Kvinnor i staden: INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING INLEDNING EN KOMMENTAR OM METOD. LÄNDERNAS RESULTAT Brasilien Kambodja Etiopien Liberia Nepal

Transkript

1 Kvinnor i staden: en undersökning av våldets och urbaniseringens påverkan på kvinnor som grupp En jämförande studie av Brasilien, Kambodja, Etiopien, Liberia och Nepal Visionen bakom undersökningen är kvinnors rätt att slippa våld och säkerhetsrisker som uppstår när infrastruktur och samhällstjänster brister, och när städernas miljöer är dåligt planerade eller underhållna. Undersökningen utreder hur våld och osäkerhet begränsar kvinnors rörlighet och deras delaktighet i samhället. Akronymer: KRV Könsrelaterat våld FGD Fokusgruppsdiskussion(er) SSA Snabb situationsanalys TACK Den här rapporten skrevs av Alice Taylor. Författaren tackar särskilt Margaret E Greene för hennes engagemang, vägledning och redigering, och även Ramona Vijeyarasa. Hon riktar också ett personligt tack till Katarzyna Balug, Leila Barsted, Henrique Campos, Cybele Cochran, Camila do Espiritu Santo, Camila Fersi, Leona Kaya Deckelbaum, Brian Heilman, Holly Kearl, Diana Medina, Samuel Novacich, Candy Pilar Godoy, Nicole Rosner, Sara Zewde, sin familj, och varje kvinna och man som generöst delade med sig av sina erfarenheter på bussar, runt fabriker, på gatorna och på marknader. Den här publikationen skulle inte existera utan deras tålamod, nyfikenhet och insikt in i de städer där de bor. Även följande personer ska ha tack för sina efterforskningar och kommentarer på tidigare utkast till rapporten: Bizuayehu Andarssa, Luzia de Azevedo Albuquerque, Ana Paula Ferreira, Melat Gezahegn, Catherine Gatundu, Elizabeth Gbah, Anne Jellema, Brian Mier, Zohra Moosa, Rachel Moussié, Putheavy Ol, Livia Salles, Mona Sherpa, Korto Williams och Everjoice Win. Social Development Direct (SD Direct) förberedde verktygslådan för säkerhetsgranskning som användes för undersökningen som analyseras i den här rapporten. INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING INLEDNING EN KOMMENTAR OM METOD LÄNDERNAS RESULTAT Brasilien Kambodja Etiopien Liberia Nepal KVINNOR OCH STADEN: EN ANALYS AV DE FEM LÄNDERNA TILLSAMMANS REKOMMENDATIONER SLUTSATS REFERENSER

2 När jag måste jobba över på kvällen känner jag mig ofta rädd för rån, våldtäkt och trakasserier eftersom det är väldigt mörkt på vägen hem. Kvinnlig klädfabriksarbetare i närheten av Phnom Penh, Kambodja Jag försöker berätta för mina vänner och min man om gångerna då jag blir trakasserad [i kollektivtrafiken]. Men ibland kan jag inte ens berätta om det för min man eftersom jag är rädd att bli förlöjligad och förebrådd för det. Jag kan inte prata om det inför min familj och samhället av rädsla att bli förebrådd för det. Kvinna med flera barn i Katmandu, Nepal En kväll såg jag en tjej gå in på ett ställe som är känt för att vara ett tillhåll för farliga killar. Jag hade sett henne tidigare i en kort jeanskjol och hon drack alkohol. Senare gav pojkarna henne soppa som var spetsad med droger. När jag kom tillbaka såg jag henne ligga på golvet med bara blusen på, och med spruckna kondomer runt sig. Hon verkade vara medvetslös. Jag antog att hon hade blivit våldtagen. Det här hände precis vid toaletten. Kvinnlig handelsstudent i tidig trettioårsålder på ett universitet i Liberia Vi lever alltid i ett konstant tillstånd av rädsla. Vi oroar oss över att inte ha en plats att sälja på. Vi är rädda för att bli rånade när vi går ut tidigt på morgonen och kommer tillbaka sent på kvällen. De flesta av oss har inget eget hus. Många behandlar oss illa, både i hemmet och i samhället, för att vi är fattiga. Kvinnlig deltagare i fokusgruppsdiskussion i Addis Abeba, Etiopien det värsta är att skulden läggs på kvinnorna, som om de själva drar till sig våldet genom att bära korta kjolar eller för att de går ensamma på gatorna... Det här handlar om individuella friheter, om vilka valmöjligheter man har, och ibland om vad någon måste göra för att hon studerar på kvällen Polis, Brasilien

3 SAMMANFATTNING Varje dag upplever kvinnor över hela världen våld eller rädsla för våld. Internationella avtal om mänskliga rättigheter slår fast att våld mot kvinnor är ett brott mot kvinnors mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, och att detta våld förekommer på både privata och offentliga platser. Den globala rörelsen för säkra städer för kvinnor började ta form under 1970-talet då grupper av kvinnor i olika länder över hela världen började organisera demonstrationer för att ta natten tillbaka. Med tiden började flera organisationer arbeta för kvinnors säkerhet i städer. Dessa organisationer var bland annat Women in Cities International (WICI), Huairou Commission, Jagori, UN-HABITAT och UN Women (tidigare UNIFEM). Även om initiativens geografiska omfattning och fokus har varierat har de lyft fram vikten av stadsplanering och uppmuntrat praktiska initiativ som engagerar kvinnor själva i att skapa tryggare städer. Rätten till staden innebär att stadens alla invånare, särskilt de fattiga, ska ha samma tillgång till allt som en stad har att erbjuda och även rätten att ändra staden på sätt som de tycker är lämpliga (se Harvey 2008, Lefebvre 1967). Denna rättighet har fött fram en social rörelse över hela världen. Ändå misslyckas analyser av situationen ständigt med att ta hänsyn till mångfalden, ojämlikheterna och maktstrukturerna som bestämmer vilka av stadens invånare som har mest tillgång till sina städer och inflytande i formandet av dem. När det kommer till mångfald, ojämlikhet och maktstrukturer i staden är kvinnors upplevelser ett nyckelområde. För att kunna upprätta program och principer som speglar kvinnors verklighet och som främjar kvinnors rätt till staden måste man utgå ifrån kvinnors upplevelser av den. En kvinna kan njuta av sin rätt till staden när hon lever fri från våld och rädslan för våld, och när hennes rättigheter respekteras där hon lever och arbetar. I städer upplever män och kvinnor våld på olika sätt. De upplever och uppfattar även beskydd och säkerhet på olika sätt. Genom att analysera dessa skillnader kan vi börja ta itu med kvinnors säkerhet i städer. I de flesta länder är det mer sannolikt att män dödas av urbant våld än kvinnor, särskilt av personer som är okända för dem. Det är mer sannolikt att kvinnor utsätts för våld av personer de känner, men de utsätts också för våld av främlingar. Kvinnor uppger att de är mer rädda än män och lär sig från en tidig ålder att de inte ska gå ut ensamma (Women and Habitat Network of Latin America, i Rivas, 2010). Kvinnors rädsla för våld inskränker på deras rörlighet. Det här innebär en begränsning av hur de vistas på offentliga platser och även hur de rör sig från sina hem till offentliga eller andra privata platser. Våld mot kvinnor på offentliga platser påverkar de mest marginaliserade särskilt mycket. Kvinnors roller och skillnaderna mellan kvinnor beroende på härkomst, etnicitet, ålder, sexuell läggning, funktionsnedsättning, civilstatus och föräldraskap och socioekonomisk status har en direkt påverkan på hur kvinnor upplever städer varje dag.

