Civilsamhällets Norden

Transkript

1 Civilsamhällets Norden

2

3 CIVILSAMHÄLLETS NORDEN Papers presenterade på ett seminarium om nordiskt samarbete i januari 2004 Red. Heidi Haggrén, Ruth Hemstad & Jani Marjanen CENS 2005

4 Centrum för Norden-studier (CENS) vid Renvall-institutet Helsingfors universitet Centrum för Norden-studier Renvall-institutet PB 59 (Unioninsgatan 38 A) Helsingfors universitet FINLAND Copyright: CENS och författarna 2005 ISBN (PDF)

5 Innehåll Förord 7 INTRODUKTION Bengt Sundelius & Claes Wiklund Norden i zick zack: Från nordisk nytta till idémakt 10 NORDISKT FRIVILLIGSAMARBETE Ruth Hemstad Det nordiske akademiske samarbeidet og skandinavismen 16 Dag Thorkildsen Fra kirkelig skandinavisme til nordisk kirkelig samarbeid 32 Riitta Mäkinen Finska agronomers skandinaviska kontakter, deras alternativ och bondens nationella roll 42 Peter Johansson Mellan gemenskapliga förpliktelser och eget intresse: Nordiskt försäkringssamarbete från unionsupplösning till mellankrigstid 56 Laura Kolbe Huvudstadssamarbete i Skandinavien och den nordiska myten om det folkliga självstyret 64 5

6 FÖRENINGARNA NORDEN Svein Olav Hansen Det mangler et eller andet. Der har egentlig altid gjort det: Samarbeidsstrukturer i Foreningene Norden 72 Anders Ljunggren Föreningarna Nordens linjeföring Författarpresentationer 82 6

7 Förord Drygt tre år sen grundades i Helsingfors forskarnätverket Det nordiska samarbetets historia: proklamationer, program och praktiker. Bakom initiativet var Centrum för Norden-studier vid Renvall-institutet vid Helsingfors universitet ( helsinki.fi/hum/nordic/). Idén var att samla ihop forskare som delade ett gemensamt intresse: forskning om nordiskt samarbete. Initiativet fann understöd bland nordiska och tyska forskarkretsar och i februari 2002 såg nätverket dagsljus för första gången. Nätverket fann snabbt sin målgrupp: två år senare hade det över 60 forskare på sin medlemslista. Det nordiska samarbetet har länge uppfattas som en självklar beståndsdel i de nordiska ländernas samhällsliv. Självklarheter blir inte i första taget föremål för kritisk granskning. Detta har gällt också nordiskt samarbete. Bilden av nordiskt samarbete är för vardaglig och okontroversiell, nästan långtråkig, för att väcka stora känslor eller uppmärksamhet. Men just denna vardaglighet och självklarhet gör det ytterst intressant. Ur ett jämförande perspektiv är de nordiska samarbetserfarenheterna långt ifrån en trivial sak. Vår mission är att öka kunskap om och forskning kring nordiskt samarbete och nordiska särdrag samt Norden som aktör i världen. Målsättningen är att lyfta fram teser rörande nordisk samarbete och kritisk granska de empiriska förutsättningarna för dessa antaganden. Fastän det finns kunskap och forskning om nordiskt samarbete är det kartlagda fältet dock ojämnt och har många luckor. Det speciella med det nordiska samarbetet är att det fungerar inom en lång rad olika sektorer och på olika nivåer av det nordiska samhället. Vi har identifierat fyra viktiga nivåer: 1) samarbetet inom det nordiska samarbetets officiella organ (Nordiska Rådet, Nordiska ministerrådet, de diplomatiska relationerna mellan de nordiska ländernas regeringar); 2) det frivilliga arbetet inom frivilligorganisationer som programmatiskt tagit till sin uppgift att stärka den nordiska gemenskapen; 3) utbytet av varor på en gemensam marknad, inklusive arbetsmarknaden, samt 4) vardagspraktiker (dvs. olika typer av kontakter som nordiska aktörer upprätthåller i sina vardagliga sysslor). När historiker och samhällsvetare inventerat och analyserat det nordiska samarbetet har uppmärksamheten framför allt riktats mot det officiella samarbetet och det samarbete som ägt rum inom organisationer som programmatiskt tagit sig 7

8 uppgiften att öka en nordisk integration. Vi anser dock att det är viktigt att få fram empiriskt kunskap också om de andra nivåerna i nordiskt samarbete. Med fokus på samarbetets olika nivåer strävar nätverket efter att i fortsättningen, delvis som ett resultat av forskningen inom nätverket, skapa större förståelse för centrala samhälleliga processer i Norden. Ur ett jämförande perspektiv är det den sist nämnda nivån, vardagspraktikerna inom olika delar av arbetslivet, förvaltningen och frivilligsektorn, som satt sin speciella prägel på det nordiska samarbetet. Norden och nordiskt samarbete har ofta setts som samarbetsmönster som växt fram nedifrån genom initiativ från gräsrotsnivån inom samhällets olika sektorer. Fastän denna typ av frivilliga, mer eller mindre informella samarbete över de nordiska nationsgränserna på goda grunder ansets vara centralt och specifikt för det nordiska samarbetet finns det dock mycket litet empirisk forskning på just detta område. Därför vill nätverket lägga speciell vikt på just denna nivå. Nätverket arrangerade sin första workshop i november 2003 i anslutning till konferensen Norden at the Crossroads i Helsingfors. Denna workshop fick fortsättning i januari 2004 då nätverket arrangerade seminariet Civilsamhällets Norden på Schæffergården (Danmark). Seminaret ble støttet av Fondet for dansk-norsk samarbejde, Letterstedtska föreningen och Centrum för Norden-studier, CENS (Helsingfors universitet). Temaet for seminaret var de frivillige foreningenes og profesjonenes nordiske kontakter, fra 1800-tallet og fram til våre dager. Den foreliggende rapporten består av papers presenterade på seminariet. Noen av artiklene er publisert tidligere, det gjelder Sundelius/Wiklund og Hansen, samt utkommer parallelt i andre versjoner, som hos Johansson og Hemstad. Rapporten følger konferansens opplegg: En innledende tekst om utfordringene for dagens offisielle nordiske samarbeid; en del om ulike former for frivillig nordisk samarbeid akademisk samarbeid, kirkelig samarbeid, samarbeid mellom agronomer, mellom hovedsteder og innen forsikringsområdet; og en del som behandler foreningene Norden i Sverige, Danmark og Norge. Det man i dag kan kalle et nordisk sivilsamfunn Civilsamhällets Norden har røtter tilbake til skandinavismens ideer om et nordisk fellesskap fra midt på tallet. Skandinavismen var et sammensatt prosjekt, og den viser at det forelå flere utkast til en nasjonal forståelse og identitet i Skandinavia i det 19. århundre, skriver Thorkildsen. Den skandinaviske bevegelsen fikk både politiske og kulturelle uttrykk, og førte også til praktiske resultater i form av et etterhvert utbredt skandinavisk samarbeid. En rekke profesjoner og grupperinger samlet seg på nordisk basis gjennom felles møter, særlig mot slutten av 1800-tallet. Thorkildsen og Hemstad ser på forholdet mellom skandinavismen og det tidlige nordiske samarbeidet innenfor henholdvis kirkelige og akademiske miljøer. Nordiske kirkemøter ble holdt mellom 1851 og 1871, studentmøter fra og nordiske akademiske møter mellom Ikke minst er 1890-årene og årene fram mot 1905 en interessant og lite påaktet periode med stor grad av skandinavisk samarbeid og entusiasme, påpeker Hemstad. Unionsoppløsningen i 1905 førte til en midlertidig pause i det nordiske samarbeidet, men kontaktene tok seg opp igjen, ikke minst i mellomkrigstiden. Et sosial- 8

9 politisk samarbeid om forsikringsordninger innenfor ulykkes- og sykeforsikringer kom igang allerede 1907 gjennom det første nordiske arbeiderforsikringsmøtet, som ble fulgt av en rekke andre møter. Møtet var et resultat av kontakter mellom norske, danske og svenske myndighetspersoner som så det som naturlig at de nordiske landene utvekslet erfaringer på dette området, skriver Johansson. Mäkinen ser på samarbeidet og kontaktene i mellomkrigstiden innenfor en annen profesjon agronomene. Fra finsk side var det kontakter både østover mot de baltiske landene og vestover mot det skandinaviske området, med et gradvis tettere skandinavisk agronomsamarbeid fra slutten av 1930-årene. Kolbe ser i sitt bidrag på samarbeidet mellom de nordiske hovedstedene, men jevnlige møter fra 1923 i form av skandinaviske kommunalkonferanser, etter hvert kalt nordiske hovedstedskonferanser. Rapportens siste artikler ser på utviklingen av foreningene Norden fra 1919 og frem til våre dager. Foreningene Norden har vært en viktig pådriver for det frivillige nordiske samarbeidet på 1900-tallet, ved siden av de mange profesjonskontaktene. Til dels er det ulike profiler mellom foreningene i Norge, Sverige og Danmark. Foreningen Norden i Danmark har i utgangspunktet hatt en klarere politisk profil samt en større oppslutning blant befolkningen, med et høydepunkt på 1960-tallet. Foreningen i Norge var mest skeptisk til for tett samarbeid, med bakgrunn både i landets lange unionshistorie og erfaringene fra Både fra dansk og svensk side ønsket man et tettere nordisk samarbeid mellom foreningene, som først gjennom Foreningene Nordens Forbund i 1965 fikk et felles organ. Hansen etterlyser i sitt bidrag et tettere nordisk samarbeid mellom foreningene Norden som han mener fortsatt i for stor grad er nasjonalt orienterte. Spenningen mellom det nasjonale og det nordiske løper som en rød tråd gjennom det nordiske samarbeidets historie. Til tross for dette er kontaktene mellom de nordiske landene mange og tette närmare och tätare än i någon annan del av världen, som Ingvar Carlsson skrev i sin memoarbok, her gjengitt av Ljunggren. Som aktiv nordist i dag kan Ljunggren vise til at det finnes flere enn 700 organisasjoner som har nordisk samarbeid som et av sine formål, og at de mange nordiske nettverk utgjør en sosial kapital som er av stor betydning men som ikke kan tas som en selvfølge. Seminaret og rapporten viser at det nordiske samarbeidet nå er gjenstand for ny interesse og ny forskning, som bakenfor det tilsynelatende selvfølgelige finner interessante utviklingstrekk og problemstillinger. Mye nasjonal forskning kan med fordel også gis nordiske perspektiver her er det et stort felt som dette seminaret og rapporten bare er et lite bidrag til. Artiklarna i denna volym är inte redigerade på traditionellt sätt, de varierar i stil och inställning, og kun mindre redaksjonelle endringer er foretatt. Samma gäller också språket, artiklarna publiceras på det språk som de presenterades på seminariet. Heidi Haggrén & Ruth Hemstad 9

10 NORDEN I ZICK ZACK Från nordisk nytta till idémakt 1 Bengt Sundelius & Claes Wiklund Vid årsskiftet 2001/2002 återgick Nordiska rådet till en sakutskottsbaserad samverkan. Våren 2002 gav Nordiska rådets kontrollkommitté professor Bengt Sundelius och fd utskotts- och partigruppsekreteraren Claes Wiklund i uppdrag att utvärdera Nordiska rådets omorganisation. Artikelförfattarna lade fram sin rapport vid Nordiska rådets utskottsmöten i Villmanstrand juni Rapporten innehöll 15 förslag till reformering av Nordiska rådets arbete och organisation. Förslagen följs upp vid Nordiska rådets session i Oslo FRÅN SAKUTSKOTT TILL TREPELARSYSTEM OCH ÅTER Under första delen av 1990-talet tog Nordiska rådet utrikespolitiken till sig efter framläggandet av Karin Söders internationella kommittés framåtsyftande betänkanden lämnades den första utrikespolitiska redogörelsen vid rådets 41: a session i Århus. Vad som förut hört till det mest förbjudna hade nu förvandlats till något i högsta grad tillåtet och politiskt relevant. Fem år senare var Nordiska rådet moget att ta ett nytt stort steg. Den första säkerhetspolitiska deklarationen föredrogs inför Nordiska rådets plenarförsamling i Helsingfors hösten Under mellantiden hade också en del annat skett. Vid rådssessionen i Reykjavik 1995 diskuterades rapporten Nordiskt samarbete i en ny tid. I rapporten skisserades en ny indelning av det nordiska samarbetet baserad på tre pelare. Fram till 1990-talets mitt arbetade Nordiska rådet med sex utskott; för budgetfrågor, för ekonomiska frågor, för miljöfrågor, för sociala frågor, för juridiska frågor och för kulturfrågor. Vid en dramatisk extrasession i Köpenhamn i slutet av september 1995 stöptes Nordiska rådets organisation om radikalt. Sex sakbaserade utskott blev till tre geografiskt strukturerade storutskott med inriktning på Norden, närområdena och Europa. Samtidigt slogs det fast att partigrupperna skulle utgöra dynamon i det nordiska samarbetet. Trepelarperioden varade i sex år I partipolitiseringens spår blev medlemsförslagen något färre, men i gengäld mer politiskt förankrade. Strategiarbetsgruppen med den danske rådspresidenten Svend Erik Hovmand och den finländske samarbetsministern Jan-Erik Enestam i spetsen lade fram sina förslag till förändringar av Nordiska rådets organisationsstruktur och till prioriterade områden i ministerrådets arbete vid rådssessionen i Köpenhamn hösten Alltjämt skulle det nordiska samarbetet vara skiktat i tre nivåer en nordisk, en närområdespräglad och en europeisk men det praktiska arbetet skulle nu fördelas på fem sakutskott. I stället för tre mycket stora utskott skedde en återgång till en sakutskottsbaserad samverkan. Anledningarna till detta var flera. Dels passade trepelarsystemet illa ihop med utskottsindelningen på nationellt plan, dels brast det i anpassning till strukturen inom ministerrådet, dels stämde det inte överens med Baltiska församlingens 10

11 organisation. Vid årsskiftet 2001/2002 sjösattes den nygamla utskottsorganisationen. Den kompletterades med en kontrollkommitté och en valkommitté. Utskottens verksamhetsområden blev kulturoch utbildning, välfärd, medborgar- och konsumentfrågor, miljö- och naturresursfrågor samt näringsfrågor. Presidiet fick ett övergripande ansvar för politiska och administrativa frågor, för de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna samt för kontakterna med andra internationella organisationer. Den senaste reformen begränsades till en förändring av rådets procedurer. Ingen betydande omdaning av sakinriktningen eller tyngdpunktsprofileringen genomfördes. En central fråga för oss utredare blev var den samnordiska samarbetsverkstaden finns. Reformen vid årsskiftet 2001/2002 syftade till att skapa personellt mindre och mer sakinriktade, arbetande utskott. Detta förutsatte, enligt vår mening, en samarbetsverkstad där initiativ tas, ärenden bereds, beslut fattas och uppföljning sker. Det reformerade samnordiska maskineriet måste anpassas till dessa krävande uppgifter, anser vi. PRESIDIET ETT SPLITTRAT SORGEBARN Presidiets möten präglas av ett rapporteringsraseri från otaliga internationella kontakter av mer eller mindre saklig betydelse för det egentliga samnordiska arbetet. Det saknas en strategisk blick för hur denna utåtriktade verksamhet bäst kan berika de samnordiska ambitionerna. Prioriteringar och fördjupningar behövs snarare än breda men flyktiga förbindelser. Man bör lyfta bort sakområdet utrikes- och säkerhetspolitik från presidiet och inrätta ett särskilt utskott för denna allt viktigare samarbetssfär. Sedan 1992 respektive 1997 utgör de utrikespolitiska och försvarsrelaterade redogörelserna viktiga inslag vid rådssessionerna. Ett antal rekommendationer har antagits inom området. Åtskilliga arbetsgrupper har verkat inom detta fält. Ett ökat samnordiskt engagemang inom detta sakområde kan tydligt skönjas. Om de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna lyfts bort från presidiets redan digra dagordning kunde arbetet inriktas dels på övergripande ledningsfrågor, dels på den politiska dialogen med ministerrådet. Strategiska överväganden kring formerna för och inriktningen av umgänget med andra mellanstatliga organisationer borde vara en del av detta ledningsansvar. Däremot kunde de mer rutinmässiga utomnordiska kontakterna spridas ut bland ledamöterna i de närmast berörda sakutskotten. Med ett snävare och politiskt tyngre ansvarsområde kan presidiets sammansättning reformeras. Den nuvarande konstellationen med 13 ledamöter framstår som alldeles för otymplig för ett ledningsorgan. Förvisso är det en styrka att samtliga länder och alla partigrupper finns företrädda i presidiets diskussioner och beslut. Detta kan dock uppnås med betydligt färre medlemmar. Vi förordar sju ledamöter, vilket skulle innebära nära nog en halvering av det nuvarande storpresidiet. Presidiet bör omvandlas till en primär arbetsverkstad för det nordiska samarbetet och upphöra med att vara en kodifierande församling. En kompromiss vore att inrätta ett arbetsutskott, och låta den bredare medlemskretsen sammanträda mera sällan. Vi anser att det är lika viktigt att samtliga länder finns någorlunda jämt representerade i presidiet som att samtliga partigrupper är företrädda där. Presidiet bör bestå av framstående parlamentariker, som har ingått eller skulle kunna tänkas ingå i en regering. På 1970-talet ingick i presidiet tidigare eller blivande statsministrar som Poul Schlüter, V.J. Sukselainen, Trygve Bratteli, Odvar Nordli, Kåre Willoch samt Olof Palme. SAMARBETSVERKSTADEN Den primära samarbetsverkstaden har flyttats från den klassiska parlamentarikersfären inom Nordiska rådet till ordförandeskapets tillfälliga kanslimaskineri. Mönstret påminner om den 1 En tidigare version av artikeln har publicerats i Nordisk Tidskrift 3/

12 politiska och mediala tyngdpunktsförskjutningen i de nordiska huvudstäderna från parlament till regeringskansli. I framtiden utgör det kravställande och uppföljande ansvaret en viktig nisch för Nordiska rådet. Förmågan att ställa tydliga krav på regeringssidan borde kunna förbättras. Kompetens för uppföljning, granskning och sakrevision skall etableras. Den nordiska nyttan gagnas genom en dylik förskjutning av det parlamentariska intresset från generella debattinlägg och tusenfotade rekommendationer till politiska utspel byggda på kritiskt granskande sakrevision av vad ministerrådet eller det ettåriga ordförandeskapet har eller inte har åstadkommit. Förr tillkom nya rådsinitiativ oftast inom de nationella delegationernas ram. Här plockades nya förslag till samarbetslösningar upp från olika intressenter inklusive Föreningarna Nordens idéverkstad och lanserades på den parlamentariska arenan. De nationella sekretariatscheferna samt presidiesekreteraren bildade en mycket tung instans i rådets sakbehandling. En sakfrågefokuserad framtidsuppgift för de nationella delegationerna och för deras sekretariat vore att verka än mer intensivt för en god koppling mellan arbetet i Nordiska rådet och de nationella parlamenten. Traditionellt företräder delegationerna ett enskilt lands samlade syn på det samnordiska arbetet. Detta är en vedertagen uppgift för nationella delegationer i olika internationella organisationer. Man kan vända på denna logik och i stället lyfta fram behovet av att samnordiska perspektiv och helhetslösningar i ökande grad präglar det nationella politiska arbetet. Nordiska rådets rekommendationer måste omsättas i praktisk inomnationell politik till gagn för medborgarna. FRÅNVARANDE PARTILEDARE OCH IHÄRDIGA GRÄNSRIDDARE Eftersom de flesta partiledare valt bort Nordiska rådet, är det samnordiska tydligen inte till nytta för dem. Om rådsarbetet skall anses vara värt tid och energi för våra toppolitiker måste vissa reformer komma till stånd. Nordens ledande parlamentariker behöver se Nordiska rådet som en arena där politiska poäng kan vinnas i den nationella kampen om den politiska makten. Kopplingen mellan den nordiska dagordningen och viktiga nationella problemkomplex behöver stärkas. Om partiledarna deltar i de årliga rådssessionerna följer media efter. Om mediebevakningen ökar, höjs förmodligen det medborgerliga intresset för det som sker samnordiskt. Resultat som kommer den enskilde nordbon till del tydliggörs. Därtill behövs modiga gränsriddare som genom idogt agiterande eller utredande röjer ny väg i svåra nordiska samarbetsfrågor. Under den nordiska guldåldern på 1950-talet fyllde värmlänningen och socialdemokraten Rolf Edberg en viktig pådrivande funktion. I dag lyfter värmlänningen och folkpartisten Runar Patriksson fram de konkreta gränshinderproblem, som försvårar ett blomstrande näringsutbyte eller mellanfolklig samlevnad tvärs över de rigida suveränitetsgränserna. Gränsriddare som Edberg och Patriksson sätter press på regeringarna och deras ämbetsmän. Liksom partiledare och tidigare statsråd behövs för att ge politisk tyngd åt Nordiska rådets arbete, kan gränsmarodörer som Edberg och Patriksson väcka engagemang och debatt. Återbruk av tidigare ministrar är ett annat sätt att höja nivån på Nordiska rådets bemanning. Den svenska socialdemokratiska regeringens rekrytering av den danske konservative fd statsministern Poul Schlülter som ordförandeskapets särskilda representant i gränshinderfrågan var något av ett mästerstycke. Den danska rådsdelegationen brukar innehålla flera tidigare ministrar. Marianne Jelved, Kaj Ikast och Ole Stavad utgör sentida exempel på detta. Gott så. NORDEN STEGET EFTER ELLER SPRÅNGET FÖRE EU? Debatten i Nordiska rådet bör knytas närmare till EU:s tunga dagordning, men utan att ensidigt an- 12

13 passas till i Bryssel tongivande synsätt. Nordiska synpunkter och gemensamma värderingar kan få genomslag i ärendeberedningen i de många EUorganen. Implementering av EU:s gemensamma beslut bör diskuteras samnordiskt för att uppnå en ensartad tolkning och efterlevnad av direktiven. De nordiska regeringarna kan tillsammans utöva idémakt i de otaliga rådslag som föregår formella beslut inom EU. Målet för en idémaktsgrundad solidaritetslinje inom EU borde vara att på grundval av en betydande regional värdegemenskap säkerställa en fördelaktig samhällsutveckling inom Europa och ett uppträdande gentemot omvärlden i linje med våra nordiska värderingar och sakintressen. Det föreligger sällan, om någonsin, ett motsatsförhållande mellan det nationella intresset och den samnordiska linjen i EU-sammanhang. Avvägningen är snarast mellan en omedelbar, egocentrerad fördel eller riskminimering och en mer långsiktig nationell vinst. Varje nordiskt land väger lätt i ett utvidgat och betydligt mer diversifierat EU. Utan samordningsomvägen över Norden kommer de enskilda ländernas framtida möjligheter att hävda sina intressen och grundvärden i europeisk eller internationell politik att förtvina. FEMTON REFORMFÖRSLAG Vi vill avslutningsvis peka på ett antal reformer, som skulle kunna göra Nordiska rådet ännu mera politiskt slagkraftigt. 1. Antalet medlemmar i Nordiska rådets presidium bör minskas från 13 till sju. Ansvaret som politiskt ledningsorgan förstärks. Andra uppgifter fördelas på utskotten. Samtliga fem länder skall vara företrädda i presidiet, vars ledamöter bör ha stor politisk tyngd. Idealet vore att presidiet som på och talen består av partiledare och tidigare statsministrar. 2. Ett sjätte sakutskott inrättas i Nordiska rådet för att sköta de allt viktigare utrikespolitiska och säkerhetspolitiska frågorna. I övrigt behålls utskottsorganisationen som den är i dag. Övergången från trepelarsystem till ett sakutskottsbaserat samarbete har skett smidigt. 3. Nordiska rådets rekommendationer måste vässas och antalet klämmar reduceras. Varje rekommendation bör ange vad som skall genomföras, hur detta skall genomföras och när uppgiften skall vara färdig. 4. Nordiska rådets kontrollfunktioner på nationellt plan intensifieras. Detta blir en huvuduppgift för de nationella delegationerna och deras sekretariat. 5. Den nordiska samarbetsverkstaden hör hemma i Nordiska rådet. Den skall inte vara beroende av ministerrådets ordförandeskaps tillfälliga drivkrafter. Nordiska rådets organ bör ägna mindre tid åt rapportering från möten och resor och mera utrymme åt politiska initiativ och uppföljning. 6. Den ökade partipolitiseringens negativa sidor bör beaktas i lika mån som dess positiva effekter dvs. debattens vitalisering, medial profilering och folklig legitimitet. 7. De tunga nordiska institutionerna bör spridas jämnare mellan de nordiska huvudstäderna. Stockholm är underförsörjt med nordiska institutioner. En återflyttning av Nordiska rådets gemensamma sekretariat till Stockholm bör övervägas. 8. Nordiska rådets valda ledamöter måste kunna nyttiggöra sitt nordiska arbete på hemmaplan. Förlägg fler utskotts- och presidiemöten utanför de nordiska huvudstäderna. 9. Partiledarna måste lockas tillbaka till Nordiska rådet. Ett minimum är att partiledarna deltar i de årliga rådssessionerna. Återbruk av tidigare ministrar som valda medlemmar av Nordiska rådet eller som chefstjänstemän och särskilda utredare är ett viktigt önskemål. 10. Nordiska rådets samråd med nordiska aktörer inom frivilligsektorn bör intensifieras. Föreningarna Norden och Nordens fackliga samorganisation bör ses som tunga samarbetspartners. 11. Nordiska rådet måste vårda sitt institutionella minne. Ett välskött arkiv och en kontinuerlig och heltäckande skriftlig dokumentation 13

