styrelseledamot. På det lokala planet hade Skoglund tunga förtroendeposter i fiskeriföreningar, Västerbottens fiskareförbund och fiskförsäljningsföreningar under många årtionden. Under 1930-talets gång ställdes frågan om fiskarnas levnadsstandard allt oftare i Ostkustens ledare. Yrkesutövarnas årsinkomst låg lägre än småböndernas och fiskarna klagade över att de behandlades snålt av staten i jäm förelse m ed andra grupper. Skoglunds ledare fick efterhand en allt m er socialekonomisk inriktning, statsverkspropositionen och riksdagsbeslut diskuterades allt oftare. Efter att han valts till riksdagsman 1940 blev han mer initierad och kanske också mer intresserad av hur staten skulle kunna nyttjas till fiskarnas fromma. Efter kriget började en markerad minskning av antalet yrkesfiskare. Ostkusten m otsatte sig inte denna strukturomvandling, den uppfattades som ofrånkomlig, kanske rent av som önskvärd. Ett oeftergivligt krav var därem ot att de som stannade kvar i näringen skulle ha rimliga ekonomiska villkor. Gunnar Sträng, då folkhushållningsminister, skrev 1947 artiklar om detta i tidningen. Man anar redaktör Skoglund bakom resonemanget. Efter ett statligt utredningsförslag, Skoglund var ledamot, inrättades 1948 m yndigheten Fiskeristyrelsen m ed underställda länsvisa fiskerinämnder. Enligt dåtida tidningsrykten var Gösta Skoglund erbjuden posten som överdirektör m en avstod. I sin tidning u t tryckte han belåtenhet över att staten tog ökat ansvar för att utveckla fiskerinäringen. Samtidigt var han kritisk m ot att den nya myndighetens huvudkontor placerades i Göteborg. Skoglund pläderade för Stockholm. Fiskets lönsamhet, i vid mening, fortsatte att vara huvudfrågan i Ostkusten under sent 1940-tal och under 1950-talet. Antalet utövare minskade, Ostkustfiskarnas Centralförbund 11

14 hade ändå medlemmar Investeringsbehoven för den enskilde fiskaren ökade, bland annat större och dyrare båtar, miljöföroreningar från kustnära industrier skrämde fiskkonsumenterna, försäkringskostnaderna steg, efterfrågan på strömming, näringens stapelvara, avtog, listan över problem var lång. Skoglund propagerade för reglerad fiskeimport, stödlån till näringen, nya spännande konsumentvänliga tillredningsrecept och arbetslöshetsförsäkring för fiskare. A ntalet yrkesfiskare minskade, de samlade fångstmängderna ökade, m en lönsam hetsproblem en kvarstod. I slutet av februari 1957 avled Hjalmar Skoglund. Tillbakablickarna i Ostkusten var många. I april samma år blev Gösta Skoglund kom m unikationsminister. I tidningen uttalades förhoppningar att han inom regeringen skulle kunna göra fortsatta insatser för fisket, det beklagades att han inte blev jordbruksm i nister m ed ett direkt ansvar för näringen. Efter statsrådsutnämningen skrev inte längre Gösta Skoglund signerade ledare i tid ningen, den sista publicerades i nr , och han lämnade redaktörskapet. Ledaren i num m er 10 tycks ändå vara ett sista skog- lundverk i tidningen. Resonemanget är reflekterande och tillbakablickande. Synen på näringens fram tid är balanserad m en inte särskilt optimistisk, ändå betonas att kampen för att organisera fiskarna varit värd alla ansträngningar under de gångna årtiondena. Som statsråd återfinner man ofta Gösta Skoglund som talare när fiskenäringens olika organisationer hade m öten och sammankomster. Hans intresse för branschens villkor och framtid förblev intakt. D etta intresse levde kvar även efter att alla förtroendeuppdrag upphört och bara minnena återstod. Gösta Skoglund tillbringade flera somrar in på talet i skärsboningen på Kråkön, 1983 var den 80:e i rad. (Tidningen Ostkusten upphörde 1976 och ingick från 1977 i riksförbundets organ Yrkesfiskaren).6 Skoglund som kommunikationsminister Gösta Skoglund utnämndes till statsråd och chef för kom m unikationsdepartementet 26 april 1957 och avgick 25 november 1965, alltså efter drygt åtta år. Under många år och vid flera tillfällen innan utnämningen hade Skoglunds namn varit på tapeten vid rege- ringsombildningar. Såvitt känt förekommer hans namn i sådant sammanhang första gången senhösten 1948 när en rad personer diskuteras internt inom socialdemokratin som m öjliga efterträdare till finansminister Ernst Wig- forss. Enligt Tage Erlanders dagbok var det Gustav Möller som nämnde Skoglund. D enne återkom m er sedan även i Erlanders funderingar, parallellt m ed Sigurd Lindholm från Gävleborg. Deras styrka var bland annat att de kom från Norrland, och den landsdelens representation behövde förstärkas i regeringen, men Erlander befarade att de inte riktigt höll måttet. Skoglund omnämndes bland tänkbara ministernamn också i början av Vidare avslöjar Ulla Lindström i sina memoarer att Skoglund var på tapeten som socialminister i diskussionen När hans utnämning kom i april 1957 var det alltså knappast någon större överraskning.7 12