4 ActionAids särskilda arbetssätt: Kvinnor och staden, våld och urbanisering Utifrån andra organisationers arbete i rörelsen för säkra städer tog ActionAid 2011 initiativ till att undersöka kvinnors säkerhet i städer och urbana platser i flera länder där de verkar. Projektets mål var att bygga vidare på tidigare arbete och utveckla nya verktyg och tillvägagångssätt. Dessutom ville man skapa medvetenhet om problemet hos allmänheten och utveckla praktiska strategier för att förbättra kvinnors säkerhet i städer. Visionen bakom undersökningen är kvinnors rätt att slippa våld och säkerhetsrisker som uppstår när infrastruktur och samhällstjänster brister, och när städernas miljöer är dåligt planerade eller underhållna. Undersökningen utreder hur våld och osäkerhet begränsar kvinnors rörlighet och deras delaktighet i samhället. ActionAids särskilda arbetssätt är baserat på delaktighet och mänskliga rättigheter. Att samla in och prioritera kvinnors erfarenheter ger ny information som kan användas i beslutsfattandet om säkerhet och rörlighet. Kvinnor är rädda för och upplever våld som faller in i två huvudkategorier: våld mot kvinnor och våld som uppstår ur otrygghet i städer, särskilt i samband med urbanisering och fattigdom. Kvinnor kan uppleva dessa två typer av våld samtidigt. Till exempel kan en kvinna våldtas av någon hon känner (könsrelaterat våld), få det förminskat eller rationaliserat (en annan form av könsrelaterat våld) och sedan få problem med otillräckliga samhällstjänster då hon söker juridiska åtgärder och tillgång till sjukvård (urban otrygghet). ActionAids undersökning ger insyn i livet för grupper av kvinnor vars kunskap och syn på sin egen verklighet tidigare inte har utnyttjats för att skapa säkrare städer. Dessa är bland annat kvinnliga klädfabriksarbetare från urbana fabriksområden i Kambodja, kvinnor som läser vid universitet i Liberia, och kvinnliga informella försäljare i Etiopien. Den här rapporten presenterar resultat om kvinnors säkerhet och rörlighet i fem länder: Brasilien kvinnor som bor i fattiga områden i tre städer i delstaten Pernambuco: Recife, Cabo de Santo Agosthino och Mirandiba Kambodja kvinnliga klädfabriksarbetare i utkanten av huvudstaden Phnom Penh Etiopien kvinnor som sysslar med informell försäljning i Addis Abeba Liberia kvinnliga universitetsstudenter från tre universitetsområden i Monrovia och Gbarnga Nepal kvinnor som reser med kollektivtrafik i Katmandudalen I vart och ett av de fem länderna identifierade ActionAids arbetsgrupp och lokala samarbetspartners en kvinnlig målgrupp eller fokusområde. Grupperna utrustades med en verktygslåda, och från den valde de metoder och verktyg för att undersöka kvinnors upplevelser av säkerhet. För att få informationen de sökte uppmanades teamen att anpassa verktygen på sätt som var lämpliga sett till kulturen och sammanhanget.

5 Ett urval av ländernas resultat Brasilien Undersökningen i Brasilien gäller några av de mer övergripande samhälleliga frågorna gällande kvinnors säkerhet i tre städer i Pernambuco, en av landets mest våldsamma delstater. Undersökningen fokuserade på kvinnor i några av de fattigaste och mest otrygga områdena i dessa städer. Trafficking fanns i städerna, vilket förstärkte den ständiga rädslan och otryggheten bland kvinnor i samhällena som studerades. För kvinnorna medförde trafficking till exempel begränsad rörlighet och könsrelaterade former av hot och kontroll, och misstro mot polisen. Mödrar oroade sig även över den stadsmiljö som deras barn växte upp i. Brister i infrastruktur och samhällstjänster gjorde det svårt för kvinnor som utsatts för våld att få nödvändig hjälp. Undersökningen inspirerade samarbetande kvinnoorganisationer att planera dialoger på nationell och delstatlig nivå, där kvinnor från samhällena får förmedla sin oro till ämbetsmän. Kambodja Undersökningen i Kambodja undersökte en könsmässigt väldigt obalanserad stadsmiljö där upp till 90 % av klädfabriksarbetarna är kvinnor medan en klar majoritet av våldsförövarna är män. Även en klar majoritet av fabriksägarna och de som är ansvariga för faktorer som påverkar kvinnors säkerhet är män. Undersökningen gick bortom fabriksgolvet och tog även hänsyn till riskerna som arbetarna utsätts för i fabrikernas närområden. Kvinnor var med om våldtäkter och andra former av våld, och dessutom fanns en rad brister i infrastruktur och samhällstjänster. Till exempel var hygienen extremt dålig, belysningen och polisarbetet otillräckligt, och hyresområdena var överbefolkade. De former av våld som kvinnor utsattes för utgjorde hälsorisker, bland annat för den sexuella och reproduktiva hälsan, och orsakade även undernäring och svimningar. Samhällstjänster för att trygga kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och andra hälsobehov blev tillsammans med samhällstjänster för hanteringen av våldtäktsfall identifierade som prioriterade förändringar. Nyckelpersoner som måste hållas ansvariga för kvinnors säkerhet är polisen och fabriksägarna på lokal nivå. Fabriksägare har ett ansvar även på en internationell nivå. Nationellt sett ligger ansvaret hos arbets- och jämställdhetsministerier. Etiopien I likhet med Kambodja fokuserade man i Etiopien på en vanlig anställningsform för kvinnor. I Etiopien var det småskalig försäljning i urbana områden, i och runt huvudstaden Addis Abeba. Undersökningen i stort visade problem i form av att det inte fanns någon säker marknad, transporter var dåliga och bostadssituationen var osäker. Dessutom var riskerna höga för rån, stöld och mord. Undersökningen avslöjar att förövare såg kvinnliga försäljare som lätta mål för rån, mutor, sexuella tjänster, våld och trakasserier. Otryggheten som uppstod begränsade kvinnors inkomster och hållbarheten för deras mindre verksamheter. Därmed krympte även deras självständighet. Rapporten från undersökningen rekommenderade att kooperativ utöver att organisera, utbilda och erbjuda lån till etiopiska kvinnor även skulle arbeta tillsammans med andra organisationer för att prioritera kvinnors säkerhetsfrågor med hänsyn till hur de rör sig från privata till offentliga platser. Försök bör göras för att upprätta en ordentlig marknad med lämplig infrastruktur och för att se till att