14 behövs. 12. En gemensam kommenterande publikation med den år 1996 nedlagda Nordisk Kontakt som förebild bör övervägas. En samnordisk pappers- och nätbaserad tidskrift som redigeras av fristående politiska journalister behövs. 13. Nordiska rådets uppgift är dels att försvara tagen terräng, dels att göra inbrytningar på nya samarbetsområden. Att ta bort administrativa och tekniska gränshinder i Norrback-rapportens efterföljd utgör den mest akuta och trovärdighetsskapande uppgiften för närvarande. 14. Gemensamma arbetsmöten mellan Nordiska rådet och Baltiska församlingen bör fortsätta. Kontakterna behöver följas upp tydligt inom varje utskott i syfte att bygga en saklig grund för politisk samverkan inom EU:s ram. 15. Idémakt kan och bör utövas gemensamt internationellt. Nordiskt EU-samråd bör prioriteras i Imatradeklarationens efterföljd. Förverkligandet av beslut tillkomna inom EU:s ram bör ske samnordiskt. Nordiska rådet bör engagera sig fullt ut i det pådrivande arbetet när det gäller att påverka den europeiska dagordningen och det samarbetande Europas färdriktning. 14

15 15

16 DET NORDISKE AKADEMISKE SAMARBEIDET OG SKANDINAVISMEN Ruth Hemstad Nordisk akademisk samarbeid var et tema skjønt ikke det viktigste på de skandinaviske studentmøtene midt på 1800-tallet. Senere ble skandinavismen et tilbakevendende og ikke helt uproblematisk tema for det nordiske akademiske samarbeidet. Jeg skal se nærmere på hvordan det nordiske universitets-samarbeidet ble organisert fra siste halvdel av 1800-tallet av, og peke på måter skandinavismen som ideologi har virket inn på dette samarbeidet. 1 Med nordisk akademisk samarbeid mener jeg her det organiserte, frivillige samarbeidet mellom studenter og forskere, eller representanter for studentene og universitetene, i Norden, og da først og fremst mellom Norge, Sverige og Danmark. Jeg vil primært se på samarbeid som er rettet mot alle studenter og forskere, og mindre på samarbeid innen et avgrenset fagområde. Jeg går heller ikke inn på individuelle kontakter, selv om de også er en svært viktig del av bildet. Det er særlig perioden fra 1860-årene og fram mot begynnelsen av 1900-tallet jeg har sett nærmere på, men jeg trekker også linjene tilbake til studentmøtene midt på 1800-tallet, og diskusjonen om akademisk samarbeid der. Skandinavismen ble allerede i sin samtid erklært som død og begravet etter 1864, og denne holdningen er videreført i mye av historiografien om bevegelsen. Men samtidig var det krefter som tidlig benektet denne dødsdommen, og skandinavismen som begrep og motivasjon var fortsatt virksom utover på 1800-tallet og kom ikke minst til uttrykk gjen- nom innsatsen for det frivillige skandinaviske samarbeidet. 2 Det er to tydelige faser her, årene og 1890-årene, som også gjenfinnes i det nordiske akademiske samarbeidets historie. De nye skandinaviske selskapene som ble etablert etter 1864 tok opp det akademiske samarbeidet. Og mot slutten av århundret ble nye foreninger og nye akademiske møter etablert. Men unionsoppløsningen i 1905 påførte det nordiske samarbeidet et alvorlig tilbakeslag. Det var ulike måter samarbeidet mellom universitetene og mellom akademikerne i Norden ble organisert på da dette ble startet opp på midten av 1800-tallet. Det fantes et visst samarbeid mellom universitetsmiljøene i Norden på denne tiden, men det var et betydelig potensial for forbedring. Det var en viss mobilitet mellom universitetene, som i en begrenset grad kunne fungere som et utvidet arbeidsmarked, men dette var mer unntaket enn regelen. Det var også et visst samarbeid i forbindelse med ansettelser, der behov for sakkyndige uttalelser gjorde det nødvendig å gå utenfor landets grenser. Men etter hvert ble samarbeidet bygget ut: Det ble avholdt felles møter, som studentmøter og universitetsmøter, samt etter hvert en rekke mer avgrensede fagmøter. Det ble utvekslet forelesere, opprettet reisestipend-ordninger for studenter, utgitt universitets-tidsskrifter og opprettet skandinaviske student- og universitetsforeninger. I tillegg kan man se opprettelsen av lærestoler i nordiske språk samt etableringen av skandinaviske boksamlin- 16

17 ger som en del av den samme trenden. Det ble også fremmet en rekke forslag til større grad av harmonisering mellom universitetene, som større likhet i eksamensordninger og godkjenning av eksamener fra de andre nordiske universitetene, mål som i mindre grad ble nådd, og som har fortsatt å være en aktuell problematikk innenfor det nordiske samarbeidet. Språk- og kulturfelleskapet var en klar forutsetning for utbredelsen av og en kjerne i argumentasjonen for et tettere nordisk akademisk samarbeid. Det tyske universitetssamarbeidet var et eksplisitt forbilde. Når ønskene om et tettere nordisk akademisk samarbeid gjentatte ganger ble fremmet på nordiske møter, i tidskrifter og foreningssammenhenger, handlet dette om mer enn ønsker om å utvikle et fag eller en profesjon. Det var ikke bare faglige interesser eller funksjonelle argumenter om behov for internasjonalisering som det ble vist til, selv om profesjonshensyn også spilte inn: Mange mente at et tettere nordisk akademisk fellesskap ville kunne løfte det vitenskapelige nivå rent allment, bedre studienivået og utvide det potensielle arbeidsmarkedet. Men i tillegg fantes det en ideologisk komponent, en skandinavistisk idè bak argumentasjonen. Det skandinaviske og nordiske ble gitt en stor egenverdi, der samarbeidet på ens eget området ble satt inn i en større skandinavisk sammenheng. Ønskene om å få til størst mulig grad av mobilitet for studenter og forskere, hang sammen med en forestilling om at dette ville styrke det skandinaviske samarbeidet generelt i tillegg til å skape akademiske bånd innen Norden. Utviklingen mot et nordisk samarbeid ble sett på som noe naturlig, som en videre utvikling av en historisk linje, og dette var noe man skulle og burde bygge videre på. Det er ikke vanskelig å finne eksempler på slik ideologisering, selv om graden av ideologisk overbevisning må har variert betydelig blant de som faktisk engasjerte seg i nordiske sammenhenger. Men det var også slik at den ideologiske dimensjonen ble brukt mot det nordiske akademiske samarbeidet, som motstanden mot gjesteforeleser-ordningen på 1860-tallet er et eksempel på (se under). Skandinavismen som fenomen var en motiverende bakgrunn men ble også en problematisk arv da mange forsøkte å ta opp igjen det nordiske samarbeidet mot slutten av 1800-tallet. STUDENTMØTENE OG DET NORDISKE AKADEMISKE SAMARBEIDET Tanker om vitenskapelige samarbeid var blitt fremmet tidlig på 1800-tallet. N.F.S. Grundtvig argumenterte allerede i 1839 samme år som naturforskermøtene startet opp for et vitenskapelig samarbeid, og han så for seg et felles nordisk universitet. Ideen ble lansert i det første almenne skandinaviske tidskriftet, Fredrik Barfods Brage og Idun. Artikkelen Om Nordens videnskabelige Forening, der planer for en ny type nordisk universitet, bygget på folkelige høyskoler, ble fremmet, ble fulgt opp av P.Wieselgren. 3 Men noe viktig skandinavisk prosjekt ble dette aldri. Det ble imidlertid de store studentmøtene midt på 1800-tallet. De skandinaviske studentmøtene ble avholdt syv ganger mellom 1843 og 1875, og samlet tusenvis av studenter og mange av deres lærere til spektakulære begivenheter. Etter en 1 Artikkelen springer ut av et pågående doktorgradsarbeid ved Institutt for arkeologi, konservering og historiske studier, Universitetet i Oslo: Fra Indian Summer til nordisk vinter. Skandinavisme, skandinavisk samarbeid og unionsoppløsningen. En versjon av denne artikkelen finnes i Hans Albin Larsson (red.), Nytt fra forskningsfronten. Nordiska perspektiv, i Aktuellt om historia, Historielærarnas förening, Se for øvrig litteraturlisten. Sentrale artikler om akademisk samarbeid i Norden er blant annet Wallem, F.B.: Samarbeide mellem Nordens universiteter. En oversigt over de tre nordiske akademiske møter, Kra 1918 og Gerhard G:son Hafström: Nordiskt akademiskt samarbete. Historisk återblick, i Nordisk Tidskrift, årg 11, 1935, For mer teoretiske drøftelser om skandinavismebegrepet, se: Hemstad, Ruth: Nordisk samklang med politiske dissonanser. Skandinavisme og skandinavisk samarbeid på 1800-tallet, i M. Engman och Å. Sandström (red): Det nya Norden efter Napoleon, 25:e Nordiska historikermötet, Stockholm Studies in History 73, Stockholm 2004, Se även Hemstad, `Fred i Norden? Nordiske visjoner og nasjonale konflikter rundt 1905 (gis ut 2006) om bla forholdet mellom Sophus Bugge og Adolf Noreen. 3 Brage og Idun, b.1, 1839, 11 ff, og b.3, 1839, 36 ff. 17

18 forsiktig start i Uppsala i 1843, ble det arrangert store møter i København i 1845, i Christiania i 1851 og 1852, i Uppsala i 1856 og igjen i København i De to siste store møtene ble holdt i Christiania i 1869 og i Uppsala i 1875, med nesten like stort oppmøte. På dette siste møtet var også andelen finske studenter markant: hele 87 kom fra Helsingfors. Også enkelte islandske deltakere var med på noen av møtene. De første store studentmøtene var tett knyttet til den skandinaviske bevegelsen og til skandinavismen. Skandinavismen kan sies å være en bevegelse og et program for nordisk samling. Ikke bare og ikke nødvendigvis politisk samling. Da skandinavismen som prosjekt gikk på sitt største politiske nederlag med den dansktyske krigen i 1864, da Sverige og Norge ikke som forventet bidro med hjelp til sine nordiske brødre, bidro dette til å redusere interessen for de store studentmøtene. Men den kulturelle delen av programmet levde videre, ikke minst innenfor de akademiske sirkler. Det var også slik at mange av dem som hadde vært entusiastiske tilhengere av en uklar skandinavisme på tallet, fulgte opp i sin akademiske karriere som pådrivere for et organisatorisk universitets-samarbeid. Mange forble troende skandinavister, de var blitt påvirket i formative ungdomsår, og de bar ideen med seg hele livet til tross for at den politisk sett var blitt diskreditert. Generelt var ikke nordisk universitets-samarbeid noe viktig tema på studentmøtene, men etter hvert ble flere foredrag holdt om emnet og flere talere påpekte behovet for et nærmere samarbeid mellom universitetene og at dette burde være et nærliggende tema for studentene. På møtet i Christiania i 1851 argumenterte docent Lysander fra Lunds universitet for et nærmere samarbeid mellom universitetene. Studentmøtene hadde oppnådd sitt mål om å være almenne folkemøter, mente han, men de hadde ikke nådd målet om å forene universitene her var lite utrettet. Vel kjente universitetenes medlemmer hverandre personlig, men universitetene som institusjoner kjente hverandre alt for lite, beklaget han. Lysander mente det var mye å hente gjennom felles ordninger og innretninger, og at nettopp dette burde settes opp som et mål for studentmøtene. 5 Denne tanken følges først opp for alvor 45 år senere, gjennom de nordiske akademiske møtene. Men temaet ble tatt opp også på de følgende studentmøtene. I 1852 ble det holdt et ekstra møte i Christiania for Uppsala-studentene som ikke kunne komme året før. Under reisen dit ble det holdt en mottakelse i København, med tale av universitetets rektor, professor H.N. Clausen. Clausen var også formann for det Skandinaviske selskapet i København. Han benyttet anledningen til å snakke om samarbeidet mellom de nordiske universiteter: De tre skandinaviske folkene er også på vitenskapens område naturlig og nærmest henvist til hverandre. Derfor, het det, bør samarbeide fremmes, og studenter få anledning til å innvirke på hverandre for senere å kunne samvirke. 6 Clausen avsluttet talen med en felles nordisk universitets-visjon: Gid det flyktige Besög maa varsle om en Fremtid, da Sverigs og Norges og Danmarks Universiteter maa staae som Fürklöverblad paa samme Stengel, maae benyttes som videnskabelige Fælleds-Anstalter for det Skandinaviske Norden. 7 En ettervirkning av møtet i Christiania var samarbeidet mellom H.N. Clausen og Martin Hammerich om Nordisk Universitets-Tidsskrift, som ble utgitt i perioden Dette tidsskriftet skulle bidra til å bedre kunnskapene om hva som skjedde ved de respektive universitetene, og derigjennom befeste båndet mellom dem. Tidsskriftet inneholdt meddelelser fra hvert universitet, avhandlinger og anmeldelser, og skulle belyse akademiske, vitenskapelige og almenlitterære emner. Det ble fremhevet at universitetene hadde et særlig ansvar for det nordiske samarbeidet det var de som først hadde innledet tilnærmelsen. Tidsskriftet gikk inn i 1866 og ble etterfulgt av et klart mer skandinavistisk organg: Nordisk Tidskrift för Politik, Ekonomi och Litteratur fra Også på studentmøtet i Uppsala i

19 fremmes forslag om konkret universitetssamarbeid. Den norske skandinavisten G.A. Krohg fremmet på vegne av bestyrelsene forslag om å innføre undervising og eksamener på forberedende nivå i Nordens gamle Sprog og i den norrøne litteratur ved de 4 universitetene. Det ble videre foreslått å opprette lærerstoler i de nordiske språk og deres litteratur ved universitetene det gjaldt både språkene som selvstendige språk og forbindelsen mellom språkene. Dette var tanker som etter hvert ble fulgt opp. 9 Det ble også foreslått å opprette stiftelser med skandinaviske stipender og felles premier for alle universitetene. Dette skulle stimulere til gjensidige besøk og til en vitenskapelig kappestrid. 10 Kort tid etter kom de første stipendordningene (se under). På det neste møtet, i København i 1862, var universitetssamarbeidet igjen et tema, og det ble avholdt egne filologiske og teologiske fagmøter. Under et større møte om det skandinaviske samarbeidet fremmet Martin Hammerich forslag om mer varige forbindelser enn de mer periodiske, som møteinstitusjonene utgjorde. Her nevnes undervisning i hverandres språk, større utveksling av litteratur og ikke minst større universitets- og eksamensfrihet og en nærmere tilslutning mellom universitetene. 11 Selv sendte Hammerich, som formann for styret for Nordisk Universitets-Tidskrift, i 1858 inn et forslag til det danske kulturministeriet, via Københavns universitets konsistorium, om felles docenturrett og felles adgang til prisoppgaver ved de nordiske universitetene, samt om innføring av svensk som undervisningsfag i danske skoler. Konsistoriet hadde uttalt seg til fordel for dette, og uttrykte ønske om å få til et lignende akademisk felleskap mellom de 4 nordiske universiteter som det som var i Tyskland. Men politisk lot dette seg ikke gjennomføre fra dansk side uten en visshet om gjensidighet fra de andre landene. 12 Den ønskede gjensidighet viste seg ofte å være et problem når visjonene skulle settes ut i livet forskjellene universitetene og landene imellom var for store, til tross for de mange likhetstrekk. Men det ble fremmet en rekke forslag og enkelt-tiltak rettet mot å bedre samarbeidet, ikke minst fra årene av. På møtet i Christiania i 1869 var nordisk universitetssamarbeid et hovedtema, og Martin Weibull fra universitetet i Lund holdt hovedinnledningen: Om medlen till befordrande af en närmare förbindelse och samfärdsel mellan de nordiska universiteten, särskildt med afseende på deras studerande ungdom. Foran en fullsatt aula-sal holdt akademi-adjunkten, den senere historieprofessoren, en lengre redegjørelse for hvordan samarbeidet mellom universitetene kunne styrkes. Weibull inndelte sine forslag i tre hovedgrupper: 1. Virkemidler for å øke den gjensidige kunnskapen om universitetene: Her foreslo Weibull at det skulle utarbeides skriftlige oversikter over universitetenes organisasjon, samt at det skulle utgis universitets- eller studentkalendre. Med dette tenkte Weibull seg et årlig skrift for å spre akademiske meddelelser, etter at Nordisk Universitets-Tidskrift var blitt nedlagt noen år i forveien. Dette punktet ble i en viss grad realisert: Lund og København ga ut studentkalenderen Ydun i 1870, mens det også i Christiania ble utgitt en nordisk studentkalender i Tanken 4 Møtene hadde hver mellom 1300 og 2000 deltakere. 5 Studentertog til Christiania 1851 fra Lund og Kjöbenhavn. Beretning fra et udvalg af deeltagerne, Kbh 1853, Studenttåg till Christiania 1852 från Upsala. Berättelse af utsedde committerade, Upsala 1854, Studenttåg, 1854, [S.A.Hedin:] Studentmötet i Lund och Köbenhamn 1862, Upsala 1863, 175. Nordisk Universitets- Tidsskrift ble utgitt i 10 årganger, med 4 nummer per år, samt et tilleggshefte i Utgiver var de 4 nordiske universitetene, i Kristiania, København, Uppsala og Lund, som utga hvert sitt årlige hefte. Tidskriftet fikk en fortsettelse i med Nordisk Tidskrift för Politik, Ekonomi och Litteratur. Årene utkom igjen Nordisk Universitets-Tidskrift, med L.Wåhlin som utgiver, på oppdrag av den nordiske universitetskomitten (se under). 9 Se avsnittet under om gjesteforeleserordningen. 10 Minne af Studentmötet i Upsala 1856 (kortversjon av den mer offisielle beretningen: Det Skandinaviska Student-Tåget 1856) Sth 1856, [S.A.Hedin:] 1863, Hafström, Sth 1935, 435 6, Clausen, J.: Skandinavismen historisk fremstillet, Kbh, 1900,

20 ble tatt opp igjen under de akademiske møtene, og førte til en ny serie med Nordisk Universitetstidskrift. Som en annen gruppe virkemidler nevnte Weibull de personlige kontaktene. Dette kunne fremmes gjennom stipender, veksling mellom universitetene både for studenter og lærekrefter, og student-, eller universitetsmöten. Det felles formål skulle være: att utveckla känslan af den nordiska odlingens gemensamhet derhän, att dess hufvudhärdar, universiteten, blifva betraktade och erkända såsom verkligen gemensamma bildningsanstalter för alla nordbor. 13 Weibull nevnte arbeidet med det nye studentstipendet mellom København og Lund, og at det så langt bare var Uppsala og Kristiania som hadde tilbud om stipender. Et annet virkemiddel som alt var i bruk, var utvekslingen av lærere. Weibull viste til utveksling mellom Kristiania, Uppsala og København, og beklaget at Lund ikke var kommet med ennå. Både stipender og lærerutveksling var bare en begynnelse mot det større mål: den frie flyt av lærekrefter mellom de nordiske universitetene, slik at man ved behov kunne innkalle kompetente lærere fra de andre nordiske universitetene. Om studentmøtene mente Weibull at de hadde betydning både som personlig utvikling for deltakerne, og med sitt almenne skandinaviske innhold. Men i tillegg skulle vel studentmøtene også ha en betydning for universitetene selv, spurte han retorisk, og foreslo å gjøre møtene til almenne universitetsmøter. Det viktigste punktet var imidlertid studentenes frie vandring mellom universitetene. For å få til dette burde universitetenes ordninger harmoniseres. Weibull foreslo mer konkret endringer i eksamensordningene med sikte på gjensidig godkjenning av alle avsluttende eksamener såsom fullgoda teoretiska prof för inträde i statstjenst innen de tre land. 14 Han så universitetenes byråkratiske utvikling mot eksamens-institusjoner som et stort hinder her. Dessuten foreslås igjen felles prisoppgaver, og Weibull viste til Hammerichs forslag fra 1858, og at mangelen på slike priser i Sverige gjorde en gjensidig ordning vanskelig. Sammenfattende mente Weibull at det overordnede målet var: lossandet af det trängre universitetsbandet og en gemensam andlig utveckling. 15 Weibulls mange forslag fikk ikke større gjennomslag enn at han 30 år etter holdt et foredrag med samme tittel på det 2.nordiske akademiske møtet som ble en realisering av ønsket om generelle universitetsmøter. 16 Men studentmøtene bidro på andre måter ikke minst gjennom å skape mange viktige nettverk mellom nordiske studenter og forskere. Også noen konkrete resultater ble det av denne innsatsen: gjesteforeleserordningen og studentstipendene. GJESTEFORELESER-ORDNINGEN Etter 1864 ble fokuset for skandinavistene generelt dreiet fra det politisk offensive til det praktisk gjennomførbare, de konkrete virkemidler og den praktiske skandinavisme ble det sentrale. Samarbeidet mellom studenter og universiteter ble ansett som viktig for de skandinaviske selskapene som ble stiftet i og etter 1864, selv om målgruppen nå ble definert mye videre: det var viktig å vinne folket for den skandinaviske idé. Men utveksling av forelesere og tilrettelegging for studenter slik at de kunne studere i perioder ved et annet skandinavisk universitet, ble sett på som viktig for å formidle kunnskap om nabolandene. Nettopp oppgaven med å utbre opplysning om forholdene i nabolandene ble stilt opp som helt sentral for Skandinavisk Selskab i Christiania allerede på de første møtene. Thi det kan ikke nægtes, at ubekjendtskab med forholdene hos vore brødrefolk og disses ubekjendtskab til forholdene hos os, er meget stor, som det het hos professor O.J.Broch i I sitt foredrag påpekte han at selskapet kunne utrette mye gjennom å utbre opplysning om forskjellene i de tre land, og ved å diskutere hvordan disse kunne fjernes hvis de virket hemmende på forbindelsen. Med skandinaviske gjesteforelesere ønsket man å øke kunnskapen om både de andre lands språk og kultur, samt dra veksler på ressursene innenfor det større nordiske akademiske markedet. 20

21 Dette var et tiltak som fikk en viss betydning, og som ble innført ved de skandinaviske universitetene. Men universitetet i Kristiania var særlig aktive her, og kunne takket være flere generøse gaver holde denne virksomheten i gang fra 1860-årene og i hvert fall fram til 1930-tallet. Men forslaget møtte tidlig på politisk motstand til tross for sin tilsynelatende helt upolitiske karakter. Skepsisen til ethvert samarbeid som muligens kunne forsterke de norsk-svenske unionsbåndene var så stort, at Stortinget avviste selskapets søknad om støtte av frykt for skandinaviske ambulanter. Det er derfor interessant å se nærmere på denne saken: Etter et foredrag i selskapet i 1864 om Literær forbindelse mellem de skandinaviske lande, ble det vedtatt, som et av 3 forslag, at der paa vort universitets budget skal søges opført et beløb, som bliver at anvende til at honorere universitetslærere fra de andre skandinaviske universiteter, som hos os ville holde forelæsninger. 18 De andre forslagene handlet om forsendelser av bøker og mindre pengebeløp mellom landene, og hadde til hensikt å lette bokforsendelser og betaling av utenlandske bøker. I et følgeskriv til kongen, Karl 15., ble det vist til hans interesse for vitenskapsmøtene og studentmøtene, og hans stipend til studenter fra universitetet i Christiania som ville studere videre ved et av de andre skandinaviske universitetene. Som en egen motivering for forslaget om gjesteforskere ble det vist til at man håpet at dette ble fulgt opp av de andre skandinaviske universitetene, og at et gjensidig lån av lærere ville kunne bidra til en utvikling av en nærmere forbindelse mellom universitetene og skape større flersidighet ved undervisning og studier, samt til bedre kunnskap om forholdene i de andre skandinaviske landene, som det het. De to forslagene om bokpost og pengeforsendelser ble videresendt til marine- og postdepartementet, og i stor grad gjennomført sommeren 1865, med nye bestemmelser om postforholdene mellom Norge og Sverige og mellom Norge og Danmark. Men forslaget om gjesteforskere viste seg å være mer problematisk: Betenkningene fra det akademiske kollegium og fra fakultetene var stort sett positive, men enkelte av dem tok klart avstand fra forslagets skandinavisme. Skarpest uttrykt ble dette av lektor dr. Schübeler ved det matematisk-naturvitenskapelige fakultet, som kom med et særskilt votum der han fremholdt det som utilrådelig for universitetet å prøve holdbarheten av eller understøtte den nyere tids uklare skandinaviske ideer, som det het. 19 Det akademiske kollegium stemte likevel for å bevilge 1000 speciedaler årlig til honorarer for lærere fra svenske og danske universiteter. De fikk støtte fra kirkedepartementet, som henviste til sin innstilling om opprettelsen av en lektorpost i den nordiske litteratur, der de hadde uttalt seg om viktigheten av et nærmere kjennskap til den nordiske litteratur innenfor landene. Departementet antar fremdeles, het det, et ethvert middel, hvorved en tilnærmelse i denne retning kan fremmes mellem disse landene, har sin fulde berettigelse, naar den kan finde sted uden forholdsvis store opofrelser. 20 Departementet mente også at man kunne se bort fra politiske implikasjoner i denne saken. Stortingets budsjettkommisjon avviste likevel forslaget enstemmig. I begrunnelsen het det at saken var uforberedt og svevende, og burde ha kommet fra universitetet selv. Under behandlingen på Stortinget 17.mars 1866 fikk kommisjonens innstilling flertall og forslaget ble nedstemt mot 41 stemmer. I sin tale advarte representanten Hammerstad mot skandinaviske 13 [Esaias Tegner d.y.:]studentmötet i Kristiania 1869, Lund 1871, [Esaias Tegner d.y.:], Lund 1871, [Esaias Tegner d.y.:], Lund 1871, Weibull, M.:»Om medlen till befordran af en närmare förbindelse och samfärdsel mellan de nordiska universiteten med afseende på deras studerande ungdom», Berättelse om det andra nordiska akademiska mötet i Göteborg, den Maj 1899, utgifven af mötets hufvudsekreterare, Gtb 1900, Forhandlinger i Det Skandinaviske Selskab i Christiania 1864, Chr Forhandlinger, Chr. 1867, Forhandlinger, 1867, Forhandlinger, 1867,