15 STENBERGS/PRESSENS BILD Tripp, tra p p, trull. R adioc h e fe n O lof R ydbeck, T elev erk ets g e n e ra l d ire k tö r S terky o ch k o m m u n ik a tio n sm in iste r S k o g lu n d s to d intill v a ra n d ra u n d e r d e n h ö g tid lig a in v ig n in g en av E uropas h ö g s ta b y g g n a d sv e rk - d e n 3 20 m e te r h ö g a T V -m asten i skånska Hörby. O ktober

16 OKÄND FOTOGRAF/PRESSENS BILD På v äg till rik sd ag e n s ö p p n a n d e 1963 tillsam m a n s m e d reg erin g sk o lle g a n Ulla Lindström. 14

17 Gösta Skoglund hade fått en framträdande roll i den socialdemokratiska riksdagsgruppen under första hälften av 1950-talet. Han satt i dess förtroenderåd , var dess kassör och var gruppledare i Andra kammaren Särskilt den sistnämnda posten har av statsvetare befunnits vara en position som tämligen omgående lett innehavaren till än större makt. D et framgår också av Erlanders dagböcker att Skoglund vid ett flertal tillfällen före ministertiden var med om överläggningar av skilda slag i en trängre krets av ledande socialdemokrater.8 Nam net Gösta Skoglund var i april 1957 Erlanders eget förslag och han fick medhåll av alla i regeringskretsen utom av utrikesministern Östen Undén. Denne menade att eftersom regeringschefen så ofta beröm t sin gruppledare i Andra kammaren i just den rollen så borde han också bli kvar som sådan. Skoglund skall också själv, enligt Erlanders memoarer, på direkt fråga, ha uttryckt viss skepsis mot att efterträda den så tragiskt bortgångne tidigare ministern Sture Henriksson, rekryterad ur LO-leden. Skoglund skall ha antytt att efterträdaren därm ed borde vara LO-man. Efter kort betänketid accepterade han dock.9 Gösta Skoglund hade förmodligen blivit statsråd flera år tidigare om inte ett antal taburetter varit upptagna av bondeförbundare genom regeringssamverkan Skoglund tycks dock ha haft lätt för att samverka m ed dessa. Han hade uttalat sig erkännsamt om statsrådet Eliasson i fiskefrågor i början av 1957 och han verkar ha utbytt förtrolig inform ation m ed bondeförbundsledaren Gunnar Hedlund 1958 i de politiskt komplicerade förhandlingarna om allmänna tjänstepensionen (ATP). Hans ordförandeskap i landstinget i Västerbotten från 1954 hade också tillkomm it efter samarbete m ed Bondeförbundet. Efter ministerutnämningen fick Skoglund en ersättare i landstinget. Bytet diskuterades i lokalpressen och det uppmärksammades också i rikspressen.10 När Bondeförbundet lämnade regeringssamarbetet i oktober 1957 skedde en regeringsombildning och då framförde Erlander internt funderingar om att låta Skoglund ta över inrikesdepartementet. Denne var, enligt kollegan Ulla Lindström, inte m ärkbart intresserad och förslaget fick falla. Ytterligare en gång efter statsrådsutnämningen var det tal om att Skoglund skulle byta departement. I september 1962, när Torsten Nilsson skulle lämna socialministerposten, diskuterades Skoglund som en möjlig efterträdare. Åter är det Ulla Lindström som återgett hur turerna gick. Skoglund hade utsatts för stark kritik i främst Expressen och D N för sitt handlande rörande piratradiostationen Radio N ord sam t anklagats för bristande myndighetskontroll över Byggnadsstyrelsen. Erlander var rädd för att en flyttning av Skoglund till ett nytt departem ent skulle uppfattas som ett erkännande att kritiken varit berättigad. Statsministern slog då i stället vakt om sin kommunikationsminister. En titt i dåtida tidningar tyder på att Skoglund helt enkelt utsattes för sin tids mediedrev. Enligt Ulla Lindström tog han illa vid sig av händelserna, utåt var dock fasaden obruten. Av ögon 15

