Berggrundsgeologisk undersökning 27I Tjåmotis NV och NO

Transkript

1 barentsprojektet 2013 Berggrundsgeologisk undersökning 27I Tjåmotis NV och NO Per Nysten, Stefan Persson & Carl-Axel Triumf februari 2014 SGU-rapport 2014:11

2 Omslagsbild: Från nordsidan av Tjaktjavare mot väster, i riktning mot Sarek med Skerfe till höger och Namatj i mitten. I förgrunden syns Rapaselet. Foto: Per Nysten. Sveriges geologiska undersökning Box 670, Uppsala tel: fax: e-post: sgu@sgu.se

3 INNEHÅLL Inledning... 4 Berggrundsgeologisk översikt... 4 Kartområdet 27I Tjåmotis NV... 5 Kartområdet 27I Tjåmotis NO... 6 Resultat från fältarbetet Bergarter inom 27I Tjåmotis NV och NO... 7 Ryolit dacit( andesit)... 7 Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter... 9 Mafiska gångar och lavor Haparandasvitens intrusivbergarter Pertitmonzonitsvitens intrusivbergarter Linagranit Strukturer och metamorfos Naturresurser Pallemvaratj Pb-Zn-(Ag)-F-mineralisering Kiuri Pb-Zn-(Ag)-F-mineralisering Pb-(Zn)-mineraliseringen Kuorpak NO Uranmineraliseringen Lulep Manak Ultevisstråkets Mn-Fe-(Ba-As-Mo-W-F)-mineraliseringar Sammanfattande kommentarer gällande geologiska observationer I Tjåmotis NV I Tjåmotis NO Tidigare geofysiska arbeten Geofysiska arbeten Utbredning av basiska enheter inom Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter och orsak till positiva magnetiska anomalier Modellering av tyngdkraftsrespons från en stor volym av kvartsmonzonit granit söder om dammen i Tjaktjajaure Ett lineament på 27I Tjåmotis NO Referenser (30)

4 INLEDNING Regionalkartering inom Barentsprojektet har utförts inom kartområdet 27I Tjåmotis NV och NO (fig. 1). Området ligger strax söder om kartområdena 28I Stora Sjöfallet SV och SO (Zachrisson & Witschard 1995). Detta arbete kommer att ingå i en geologisk karta i skala 1: vilken kompletterar kartområdet Norra Norrbotten (Bergman m.fl. 2001) och Skelleftefältet (Kathol & Weihed 2005). Under sommaren 2013 har berggrundsgeologisk kartering inom den delen av berggrunden som tillhör den svekokarelska orogenen utförts och ca km 2 har karterats och provtagits (tabell 1). Ett mindre område nordväst om Tjaktjajaure återstår. Delar med berggrund som tillhör den svekokarelska orogenen inom kartbladen 27H Kvikkjokk NO och SO återstår också och ska karteras år Det geologiska fältarbetet inom 27I Tjåmotis NV och NO har utförts av Per Nysten, Stefan Persson och Carl-Axel Triumf. Det geofysiska arbetet, omfattande gammaspektrometermätningar och provtagning av parameterstuffer, har utförts av Carl-Axel Triumf och Stefan Persson. Det insamlade materialet kommer att lagras i SGUs databaser och en tolkning av resultaten kommer att redovisas i SGUs serie K i skala 1: BERGGRUNDSGEOLOGISK ÖVERSIKT I beskrivningen av områdets geologi har bergartsprefixet meta utelämnats i bergartsbenämningarna. Den svekokarelska berggrunden inom kartområdet 27I Tjåmotis NV och NO Kaledonsk skollberggrund och rotfast sedimentär pålagring Områden färdigkarterade före 2012 eller under arbete (1:50 000) Figur 1. Karteringsområdet med omgivande kartblad. Tabell 1. Sammanställning över de geologiska och geofysiska fältinsatserna samt provtagning inom karteringsområdet. Geologer 17 personveckor Geofysiker 7 personveckor Karterad yta kvadratkilometer Observerade hällar =499* Observationslokaler, geofysik = 295 ** Gammastrålningsmätningar (spektrometer) = 268 lokaler (normalt 1 3 mätningar per lokal) Bergartsprover för petrofysiska mätningar = 131 st Bergartsprover geologi 300 Litogeokemianalyser 46 (kompletteringar) * här ingår de 295 lokaler som observerats geofysiskt ** samtliga lokaler har även observerats geologiskt 4 (30)

5 har beskrivits i Berggrundskarta över urberget i Norrbottens län med beskrivning i skala 1: (Ödman 1957). Området norr om det nu aktuella har beskrivits av Zachrisson & Witschard (1995) och Witschard & Zachrisson (1995) samt av Bergman m.fl. (2001). De äldsta bergarterna inom kartområdet utgörs av porfyrgruppen med basiska vulkaniter överlagrade av sura till intermediära porfyrer avsatta för ca 1910 till 1860 miljoner år sedan. Dessa överlagras i sin tur av Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter vilka representerar en kontinental till strandnära avsättningsmiljö (Witschard & Zachrisson 1995). I sedimentpacken finns basaltiska lavor eller lagergångar. Öster om dessa ytbergarter finns granodioriter till tonaliter med en ålder av ca miljoner år (Haparandasviten) samt granit till kvartsmonzonit med en ålder av ca till miljoner år (Pertitmonzonitsviten). För ca miljoner år sedan intruderade Linagraniter och pegmatiter i området (Bergman m.fl. 2012). Kartområdet 27I Tjåmotis NV Berggrunden inom karteringsområdet (fig. 2) består av allokton berggrund (Kaledoniderna) som vilar på ett rotfast sedimentärt plattformstäcke som i sin tur ligger diskordant på den fenno- Alep Mának Guorbak Duolbuk Gasska-Sválak Lulep Suobbatjávrre Njalásj Bádurláhko Suolavárásj Muorjevárásj Tjaktjavárre Snávvávárre Snávvá Lulep Mánakjávrre Tjaktjajávrre Tjiebet Tjátjisjvárásj Lástak Lulep Mának Hårås Håråsjávrre Raktennjárgga Raktenjávrre Nuortap Guosasj Ruvájvuoome Giblos Tjuolakskájdde Ájmme Várrebierggis Tjuolak Unna Dievnne Tjärovárásj Ájmegåbbå Dievnne Alep Áhpagis Gasska-Áhpagis Oarjemuslulemus Áhpagis Nuortap Garppa Gárppa Muvragåbbå Gulomåhkke Skätna Lulep Átjevárásj Guorboajvve Noarvek Váreluoktvárátja Sádimvárásj Soahkvárásj Heliga fallet Rássoajvve Givrri Lulep Jiekkávrre Sjnjuvtjudisvárre Tjåmotis Duolbbabierggis Siejdevárre Nuortap Roavvevárásj Siejdejávrásj Liebbenrimsso Oarjep Návdasvárddo Hárrejávrre Bårddevárre Áddurskájdde Låhkkerovásj Tjoalmevárásj Doarádisjávrátja Láttakásse Tjåkåsj Låhkkejávrre FJÄLLKEDJAN Mellersta skollberggrunden Metafältspatsandsten (neoproterozoikum) Granitoid, syenitoid (1,7 0,9 Ga) Bas för mellersta skollberggrunden Undre skollberggrunden Kvartsarenit, lerskiffer, konglomerat (ediacara kambrium) Bas för undre skollberggrunden Rotfast sedimentär pålagring Sandsten, lerskiffer, konglomerat (ediacara kambrium) FENNOSKANDISKA SKÖLDEN Spröd till plastisk deformationszon Djupbergarter Gabbro, dioritoid, diabas (1,8 Ga) Granit, pegmatit, Linasviten (1,85 1,75 Ga) Granit, kvartsmonzonit, Pertitmonzonitsviten (1,88 1,86 Ga) Granodiorit tonalit, Haparandaeller Jörn GI-sviten (1,91 1,87 Ga) Gabbro (1,91 1,87 Ga) Ytbergarter Ryolit dacit (1,89 1,86 Ga) Basalt andesit (1,89 1,86 Ga) Sandsten, konglomerat, paragnejs, migmatit, Snavva-Sjöfallsgruppen (1,91 1,87 Ga) Metagråvacka, glimmerskiffer, paragnejs, migmatit (ca 1,96 1,87 Ga) 10 km Figur 2. Berggrundskarta över området 27I Tjåmotis NV och NO, delförstoring av Sveriges berggrund 1:1 miljon (Bergman m.fl. 2012). 5 (30)