22 ambulanter. Men Studentersamfundet nedsatte en komite som samlet inn privat 500 speciedaler til fondet. I skrivet til universitetene i Uppsala og København begrunnes tiltaket med: Ønsket om at bidrage, hvad man kan, til at fremme den literære og sociale forbindelse mellem de skandinaviske broderfolk [ ]. 21 Første gjesteforeleser høsten 1867 var filosofen, professor Rasmus Nielsen fra København. Våren etter kom det en svensk foreleser: historieprofessoren Carl Gustaf Malmström fra Uppsala. I forelesningskomiteen i Christiania som skulle velge ut og invitere de aktuelle foreleserne satt blant andre Sophus Bugge og Lorentz Dietrichson, begge dedikerte skandinavister fra ungdomstiden av. Dette samarbeidet ble videreført gjennom det tettere akademiske samarbeidet som startet opp med de nordiske akademiske møtene fra Interessen for foredragene kunne være varierende, og ble også påvirket av den unionspolitiske stemningen, som var på et lavmål omkring Våren 1896 var Harald Hjärne invitert, omstridt i Norge for sine storsvenske synspunkter på unionen, og salget til forelesningene hadde gått trådt. I et brev fra Sophus Bugge, som selv var forhindret fra å komme på grunn av hustruens sykdom, til Lorentz Dietrichson, fremholdt han at det ville være meget flaut om salen var tom, og foreslo at det ble utdelt billetter nede i salen. 22 I 1898 var det opprinnelige fondet på 1100 kroner, og det inngikk i den nye komiteavdelingens større fond, med tillatelse av de gjenværende medlemmer av styret, Sophus Bugge og G.O. Sars. I tillegg ble et langt større beløp stilt til disposisjon av verkseier Hammer gjennom W.C. Brøggers engasjement beløpet var på kr. 23 Dette gjorde fondet i Christiania til det største av de tilsvarende nordiske fondene. I statuttene het det at rentene skulle brukes til avholdelse av forelæsninger ved Kristiania universitet av lærere fra Nordens øvrige høiskoler. 24 Den første større forelesningsrekken fra den nye komiteens side var det Oscar Montelius som stod for i Også gjesteforeleser-ordningen ble preget av unionsoppløsningen, som vi skal se. REISESTIPENDER Et annet virkemiddel for å styrke kontakten mellom studentene og de nordiske universitetene var studentstipender. Forslag om dette var blitt fremmet på flere studentmøter. Fra 1860-tallet av ble flere stipendfond opprettet. Det første av disse var 4.november-stipendet som ble opprettet i Uppsala i 1864, i forbindelse med 50-årsmarkeringen av unionsinngåelsen, og som ble utdelt til studenter som ville studere i Christiania. Midler ble samlet inn på initiativ fra studentforeningen i Uppsala. En del av disse midlene skulle også gå til en svensk forsker som behandlet norske forhold. 25 Dette ble fulgt opp av den skandinavisksinnede Karl 15., som opprettet et fond for norske studenter som ville studere i Sverige. 26 Men også dette tiltaket ble sett på med mistro og skepsis i Norge, ifølge den dedikerte kulturskandinavisten og kunsthistorikeren Lorentz Dietrichson, som i sine erindringer forklarte dette med den norske reservasjonen overfor alt som kunne fremme Samfølelse og Samliv mellem Folkene. 27 Ifølge Dietrichson ble midlene opprettholdt av Oscar II ved tronbestigelsen i 1872, men bare fram til Da ville kongen bekoste reisen for studentdeputasjonen til Uppsala universitets 400-årsfest, men med det ville stipendet også opphøre. På denne festen ble forøvrig flere norske æresdoktorer kreert, blant annet Sophus Bugge, Lorentz Dietrichson og Henrik Ibsen. Også 400- årsfesten for universitetet i København i 1879 ble en skandinavisk markering. En bakgrunn for at stipendet ble kuttet var, fortsatt i følge Dietrichson, at velmenende, men ensidige Politikere har formodentlig lugtet Amalgamisme ogsaa paa dette Punkt. 28 Dietrichson forsøkte å få gjenopptatt stipendet, enten med svenske eller norske midler, som formann for Studentersamfundet Men han mislyktes, og forlot stillingen høsten etter. Studentstipendier fra norsk side ble først gjeninnført på slutten av 1890-tallet mellom Lund og Christiania, som følge av gjensidige 22

23 studentsangerbesøk og konserter 1898 og i forbindelse med Sophus Bugges 70-årsdag og hans berømte nordiske tale i 1903, da et legat ble opprettet i hans navn. Dette stipendet ble utdelt for studier i filologi, historie og arkeologi ved andre nordiske universiteter. I 1869 ble det Oehlenschläger-Tegnérske Stipendiefond opprettet i forbindelse med studenttoget til Kristiania. Danske og svenske studenter hadde møtt hverandre i Lund på utreisen, og ga en felles konsert. Overskuddet herfra gikk til fondet, for stipender til studenter fra Lund og København som ville studere ved et annet nordisk universitet. Et senere dansk stipend ble gitt til studier innenfor nordisk rett. 29 Dietrichson understreker flere ganger i sine memoarer sitt engasjement for det akademiske samarbeidet: han hørte til den fraksjonen innen studentverdenen som arbeidet for Alt, som kunde føre til et nærmere Samliv mellem de nordiske Universiteter. 30 Han omtaler med rette seg selv som en som kanskje bedre enn noen andre hadde erfaring med den gavnlige Indflydelse, det personlige Samliv mellem Nordens Studenter øvede. 31 Med sitt 17-årige virke som primært universitetslærer i Sverige, kunne Dietrichson uttale seg med en viss tyngde. Dietrichson var også aktiv i flere forsøk på å arrangere møter, både mellom studenter og universitetslærere. Et professormøte ble holdt i Uppsala i 1881 og i Christiania i 1883, der Dietrichson selv medvirket. I sin annen periode som leder for Studentersamfundet, i 1885, forsøkte Dietrichson å få i gang studentmøter i form at et delegertmøte mellom Kristiania og Uppsala. Dette ble drøftet med Franz v.scheele, studentforeningens leder i Uppsala, men forsøket strandet på problemet med å finne en egnet tid for begge parter. En annen form for studentsamarbeid gikk via sangen, dvs studentersangforeningene. Her var det en rekke gjensidige besøk på slutten av unionstiden, og Dietrichson påpekte at studentene på begge sider av kjølen holdt fast ved sitt gamle vennskap, til tross for de politiske uroligheter. NORDISKE MØTER Etter studentmøtenes tid overtok de mange nordiske fagmøter og profesjonsmøter, særlig fra slutten av 1860-tallet av. Men det var en faggruppe som var de første til å etablere nordiske møter på regulær basis: De nordiske naturforskermøtene startet opp allerede i Andre rene fagmøter var filologmøtene fra 1887, og historikermøtene fra 1905, mens akademiske diskusjoner også var viktige på juristmøtene, som startet opp i 1872 og på de nasjonaløkonomiske møtene fra 1863 av. Teologene hadde sitt nordiske forum i kirkemøtene, som ble avholdt mellom 1851 og Andre møter som kan nevnes her er 21 Forhandlinger, 1867, Brev fra S.Bugge til L.Dietrichson, udatert, men må være fra jan 1896, jf lignende brev fra Bugge til A. Noreen. Brev til Lorentz Dietrichson, Brevsamling nr 143, NBO Håndskriftsamlingen. 23 [Skavlan], Beretning om den norske komiteavdelings virksomhet siden Kjøbenhavnsmøtet, ved sekretæren, redaktør Skavlan, i Wallem, F.B.: Samarbeide mellem Nordens universiteter. En oversigt over de tre nordiske akademiske møter, Kra 1918, 12. I tillegg kom en gave på 500 kr fra prof. Fr.Petersen. 24 [Skavlan], 1918, 12. I 1918 var beløpet på kr, i 1935 på kr.(hafström) Det vites ikke hvor lenge fondet ble opprettholdt. 25 Se bl.a. Hafström, 437, samt Weibull Se Weibull, Lund 1871, 59. På studentmøtet i Christiania fremholdt Weibull stipendet som et uttrykk både for Kongens kjærlighet til unionens to land og til all nordisk odling. 27 Lorentz Dietrichson: Svundne tider. Af en forfatters livserindringer. Del IV: Mellem to tidsaldre. En gammel romantikers oplevelser og refl exioner, Chr. 1917, 281. Dietrichson ( ) var 17 år i Uppsala og Stockholm. Han var med på studentmøtene i Uppsala 1856 og Han flyttet til Uppsala for å habilitere seg , var docent i Uppsala fra 1861, ansatt på Nationalmuseet i Stockholm 1865, professor ved Kunstakademiet i Stockholm og professor ved universitetet i Christiania fra Dietrichson, 1917, Det Finneske legat ble opprettet på 1890-tallet av assessor A.F.Krieger, sentral bla på de nordiske juristmøtene. Om stipendene, se bl.a. Hafström, 1935, Dietrichson, 1917, Dietrichson, 1917, Om de nordiske naturforskermøtene, se Eriksson, Nils, I andans kraft, på sannings stråt : de skandinaviska naturforskarmötena , i: Gothenburg studies in the history of science and ideas: 12, Gtb

24 skolemøtene, som ble holdt hvert femte år fra Mot slutten av århundret ble det også satt i gang nye nordiske studentmøter, anført av den nordiske kristelige studentbevegelsen. Nordens kristelige studenterforbund var en gren av Studentenes kristelige verdensforbund. I alt 7 møter ble holdt i perioden Dette var primært religiøse sammenkomster, men enkelte skandinavistiske ytringer kommer frem i brev og artikler. Selv om møtene ikke hadde et nordisk program, er det tydelig at enkelte av deltakerne var nordisk sinnet og at møtene hadde sin betydning som nordiske møteplasser. I etterkant av et av disse møtene ble betydningen av nordiske møter generelt fremhevet: Det som skal til, het det, for at Nordens Enhed for Alvor kan fremmes, det er de store Møder i de mange Dage[ ]. Dette at der i eet af de nordiske Lande samles Hundreder fra de andre; at de ved Selvsyn lærer Naturen og Samfundsforholdene at kende; at de stifter Bekendtskaber og vinder sig Venner[ ] det betyder noget. De Baand, der bindes paa denne Maade, er ikke blot skønne at skue i Festens Glans og Mødets Stemning men de vil ogsaa vise sig varige og holdbare. De er tvundne sammen baade af det ideale og af det praktiske. 34 Andre nordiske studentmøter i denne perioden var studentenes nordiske folkedannelsesmøter, som ble av holdt i Uppsala i 1900 og Under sommerkursene i Uppsala og Lund, som var blitt holdt fra begynnelsen av 1890-årene, ble det i årene etter1901 invitert skandinaviske innledere og gjester, for å gjøre de mer skandinaviske. Også nordiske gymnasiaster hadde etablert nordiske kontakter, og Nordens Gymnasiesamfund utga medlemsbladet Nordens Ungdom fra Studentene var også med når nordiske akademikere forsøkte å ta opp arven fra studentmøtene og utvide dem til nordiske universitetsmøter: DE NORDISKE AKADEMISKE MØTENE De tre nordiske akademiske møtene, som ble avholdt mellom 1896 og 1902, står i en særstilling når det gjelder det akademiske samarbeidet på slutten av 1800-tallet. Disse møtene samlet representanter for lærerstab og studenter ved universiteter og høyskoler i de tre skandinaviske landene. 35 På disse møtene deltok mange av de tidligere studentskandinavistene, og enkelte fortsatte å forsvare skandinavismen som et kulturelt og åndelig program, mens andre tok klart avstand fra dette. På møtene ble en rekke tiltak for å bedre samarbeidet drøftet, og en felles nordisk samarbeids-komite ble nedsatt: Komitéen for samarbeidet mellem Nordens Universiteter, med nasjonale avdelinger. Man tok også opp igjen utgivelsen av Nordisk Universitets-tidskrift, som kom i en ny serie fra 1900 til Ikke minst ble gjesteforeleser-ordningen intensivert. Samarbeidets konkrete mål var gjensidig innkalling av vitenskapsmenn for kortere eller lengre forelesningsserier eller øvelser, stipendstøtte til studenters studieopphold og å utvide den litterære samfærdsel mellom universitetene. Virkemidler skulle være jevnlige akademiske møter, som skulle holdes hvert 3.år, og den felles komite. Det var blitt gjort enkelte forsøk på å få til nordiske universitetsmøter. Martin Weibull tok opp temaet alt i 1869, mens Sophus Bugge lanserte ideen under et filologmøte i Stockholm i Men først etter de heftige svensk-norske unionelle konflikter i 1895 ble det fart i det man kan kalle en revitalisering av det akademiske samarbeidet. Konflikten, som nær hadde endt med krig mellom Norge og Sverige, virket dobbelt på det igangsatte skandinaviske samarbeidet: på den ene siden vanskeliggjorde spenningen et godt samarbeid, på den annen side ble det betraktet som helt nødvendig å arrangere slike møter i den spente situasjonen, for i det hele tatt å redde det bestående akademiske samarbeidet. Initiativet kom fra norsk side, fra Studentersamfundet, og målet var erklært som: Videnskabens Samarbeide til gjensidigt Venskab og Kjendskab, til Fremme af Freden og dermed Kulturens Arbeide i Norden. 37 Lorentz Dietrichson er en av dem som fremhever de akademiske møtene og universitetssamarbeidet på 90-tallet. Den trofaste og overbeviste skandinavist så i møtene en ny mulighet for den store sak, og han knyttet trådene tilbake til 24

25 sin egen studietid og forankret sin overbevisning i opplevelsen fra studenttogenes tider: Ligefra Studenterskandinavismens Dage i Femtiaarene og gjennem de 17 Aar, jeg havde viet til practisk Arbejde for den nordiske Samlivstanke, havde denne udgjort en af mine dybeste og varmeste Livsinteresser. Jeg havde egentlig aldrig været politisk, men saa meget mere practisk Skandinav, og selv i de Aar, da den politiske Spænding mellem de to Folk paa Halvøen var som stærkest, kunde jeg ikke opgive Tanken om, at man netop derfor saameget stærkere maatte søge at holde Liv i Tanken om det akademiske Samarbejde. 38 Det var mange praktiske skandinaver som jobbet for og håpet på det nordiske akademiske samarbeidet mot slutten av 1800-tallet. Dietrichson hadde vært en sentral pådriver for denne type samarbeid hele sitt voksne liv, i tillegg til hans øvrige kulturelle skandinaviske virksomhet. I 1890-årene stod Dietrichson i spissen for de nordiske akademiske møtene fra norsk side, sammen med andre norske skandinavister og fremtredende akademikere som Sophus Bugge og Bredo Morgenstierne. De hadde alle sterke sympatier både for den norsk-svenske unionen og for det skandinaviske samarbeidet og det nordiske fellesskapet. For Bugge og Dietrichson var dette ideer som de bar med seg fra sin ungdoms studentskandinaviske opplevelser med studentertog og studentermøter, og erfaringene og kontaktene fra den tid ble utdypet og utviklet gjennom tett faglig samarbeid med svenske og danske kollegaer resten av livet. Også fra svensk og dansk side var det menn som lenge hadde vært aktive i det skandinaviske samarbeidet og hadde den samme overbevisning og bakgrunn, menn som Martin Weibull, Adolf Noreen og Johannes Steenstrup, som var sentrale i disse møtene. Når betydningen av de akademiske møtene berøres av Dietrichson i hans erindringer er det symptomatisk nok ikke de konkrete resultatene som var heller få men opplevelsen og forventningene knyttet til møtene som han fremhever. Nettopp på grunn av sin korte virkeperiode og ubetydelige merittliste har ikke disse møtene blitt viet oppmerksomhet i senere litteratur og er stort sett glemt. Men de er en viktig del av det nordiske akademiske samarbeidets historie. På det første møtet i Christiania var det vitenskapelige miljøet i Norden representert med en rekke av sine tunge navn, og på arrangementet i Christiania var også den norske politiske og kulturelle elite representert, ved statsminister Francis Hagerup og Henrik og Sigurd Ibsen. Motivasjonene for å delta i dette møtet kunne nok være ganske ulike, og under møtets gang var det to typer overordnede målsettinger som ble fremhevet: Den skandinaviske tanken og den mer universitetsinterne. Av møtereferatet fremgår det ikke at det var direkte diskusjoner angående målsettingen på dette første møtet som det ble på de senere men det er tydelig at det er en konflikt i forhold til vektleggingen av skandinaviske ideer. Skandinavismen som begrep og motivasjon hadde sine talsmenn, men det var slett ikke alle som begrunnet forslagene og samarbeidet på denne måten. Arven fra studenterskandinavismen fremtrår som til dels problematisk, og i den grad den faktisk vedkjennes er det som en åndelig og kulturell arv, med en eksplisitt avstandtagen til de politiske dimensjoner. Den politiske spenningen mellom unionspartnerne Norge og Sverige refereres det primært indirekte til, som en tilstand som 33 Nordiske studentmøter med kristeligt program ble holdt fra 1890, og annhvert år fra 1895 til I 1906 ble det holdt et møte utenfor rekken i Finland, mens det neste møte typisk nok ble holdt først i Johs.Nordentoft, En efterklang fra studentermødet i Finland, Norden, aug. 1906, Det var like mange studenter som lærere med på disse møtene, som ble holdt i Kristiania i 1896, med 379 delt., i Göteborg i 1899, med 130 delt., og i København i 1902, med 90 delt. Et planlagt 4.møte i Uppsala i 1906 ble avlyst. 36 Bugge skrev senere om dette at han hadde overlatt initiativet til en svensk professorkollega, som ikke hadde fulgt dette opp Brev fra Sophus Bugge til Johannes Steenstrup 30.mars 1896, Brev til Joh. Steenstrup:(NKS 5016, 4 ), Håndskriftsamlingen, Det kgl bibliotek, Kbh. 37 Beretning om Det første akademiske Møde i Christiania den 11te til 13de Juni 1896, Udgivet af den norske Afdeling af Komiteen for Samarbeide mellem Nordens Universiteter. Chr, 1899, 15; Wallem, F.B., Kra 1918, Dietrichson, Chr. 1917,

26 nødvendiggjør det akademiske samarbeidet. NY OG GAMMEL SKANDINAVISME Man har klandrat den gamla skandinavismen för mångt och mycket. Och det är lätt nog att nu vid pass ett halft sekel senare inse dess stora brister. Men låtom oss icke sparka det döda lejonet. Låtom oss lära både af dess brister och dess förtjänster. Låt dess politiska enhetsplaner hvila i sin graf kanske ock dess väl mycket champagnefyllda och frasfyllda broderlighetsfester. Ty af fraser liksom af champagne blir ej så mycket kvar, sedan skummet hunnit förflyga. Men låtom oss knyta an vid hvad som var godt och sundt i våra fäders skandinavism: samhörighetstanken. 39 Programartikkelen i den andre rekken av Nordisk Universitets-tidskrift peker på en sentral utfordring for 1890-tallets kulturskandinavister: Behovet for å avgrense det nye samarbeidet fra den gamle skandinavismen. Det nye løftet for nordisk samarbeid på tampen av 1800-tallet ble i en del kretser kalt for nyskandinavisme. De nordiske akademiske møtene er en viktig del av denne trenden, sammen med nye nordiske foreninger, og mange uttrykk for økt interesse både for det skandinaviske generelt og det norsksvenske spesielt. 40 Men oppsvinget for den nye skandinavismen var omstridt, og på de akademiske møtene ble den ideologiske dimensjonen både problematisert og forsvart. Danske professor Salomonsens forsvarstale for skandinavismen var rettet mot tidligere talere: Under stærkt Bifald tok Professoren sluttelig til Gjenmæle overfor de enkelte, der syntes ikke alene ikke at skamme sig over, men endogsaa praler af, at man ikke længere havde den Enthusiasme, der i sin Tid saa stærkt havde grebet Sindene for Tanken om en Sammenslutning af de skandinaviske Folk. At knytte de nordiske Folk sammen var dog endnu i dybeste Grund Maalet for vort Arbeide. 41 På det neste møtet, i Göteborg i 1899, var det ideologiske like sterkt fremme, ikke minst gjennom Weibulls taler og foredrag, men det ble også rettet direkte angrep mot denne form for storskandinavisme. I Göteborgs-møtets trolig mest ideologiske innspill Weibulls hilsen fra Lunds universitet het det: Vi ha [ ] samlats här under egiden af ett gemensamt stort fädernesland, Skandinavien. Det är liksom man nu ej ville höra det ordet. Men de, som förklara skandinavismen för död, ha glömt att begrafva honom pilten lefver än. Det är just skandinavismen som samlat oss här. Vi äro ett blod, och när vi komma tillsammans, känno vi, att vi äro bröder. 42 Også i Dietrichsons innledende foredrag, der han som formann for den nordiske universitetskomiteen redegjorde for utviklingen så langt, var det mange ideologisk ladede betraktninger om samarbeidet, til dels i form av et forsvar: Thi mere end En vil vel spørge, om det nu er Tid til å tale om Samarbejde, om ikke Tidens Tendens tvertimod gaar i den Retning, at man skal hævde hvert enkelt Folks Nationalfølelse og Selvstændighed. Dietrichson svarte selv bestemt på dette: det er netop Nationalfølelse og Selvstændighed, vi vil hævde, men hævde dem ikke ved Isolation, ikke ved Opløsningsarbejde, men ved forstaaelsesfuldt Samarbejde. 43 Dietrichson satte møtene i en større sammenheng på denne måten, ved både å vise til den gjensidige mistro innen Norden, og til presset utenfra, mot Sønderjylland og Finland. Han fremhevet betydningen av samarbeidet nettopp i en tid preget av politisk spenning, og viste til at dette var del av en større bevegelse: [ ] mange føler som vi. Vi har umiskjendelig bag os en stille, men stærk Bevægelse i samlende Retning, der holder paa at bryde sig frem til Overfladen, en Bevægelse, som vi maa hilse med Glæde, men ogsaa med skarptseende Agtpaagivenhed paa at de rette Veie Vælges. 44 Hovedtema for annen dag av møtet var Weibulls foredrag: Om medlen till befordran af en närmare förbindelse och samfärdsel mellan de nordiska universiteten med afseende på deras studerande ungdom. dvs praktisk talt en identisk tittel med innledningen han holdt på studentmøtet i Kristiania 30 år tidligere. Ikke alt for mye hadde skjedd, men Weibulls ønske fra 1869 om felles universitetsmøter kunne han nå se realisert. Ønsket om studentenes frie vandring og anerkjennelse av akademiske grader fra andre nordiske universiteter kunne han bare gjenta og 26

27 håpe på en bedring av. Innledningen er ellers noe mer neddempet ideologisk, og også gamle ønsker om felles studentkatalog og felles prisoppgaver, forsøkt gjennomført av Weibull etter 1869, og gjentatt på møtet i Kristiania i 1896, mente Weibull nå at tiden ikke var moden for. Det er likevel ikke en resignert skandinavist som taler, Weibull forsvarte den gamle skandinavisme det var ikke riktig når det ble hevdet at den kun dreide seg om følelsesstemninger, argumenterte han, og han kunne vise til den praktiske dimensjonen blant annet på møtet i Kristiania i På det 3. akademiske møtet i København i 1902 som også ble det siste var den ideologiske tonen mer dempet, og Fridtjof Nansen, som foreslo fri skandinavisk konkurranse om professorpostene, mente at lite var skjedd i løpet av de 6 årene siden første møte. 45 Interessen og begeistringen var ikke helt den samme som ved oppstarten, men et 4.møte var planlagt holdt i Uppsala i Men det ble aldri holdt noen flere møter, unionsoppløsningen kom i veien: DET AKADEMISKE SAMARBEIDET OG 1905 Det skandinaviske felleskapet rammes påfallende entydig og markant av det norsk-svenske unionsbruddet i Det gjelder også for det akademiske samarbeidet, og troen på og arbeidet for et tettere nordisk samarbeid blir avløst av skuffelse, kulde og avstand. Stemningen snur drastisk, planlagte og berammede møter i 1905 og 1906 som det 4.nordiske akademiske møtet avlyses på løpende bånd. Det gjelder en rekke andre møter, som det juridiske møtet, som skulle blitt holdt i Stockholm i 1905 men som ikke ble holdt før i 1919, og naturforskermøtet som skulle vært i Kristiania i 1907 men som først ble holdt i 1916, og det nordiske pressemøtet, som skulle vært holdt i Göteborg i 1905 men som først ble arrangert i Helsingfors i Noen unntak finnes, som det nordiske skolemøtet som ble holdt i København. 47 Andre skandinaviske og nordiske møter som ble avholdt i 1905 ble gjennomført i amputert versjon. Det gjelder både det nordiske historikermøtet i Lund og Nordiska Spelen i Stockholm, som begge ble rammet av norsk boikott. Når man ser på de enkelte møterekkers kontinuitet, er bruddet mellom siste møte før 1905 og neste møte mellom det overveldende dominerende mønsteret. Enkelte unntak finnes imidlertid, som blant annet møter i arbeidslivet og næringslivet, som ble holdt mellom 1907 og 1910, nordiske fredsmøter og det nordiske interparlamentariske møtet. 48 Nordiske foreninger og tidskrifter ble avviklet, enten umiddelbart eller i løpet av kort tid, som Nordisk universitets-tidskrift, de nordiske foreningene og deres blad Norden la seg som en klam tåke mellom landene, skrev den danske historikeren Hans Olrik mange år etter, for å forklare hvorfor selv gjesteforeleserordningen stoppet opp. 49 Den nordiske vinter etter unionsoppløsningen la sin demper på store deler av den nordiske virksomheten i årene etter 1905 og frem mot 1.verdenskrig. Først høsten 1909 lyktes det med å få en svensk foreleser til Norge, så igjen i Men det var ikke bare mellom de to tidligere unionspartnerne at stemningen var trykket, også de dansk-svenske relasjonene ble rammet på grunn av den danske sympati for 39 Karl Warburg: Vår uppgift, Nordisk Universitetstidskrift, , Nærmere om dette, se: Hemstad, Stockholm 2004, , samt kommende publikasjoner. 41 Beretning, 1899, Berättelse om det andra nordiska akademiska mötet i Göteborg, den Maj 1899, utgifven af mötets hufvudsekreterare, Gtb 1900 (L.Wåhlin), Berättelse, 1900, Berättelse, 1900, Om Ansættelse ved de nordiske Universiteter af Videnskabsmænd fra andre nordiske Lande. Beretning om det tredje nordiske akademiske møde i København den 2. 4.juni 1902, udgiven af mødets komité, Kbh Det 3. nordiske pressemøtet var opprinnelig planlagt avholdt i 1914, men ble ytterligere utsatt pga krigen. 47 Beretning om skolemøtet i Kbh, København 1905, Jf Knud Larsen, Scandinavian Grass Roots: From Peace Movement to Nordic Council, Scand. Journal of History, 1984, vol 9, nr 3, Hans Olrik, Oscar Montelius som Nordisk Tidskrifts redaktör og som Danmarks ven. Personlige minder, Nordisk Tidskrift för vetenskap, konst och industri, 1922,

