Åtgärder för förbättrad vattenmiljö i Bivarödsåns avrinningsområde till Helgeå

Transkript

1 Åtgärder för förbättrad vattenmiljö i Bivarödsåns avrinningsområde till Helgeå

2 Administrativa uppgifter Beställare Beställarens namn: Vattenriket, Kristianstads kommun Adress: Björkhemsvägen Kristianstad Kontaktperson: Jonas Dahl Telefon: Organisationsnummer: Utförare Utförarens namn: Naturvårdsingenjörerna AB Adress: Gulastorp Hässleholm Kontaktpersoner: Tuve Lundström och Jenny Hedin Telefon: och och Organisationsnummer:

3 Sammanfattning I denna rapport presenteras förslag på möjliga åtgärder i Bivarödsån avrinningsområde i syfte att skapa en bättre vattenmiljö. Miljöproblemen i Bivarödsån är huvudsakligen försurning, fysisk påverkan i form av vandringshinder, flödesförändringar och otillräckliga skyddszoner samt brunifiering. Brunifieringen har gjort att färgtalen under den senaste 30-årsperioden ungefär har fördubblats, vilket gör Bivarödsån till ett av de mest färgade vattnen i Helge å huvudavrinningsområde. Under samma period har det även skett en tydlig ökning av TOC, turbiditet, järn och totalkväve. Bivarödsåns avrinningsområde är 228,71 km 2 och består till största delen av skog (ca 83 %) med huvudsakligen barrträd. Dominerande jordarter är morän (ca 75 %) och torv (ca 17 %). För att minska negativa effekter av bl.a. flödesförändringar och brunifiering bör åtgärder som våtmarker, översvämningszoner och liknande anläggas för att primärt öka uppehållstiden. Vidare bör man arbeta med hänsynszoner i anslutning till vattenmiljön, åtgärda vandringshinder och tillföra sten och död ved för att gynna de vattenlevande organismerna. Åtgärder som beskrivs i rapporten är: Hänsynszoner Åtgärda vandringshinder Lek- och ståndplatser för fisk utläggning av sten och grus Tillförsel av död ved Meandring Fåra med flera sidogrenar Våtmarker Sedimentfällor Översvämningszoner Nyanläggning och återskapning av alsumpskog Hydrologisk återställning av myrar Diffusa dikesmynningar Nyanläggning och återskapning av svämplan De beskrivna åtgärderna har också poängsatts i en åtgärdsmatris som visar en bedömning av vilka intressen de olika åtgärderna gynnar mest. Åtgärder med en hög totalpoäng innebär att de bedöms gynna vattenmiljön i Bivarödsån väldigt mycket på flera olika sätt. De åtgärder som fick högst totalpoäng var nyanläggning och återskapning av alsumpskog, våtmarker och översvämningszoner. Detta innebär inte att de som fått låga poäng är dåliga åtgärder utan indikera endast att man gynnar mer specifikt enstaka problem. 3

4 Innehållsförteckning Sammanfattning... 3 Inledning... 5 Fakta om Bivarödsån... 6 Avrinningsområden... 6 Markanvändning... 7 Geologi... 7 Nederbörd och flöden... 7 Utsläpp från punktkällor och diffusa källor... 8 Problembeskrivning... 9 Försurning... 9 Fysisk påverkan... 9 Brunifiering... 9 Vart bör åtgärder riktas? Förslag på möjliga åtgärder i Bivarödsån Allmänt Hänsynszoner Hänsynszoner i skogsmark Åtgärda vandringshinder Lek- och ståndplatser för fisk Utläggning av sten och grus Tillförsel av död ved Meandring Översvämningszoner Våtmarker Sedimentfällor Nyanläggning och återskapning av alsumpskog Hydrologisk återställning av myrar Diffusa dikesmynningar Fåra med flera sidogrenar Nyanläggning och återskapning av svämplan Vilka åtgärder är viktigast? Referenser