18 blicksbilder från regeringens inre arbete att döma tycks Gösta Skoglund ha haft en stark ställning inom ministerkretsen. Diskussionerna om departementsbytena skall inte tolkas som något svaghetstecken.11 Kommunikationsdepartementet hade ett mycket omfattande politiskt ansvarsområde under och talen. Transporter, kommunikationer (människor, gods, information), energiförsörjning (vattenkraften) samt bebyggelse- och samhällsplanering sorterade under departem entet. Alla dessa fält expanderade starkt under Skoglunds ministertid. Trafik till lands, till sjöss och i luften innebar bland annat järnvägar, spårvägar, vägtrafik, vägar, broar, färjor, hamnar, farleder, kanaler, angelägenheter angående handelsflottan, sjösäkerheten, lots- och fyrväsendet, isbrytar- verksamhet, luftfarten, flygplatser, statens roll i SAS, samt dessutom post, telefon, telegraf, radioväsendet, bebyggelseplanering inklusive vatten- och avloppsfrågor och, slutligen, statens vattenkraftutbyggnad. Under kom m unikationsdepartem entet låg dessutom de statliga verken Statens järnvägar, Väg- och vattenbyggnadsverket, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Postverket, Televerket och Vattenfallsverket. Dessutom en lång rad övriga ämbetsverk och statliga institutioner som till exempel Byggnadsstyrelsen, Sveriges m e teorologiska och hydrologiska institut, Statens väginstitut och Trafiksäkerhetsverket.12 Kommunikationsdepartementets driftbudget från verksamhetsåret 1958/59 till 1965/ 66 ökade betydligt snabbare än statsbudgeten som helhet. D en förra ökade m ed ungefär 150 procent medan den senare m ed bara drygt 100 procent. D etta visar att Skoglunds departem ent ansvarade för samhällsområden där det statliga engagemanget växte snabbt. D etta blir ännu tydligare när man ser till u t gifterna för, och avkastningen av, statens af- färsverksfonder i statverkspropositionens kapitalbudget. Nästan samtliga affarsdrivande verk sorterade under kommunikationsdepartem entet och de expanderade starkt. Infrastrukturen byggdes ut på alla områden samt rationaliserades och omvandlades. Investeringsbehoven var alltså stora.13 Den ekonomiska tillväxten var snabb under och 1960-talen. Industrin expanderade, exporten tilltog och resurser överfördes från lågproduktiva till högproduktiva sektorer. Strukturomvandlingen innebar att människor bytte arbete för sin försörjning och därm ed ofta även bostadsort. Areella näringar, jord- och skogsarbete, fick minskad sysselsättningsandel och industridistrikt samt tätorter fick ökad befolkning. Allt detta ledde till stigande behov av transporter och energi. Tillväxten var snabb för biltrafiken och vägarna, flyget, hamnar och isbrytarverksamhet, telefoni och radio, elkraftbehov och vattenkraftutbyggnad samt fritidsbebyggelse, och hos kom m unikationsdepartem entet låg det politiska ansvaret. Staten ansvarade för ett omfattande regelverk för hela denna process. Om vandlingen innebar både tillväxtproblem och stagnationspro- blem. Ökad bilism innebar fler olyckor och dödsfall. SJ hade alltför mycket trafik som var olönsam, konkurrensen var hård från lastbilar 16