28 de norske synspunkter på unionsstriden. Svenske forskere, som Adolf Noreen, selv aktiv i de nordiske akademiske møtene og i Nordisk forening i Uppsala før 1905, takket nei til å komme til København i På vegne av innbyderne gjentok J. Steenstrup flere ganger ønsket om å få Noreen til København: Forhaabentlig vil Stemningen i Sverige dog snart faa en venligere Karakter, saa at vi atter kunne optage det gamle Arbejde paa Tilknytning mellem Folkene, skrev Steenstrup håpefullt i slutten av november Noreen ville vente på grunn av misstemningen, og Steenstrup prøvde igjen i august Men det tok sin tid å komme inn på et vennligere spor. Først i 1920 kom Noreen til København som gjesteforeleser. Da var en ny tid begynt, med ny interesse også for det nordiske akademiske samarbeidet. Gymnasiaster og studenter tok tidlig opp igjen samarbeidet, med årlige nordiske møter allerede fra 1911, med Hermann Smitt-Ingebretsen, senere redaktør i Aftenposten, som norsk initativtager. Men dette skjedde ikke uten motstand: Fra studentmøtet året etter i Sverige het det at det nesten var umulig å finne rom for de tilreisende ungdommene, for: ingen ville ta emot folk från de andra nordiska länderna. 51 Men i 1915 ble Det Nordiske Studenter-forbund etablert, og på de nye student- og gymnasiastmøtene og i medlemsbladet Nordens Ungdom ble behovet for en ny skandinavisme igjen diskutert. 52 FRA NORDISK VINTER TIL NY VÅR DET AKADEMISKE SAMARBEIDET ETTER 1905 Den nordiske universitetsorganisasjonen, som var blitt etablert i forbindelse med de akademiske møtene, ble ikke offisielt oppløst, men døde i realiteten hen med unntak av den norske avdelingen. Den norske komiteen var fortsatt aktiv, holdt regelmessige møter, valgte inn nye medlemmer i komiteen og representantskapet når noen hadde trukket seg eller falt fra 53, og inviterte forelesere fra Sverige, Danmark og til dels Finland. Dette kunne gjøres på grunn av det ikke ubetydelige fondet som ble etablert i 1898, og som i 1918 var på kr. Det er dette Fond, som har gjort det muligt for os at holde den sidste Traad spændt mellem Fortid og Fremtid og hindre Tanken om et fortsat Samarbejde fra at gaa tilgrunde i det politiske Livs Hvirvler, skrev Dietrichson, som var aktiv i dette arbeidet til det aller siste. 54 Til tross for den norske aktiviteten på forelesningsfronten, som hadde en dansk parallell i Letterstedska föreningen, var det så å si ingen organisatorisk kontakt mellom de nordiske avdelingene etter at det planlagte 4.møte i Uppsala i 1906 var blitt skrinlagt. Unionens oppløsning umuliggjorde en fortsættelse av det igangsatte samarbeide, i stilhet lot man planen om Upsalamøtet falde, om man end ikke formelt opløste den organisation, som var skapt heter det hos Wallem, i den rapporten som den norske komiteen fikk skrevet i Etter at universitetssamarbeidet hadde ligget nede i flere år, ble det i gjort flere forsøk fra norsk side på å gjenoppta kontakten og fortsette møtene. Avdelingen i Kristiania tok i 1915 initiativ til ny kontakt med de andre avdelingene for å få et inntrykk av situasjonen og lodde stemningen for ny virksomhet. Det kom svar både fra svensk og dansk side, som ikke var avvisende, men hvor det framgikk at man mente at tiden fortsatt ikke var inne ti år etter unionsoppløsningen! Dietrichson håpet stadig på at [ ] vore svenske Brødres naturlige Bitterhed over Krænkelsen i 1905 overalt skal vige for Følelsen af Nødvendigheden af at etablere en ny Samfølelsens Tid i Norden. 56, og han hadde forsøkt året før, våren 1914, å ta en kontakt med sin gamle kollega Steenstrup. I brevet viste han til at naturforskerne vurderte å arrangere nordiske møter igjen: Det er længe siden du har hørt fra din norske kollega, og selv trodde jeg neppe, at jeg mere skulde lægge beslag paa dig i den saks tjeneste, som fra først av bandt os sammen. Aspekterne for de akademiske møter har jo siden 1905 ikke egentlig set lovende ut. Den eneste tynde traad, som endnu spinder sig ut fra komiteen for samarbeide mellem nordens universiteter er jo de indkaldelser av forelæsere som aarlig aars utgaar fra vort norske universitet og en og anden gang viser livstegn ogsaa ved de andre høiskoler. Men nu ser jeg til min glade overraskelse, at naturforskerne ad aare tænker paa et skandinavisk natur- 28

29 forskermøte, og er isen først brutt, bør vi efter min mening skynde os at følge dem i hælene. 57 Steenstrup svarte avventende, og Dietrichson konkluderte i 1917 med at han visselig ikke kom til å oppleve noe nytt møte, men han nektet å oppgi troen på at timen ville komme, at arbeidet i gamle eller nye former ville blomstre opp på ny, og han fastholdt tanken på at de tre land, rundne af samme Rod, maa holde sammen i Tro og Tillid. 58 Samme år døde den trofaste skandinavist. Året etter forsøkte den norske avdelingen igjen med et fremstøt gjennom utgivelsen av skriftet Samarbeide mellem Nordens universiteter. En oversigt over de tre nordiske akademiske møter ved dr. Fredrik B.Wallem, med en egen Beretning om den norske komiteavdelings virksomhet siden Kjøbenhavnsmøtet, ved sekretæren, redaktør Skavlan. Beretningen ble utgitt som et innlegg for fornyet akademisk samarbeid mellom de nordiske landene. Et argument for en gjenopptakelse av samarbeidet var den sterkere tilnærmelse mellem de nordiske folk som har fundet sted i de seneste aar. Det vises til at det fra forskjellig hold var kommet ønsker om å vekke organisasjonen til live igjen, og det foreslås at dette kunne gjøres gjennom å arrangere et 4. akademisk møte i stil med de tidligere møtene. Beretningen avslutter med en forhåpning: Og mon ikke tiden nu snart skulde være inde til at gjenopta det samarbeide mellem de nordiske universiteter, som var i saa god gang, dengang ydre begivenheder for 13 aar siden stanset utviklingen? 59 AVSLUTNING Det ble aldri noe 4. akademisk møte, og hva slags virkning fortsatte nordiske akademiske møter kunne fått kan man bare spekulere på. Det nordiske akademiske samarbeidet kom likevel langsomt i gang igjen på ulike måter, blant annet gjennom gamle og nye fagmøter. Og de nye nordiske foreningene, foreningene Norden fra 1919, viste også interesse for denne type samarbeid. Men denne utviklingen faller utenfor denne artikkelens rammer her har jeg vist bakgrunnen for og den tidlige utviklingen av det nordiske akademiske samarbeidet. 60 Det er mange og tette koblinger mellom den skandinaviske bevegelsen og utviklingen av det akademiske samarbeidet på 1800-tallet. På de store studentmøtene ble også universitets-samarbeid tatt opp og drøftet, men særlig etter 1864 og den politiske skandinavismens nederlag kom det konkrete samarbeidstiltak i gang: Student nov Steenstrup henvendte seg til Noreen på vegne av Samfundet for germansk Filologi, Nordisk Forening og Komiteen for Samarbeide mellem Nordens Universiteter, som støttet av den Letterstedske Forenings danske avdeling ønsker en foredragssserie av Noreen. Brev fra Johannes Steenstrup til Adolf Noreen, Uppsala Universitetsbibliotek, Håndskriftsamlingen. 51 Fortalt av den senere sekretær for forening Nordens avdeling i Göteborg og vestre Sverige, Ture Andersson, i I.R.Svensen, B.Hedelius, K.Brogren, E.Bruzelius, En bok om Sessanlinjen , 1975, Bladet fikk i 1913 ny undertittel: Nordens andliga och kamratliga enhet. Dietrichson, som selv ble intervjuet i bladet, så med forventning på denne nyvaagnede fællesnordiske Ungdomsbevægelse, og så seg selv i Slægtens Vindeltrappe, Dietrichson, 1917, Valg av styre skulle foregå på et akademisk møte, så styret fikk ingen avløsning. Men i 1915 trakk Dietrichson og Brøgger seg, og professorene Gerhard Gran og H.H. Gran ble valgt inn. 54 Dietrichson, 1917, 366. Dietrichson fortsatte som leder fram til 1915 sammen med blant andre W.C. Brøgger. 55 Wallem, 1918, 9. I Skavlans beretning kommenteres det også at i alle år siden 1902 har det organisatoriske samarbeidet mellom landene vært innstilt. Riktigere er det vel å si at samarbeidet ble innstilt etter [Skavlan], 1918, Dietrichson, 1917, Brev fra Lorentz Dietrichson til Johannes Steenstrup, Kristiania 10/3 14, Det kgl.bibl., København, NKS 5016, Dietrichson 1917, [Skavlan], 1918, Neste beretning om det nordiske akademiske samarbeidet kom i 1935, etter at det nordiske universitetssamarbeidet igjen ble diskutert på et nordisk studentmøte, på Reykjavik i Nordiske studentorganisasjoner nedsatte den Nordiska kommissionen för akademiskt studieutbyte, med Gerhard G:son Hafström som sekretær. Hafström skrev i den sammenheng den historiske oversikten Nordiskt akademiskt samarbete. Historisk återblick (Nordisk Tidskrift, årg 11, 1935, ), og en mer aktuell artikkel om samarbeidet mellom universitetene i Norden: Nordiskt akademiskt samarbete. Det aktuella läget (Nordisk Tidskrift, årg 11, 1935, ). 29

30 stipender og gjesteforeleserordninger skulle øke mobiliteten mellom studenter og lærere i Norden. Mot slutten av århundret ble det holdt flere nordiske akademiske møter, hvor man igjen diskuterte samarbeidet og hvordan man kunne styrke det skandinaviske fellesskapet. Denne nye giv ble avbrutt av unionsoppløsningen i 1905, som la det nordiske samarbeidet både på og utenfor universitetene på is i flere år. Først rundt 1.verdenskrig ble det igjen fart i det nordiske samarbeidet, med nye møter og nye nordiske foreninger, men noen nye akademiske møter ble det aldri noe av. Det forble en betydelig avstand mellom virkeligheten og visjonene om fri utveksling på universitetsnivå og en nordisk vitenskapelig enhet. Men ved siden av det organiserte generelle universitets-samarbeidet utviklet det seg et til dels tett samarbeid og akademiske nettverk på individplan og innen mange fagområder utover på 1800-tallet, til dels som et resultat av de skandinaviske møtene og skandinavismens ideer. UTVALGT LITTERATUR Berättelse om det andra nordiska akademiska mötet i Göteborg, den Maj 1899, utgifven af mötets hufvudsekreterare, Gtb Beretning om Det første akademiske Møde i Christiania den 11te til 13de Juni 1896, Udgivet af den norske Afdeling af Komiteen for Samarbeide mellem Nordens Universiteter. Chr, Beretning om det tredje nordiske akademiske møde i København den 2. 4.juni 1902, udgiven af mødets komité, Kbh Clausen, Julius, Skandinavismen historisk fremstillet, Kbh Det Skandinaviska Student-Tåget 1856, Sth 1856 De Nordiske fællesskaber: myte og realitet i det nordiske samarbejde, Den Jyske historiker, nr 69/70, Århus Dietrichson, Lorentz, Svundne tider. Af en forfatters livserindringer. 4 bind, Chr Del IV: Mellem to tidsaldre. En gammel romantikers oplevelser og refl exioner, Chr Eriksson, Nils, I andans kraft, på sannings stråt : de skandinaviska naturforskarmötena , i: Gothenburg studies in the history of science and ideas: 12, Gtb Forhandlinger i Det Skandinaviske Selskab i Christiania 1864, Chr Hafström, Gerhard G:son, Nordiskt akademiskt samarbete. Historisk återblick, i Nordisk Tidskrift, årg 11, 1935, [Hedin, S.A:] Studentmötet i Lund och Köbenhamn 1862, Upsala Hemstad, Ruth, Nordisk samklang med politiske dissonanser. Skandinavisme og skandinavisk samarbeid på 1800-tallet, i M. Engman och Å. Sandström (red): Det nya Norden efter Napoleon, 25:e Nordiska historikermötet, Stockholm Studies in History 73, Stockholm 2004, Hemstad, Ruth, Skandinavisme og skandinavisk samarbeid, M.Skougaard (red), Norgesbilleder. Dansk-norske forbindelser , Kbh 2004, Hemstad, Ruth, Skandinavisme, skandinavisk samarbeid og 1905 fra Indian Summer til nordisk vinter», Nordisk Tidskrift för vetenskap, konst och industri 1/2005. Hemstad, Ruth, Fra Indian Summer til nordisk vinter, nordisk samarbeid og 1905, i Sørensen og Nilsson (red), Gode grannar och morska motståndare. Norge och Sverige , utkommer Stockholm og Oslo Hemstad, Ruth, `Det nordiske akademiske samarbeidet og skandinavismen, Hans Albin Larsson (red.), Nytt fra forskningsfronten. Nordiska perspektiv, i Aktuellt om historia, Historielærarnas förening, Hemstad, Ruth, `Fred i Norden? Nordiske visjoner og nasjonale konflikter rundt 1905, K. Arstad (red.), (antologi under produksjon), Forsvarsmuseet, Oslo, 30

31 2005/2006. Hvidt, Kristian, Skandinavismens lange linier. Udsigt over et forsømt forskningsfelt, i: Nordisk Tidskrift för vetenskap, konst och industri årg.70, 1994:4, Minne af Studentmötet i Upsala 1856, Sth Nordentoft, Johs., En efterklang fra studentermødet i Finland, Norden, aug Nordisk Universitets-Tidsskrift, og Olrik, Hans, Oscar Montelius som Nordisk Tidskrifts redaktör og som Danmarks ven. Personlige minder, Nordisk Tidskrift för vetenskap, konst och industri, Skavlan,»Beretning om den norske komiteavdelings virksomhet siden Kjøbenhavnsmøtet.», i Wallem, F.B.: Samarbeide mellem Nordens universiteter. En oversigt over de tre nordiske akademiske møter, Kra Studentertog til Christiania 1851 fra Lund og Kjöbenhavn. Beretning fra et udvalg af deeltagerne, Kbh 1853, i: Studentertog til Christiania 1851 og Studenttåg till Christiania 1852 från Upsala. Berättelse af utsedde committerade, Upsala 1854, i: Studentertog til Christiania i 1851 og [Tegner d.y., Esaias], Studentmötet i Kristiania 1869, Lund Wallem, Fr.B., Det norske studentersamfund gjennem hundrede aar, 2 bind, Kra Wallem, F.B., Samarbeide mellem Nordens universiteter. En oversigt over de tre nordiske akademiske møter, Kra

32 FRA KIRKELIG SKANDINAVISME TIL NORDISK KIRKELIG SAMARBEID Dag Thorkildsen INNLEDNING Skandinavismen i det 19. århundre var en bred og sammensatt bevegelse. Akkurat som århundrets mange nasjonale bevegelser rommet den klare motsetninger. Den politiske skandinavisme kan da også karak terise res som en type nasjonalisme, en enhets na sjo nalisme på linje med den tyske og den italien ske. Jeg kaller den en type enhetsnasjo nalis me fordi det som forenet alle typer skandi navis me, var fore stil lingen om et geografisk, historisk, samfunnsmes sig, religiøst og språklig felles skap mellom de tre skandina viske land, et fellesskap som det var viktig å vekke og videreutvikle. I tråd med hva som var vanlig innenfor de skandinavistis ke kret ser i det 19. år hundre, kan vi videre sondre mellom en bre dere kultur skandinavi sme og en snev re re politisk skandinavisme. Kultur skan dinavismen omfat tet alt fra litteratur utveks ling til fag lige og vitenska pelige møter, mens den politiske skandina visme hadde som mål å opprette et for svarsfor bund eller å skape en skandina visk føderalstat eller å sette de tre lands kroner på ett hode. Den kirkelige skandinavisme, som manifisterte seg i de skandinaviske kirkemøter og i høyskolebevegelsen, kan derfor ses som en del av kulturskandi na vismen, selv om den også rommet politiske undertoner. Skandinavismen kan også beskrives som en ideologi som fenget unge akade mikere i alle de skandinaviske land i 1840-årene, som de cenniets ungdomsopprør. Og når vi kommer fram til og 60-årene, ser vi hvordan den preget sentra le politi kere, ikke minst i Danmark. SKANDINAVISMENS HISTORISKE RØTTER Den politiske skandinavismen hadde sin storhetstid fra slutten av 1830-årene til slutten av 1860-årene. Men den grunnleggende histo riske forutsetning finner vi i de siste tiår av det 18. århundre. Da ble de maktpolitiske forhold i Norden endret. Siden reformasjonstiden hadde Sverige og Danmark vært arve fiender, og det hadde oppstått et skarpt skille mellom et Øst-Norden og et Vest-Norden. Men plutselig slo holdningen om. Den sterke interesse for den nordiske oldtid mot slutten av 1700-tallet skapte en forestilling om en felles nordisk kulturarv, og røster tok til orde for et vitenskapelig og litterært samar beid på tvers av gren sene. Parallelt med dette omslaget kom det et nytt fiendebilde: Russ land og Tyskland. DEN ROMANTISKE SKANDINAVISME Skandinavismen har ofte blitt karakterisert som dikterpolitikk, og det med en viss rett, men da i en positiv betydning. For det var i første omgang dikterne som satte den norrøne mytologi og vikingtid og nordisk middelalder på den kulturelle dagsorden. Gode eksempler er de danske dikterne Johannes Ewald ( ), Adam Oehlen schläger ( ), Bernhard Severin Ingemann ( ) og ikke minst den mangfoldige Nikolai Fre drik Se verin Grundt vig ( ). Hos dem, særlig hos Grundtvig, 32

33 finner vi en na sjo nalt pre get skan dinavisme. Alt i 1810 reiste han spørsmålet Er Nordens Forening ønskelig? Et Ord til det svenske Folk. Også på svensk side av Øresund finner vi en tilsvarende interesse for Nordens felles fortid. Professor Lars Österlin i Lund har i denne forbindelse trukket fram dikteren Per Henrik Ling ( ) som en av pionerene. Sammen med Oehlenschläger og Grundtvig hadde han vært til stede ved den norskfødte filosofen Steffens berømte forelesninger på Elers kollegium i København vinteren og , som introduserte romantikken i Danmark og dermed den danske gullalder. I Sverige blir det litterære svermeriet for den oldnordiske fortid knyttet til göti cismen, som på tidlig 1800-tall fikk sitt organisastoriske uttrykk i Det götiska förbundet. Det samlet noen av tidens fremste forfattere, deriblant Erik Gustaf Geijer ( ) og nasjonalskalden Esaias Tegnér som ifølge skandinavismens grunnleggelsesmyte i 1829 kronet Oehlenschläger til Nordens dikterkonge i Lunds domkirke ved å sette en laurbærkrans på hans hode. Den samme Tegnér ga et betydelig bidrag til skandina vismen gjennom sitt forfatterskap med bl.a. den berømte Frithiofs saga. I Norge derimot lå forholdene ikke til rette for en slik tidlig skandinavisme. Det hang sammen med re ak sjonen etter 1814 mot dansk kulturinnflytelse. Presten Nico lai Werge lands En sandfærdig Beretning om Danmarks poli tiske Forbrydelser imod Kongeriget Norge fra 1816 er et godt eksem pel. Denne antidanskheten ble fulgt opp av sønnen, nasjonalskalden og teologen Henrik Wergeland som svingte pisken over dansker og hjemmedansker. Senere fikk vi den norske historis ke skole som representerte en anti-dansk og anti-skandinavistisk ideologi. Nordmennene holdt seg da også på be tryggende avstand da studenterskandinavismen begynte å blomstre mot slutten av 1830-årene. STUDENTERSKANDINAVISMEN Studenterskandinavismen startet spontant blant studente ne i København og i Lund i form av uorgani serte besøk hos hveran dre, noe som ble mulig i 1838 fordi Øresund ble dekket med is. Deretter ble det organisert regelmessige studentermøter, hvor mange av deltakerne studerte teologi og for resten av livet ble preget av den skandinaviske visjon. Fra dansk side ble den nye studenterbevegelsen preget av de tre førende skandina vistiske ideologer: dikteren Carl Ploug ( ), den nasjonal-liberale politikeren Orla Lehmann ( ) og forfatteren og politikeren Fredrik Barfod ( ). Den siste uttrykte innholdet i den nye skandinavisme i følgende vers, som ble en slags oppsang: Tredelt er Nordens stamme, Men roden er dog en, Og kronens løvtag samler Tilsidst hver stammes Gren! Sommeren 1843 gikk det første skandinaviske studentertoget til Kalmar (!) og Uppsala. Så langt hadde skandinavistene i København og Lund samlet seg om liberalismens frihetskrav. Men nå kunne man merke en kursendring hos de danske skandinavister hvor det nasjonale rykket i fremste linje. Spørsmålet om Skandinavias forening ble nå uløselig knyt tet til det slesvigske spørsmål, som hadde til spisset seg gjennom 1830-årene. Etter Napoleons krigene hadde den danske helstaten gjennom hertugdøm me ne Holstein og Lauen burg vært knyttet til Det tyske forbund. Men nå ville skandina vistene heller utskil le de tyske deler og etablere et forent Skandina via, inklu siv Slesvig. Parolen ble: Skandinavia til Eideren! Under oppholdet i Kal mar i 1843 holdt Ploug en utfordrende tale. Den nordiske nasjonalitet var truet av under gang, sa han. Fin land var tapt, nå foregikk kampen på Sønder jyl land, en kamp for den felles na sjonalitet. Rednin gen var et fol ke lig forbund mellom de nordiske riker. Skandinavia til Eideren! Da Ploug kom hjem, reiste regje ringen sak mot ham. Videre innløp det både til den svenske og danske utenriksminister en diplomatisk protest fra Russland. De norske studenter hadde holdt seg borte fra studentertoget til Uppsala. Det var først i