6 bostäder och kringliggande områden blir säkrare. Gruppen ville särskilt undersöka möjligheten till grannsamverkan. Liberia I Liberia fokuserade undersökningen på kvinnliga universitetsstudenter (och därmed yngre kvinnor)från tre olika universitet. Kvinnor som genomgår högre utbildning är i minoritet i Liberia. Studenterna som deltog i undersökningen kom från olika bakgrunder, bland annat från fattiga och mer lantliga områden. I efterdyningarna av ett inbördeskrig har kvinnor över hela Liberia upplevt trender i våld och diskriminering. På universiteten speglas detta i ett utbrett sexualiserat våld, inklusive våldtäkter. Kvinnorna beskylls för att själva dra till sig våldet, till exempel genom hur de klär sig, medan män i maktpositioner utan att straffas använder sex i utbyte ( sex för betyg ). Förändringar som krävs och som identifierades på universitetsnivå omfattar bland annat samhällstjänster för sexuell och reproduktiv hälsa, rådgivning, och förbättrad säkerhet på universitetsområdet. Även studentorganisationer och kamratgrupper som ökar medvetenheten om våld och förespråkar en utrotning av våldet behövs. Universitetsmyndigheter och nationella och lokala myndigheter måste hållas ansvariga för att förebygga våld mot kvinnor och garantera kvinnliga studenters säkerhet. Nepal I Nepal gällde undersökningen kvinnors upplevelser i kollektivtrafiken i Katmandudalen. Nepal valde att fokusera på trakasserier, vilket är den vanligaste formen av våld som kvinnor upplever i kollektivtrafik. Trängsel, tidpunkt på dagen och till och med årstider påverkar kvinnors upplevelser. Kulturella normer uppmanar dock kvinnor till att vara tysta, skydda familjens ära och inte anmäla händelser. Oavsett hur akut de behövde resa föredrog eller uppmanades ibland kvinnor i Nepal att resa med äldre släktingar, sina män eller med annat sällskap. Undersökningen avslöjade att kvinnor använde en rad strategier för att skydda sig själva, till exempel att sticka angripare med nålar och bära väskor framför bröstet. Större teman i de fem länderna Som ett resultat av otrygghet i städerna upplever kvinnor stora brott mot sina rättigheter. Ett viktigt resultat från den här undersökningen var att kvinnors rädsla och otrygghet starkt minskar deras rörlighet. Kvinnor anpassar sitt resande på grund av vad de själva och andra kvinnor har varit med om, och undviker att resa på vissa sätt, tider eller vägar. När kvinnor, ibland dagligen, upplever våld eller bristande säkerhet begränsar det deras: rättigheter och friheter som jämlika medborgare att ha tillgång till och njuta av sina omgivningar och städer. rörlighet och frihet eftersom de undviker vissa platser, resvägar och färdsätt. fulla deltagande i det offentliga livet, inklusive i politiken och samhället. psykologiska och psykosociala hälsa och välbefinnande, vilket påverkar deras självförtroende och känsla av egenvärde. Dessa faktorer hindrar sedan kvinnor från att

7 anmäla sina upplevelser till myndigheter och från att söka stöd från familj, vänner och samhällstjänster. strävan efter ekonomiska möjligheter och arbetsmöjligheter. I två länder fokuserades det på kvinnors säkerhet i relation till arbetet (Etiopien, Kambodja). akademiska resultat, och det påverkar även deras deltagande i studentorganisationer utanför föreläsningar (särskilt Liberia). sexuella och reproduktiva hälsa. Till exempel begränsas kvinnors valmöjligheter och samhällstjänster när det kommer till hiv och aids, andra sexuellt överförbara infektioner och oönskade graviditeter (Liberia, Kambodja), samt infektioner på grund av dålig hygien (Kambodja). tillgång till viktiga samhällstjänster som till exempel hälsa, vatten och renhållning. tid och plats att njuta av kultur, konst, socialt liv och fritidsaktiviteter (Brasilien). När kvinnor inte kan utnyttja sina friheter minskar det deras rättigheter. Dessutom förvärrar och upprätthåller det fattigdom i städerna, och det hindrar även framgångar i arbetet jämställdhet. Större teman i de fem länderna var följande: Historisk diskriminering och våldsam behandling av kvinnor, särskilt vid inre konflikter, påverkar kvinnors säkerhet i städer i dag. Det finns få principer, lagar och program på plats för att skydda kvinnor i stadsmiljöer. Eftersom det vanligtvis klassas som en kvinnofråga har kvinnors säkerhet ofta lämnats utanför arbete med städers säkerhet, planering- och principarbete. Det finns ett nära samband mellan farorna som kvinnor upplever i offentliga och i privata miljöer. Till exempel kan manlig kontroll i hemmet göra att kvinnor inte kan röra sig fritt i offentliga miljöer. Våld mot kvinnor och kvinnors säkerhetsrisker i städerna normaliseras genom sociala normer och attityder. Dessa tillåter och till och med rättfärdigar respektlös, diskriminerande och våldsam behandling av kvinnor. Normaliseringen förstärks av att förövarna inte straffas och att de som borde erbjuda skydd inte hålls ansvariga. Kvinnor beskylls och hålls själva ansvariga för våldet och otryggheten som de upplever. Våldsamma incidenter anmäls och övervakas inte på ett konsekvent sätt. Dessutom finns inte kvalitativ information tillgänglig som grund till principer och program för att bekämpa problemet. I alla fem länderna karakteriserades fattiga urbana områden av brister i samhällstjänster och infrastruktur. Samhällstjänsterna är inte utrustade för att hjälpa kvinnor som har utsatts för våld. Brister i infrastrukturen omfattar bland annat dålig belysning,

8 otillräcklig skyltning och dålig kvalitet på vägar och bostäder. Kollektivtrafik skapar flera sorters otrygghet för kvinnor. Polisens beskydd av kvinnor räcker inte till. Män spelar nyckelroller i kvinnors säkerhet. Män identifierades som förövare men även som möjliga bundsförvanter och beslutsfattare. Kvinnors fattigdom och otrygghet i städer påverkas av inflyttning från landsbygd till stad och även av landsbygdens egenskaper. Rekommendationer Rekommendationerna utifrån den här studien kan samlas i sex breda kategorier: 1. Öka medvetenheten om problemet. Till exempel kan man arbeta med samhällets bild av kvinnor och våld mot kvinnor genom media och andra former av påverkansarbete. 2. Öka nationella och lokala (statliga) myndigheters arbete för kvinnors säkerhet i städer. Gör det till en prioritet att upprätta samhällstjänster för kvinnor som lindrar våldets påverkan. Särskild hänsyn måste tas till sexuell och reproduktiv hälsa, samt rådgivning för dem som utsätts för våld och våldtäkt. Sikta på förbättringar av specifika principer och lagar. Bestäm huruvida principer som redan finns ska ändras eller om nya ska skapas. Bestäm också vilken nivå av styrande som arbetet ska riktas mot: lokal nivå (universitetsområden, fabriksområden), stadens nivå (transporttjänster), landets nivå (rättssystem) eller en kombination. Förbättra polisinsatser för kvinnors säkerhet. Det här innebär inte bara att öka närvaron av poliser eller säkerhetsvakter. Man måste även erbjuda särskild utbildning i att hantera våld mot kvinnor, ta itu med kvinnors uppfattningar om och misstro mot polisen, samt arbeta för en minskning av korruptionen. Arbeta med kvinnors trygghets- och säkerhetsfrågor hos verk och organ som är ansvariga för säkerhet, infrastruktur, transport, hälsa och kvinnors frågor eller jämställdhet på alla styrandenivåer. Kvinnors säkerhetsfrågor får absolut inte bara placeras som en symbolisk åtgärd inom andra principer som anses vara mer relevanta, utan måste prioriteras. För samman lokala principer och initiativ med nationella och se över hur kvinnors säkerhet hör ihop med andra urbana frågor och intressen. 3. Förändra sociala normer som förebyggande arbete Ta itu med förebyggande arbete på samhällsnivå. Globalt har många program utvecklats för att trotsa skadliga könsnormer och engagera män och samhällen i att stötta kvinnor och få till en förändring. Att engagera män är avgörande om man ska ta itu med vad som länge har setts som kvinnofrågor (Greene och Levack 2010). Hitta sätt att engagera män som stärker