19 och personbilar, och i glesbygden, m ed minskande befolkningsunderlag, var det svårt att täcka transportbehoven. Tillväxten krävde regleringar och stagnationen födde behov av subventioner. Lösningar som allmän hastighetsbegränsning på vägar, bilsäkerhetskontroll, ekonomiskt stöd till olönsamma järnvägslinjer samt till busstrafik i glesbygd, var politiska diskussionsämnen under dessa årtionden. Fritidsbebyggelsen krävde reglering av naturens nyttjande för fritidsändamål och gav början till en fysisk riksplanering.14 Gösta Skoglunds utåtriktade verksamhet som statsråd präglades dels av allmänpolitiska inlägg - ekonomisk tillväxt, ekonomiska balansproblem, ekonomiska och sociala för- delningsfrågor, ATP-frågan - dels av reform förslag inom det egna departem entets ansvarsområde. Genom departem entets presstjänst och TT:s telegram texter får man en helhetsbild av Skoglunds politiska verksamh et under sina ministerår. Skoglund reste flitigt inom landet, besökte politiska möten, talade vid affärsverkens jubileer, till exempel Vattenfallsverket 1959, Postsparbanken 1959, och 1 :a majtalade. Som fackminister höll han många offensiva tal , därefter fick kanske talen en mer defensiv och myndig- hetsbetonad prägel. De första åren underströk han starkt tillväxtens, bilars, telefoners, flygresors, fritidshus, et cetera, positiva sidor som uttryck för stigande välstånd. Stoltheten är inte att ta miste på när han talar om flygplatsutbyggna- den i N orrlands städer, TV-täckningen i glesbygden eller vattenkraften som energiform. Efter 1962 var tillväxtens problem m er fram trädande, trafikdöden till exempel blev en stor fråga, och förslag kom om hastighetsbegränsningar, bilprovning och skärpt trafikövervakning. Andra uppm ärksam m ade företeelser var reglerna för radiomonopolet och reglering av fritidsbebyggelsen vid kusterna. Efter 1962 tycks allt fler av talen ha handlat om sysselsättningsproblem, främst i N orrland, och statens ansvar genom aktiv lokaliseringspolitik. Ett annat stort ämne var trafikpolitiken och diskussionen om målsättningen att varje trafikslag skulle bära sina egna kostnader. Avvägningen handlade om balansen mellan servicenivå, kostnader och statliga subventioner. M otståndet m ot de nya ansatserna var starkt i Norrland. Gösta Skoglund var tämligen skarp och effektiv i polemiken de första åren som statsråd. Argumentationen m ot till exempel Folkpartiet i ATP-frågan och Högerpartiet i sociala och ekonomiska fördelningsfrågor var skoningslös. Då betonade han kvalitativa aspekter. Visionerna om samhällsbygget beträffande bilism, telefoni och så vidare var däremot främst kvantitativa. Skoglund behandlades omilt i pressen år 1962, i borgerliga tidningar som D N och Expressen liknade det närmast gatlopp. Kritiken gällde radiomonopolet och förbudet m ot Radio Nord och Radio Syd samt bristande myndighetskontroll över Byggnadsstyrelsen. De sista månaderna av sin statsrådstid ham nade Skoglund i medieskugga. Hans avgång, liksom att nam net på efterträdaren var Olof Palme, var känt sedan månader i förväg, varför Skoglund i realiteten blev före detta 17

20 OS I EN GUSTAFSSON/VAS IEKBOI TENS TOl KBl A f) S ta ts rå d e t S k o g lu n d u p p v ak tas p å 6 0 -å rsd a g e n 29 april 1963 av statsm in iste r T age E rlander o ch fin a n sm in iste r G unnar Sträng. 18