34 da studentertoget gikk til Lund og Køben havn at de norske studentene for alvor kom med. Dette skjedde under ledelse av den Grundt viginspi rerte teologen, Eilert Sundt, som glødet for Troen paa en levende Nordens Aand. Studentertoget i 1845 representerte på mange måter den politiske skandina vismes høydepunkt og satte sterke spor hos deltakerne. Tirsdag 24. juni ble det avholdt en stor fest i Ridehuset på Christiansborg, og blant talerne var Lehmann. I talen erklærte han at hans fedre land var det treenige Norden. Når det gjaldt å virkeliggjøre Nordens forening, minnet han tilhørerne om at fremtiden til hørte ungdommen, og om ett eller to tiår ville fedrelandets skjebne ligge i deres hender. Da var det de som ville sitte i folkenes og kongenes råd, da ville de ha de midler i hendene som trengtes for å fullbyrde visjonen. Klimaks nådde talen da Lehmann tok tilhørerne i ed om å bli tro mot denne sak, og tilhørerne skrek ja, ja. Tre år senere var det flere hundre nordmenn og svensker som innfridde eden ved å melde seg frivillig på dansk side i den første slesvigske krig. Treårskrigen ( ) hadde brutt ut like etter Christian 8.s (den norske sommer prinsen ) død og kom som et re sultat av den økende nasjonalitetskonflikt i Slesvig og under inspira sjon av de radikale strømninger fra februarre volusjonen. I Kongeriket fikk man en fri for fatning, mens i her tugdøm mene brøt det ut en lokal re volusjon. Den nye konge, Fre drik 7., nærte en langt større sympati for skandina vismen enn for gjengeren, og den svenske konge engasjerte seg personlig for å få vedtatt støt te til Danmark. Skandi na vistene så derfor med håp mot det svenske konge hus som en mulighet for å realisere en union når den barnløse Fredrik 7. døde. De skandinaviske sympatier hadde økt blant de norske studenter, og det forelå planer om et studen tertog til Kristiania i Men krigsutbruddet gjorde at det måtte utsettes. Samtidig førte krigen til at sympatien for den danske sak økte i Norge, og da toget endelig kunne arran geres i 1851, var oppslutningen stor. Studentene fra København og Lund ankom i pinsen på et dampskip som bar det meget talende navn Slesvig. Møtet stod i treårskrigens tegn, og de tre norske offiserene Rye, Schlep pegrell og Helgesen som var blitt krigshelter, ble behørig omtalt. Det store trekk plaster var imidlertid Grundtvig, som for første og siste gang besøkte Norge. Da han skulle preke i dom kirken den påfølgende fredag, avbrøt stortinget forhandlingene for å være til stede. Da forhandlingene fortsatte og saken dreide seg om opphevelsen av jøde forbudet i den norske grunnloven henviste en av talerne nettopp til Grundtvigs preken om trosfriheten. Som vanlig ble det avholdt en rekke fester med mange taler og en større utflukt. Beskrivelsen av de symboler man brukte under den store festen i Frimurerlo sjen, er ganske interessant, fordi de uttrykte hva man mente var en felles skandinavisk iden titet. Det viktigste var forestillingen om en felles norrøn arv. Derfor var salen dekorert med forsiden av det man forestilte seg hadde vært et nordisk tempel. Siden møtet ble holdt i Norge, var det plassert et bilde av et norsk landskap på tempelet. I dette landskapet var det igjen satt en bautastein med navn på berøm te skandi naviske menn. Videre var det stilt opp bys ter av dem som ble ansett som skandinavismens grunnleggere, bl.a. Oehlenschläger, Tegnér og Grundtvig. I talene trådte fiendebildet klart fram. Russland spilte en tilbaketrukket rolle, mens gjennomgangsmelodien var den dyp forakt for tyskerne og en til sva rende hyldest til den nordiske nasjonalitet. Men selv om dette studentertoget ble preget av en nasjonal skandi navisme med klar brodd mot Tyskland, ble skandinavismen ikke len ger an sett som en farlig bevegelse. Parallelt med den politiske skandinavisme ble det tatt en rekke initiativ for at de skandinaviske folk skulle lære hverandre bedre å kjenne, bl.a. ble det sommeren 1858 holdt et skandinavisk folkemøte med deltakere ved Ramlösa i Skåne. Og året før var det første skandinavis ke kirkemøte blitt arrangert i København. De skandinaviske kirkemøtene representerte noe nytt. For det første var de et uttrykk for en 34

35 ny oppfatning av forholdet mellom de skandinaviske kirker, og for det andre tilførte den skandinavismen en ny dimensjon. I århundrene etter re formasjo nen hadde kon taktene mellom de skandinaviske kirker vært til feldige og sporadiske. Forholdet mellom kirkene ble bestemt av de dynas tiske og po li tiske forskjeller og konflikter mellom statene. På den ene siden finner vi kirken i Sverige og Fin land og på den andre kirken i Dan mark og Nor ge og på Fær øyene og Is land. Men rundt midten av 1800-tallet vokste det fram en ny kirkelig bevissthet som bestod av to kom ponen ter: en all menn som gjaldt felles histo riske og kulturelle bånd, og en spesifikt kirkelig som gjaldt felles konfesjon. Det siste kom til uttrykk i innbydelsen til det første skandinaviske kirkemøte i København. Den var rettet til prester av Den augs burgske kon fesjon. Driv kraften bak disse møtene var for Danmarks og Norges vedkommende i sterk grad grundtvigianerne, mens fra svensk side var det først og fremst prester fra Lunds stift, som kjempet for større frihet i kirkelivet, det såkalte Rörel se partiet, som deltok. Blant de danske deltakerne var grundtvigianerne i flertall. Men også mer konservative teologer som Rudelbach og Kalkar var til stede. Den dominerende skikkelse var likevel Grundtvig selv, som redegjorde for den kirkelige anskuelse og det levende ord, som innebar at Skriften bygger på kirken, og ikke omvendt. På programmet stod også en redegjørelse om de kirkelige forholdene i de tre land. Men da ble det samtidig klart at tre reformasjonskirkene hadde utviklet seg i ulike retninger, og så nokså forskjellige ut, ikke minst når det gjaldt liturgi og kirke ordning. Men det var grundtvigianismen og synet på forholdet mellom Skriften og det levende ord som ble stridstemaet. Svenskene forstod ikke hva det dreide seg om, mens Grundtvigs motstandere blant danskene gikk til angrep på anskuelsen. På dette første kirkemøtet kom også forbindelsen til den politiske skandinavismen til uttrykk. For det første dreide det seg om selve den forestilling at det kirkelige fellesskap i Skandinavia skulle støtte opp om et forent Skandinavia. Dette kom klart til uttrykk i festtalene og -sangene. For det andre spilte det slesvigske spørsmål en sentral rolle. Her inntok deltakerne en klar pro dansk holdning. Man avviste bestemt påstander fra Den evangeliske allianse i London om at det skulle ha skjedd religions forfølgelse av tyskspråklige i Slesvig og Holstein. Den grundt vigianske oppfatning av forholdet mellom Skriften og det levende ord ble imidlertid et gjennomgangstema, ikke bare på kirkemøtet i København, men også på de to neste. Men dette representerte også den største trussel mot dette initiativet, siden den kirkelige anskuelse var sterkt omstridt, særlig i Norge. Nordmennene var derfor dårlig representert (to teologistudenter og to grundtvigian ske prester) under møtet i Lund i 1859, og da det tredje møtet ble lagt til Kristiania i 1861, kom det store oppgjøret om anskuelsen. I Norge hadde Gisle Johnson, lektor i teologi og representant for en blanding av nyortodoksi og pietistisk vekkelsesfromhet, siden slutten av 1840-årene mobilisert til kamp mot grundtvigianerne. Han anklaget dem for å ete kirkens brød og ned rive dens murer, og at anskuelsen førte rett til Roma. Den heftige kampen ga også gjenlyd i Danmark, og for an møtet i Kristiania hadde begge parter mobilisert. Del ta ker tallene gir en indikasjon om det. Mens det fra Sverige, som stod på sidelinjen, kom kun 34 deltakere, var tallet for Danmarks vedkommen de 134. Blant disse var en rekke førende grundt vigianere. Tallet på de norske deltakerne var 263, men dette var en meget sam mensatt gruppe, alt fra markerte grundt vigianere til johnsonianere. I spissen for de siste stod Gisle Johnson selv. Man kan derfor trygt si at det var en broket forsamling som inntok plassene i Universitetets festsal, og dette tredje kirkemøtet fikk en helt annen karakter enn de to foregående. For det var ikke det skandinaviske fellesskap og den kirkelige enhet som stod øverst på dagsorden, men oppgjøret med grundtvigianismen og an skuel sen. Stem nin gen var spent og amper. For i tillegg til de teologiske spen ninger lurte i bakgrunnen de politiske og nasjonale motsetninger mellom 35

36 Norge og Sverige (statt holder saken). Wexels, den førende grundtvigianer i Norge, åpnet forhandlingene med tradisjonell skandinavistisk retorikk og ønsket Sønner af Kirken i de nordiske Trillingriger velkomne. Men anskuelsen dukket raskt opp. For han hevdet at alt som var godt i Den norske kirke, skyldtes grundtvigia nismen, og det negative ble holdt i sjakk gjennom den kirkelige anskuelse. Da reagerte en del av de norske deltakerne med tilrop og mishagsytringer. Da to medlemmer av forberedelseskomiteen grep ordet og avviste at trosbekjennelsen og dåpspakten var et ord fra Herrens egen munn, slik en del av grundtvigianerne hevdet, var hansken kastet. Den dan ske prest Frederik Boisen ( ) svarte på vegne av de danske grundtvigianerne. Han slo fast at de vedkjente seg Alle dem som kristelige Brød re, der vedkjender sig Daabens Pagt som den Grund, hvor paa de bygger deres Salig hed, og som Kirkens urok kelige Grund. Men det fantes motstande re som kalte dem kjettere og ville kaste dem ut av kirken. Slike var også til stede i salen, og det hadde han helt rett i. For etter Boisens innlegg grep maler Carstensen ordet på vegne av det norske lekfolket. Han hevdet at Grundtvig førte en farlig lære, og flere norske brødre imøteså med sorg dette møtet fordi mange grundtvigianere ville komme fra Danmark. Deretter fikk Anders H. Julius Brun ordet. Han var en av Johnsons venner og lærer på Det praktisk-teologiske seminar. Han avsluttet med en åpen krigserklæ ring mot dette avguderi med dåp og dåpspakt. Boiesen repliserte at dette var de hardeste ord om grundtvigianerne som noensinne var falt. Debatten bølget videre, og det ble knapt tid til å drøfte orienteringene om den svenske og den danske kirke, for straks dukket spørsmålet om forholdet til Grundtvig og anskuelsen opp igjen. Det ble ikke en gang tid til å la en utsending fra den amerikanske Augustana-synoden fremføre sitt foredrag om den norsk-svenske kirkes stilling i Amerika. Selv da kirkemøtet skulle debattere hoved foredraget om en forenet Virksomhed for Missionen i Norden, var det forholdet til grundtvigianismen, ikke misjonssamarbeidet, som preget innleggene. Den danske presten Vilhelm Birkedal holdt et velformulert og bitende inn legg hvor han tok for seg svakhetene ved ortodoksien og pietismen på en slik måte at det ikke kunne være tvil om at det var Johnson og hans kollega Cas pari som var det egentlige målet. Opp mot dette satte han den glade kristendom, og siden man stadig på be ropte seg Luther, samtidig som man gjorde spørsmålet om forholdet til adiafora til en salighetssak, siterte han til slutt Luthers positive ord om dansen. Birkedal for teller i sine erindringer med stor fryd at da var det en av tilhørerne, som ikke hadde oppfattet hvem sitatet stammet fra, som ropte ut: Hvad er det for et Svin, der siger det?. Johnson var til stede og var rasende. Han gik frem og tilbage i stærkt Sindsoprør, men han våget ikke å ta opp debatten med grundtvigianerne som til ful le behersket det levende, talte ord. Mannjevningen mellom grundtvigianere og antigrundtvigianere i 1861 bidro sterkt til å underminere de skandinaviske kirkemøtene. Selv om det nasjonale og skandina vismen satte sitt preg på talene og sangene under festmiddagen, var dette fullstendig underord net i selve møtet. På tilsvarende måte ble det ikke tid til å drøfte de planlagte temaene om den nordiske kirkes egenart, om fol ke kirkens nødvendighet og be tydning og om etable rin gen av nasjonale kirker som mål for misjonsvirksomheten. Konse kven sene av Kristianiamøtet var derfor at visjonen om et skandinavisk kirkelig fellesskap, som var den ene av pilarene for disse møtene, grunnstøtte på de bitre teologiske motsetninger. I så henseende seiret Gisle Johnson og hans drabanter, selv om de ikke gjorde noen stor suksess under selve møtet. Den andre pilaren, visjonen av et forenet Skandinavia, forsvant tre år senere med utbruddet av den andre slesvigske krig i Den manglende militære støtte fra Sverige og Norge inne bar den politiske skandinavismes endelige skipbrudd. Konflikten om Slesvig og en nært forestående 36

37 krig fikk de danske skandinavister til å gjøre et desperat fremstøt for å sikre seg militær støtte fra Sverige. To av den danske regjerings medlemmer innenriksminister Orla Lehmann og kultusminister biskop Dit lev Gothard Monrad ( ) tok i all hemmelighet kon takt med den svensk-norske sende mann i Køben havn og presen terte for ham en situasjonsanalyse med to alternativer for Danmarks fremtid: skandi navisk eller tysk tilknytning. Monrad la så fram et utkast til en skandina visk forbundsstat. Slesvig skulle inngå i den, mens Holstein og Lauenburg skulle skilles ut. Den svenske sendemann påpekte at den danske tronfølge ordning ville stå i veien for en slik plan. Men Monrad svarte at man ikke ønsket prins Christian som ny konge da han var tysk, og Lehmann tilføyde: Den dynas ti ske Betænkelighed ek sisterer ikke for mig, thi jeg har 25 forskellige For slag fær dig til at ordne det Spørgs maal. Monrads og Leh manns plan ville innebære et stats kupp. Men det ble avvist fra svensk side. Da den andre slesvigske krig brøt ut i 1864, stod Danmark derfor uten støtte. Man kunne bare håpe på frivillig hjelp fra Sverige og Norge. Som i 1848 ble det krevd at de store ord og hurrarop fra studentermøtene skulle innfris. Men det var bare et fåtall svenske og norske studenter som meldte seg. En av dem var den unge teolog Chri stopher Bruun. Han ble innrul lert i den danske hæren 7. april, og hans av deling nådde fram til fronten noen dager før Dybbøl falt. Av brevene hjem til moren ser vi at han ble frustrert over det han oppfattet som veikhet og manglende fedre lands kjærlighet blant danske politi kere og offiserer. Der imot fikk han en ny tro på bøndene, og han så for seg mulighe ten for at den nasjonale gjenfødelse også i Norge kunne kom me fra bondebefolkningen. Middelet ble den folkehøyskolebevegelse han og de unge teologene Arve sen og Anker i de neste årene tok initiati vet til, og som ble et fortsatt tilknyt ningspunk t for kultur skandinavis men i Norge. Etter 1864 var visjonen om et forent Skandinavia død. Derfor ble det fjerde kirke møtet i København i 1871 nærmest en slags epilog. Denne gangen talte man heller ikke om et skandinavisk, men om et nordisk kirkemøte, et forsøk på å distansere seg fra den politiske skandinavisme. Hit kom det 54 deltakere fra Norge. Men med ett unntak var ingen av de ledende norske grundtvigianere og fol ke høyskolefolk til stede. Møtet ble innledet med en tale av Grundtvigs gamle mot stander, professor H. N. Clausen, som lot bitterheten over Danmarks neder lag i krigen og over den manglende støtte fra Sverige og Norge tydelig skinne gjennom. Men forhandlingene på møtet forløp langt fredeligere enn i Kristiania 10 år tidligere. Ved møtets slutt ble det, etter forslag fra den svenske presten J. Colliander, vedtatt å avholde et nytt kirkemøte i 1876 i Stock holm. Det ble det aldri noe av. For i tillegg til de teologiske motsetninger og den nasjonale skuffelse kom split telsen blant grundtvigianerne etter Grundtvigs død i Skandinavismen i dens mange avskygninger var et spennende prosjekt. Den viser at det fore lå flere utkast til en nasjonal forståelse og identitet i Skan di navia i det 19. århundre. Det som for oss er selvsagt, var ikke det den gang. Men den viste seg også å være et urealistisk prosjekt, iallfall når det gjelder den politiske skandinavisme. Men på tross av skuffelser og nederlag overlevde den kulturelle skandinavisme i nye og mer pragmatiske samarbeidsformer. Det gjaldt også den kirkelige skandinavisme, selv om oppløsningen av den svensk-norske unionen i 1905 satte bitre spor i det kirkelige landskap, ikke minst i Sverige hvor de svenske kristne oppfattet nordmennene som opprørere og edsbrytere. I kjølvannet av 1905 vokste det fram en nokså krigersk nasjonal samlingsbevegelse i form av den såkalte ungkyrkorörelsen. Bevegelsen hadde tilknytningspunkter både til unghögern og til forsvarsnasjonalismen, og dens slagord var Sveriges folk ett Guds folk. I denne kretsen var bitterheten mot Norge sterk, og det kom bl.a. til uttrykk da en av de sentrale lederne, biskop J. A. Eklund, skulle preke ved en sørgegudstjeneste i Kristiania i desember 1907 i anledning kong Oscar IIs død. Da måtte den svenske ambassadøren 37

38 nærmest true med å sende biskopen hjem igjen for å få ham til å avholde seg fra å komme med skarpe utfall mot nordmennenes avsettelse av kongen i Men i møte med utfordringene fra 1. verdenskrig ble den aggressive nasjonalismen i ungkyrkorörelsen avløst av fredssaken, og bevegelsen åpnet seg gradvis mot Norden og verden i form av bl.a. Sigtunastiftelsen (1917) og senere Nordiska ekumeniska institutet (1940). Under 1. verdenskrig klarte man å etablere kirkelige kontakter mellom de tre skandinaviske land, ikke minst i tilknytning til prestemøter og det man den gang kalte kirkelig filantropi, og som vi vil kalle diakonalt arbeid. Umiddelbart etter krigen møttes en krets av kirkelige ledere med den svenske erkebiskop Nathan Söderblom i spissen på en prestegård på Jylland, og for første gang var også representanter for kirkene på Island og i Finland for alvor med. Dette resulterte i en liten bok med den interessante tittelen: Nordens kirker og nordiske aandsstrømninger efter verdens krigen (1921) med bidrag av bl.a. Söderblom, Eivind Berggrav og Manfred Björkquist, initiativtakeren til Sigtunastiftelse. Söderblom slo som vanlig på stortromma og talte om de nordiske kirkers ansvar for hele kristenheten, og at disse kirker måtte søke å fremme en evangelisk katolisitet. Under 1. verdenskrig var de nordiske land nøytrale slik at selve krigen ikke representerte en belastning på det nordiske kirkelige fellesskap. Annerledes var det under 2. verdenskrig, selv om Nordiska ekumeniska institutet ble et kontaktpunkt på tvers av frontene. Da krigen var slutt, var det likevel sterke spenninger mellom de nordiske kirker. Det kom tydelig til uttrykk under det nordiske bispemøtet som ble holdt i København august Selv om forhandlingene var fortrolige, har professor Jens Holger Schørring i Århus langt på vei klart å kartlegge kontroversene. Opprinnelig ønsket den svenske erkebiskop Eidem å invitere til et møte i Sverige, men det motsatte biskop Berggrav seg på grunn av Sveriges vaklende opptreden under krigen og de svenske biskopers forsiktige linje overfor Tyskland. Men enda mer rasende var han over Finlands samarbeid med Tyskland og den finske kirkes samarbeid med den tyske rikskirke. Derfor var det kun Københavns biskop Fuglesang-Damgaard som stod i en slik posisjon at han kunne invitere til et slikt møte. Men også i forholdet mellom den danske og islandske kirke var det spenninger fordi Island godt støttet av kirken, 14. juni 1944 hadde erklært seg som selvstendig republikk. Her var det altså nok av kontroverser til at møtet kunne bryte sammen, men det gjorde det ikke. Ønsket om og viljen til et nordisk kirkelige samarbeid etter krigen var sterkere. Derfor kunne det i etterkant av dette møtet holdes et nytt møte, utvidet med folk som arbeidet med å organisere nødhjelp, særlig til Finland og de nordlige deler av Norge. Dette nødhjelpsarbeidet dannet i neste omgang begynnelsen på det som ble til de nordiske kirkers internasjonale diakonale arbeid fram til vår egen tid. Men ettersom dette arbeidet vokste og omfattet nye geografiske områder ble det kanalisert inn i økumeniske paraplyorganisasjoner som omfatter langt mer enn Norden. Det paradoksale er derfor at denne suksessen samtidig har flyttet fokus og ressurser bort fra et nordisk kirkelig samarbeid til fordel for et internasjonalt og økumenisk samarbeid. Den største svakheten ved det nordiske kirkelige samarbeid har helt siden de skandinaviske kirkemøter i 1850-årene vært at det er svært personavhengig. De som deltok på kirkemøtene, var der i privat regi, ikke som representanter for sine kirker. Det samme gjaldt også de nordiske biskoper som møttes i København sommeren Videre har dette samarbeid etter 1945 vært under press fra ønsket om et større internasjonalt og økumenisk samarbeid i tilknytning til Det lutherske verdensforbund og Kirkenes verdensråd. Et eksempel på det er de nordiske kirkers nedprioritering av arbeidet i Nordiska ekumeniske rådet som skal nedlegges og erstattes av et Ekumenisk institut för Norden. Ja, uten at det har vakt noen debatt, har Den norske kirke meldt seg ut for i stedet å prioritere arbeidet innenfor Konferansen av Europeiske Kirker (KEK). Dette er på mange måter symptomatisk når det 38

39 gjelder det nordiske samarbeid på ulike områder. Det er under press fra krav om europeisering og globalisering. 1 Günther, 102f. 39

40 LITTERATUR Anker, C.J., Norske frivillige i de danske forsvarskri ge og i 64, Kristia nia Becker-Christensen, H., Skandinaviske drømme og politiske realiteter , Århus Birkeland, Michael, To Foredrag om Skandinavisme og Norskhed, Kristiania Bruun, Christopher: Folkelige grundtanker, (4. oppl) Bergen Clausen, Julius, Skandinavismen historisk fremstillet, Kø benhavn Dahl, Ottar, Norsk historieforskning i det 19. og 20. århun dre Oslo Dansk identitetshistorie bd. 2: Et yndigt Land , bd. 3: Folkets Danmark Elvander, Nils, Harald Hjärne og konservatismen, Stockholm Friis, Aage, Monrads og Lehmanns forslag om en nordisk union 1863, Køben havn Furre, Berge, Grundtvig på gjesting i Noreg, Kirke og kultur (s ) Gran, Gerhard, Norges Dæmring, Bergen Gran, Gerhard, Nordmænd i det 19de aarhundrede, Kristia nia Gran, Gerhard, Norsk aandsliv i hundrede aar, Kristiania Kirkemøde, Skandinaviske 1. København 1857, København Kirkemøde, Skandinaviske 2. Lund 1859, Christianstad Kirkemøde, Skandinaviske 3. Christiania 1861, Christiania Kirkemøde, Nordiske 4. København 1871, København Koch, Hal og Ross, Alf, Nordisk demokrati, København Kristendom og norskdom. Festskrift til Christopher Bruun, Kris tiania Linde-Laursen, A. og Nilsson, J. O. (red), Nationella identiteter i Norden ett fullbordat prosjekt? Nord: 26, Nor disk Råd Molland, Einar, Norges kirkehistorie i det 19. århundre bd. I og II Oslo Norges kulturhistorie bd. 4, Aschehoug, Oslo Norges litteraturhistorie bd. 1 (red. av Edvard Beyer), Cappe len, Oslo Norsk biografi sk leksikon Rerup, Lorenz, Nationalisme og skandinavisme indtil Første verdens krigs udbrud, Den jyske historiker nr , Sannes, John, Patrioter, intelligens og skandinaver norske rea ksjo ner på skandi - navismen før 1848, Oslo Schørring, Jens H., Nordiske Folkekirker i opbrud, Aarhus Seip, Jens Arup, Utsikt over Norges historie bd. 1 og 2, Oslo Sletten, Vegard, Christopher Bruun soldat for sanning og rett, Oslo Smith, Anthony, National Identity, London Thorkildsen, Dag, Skandinavismen en historisk oversikt, KULTs skrift serie Oslo Thorkildsen og Østerlin, Kulturell, politisk og kirkelig skandinavisme, Kyrka och nationalism i Norden (red. I. Brohed), Lund Wallem, Fredrik, Det Norske Studentersamfund gjennem 100 aar bd. I, Kristia nia Wergeland, Nicolai, En sandfærdig Beretning om Danmarks poli tiske Forbrydelser imod Kongeriget Norge, Kristiania (ny opp trykk Oslo) (1816) Østergaard, Uffe, Norden europæisk eller nordisk?, Den jyske historiker nr ,

41 41

42 FINSKA AGRONOMERS SKANDINAVISKA KONTAKTER, DERAS ALTERNATIV OCH BONDENS NATIONELLA ROLL 1 Riitta Mäkinen Vad representerar en riktig gräsrotsnivå i det nordiska samarbetet? Ja, det är en ung man med den vita mössan, dvs. finska studentmössan, stående på en svensk åker i brösthög havre. Honom hittar vi på en bild, som nu ägs av Agronomförbundet i Helsingfors. Den unga mannen är Gustaf Rosenqvist. Sommaren 1912, då bilden togs, var han nästan färdig finlandssvensk agronom. Agronomi heter det på finska. I Norge kallas de som fått den högsta lantbruksutbildningen sivilagronomer eller lantbrugskandidater. I Danmark heter de agronomer eller lantbrugskandidater. Varför lät Gustaf Rosenqvist fotografera sig stående på åkern? Troligen ville han minnas och också visa hemma hur just den typens välvuxna havre i Björka-Säby i Östergötland såg ut (den hette klockarehavre, typ II, vilket också står invid bilden). Gustaf och hans kamrater var på studieresa i Sverige. Sommaren 1914 gällde ytterligen en grand tour i Danmark och Norge. Sådana resor var möjliga före första världskrigets utbrott. Det var troligen Gustafs pappa, professor i teologi vid Helsingfors universitet, som bekostade resan. Familjen bodde i Helsingfors och verkar inte ha varit jordägare. Ändå började Gustaf studera agronomi år Dåförtiden var det modernt och fosterländskt att förbereda sig för modernäringens tjänst, som man brukade säga. Det är möjligt, att även politiska förhållandena hade något med Gustafs yrkesval att göra. När det politiska klimatet i storfurstendömet Finland blev strängare under 1900-talets början p.g.a. förryskningen, blev den traditionella tjänstemannabanan genom juridikstudier mindre lockande. 2 Praktiska akademiska inriktningar fick ökad popularitet. Gustaf kom senare att bli medarbetare till A. I. Virtanen, den tillsvidare enda finska Nobelpristagare i vetenskap, och kom att uppleva olika intressanta vändningar under sitt livs lopp, men de hör inte hit. Här får Gustaf Rosenqvist på ett individplan illustrera de icke-organiserade kontakterna och samarbetsformerna mellan Finland och de skandinaviska länderna. Många agronomer var på den tiden tillräckligt förmögna för att kunna resa omkring i Skandinavien, många hade även studerat agronomi i Sverige eller i Köpenhamn. Sedan 1860-talet hade agronomer utbildats vid Mustiala institut på den tavastländska landsbygden. I början av 1900-talet flyttades dock den högsta jordbruksundervisningen därifrån till Helsingfors universitet. Utbildningen fick då större prestige och nya dimensioner. En semi-profession blev ett akademiskt yrke. 3 Detta minskade intresset för utländska studier. I Skandinavien har man haft separata lantbrukshögskolor. 4 Många av de främsta lantbruksspecialisterna hade alltså studerat i Sverige eller i Danmark. I slutet av 1800-talet hade Danmark varit viktigt också för dem som ville fortsätta studera mejeri skötsel. Bakom detta låg idén om att mjölkhushållningen skulle utvecklas istället för sädesodling som inte var så lönsamt i det finländska klimatet. Den av professor Segelecke organiserade, vuxenpedagogiskt välplanerade ut- 42