9 säkerhetsåtgärder som genomförs för kvinnor, i stället för att undergräva dem. 4. Bygg institutionell kapacitet för att ta itu med problemet Erbjud utbildning för relevanta institutioner om kvinnors säkerhet i städerna och våld mot kvinnor. Erbjud kvinnor möjligheten att fungera som experter i säkerhetsfrågor i sina egna liv. Stärk kapaciteten för forskning om kvinnors säkerhet i städer. 5. Stärk nätverk för påverkansarbete Stöd påverkansarbete i samhället. Se ut lokala aktörer som kan hjälpa till med förändringar, bygg lokal kapacitet och hitta lokala lösningar. Upprätta nätverk och samarbeten som binder samman sektorer och skapar ansvarsskyldighet. 6. Bedriv forskning för evidensbaserade program och principer. Aktörer och forskare inom kvinnors säkerhet i städer bör: Utveckla etiska normer för arbetet, inklusive ett konfliktkänsligt arbetssätt och göringen-skada -metoder. Satsa på övervakning och utvärdering för att mäta framgång i kvinnors säkerhet i städer. Fånga upp olika och marginaliserade kvinnors säkerhetserfarenheter för att se till att samhällstjänster och principer är relevanta för alla. Diskussion äger rum om lokalt våld mot kvinnor

10 Inledning Över hela världen upplever kvinnor varje dag våld eller rädsla för våld. Internationella avtal om mänskliga rättigheter slår fast att våld mot kvinnor är ett brott mot kvinnors mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, och att detta våld förekommer både privat och offentligt. Mäns våld mot kvinnor speglar historiskt ojämställda maktförhållanden mellan män och kvinnor. Det är även något som gör kvinnor underordnade män i olika områden i livet. Länge fokuserade forskning om våld mot kvinnor på våld i hemmet och våld i nära relationer. Det drog nödvändig uppmärksamhet till det faktum att privat våld i hemmet måste förstås som ett allmänt problem. Världen över ser vi dock ett ökat erkännande av samband mellan våld mot kvinnor, stadsplanering och säkerhet, särskilt i fattiga samhällen. Att identifiera kopplingar mellan arbetet med kvinnors rättigheter med urbant arbete medför att man binder samman tre områden: offentliga platser, medborgarsäkerhet och kön. Privata och offentliga platser måste uppfattas som platser för politiska handlingar, socialt liv, ekonomisk utveckling och delad kultur (Vargas, 2008). Vems städer? Kvinnors rätt till staden Rätten till staden innebär att stadens alla invånare, särskilt de fattiga, ska ha samma tillgång till allt som en stad har att erbjuda och även rätten att ändra staden på sätt som de tycker är lämpliga (se Boer och de Vries, 2009). Denna rättighet har fött fram en social rörelse över hela världen. Ändå misslyckas analyser av situationen ständigt med att ta hänsyn till mångfalden, ojämlikheterna och maktstrukturerna som bestämmer vilka av stadens invånare som har mest tillgång till sina städer och inflytande i formandet av dem. Ökande klyftor mellan rika och fattiga gör att det blir någras privilegium att kunna njuta av staden och vad den har att erbjuda medan det är en avlägsen dröm för andra vars rättigheter, värdighet, legitimitet och delaktighet inte är självklara. När det kommer till mångfald, ojämlikhet och maktstrukturer i staden är kvinnors upplevelser ett nyckelområde. För att kunna upprätta program och principer som speglar kvinnors verklighet och som främjar kvinnors rätt till staden måste man utgå ifrån kvinnors upplevelser av den. En kvinna kan njuta av sin rätt till staden när hon lever fri från våld och rädslan för våld, och när hennes rättigheter respekteras där hon lever och arbetar. Urbanisering, fattigdom och ojämlikhet År 2007 bodde 50 % av världens befolkning i urbana områden, och det uppskattas att 61 % av världens befolkning kommer att bo i städer år 2030 (UNH-HABITAT, 2007i WICI o.a., 2008). Den snabbaste urbaniseringen sker i utvecklingsländer. Alla länder förutom Brasilien i den här rapporten har övervägande stor befolkning på landsbygden. År 2010 bodde 87 % av Brasiliens befolkning i städer, mot 48 % i Liberia, 20 % i Kambodja, 19 % i Nepal och 17 % i Etiopien. Till år 2045 förväntas andelen befolkning som bor i städer fördubblas i Kambodja och Etiopien. Till år 2050 förväntas Nepals urbana befolkning utgöra 48 % av dess totala befolkning, en avsevärd ökning jämfört med motsvarande siffra för 2010, som var 19 %. I Liberia och Brasilien

11 förväntas den del befolkningen som bor i städer nå 69 % respektive 94 % till år 2050 (UN Population Division, 2009). Urbanisering kan föra med sig nya möjligheter, särskilt till sysselsättning och deltagande i organiserade grupper. Det för dock också med sig många utmaningar. Städer kämpar för att kunna erbjuda samhällstjänster och infrastruktur som räcker till för att uppfylla behoven, och för att de ska finnas inom räckhåll för den växande befolkningen. Fattiga och kvinnor upplever särskilda hinder. I den här undersökningen var det ofta så att de utmaningar som kvinnor möter, speglade konsekvenserna av folkförflyttning från landsbygd till stad särskilt med tanke på säkerhet och hälsa, möjligheter på marknader och inom fabriksarbete och sämre tillgång till samhällstjänster och otillräckliga transportmöjligheter. Alltför ofta tolkas eller ursäktas utmaningarna som kvinnor möter i städer som kvinnors fel, snarare än som ett resultat av en struktur eller utformning som inte har skett från genussynpunkt. Dessutom känner sig inte kvinnor nödvändigtvis säkrare på formellt planerade offentliga platser eller på platser där det finns polis. (Inforuta) Vad anses som våld eller otrygghet i städer? Vem har makt att fatta beslut om säkerhet och trygghet och vems säkerhet tar beslutsfattarna med i beräkningen? Kvinnor och män flyttar till städer av olika anledningar. Till exempel kan de vara på jakt efter bättre jobb eller tvingas flytta på grund av interna konflikter och klimatförändringar (WICI, 2010b). När de kommer till städerna är de sårbara för olika slags risker. Risker kan vara bland annat: påtvingad avhysning, osäkert uppehälle, föroreringar och föroreningsrelaterade sjukdomar, miljökatastrofer, rasism, främlingsfientlighet, svag infrastruktur och frånvaron av grundläggande bekvämligheter och samhällstjänster. I utvecklingsländer och särskilt i fattiga samhällen sker ofta snabb tillväxt utan formell planering. Upplevelser av våld och säkerhet i städer är könsrelaterade Män och kvinnor i städer upplever våld på olika sätt. De upplever och uppfattar även beskydd och säkerhet på olika sätt. I de flesta länder är det mer sannolikt att män dödas av urbant våld än kvinnor, särskilt av personer som är okända för dem. Det är mer sannolikt att kvinnor utsätts för våld av personer de känner, men de utsätts också för våld från främlingar. Kvinnor uppger att de är mer rädda än män och lär sig från en tidig ålder att de inte ska gå ut ensamma (Women and Habitat Network of Latin America, i Rivas, 2010). Kvinnors rädsla för våld inskränker på deras rörlighet, vilket innebär en begränsning av hur de vistas på offentliga platser och även hur de rör sig från sina hem till offentliga eller andra privata platser. I hela världen är det vanligt att våld normaliseras och att kvinnor skuldbeläggs för sina negativa erfarenheter. Staten lyckas inte erbjuda tjänster för beskydd och förebyggande som tar itu med kvinnors säkerhet. Det här sammanfaller med de samhälleliga tendenserna i stort, där man ofta förbiser eller rationaliserar våld och trakasserier (Bowman, 1993). Män utgör majoriteten av poliser, busschaufförerer, stadsplanerare, fabriksägare och viktiga beslutsfattare, och även majoriteten av våldsförövare. Det gör att mäns fysiska, politiska och ekonomiska makt är oproportionerlig. Män kan alltså antingen avfärda eller rationalisera kvinnors erfarenheter av våld, eller så kan de vidta åtgärder för att ta itu med problemet.