6 skandiska sköldens berggrund. Baserat på data från Bergman m.fl. (2012) fördelas bergarterna enligt följande: Kartområdet 27I Tjåmotis NV domineras av paleoproterozoisk berggrund (svekokarelska orogenen) med överskjuten yngre skollberggrund i västra delen tillhörande Kaledoniderna. De centrala delarna av området består av Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter. Dessa utgörs av mer eller mindre metamorfa fältspatsandstenar till kvartsiter, konglomerat samt underordnat gråvackor och kalcitiska marmorhorisonter yngre än miljoner år. I dessa bergarter finns mafiska bergarter tolkade som lagergångar eller inlagrade basaltiska lavor med en ålder på till miljoner år. Den östra delen samt ett mindre område i nordväst består av ryolitiska till dacitiska vulkaniter (möjligen Arvidsjaurgruppen) med en ålder på till miljoner år. Delvis utgörs dessa vulkaniter högst troligen av subvulkaniska intrusioner, särskilt i form av finkorniga, ljusröda, lokalt ojämnkorniga led. De sedimentära bergarterna överlagrar vulkaniterna. Gränsen mellan sedimentär och vulkanisk berggrund löper diagonalt över kartområdet från sydväst till nordöst. Ultevis manganjärnmineralisering är knuten till denna gräns. Ett mindre område med sedimentär berggrund finns även i sydöstra delen av kartområdet, nära Tjåmotis samhälle. Lokalt finns här wollastonit. Intrusivbergarter hittas framför allt i två separata massiv norr om Tjåmotis och söder om Tjaktjajaure och har betecknats som Tjåmotisgranit (Carlon 1984). Åldersmässigt kan dessa tänkas vara ca miljoner år (Pertitmonzonitsviten) alternativt miljoner år (Linagranit, Edeforsgranit). I norra gränsområdet mellan det nordvästra och det nordöstra kartbladet finns ett mindre parti med granodiorit av Haparandatyp med en ålder av 1910 till 1870 miljoner år. Metamorfosgraden är lokalt hög inom området. I kontakt mellan Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter och granitiska intrusioner finns bergarter som kan betecknas som paragnejser som delvis är rikligt sillimanitförande och lokalt även innehåller cordierit. Migmatitiserade konglomerathorisonter växellagrande med kvartsit finns bl.a. nordväst om Tjåmotisjaure. Andalusit uppträder i två distinkt olika associationer: dels som normal utbildning i gråvackor inlagrade i sandstenar tillhörande Snavva-Sjöfallsgruppen, dels som gröna körtlar och stängliga spolar (s.k. viridin) i anslutning till manganmineraliseringarna vid Tjatjisvare och Sörhårås. Associerade med dessa förekommer även en förgrovning av muskovit. De geofysiska kartorna indikerar att Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter är plastiskt deformerade, möjligen i flera veckfaser, medan spröd deformation är mindre tydlig inom gruppen. Utanför Snavva-Sjöfallsgruppen observeras spröd deformation i form av lineament med främst nordvästliga huvudstrykningar varav några ingår i deformationsstrukturer som är mer än 30 km långa. Nordväst om dammen i Tjaktjajaure löper också ett par längre lineament i nordöstlig riktning; dessa är omkring 20 km långa. De prospekteringsinsatser som gjorts i kartområdet beskrivs kortfattat under avsnittet om geofysik. Kartområdet 27I Tjåmotis NO Kartområdet 27I Tjåmotis NO utgörs av en heterogen mosaik av huvudsakligen djupbergarter, felsiska vulkaniter och subvulkaniska intrusivbergarter. Djupbergarterna består av granodiorit till tonalit och gabbro av Haparandatyp (1 910 till miljoner år), granit till kvartsmonzonit ingående i Pertitmonzonitsviten samt granit till pegmatit av Linatyp. Geofysiskt framträder Nabren jarka gabbro diabas i de östra och centrala delarna av området. Gabbron har inte återfunnits i häll inom det karterade området. Felsiska vulkaniter är vanliga inom området. Gränsdragning mellan djupbergarter av Linatyp och subvulkaniska intrusioner är lokalt svår. Inga betydande mineraliseringar är kända inom området även om prospekteringsinsatser har genomförts (se avsnittet om geofysik). I den sydvästra delen finns sillimanitförande paragnejser som lokalt är stängliga. 6 (30)

7 Plastisk deformation förefaller mindre vanlig inom kartområdet 27I Tjåmotis NO i jämförelse med längre mot väst. En skjuvzon berör dock den södra centrala delen av kartområdet att döma av mönstren i det magnetiska totalfältet. Spröd deformation är däremot vanlig och enkel att observera i det geofysiska underlaget från kartområdet, men svårare att observera i häll då sprucken berggrund eroderar lättare och ofta döljs under jordlager. En nordvästligt orienterad deformationszon har dock observerats i de norra delarna av området. Zonen syns både som mylo nitiserad till breccierad berggrund i hällskala och geofysiskt i regional skala. Deformationszonen beskrivs ytterligare i avsnittet om geofysik. RESULTAT FRÅN FÄLTARBETET 2013 Bergarter inom 27I Tjåmotis NV och NO Nedan beskrivs vulkaniska bergarter huvudsakligen från väster mot öster omfattande båda karteringsområdena 27I Tjåmotis NV och NO. De vulkaniska bergarterna kan grovt sett delas in i en västlig och en östlig del med sedimentär berggrund mellan dessa områden. Den västliga vulkanitgruppen finns enbart inom kartområdet 27I Tjåmotis NV. Ryolit dacit( andesit) På toppen av berget Nårvek finns ljust grå, ryolitisk vulkanisk sandsten samt ljust rödbandad ryolit med delvis diffusa övergångar och delvis växellagring mellan dessa bergarter. Den röda bergarten är lokalt granitlik och kan vara en subvulkanit (fig. 3a b). Nordöst om berget Njalatj, söder om Tjaktjajaures västra del, förekommer växellagring av porfyrisk ryolit och porfyrisk andesit. I en kontakt mellan dessa förekommer en magmablandningsstruktur ( magma mingling ). Vulkaniterna är tolkade som koherenta (fig. 3c). Ljust grå, fältspatporfyrisk ryolit till dacit förekommer nära gränsen mot sedimentära bergarter tillhörande Snavva-Sjöfallsgruppen, underlagrande dessa. Vita fältspatmegakrister med en storlek av 2 5 mm i en grå matrix dominerar bergarten. Omkristallisation till finkornigt utdragna fältspataggregat förekommer och ger bergarten ett strimmigt utseende. Accessoriskt finns lokalt hematit, fluorit och Mn-muskovit, speciellt i nära association till manganmineralisering. Hematiten bildar millimeterstora korn och förekommer även skiktvis och bidrar tillsammans med fältspataggregaten till bergartens bandade utseende. Susceptibiliteten är mycket låg, under SI-enheter. Porfyren överlagras i gränszonen mot sedimentära bergarter tillhörande Snavva-Sjöfallsgruppen av omlagrade vulkaniska sandstenar och agglomerat. Bergarten finns enbart inom karteringsområdet 27I Tjåmotis NV och bra blottningar finns längs vägen mot Kuorpaks sameviste, 5 km nordöst om Tjaktajaure. Vidare återfinns den vid sjöstranden, strax väster om berget Raktenvare och vid Tjatjisvare (fig. 3e). Vid Rakten är ryoliten tolkad som koherent med en jämn fördelning av fältspatströkorn. Den är även deformerad och minerallinjerad. En liknande förekomst av grå, porfyrisk till ojämnkornig, hematit- och fluoritförande ryolit finns på södra delen av Tjårro Pierkis öster om Tjaktjajaure inom karteringsområdet 27I Tjåmotis NO. Bergarten visar tydliga 1 2 mm stora speglande fältspatytor samt avlångt utdragna, 5 mm stora fältspataggregat. Ryoliten är tydligt hydrotermalpåverkad, brunfläckig och lokalt rikligt fluoritförande (fig. 3f). Väster om Kuorpak återfinns röda till grå, porfyriska ryoliter som lokalt är ignimbritstrimmiga eller epidotfläckiga. Susceptibiliteten är starkt variabel inom korta avstånd från värden under 100 upp till SI-enheter. I band med synlig disseminerad magnetit når ryoliten värden upp till SI-enheter. Dacitiska till andesitiska vulkaniter finns vid Svalak inom de centrala norra delarna av karteringsområdet 27I Tjåmotis NO. Bergarten är finkornig och diffust fältspatporfyrisk med grå färg och har hög susceptibilitet. Den är svagt deformerad och titanitförande. Mineralet syns som bruna aggregat av upp till 2 mm storlek. 7 (30)