43 bildningen samlade före sekelskiftet ett hundratal finska män och kvinnor. 5 År 1897 grundades Landtbrukstjänstemannaföreningen i Finland. Den var en förening för agronomer i tjänstemansbefattningar men blev senare en professionsorganisation med både ideella och fackliga mål. Numera heter det Agronomförbundet. En av föreningens minnesvärda prestationer under dess första decennium var en exkursion till Danmark år Fram till början av 1900-talet hade agronomerna mestadels koncentrerat sig på storbruk. Den förstärkta nationella, folkliga andan fick dem nu, särskilt efter 1899, att intressera sig för småbruk. I Danmark kunde man hitta både storbruk och medvetet utvecklade småbruk; husmand-rörelsen hade ju gett goda resultat sedan 1860-talet. Grundtvigianismen var likaså ett tänkesätt eller en rörelse, som fick många tillämpningar i Finland. Danska folkhögskolor var ett populärt mål för studieresor. Även Gustaf Rosenqvist hade folkhögskolbilder i sitt album. Det är anmärkningsvärt att det inte automatiskt var den närmaste grannen och det forna moderlandet Sverige, som var den viktigaste skandinaviska kontakten för finländare. På samma sätt är det värt att lägga märka till att det inte bara var jordbruk som man hämtade inspiration till från Danmark. Det är klart att Skandinavien inte var det enda målet för studieresor och andra kontakter. Agronomiska föreningen hade även kontakter till ryska sakkunniga, särskilt under de sista åren av autonomiperioden. Man tog också del i ryska lantbruksutställningar. Detta gällde i synnerhet herrgårdar i östra Finland. Längre resor med agronomiskt intresse förekom också över haven. De baltiska kontakterna var outvecklade, även om många ester studerade i Mustiala eller på andra jordbruksskolor. Tyskland var ett alternativ till skandinaviska högskolor för dem som ville fortsätta sina studier i agronomiska eller lantbrukspolitiska ämnen. 6 Efter första världskriget och att Finland hade blivit självständigt riktade finska agronomer sitt intresse också mot Baltikum. De baltiska staternas starka betydelse under och talen och deras olika natur i jämförelse med de skandinaviska kontakterna är huvudfrågan i mitt resonemang här. Genom att jämföra våra skandinaviska och baltiska kontakter under mellankrigstiden kan man läsa ut något om både Finlands och dess grannars jordbruk, om nationen och om hur regioner över statsgränser 1 Mitt intresse för ämnet härstammar från 100-årshistoria över Agronomförbundet (Mäkinen Riitta, Tiedoin saroilla. Agronomiliiton 100-vuotinen järjestötaival. Agronomiliitto, Helsinki 1997). Arbetet gav en impuls att granska vidare hur och med vilka motiv finska föreningar sökte samarbete både med sina västra och södra grannar samt meningsfränder på och talen. Detta är temat för mitt avhandlingsarbete. Det har kommit fram att agronomerna inte var ett typiskt fall, men som sådant illustrerar deras samarbetsmönster flera fenomen. Jag försöker göra min presentation begripligt även för sådana läsare, som inte känner till Finlands historia eller den politisk-historiska diskussionen om regionbildning i Skandinavien särskilt väl. Jag vill samtidigt tacka för kommentarerna av seminariedeltagarna på Schæffergåden i januari 2004 och Nationalism-studiecirkeln vid Institutionen för samhällshistoria vid Helsingfors universitet i oktober 2004 samt professor emerita Eeva Tapio. 2 Se Klinge Matti et al., Helsingin yliopisto , 2. osa: Keisarillinen Aleksanterin yliopisto Otava, Helsinki 1989, , 836. (Boken har även utgivits på svenska.) 3 Det hade varit mycket diskussion om utvecklandet av den högsta lantbruksundervisningen. Flera alternativ diskuterades. Att det blev just Helsingfors universitet berodde slutligen på östpolitik: dåvarande vicekansler för universitetet, som var en trogen rysk undersåte, ville minska det skandinaviska inflytandet bland höga lantbrukskretsar. Den finska utbildningen skulle få högre status och söner av bättre (godsägar)familjer skulle stanna i Finland istället för att studera utomlands. För det andra skulle verksamheten vara under bättre kontroll i det Kejserliga Alexanders-Universitetet än i en separat högskola. Halila Aimo, Suomalaisia opiskelemassa agronomiksi 1800-luvun jälkipuoliskolla, Åström Sven-Erik, Yrjö Blomsted & Ilkka Hakalehto (eds.), Näkökulmia menneisyyteen: Eino Jutikkalan juhlakirja. WSOY Porvoo-Helsinki 1967; Kivinen Erkki & Laitakari Erkki, Helsingin yliopiston maatalous-metsätieteellisen tiedekunnan vaiheita 50-vuotiselta taipaleelta. Silva Fennica 95, Suomen metsätieteellinen seura, Helsinki 1958,16 och passim. 4 Lantbohøjskole i Köpenhamn 1858 ; Ultuna Lantbruksinstitut 1848 /Högskola 1932 ; Sveriges Lantbruksuniversitet 1977 (Ultuna med flera läroanstalter förenedes till); Den højere Lantbruksskole i Ås , Norges Landbrukshøgskole Mäkinen 1997, 14. Halila som huvudkälla. 6 Mäkinen 1997, kapitel 7. 43

44 konstrueras. Jag lägger speciellt betoning på tvåspråkigheten i Finland, en speciell faktor som påverkade regionbildningen. TIDIGA SKANDINAVISKA MÖTEN Från det autonoma Finland riktade sig de flesta kontakterna i alla fall mot Skandinavien. Man kan anta att likadana personliga kontakter var vanliga också skandinaver emellan. Nationella lantbruksutställningar var en viktig institution i alla dessa länder och de besöktes även från grannländerna. I samband med utställningarna i Köpenhamn 1888, Stockholm 1897 och Kristiania 1907 ordnades också en nordisk konferens. Förutom en rapportserie om konferensen 1907, i den gammalfinska tidningen Uusi Suometar, har jag inte funnit information om dessa möten. 7 Huvudsakligen rapporte rar den anonyma deltagaren om yrkesfakta av typen Vad kan man se på boskapsavdelningen. Korrespondenten lyfter också fram de vanligaste argumenten för samarbete mellan de nordiska folken och uppskattar att toppar inom forskningen och i det praktiska jordbruket på mötet kunde utbyta tankar. Fastän det var en liten istid i de nordiska relationerna efter den svensk-norska unionens upplösning kan jag inte hitta något politiskt känsligt ärende i rapporten beträffande antingen Sverige, Norge eller Finland. Finländare var med andra representanter placerade i hedersplatser i bord närmast till kungen. I skåltal hyllades grannarna. Själva mötet var indelat i fyra avdelningar. Varje avdelning hade fyra ordförande, en från varje land. Föredrag var ofta av typen Om smörproduktionen i Finland. Också agrarpolitiska frågor diskuterades. Hannes Gebhard 8 från Finland och B. Holtsmark från Norge höll föredrag med rubriken Om jordfrågan i respektive land. Därefter diskuterades livligt, både för och emot expropriation. I debatten deltog danskar, finländare och norrmän. Det förefaller som om svenskarna inte deltog i den här debatten. NORDISKA JORDBRUKSFORSKARES FÖRENING Under första världskriget blev alla utländska kontakter begränsade. Ett uppdämt behov av kontakter uppgavs vara en orsak till att Nordiska jordbruksforskares förening (NJF) grundades år En annan orsak var en ökning i själva forskningen. 9 Här är det dock skäl att komma ihåg att agronomstudier varken var eller är den enda vägen till att bli jordbruksforskare. Det finns också kemister, zoologer, botanister m.fl. som sysselsätter sig med dylika frågor. NJF fick sin början i februari 1918 i ett danskt möte med några svenska och uppenbarligen också norska deltagare (i Finland härjade inbördeskriget från slutet av januari till början av maj 1918). Statskonsulent Anders Elofson (Sverige) föreslog på mötet at danne en forening af Jorbruksforskere omfattende hela Norden. Direktör E. Lunding (Danmark) fick som uppdrag att förbereda ett förslag för föreningens organisation och regler. I september 1918 presenterade han ett förslag som gäller i princip ännu idag. 10 Vid styrelsemötet i mars 1919 anslöt sig även en finsk sektion till föreningen. De nationella organisationerna kallades avdelningar och de hade sina egna organisatoriska procedurer. Lantbruksvetenskapliga Samfundet i Finland var som sådan inte någon medlem. NJF arbetade från början i numrerade sektioner: I Jord och gödsling, II Växtodling, III Trädgårdsbruk etc. Numera finns det tretton sektioner. Dessa sektioner har regelbundna möten och ger ut rapporter. Dessutom hölls var tredje eller fjärde år en kongress, som sedan 1921 har följt samma former med föredrag tillsammans och sektionsvis, utfärd, studiebesök och kongressmiddag. Efter andra världskriget intensifierades samarbetet ytterligare. Sektioner fick undersektioner eller -grupper. I NJF:s historik konstateras att naturförhållandena varierar mycket inom Norden, men variationerna följer inte statsgränserna. Politiken och ekonomin har påtagliga skillnader, men de verkar mera stimulerande än hämmande på de vetenskapliga kontakterna inom ämnet

45 NJF:s betydelse torde ha legat i att den utformar en utvidgning av de nationella diskussionsforumen. Även forskare inom små grenar, såsom fårskötsel, kan där hitta gelikar att jämföra sina resultat med. Det är ju fråga om tillämpade vetenskaper, där likadana förhållanden är betydelsefulla. NORDENS BONDEORGANISATIONERNAS CENTRALRÅD (NBC) OCH ANDRA SAMARBETSFORMER Forskarsamarbete var inte den enda samarbetsformen bland agronomer och andra medverkare i jordbruket. Ibland kunde det hända att även mycket sporadiska eller personliga skäl bidrog till ett intresse för samarbete. Den ovannämnda betydelsefulla finska agrarpolitikern Hannes Gebhard hade en kris både i yrkeslivet och inom familjen år Som utväg fungerade några års vistelse med varierande uppdrag i Skandinavien. Därefter skrev han en bok om småbruket och dess främjande i de skandinaviska länderna. I boken föreslog han ett närmare samarbete mellan de nordiska bondeorganisationerna. Åtminstone från början av 1920-talet utbyttes hälsningar mellan organisationerna för lantbruksproducenter, men det dröjde ända till 1934 innan ett samarbetsorgan grundades. Impulsen för grundandet av ett sådant organ torde snarare ha legat i den ekonomiska depressionen än Gebhards förslag. Det fanns ett behov av att diskutera frågor kring skogsindustri och olika stödformer för landbruket. Jordbruksproducenterna i Finland, Sverige och Norge grundade rådet, danskarna anslöt sig litet senare. Diskussionerna berörde mestadels ekonomisk-politiska frågor och hölls på funktionärnivå. 12 Det fanns också nordiska specialföreningar inom jordbruket, såsom Skandinavisk fjäderfäavels-förbund. Föreningarna Norden organiserade åtminstone under mellankrigstiden några välbemötta kurser och exkursioner. I vilken mån statsförvaltning idkade nordiskt samarbete inom jordbruksfrågor vet jag inte, varken beträffande Finland eller de andra länderna. Sådana samarbetsformer som det årliga mötet av ledare till huvudstadsmejerier kan ha börjat redan på talet. 13 DET SÖDRA ALTERNATIVET I de flesta nordiska samarbetsformerna inom jordbrukssektorn var det särskilt agronomer, personer med den högsta lantbruksutbildningen, som styrde aktiviteter i Finland. Men själva professionens förening, Landtbrukstjänstemannaföreningen, som 1909 hade ändrat sitt namn till Agronomiska föreningen (Agronomernas förening , Agronomförbundet 1983) 14, hade inga organisatoriska kontakter i Norden före slutet av trettiotalet, förutom några exkursioner till och från Skandinavien. Istället inledde man ett organisatoriskt samarbete med de baltiska kollegerna. 7 Rapportserie i sex delar. Uusi Suometar, juli Dr Hannes Gebhard var agrarpolitiker utanför agronomkåren. De sju andra finländare som nämndes i texten var agronomer. 9 Torsell, Robert, Med NJF under 50 år. Nordiske Jordbrugsforskeres Forening , Nordisk Jordbrugsforskning, Årgang 49, 1967, ; Huvudkällan till NJF: Torsell och Tapio. Se också Short history på NJF:s webbsidor, nu/ ( ). 11 Torsell, Rahola Ilmari, Pohjolan talonpoikaisjärjestöjen keskusneuvosto toiminut 10 vuotta. Maatalous 1945, Agronom Pekka Sysiharju (f. 1916) som 1949 blev disponent för Valio-meijeriet i Helsingfors blev därmed medlem i den inofficiella ringen, som redan då syntes ha skapat traditioner. Mejeriledare från Helsingfors, Stockholm, Oslo och Köpenhamn, ofta med fruar, möttes varje år i augusti under fullmånsveckoslutet. När det var Finlands tur, hörde en kräftskiva alltid till programmet, förstås efter fackliga diskussioner och rundturer. Sysiharjus meddelande till Riitta Mäkinen (RM) i intervjun oktober (Anteckningar i författarens besittning.) Den här typen av nordiskt samarbete kan egentligen nås bara genom intervjuer. Att den första nordiska mejeritekniska kongressen hölls i Göteborg 1938 kan ha något med huvudstadsmejerimötena att göra. Suomen Sosiaalidemokraatti Namnändringarna reflekterar professionens utveckling. 45

46 Samarbetet söderut hade knappast långa rötter. Några privata diskussioner torde ha ägt rum runt Doktor Kaarlo Teräsvuori hade då hjälpt till att grunda en växtbiologisk experimentanstalt; han var en av de finländska vetenskapsmän som deltog i att lägga grund för den nya nationella eran i Dorpat universitet. Universitetet i Dorpat hade fram tills dess dominerat av tyskt och ryskt inflytande. Sommaren 1920 besökte ett tiotal finska agronomer Estland som gäster av det estniska jordbruksministeriet. Sommaren 1925 råkade en finsk och en estnisk grupp agronomer träffas då de båda genomförde en exkursion till södra Karelen. Idén om samarbetet torde ha diskuterats då. Våren 1926 föreslog esterna, att man kunde samla finnar, ester och letter i ett gemensamt agronomförbund. Finländarna föreslog att även litauerna skulle ansluta sig till samarbetet. Så grundades Förbundet för Östersjöländernas agronomer år Finland hade en egen avdelning för förbundet fram till år 1935, då hela Agronomernas förening blev medlem i förbundet. Sommaren 1927, då den första konferensen hölls i Finland, var medlemsantalet följande: Lettland 180, Finland 120, Estland 75, Litauen 69, sammanlagt alltså 435. Förbundets huvudaktivitet blev ett möte med exkursioner som ordnades varannan sommar. Mötena fick stor uppmärksamhet bland makthavarna (länderna var ännu så små att man noterade alla internationella kontakter) och mötena blev också väl dokumenterade. I slutet av 1930-talet, när finländarnas deltagande i nordiskt samarbete också generellt intensifierades (även bland agronomerna) planerades på finskt initiativ likväl en förstärkning av det baltiska samarbetet: ett stående sekretariat i Estland. Den sista sommaren 1939 hade konferensen i Lettland över 300 deltagare, av vilka 36 var finländare. 15 Varför grundades ett baltiskt men inte ett skandinaviskt agronomförbund på 1920-talet? Varför dröjde det till slutet av 1930-talet innan det nordiska samarbetet agronomföreningarna emellan kom igång? Att det organiserade nordiska samarbetet kom igång så sent kan bero på att jordbruksforskarnas förening NJF uppfyllde behovet. Intresserade kunde ansluta sig till föreningen utan att ha en forskarbefattning. Till exempel var flera lärare i jordbruksskolor medlemmar. En annan orsak kan ha varit att föreningsfältet inom agronomi i Sverige var splittrat. Det fanns ingen stark förespråkare för samarbete och utan en stark svensk medverkare blir det sällan något nordiskt samarbete. I Danmark och Norge fungerade tämligen starka Lantbrugskandidat-föreningar som var i kontakt med den finska föreningen åtminstone samma år 1927, då den första Östersjöländernas agronomkonferens gick av stapeln. 16 Men från finskt håll sett var det även en annan skillnad vid organiseringen, nämligen sättet att beskriva konferenserna. När en agronom eller en grupp kom från Skandinavien, särskilt från Sverige, rapporterades det i föreningens tidskrift och årsberättelser om praktiska nyheter; vilken slags tröskmaskin, hurdana svinhus eller vilka slags ekonomiska lösningar de hade sett. När gästerna kom från Baltikum, rapporterades det om varma band, vänskap, gemensamhetsanda och jordbrukets betydelse. Skillnaderna och orsakerna till dem är värda att fokuseras på. BALTIKUM VAR EN REGION, MEN INTE JÄMFÖRBAR MED SKANDINAVIEN Det emotionella, gemenskapsbetonade språkbruket förekom trots att balter och finnar, inte ens balterna sinsemellan, knappast hade en likadan vana att samarbeta som skandinaver hade haft sedan skandinavismens utbrott. Stärkandet av samarbetet och kohesionen hade nog varit ett alternativ när dessa fyra (Polen medräknat fem) Östersjöländer blev självständiga från Ryssland. En allians mellan dem skulle ha varit en säkerhetspolitisk lösning. Alla var ju rädda för att Sovjetunionen skulle söka revansch och fortsätta världsrevolutionen. Alliansplanen blev ändå inte förverkligad och sedan 1922 var det så kallade randstatsskedet förbi, åtminstone för finländarna. De tre baltiska länderna fortsatte med försöket att bygga ett tätare samarbete. Finland betonade 46

47 neutraliteten, tills man år 1935 deklarerade att landet orienterar sig mot Skandinavien. Utifrån sett verkar Baltikum som en enhetlig region med en gemensam historia delade i tre nationalstater av samma storlek. Inifrån sett var och är skillnaderna och skiljelinjerna inom regionen dock stora. Här tar jag inte upp alla olikheter, utan koncentrerar till en som var och ännu idag är ett centralt problem, nämligen språket. Lettiska och litauiska är släkt med varandra, men inte estniska. De gemensamma språken, tyska och ryska var politiskt impopulära. Det förekom flera försök att närma de tre länderna under och talen, men någon stor framgång blev det inte. 17 Några grupper lyckades emellertid med civilsamhälleligt samarbete, i dessa deltog man även från finskt håll: åtminstone universitetsstudenter, journalister och agronomer. Bland de akademiska grenarna ordnade åtminstone växtgeograferna fenno-baltiska konferenser. Om man räknar med bara de estnisk-finska relationerna, blir det redan flera grupper, för att inte att tala om mer tillfälligare kontakter. Dessa berörs dock inte närmare nu, då regionalt, inte bilateralt samarbete är i fokus här. 18 Studenternas organisation SELL (Suomi, Eesti, Latvija, Lietuva) var tämligen aktiv, och den lockade finskspråkiga studenter, som var intresserade av samarbete och idrott över gränserna. De varmaste kontakterna med en stark vänskapsanda hade de finska studenterna med estniska korporationer och andra studentföreningar. Kontakterna till Skandinavien var däremot svaga. Särskilt till Sverige var kontakterna inflammerade på grund av språktvisten, där Sveriges studenter gynnade den finlandssvenska parten. SELL var för finnar ett alternativ istället för de skandinaviska kontakterna. Finska agronomer hade båda alternativen öppna, men vad var avgörande för om riktningen blev sydlig eller västlig? Var det modersmålet? AVGJORDE SPRÅKET RIKTNINGEN? Sedan slutet av 1800-talet fram till andra världskriget var även akademiker i Finland klart indelade i två språkgrupper (även om de flesta hade bättre kunskaper i båda språken än unga finnar idag, då många finskspråkiga föredrar engelskan i alla icke-finska kontakter). Svenskan hade i århundraden varit bildningens och administrationens språk i Finland, innan den finsknationalistiska rörelsen hade börjat verka. Det finska språket och den finskspråkiga majoritetens rättigheter stod mycket högt i det politiska tänkandet av de finsksinnade eller fennomanerna. På talet började de mest ivriga finsksinnade kalla sig aitosuomalaiset, d.v.s. äktfi nnar. Språkstriden i 1930-talets Finland kulminerade i förslaget till nya lagar för Helsingfors universitet, som äktfinnarna helt ville förfinska. Det var också just i de akademiska kretsarna som språkfrågan mest diskuterades. Äktfinnarna tog avstånd från Skandinavien, där man gärna sympatiserade med finlandssvenskar. Skarpa meningsutbyten i pressen förekom särskilt mellan Finland och Sverige. 19 Äktfinnar i allmänhet var mer eller mindre högersinnade, således kan deras avoghet i olika ställningstaganden mot de västra grannarna också ha haft grunden i socialdemokraternas starka ställning i Skandinavien. Men även rasteorier var 15 Om förbundet Mäkinen 1997, Rapporter i Agronomföreningarnas årsberättelser och i tidsskriften Maatalous samt Agronomverband der Baltischen Statten, Bericht über der 5. Kongress im Juni in Helsinki. Helsinki [s.n.] Norska lantbrukskandidater gjorde en exkursion till Finland; den danska föreningen besöktes av den finska föreningens sekreterare. Det rapporterades om båda händelserna i tidskriften Maatalous 1927, 231, Se Rauch, Georg von, The Baltic States. The years of independence: Estonia, Latvia, Lithuania Hurst, London 1974, kapitlet The Baltic Entente. Se också Loeber D.A., Towards Baltic regional identity. I Loeber D.A et. al. (eds.), Regional identity under Soviet rule: The case of the Baltic States. Hackettstown, New Jersey: Institute for the Study of Law, Politics and Society of Socialist States, University of Kiel Se till exempel Lea Lummes memoarer om finska och estniska agrarstudenternas vänskap i 50 vuotta Sampsan työtä ja juhlaa. 19 Herbert Tingsten har beskrivit debatten och de politiska händelserna bakom pressdiskussionen i boken Svensk utrikesdebatt mellan världskrigen. Aldus/Bonniers, Stockholm

48 inblandade. Det var inte så länge sedan några som ansåg sig höra till den nordiska och germanska rasen, menade att finnar är oförmögna att bilda en stat och skapa en högre kultur. Även om man inte betraktade finnarna som sämre, så ansågs de ändå vara av främmande blod. 20 Att Finlands nordiska orientering sedan 1935 lyckades på andra plan utom det militära, kan delvis ha berott på den i Sverige inflytelsefulla rasteoretikern Rolf Nordenstreng, som indelade raserna i Norden på ett nytt sätt. Därefter kunde man inte mera påstå att finnar var av en mindervärdig ras. 21 Det var nog den klart svensksinnade professor Arthur Rindell som var den tidiga ledargestalten inom NJF i Finland. Hans språkpolitiska riktning, men också det faktum att han var den ledande jordbruksforskaren i landet torde ha varit orsaker till att han tagit en stark ställning i NJF. Med den snabba metoden, genom att plocka fram alla finländare som nämns i NJF-förbundets historik, märker man att finländare allmänt sett var i minoritet inom NJF, men det kan knappast spåras någon finlandssvensk övervikt. Redan i juli 1919 blev den finsksinnade botanisten L.I. Liro styrelsemedlem i den plantpatologiska sektionen. Även i fortsättningen deltog en hel del politiskt aktiva äktfinnar i NJF:s verksamhet. Vad som är intressant i äktfinska fackmäns relation till Skandinavien, är ju att samtidigt som de var mycket kritiska i allmänhet, särskilt mot Sverige, kunde de ändå ha aktiva och förtroendefulla kontakter inom det egna fältet och bli kollegialt om inte broderligt bemötta. 22 Så var det också inom jordbruksforskning. NJF till och med accepterade år 1934, att finnar kan använda finska med tolk. Hur mycket möjligheten användes vet vi inte. Det är möjligt att åtminstone den ivriga professorn Rurik Pihkala av principskäl utnyttjade denna möjlighet. Vad den södra riktningen beträffar, var den ledande gestalten i samarbetet med Baltikum Uuno Brander ( ), finsksinnad men säkert ingen äktfinne utan en liberal framstegspartist. Han arbetade inom statsförvaltning och inom lantbruksbefrämjande organisationer. Också svenskspråkiga, praktiskt orienterade agronomer deltog i Baltikum-samarbetet, men kanske inte i full proportion till deras andel i agronomkåren. Bland framgångsrika finskspråkiga forskare var åtminstone Toivo Terho och Otto Valle aktiva i båda riktningarna. Det är alltså troligt, att det inte var språkgruppen utan andra dimensioner som huvudsakligen styrde intresset för kontaktriktningarna. Till exempel Uuno Brander var en stor vän av kolonisationen och småbruket. Jordbruket var honom något mycket mera än bara ett yrke eller en näring. Detta tänkande hade han ärvt redan från fäderneshemmet; hans far hade av politiska och ideologiska (tolstojanska) skäl bytt ut ämbetsmannakarriären mot lantbruket i östra Finland. I NJF fanns väl inget arbetsfält för Brander, som inte var forskare. Han hade dock varit en av de aktiva finländarna i Kristiania De övriga, i tidningsrapporten från år 1907 nämnda finska agronomerna var av både fennomanska och svekomanska kretsar. Egentligen hade agronomerna inga större språkstrider sedan ett slags tvåspråkighetssamförstånd hade nåtts i ungdomliga strider i Mustiala institut på talet. Några andra professioner och deras organisationer var dock tudelade, också några större lantbruksorganisationer var delade av språket. Jämte Brander syns professor Jaan Mägi från Dorpat universitet ha varit de bärande krafterna för Östersjöagronomernas förbund. Den långvariga sekreteraren för både Finlands agronomiska förening och Lantbruksproducenternas Centralförbund Sigurd Mattsson tog hand om skriverier och många praktiska saker åtminstone i Finland, innan han blev minister och landshövding. GEMENSAMT MED BALTER: JORDBRUKETS NATIONELLA BETYDELSE De baltiska och finska agronomerna hade alltså hittat varandra i mitten av 1920-talet. De fortsatte samarbetet långt efter de första åren av självständighet, där gemensamma öden under de föregående decennierna formade mer generellt en slags gemenskap av lidande bland respektive folk