12 Våld mot kvinnor på offentliga platser påverkar särskilt de mest marginaliserade. Kvinnors roller och skillnaderna mellan kvinnor beroende på härkomst, etnicitet, ålder, sexuell läggning, funktionsnedsättning, civilstatus och föräldraskap och socioekonomisk status har en direkt påverkan på hur kvinnor upplever städer varje dag. De kan promenera eller resa kollektivt för arbete, studier eller för hem- eller familjeärenden. Den globala rörelsen för säkra städer för kvinnor började ta form under 1970-talet, då grupper av kvinnor i olika länder över hela världen började organisera demonstrationer för att ta natten tillbaka. Efterhand började flera organisationer arbeta för kvinnors säkerhet i detta område. Dessa organisationer var bland andra Women in Cities International (WICI), Huairou Commission, Jagori, UN-HABITAT och UN Women (tidigare UNIFEM). Initiativen har varierat i geografisk omfattning och fokus. Det har omfattat kvinnors frihet från våld och rädsla för våld, utformning och användning av platser, ekonomisk självständighet och säkerhet (eftersom inkomst spelar en stor roll i att minska våld i hemmet och i att erbjuda valmöjligheter), infrastruktur, tillgång till tjänster, normer för kvinnors närvaro på offentliga platser, delaktighet i offentligt liv, och kvinnors känsla av egenvärde (WICI o.a., 2008). Kvinnors engagemang har stöttats av olika sorters parter, exempelvis myndigheter, välgörenhetsorganisationer, medborgargrupper och samhället i stort. De olika aktörerna har vågat utföra och genomföra strategier som kan åstadkomma verklig förändring i kvinnors säkerhet och trygghet. UN Women har till exempel genomfört program i Argentina, Colombia, Chile, Peru, El Salvador, Guatemala och Brasilien i Latinamerika. Bland annat har de arbetat med utbildning och övning för myndigheter, civilt samhälle, kvinnor, ungdomar, poliser och stadsplanerare om hur man gör städer säkrare för kvinnor. UN Womens globala program Safe Cities Free of Violence against Women lanserades i november 2010 I Quito (Ecuador), Kairo (Egypten), New Delhi (Indien), Port Moresby (Papua Nya Guinea) och Kigali (Rwanda). En av de viktigaste återstående utmaningarna för alla organisationer i området är att utvärdera alla förändringar i kvinnors liv till följd av arbetet för säkra städer. ActionAids särskilda arbetssätt: Kvinnor och staden, våld och urbanisering Utifrån andra organisationers arbete i rörelsen för säkra städer tog ActionAid år 2011 initiativ till att undersöka kvinnors säkerhet i städer och på urbana platser i flera länder där de verkar. ActionAid har tidigare arbetat i många år för att ta itu med våld mot kvinnor och flickor inom områden som våld i hemmet, hiv och aids, sexuella trakasserier och flickors utbildning. Projektets mål var att bygga vidare på tidigare arbete och utveckla nya verktyg och tillvägagångssätt. Dessutom ville man skapa medvetenhet om problemet hos allmänheten och utveckla praktiska strategier för att förbättra kvinnors säkerhet i städer. Visionen bakom undersökningen är kvinnors rätt att slippa våld och säkerhetsrisker som uppstår när infrastruktur och samhällstjänster brister, och när städernas miljöer är dåligt planerade eller underhållna. Undersökningen utreder hur våld och osäkerhet begränsar kvinnors rörlighet och deras delaktighet i samhället. Kvinnors säkerhet innebär arbete med två överlappande områden Undersökningen drevs av uppfattningen att kvinnor är rädda för och upplever våld som faller in i två huvudkategorier: våld mot kvinnor och våld som uppstår ur otrygghet i städer, särskilt i samband med urbanisering och fattigdom. Kvinnor kan uppleva dessa två typer av våld

13 samtidigt. Till exempel kan en kvinna våldtas av någon hon känner (könsrelaterat våld), sedan få det förminskat eller rationaliserat (en annan form av könsrelaterat våld) och sedan få problem med otillräckliga samhällstjänster då hon söker juridiska åtgärder och tillgång till sjukvård (urban otrygghet). Två faktorer är värda att notera om erfarenheterna av våld i den här undersökningen. Först och främst kallade kvinnorna i undersökningen inte alltid sina upplevelser för våld. Till viss del kan det förklaras av hur våld normaliseras och görs osynligt, och av faktorer som avskräcker kvinnor från att prata om och anmäla våld. För det andra upplevde kvinnor strukturella former av våld, inklusive sådana som är följder av urbanisering. Till exempel kan en kvinna ha flyttat till en stad där hon, på grund av att hon bodde i ett fattigt område, inte kunde utnyttja det hennes stad hade att erbjuda. Figur 1: de överlappande områdena i kvinnors otrygghet Våld mot kvinnor sexualiserat våld våldtäkt trakasserier Våld i nära relationer, dvs. utövat av partners i hemmet eller offentligt Mord/mord på kvinnor Hedersbrott sexuella övergrepp Oönskade och nedvärderande kommentarer, gester, beröring och stirrande Otrygghet relaterat till urban fattigdom Svag infrastruktur, t.ex. polis, gatubelysning, bostäder och renhållning Hinder från att nå t.ex. hälsotjänster Hinder från utbildning eller säker sysselsättning Folkförflyttning på grund av konflikter, klimatförändringar eller arbete Sysselsättning i den informella ekonomin Planering/utformning utan genusperspektiv ActionAids särskilda arbetssätt - dess vision, utformning och förverkligande - är baserat på mänskliga rättigheter och delaktighet. Metoder som är byggda på deltagande är vanligt i utvecklande och humanitärt arbete och diskurser, och därför är det viktigt att klargöra vad det betyder i det här projektets sammanhang. Arbetet för säkrare städer är beroende av ett transformativt sorts deltagande. Kvinnor är med och skapar eller leder utformningen och genomförandet av arbetet genom att använda verktygen som finns, vilket gör att de bygger upp sin kapacitet, sitt kritiska medvetande och självförtroende. Kvinnorna stärks även i att kräva rättigheter och öka ansvarsskyldigheten i sina urbana områden. Att identifiera och prioritera kvinnors erfarenheter ger ny information som kan användas för att stärka beslut som fattas om säkerhet och rörlighet. Deltagande är särskilt relevant för arbetet med kvinnors säkerhet eftersom behovet av att förändra sociala normer och mönster för interaktion, värderingar, vanor och institutioner påverkar alla (WICI o.a., 2008).