5 Inledning Denna rapport är en åtgärdsbeskrivning som är finansierad av LEADER och får, tillsammans med dokumentation och fotografier, användas och spridas av Vattenriket Kristianstad, Länsstyrelsen och andra aktörer. Syftet är att översiktligt presentera möjliga åtgärder i Bivarödsåns avrinningsområde för att förbättra vattenkvalitet och biologiska förutsättningar i vattnet. Ett vattensystem är komplext och omfattar många och olika typer av vattenmiljöer. Från källflödena överst i avrinningsområdet ned till mynningen ändrar vattnet successivt karaktär och är en funktion av alla aktiviteter uppströms. Sjöar och vattendrag är avrinningsområdets spegel. Detta innebär att det finns en mängd olika åtgärder som kan vara aktuella beroende på var i systemet åtgärderna riktas och vilket syfte och mål man vill uppnå. Denna rapport beskriver åtgärder som kan vara aktuella i Bivarödsåns avrinningsområde utifrån problematiken i detta område. De övergripande miljöproblemen i Bivarödsån är i huvudsak försurning, fysisk påverkan i form av flödesförändringar, vandringshinder och otillräckliga skyddszoner samt ett allt brunare vatten. Den ekologiska statusen bedöms 2014 som otillfredsställande. Fokus ligger på åtgärder i vattendraget och anslutande sjöar, våtmarker och landområden. Åtgärder som har som enda syfte att förbättra vattenkvaliteteten t.ex. kalkning, behandling av punktkällor och förorenade områden beskrivs inte närmare i denna rapport men är ändå mycket viktiga då det skapar förutsättningar för de vattenlevande organismerna att överleva och trivas och ett fortsatt arbete med detta är nödvändigt. Föreslagna åtgärder berör flera av de svenska miljökvalitetsmålen bl.a. levande sjöar och vattendrag, ingen övergödning, myllrande våtmarker, ett rikt växt- och djurliv, hav i balans samt levande skogar. De berör även EU:s vattendirektiv och förbättringsbehoven enligt vattenmyndigheten för att uppnå god ekologisk status. 5

6 Fakta om Bivarödsån Avrinningsområden Bivarödsåns avrinningsområde till Helge å är indelat i 8 delavrinningsområden enligt vattenmyndigheten (se figur 1 och tabell 1). Hela avrinningsområdet är 228,71 km 2 stort. Vattendragets längd är 50,6 km och sträcker sig från Älmhults kommun i norr, genom Osby och Östra Göinge kommun till Kristianstads kommun i söder. Inom avrinningsområdet finns tätorterna Immeln, Hjärsås, Sibbhult och Hökön (se figur 1). Figur 1 visar de 8 delavrinningsområdena till Bivarödsån och tätorter inom avrinningsområdet. Huvudflödet går söderut från myrmarker kring Hökön och mynnar i Helgeå vid utloppet från delavrinningsområde 1. 6

7 Tabell 1 visar på de olika delavrinningsområdenas namn, id och areal (SMHI, 2014). Namn Avro id Avr (km 2 ) 1: Mynnar i Helgeå ,83 2: Vid mätstation Bivarödsmölla ,99 3: Mynnar i Bivarödsån ,36 4: Ovan ,00 5: Mynnar i Bivarödsån ,50 6: Ovan ,83 7: Mynnar i Bivarödsån ,14 8: Ovan Grydå ,06 Hela avrinningsområdet 228,71 Markanvändning Markanvändningen inom avrinningsområdet utgörs av 83,36 % skogsmark, 9,66 % jordbruksmark, 4,88 % mosse, 1,32 % sjö och 0,78 % urbant (SMHI 2014). Skogsmark är den dominerande markanvändningen i alla de 8 delavrinningsområdena och på skogsmarken dominerar bestånd av barrträd i form av gran. I de södra delavrinningsområdena finns den största förekomsten av jordbruksmark med upp till 33 % av markanvändningen. I delavrinningsområdet längst norrut utgörs ca 11 % av markanvändningen av mosse. Geologi Geologin inom avrinningsområdet domineras av morän som utgör 74,3 % av jordarterna. Därefter utgör torv den näst största andelen med 16,74 %. I delavrinningsområdet längst norrut där det finns stora myrar är förekomsten av torv större jämfört med de södra delarna. Nederbörd och flöden Årsnederbörden i delavrinningsområde 1 (Mynnar i Helgeå) är 730 mm/år beräknat som medelvärde under åren (se diagram 1) (SMHI 2014). 7