8 A B C D E F Figur 3. A. Ljust grå till vit ryolitisk vulkanisk sandsten. Notera bandningen parallellt med pennan ( /646153). Foto: Per Nysten. B. Ljust rödvittrande ryolit, lokalt med tydliga vita ådror och band som är ca 1 10 mm tjocka. Diffusa övergångar och växellagring av vit och röd ryolit finns i kontaktzonen mellan dessa. Toppen av Nårvek ( /646153). Foto: Per Nysten. C. Magmablandning mellan ljus ryolit och andesit som förekommer vid kontakt mellan de båda bergarterna. Vid myntet syns kvartsfyllda sprickor. Nordöst om Njalatj ( /640056). Foto: Stefan Persson. D. Ignimbritisk ryolit, lokalt omvandlad och med låg kaliumhalt. Valtakåbbå, Appakis domänreservat ( /678581). Foto: Stefan Persson. E. Vulkanisk breccia med ett stort fragment av porfyrisk ryolit i ljusgrå matrix. Tjaktjajaure strand vid Tjatjisvare ( /652121). Foto: Per Nysten. F. Ljust rödgrå till grå, bandad, ojämnkornig till porfyrisk ryolit. Lokalt rikligt fluorit- och hematitförande (hydrotermalomvandlad). Rödare led av ryolit finns i omgivningen. Tjårrå Pierikis ( /661893). Foto: Per Nysten. Några kilometer söder om dessa, uppe på berget Huornak, ses omväxlande gråröd granodiorit och finkornig, röd, svagt gråaktigt ådrad, högmagnetisk dacit till ryolit med en susceptibilitet på SI-enheter. En möjlig fortsättning av daciten ses vid Kuordesluobbal, 8 (30)

9 väster om Unna Teune. Bergarten är här bandad och ställvis mycket rostig samt tolkad som en vulkanoklastit. Strax norr om Huornak, 8 km norr om Harrejaure, finns felsiska vulkaniter som varierar mellan ljust röda, svagt deformerade ryoliter och rödgrå, dacitiska led. Det finns både jämnkorniga och tydligt kvarts- och fältspatporfyriska typer. Lokalt är vulkaniten blekt grå till ljust gulbrun. Susceptibiliteten är generellt hög i dessa bergarter och varierar från till SI-enheter, med de högre värdena i de ryolitiska delarna i väster. Vulkanitstråket fortsätter mot sydväst och vid Tjuolak, 5 km nordnordväst om Harrejaure, är ryoliten delvis utbildad som vulkanisk breccia med flera centimeter stora kantiga fragment. Även här uppmättes höga värden på susceptibiliteten, varierande från till SI-enheter. På sydöstra Aime och lite längre österut vid Aimekårså förekommer en ryolitisk vulkanoklastit. Denna är ställvis porfyrisk med kvarts- och fältspatströkorn. Troligtvis förekommer även denna ryolit en bit söderut, öster om Vare-Pierkis. På södra Aime vid Kartenjåske förekommer en dacitliknande bergart som är svår att urskilja i fält från den finkorniga till fint medelkorniga och ojämnkorniga granodioriten tonaliten som tillhör Haparandasviten. Lokalerna ligger centralt i de norra delarna av karteringsområdet 27I Tjåmotis NO. I de södra delarna av samma område, ca 4 km östsydöst om Harrejaure, ligger Pårtevare. Norr om detta berg finns en felsisk vulkanit med 10 mm stora fältspatmegakrister i en ljust grå matrix. Bergarten innehåller epidotsliror och är svagt rödfärgad av hematit. Spektrometermätning visar låga kaliumvärden vilket tyder på någon form av omvandling. Susceptibiliteten är låg. På sydöstra Pårtevare förekommer ställvis en bandad, strimmig, omvandlad och något rostig ryolit tolkad som vulkanoklastit. Bergarten är svagt porfyrisk och hematit- eller magnetitaggregat förekommer. På Valtakåbbå i Appakis domänreservat i den nordöstra delen av kartområdet 27I Tjåmotis NO förekommer en ignimbritisk ryolit som ställvis är omvandlad och har mycket låg kaliumhalt (fig. 3d). Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter finns huvudsakligen inom kartområdet 27I Tjåmotis NV. Enligt Ödman (1947) bildar de en sedimentär sekvens av minst 6 km mäktighet. Ödman menar att dessa bergarter är äldre än områdets vulkaniter vilket dock reviderats vid nyare undersökningar (Carlon 1984, Witschard 1995). Snavva-Sjöfallsgruppen består av dominerande siliciklastiska arenitiska till argillitiska sedimentära bergarter som överlagrar felsiska vulkaniter, och lokalt är övergången gradvis via en zon av omlagrat vulkanoklastiskt material, kemiska sediment, karbonatsten och mafiska vulkaniter (Carlon 1984). Grå sandsten med varierande halt av fältspat finns kring Sitoälven (Sitoätno domänreservat), Tjaktjavare samt söder om Tjaktjajaure (fig. 4e f). Ödman (1947) presenterar mineralogiska data baserade på mikroskopi som visar att fältspathalterna i Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter kring Sitoälven väster om Sörhårås (beteckning Hårås på kartan) är höga och gott och väl inom arkosfältet (med mer än 25 % fältspat). Matrixstött konglomerat i horisonter är lokalt vanliga med bollar som domineras av porfyr, granit och kvarts. Bollarna är lokalt deformerade och utvalsade i en foliation (fig. 4a b). Glimmerrika sedimentära bergarter finns som tunna horisonter av gråvacka som lokalt är rikligt andalusitförande (fig. 4f). Utbredningen av dessa kan följas på kartan över det magnetiska totalfältet. Kalcitmarmor med skarn- och cherthorisonter finns associerad med Ultevisstråkets manganmineralisering (fig. 4c). Bergarten är huvudsakligen rik på silikatinneslutningar i avslitna band och som rader av korn framför allt av granat och piemontit. De bästa blottningarna finns under högsta dämningsnivån av Tjaktjajaure vid Rakten och de är endast tillgängliga när vattennivån är låg under maj till juni. 9 (30)

10 A B C D E F Figur 4. A. Polymikt, matrixstött konglomerat. Notera en något utvalsad kvartsboll. Kieratjtjåkkås sydöstra sida, Kabla domänreservat ( /643307). Foto: Per Nysten. B. Polymikt, matrixstött konglomerat vid Tjaktjajaures norra strand ( /646050). Foto: Per Nysten. C. Skarnrik, bandad kalcitmarmor. Lokalt block vid stranden av Tjaktjajaure. Blocket härstammar från karbonathorisonten som passerar genom Tjatjisvaratj ( /652368). Foto: Per Nysten. D. Tungmineralhorisonter i korsskiktad sandsten tillhörande Snavva- Sjöfalls gruppens sedimentära berggrund. Pennan visar stratigrafiskt uppåt. Väster om Råttek ( /641592). Foto: Stefan Persson. E. Ljust grå, homogen, muskovitförande sandsten. Tjaktjavare ( /647199). Foto: Per Nysten. F. Kraftigt folierad, andalusitförande gråvacka. Kieratjtjåkkås sydöstra sida, Kabla domänreservat ( /643151). Bergarten har relativt hög suceptibilitet och är tidigare geofysikt tolkad som mafit. Foto: Per Nysten. Ödman (1947) beskriver en blandad sekvens av tuffer, sedimentära tuffiter och porfyriska bergarter som förekommer i övergångszonen mellan vulkaniskt dominerad och sedimentärt dominerad berggrund. 10 (30)