14 ActionAids undersökning genomfördes från maj till september 2011 i fem länder, där alla länderna valde ett eget fokus: Brasilien kvinnor som lever i fattiga områden i tre städer i delstaten Pernambuco: Recife, Cabo de Santo Agosthino och Mirandiba Kambodja kvinnliga klädfabriksarbetare i utkanten av huvudstaden Phnom Penh Etiopien kvinnor som sysslar med informell försäljning i Addis Abeba Liberia kvinnliga universitetsstudenter från tre universitetsområden i Monrovia och Gbarnga Nepal kvinnor som reser med kollektivtrafik i Katmandudalen Först beskriver den här rapporten kort metoden som användes i länderna. Det följs av ett kapitel som presenterar resultaten från varje land. En jämförande översiktsanalys följs av rekommendationer för principer och program. En kommentar om metod I vart och ett av de fem länderna identifierade ActionAids team och lokala samarbetspartners en kvinnlig målgrupp och/eller fokusområde. Grupperna utrustades med en verktygslåda, och från den valde de metoder och verktyg för att undersöka kvinnors upplevelser av säkerhet. För att få informationen de sökte uppmanades teamen att anpassa verktygen på sätt som var lämpliga sett till kulturen och sammanhanget. Alla länder utförde intervjuer med viktiga uppgiftslämnare och fokusgruppsdiskussioner (FGD). De flesta utförde säkerhetsgranskande promenader, där kvinnor går genom offentliga platser för att ta reda på vilka fysiska eller sociala egenskaper som gör att dessa platser känns säkra eller osäkra. Kartläggande övningar genomfördes också och visade sig vara bland de mest effektiva, stärkande och populära verktygen för de kvinnliga deltagarna. Alla länderna prioriterade kvinnors erfarenheter men samlade också in uppgifter från ansvariga, medhjälpare och förövare som kvinnor ofta identifierade som direkt eller indirekt ansvariga för att ha haft inflytande över beslut som påverkar kvinnors säkerhet. Pilotarbetets huvudfaser 1. Länder väljer målgrupper och fokusmråden 2. Snabb situationsanalys I varje land 3. Utveckling av verktygslåda för säkerhetsgranskningar som utgår från resultaten av den snabba situationsanalysen 4. Uppgiftsinsamling som visar en säkerhetsgranskning, som innehöll säkerhetspromenader, kartläggande övningar, intervjuer etc. 5. Uppgiftsanalys och nedskrivning av ländernas resultat 6. Rapport och reflektion av ländernas erfarenheter som grund för vidare steg Efter en inledande analys av undersökningsteamen på landsnivå utvecklades resultaten vidare genom ett samarbete mellan personal från ActionAid och konsulten som förberedde den här rapporten.

15 Arbetsgrupperna uppmanades att få medgivande från deltagarna, bland annat för bandinspelning och fotograferande. Grupperna uppmanades också att se till att oavsiktliga risker eller skada minimerades i undersökningen. Metoden beskrivs i djupare detalj i bilagan. Denna innehåller vidare information om tillvägagångssätt och verktyg, viktiga exempel på anpassning för den aktuella arbetsgruppen, och en diskussion om etik och gör ingen skada -metod såväl som begränsningar. Med tanke på hur många olika metoder som användes kan inte de som vill utföra liknande studier bara anta att resultat eller verktygsanvändning kan generaliseras och överföras på andra städer, länder eller kvinnogrupper. Ingen kan hitta det som kommer fungera för våra städer genom att titta på trädgårdsstäder i förorterna, manipulera skalenliga modeller, eller uppfinna drömstäder. Man måste gå ut och gå. Jane Jacobs, LÄNDERNAS RESULTAT Tabellen nedan identifierar målområden, eller kvinnogrupper och fokusområden i vart och ett av de fem länderna: Område 1 Brasilien Kambodja Etiopien Liberia Nepal En bred uppfattning om kvinnors säkerhet, avsedd att omfatta alla områden från hemmet och till, från och inom offentliga platser i tre städer Rörelse mellan inackorderingsrum till toaletter, och till fabriker för arbete Resor från Addis till landsbygdsområden för att finna produkter att sälja Område 2 I fabrikerna På marknaderna På Område 3 I inackorderingsrum I hemmet / samhället som påverkar kvinnors möjlighet att driva verksamhet På kollektivtrafik till och från universitet universitetsområden I inackorderingsrum Bruk av kollektivtrafik för att ta sig till jobbet, studieorten eller hem Väntan vid resor med kollektivtrafik I Brasilien kunde en jämförelse göras mellan tre städer i olika storlek, med fokus på kvinnor i de fattigaste och mest otrygga områdena inom varje stad. Nepal försökte fånga kvinnors erfarenheter i kollektivtrafiken genom flera delar av staden, bland annat vad som händer medan kvinnor väntar på transport. Nepal var det enda landet som valde att fokusera på en specifik form av våld, i det här fallet trakasserier, som den vanligaste formen av våld som kvinnor upplever i kollektivtrafiken. Liberia riktade sig mot kvinnliga universitetsstudenter (och därmed yngre kvinnor), och utforskade deras upplevelser genom tre universitetsområden. Liberia involverade män i en större utsträckning än de andra länderna och genomförde flera fokusgrupper där båda könen var delaktiga. Det här skapade en helt ny dialog. Genom att analysera kvinnliga klädfabriksarbetare undersökte Kambodja områdena runt fabrikerna, inklusive hur kvinnor rör

16 sig mellan fabriker, inackorderingsrum och toaletter. Den här fallstudien drog uppmärksamhet till kvinnors situation som inflyttade från landsbygden till fattiga områden i städer. Kambodja, Etiopien och Liberia tog med en privat (icke-offentlig) plats i sina säkerhetsgranskningar: kvinnors hem. I Liberia och Kambodja utgjordes dessa hem av inackordering i delade rum. Dessa fallstudier visade att fattiga kvinnor ofta delar rum med andra, vilket suddar ut gränserna mellan vad som är en privat och en offentlig plats. I Liberia och Kambodja trädde sexualiserat våld, bland annat våldtäkt, fram som en överhängande risk i större utsträckning än i andra länder. Genom att rikta in sig på kvinnliga försäljare fäste Etiopien i likhet med Kambodja fokus på en särskild typ av kvinnors sysselsättning och de många risker som kvinnor möter i stadsområden där de arbetar. Brasilien kvinnor i tre städer av olika storlekar Bakgrund Förväntan på VM 2014 och OS 2016 har resulterat i stora nya initiativ för städer i Brasilien, bland annat några som syftar till att ta itu med det urbana våld som länge har varit ett problem 1. Hur dessa initiativ kan påverka stadens fattigaste invånare i form av påtvingade avhysningar, kraftigt höjda bostadspriser och nya sorters våld och beskydd är anledning till oro. En överväldigande majoritet av Brasiliens befolkning är urban. Landet har upplevt snabb ekonomisk tillväxt (i en större utsträckning än andra länder som är en del av den här rapporten), och ändå existerar starka socioekonomiska, etniska och könsrelaterade ojämlikheter inom och mellan urbana samhällen. Tillväxt och urban utveckling kan förbättra säkerheten för alla, men också orsaka större uteslutning såvida inte förändringarna uttryckligen gäller situationen för de fattigaste brasilianska kvinnorna, männen, flickorna och pojkarna. Den här pilotstudien ägde rum i tre städer i Pernambuco, historiskt sett en av Brasiliens fattigaste och mest våldsamma städer. Under 2000-talet har flera våldsnivåer ökat i Pernambuco. Drog- och vapenhandel har fortsatt och det finns knappt några förebyggande och beskyddande åtgärder (Amnesty International, 2008). Huvudstaden Recife har ett av de högsta mordtalen per invånare i hela landet (Souza och Lima, 2007; Nóbrega 2008). De allra flesta personer som mördas i Pernambuco är män. Med ungefär 300 anmälda mord på kvinnor varje år mördas dock fler kvinnor i Pernambuco än i någon annan delstat i Brasilien. Enligt den feministiska icke-statliga organisationen SOS Corpo skedde 55 % av dessa mord mellan år 2002 och 2004 på offentliga platser. Generellt sett är nivåerna på urbant och könsrelaterat våld högre i Pernambuco än i angränsande delstater i den nordöstra regionen i Brasilien. Vidare ökade antalet anmälda 1 Större initiativ är till exempel urbana lugnande polisenheter (UPP enligt dess portugisiska akronym) vilket syftar till att ta bort ledare inom droghandeln och sätta in särskilt tränade lugnande polisenheter i urbana informella bostadsområden. Det åtföljande sociala initiativet UPP siktar på att förbättra infrastruktur och hållbar säkerhet efter den inledande lugnande effekten. Plan for Acceleration of Cities är ett regeringsprojekt som är verksamt i alla delstater. Det större urbana byggprojektet som kvinnor diskuterade i den här undersökningen var återuppbyggandet av hamnen i Suape i Cabo de Santo Agostinho. En våg av främst manliga inflyttade från fattiga landsbygdsområden har anlitats för byggandet och kvinnorna rapporterade händelser där de inflyttade arbetarna trakasserade dem på offentliga urbana platser.