21 minister medan han formellt fortfarande var förordnad. Skoglund uppfattades då som maktlös av omgivningen och så kände han sig också enligt ögonvittnen. I ett tal inför NTF, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, 12 november 1965, för övrigt ett av de sista Skoglund höll som statsråd, märks en viss oskoglundsk lamhet. När Gösta Skoglund avgick som kom m u nikationsminister var han den som innehaft posten längst tid allt sedan den inrättades D etta förhållande gäller fortfarande Vid avgången förekom knappast någon spekulation ifall han stod i väntekö för ett länsresidens även om erbjudande fanns. År 1963 hade Skoglunds namn nämnts bland möjliga efterträdare när landshövdingen i Gävleborg skulle avgå. Likaså hade länspres- sen i Västerbotten 1956 om näm nt honom som tänkbar efterträdare till Elof Lindberg. Gösta Skoglund valde att fortsätta som riksdagsman. Dessa år benämndes han ibland äldre statsman. Detsamma gällde hans riks- dagskollega, den tidigare civilministern Sigurd Lindholm. De hade haft en föregångare i tidigare finansministern Per-Edvin Sköld. Under de sista fem åren i riksdagen tycks dock Skoglund ha haft större betydelse som regional politiker än som rikspolitiker.15 Skoglund och socialdemokratiska distriktet För Gösta Skoglund var det socialdemokratiska partidistriktet i Västerbotten mer än något annat den politiskt organisatoriska basen. Som SSU-ordförande i länet ingick han i distriktets verkställande utskott och var han dess valde ordförande. Utifrån positionen i partidistriktet var Skoglund med om att bygga upp socialdemokratin i Västerbotten till en samhällsbärande kraft, den mäktigaste av alla sett till den politiska sfären. Vid tiden för Gösta Skoglunds första valrörelse i länet, riksdagsvalet 1928, var det Socialdemokratiska partiet svagt i V ästerbotten. Arbetarrörelsen, både den fackliga och den politiska, etablerades där sent, jämfört m ed landet som helhet och jäm fört m ed övriga Norrlandslän. D et politiska frisinnet och Folkpartiet var den dominerande kraften i Västerbotten till början av 1930-talet. Därefter växte socialdemokratin snabbt i styrka och distanserade konkurrenterna. Jäm fört m ed landet som helhet var det dock först i slutet av 1940-talet, i riksdagsvalet 1948, som socialdemokraterna i Västerbotten nådde ett jäm bördigt röstetal. Medlemsmässigt sett, räknat efter andelen m edlem m ar av befolkningen, var socialdemokratin i Västerbotten svagare än partiet i landet som helhet ända till början av talet. En stor skillnad var att den fackliga kollektivanslutningen av m edlem m ar aldrig varit särskilt stor i Västerbotten jäm fört med många andra län. D etta skall dock inte skymma att medlemsökningen i Västerbotten var mycket kraftig År 1930 fanns medlemmar, 1940 var de och 1950 var de , ungefär en fördubbling vart tionde år således var ökningstakten betydligt långsammare och därefter ökade den igen till tidigt 1980-tal. 19

22 OKÄND FOTOGRAF i m sq Gälde^ U n g d o m s tå g e t 1 m aj 1946 i S kellefteå. 20

23 Inom socialdemokratin var distriktens u p p gift främst att bygga upp en partiorganisation sam t att driva valrörelser. D en organisatoriska basen bestod av lokala arbetarekom m u ner. Dessa var sedan sammanförda i kretsar och på den högsta länsnivån fanns distriktet. Under och 1940-talen grundades ett mycket stort antal nya arbetarekommuner i Västerbotten och dessutom reorganiserades många tidigare insomnade. Gösta Skoglund betonade organisationens betydelse och var en ofta sedd gäst hos arbetarekommuner. Kretsen var en länk mellan partiets ledning på central samt regional nivå och den lokala nivån. Vid kretsordförandekonferenser utportione- rades politiska förslag, lokala strategier utformades och stämningslägen avlyssnades. Två- vägskommunikationen var nödvändig och Gösta Skoglund var den ständigt närvarande strategen och lyssnaren vid kretsträffar. Den länsövergripande socialdemokratiska politiken formades av distriktet, främst vid de årliga kongresserna. M otioner diskuterades, program fastställdes, kandidater för olika valsedlar rangordnades, strider utkämpades, kompromisser växte fram, i det mesta skymtar Skoglunds medverkan. Från 1928 till 1940 hade socialdemokratin i V ästerbotten stora framgångar vid sju riksdags- ock landstingsval i följd. År 1928 var andelen röster drygt 23% och 1940 uppnåddes nära 46%. Denna period var partiets verkliga genombrottstid röstmässigt. Därefter växlade medgång och motgång, men trenden var en långsam ökning mer än tre årtionden framåt. Gösta Skoglund medverkade vid fler än 20 valrörelser i Västerbotten räknat från 1928 års riksdagsval till 1970 års val, när han för övrigt själv återvaldes som landstingsman sista gången. När Skoglund röstades in i landstinget 1938 var det första gången länets socialdemokrater stöddes av mer än 40% av väljarna. Vid samma tillfälle blev Thore Sör- lin, Åsele och Thorvald Jakobsson, Roberts- fors, landstingsmän. Båda två var lysande lokala företrädare för socialdemokratin. Skoglunds väg in i riksdagen 1940 föregicks av en dramatisk nomineringsprocedur och valrörelse. Vid valet 1936 hade socialdemokraterna i Västerbotten fått tre mandat i Andra kammaren och inför 1940 ansågs chansen finnas för ett fjärde. Till denna plats på valsedeln fördes åtta namn fram vid distriktskongressen och Skoglunds var inte främst. Beslutet blev att de fyra med flest röster skulle ställas m ot varandra i en intern omröstning bland medlemmarna. Skoglund hade SSU:s stöd, var mycket aktiv och knep på detta sätt fjärde platsen på valsedeln. Valet gjorde Skoglund till riksdagsman och hans valrörelse hade delvis, i nutida m e ning, personvalskampanjkaraktär. Efter att riksdagsmannabanan inletts slutade han som folkskollärare. Gösta Skoglunds starka regionala ställning ledde till att han ofta representerade distriktet på nationell partinivå. Han var ombud vid partikongressen 1940 och sedan återfinns han vid samtliga partikongresser , det vill säga sammanlagt nio stycken. Vid kongressen 1948 invaldes han i partistyrelsen och återvaldes därefter vid sex tillfällen i följd, han avgick alltså