8 mm Årsnederbörd Diagram 1 visar årsmedelnederbörden för delavrinningsområde 1. Vattenföringen vid Bivarödsåns mynning i Helgeå är 2,19 m 3 /s vid medelflöde, 13,3 m 3 /s vid medelhögflöde och 0,14 m 3 /s vid medellågflöde, baserat på flödesstatistik åren Utsläpp från punktkällor och diffusa källor Bivarödsån transporterar totalt ca 104 ton kväve och 2,5 ton fosfor per år till Helge å enligt SMHI:s modellberäkningar (S-HYPE2012). Eftersom avrinningsområdet till största delen består av skogsmark (83,36 %) är det naturligt att belastningen är störst från dessa marker. Enligt SMHI:s modellberäkningar utgör nettobelastningen från skog och hygge ca 54,2 % av kvävebelastningen och ca 57,6 % av fosforbelastningen (se tabell 2). Efter skog och hygge utgör jordbruksmark den näst största källan med ca 33,2 % av kvävebelastningen och ca 21,3 % av fosforbelastningen. Utsläppen från punktkällorna enskilda avlopp och avloppsreningsverk utgör ca 5,8 % av kvävebelastningen och ca 15,7 % av fosforbelastningen. Det finns inga uppgifter om utsläpp från punktkällor som industrier. Tabell 2 visar på nettobelastning i kg/år för Bivarödsåns avrinningsområde till Helgeå (SMHI, 2014). Kväve [kg/år] Fosfor [kg/år] Kväve i % Fosfor i % Sjö ,2 % 0,0 % Skog & Hygge ,2 % 57,6 % Myr ,9 % 4,3 % Jordbruk ,2 % 21,3 % Urbant inkl. dagvatten ,7 % 1,1 % Enskilda avlopp ,3 % 6,8 % Avloppsreningsverk ,5 % 8,9 % Industri 0 0 0,0 % 0,0 % Summa ,0% 100,0% 8

9 Problembeskrivning Försurning Bivarödsån har under lång tid varit försurningspåverkad och uppvisar fortfarande låga ph-värden. För att motverka negativa effekter av försurningen utförs regelbunden kalkning av vattendrag och sjöar inom avrinningsområdet sedan 1980-talet. Fysisk påverkan Fysisk påverkan i form av vandringshinder är en av de huvudsakliga orsakerna till att Bivarödsån inte uppnår god ekologisk status enligt vattenmyndigheten (VISS 2014). Ett antal vandringshinder i huvudfåran har dock åtgärdats för att förbättra framkomligheten för fisk och fler vandringshinder planeras att åtgärdas. Flödesförändringar till följd av dikning, rensning, sjösänkning, hårdgjorda ytor m.m. innebärande snabbare avrinning medför problem med stora flödesvariationer. Vattnet riskerar att antingen stiga till så höga nivåer att det uppstår översvämningar under våta perioder eller att det sjunker till kritiskt låga nivåer under torra perioder då vattenlevande organismer hotas att överleva. En snabbare avrinning medför också ökade transporter av t.ex. humus, sediment och näringsämnen i vattnet. Om vattnet tillåts breda ut sig inom sina normala områden istället för att ledas i rör eller kanaler kommer risken för översvämningar i oönskade områden att minska och naturliga reningsprocesser gynnas. Brunifiering Bivarödsån har under den senaste 30-årsperioden fått ett allt brunare vatten och är idag ett av de mest färgade vattnen i Helge å huvudavrinningsområde. Under perioden har färgtalen i Bivarödsån ungefär fördubblats (SLU 2013). Under samma period har det även skett en tydlig ökning av TOC, turbiditet, järn och totalkväve. När vattenfärgen ökar minskar siktdjupet och begränsar växtligheten till mindre djupt vatten. Detta medför även att fiskar och andra djur inte kan utnyttja växterna som skydd och födokälla i samma utsträckning. Den bruna vattenfärgen orsakas av löst organiskt material såsom humus samt metallerna järn och mangan. Ökande mängder av humus i vattnet innebär bl.a. att transporten av organiskt kol samt olika ämnen kopplade till humus som fosfor och flera metaller ökar. Detta kan i förlängningen betyda att belastningen på havsmiljön, i detta fall Hanöbukten också ökar. Föreslagna drivkrafter bakom ökad vattenfärg generellt är bl.a. ökad avrinning, ökad temperatur, ändrad markanvändning, ökad förnaproduktion, minskad försurning och ett ökat utflöde av järn. Inom Bivarödsåns avrinningsområde finns en geografisk skillnad i vattenfärg med högre värden i avrinningsområdets norra (uppströms) delar jämfört med längre söderut (nedströms) och det finns ett samband mellan vattenfärg och andel torv i avrinningsområdet. Utflödet av humus till ett vattendrag förutsätter dels att vattenlösliga organiska ämnen frigörs från marken dels att ämnena kan transporteras till ytvattnet via grundvattnet. Dikning och avverkning av skog ändrar t.ex. grundvattennivåerna dramatiskt och leder ofta till högre utflöde av bl.a. humus. 9