17 våldshandlingar mellan 2005 och 2008 (SOS Corpo, 2008). Fórum das Mulheres de Pernambuco har ordnat månatliga vakor för att väcka uppmärksamhet kring det växande antalet kvinnor som mördas. I den nordöstra regionen där Pernambuco ligger känner sig både kvinnor och män mer otrygga än i någon annan region i landet. I en undersökning som gjordes i Pernambuco sade 78 % att de även trodde att sexualiserat våld ökade (IPEA, 2010 och Nóbrega, 2008). Generellt sett kände sig kvinnor mer otrygga än män, både hemma och på offentlig plats. Brasilien har inga särskilda principer eller lagar för att skydda kvinnor på offentliga platser. Juridiskt bedöms fall enligt brottsbalken utan hänsyn till kön. Maria da Penha-lagen (2006) har hjälpt med hänsyn till våld i hemmet, men mycket mindre kunskap finns om kvinnors otrygghet på offentliga och urbana platser. Det råder också en brist i samhällstjänster för kvinnliga offer för urbant våld. UNIFEM (som nu är en del av UN Women) har dock stöttat arbete i den här frågan i Pernambuco gjordes planer upp för att bekämpa våldet mot kvinnor och Pact for Life- och Women s Peace-program upprättades i Pernambuco. Den här undersökningen innefattade en undersökning av tre olika stora städer i delstaten Pernambuco; Mirandiba med invånare, Cabo de Santo Agosthino (kallat Cabo i resten av detta kapitel) med invånare och Recife, med en befolkning på över 1,5 miljoner. Till skillnad från de andra länderna i den här rapporten fokuserade undersökningen i Brasilien inte bara på landets huvudstad. Som stad är Mirandiba extremt fattig med 76 % av invånarna under fattigdomsgränsen, och nästan 57 % anses leva i absolut fattigdom. Cabo är en mellanstor kuststad. I huvudstaden Recife är inkomstklyftorna stora i och med att 10 % av de rikaste invånarna står för 55 % av all inkomst (IBGE 2010 Census). Samarbetspartnerna i Brasilien var bland annat feministiska organisationer (Casa da Mulher do Nordeste i Recife och Centro das Mulheres do Cabo), kvinnorättsgrupper och andra samhällsorganisationer (ETAPAS i Recife och Conviver/Fórum de Mulheres de Mirandiba). Organisationerna gjorde det lättare för olika kvinnor från dessa samhällen att delta. De flesta av deltagarna var mellan 30 och 50 år gamla men en del var mycket yngre (några under 18) och några var äldre kvinnor. Deras hushåll var låg- till låg/medelinkomst. Nordöstra Brasiliens befolkning är främst av afrikanskt, eller blandade afrobrasilianska och inhemska ursprung, vilket speglades i den etniska mångfalden bland kvinnliga deltagare i varje samhälle.

18 Resultat ActionAids Brasiliengrupp började genom att fråga kvinnliga deltagare i de fyra samhällena: Vad ska en stad ha för att vara säker för kvinnor? Svaren visas i tabellen nedan: Samhälle 1 (Cabo): Vad ska en stad ha för att vara säker för kvinnor? Samhälle 2 (Recife): Samhälle 3 (Recife): Samhälle 4 (Mirandiba): Att inte vara rädd för att gå hemifrån Frihet att komma och gå utan rädsla för att bli rånad eller moraliskt eller fysiskt antastad Viktiga frågor för kvinnor förs fram till myndigheter Gemensamt ansvar En stad utan våld Socialt inkluderande: kvinnor ska kunna göra anspråk på sina rättigheter Frihet att lämna hemmet, ha på sig vad man vill ha på sig Rätt att dejta och visa ömhet på offentliga mötesplatser Rätt att gå på fest Rätt att utöva fysiska aktiviteter utan sällskap [Hantering av] ankomsten av inflyttade män för byggandet av hamnen i Suape, med en ökning av sexarbete och sexuella trakasserier/utnyttjande på offentliga platser Arbete med våld mot kvinnor Kvinnor lider inte av mer våld än män Frihet Platser där man kan gå lugnt och stilla Respekt Unga, svarta, fattiga kvinnor är inte mindre trygga Frihet att arbeta, att komma och gå Jämställdhet: kvinnor kan göra samma saker som män Liv utan fördomar Säkerhet Bygga platser som fungerar för kvinnor Respekt Frihet Sammanhållning, för utan det kommer man ingenstans och det är så man slåss för sina rättigheter Jämlikhet Samarbeten för att föra kampen framåt Transport så att kvinnor kan delta i möten/arbeta Hälsa Utbildning Bostäder Myndigheters åtaganden Tillgänglig och flexibel Delaktighet Jämställdhet Säkerhet Frihet att komma och gå En stad utan våld Allmön belysning Kontroll av droganvändandet Bättre transportmedel, minskad gatutrafik Bättre och mer (välutbildad) polis Genom undersökningen underströk kvinnor att de ofta känner sig otrygga. I allmänhet kan det sägas att medan män är rädda att mördas eller rånas på gatan har kvinnor liknande rädslor men kvinnor är också rädda för våldtäkter. Ibland är kvinnor mer rädda för våldtäkter än för mord. Genom kartläggningsövningar och andra verktyg identifierade kvinnor en mängd säkerhetsfrågor bortom sexualiserat våld. De vanligaste problemen som nämndes i de tre städerna var: droger/trafficking och våld samt rädsla för våld som förknippas med de sakerna, brist på pålitliga poliser, våldtäkt, rädsla för våldtäkt, dålig infrastruktur i form av dålig belysning, gatuunderhåll, och transport, rån och otillräcklig tillgång till samhällstjänster. Dessa och flera relaterade teman uppstod ur