11 Mafiska gångar och lavor Mafiska inlagringar i Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter förekommer centralt inom området och dessa kan följas i häll och en del även som högmagnetiska anomalier. Bergarten representerar troligtvis basaltiska lavor då vi observerat amygduler i dessa. Alternativt kan de utgöras av gångformiga intrusioner med basaltisk sammansättning. Vid Råttek och sydöst därom, väster om Nårvek samt sydöst om Tjappisåive förekommer flera skivor eller lager av amygdulförande, porfyrisk basalt i Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter. Dessa lokaler ligger sydväst om Tjaktjajaure. Den magnetiska susceptibiliteten och utbredningen av dessa mafiska gångar samt lavor kommenteras ytterligare i avsnittet om geofysik. Haparandasvitens intrusivbergarter Mafiska till intermediära intrusivbergarter (1 910 till miljoner år) finns i de centrala delarna av kartområdet 27I Tjåmotis NO. I de norra delarna av området, vid Svalak, finns en liten hällblottning med ojämnkornig, fint medelkornig, mörkgrön gabbro. Bergartens utbredning är troligtvis mindre jämfört med tidigare tolkning. Susceptibiliteten är relativt hög och varierar från 755 till SI-enheter. Mer felsiska led av samma ålder utgörs av granodiorit till tonalit. Dessa bergarter är vanliga i de norra delarna av 27I Tjåmotis NO. Utseendemässigt karaktäriseras dessa av grå, finkorniga till fint medelkorniga, ofta kraftigt folierade bergarter. Mörkt grå inneslutningar eller fragment av några centimeters storlek är vanliga. De finkorniga leden är svåra att skilja från folierade dacitiska vulkaniter (jämför beskrivning ovan). Granodiorit uppvisar mestadels höga susceptibilitetsvärden, mellan och SI-enheter. Pertitmonzonitsvitens intrusivbergarter Bergarter tillhörande Pertitmonzonitsviten med en ålder av ca miljoner år upptar stora volymer inom de södra och östra delarna av kartområdet 27I Tjåmotis NO. Under årets arbete har vi funnit i stort sett enbart granitiska led av denna svit. Noterbart är att berggrunden inom de sydöstra delarna av kartområdet 28I Stora Sjöfallet SO är betecknade som kvartsmonzonit. Området saknar dock hällar som stöd för tolkningen. Litogeokemisk karaktärisering av de hällar vi provtagit får visa vilken bergart som finns i området. Graniten inom kartområdet 27I Tjåmotis NO är porfyrisk med tydliga mikroklinmegakrister som är ca 1 cm stora. Lokalt förekommer omkristalliserade led med en mosaik av mikroklinsubkorn. Bergarten är grovt medelkornig, ljust brunorange och tydligt kvartsförande till kvartsrik. Strukturen varierar från massformig via svagt deformerad till tydligt folierad. Susceptibiliteten är måttlig ( SI-enheter). Lokalt förekommer aplitiska partier som körtelformiga inneslutningar (fig. 5a b). Området norr om samhället Tjåmotis och söder om Tjaktjajaure domineras av en ljust röd, mikroklinporfyrisk granit till kvartsmonzonit med kalifältspatmegakrister som är upp till några centimeters storlek. Bergarten har benämnts Tjåmotisgranit av t.ex. Carlon (1984). Den östligaste delen av berget Kiuri består av denna typ av granit. Här uppträder blekt rödbrun mikroklin som Karlsbadertvillingar av upp till tre centimeters längd och en viss tendens till plagioklasmantling finns. Susceptibiliteten är hög med värden från till SI-enheter. Bergarten uppvisar en svag foliation (fig. 5d). Eftersom graniten till kvartsmonzoniten i detta område är associerad till en positiv anomali i kartan över tyngdkraftsfältet fanns frågeställningen inför fältsäsongen 2013 om bergartsmassivet också kunde innehålla mer basiska led. Inga tecken på en sådan sammansättningsvariation kunde dock observeras under fältarbetet. En modellering genomförd efter fältsäsongen visade att densiteterna som konstaterats i ytan inom massivet förklarar tyngdkraftsanomalin till fullo. Modelleringen beskrivs närmare i avsnittet om geofysik. 11 (30)

12 A B C D Figur 5. A. Granit tillhörande Pertitmonzonitsviten, toppen av Årjemus ( /682271). B. Granit tillhörande Pertitmonzonitsviten ( /682271). C. Linagranit. Toppen av Nårvek ( /646153). D. Tjåmotisgranit. Notera antydan till plagioklasmantling kring mikroklinmegakrister som är maximalt 3 x 1 cm stora. Såkvaratj ( /642818). Foto: Per Nysten. Linagranit De yngsta graniterna inom det karterade området utgörs av ljust röd, fint medelkornig till medelkornig granit med karaktäristiskt höga halter av torium och uran. Bergarten åtföljs lokalt av pegmatit och har betecknats som Linagranit av Bergman m.fl. (2012). Strukturen varierar från massformig till svagt deformerad och undantagsvis tydligt folierad. Linagraniten är ca miljoner år gammal. Bergarten finns huvudsakligen inom karteringsområdet 27I Tjåmotis NO, men i figur 5c visas Linagranit från toppen av Nårvek i kartområdet 27I Tjåmotis NV. Svårbedömda övergångar finns mellan granitiska bergarter och subvulkaniska intrusioner. Dessa bergarter är finkorniga till fint medelkorniga, jämn- till ojämnkorniga med ljust röd till ljust brun färg. Röd fältspat som 2 5 mm stora megakrister samt lokalt även tydliga kvartskorn av några millimeters storlek förekommer i de ojämnkorniga typerna. Möjligtvis kan dessa relateras till ovanstående granitgeneration. Lokala övergångar eller randzoner till Pertitmonzonitsviten finns troligen också. Bergartstypen är framför allt rikligt företrädd i de sydliga delarna av kartområdet 27I Tjåmotis NV och angränsande delar av 27I Tjåmotis NO, t.ex. vid Lattakasse inom Råvvevaratj domänreservat. Nabrenjarka gabbro diabas förekommer i de östligaste delarna av kartområdet 27I Tjåmotis NO och bergarten har enbart indikerats geofysiskt som en gångformad anomali med förhöjd magnetisering (se avsnittet om geofysik). 12 (30)