10 Åtgärder vid vatten som gynnar naturliga processer som sedimentation, nedbrytning och fotooxidation spelar därför en stor roll för att minska transporten av humus och näring. Vart bör åtgärder riktas? I Bivarödsåns avrinningsområde domineras markanvändningen av skogsmark (83,36 %) med huvudsakligen barrskog. Eftersom skogsbruk utgör en så stor del av verksamheten inom avrinningsområdet är det troligt att hänsyn till vattenmiljön i skogsbruket har en stor betydelse för att förbättra vattenkvaliteten och gynna de vattenlevande organismerna. Även åtgärder som var för sig är små kan tillsammans ge betydande positiva effekter. Åtgärder som förbättrar fisk och andra vattenlevande organismers fortplantningsområden och födoplatser samt deras möjligheter att röra sig fritt mellan dessa olika områden bör i första hand riktas till huvudfåran då detta öppnar upp för längre sträckor och delar av hela vattensystemet. Åtgärder mot ökad brunifiering bör riktas till utströmningsområden och torvmarker med korta omsättningstider. Områden med korta omsättningstider svarar snabbt på nederbörd och snösmältning samtidigt som de interna processerna i vattensystemet (sedimentation, nedbrytning, fotooxidation) inte hinner påverka mängden humus Förslag på möjliga åtgärder i Bivarödsån Allmänt Målet med de åtgärder som beskrivs är att förbättra vattenmiljön på ett eller flera sätt utifrån de miljöproblem som finns. Åtgärderna skall anpassas och utformas utifrån platsens förutsättningar och markägarens önskemål och möjligheter för största nytta på varje plats i förhållande till det specifika målet man vill uppnå med åtgärden. Hänsynszoner I Bivarödsåns avrinningsområde saknas hänsynszoner utmed stora delar av vattendragen och på de sträckor där hänsynszoner finns är de flesta endast 0-3 m breda. Hänsynszoner är viktiga då de utgör en buffrande zon där negativa effekter på vattendragets vattenkvalitet och -kvantitet från närliggande verksamheter och markanvändning minskas. Hänsynszonerna är ofta bevuxna med lövträd och buskar som skuggar vattendraget samt tillför grenar och löv som blir till föda och livsmiljöer för vattenlevande organismer. Hänsynszonerna stabiliserar också strandkanten och minskar risken för erosion. Måttlig beskuggning från träd minskar risken för höga vattentemperaturer, låga syrgashalter och uttorkning sommartid. Hänsynszoner behöver dock inte alltid innehålla träd och buskar utan kan ibland utgöras av strandängar med en variation av gräs och örter. För att minska påverkan från omgivande markanvändning bör mer hänsynszoner etableras inom avrinningsområdet. Syftet är då inte att inskränka markägarens verksamheter utan att, genom en tydlig målsättning för ett område, skapa en situation som gynnar både vattenmiljö och 10