49 Läser man texter från och om gemensamma möten kan man förstå att det var ideologin som förenade dessa agronomer. Det var inte bara Uuno Brander som ansåg att jordbruket existerade och utvecklades inte enbart för näringens skull. Därför hade väl även sonen till en teologiprofessor lockats av agronomistudier i Finland. Arbetet för jordbruket upplevdes som arbete för fosterlandet. Det var bönderna som utgjorde ryggraden eller livets källa för nationen. Dessutom var främjandet av jordbruket viktigt också ur nationalekonomisk synvinkel. I Finland och de baltiska länderna var jordbruket huvudnäringen. Av finländarna levde 60 % av jordbruket år I Estland, Lettland och Litauen var andelen 60, 68 respektive 76 %, medan den i Skandinavien var cirka 30 %. Alla fyra länder utförde en jordreform. Att ge eget land åt torpare och andra obesuttna upplevdes både som rättvist och som ett sätt att stärka nationen. I Estland, Lettland och Litauen var jordreformen kanske av ännu större betydelse än i Finland. Godsägare där hade ju hittils varit tyska (eller polska) till sin mentalitet och kulturella orientering. 24 Nu skulle det bli den egna nationen som härskade över åkrarna. I Finland ansåg man att de obesuttnas situation hade varit en viktig orsak till inbördeskriget Det måste dock konstateras att långt ifrån alla finska agronomer understödde en jordreform, varken eller Ester och finnar har ett speciellt förhållande till varandra eftersom de talar ett i någon mån likadant språk och samtidigt delar en i någon mån liknande folkkultur. Jordbruksidkarna i bägge länderna delade primordiala känslor, som är besläktade med de dåförtiden så populära frändefolkskänslorna. Å andra sidan såg man skiljaktigheter: jordbruket i Estland hade t.ex. varit mycket mera feodalt än i Finland. På den östra sidan av Östersjön, åtminstone i Finland, hade man också mycket konkret upplevt jordbrukens betydelse ja, rentav livsviktiga betydelse. Livsmedelssituationen hade varit svår under åren Det kom ju inte mera någon säd från Ryssland eller Tyskland, inte heller utländskt kraftfoder eller konstgödsel. Finland hade varit beroende av sädesimport sedan mjölkhushållningen hade prioriterats framför brödsäd, d.v.s. efter hungersnöden på 1860-talet. Under tidigare hungersnöder i Finland hade det varit bara de fattiga som hade svultit. Under första världskriget, efter att allmän rösträtt hade införts, hade demokratiseringen kommit så långt att även övre klasser hade fått matkort och ransoner. Bekymren med, eller rättare sagt bristen på mat var ett centralt tema i brevväxling och dagböcker bland dåtidens intelligentsia. Det är alltså inte förvånande att självförsörjning av livsmedel senare blev ett av alla, även av borgerskapet och 20 Kemiläinen Aira, Finns in the shadow of the Aryans. Race theories and racism. Suomen historiallinen seura, Helsinki 1998, passim. Om det främmande, till exempel versen för finländare i festkantaten för det nordiska författaremötet i Oslo: Om en är vår bror efter kjødet/ och en är av fraemmende blod/ I vogter begge vor graense/ med samme trofaste mod. Hufvudstadsbladet Se Kemiläinen. Se också den blivande presidenten J.K. Paasikivis lättnad i sin dagbok 1930 efter föredraget av Nordenstreng (översatt RM):... Ingen skillnad. Inte heller i anlag, begåvning. Alla är vi av samma sort ras. Paasikivi, J.K., (redigerat av Kauko Rumpunen), Olen tullut kovin kiukkuiseksi : J.K. Paasikiven päiväkirjoja Kansallisarkiston ystävät, Helsinki 2000, Jorma Kalela konstaterar i slutet av sin avhandling i politisk historia, Grannar på skilda vägar, att trots Ålandstvisten mellan Sverige och Finland fungerade det funktionella samarbetet väl. I mitt material och vetande finns flera exempel om välfungerande samarbete, där politiska trender förbisetts. Kalela, Grannar på skilda vägar. Det finländsk-svenska samarbetet i den fi nländska och svenska utrikespolitiken Suomen historiallinen seura, Helsinki 1971; J.K. Paasikivis dagböcker från åren visar hur finsksinnad protestanda och förtroendefulla samtal var samtidigt närvarande vid samarbete av nordiska nationalekonomer. Paasikivi, 118, 129, 193, Lehti Marko, A Baltic league as a construct of the new Europe. Envisioning a Baltic region and small state sovereignity in the aftermath of the First World War, Lang, Frankfurt am Main Om jordreformen i Baltikum, se von Rauch, kapitlet Agrarian reforms. 25 I den allmänna historieuppfattningen förekommer det ofta uppfattningen, att den s.k. torparbefrielse blev till tack vare inbördeskriget. Ett utarbetat lagförslag hade emellertid kommit till riksdagen redan före krigets utbrott. 49

50 kulturfolket, favoriserat politiskt mål. 26 Agronomerna blev en betydelsefull yrkeskår! Likadan uppskattning kunde agronomer hitta och åtnjuta i Baltikum. Att det inte blev någon nordisk agronomorganisation jämte NJF kan till en del bero på att det inte fanns en likadan professionskänsla i de skandinaviska länderna som i Finland, Estland, Lettland och Litauen. Jag har emellertid inga bevis på detta. Även antalet agronomer torde ha varit proportionellt sett lägre, åtminstone i Sverige. Det bör nämnas att när en del estniska agronomer hade kommit som flyktingar till Sverige grundade de en egen förening, Eesti agronomide selts Rootsis. Det visar att deras professionskänsla var stark. I Sverige fanns det ett visst intresse för bosättningsverksamhet, men småbruket var ingen mainstream fråga och jordbruket tycks inte ha haft en så stor andlig betydelse som hos grannarna. På en finsk exkursion till Sverige 1923 hade programmet med många intressanta mål planerats av Hushållssällskapet, men finnarna själv fogade ett besök hos den kända småbrukaren P.J. Rösiö till programmet. I den långa och utförliga reserapporten över exkursionen förekom inte just alls emotionella uttryck, vilket var typiskt för det svenska förhållningssättet. Endast då besöket hos Rösiö behandlades fick rapporten mer emotionell karaktär. För övrigt var det mest emotionella avsnittet i rapporten ett omnämnande av en jordbrukare som ansågs vara särskilt vänlig samt entusiastisk i sitt betesmarksintresse. 27 I Danmark hade småbruket däremot långt utvecklat. Därifrån hade man hämtat mycket kunskap till Finland (liksom till Estland, Irland etc.) och det var fortfarande många lärdomar att ge. Men pionjärtiden hade varit redan ett halvt sekel tidigare. De finska kontakterna till Norge var inte särskilt täta. I mitten av 1920-talet ordnades dock gemensamma agronomexkursioner, i vilkas rapporter ömsesidiga intressen utöver de rent ekonomiskt-praktiska kan spåras. 28 Finska agronomer fick mycket uppmärksamhet från de baltiska kamraterna, och deras möten var präglade av värme och samhörighet. Sist och slutligen kunde de baltiska kontakterna dock inte uppfylla alla förväntningar. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen i jordbruket var snabbare i Skandinavien och omständigheterna i Finland var i många avseenden mer lika de i Skandinavien än de i Baltikum. I finska kommentarer uttrycktes den mindre praktiska nyttan av samarbetet med balterna ibland försiktigare, ibland mer rakt på sak. En exkursion till Estland 1929 i samband med den organiserade konferensen beskrevs från finskt håll på följande sätt: Exkursionen lyckades i allmänhet bra och det var mycket som var intressant att se på resan. Också som rekreationsresan var exkursionen lyckad. En annan deltagare gav den slutliga bedömningen: Men sitt egentliga ändamål som en kongress för jordbrukforskningen, som dessa tillställningar ändå är planerade att bli, fyllde kongressen ännu svagt. Man kan ändå hoppas, att även där kan man komma vidare, när de försiktigt tagna första stegen är bakom och verksamheten uppnår en stadigare och säkrare grund. 29 Man hade nog i någon mån dåligt samvete då man vände ryggen mot de sydliga bröderna. Därav försökte man påminna sig om att det fanns mycket att lära sig också av dem. 30 En norrman rapporterade däremot om exkursionen till Finland att den yrkesmässigt gav resan mera än någon i förhand kunde ha väntat sig. 31 Med de sydliga grannarna hade finnar en möjlighet att känna sig som storebror medan de i Skandinavien brukade ses och känna sig som småbröder. Inom jordbruket utjämnades dock känslan av balternas underlägsenhet genom att det i Baltikum rådde förmånligare naturförhållanden. Dessutom tog de snabbt itu med den institutionella utvecklingen, där Finland hade hunnit längre redan under autonomins tid 32. Bland skandinaverna utjämnades underlägsenheten däremot genom den vikt, som jordbruket njöt i Finland. JORDBRUKSBETONING AVUNDAD AV SVENSKA JORDBRUKSKRETSAR? Det dröjde till slutet av 1930-talet innan fastare 50

51 förbindelser mellan de nordiska agronomorganisationerna slutligen började knytas. Det var ordförande för en av agronomföreningar i Sverige, professor Ivar Johansson, som var aktiv och knöt kontakter till Finland. Hans finska kollega var tämligen försiktig, fastän det då fanns en stark allmän tendens, nästan ett tryck, att söka samarbete med svenska kolleger inom alla fält. Ivar Johansson ville börja samarbetet med Finland och sedan utvidga det att vidare omfatta också andra grannar. Som jordbruksforskare var han också aktiv inom NJF. 33 Några år tidigare hade Sveriges och Finlands bondepartier knutit hjärtliga band, trots det finska partiets äktfinska betoningar. Också i fråga om detta samarbete var just svenskarna aktiva och nyfikna att lära sig av de finska meningsfränderna. 34 Ur europeiskt perspektiv var det agrara partiet i Finland exceptionellt starkt och inflytelserikt i landets politik. Dessutom hade alla andra partier, om inte lantbruksflyglar, så åtminstone lantbrukarrepresentanter. Något av jordbrukets betydelse i Finland kunde de skandinaviska gästerna se redan under den första NJF-kongressen i Finland år Under öppningsfesten var närvarande Finlands president L.Kr. Relander (Agrarförbundet), som själv var agronom och jordbruksforskare. Huvudföredraget gavs av statsministern, doktor J.E. Sunila (Agrarförbundet). Även han var agronom och jordbruksforskare, till och med viceordförande för NJF:s finländska sektion. Det finns här inte många exempel, men det ser ut som om den större nationella betydelsen och inflytelsen av jordbruket i Finland hade gjort landet och dess potentiella samarbetsorganisationer intressanta inte bara för bondepartister, utan också för svenska jordbrukskretsar överhuvudtaget. För dem var Finland inte så liten bror. JORDBRUKSSEKTORN SOM ETT EXEMPEL PÅ OLIKA MOTIV FÖR REGIONSBYGGE Det nordiska samarbetet är ett intressant fenomen för forskare i internationella relationer. Varför formar dessa stater en så enhetlig region med en tradition av gott samarbete? När dessa forskare diskuterar Nordens enhetlighet och regionalitet, betonar somliga den utrikespolitiska aspekten, ett tänkesätt som Iver B. Neuman har kristalliserat i orden utifrån intill : Det är det säkerhetspolitiska trycket som får skandinaverna att samarbeta. Minskar trycket, minskar också samarbetet. I den andra ändan av förklaringsspektret om nordiskt samarbete står inifrån ut -tänkesättet, d.v.s. att det är huvudsakligen den kulturella enheten, som är orsaken till samarbetet. 35 Efter mina granskningar av samtida källor vill jag lägga till en faktor: den praktiska nyttan. När hönsfolket grundade en nordisk förening 26 Mäkinen Riitta, Elintarvikeomavaraisuuden tavoittelu alkoi sivistyneistön nälästä, Maaseudun Tulevaisuus Agronomisen yhdistyksen vuosikertomus Agronomiska föreningens årsberättelse Agronomiska föreningen, Helsinki Agronomisen yhdistyksen vuosikertomus Agronomiska föreningens årsberättelse 1926 och Agronomiska föreningen, Helsinki 1927 och Norjalaisten maatalouskandidaattien Suomen matka. Maatalous 1927, 278. Hur stor inverkan Hannes Gebhards bok Småbruket i Skandinavien (1922) hade i Finland är oklart. Som doktor i historia hörde han inte till agronomkåren och dessutom ställde han sig kritisk till agronomernas samhällsattityder. Mäkinen Agronomisen yhdistyksen vuosikertomus Agronomiska föreningens årsberättelse 1929, Helsinki 1930, Se även Maatalous 1929, Till exempel i Ollila, A.J., I.V.A.L:n kokous Suomeen v I Maatalous 1934, Ollila påminner också, att Finland inte är det enda land, till vilket Estlands, Lettlands och Lituaniens agronomer kan orientera sig. 31 Maatalous 1927, Om utvecklingen i det baltiska jordbruket mellan krigen se flera publikationer av Anu Maj Kõll och Studia Baltica Stockholmiensia. 33 Ivar Johansson till Hjalmar Sandberg Pärmen Sekalaisia av Sandberg i Agronomförbundets arkiv, (Kopia hos RM). Pohjoismaisesta maataloudellisesta yhteistyöstä. Signaturen Silmä ja korva (sannolikt ordförande Sigurd Mattsson) i Maatalous 1939, 207. Mäkinen 1997, Mylly, Juhani, Maalaisliitto Maalaisliitto-keskustapuolueen historia 2. Otava, Helsinki Se speciellt kapitlet om de svenska kontakterna. 35 Neumann, Iver B., Uses of the other. The East in European identity formation, University of Minnesota Press, Manchester Speciellt kapitlet Making regions. Se också Neumann Iver B., State and Nation in the Nineteenth Century: Recent research in the Norvegian case, Scandinavian Journal of History, September

52 för fjäderfäavel hade de nog en gemensam grund i den gemensamma nordiska kulturtraditionen. Men att vara lutheran, att ha fått höra om det gemensamma förflutna, om 1743 års lagbok och den fria bonden, att dela barndomsminnen av vita björkar vid vatten på sommaren och den klara stjärnhimmeln på vinter (typiska uttryck i fest- och skåltal på konferensmiddagar) etc. kan väl inte ha styrt valet av samarbetspartner? Den avgörande faktorn kan inte heller ha varit den europeiska politiken eller det fascismens press på demokratin? Det måste först och främst ha varit den praktiska nyttan som motiverade samarbetet. Det faktum att ländernas naturförhållande, storlek och struktur var jämförbara skapade en god grund för samarbetet mellan nordiska specialister. Samarbete med sydliga grannar kunde ge ett emotionellt stöd och säkert också något nytta, men avgörande tycks dock ha varit det praktiska. För framgångsrik regionbildning räcker det inte att föreställa, som termen lyder, och hitta på gemensamma drag. Det måste finnas tillräckligt med substans att bygga på. En grundläggande substans är språket. Iver B. Neuman har som motto i en av hans artiklar citerat aposteln Paulus: Men om jag nu inte förstår språket, så bliver jag en främling för den som talar, och den som talar, blir främling för mig. 36 Att kunna använda sitt eget språk i Skandinavien (för finnar det andra inhemska ) binder samman nordbor och den fördelen brukar nämnas i nästan alla äldre och yngre primärkällor, som förespråkar samarbete. Mellan språksläktingarna finnar och ester förekommer ett band som aktiverar sig vid brytningsskeden. 37 Men för att mina förklaringar inte vore för strömlinjeformade, måste jag rapportera att källorna faktiskt ger också uttryck för andra än praktiska motiv. År 1939 skrevs det i agronomernas tidskrift Maatalous att fördjupandet av jordbrukare och jordbruksorganisationer har nu en passande tidpunkt. Sådant rent av krävs av de nordiska folkens livsvillkor, jordbrukets utvecklande och stärkandet av gemenskapen mellan våra folk. 38 År 1945 skrevs det i finländska agronomers tidskrift att flera skulle ansluta sig till NJF eftersom för vårt land är det som viktigast särskilt i nuläge. Med nuläget hänvisades väl snarare till det politiska läget och trycket än till näringssituationen, som igen var svår. År 1962, alltså efter Berlin-krisen och krisen i de finsk-sovjetiska relationer, beklagade sig (den svenskspråkige) professor Nils Westermarck, en NJF-aktivist, över att intresset för NJF är för litet bland de finskspråkiga agronomerna. Han var bekymrad över att Finland inte mera skulle komma att räknas som ett nordiskt land. 39 Var det förresten inte Westermarck som var en av grundarna av Fjäderfäavlares nordiska förening på 1930-talet? Kan det ändå ha varit säkerhetspolitik som avgjorde bland avelsmänniskorna? NJF:s medlemsantal steg under kriget från till 1.600, något som också kunde tolkas som en följd av det utrikespolitiska trycket. 40 I retoriken i baltiska sammanhang under mellankrigstiden förekom det yttre trycket i klartext. Man önskade att muren, som skyddar självständigheten, skulle vara lika hög på hela längden. Därtill behövde jordbruket utvecklas. 41 Och vad språket beträffar, har man börjat använda engelska i nordiska sammanhang, särskilt då man inkluderade balter i det nordiska samarbetet. OCH SEDAN? Vad agronomernas professionella organisationer angår, kom det nordiska samarbetet igång så sent som Men i Finland glömde man inte att finska agronomer under kriget fått materiellt stöd, särskilt från svenska kolleger. Man kan skönja olika faser i samarbetet. I början hade ordförande och verksamhetsledare ett eller två oformella möten om året. Någon sorts kris i förhållandena inföll i början av 1970-talet. År 1986 (1988) inleddes Nordisk lantbruksakademikerrådets verksamhet. Enligt Årsboken av Agronomförbundet hade rådet under år 2003 fem olika möten med 1 2 deltagare från Finland. Det föreningsbaserade samarbetet med de baltiska agronomerna tog slut i och med Sovjetunionens ockupation av Baltikum. När det finsksovjetiska vetenskapliga samarbetet kom i gång, 52

53 knöts igen kontakter mellan jordbruksforskare över Finska viken, särskilt till institutioner i norra Estland. Det gemensamma språket var finska. 42 Strax efter Sovjetunionens upplösning kallade Agronomförbundet sina baltiska kolleger till Finland. Förra året, år 2003, hade förbundet ett möte med de baltiska kollegerna. Mötet var en fortsättning på den gamla serien av Östersjöländernas agronomkonferenser och fick numret XII. Nu var det emellertid bara sex baltiska organisationsledare och fem värdar. NJF har nuförtiden cirka 2000 medlemmar i de fem nordiska länderna och ytterligare kontaktpersoner i Estland, Lettland och Litauen. Då NJF inledde sin verksamhet hade intresserade balter varit medlemmar i NJF genom den finska avdelningen. Det gemensamma språket har sedan 1998 varit engelska. NJF publicerar aktivt och organiserar årligen flera seminarier. Konferenser samlar vanligen deltagare. 43 NJF hade ju för länge sedan definierat sitt mål som att fungera som en förenare av forskare, inte en samarbetsform för forskning, men på statssektorn har det hänt mycket sedan sextiotalet. Nordisk Kontaktorgan för Jordbruksforskning, NKJ, samlar sedan 1965 representanter från de nationella forskningsråden (i Finland var det tidigare Finlands Akademis lant- och skogsbruksvetenskapliga nämnd) för att planera och finansiera nordiska projekt. 44 Nordiska ämbetsmannakommittéen för jord- och skogsbruksfrågor är verksam sedan Dessutom finns organ för veterinärområdet, renforskning mm. Nordiska forskarkurser har arrangerats åtminstone från början av 1980-talet. Till dessa inkallas ofta en toppspecialist utanför Norden. Varje doktorand håller ett föredrag, medan lärarna har sitt eget program. Arbetsspråket är engelska, i sociala sammanhang skandinaviska. 45 Sedan 1995 har den gemensamma organisationen för nordiska lantbruksuniversiteten, NOVA tagit hand om forskarkurserna. Den organiserar också en hel del magisterkurser: mellan åren har det varit över 70 kurser. Sådana kurser som förutsätter några månaders vistelse i ett annat land, har inte alltid varit framgång bland studenterna på grund av praktiska skäl. Men till exempel en gemensam, varje år återkommande kurs i växtpatologi fungerar väl genom telefonkonferenser mellan Ultuna och Helsingfors. 46 Liksom NJF har NOVA också utvidgat sig i riktning mot Baltikum, då under namnet NOVA- BA. Baltiska länder emellan fungerar universitetsorganisationen BOVA. 47 Enligt professor Jari Valkonen (professor både i Helsingfors och i Ultuna) har intresset för nordiskt-baltiskt samarbete ökat under de senaste åren då intresset för EU-frågor har stabiliserats. Det finns även finansieringsformer, som favoriserar nordisk-baltiska kontakter. Inom hans ansvarsområde kommer det att ordnas en NOVA-BA internatkurs våren 2005 i Litauen. Det nyare Östersjösamarbetet kan även innefatta Polen och delar av Ryssland och Tyskland. Att man inom forskningen, och särskilt inom små grenar, drar mycket praktiska nytta av samarbetet, är klart. Men hur är det på det ideologiska planet? Där finns fortfarande skillnader mellan länderna. Så anser åtminstone en jordbrukarhustru från Savolax, som säger, att att i Norden har norrmän och finnar mentalt mera gemensamt än danskar och särskilt (syd)svenskar, som är mera kommersiellt orienterade (norr om Uppland finns det knappast något jordbruk kvar). Norrmän deltar dock inte i EU-bundna organisationer, så man träffar dem inte så ofta. Lantbrukstänkandet 36 I Korintierbrevet 14: Enligt Mikko Majander betraktades vid varje brytningsskede också Finlands relation till Skandinavien på nytt. Mikko Majander, lectio precursoria, Helsingfors universitet Silmä och Korva, Maatalous 1939, fotnot Maatalous 1945, 104; Maatalous Torsell, Vorwort i Agronomverband der Baltischen Staaten, Professor emerita Eeva Tapios meddelande till RM, oktober och ( ) Agronom Mirja Suurnäkkis meddelande. 45 Eeva Tapios meddelande. Se också Tapio, Professor Jari Valkonens meddelande