13 STRUKTURER OCH METAMORFOS I kartan över det magnetiska totalfältet (se fig. 9 s. 20) går det att finna rikligt med strukturell information. Inför fältsäsongen 2013 har magnetiska konnektioner och lineament (se fig. 22, s. 29) identifierats i kartor över det magnetiska fältet och VLF-fältet. De magnetiska konnektionerna inom 27I Tjåmotis NV är kontinuerliga och ställvis mjukt böjda. De avspeglar den plastiska deformation som Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter genomgått. De ovala formerna i de magnetiska konnektionerna och i anomalierna i det magnetiska totalfältet visar att dessa bergarter deformerats plastiskt, möjligen i flera faser. Plastisk deformation manifesteras inte alls lika tydligt i det magnetiska totalfältet inom 27I Tjåmotis NO. I södra kanten av karteringsområdet finns visserligen mönster i det magnetiska fältet som kan indikera förekomst av en bredare skjuvzon med nordnordöstlig strykning, men mönstret försvagas och försvinner efter någon kilometer in i kartområdet 27I Tjåmotis NO. I östra kanten av kartområdet kan Nabrenjarka gabbro diabas observeras som ett tydligt, högt magnetiserat band (fig. 9). Anomalins geometri antyder att den skulle kunna vara veckad. Lineament i det magnetiska totalfältet förekommer inom kartområdet 27I Tjåmotis. De är tydligare och fler inom kartområdet 27I Tjåmotis NO jämfört med NV. Bland annat finns ett lineamentkomplex inom den norra delen av 27I Tjåmotis NO som indikerar att huvudspänningsriktningen i samband med en spröd deformationsfas kan ha varit omkring nord syd. Ett av benen i detta möjligen konjungerade förkastningspar kan observeras i häll (se fig. 23, s. 29) och beskrivs närmare i avsnittet om geofysik. Skillnaden i lineamentsfördelningen mellan kartområdena kan visa att 27I Tjåmotis NO har en berggrund som utsatts för spröd deformation i något högre grad än det västra kartområdet. Primära strukturer förekommer inom Snavva- Sjöfallsgruppens sedimentära berggrund. Vi har observerat korsskiktning i form av tungmineralhorisonter i sandsten vid Råttek, 5 km nordnordväst om Tjåmotisjaure (se fig. 4d). Lagring förekommer i de konglomerathorisonter som är vanliga inom Kabla domänreservat söder om Tjaktjajaure (fig. 4a). Rikligt med vackra konglomeratblock finns dessutom vid den norra stranden av sjön söder om Tjaktjavare (fig. 4b). Lagringskontakt mellan marmor och överlagrande vulkanoklastiska sediment finns vid Rakten samt vid Tjatjisvare. Ursprunglig lagring i siliciklastisk karbonatsten syns idag som en bandning bestående av mangan- och järnrika, troligen vulkanogent kemiskt utfällda horisonter (chert) samt avslitna skarnhorisonter. Ordningsföljden av bergarterna visar att stratigrafin är överstjälpt under förutsättning att de sedimentära bergarterna överlagrar vulkaniterna (Carlon 1984). Noterbart är att Ödman (1947) antog att lagerföljden är rättvänd. En flack kontakt med strykning 120 och stupning 20 mellan bandad marmor och pålagrad vulkanisk breccia har uppmätts vid Lastakbergets nordsida. Lokalen ligger 3 4 km sydväst om Tjatjisvare. Även denna kontaktrelation visar att stratigrafin är överstjälpt. Mellan Rakten i norr och Lastak i söder ligger Tjatjisvare. På toppen av detta berg återfinns marmorhorisonten som delvis är rikligt manganoxid- och skarnmineraliserad. Bandning i mineraliserad ryolit visar även här samma geometri. Sekundära strukturer såsom foliation och bandning är vanliga i vulkaniterna. Veckning i hällskala är dock mindre vanlig men har observerats bl.a. i marmorhorisonten vid Rakten (fig. 6d). Gråvackeinlagringar inom Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära berggrund visar kraftig foliation samt tydlig utveckling av andalusitpofyroblaster (fig. 4f). I anslutning till manganmineraliseringen vid Tjatjisvare och söder om Sörhårås är sandstenen förgrovad med nybildad grön mangan-andalusit och röd mangan-muskovit. Andalusiten bildar spolformiga aggregat som är flera centimeter långa (fig. 6a b). Sillimanitrika paragnejser till migmatiter är vanliga särskilt i de södra och västra omgivningarna till granitintrusionen vid Tjåmotis. Cordierit rika inlagringar av någon meters mäktighet finns även lokalt inom samma område. En skarp gradient mellan flackt 13 (30)

14 folierad migmatit och överlagrande ryolitisk subvulkanit och granit har observerats vid Sjnjutjuk, 5 km väster om Harrejaure. Eventuellt representerar detta en tektonisk kontakt. En tydligt utbildad deformationszon skär över bergartsgränser och syns som anomalier i det magnetiska totalfältet och VLF-fältet. Deformationszonen ingår i det möjligen konjungerade förkastningsparet som beskrivits ovan och kan studeras i häll vid Kitokvaratj inom den norra delen av 27I Tjåmotis NO. Bergarterna inom området är delvis utbildade som myloniter, delvis A B C D E F Figur 6. A. Bixbyit- och manganmuskovitförande porfyrisk ryolit. Sörhårås östsida ( /658012). Foto: Karl-Erik Alnavik. B. Porfyroblaster av manganandalusit i sedimentära bergarter tillhörande Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära berggrund. Tjaktjajaure strand, nära Tjatjisvare ( /652071). Foto: Per Nysten. C. Mylonitiserad, kvartsporfyrisk ryolit. Notera extremt utvalsade kvartskorn. Kitokvaratj ( /669645). Foto: Per Nysten. D. Marmorhorisonten vid Rakten, Tjaktjajaure norra strand. Notera flackt liggande veckaxel. Foto taget mot norr. Överstjälpt lagerföljd ( /654083). Foto: Per Nysten. E. Spröd deformation och hydro termalomvandling i den bandade mafiten som överlagrar marmorn vid Rakten. Epidot- och fältspatomvandling (adular?) i förkastning som skär över bandningen. Foto: Per Nysten. F. Brecciering av porfyrisk ryolit vid Rakten. Troligtvis bildar piemontit matrix till breccian ( /654200). Foto: Per Nysten. 14 (30)

15 finns reaktiverade mer spröda partier. Myloniterna är finkorniga, täta och strimmiga med kraftigt utvalsade, gråblå kvartskorn av någon centimeters längd och maximalt någon millimeters bredd. Ursprungsbergart är troligen både ryolit och granodiorit (fig. 6c). Gråröd, kraftigt folierad granodiorit kan observeras i omgivande berggrund. Spröd deformation syns vid Rakten bl.a. i den bandade mafiska bergarten samt i den porfyriska ryoliten (fig. 6e f). Stänglig, sericitisk sillimanitkvartsit omgiven av gråvacka samt klippt av sulfidförande kvartsgångar har observerats vid Sjnjutjuk, 5 km väster om Harrejaure. Bergarten har provtagits för guldanalys då en viss analogi med Enåsen i Hälsingland finns. NATURRESURSER Industrimineralet wollastonit finns på två platser söder om Tjåmotis samhälle. De betecknas Latanjarka och Akatjvare och vi har besökt den förstnämnda (Holmqvist m.fl. 1983). Omkring en kilometer östsydöst om Tjåmotis finns en dikesgrävning på wollastonit associerad med granat och grovkristallin marmor. Hällblottning saknas i området. Block med mycket grov wollastonit finns upplagda bredvid de undersökta diken vilka idag är igenlagda (fig. 7a b). Hällar med agglo merat finns 500 m sydväst om mineraliseringen. Pallemvaratj Pb-Zn-(Ag)-F-mineralisering Pallemvaratjmineraliseringen ligger inom den södra delen av 27I Tjåmotis NO nära gränsen mot 27I Tjåmotis NV. Området har tidigare inmutats av SGU under namnet Askelloukta och består av en blyglansdominerad mineralisering med underordnad pyrit, zinkblände och kopparkis. Fluorit är vanligt och silverhalter upp till 50 g/ton har rapporterats. Värdbergarten består av en ljust röd, felsisk gnejs med porösa zoner av omvandlad, vit sulfid- och fluoritförande gnejs. Bergarten stryker i nord syd och stupar 70 mot väst. Jämförbara omineraliserade bergarter finns på Lastak och Tjatjisvare (Carlon 1984). Kiuri Pb-Zn-(Ag)-F-mineralisering Fyra fyndigeter med beteckningen Kiuri ligger på sydöstra kanten av berget med samma namn, 2 km nordnordöst om Jekkaure. Dessa påminner mineralogiskt om Pallemvaratjmineraliseringen med silverhaltig blyglans och fluorit samt något pyrit, kopparkis och zinkblände. Värdbergarten här är emellertid delvis annorlunda med en biotitrik kraftigt förskiffrad, lokalt granat förande bergart. Skarnliknande körtlar som är rika på grön fältspat (amazonit) och klinopyroxen finns även. Den biotitrika zonen omges av grå gnejser. Området har besökts och provtagits. Längre upp i branten finns silverrik blyglans i kvartsgångar. En av dessa gångar besöktes A B Figur 7. A B. Grovkristallin wollastonit, Latanjarka ( /656896). Foto: Per Nysten. 15 (30)