11 verksamhetsutövare, en så kallad win-win-situation. Inom hänsynszoner kan t.ex. skogsbruket förändras på fuktiga marker med sämre lönsamhet och stort utflöde av humus till vattendraget. Hänsynszonerna är viktiga för den naturliga reningen av vattnet och den biologiska mångfalden. Vidare kan hänsynszoner ge goda möjligheter till det rörliga friluftslivet, då det är lättare att exempelvis passera odlingsmark via hänsynszonen utan att behöva beträda odlingen. Hänsynszoner i skogsmark En tydlig målsättning för ett område kan t.ex. vara att spara lövträd utmed vattendraget och låta dem växa till ett åldersblandat trädbestånd med inslag av gamla och grova träd (se figur 2 nedan). Följden blir att markägaren inte kan avverka all sin skog längs vattendraget vid slutavverkning. Istället får området skötas genom blädning eller lämnas orört. Detta ska dock sättas i relation till att gran i blöta områden vid storm riskerar att välta över diken, skapa dämningar och därmed ett ökat skötselbehov i svår terräng. På grund av den blöta och mjuka marken är också avverkningen av sådan skog kostsam. Vid allt för stor avverkning ökar även risken för igenväxning på grund av minskad beskuggning från träden. Detta leder till ett ökat rensningsbehov som inte fanns före avverkningen. Den intäkt som avverkade träd utmed vattendraget ger riskerar att vara mindre än den extra kostnad avverkningen kan leda till om inte stora lövträd sparas och gynnas. Ett annat exempel är att låta ett område närmast vattendraget utgöra en maskinfri zon. Följden blir att området får skötas genom blädning eller lämnas orört samt att drivningsvägarna kan bli längre. Å andra sidan är den vattenmättade marken ofta mjuk och svårkörd och man undviker därför att tunga maskiner trycker samman marken och gör spårbildning vilket hade försämrat flödet av grundvatten mellan vattendraget och närliggande skogsbestånd samt riskerat att öka ytavrinningen och förlusten av organiskt material m.m. via spårbildning. Målsättningen för hänsynszoner kan också anknyta till s.k. blå målklasser, liknande målklasserna för skogsbestånd i en skogsbruksplan, och som uttrycker ambitionsnivån för hänsynen till vattenmiljön i fyra olika klasser. Figur 2 visar en hänsynszon med ett blandat trädbestånd mellan vattendrag och hygge. (Skogsstyrelsen 2000) Figur 3 visar ett dike som idag saknar hänsynszoner och där granskog växer ända intill diket. Ett första steg kan här vara att efter avverkning undvika markberedning och plantering av nya granplantor i ett område närmast diket och sedan successivt röja och gallra fram ett flerskiktat trädbestånd med inslag av löv. Hänsynszoner är därför en åtgärd som behöver en långsiktig handlingsplan. 11

12 Figur 3 visar ett dike utan hänsynszon. Figur 4 nedan visar ett vattendrag där man lämnat al som hänsynszon på båda sidor. Hänsynszonen anpassas efter terrängen i anslutning till vattendraget. Figur 4 visar ett vattendrag med hänsynszoner beväxta med al. 12

13 Åtgärda vandringshinder I Bivarödsåns avrinningsområde finns ett antal vandringshinder i huvudfåran som hindrar fisk och andra organismer att ta sig upp- och nedströms i vattendraget. Detta innebär bl.a. att vissa fiskarter missgynnas då de inte kan vandra mellan lek-, uppväxt- och födoområden. För att åtgärda dessa vandringshinder kan man arbeta på olika vis beroende på hur platsen ser ut och vilket typ av hinder som finns. När det är större hinder kan man bygga omlöp där fisken kan passera vid sidan om huvudfåran i en mindre anpassad fåra. Vissa mindre hinder kan man riva bort om det inte påverkar något annat negativt. Ett vanligt vandringshinder i vattendrag generellt är vägtrummor, t.ex. om de är placerade för högt för att fisk ska nå dem. Dessa åtgärdas genom att man sänker vägtrumman så den ligger i nivå med vattendragets botten (utan frifall) så att fisk och smådjur kan passera obehindrat igenom (se figur 5). Man kan också byta vägtrummor mot träbroar av s.k. körmattor. Då kan vattendraget rinna fritt under bron. Figur 5 visar en vägtrumma som är lagd i nivå med vattendragets botten. 13