19 fokusgruppsdiskussionerna, säkerhetspromenaden och andra aktiviteter med kvinnor, och även genom intervjuer med ansvariga. Våld mot kvinnor på offentliga urbana platser har fått ganska lite uppmärksamhet. Det har inte funnits en total brist på erkännande att kvinnor utsätts för våld offentligt/utanför hemmet, men Brasiliens kvinnorörelse har prioriterat våld i hemmet. Alltså kan fler framsteg, åtminstone gällande lagstiftning, ses i hanteringen av våld i hemmet. Våld i hemmet togs också upp upprepade gånger under diskussioner med kvinnor och i intervjuerna i den offentliga sektorn som utfördes för denna undersökning. Kvinnor berättade ofta historier om någon de kände som utsatts för våld i sitt hem. I ett av samhällena i Recife och i Mirandiba lyfte kvinnor fram rädslan att deras barn skulle bli inblandade i våld och trafficking, utöver den otrygghet kvinnorna själva kände. När de tillfrågade i fokusgruppsdiskussionerna talade om platser där de kände sig säkra pekade kvinnor alltid ut hemmiljön men lade till att former av våld som förekommer på gatan också kan ta sig in i deras hem, exempelvis genom inbrott. Kvinnor sa att de skulle be om hjälp från familj och vänner om något skulle hända på gatan snarare än att lita på polisen. De kände att en polisanmälan bara skulle resultera i uteblivet eller för sent gensvar. Både kvinnor och representanter från den offentliga sektorn från alla samhällen uttryckte starka samhälleliga förväntningar på att kvinnor inte skulle gå ut ensamma, särskilt på kvällen. Kvinnorna lyfte fram den allmänna förekomsten av droger och trafficking och hur det skapar rädsla för våld 2. Kvinnor i alla fyra samhällen betonade att trafficking var ett särskilt bekymmer och beskrev hur de trodde att det ökade våldet och otryggheten, särskilt för kvinnor och ungdomar. Till exempel sa kvinnorna att droger bidrog till mer våld (bland annat sexualiserat våld och stölder) och lockar unga män till roller som ger pengar och status. Som en kvinna sa, de är pojkar, inte män. De är 16 och 17 år gamla pojkar, beväpnade, med droger. De kvinnliga deltagarna återkom ofta till diskussionen om droger och trafficking, men dessa frågor togs nästan aldrig upp som viktiga aspekter av kvinnors säkerhet i städer vid intervjuer med representanter för den offentliga sektorn. I ett samhälle i Recife i synnerhet beskrev kvinnor ett generaliserat klimat av rädsla kring trafficking. Kvinnor i det här samhället diskuterade inte gärna traffickingfrågor, talade tystare (en del undvek att tala helt och hållet) under säkerhetspromenaden och stängde dörren under kartläggningsövningen. De ville även veta hur informationen från undersökningen skulle användas och huruvida deras namn skulle nämnas. Under en kartläggningsövning i detta samhälle i Recife nämnde en kvinna att det finns fler problem, men vi är rädda att prata om 2 Flera studier har undersökt de välkända intersektionerna mellan droger, trafficking och brottslighet i Brasilien. Det är värt att notera att resultat från denna undersökning stämmer överens med en tidigare studie som utfördes av Amnesty International i sex brasilianska delstater 2008, inklusive i Pernambuco. Studien från Amnesty International fokuserade på kvinnor som bodde i samhällen som dominerades av gäng och/eller droghandel. Resultaten innebär viktig påverkan på kontrollen av kvinnors platser och rörlighet. Statliga myndigheters frånvaro i fattiga samhällen tillåter droghandlare att behålla makten, till exempel genom att upprätta utegångsförbud, administrera transportsystem och utmäta straff (dvs. agera som en inofficiell sorts polis). Boende påverkas av territoriella dispyter mellan rivaliserande gäng, av polisvåld, och stigma. Amnestyrapporten beskriver också hur kvinnor ibland blir iblandade i kriminella aktiviteter för att ta över eller fortsätta kriminella aktiviteter som påbörjades av deras män, söner och bröder.

20 dem. I det andra samhället i Recife och i de andra två städerna kände kvinnor också rädsla associerad med trafficking men var mindre benägna att prata om det. Snarare än att beskriva en mer utbredd otrygghet diskuterade kvinnor i dessa andra områden hur man undvek av särskilda platser där droghandel skedde. En fokusgruppsdiskussioni Cabo drog uppmärksamhet till både beskyddandet och kvinnornas rädsla, och till hoten relaterade till trafficking: En kvinnlig bekant känner sig säker här på grund av [gangstrarna/de som sysslar med trafficking] som tog hand om samhället, som övervakade allt som hände. Men det ger dig bara trygghet när de inte är ute efter dig [alltså vill dejta dig] mannen som kontrollerade ingången till samhället bestämde sig en dag för att han ville träffa henne och sa åt henne att gå och klä upp sig för att gå ut med honom nästa dag klockan 19. Om hon inte följde med skulle han döda hennes barn och man. Hon hade inget val. En annan kvinna från Cabo målade upp en liknande bild av kombinationen av beskydd och hot: Jag brukade jobba på ett ställe, och jag kom hem sent för att det fanns sådana personer som höll till runt baren i närheten av busshållplatsen. [På den baren] fanns också killarna som hade hand om gatorna [menar dem som sysslar med trafficking]. När jag gick förbi där brukade de säga du kan gå förbi, gå förbi. Jag menar det är [en sorts] trygghet, men det är en falsk trygghet. För med dem har du två val: gör som de vill, eller dö. Och de kommer döda dig och hela din familj. En kvinna från Cabo kände att det tidigare fanns mer skydd inom samhällena från de som sysslar med trafficking, men att detta skydd nu var borta: I dag har de ingen respekt för människorna i området längre, för äldre människor allt handlar om knarkpengar. Om någon ur deras egen grupp våldtar någon eller gör inbrott i någons hus stannar det där. Till och med polisen är rädd för dem. En äldre kvinna märkte att hennes rädsla för att gå från sitt hem till Mirandibas mer centrala delar hade ökat med tiden: Förut brukade jag gå för att ta mig till kyrkan och be med en flicka jag brukade ta hand om, men nu är jag rädd för att gå vägen från mitt hus till staden. Vägen är väldigt isolerad och människor är dåliga i dag. Gud vet vad som skulle kunna hända. Förutom vanlig knarkhandel som förekom i alla städerna förekom också grosshandel av marijuana på grund av att de största marijuanaproducenterna fanns i närheten. Kokain och crack är också centralt för trafficking i de här städerna och påverkar otryggheten som kvinnorna måste stå ut med. Kvinnor i Cabo kopplade samman alkohol med större incidenter av trakasserier på offentliga platser och i hemmet. Alkohol togs upp som ett problem även i Mirandiba, där möjligheterna till fritidisaktiviteter är mest begränsade. Förutom oro över knarklangare och personer som sysslar med trafficking beskrev kvinnorna sin rädsla för droganvändare. De sa att det är mer troligt att män som är drogpåverkade skulle råna eller våldta dem. I allmänhet litade kvinnorna i undersökningen inte på polisen. Som berättelserna ovan avslöjar hade personerna som sysslade med trafficking avsevärt mycket lokal kontroll i alla samhällena, och i synnerhet i ett av samhällena i Recife. Dessutom kommer polisen sällan till de fattigaste och mest otrygga samhällena. Genom denna undersökning har kvinnor uppgett att polisen inte patrullerade tillräckligt eller stannade länge nog.