16 av Linné under Lapplandsresan. Det exakta läget anges inte av Carlon (1984), men har lokaliserats i samband med LKABs prospekteringsarbete. Vi har därför inte sökt efter dessa gångar. Pb-(Zn)-mineraliseringen Kuorpak NO I gränszonen mellan felsiska vulkaniter och kraftigt förskiffrad granodiorit av Haparandatyp hittades vid denna kartering en liten mineralisering med blyglans som var lokaliserad till en hydrotermalomvandlad zon i granodioriten. Mineraliseringen ligger omkring en kilometer öster om Kuorpaks sameviste. En mikroskopisk undersökning visar disseminerad blyglans samt underordnat zinkblände. Inga silverbärande mineral kunde observeras i blyglansen. Uranmineraliseringen Lulep Manak Uranmineraliseringen Lulep Manak, som ligger norr om den östra delen av Tjaktajaure, beskrevs av Sundbergh (1979). Mineraliseringen utgörs av disseminerad uraninit i pegmatitiskt neosom och den uranförande pegmatiten uppträder i den undre kontakten mellan diabas och kvartsitiska bergarter tillhörande Snavva-Sjöfallsgruppen. Borrning ger ett uppskattat uraninnehåll av ca 20 ton med en medelhalt av 800 ppm uran. Områdets berggrund består av kraftigt omkristalliserade fältspatrika kvartsiter. En nord sydligt strykande diabasgång förekommer i kvartsiterna vid Manak. Kvartsiterna har lagring som stupar åt söder och öster. Ultevisstråkets Mn-Fe-(Ba-As-Mo-W-F)-mineraliseringar Den mineraliserade zonen kan följas från Aitevaratj i sydväst via Unna Lastak och Tjatjisvare söder om Tjaktjajaure till Rakten vid dammens nordöstra strand och vidare till Sörhårås (fig. 2a). Stråket fortsätter in i kartområdet 28I Stora Sjöfallet SO och SV, via Nordhårås till de båda manganravinerna på Stuor Njåskes sydvästra sida. I den övre och i den nedre manganravinen blottas den mineraliserade horisonten. Namnen har myntats av Ödman (1947). Det nordöstligaste tecknet på mineralisering syns på berget Juoråive i form av en bandad järnformation (BIF). Totalt rör det sig om ca 20 km längd (Zachrisson & Witschard 1995, Witschard & Zachrisson 1995). Det fasta klyftet upptäcktes först vid Stuor Njåskes år 1943 efter det att man följt en blocksvans av manganmineraliserade block i mer än 120 km. Det första blocket hittades 1935 i morän vid brunnsgrävning vid Vuotnajaure, 8 km norr om Murjek (Ödman 1947). Mineraliseringen karaktäriseras av hematit och manganoxiderna bixbyit, braunit och hollandit. Fluorit, baryt och manganrika skarn, främst piemontit, är vanliga. Underordnat finns arsenat (svabit) samt wolfram och molybden i mineralet powellit. Mineraliseringen förekommer i den övre delen av en felsisk vulkanitpacke bestående av ljust grå, fältspatporfyrisk ryolit via en övergång till Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter. Marmorhorisonter är lokalt kraftigt manganmineraliserade och dessa innehåller linser av manganoxider, manganskarn (piemontit, granat) och cherthorisonter. Marmorn överlagras i sin tur av en epidot- och magnetitrik basalt, lokalt med rena magnetitkörtlar av decimeterstorlek. Därefter följer en övergång till vulkanoklastiter bestående av konglomerat och breccior som klipps av pegmatitgångar, och stratigrafiskt överst finns vulkaniska sandstenar. Vi har dokumenterat lagerföljden genom en profil vid lokalen Rakten vid den nordöstra stranden av Tjaktjajaure. Lokalen är enbart tillgänglig under försommaren då vattennivån i dammen är låg. Även Sörhårås topp och östra sida samt Tjatjisvare har dokumenterats mer noggrant (fig. 8b e). Manganförande bergarter har även hittats på Unna Lastaks östra brant vilket tidigare ej dokumenterats. Stratigrafiskt lägst finns ljust grå porfyr som tolkats vara en koherent ryolit. Sekvensen har beskrivits i detalj av Carlon (1984) och av Rönnbäck (1973), och våra observationer stämmer väl med dessa arbeten. Ödman (1947) beskriver två typer av mineralisering. För det första sedimentära malmer i form av bandade järn- och manganmalmer i tuffitiska sediment omgivna av och stratiforma 16 (30)

17 A B C D E Figur 8. A. Utsikt över det manganmineraliserade porfyrområdet vid Tjatjisvare, foto mot sydöst. Stenskravlet i bakgrunden består av ljust grå porfyrisk ryolit. Uppe på berget bakom denna finns röd ryolit (subvulkanit). I förgrunden finns skarn och järn-mangan-oxidförande horisonter i den grå ryoliten ( /652500). B. Kompakt manganoxid i lokala block vid Tjaktjajaure strand, nedanför Tjatjisvare. Malmmikroskopisk undersökning visar att blocken består av braunit-hematit-bixbyit i komplexa sammanväxningar. C. Bandad, kompakt manganoxidmalm från provsprängning på toppen av Tjatjisvare /651532). D. Grovkristallin hollandit i kvarts från provsprängning på Sörhårås östsida. E. Grovkristallin bixbyit i kvarts. Provsprängning på Sörhårås östsida ( /657919). Foto: Per Nysten. 17 (30)

18 med omgivande bandade bergarter. Dessa är syngenetiska och bildade samtidigt med sedimentationen (kemiskt utfällda sediment). För det andra finns epigenetiskt bildade gång- och brecciamalmer där malmmineralen bildar matrix i brecciorna. Det finns även tecken på hydrotermala, fluorrika lösningar som bildat fluorit dels i manganrika pegmatiter, dels disseminerat i vulkaniter och Snavva-Sjöfallsgruppen. Carlon (1984) menar att Mn-Fe-Ba-As-mineraliseringen är av exhalativt ursprung och bildad på grunt vatten och under oxiderande förhållanden i en instabil tektonisk miljö. Malmhorisonten markeras av en övergång från vulkanitdominerad sedimentation till konglomeratrika sediment och basaltlava. Vi har observerat bandade malmtyper vid Tjatjisvare (fig. 8c), Rakten och Sörhårås samt brecciamalm vid Tjatjisvare. Ultevismineraliseringen uppvisar dessutom kemiskt-mineralogiska karaktärer som delvis kan jämföras med Långban i Bergslagen. SAMMANFATTANDE KOMMENTARER GÄLLANDE GEOLOGISKA OBSERVATIONER Här ger vi några större preliminära skillnader mellan våra observationer och kartdatabasen NBDig sammanställd av T. Sjöstrand och H. Henkel under den senare delen av 1980-talet på SGU. 27I Tjåmotis NV Interna enheter av paragnejser och mafiter inom Snava-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter är mer detaljerat avgränsade i nuvarande kartering jämfört med kartdatabasen NBDig där magnetiska anomalier likställts med mafiska bergarter. Inom de stora enheterna av felsisk vulkanit enligt kartdatabasen NBDig urskiljs paragnejs som ger en helt annan strukturell bild av området nordöst om Tjaktjajaure. Tjåmotisgraniten har en bård av paragnejs enligt nuvarande arbete men detta saknas i kartdatabasen NBDig. 27I Tjåmotis NO Inom det stora komplexet av diorit i norr enligt kartdatabasen NBDIG finns större inslag av vulkaniska bergarter (ryolit och dacit) enligt nuvarande kartering. Inom den centrala västra delen finns ett större område av paragnejser och migmatit inom nuvarande kartering jamfört med kartdatabasen NBDig där området tolkats domineras av felsisk vulkanit. Pertitmonzonitsviten kan täcka ett större område än i kartdatabasen NBDig enligt det preliminära resultatet av 2013 års kartering. I sydöst finns ett stråk av dacit till andesit som fortsätter mot sydöst. Kartdatabasen NBDig anger i detta område felsisk vulkanit. TIDIGARE GEOFYSISKA ARBETEN Flygburna geofysiska mätningar har genomförts i omgångar över kartområdena 27I Tjåmotis NV och 27I Tjåmotis NO, de tidigaste på och 1970-talen. De modernare inleddes 1980 av SGU med en höghöjdsmätning av det magnetiska totalfältet med flyghöjden m och med linjeavståndet m. Mätningen täcker det nordvästligaste hörnet av kartområdet 27I Tjåmotis NV men har inte kommit till användning inom den nu utförda karteringen. Nya flygburna geofysiska mätmetoder introducerades i området 1982 då LKAB genomförde en mätning med magnetometer, SLR80 (EM-metod), VLF (med två sändare) och gammastrålningsspektrometer. LKABs flygmätning täcker dammen i Tjaktjajaure med omgivningar och mätarean motsvarar nästan hälften av de två kartområdena. År 2012 genomförde SGU flygmätningar i området, men utanför det område som redan hade mätts av LKAB. SGUs mätningar omfattade magnetiskt fält, elektromagnetiskt fält med VLF-metoden med två sändare och gammastrålningsspektrometri. Det innebär att de data från flygburna geofysiska mätningar som har använts inom den nu utförda karteringen kommer ur två olika generationers flygmätningar, dvs. LKABs från 1982 och SGUs från Åldersskillnaden avspeglar sig i datakvaliteten där främst spektrometerdata 18 (30)