14 Lek- och ståndplatser för fisk Utläggning av sten och grus I många vattendrag har man rensat vattendraget från sten och grus. Detta kan vara gjort av flera anledningar men de vanligaste är dränering och timmerflottning. När detta är gjort på långa sträckor saknas viktiga miljöer där fisken har sina ståndplatser, där de kan vila och äta, och lekplatser där de kan reproducera sig. Vid restaurering av denna typ av sträckor är det viktigt att man får en variation av sten och grus i olika fraktioner i fåran. De olika stora stenen och gruset låser mellan varandra så att det stannar kvar på platsen. De stora stenarna skapar turbulens i vattnet som ger ökad syresättning och olika strömningsförhållanden i fåran. Den finare grusen fungerar som lekplatser för bl.a. öring. Alla olika storlekar är viktiga för alla smådjur och insekter i vattendraget. Att skapa variation i vattendraget genom att återföra sten och grus är en mycket viktig biologisk åtgärd som gynnar allt från de minsta insekterna och smådjuren upp till fisk och t.ex. utter. Figur 6 visar en åfåra som har återställts genom att lägga ut större sten och även en del död ved. Figur 6 visar en åfåra där man återfört större sten och även en del död ved. Tillförsel av död ved Död ved i form av nedfallna trädstammar och grova grenar i vattnet skapar gömställen för fiskar och andra djur i vattnet. På nedfallna trädstammar lever också olika arter av t.ex. mossor och insekter. Den döda veden påverkar vattenströmmarna och fångar upp löv och annat näringsmaterial som följer med vattnet och blir föda för fisk och smådjur i vattnet. Tillförsel av död ved i vattendraget skapar därmed en varierad miljö och gynnar den biologiska mångfalden på flera olika sätt (se figur 7). Utläggning av död ved är en tillfällig åtgärd som utförs i avvaktan på att en naturlig kantzon etablerats. Utläggning av död ved ska koncentreras till partier som saknar naturlig tillförsel av död ved samt till partier med ensartad och relativt finkornig botten. Utläggningen bör ske under en följd av år för att få succession i materialet. Det bör vara varierade dimensioner på materialet men 14

15 framför allt grova dimensioner (>30 cm) är sällsynta och bör prioriteras (Degerman 2008). Vid utläggning av död ved bör man undvika att fälla träd i strandzonen eftersom dessa är viktiga för den framtida, naturliga rekryteringen av död ved. I stället tas träd från områden ovanför stranden. Figur 7 visar ett vattendrag där man återfört död ved. Meandring Meandring innebär att vattendraget svänger fram och tillbaka. Detta är det naturliga vattendragets förlopp. Många sträckor har rätats ut och fått en rak sträckning för att öka hastigheten på det rinnande vattnet, allt för att dränera marken runt vattendraget. Detta får effekten att vattenståndsvariationerna i vattendraget blir större och växlingarna mellan högt och lågt vattenstånd sker snabbare. Vid meandring av vattendrag så blir sträckan för vattnet att rinna längre och det rinner saktare. Vattendraget har då möjlighet att hålla en större vattenvolym och uppehållstiden ökar. Det sker också en sortering av bottenmaterial i vattendraget p.g.a. strömningen av vattnet så att partiklar har möjlighet att sedimentera i de lugnare zonerna. Den variation som uppstår i vattenmiljön är även gynnsam för de vattenlevande organismerna. Översvämningszoner Översvämningszoner skapas i anslutning till åfåran eller till större biflöden till ån. En översvämningszon skall kunna översvämmas under de högflöden som uppstår. Under lågflöden kan översvämningszonen vara torr eller endast innehålla en liten mängd vatten. Översvämningszonens viktigaste syfte är att kunna buffra vatten för att jämna ut flödet nedströms så att översvämningar i oönskade områden undviks. Det gör också att vattnet stannar kvar i åsystemet en längre tid och att de låga flödena inte blir så låga eller långvariga. Genom olika stora förträngningar i ån kan man också styra när zonerna skall översvämmas och till vilken höjd som de får översvämmas. Översvämningszonerna kan med fördel kombineras med alsumpskog (se separat rubrik). 15

16 Våtmarker Våtmarkerna anläggs huvudsakligen i de mindre tillrinnande flödena till åsystemet. Vid anläggning av våtmarker är det viktigt att man har ett tydligt mål med vad man vill med våtmarken så att man kan utforma den efter det. En våtmark kan vara allt från några 1000 kvadratmeter till 100-tals hektar beroende på förutsättningar och markägarens önskemål. I Bivarödsån kan våtmarkerna användas till olika syften som t.ex. flödesutjämning, rening av närsalter och biologiskt material och för ökad biologisk mångfald. Eftersom det är problem med vattenföringen i Bivarödsån så skall våtmarkerna utformas att de har stor förmåga att lagra vatten vid höga flöden och att vattnet kan släppas ut vid låga flöden. En sådan utformning skulle också gynna reningen av näring och biologiskt material. Figur 8 visar en anlagd våtmark Sedimentfällor Transporten av sediment och biologiskt material är omfattande i Bivarödsån. En åtgärd som skulle kunna hindra en viss del av detta är att anlägga sedimentfällor i mindre diken som rinner till ån. En sedimentfälla är en mindre fördjupning i diket där material som transporteras med diket kan sedimentera och läggas sig. Dessa sedimentfällor skall sedan rensas med jämna mellanrum så de hela tiden är effektiva. Det är klokt att lägga sedimentfällorna vid en skogsväg eller liknande så att det är enkelt att komma till att underhålla. Materialet som tas upp skall läggas så det inte kan rinna tillbaka i diket. Nyanläggning och återskapning av alsumpskog Alsumpskogarna är skogsåarnas egna reningsverk. En alsumpskog är ett flackt område med al där vattnet tillåts att bre ut sig och svämma vid högflöde och där vattnet sedan sjunker vid torrperioder (se figur 9). Vattnet skall leta sig igenom skogen och på vägen igenom avsätts humus och biologiska 16