24 Socialdemokratins cirka sekellånga tid i Västerbotten, från etableringsfasen i början av 1900-talet och länets första arbetarekommun i Umeå 1905, till nutiden i tidigt 2000-tal, kan epokindelas. Till varje epok kan knytas politiska generationer och personer som dominerat sin tid. Före 1924 var det pionjärgärningar och grundarinsatser. Därefter följde till 1940 de ständiga segrarnas tid. Efter andra världskriget tog samhällsbyggandets epok vid och från tidigt 1970-tal och framgent har kanske samhällsförvaltningen varit tydligaste kännetecknet. Särskilt från fasen med de stora valframgångarna och epoken därefter med intensifierat samhällsbyggande fanns många framstående politiska personligheter i Västerbotten. Gösta Skoglund är dock ensam om att ha haft en framträdande roll under så lång tid, två epoker, samt att så starkt ha satt sin prägel på en hel epok, lb Skoglund och hans tid Många m innesporträtt över Gösta Skoglund har haft som utgångspunkt m itten av talet och hans gruppledarroll i Andra kam maren samt statsrådstidens början några år senare. D e trettio åren dessförinnan har behandlats endast som en bakgrund. Slutsatsen blir då att Skoglund i liten grad var ideolog och agitator utan endast pragmatiker och resultatpolitiker. Detta ger ingen rättvisande bild av honom. Ideologi, i meningen en genom tänkt uppfattning, byggd på värdegrund, om politikens mål och medel, genomsyrade nämligen Skoglunds tänkande och agerande på ett m arkant sätt fram till m itten av 1950-talet. När han utvecklade ideologin var det inte m ed abstrakta begrepp utan genom konkreta resonemang om praktiska förslag. I fiskefrågorna, i egna artiklar i Ostkusten, är detta mycket tydligt. Naturligtvis agerade han efter samma m önster på andra fält, i landstinget, i partipolitiken inom distriktet och som tidig riksdagsman. Skillnaden är bara den att i fiskefrågorna formulerade han sig oftare skriftligt. Från senare delen av 1950-talet framstår Skoglund främst som pragmatiker, han tar initiativ och samordnar, allt m ed strategisk överblick. Organisationen och ideologin är på plats, positionen, den politiska makten, användes för reformer och samhällsbygge. Genom att Skoglund var samhällsengagerad och verksam så lång tid, nästan 60 år, gäller det att se helheten för att ge en någorlunda rättvisande bild. Gösta Skoglund är den ende Västerbottenspolitiker som fått flera omnämnanden i m em o arer skrivna av statsråd ur Erlanderministären. Skoglunds politiska bana har likheter med dominerande socialdemokratiska ministrars från och 1960-talen, som Gunnar Strängs, Torsten Nilssons, Sven Anderssons och Sven Asplings. Deras ställning inom socialdemokratiska partiet var visserligen starkare än Skoglunds, de var till exempel samtliga representerade i partistyrelsens verkställande utskott. I gengäld hade han en starkare regional förankring. Vid tillbakablickar på tiden av ledande socialdemokratiska politiker, som själva då varit aktiva, frammanas inte sällan bilden av ett samhälle på väg Från fattigdom till 22