19 skiljer sig genom att den äldre mätningen lider av en högre brusnivå. Vidare har positioneringen i den nya mätningen skett med högre noggrannhet än i den äldre mätningen. Mätningar av tyngdkraftsfältet har främst utförts under första halvan av 1970-talet och under Prospekteringsaktivitet har pågått i Tjåmotisområdet under mycket lång tid. Till de första dokumenterade geofysiska insatserna hör slingrammätningar från 1944 i mätområdet Stuor- Njuoskes som ligger cirka 9 km nordnordöst om Lulep Mánakjávvre. Mätningarna motiverades av manganfynd. Geofysiska undersökningar fortsatte sedan under 1970-talet inom nämnda mätområde men också längre västerut där uran påträffats. Uranobjektet kallades Manak och ligger ca 0,5 km söder om Lulep Mánakjávvre. Sulfidmineraliseringar (Zn-Pb-Ag) i vulkaniska bergarter vid Askelluokta har varit föremål för flera geofysiska insatser som inleddes 1969 med slingrammätningar och magnetometri. Idag benämns lokaliteten Asjkasluokta på kartan och den ligger ca 8 km sydsydöst om dammen i Tjaktajávvre. Mätningarna fortsatte sedan i omgångar fram till början av 1980-talet med flera olika metoder (Niva 1980, Quezada & Niva 1981). Cu, Zn, Pb och Ag i blockfynd vid Sågudden på Tjåmodisjávvres norra strand motiverade olika geofysiska mätningar i början av 1980-talet. Samtidigt utfördes magnetometri över wollastonitfyndet i Latanjarka som ligger 9 km sydsydöst om dammen i Tjaktjajávvre (Holmqvist m.fl. 1983). LKAB genomförde flera geofysiska mätinsatser i Tjåmotisområdet under 1980-talet. Kampanjer med olika metoder täcker en smal korridor som börjar i söder vid Akatjvare beläget på Tjåmodisjávvres södra strand och som via bergen Kiuri och Rassåive (ett par kilometer sydväst och väst om dammen i Tjaktjajávvre) når ända upp till Raktenape i norr. Mätningarna riktades främst mot mineraliseringskomplex innehållande Zn, Pb och Ag. Vid sjön Vuolep Lástakjáuratj genomförde LKAB också markmätningar under samma period. Möjligen var delar av denna kampanj riktade mot en eller flera tydliga elektriska ledare indikerade i de flygburna mätningarna. Enligt Carlon (1984) har black shale observerats i området, bergarten anges som biotitequartz-graphite rock och skulle kunna vara en källa till de elektriska ledarna. Pyritförande block motiverade LKAB att genomföra markmätningar i Råvvevaratjområdet ca 5 km östsydöst om dammen i Tjaktjajávvre inom kartbladsområdet 27I Tjåmotis NO. I östra delen av samma kartområde finns också ett större mätområde kallat Nautasjåkkå som ligger drygt 5 km öst om Hárrejávvre. Här torde LKAB ha genomfört enstaka profilmätningar men orsaken till dessa är ännu inte klarlagd. Mätresultaten från markmätningarna finns delvis i analog, delvis i digital form vid SGUs kontor i Malå. Från tidigare geologisk verksamhet i kartområdet 27I Tjåmotis NV finns 244 koordinatsatta bergartsprover och från 27I Tjåmotis NO finns motsvarande 148 stycken. De har analyserats med avseende på densitet, magnetisk susceptibilitet och Königsbergerförhållandet (Q-värdet) samt i vissa fall på remanensens riktning. En klar majoritet (>95 %) av dessa bergartsprover förefaller vara tagna ur fast berg eftersom de angivna positionerna överensstämmer relativt väl med positioner för hällar identifierade i den hälltolkning som genomförts inom SGU av Jan-Erik Wahlroos. Dock finns några provpositioner angivna som ligger långt ifrån kända hällar. Möjligen visar detta att proven där är tagna ur block. GEOFYSISKA ARBETEN 2013 Inför fältsäsongen 2013 identifierades lineament i höjddata samt data över det magnetiska totalfältet och VLF-fältet. Lineamenten utgör ett av underlagen för att kunna kartlägga deformationen av bergarterna inom karteringsområdet. Vidare har magnetiska konnektioner tagits fram. De ska tjäna som underlag för kartläggning av berggrundens deformation men också underlätta sammanbindningen av de olika geologiska enheter som observerats i de hällar som finns glest spridda inom karteringsområdet. 19 (30)

20 Under fältsäsongen 2013 har arbetena med geofysisk prägel utförts över nästa hela urbergsdelen av kartbladsområdena 27I Tjåmotis NV och NO. Målen med arbetena har varit att: försöka hitta den geologiska orsaken till större anomalikomplex i det magnetiska fältet, i tyngdkraftsfältet och i viss mån i gammastrålningsfördelningen, komplettera den befintliga provtagningen av stuffer för bestämning av densitet och magnetiska egenskaper, genomföra bestämningar av den magnetiska susceptibiliteten på hällar, genomföra mätningar av gammastrålning på hällar för att få en rumslig och bergartsmässig spridning av mätningar samt för att kontrollera områden med hög strålning från flygmätningen, främst inom uran- eller torium-kanalerna. mera specifikt försöka ta reda på den geologiska orsaken till: de magnetiska strukturerna inom Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter, det ellipsformade tyngdkrafts- och magnetiseringskomplexet söder och öster om dammen i Tjaktjajaure och några lineament som identifierats i geofysiska data i regional skala. Efter årets fältarbete är täckningen med geofysiska observationer och provtagningar förhållandevis god, sett ur både rumslig och bergartsmässig synvinkel. I några delområden är dock blottningsgraden extremt låg eller obefintlig och där är också den geofysiska och geologiska karaktäriseringen av berggrunden bristfällig. Ett större, ca 100 km 2 stort sådant område utan hällar ligger sydöst och öster om Hárrejávvre och norr om Låhkkejávvre. Fördelningen av insamlade bergartsprover för bestämning av geofysiska egenskaper visas i figur 9, där också såväl tidigare tagna prov som de som tagits under fältsäsongen 2013 presenteras. Lägena för de geofysiska observationslokalerna från 2013 visas i figur / / / km / / / Figur 9. Prov tagna för bestämning av densitet och magnetiska egenskaper inom kartområdena 27I Tjåmotis NV och NO. Tidigare tagna prov redovisas som röda plustecken, prov tagna under 2013 som blå plustecken. I bakgrunden visas en lågpassfiltrerad version av den första vertikalderivatan av det magnetiska totalfältet (hög derivata som vit, dvs. hög magnetisering). I östra kanten ses en smal slingrande anomali med hög intensitet vilken motsvarar den s.k. Nabrenjarka gabbro diabas. 20 (30)