17 material som transporteras med vattnet. Dessa material bryts sedan ned och används av alskogen. Det är viktigt att dessa alskogar har en hög kontinuitet vilket innebär att det skall finnas skog i området hela tiden. Det skall också undvikas att det bildas körspår eller andra markskador i dessa områden då det ändrar vattnets möjlighet att rinna igenom hela området. Många alsumpskogar har dikats ut för att försöka vinna produktiv mark för annan skog. Om man skall återställa en alsumpskog så skall dessa diken läggas igen så nivån kan återställas. Alsumpskogar är också mycket viktiga biologiskt. Många olika arter med växter och djur gynnas av alsumpskogarna. T.ex. gynnas grodor och salamandrar av dessa områden där de kan både hitta goda födolokaler och fina övervintringsmiljöer. Figur 9 visar en alsumpskog som är lämnad till fri utveckling Hydrologisk återställning av myrar Inom Bivarödsåns avrinningsområde finns många myrar som dikats ut. Detta har gjorts framförallt för att vinna produktiv skogsmark. En del av utdikningarna har lyckats och det växer numera skog och en del har misslyckats och det har inte blivit något resultat eller en väldigt låg produktion. Det som blivit följden av utdikningen är att myrarnas vattenhållande förmåga minskats och det organiska materialet i myrarna bryts ner och transporteras ut i vattendragen och färgar vattnet brunt. Om man kunde återställa myrar skulle man både få en bättre vattenhushållning då vattnet kan kvarhållas i myren vid högflöde och släppas ut vid torrperioder och man skulle få en minskad transport av nedbrutna partiklar i vattensystemet. Återställning av myrar får man genom att lägga igen dikena eller stänga igen utloppet från myren till ursprunglig nivå. 17

18 Diffusa dikesmynningar Vid skyddsdikning ska diket normalt avslutas före sjö eller vattendrag. Genom att avleda vattnet till skogsbestånd så att översilningsmarker skapas eller till översvämningszoner där vattendraget svämmar över minskas utflödet av sediment och näring (se figur 10). Man kan också låta diket mynna i en sedimentationsdamm (se separat rubrik). Diffusa dikesmynningar kan även tillämpas vid dikesrensning och i befintliga diken genom att på olika sätt låta vattnet filtrera, översila eller sedimentera innan det mynnar i nedströms vattendrag eller sjö. Inom detta område hamnar också igenläggning av hela diken. Detta kan vara möjligt där dikningen inte fått den betydelse för skogsproduktionen som avsågs och det inte skadar några andra intressen. Igenläggning av diken kan vara en metod för t.ex. anläggning av våtmarker eller hydrologisk återställning av myrar (se separata rubriker). Översilnings mark Översvämnings zon Sedimentations damm Figur 10 visar olika exempel på hur diken kan avslutas före vattendrag Figur 11 visar ett dike med mycket dy och gyttja. 18