21 Utbredning av basiska enheter inom Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter och orsak till positiva magnetiska anomalier Bildning av sedimentära exhalativa malmer (SEDEX) sker i sedimentära bassänger (O. Martinsson, muntlig kommunikation 2013) som ligger i kontinental jordskorpa, och malmerna innehåller bly, zink och silver. Mäktiga sediment som kompakterats av det litostatiska trycket eller intruderats av basiska bergarter utsätts för vattenströmning som successivt urlakar sedimenten på metaller. Metallerna kan sedan avsättas i samband med ett uppehåll i sedimentationen. Möjligen skulle Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter med sin mäktighet kunna utgöra en källa för malmtypen. De syrefattiga sedimentationsmiljöer som anses som de mest fördelaktiga för malmbildningen är dock inte typiska för sedimentbergarterna som observerats inom karteringsområdet. Basiska bergarter, som skulle kunna utgöra del i de värmekällor som driver de urlakande vattenströmmarna, förekommer i alla fall i Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära berggrund. I avsnittet nedan kommer utbredningen av dessa basiska bergarter att kommenteras liksom de magnetiska anomalier som förekommer inom Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter. Långsträckta anomalier med förhöjt magnetiskt fält förekommer inom Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter. Figur 11 visar en översikt av det magnetiska fältets vertikalderivata över 27I Tjåmotis NV tillsammans med en grov indelning av bergarter enligt Sveriges berggrund 1:1 miljon (Bergman m.fl. 2012). Enligt kartan sammanfaller några av dessa magnetiskt positiva anomalier med basiska bergarter. Enligt Sveriges berggrund 1:1 miljon finns den största sammanhängande enheten av dessa basiska bergarter i den norra centrala delen av 27I Tjåmotis NV där de bildar ett veck (markerat med siffran 1 i figur 11). Området med Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter ingår också i den digitala karta över urberget i norra Sverige (NBDig) som sammanställdes av T. Sjöstrand och H. Henkel under den senare delen av 1980-talet på SGU. I denna karta har den basiska enheten en något mindre utbredning, men den upptar även där en väsentlig yta. I veck / / / km / / / Figur 10. Geofysiska observationslokaler från 2013 inom kartområdena 27I Tjåmotis NV och NO. I de flesta av dessa har mätning genomförts med gammaspektrometer och susceptibilitetsmätare. I bakgrunden ligger en något bearbetad version av flygburen gammaspektrometri som visar kaliumhalten (hög kaliumhalt som violett och röd färg). 21 (30)

22 659828/ / / km / / / / km / Figur 11. Utbredningen av Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter (blå) och basiska bergarter (grön) som ligger inom de sedimentära bergarterna enligt den geologiska översiktskartan i 1:1 miljon (Bergman m.fl. 2012). Till vänster visas vertikalderivatan av det magnetiska fältet i bakgrunden. Siffrorna 1 och 2 är hänvisningar i texten. omböjningen i norr finns hällar där de basiska bergarterna blottats. Susceptibilitetsmätningar på häll och tidigare tagna parameterprov visar att den magnetiska susceptibiliteten är låg hos den basiska enheten, under SI-enheter, och att den remanenta magnetiseringen också är låg med Q-värden under 0,2. En modellering har genomförts av tyngdkraftsanomali och magnetisk totalfältsanomali för att kontrollera den tidigare indikerade utbredningen hos den basiska enheten. Sannolikt är utbredningen i några av de tidigare framställda kartorna baserad på Vilukselas arbete (Viluksela 1949). Modelleringen har genomförts med kroppar som ska efterlikna utbredningen hos den indikerade basiska enheten. Modellkropparnas magnetiska egenskaper har ansatts till de som observerats enligt ovan. Vidare har modellkropparna getts densiteten kg/m3. Modelleringsområdet ligger i anslutning till veckomböjningen. Modelleringsområdet och resultaten visas i figur Modelleringen visar att utbredningen som indikerats i de geologiska kartorna inte överensstämmer med de uppmätta fälten. Om modellkropparna ansätts ett djupgående av endast 500 m ger modelleringen en alldeles för hög tyngdkraftsanomali medan den magnetiska anomalin blir alldeles för låg. Slutsatsen måste därför bli att utbredningen hos de basiska kropparna i detta veck är för stora i de befintliga geologiska kartorna. Basiska kroppar förekommer men deras utbredning är mer begränsad och de magnetiska anomalierna inom vecket torde komma från andra bergarter vilket visas nedan. Som visats ovan ger inte den typ av basiska bergarter (basalter) som påträffats i häll i anslutning till veckomböjningen upphov till de magnetiskt positiva anomalier som observerats i området. Omkring 4 km längre söderut påträffas dock metamorfa bergarter med relativt hög magnetisk susceptibilitet (medianvärde omkring SI-enheter). Dessa ligger inom den geologiska enhet som angetts som basisk i kartdatabaserna Sveriges berggrund 1:1 miljon och NBDig, men det finns inga tecken i fält på att de skulle vara omvandlade basiska bergarter utan snarare före detta lerrika sediment. Dessa metamorfa bergarter, glimmerskiffrar till paragnejser, går att följa långa sträckor och det antyder att de är mycket kontinuerliga, dvs. de metamorfa lerlagren har utsatts för ungefär samma tryck och temperaturförhållanden över stora volymer. 22 (30)

23 1 km 1 km Figur 12. Området kring vecket i den basiska enhet som modellerats med avseende på tyngdkraftsrespons och magnetisk respons. De åtta kroppar som simulerats i anslutning till de magnetiskt förhöjda anomalierna och den svaga tyngdkraftsryggen visas i figuren som gröna rektanglar. I bakgrunden till vänster en residual av det magnetiska totalfältet (högt magnetiskt fält brunt) och till höger en residual av tyngdkraftsfältet (låg tyngdkraft blått). Några av de magnetiskt förhöjda banden inom Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter är alltså orsakade av dessa magnetitförande glimmerskiffrar till paragnejser. Dessa magnetitförande glimmerskiffrar till paragnejser (fig ) påträffas på flera ställen relativt nära observationer av basalt, ofta inom några hundra meter. Om de relativa positionerna studeras i detalj mellan glimmerskiffern till paragnejsen och basalten förefaller det röra sig om två parallella bergartshorisonter som är ganska tunna i förhållande till längdutsträckningen, och att dessa möjligen bildar en oval struktur vid Tjahppisoajvve, ca 15 km västsydväst om dammen i Tjaktjajávvre. Eventuellt finns en liknande struktur också i trakten av Muorjevarasj, ca 12 km nordväst om dammen i Tjaktjajávvre. Den ovala formen kan innebära att Snavva- Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter har utsatts för veckning i flera faser. Glimmerskiffern till paragnejsens mineralogi och dess relation till närliggande bergarter indikerar att ursprunget kan ha utgjorts av gråvackor. Nära Snavva-Sjöfallsgruppens östra kontakt (se siffra 2 i fig. 11) finns en kraftigt magnetiserad enhet som inte finns med på den geologiska översiktskartan. På denna magnetiska rygg har ett par observationer visat att källan till anomalin är en andesitoid basaltoid med hög magnetisk susceptibilitet (upp till ca SI-enheter). Här finns alltså basiska bergarter som ger magnetiskt positiva anomalier, men inom Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter finns också anomaliband med svaga förhöjningar i det magnetiska fältet. Ofta observeras hematit i hällar som ligger på eller nära dessa magnetiska band. Där observeras ofta också en svag förhöjning i den magnetiska susceptibiliteten, men denna räcker inte till för att förklara anomalinivåerna. Förklaringen ligger i att bergarten har en remanent magnetisering. Bland de tidigare tagna parameterproven finns många som består av Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter. Figur 16 visar den magnetiska susceptibiliteten hos sandstenar som funktion av Q-värdet (en faktor som beskriver förhållandet mellan remanent och inducerad magnetisering). Q-värden över 100 är vanliga vilket innebär att den magnetiska anomalin kan bli mycket större än vad enbart den magnetiska susceptibiliteten antyder. Detta förhållande har också kommenterats tidigare (Nylund & Nisca 1981). 23 (30)

24 Figur 13. Överst till vänster: Läget av de modellerade profilerna och de åtta modellkroppar som använts. Nederst: Tyngdkraftsresponsen och den magnetiska responsen från modellkropparna längs fyra av de åtta profilerna. I varje delruta visas överst det uppmätta tyngdkraftsfältet som svart linje, det modellerade fältet som blå linje (den rosa visar regionalfältet); i mitten det magnetiska fältet, uppmätt i svart, modellerat i rött och regionalfältet i rosa. Den magnetiska anomalin från kropparna är så låg att den knappt går att särskilja från det regionala fältet. 24 (30)