19 Ett av syftena med diffusa dikesmynningar är att förhindra eller begränsa förlusterna av organiskt material till nedströms liggande vattendrag. Denna typ av åtgärder förenklas av att de gärna utförs långt uppströms i vattensystemet (nära källområdet) och därför behandlar mindre vattenmängder och inte utgör vandringshinder för fisk. Fåra med flera sidogrenar På många ställen har man rätat ut vattendraget och/eller fördjupat det. Naturligt så förekommer det ofta att vattendraget delar upp sig på flera fåror (se figur 12). Dessa fåror kan vara ständigt vattenförande men också att vissa fåror torkar ut vid låga flöden. Återställning av dessa områden kan ge möjlighet att minska vattenhastigheten och öka vattenmagasineringen vid höga flöden. Samtidigt återskapas viktiga livsmiljöer för många växter och djur. Figur 12 visar ett vattendrag med två fåror. Nyanläggning och återskapning av svämplan Svämplan är plana ytor längs vattendraget vilka regelbundet översvämmas p.g.a. naturliga flödesvariationer och på så sätt tillförs sediment och näringsämnen. Översvämningarna skapar olika miljöer som vattensamlingar, mader eller svämskogar. När svämplanet översvämmas bromsas flödet upp och vatten hålls kvar. Detta utjämnar flödet i vattendraget och dämpar höga flödestoppar. Svämplanet har också en renande effekt på vattnet och gynnar den biologiska mångfalden. På många håll har vattendrag rätats och fördjupats för att dränera t.ex. jordbruks- eller skogsmark. De naturliga svämplanen har då kommit att ligga på en högre nivå över vattendraget som inte längre översvämmas. På grund av förändrad markanvändning eller behov bör man undersöka möjligheten 19

20 att återskapa svämplan eller skapa nya svämplan på lägre nivå t.ex. i form av tvåstegsdiken på fler ställen. I figur 13 visas ett exempel på befintligt svämplan vid högflöde i Bivarödsån. De plana ytor som översvämmas sträcker sig flera tiotals meter vid sidan om huvudfåran. Dessa ytor hålls öppna genom bete under sommartid och innehåller även mindre vattensamlingar vid lågflöde. Svämplan kan vara betydligt mindre eller större än exemplet ovan och kan förekomma i såväl stora som små vattendrag. Figur 13 visar ett svämplan vid högflöde 20

21 Vilka åtgärder är viktigast? De åtgärder som förbättrar vattenkvaliteten i Bivarödsån är mycket viktiga då det skapar förutsättningar för vattenlevande organismer att överleva och trivas i ån. De viktigaste åtgärderna i Bivarödsån är därför de som har stor nytta för att minska transporten av löst organiskt material som TOC och humus och för flödesutjämning. En förbättring av vattenkvaliteten är grundläggande för att biotopvårdande åtgärder ska få en så positiv och långsiktig effekt som möjligt. För att få en överblick över de föreslagna åtgärdernas nytta för vattenkvalitet och biologi har åtgärderna poängsatts i en åtgärdsmatris (figur 14) där de olika raderna anger åtgärder och kolumnerna anger olika intressen. Åtgärdsmatrisen visar en bedömning av vilka intressen de olika åtgärderna gynnar mest utifrån de förutsättningar som finns i Bivarödsån. Åtgärder med en hög totalpoäng innebär att de bedöms gynna vattenmiljön i Bivarödsån väldigt mycket på flera olika sätt. De åtgärder som fick högst totalpoäng var nyanläggning och återskapning av alsumpskog, våtmarker och översvämningszoner. En hög totalpoäng behöver dock inte innebära att denna åtgärd är den viktigaste och mest lämpliga i alla lägen utan detta beror på vilket specifikt syfte och mål man har, platsens förutsättningar och markägarens möjligheter m.m. Detta innebär inte att de som fått låga poäng är dåliga åtgärder utan indikera endast att man gynnar mer specifikt enstaka problem. 21

22 Åtgärdsmatris Nytta vattenkvalité Nytta biologi Total poäng Gynnar bottenfauna Gynnar groddjur Gynnar fisk Minskar sediment transport Minskar humus transport Flödesutjämning Näringsrening Hänsynszoner med träd Åtgärda vandrings hinder Lek- och stånd platser för fisk Sten och grus Död ved Meandring Översvämnings-zoner Våtmarker Sedimentfällor Alsumpskog Hydrologisk återställning myrar Diffusa dikesmynningar Öppnande av sidofåra Svämplan Poängsättning: 0=ingen nytta 5=stor nytta Figur 14, Åtgärdsmatris 22

23 Referenser Degerman, E Ekologisk restaurering av vattendrag. Fiskeriverket och Naturvårdsverket. Skogsstyrelsen Alsumpskog: m%c3%a5ngfald/biotoptyper/alsumpskog.pdf Skogsstyrelsen Skogsbruk vid vatten. Skogsstyrelsens förlag. SLU Mätvärden samordnad recipientkontroll, SMHI Modelldata, VISS Vattenförekomst Bivarödsån: 23