54 hos balter eller polacker är hon inte riktigt insatt i än. Men de som tycks stå närmast henne är representanterna från Österrike! De har ännu mindre gårdar än finnarna, men också en stark vilja att stanna kvar, ofta med flera inkomstkällor för att klara sig. Istället för ett rationaliserat storbruk favoriserar de den så kallade familjegårdsmodellen och betonar jordbrukares ansvar för landskapet och således hela landets bästa. 48 Bondens nationella roll lever kvar här och där? TILL SLUT Den fria bonden har varit ett av de centrala elementen i den nordiska retoriken, särskilt från slutet av 1800-talet till andra världskrigets utbrott. Historiker har påmint att friheten är diskutabel och att det åtminstone inte nödvändigtvis har betytt fri dispostion av jorden. Ändå har konceptionen fungerat såsom en modell och drivkraft i nordbors tänkesätt. 49 Koncepten och hyllningen av det nordiska har också varit i flitigt bruk i Finland, men de har å andra sidan utmanats genom att påpeka om de östeuropeiska dragen i det finländska agrarsamhället. 50 Den granskning som jag här har utfört kunde väl avslutas med den gamla slogan, att Finland ligger, och bygger broar, mellan öst och väst. Om Norden, som vi är vana vid att se som en del av väst, igen efter flera århundraden, blir en region som innefattar också en del av öst, får vi vänta och se. Ifall agronomernas samarbete ses som en modell verkar det inte vara en omöjlig utveckling. Men även andra konstellationer är möjliga. KÄLLOR Arkivmaterial Agronomförbundets arkiv Hjalmar Sandbergs samling Tryckta handlingar och tidskrifter Agronomisen yhdistyksen vuosikertomus Agronomiska föreningens årsberättelse. Agronomverband der Baltischen Staaten, Bericht über der 1. Kongress in Lahti Juni Helsinki [s.n.] 1928,. Agronomverband der Baltischen Staaten, Bericht über der 5. Kongress im Juni 1935 in Helsinki. Helsinki [s.n.] Hufvudstadsbladet Maatalous (Lantbruket; lantbruksfackliga tidskriften, sedermera organen för Finlands agronomer) Suomen Sosiaalidemokraatti Uusi Suometar Litteratur Aimo Halila, Suomalaisia opiskelemassa agronomiksi 1800-luvun jälkipuoliskolla, Åström Sven-Erik, Yrjö Blomsted & Ilkka Hakalehto (toim.), Näkökulmia menneisyyteen: Eino Jutikkalan juhlakirja, WSOY, Porvoo Helsinki Silvo Hietanen, Siirtoväen pika-asutuslaki 1940: asutuspoliittinen tausta ja sisältö sekä toimeenpano. Historiallisia tutkimuksia 117, Suomen historiallinen seura, Helsinki Jorma Kalela, Grannar på skilda vägar. Det fi nländsk-svenska samarbetet i den fi nländska och svenska utrikespolitiken Suomen historiallinen seura, Helsinki Aira Kemiläinen, Finns in the shadow of the Aryans. Race theories and racism. Suomen historiallinen seura, Helsinki Erkki Kivinen & Erkki Laitakari, Helsingin yliopiston maatalous-metsätieteellisen tiedekunnan aiheita 50-vuotiselta taipaleelta. Silva Fennica 95, Suomen metsätieteellinen seura, Helsinki Matti Klinge et al., Helsingin yliopisto , 2. osa: Keisarillinen Aleksanterin yliopisto Otava, Helsinki Marko Lehti, A Baltic league as a construct of the new Europe. Envisioning a Baltic region and small state sovereignity in the aftermath of the First World War, Lang, 54

55 Frankfurt am Main D.A. Loeber, Towards Baltic regional identity, Loeber D.A et. al. (eds.), Regional identity under Soviet rule: The case of the Baltic States. Hackettstown, New Jersey: Institute for the Study of Law, Politics and Society of Socialist States, University of Kiel Mikko Majander, lectio precursoria, Helsingfors universitet Juhani Mylly, Maalaisliitto Maalaisliitto-keskustapuolueen historia 2. Otava, Helsinki Riitta Mäkinen, Tiedon saroilla. Agronomiliiton 100-vuotinen järjestötaival. Agronomiliitto, Helsinki Mäkinen Riitta, Elintarvikeomavaraisuuden tavoittelu alkoi sivistyneistön nälästä, Maaseudun tulevaisuus Iver B. Neumann, State and Nation in the Nineteenth Century, Recent research in the Norvegian case, Scandinavian Journal of History, September Iver B. Neumann, Uses of the other. The East in European identity formation. University of Minnesota Press, Manchester J.K. Paasikivi, (red. Kauko Rumpunen), Olen tullut kovin kiukkuiseksi : J.K. Paasikiven päiväkirjoja Kansallisarkiston ystävät, Helsinki Matti Peltonen, Talolliset ja torpparit: vuosisadan vaihteen maatalouskysymys Suomessa. Historiallisia tutkimuksia 164, Suomen historiallinen seura, Helsinki Ilmari Rahola, Pohjolan talonpoikaisjärjestöjen keskusneuvosto toiminut 10 vuotta. Maatalous 1945, Georg von Rauch, The Baltic States. The years of independence: Estonia, Latvia, Lithuania Hurst, London Timo Soikkanen, Suomen kansallinen eheytyminen, myytti vai todellisuus? WSOY, Porvoo & Helsinki Eeva Tapio, Nordiska jordbruksforskares förening , Nordisk jordbruksforskning 4A, Herbert Tingsten, Svensk utrikesdebatt mellan världskrigen. Aldus/Bonniers, Stockholm Robert Torsell, Med NJF under 50 år. Nordiske Jordbrugsforskeres Forening , Nordisk Jordbrugsforskning ut given av Organ for Nordiske Jordbrugsforskeres forening, Årgang 49, Intervjuer Sirpa Lintunen, anteckningar i författarens besittning Mirja Suurnäkki, anteckningar i författarens besittning Pekka Sysiharju, anteckningar i författarens besittning Eeva Tapio, anteckningar i författarens besittning Jari Valkonen, anteckningar i författarens besittning Internetkällor NJF, NOVA och NOVA-BA, NKJ, 48 Lintunen Sirpa, Riistavesi, Kuopio, en tappad tidskriftsintervju, telefondiskussion. Efter mitt föredrag i Schaeffergården påminde en norsk deltagare mig om att det nationella och det andliga i jordbruket också i Norge har varit starkt; något som överensstämmer med Lintunens iakttagelser. 49 Se särskilt Cultural construction of Norden. 50 Se till exempel Hietanen Silvo, Siirtoväen pika-asutuslaki Asutuspoliittinen tausta ja sisältö sekä toimeenpano. Historiallisia tutkimuksia 117, Suomen historiallinen seura, Helsinki 1982 och Peltonen Matti, Talolliset ja torpparit. Vuosisadan vaihteen maatalouskysymys Suomessa. Historiallisia tutkimuksia 164, Suomen historiallinen seura, Helsinki

56 MELLAN GEMENSKAPLIGA FÖRPLIKTELSER OCH EGET INTRESSE Nordiskt försäkringssamarbete från unionsupplösning till mellankrigstid 1 Peter Johansson I samband med att den europeiska unionen utvidgades i början av år 2003 slogs man plötsligt i Sverige av att medborgare i de nya medlemsländerna enligt gällande regler hade tillgång till det svenska trygghetssystemet, förutsatt att de fick arbete i Sverige. Genast formulerades i media ett skrämmande scenario där unga män från Baltikum eller Centraleuropa reste till Sverige utan andra syften än att få tillgång till vårt trygghetssystem. Fenomenet fick ett namn social turism. Vi vill ha fri rörlighet för arbetskraft, sade statsminister Göran Persson, men inte social turism, där får vi inte vara naiva. På samma sätt resonerade man i Danmark där regeringen kom överens med oppositionen om att medborgarna i de nya medlemsländerna vare sig skulle få arbetstillstånd, sjukpenning eller arbetslöshetsersättning om de inte anställdes med en lön som var anpassad till den danska arbetsmarknaden. De danska socialdemokraternas talesman i arbetsmarknadsfrågor, Jan Petersen, var nöjd med uppgörelsen och sade att avtalet försäkrade danskarna mot social turism. Nu kan danska löntagare sova tryggt, intygade sysselsättningsminister Claus Hjort Frederiksen från Venstre års diskussion om social turism kan tolkas i termer av svårigheter att kombinera utländska medborgares rätt att arbeta i ett land med deras rätt att ha tillgång till samma lands trygghetssystem. Diskussionen om social turism kan ses som ett uttryck för att man från dansk och svensk sida, vad gäller deltagandet i den europeiska gemenskapen, slits mellan å ena sidan en tillhörighetskänsla med andra europeiska länder och å andra sidan sitt fokus på nationella intressen: Man vill vara med och bidra till en gemensam arbetsmarknad samtidigt som man är man noga med att slå vakt om nationella intressen. Trygghetssystemen får inte urholkas, ekonomin får inte utsättas för oskälig belastning. I denna text kommer jag att uppmärksamma en liknande slitning mellan gemenskapens förpliktelser och nationella intressen som för hundra år sedan högaktuell för relationen mellan de nordiska länderna. Också då, kan man säga, handlade det om riskerna för social turism eller närmare bestämt frågan om medborgare i nordiska länder skulle ha rätt att omfattas av den nationella olycksfallsförsäkringen i andra nordiska länder än sitt hemland. Frågan hade sitt upphov i det socialpolitiska samarbete som ägde rum efter förra sekelskiftet. FÖRSÄKRINGSSAMARBETE MELLAN DE NORDISKA LÄNDERNA Samarbete mellan länder har alltid varit ett viktigt element i socialpolitiken och är inget unikt för de nordiska länderna och var inte heller nytt kring förra sekelskiftet. Redan i de arbetarförsäkringskommittéer som upprättades i Norge och Sverige under 1880-talet fanns ett stort intresse för hur andra länder hade hanterat frågan om socialförsäkringar. Utbytet av informa- 56

57 tion skedde genom litteraturstudier och formella eller informella kontakter med andra länders myndigheter. Efter förra sekelskiftet skedde en formalisering av samarbetet och återkommande och väl förberedda konferenser hölls i de länder som ingick i samarbetet. År 1907 hölls det första i en lång rad av sådana möten. Det första nordiska arbetarförsäkringsmötet var resultatet av kontakter mellan norska, danska och svenska myndighetspersoner som såg det naturligt att de nordiska länderna bytte erfarenheter på detta område. Det var tjänstemän från den svenska och norska Riksförsäkringsanstalten och det danska Arbetarförsäkringsrådet som träffades. Initiativet till samarbete förenklades säkert av att dessa myndigheter förenades av att man hade ansvar för respektive lands olycksfallsförsäkringssystem. Utbyte av erfarenheter mellan länderna stod högt på dagordningen. Ett brett spektrum av frågor som hade tydlig koppling till respektive myndighets juridiska och administrativa ansvar för olycksfallsförsäkringen diskuterades. Ofta inledde man med ett föredrag angående ett problem och diskuterade därefter förslag till lösningar utifrån ländernas egna erfarenheter. De ämnen som diskuterades hade noga valts ut på ett förberedande möte av den permanenta kommitté som hade utsetts att organisera samarbetet. SAMARBETETS VILLKOR Det socialpolitiska samarbetet ägde rum i ett sammanhang som präglades av att både försäkringssystemens utformning, liksom viljan att ingå i ett Skandinaviskt eller nordiskt sammanhang kunde variera mellan länderna. Trots allt informationsflöde över nationsgränserna redan under socialpolitikens första år kom utformningen av de första socialförsäkringarna att skilja sig åt. Att man hämtade inspiration och erfarenhet utifrån innebar inte att man adopterade utländska modeller. På olycksfallsförsäkringens område märktes därför skillnader mellan de nordiska länderna avseende försäkringarnas ersättningsnivåer, omfattning och formen för ersättning. Detsamma gällde för sjukförsäkringen. I Norge hade Stortinget 1909 beslutat att sjukförsäkringen skulle vara obligatorisk för den del av arbetarklassen som hade fast anställning och att den skulle administreras genom offentliga sjukkassor. I Sverige 1891 och i Danmark 1892 hade man däremot valt att subventionera det redan existerande frivilliga sjukkassorna. Att den norska sjukförsäkringen administrerades av offentliga kassor innebar bland annat att den norska staten efter 1909 erhöll långt större möjligheter att påverka villkoren för sjukförsäkringen än t.ex. i Sverige där relationen mellan stat och sjukkassor byggde på frivillighet. Denna skillnad skulle ha betydelse för samarbetet på sjukförsäkringens område. Men även viljan att inordna sig i ett nordiskt sammanhang kunde variera mellan länderna. Det illustreras exempelvis av de motsättningar och den dåliga stämning som följde av försöket att låta sig representeras gemensamt på den första internationella socialpolitiska konferens som hölls i Washington Bakgrunden till konferensen var fredsfördraget i Versailles, i vilket det fanns inslag om internationell socialpolitik och bildandet av ILO den internationella arbetarbyrån. Mötet i Washington 1919 gav de nordiska länderna tillfälle och anledning att definiera sitt förhållande till varandra och till andra länder i socialpolitiska frågor. Från norskt håll ville dock den radikale Johan Castberg, tidigare socialminister för Venstre, driva en förhållandevis självständig linje gentemot Sverige och Danmark, vilket de i sin tur uppfattade som provocerande. Att Castberg uttalade sig kritisk till det nordiska samarbetet och att den norska regeringen trots det gjort honom till ordförande i den norska kommitté som skulle 1 Temat är behandlat även i artikeln Norden ett Atlantis? Nationellt och nordiskt i svensk-norsk socialpolitiskt samarbete till mellankrigstiden, i Torbjörn Nilsson & Øystein Sørensen.(red): Goda grannar och morska motståndare. Norge och Sverige , Stockholm og Oslo 2005 av samma författare. 57

58 förbereda deltagandet i Washington väckte irritation hos den svenska Socialstyrelsen. Oenigheten kulminerade senare i frågan om Castbergs kandidatur till en post i internationella arbetarbyråns styrelse, som var avsedd för de nordiska länderna gemensamt. Medan Castberg hävdade att representanten enbart kunde representera sitt eget land menade de övriga länderna att det var en nordisk representant man skulle välja och att valet därför inte kunde falla på Castberg som var kritisk till det skandinaviska samarbetet. MELLAN NATIONELLT INTRESSE OCH NORDISK GEMENSKAP Castberg får här illustrera att det för alla inte var självklart att söka gemenskap med de nordiska länderna i internationella sammanhang. Intressant nog följde inte av detta att man helt lät bli att försöka stärka relationerna mellan länderna på den sociala lagstiftningens område. Tvärtom präglas relationerna av en underliggande känsla av de nordiska länderna hör ihop. På de tre första arbetarförsäkringsmötena diskuterades återkommande frågan om rätten för respektive lands invånare till olycksfallsförsäkring när de vistades i något av de nordiska grannländerna. Frågans uppkomst kan, liksom frågan om social turism 2003, ses mot bakgrund av att arbetskraftsvandringen mellan länderna var vanlig, särskilt i ländernas gränsområden. Överenskommelser om ömsesidighet på olycksfallsförsäkringens område skulle göra det möjligt för en person att få ersättning även om han eller hon skadades och blev oförmögen att arbeta i ett annat nordiskt land än sitt hemland. En sådan överenskommelse skulle förbättra villkoren för arbetskraften och föra länderna närmare varandra. Redan på det första arbetarförsäkringsmötet 1907 diskuterade deltagarna frågan om ömsesidighet. Frågan inleddes med ett föredrag av Aage Sørensen från Arbetarförsäkringsrådet. Han ville göra gällande att det här fanns en gemensam principfråga om förutsättningarna att ta bort alla de hinder som i nordiska länderna ställde sig i vägen för fulstændig Ligestilling af de forsikrede uden Hensyn til deres Undersaatsforhold eller Opholdssted. Som i så många andra fall av försäkringsdiskussioner utgjorde den tyska lagstiftningen för tjänstemännen både en källa för inspiration och något att förhålla sig kritiskt när de utvecklade en egen modell för samarbete på denna punkt. I sitt inledande anförande gjorde Sørensen därför en kritisk genomgång av den tyska lagstiftningen på denna punkt, särskilt regeln om entsprechende fürsorge. Regeln innebar att utlänningars rätt att i Tyskland erhålla ersättning var villkorad. För att omfattas av den tyska olycksfallsförsäkringen förutsattes att deras hemland hade ingått ett särskilt avtal med Tyskland som garanterade att tyska arbetare gavs liknande försäkringsvillkor som landets arbetare genom den tyska försäkringen. De nordiska tjänstemännen ansåg emellertid inte att den tyska metoden passade sig för nordiska förhållanden. Tvärtom antog man att en regel som innebar att man ställde krav på utformningen av varandras försäkringssystem bara skulle utgöra ett problem. Istället för att kräva likvärdighet skulle pragmatism och försiktighet prägla frågans behandling. Mötet kom överens om att man i respektive land beslöt att nordiska medborgare skulle ha samma rättigheter som landets egna medborgare. Den nordiska metoden för att åstadkomma ömsesidighet skiljde sig således från den tyska i det att den inte förutsatte att ländernas olycksfallsförsäkringar harmoniserades eller att försäkringsvillkoren gjordes likvärdiga. Tvärtom innebar den att man bejakade skillnaderna i ländernas lagstiftning. Mångfald inom ramen för en nordisk gemenskap tycktes således vara formeln för ett framgångsrikt samarbete. Mot bakgrund av att socialförsäkringssystemen skiljde sig åt i de nordiska länderna ställde samarbetsmodellen stora krav på ländernas förmåga att formulera sina intressen utifrån den nordiska gemenskapens utgångspunkt. Den förutsatte att man inte skulle låta sig låsas av att exempelvis ersättningsnivåerna länderna emellan 58

59 skiljde sig åt. För att modellen skulle fungera var det viktigt att ingen hänsyn lades vid att medborgarna i ett land kunde gynnas eller missgynnas av att ländernas lagstiftning skiljde sig åt, att det var vanligare att svenska medborgare arbetade i Norge och Danmark än tvärtom eller hur utsatta för olycksfallsrisk de arbetare var som sökte arbete i ett annat nordiskt land än sitt hemland. Även om modellen kan ses som ett uttryck för formerandet av ett nordiskt vi skulle det skulle visa sig länderna hade svårt att bortse från de eventuella förluster som förorsakades av de skillnader som fanns i ländernas olycksfallsförsäkringar. Snart stod det klart man hade underskattat problemen med att driva igenom en linje om ömsesidighet utan krav på likvärdighet. När lagstiftningen skulle reformeras i ett nationellt politiskt sammanhang riskerade frågan exempelvis att komma i konflikt med andra syften och mål på bekostnad av viljan till ömsesidighet. Så var exempelvis fallet i Norge där man ville utnyttja olycksfallsförsäkringens regelverk för att förhindra emigration från landet. Genom att inte ge den norrman som lämnade sitt land någon rätt till ersättning ville man påverka benägenheten bland norska medborgare att utvandra. I de förhandlingar som bedrevs mellan Norge och Sverige visade sig den aspekten vara så viktig att ömsesidigheten mellan länderna fick stå tillbaka. Samtidigt som den norska regeringen inte ville förändra denna regel kunde inte heller den svenska regeringen acceptera att svenskar som flyttade tillbaka från Norge blev utan olycksfallsersättning. Istället menade man att svenskar som arbetat och skadat sig i Norge, och som sedan skadan inträffat flyttade tillbaka till Sverige, skulle undantas från regeln. Från norskt håll svarade man då att om man nu förbättrade villkoren för t.ex. svenskar i Norge så att de blev bättre än för norska medborgare ville man också att man i Sverige förbättrade villkoren för norska medborgare så att de blev bättre än om de flyttade tillbaka till Norge. Här kolliderade alltså principen om nordisk ömsesidighet med nationellt formulerade mål. Ett annat hinder var ländernas oförmåga att bortse från ojämnheter i förhandlingarna mellan länderna. Även om man i princip stödde den nordiska modellen, kunde man ibland inte bortse ifrån de skillnader som fanns. Att gå med på ömsesidiga överenskommelser med länder vars ersättningsregler var mindre generösa innebar väsentliga ekonomiska risker. Norge, som var ett land med både stor arbetskraftsinvandring och generös olycksfallsförsäkring, kunde inte helt förkasta den tyska idén om likvärdig ersättning, menade exempelvis Thorvald Strøm från norska Riksförsäkringsanstalten på ett möte år Hans slutsats var att ersättningarna var tvungna att variera beroende på vilket land man gjorde överenskommelser med. Genom att peka på skillnaderna i ländernas lagstiftning ville Strøm kränga av sig det nordiska samarbetets förpliktelser, som sade att de nordiska länderna skulle agera annorlunda mot varandra än mot andra länder. Jag kan ikke dele den opfatning, at man skulde være moralsk bundet till at gi utlændinger den samme behandling som ens egne borgere, nær ens egne landsmænd, som skades i det andet land, kun faar de ydelser som det ande lands egne borgere faar, forutsat at disse er væsentlig mindre. Saadan vor stilling til Sverige er, kan jeg ikke forstaa, at der skulde ligge noget smaasindet i det fra norsk side stillede forslag [ ]. Ström avslutade diskussionen genom att betona att han delade ambitionen att åstadkomma överenskommelser mellan länderna, men tillade att det vore bra om Sverige och Danmark kunde höja sina ersättningsnivåer för att på så sätt underlätta en överenskommelse års modell hade svårt att göra sig gällande och förhandlingarna uppenbarligen kört fast, både på regeringsnivå och på arbetarförsäkringsmötet. Det var inte heller förrän efter första världskriget och efter att frågan diskuterats under tolv år som en överenskommelse om ömsesidighet i olycksfallsförsäkringen mellan Danmark, Norge och Sverige kom till stånd. På sjukförsäkringens område gick det ännu sämre att komma till överenskommelse om öm- 59

60 sesidighet mellan Norge och Sverige. Vid talets började man att diskutera frågan om att upprätta ömsesidigt avtal mellan de tre länderna. Initiativtagare till samarbetet var denna gång de norska sjukkassornas centralorganisation som 1922 hade skickat en skrivelse till myndigheter och sjukkasseorganisationer i Danmark, Norge och Sverige. Theofil Andersson, som var byråchef för sjukkassebyrån på Socialstyrelsen i Sverige, höll ett inledningsanförande i samma anda som hade genomsyrat de norska kassornas skrivelse. Han betonade att det ömsesidiga deltagandet på varandras sjukkassekonferenser hade stärkt de band som knöt de nordiska folken närmare varandra. Men, även om detta var värdefullt så innebar det också att de gemensamma frågorna hade diskuterats ensidigt och enbart belysts med hänsyn till det lands förhållanden där kongressen hölls. Representanter från de andra länderna hade enbart fått spela rollen som gäster, inte som deltagare. Det var därför dags att åstadkomma struktur och stabilitet i samarbetet också på sjukförsäkringens område. I augusti 1923 hölls ett första nordiskt sjukförsäkringsmöte i Kristiania där man bl.a. tillsatte ett utskott med arbetsuppgiften att utarbeta förslag till, och försöka genomföra regler för överflyttning av medlemmar inom de nordiska länderna. Det föll på de danska ledamöternas lott att utarbeta det förslag som de övriga ländernas delegationer sedan hade att ta ställning till. En första beredande diskussion om förslaget hölls vid ett möte för det permanenta utskottet i Sønderborg Förslaget gällde en överenskommelse mellan de tre ländernas sjukkasseorganisationer där varje medlem i ett lands kassa givet vissa villkor erhöll möjligheter att ta med sin medlemsrätt när han flyttade mellan länderna. Men precis som i fallet med ömsesidighet på olycksfallsförsäkringens område kom skillnader i den nationella lagstiftningen i kombination med nationell hänsyn lägga hinder i vägen för en gemensam överenskommelse. Från svenskt håll betonade nu Theofil Andersson att den danska sjukförsäkringen gjorde det möjligt för kroniskt sjuka att erhålla ersättning samtidigt som sjukkassorna i Sverige utvecklade sjukförsäkringen mot att allt längre ersättningstider för ersättningsberättigade medlemmar. I själva verket var den genomsnittliga ersättningsperioden dagar under åren 1923 och 1924 bland de svenska kassorna. Trots det såg Andersson i kombinationen av den danska lagstiftningens rätt åt kroniskt sjuka att vara medlemmar och de svenska kassornas allt längre ersättningstider, ett hinder för en ömsesidig överenskommelse mellan länderna. Att döma av ett uttalande han gjorde på ett av svenska sjukkasseförbundets styrelsemöte 1923 befarade han att kroniskt sjuka danskar skulle utnyttja sig av möjligheten att bosätta sig i Sverige för att kunna erhålla livslång sjukersättning. Liksom i fallet med diskussionen om ömsesidighet i olycksfallsförsäkringen kunde nationella hänsyn uppenbarligen inte ställas åt sidan i strävan efter nordisk ömsesidighet. Men Theofil Anderssons rädsla kombinerades också med en insikt om att möjligheterna att ålägga svenska kassor att ta emot medlemmar från de nordiska grannländerna var begränsad. Det förslag om ömsesidighet som diskuterats förutsatte att sjukkassemyndigheten i varje land ålade sina medlemskassor att ingå i överenskommelsen. Bakgrunden var att den norska sjukförsäkringen var obligatorisk och att kassorna där var statligt organiserade från norskt håll ville man ha garantier om att det faktiskt fanns kassor i Sverige som var villiga att ta emot norska medborgare. Överenskommelsen mellan länderna kunde därför inte vila på frivillig grund. Risken fanns ju att kassorna inte anslöt sig till överenskommelsen, som därför skulle vara verkningslös för danska och norska medborgare som arbetade i Sverige. I Sverige, där relationen mellan stat och sjukkasseväsende byggde på frivillighet, var dock möjligheterna små att driva igenom ett sådant krav. Eftersom kassorna inte var offentliga hade svenska staten litet inflytande över kassornas verksamhet. Från svenskt håll kände man sig 60

61 därför tvingad till att slutligen kliva av försöket att åstadkomma en överenskommelse mellan länderna. I ett brev daterat i april 1925 från Socialstyrelsen till P. J. Pedersen, ordföranden i de nordiska sjukförsäkringsmötenas permanenta utskott, meddelades att de svenska ledamöterna måste avböja att träffa en sådan överenskommelse. Theofil Anderson bedyrade dock att deras hållning på intet sätt [var] förestavad av motvilja mot själva saken. De svenska ledamöterna finna den tvärtom synnerligen behjärtansvärd och vilja på allt sätt söka medverka till dess snara realiserande. Utsikterna härför synas ock jämförelsevis ljusa. Danmark och Norge kom dock fram till en överenskommelse, som var utformad så att den skapade möjligheter Sverige att ansluta sig i efterhand. Detta kom dock inte att ske förrän SLUTORD Inom välfärdsforskningen brukar de nordiska länderna behandlas tillsammans som en enhet under rubriken den nordiska modellen. Begreppet är inte enbart en empirisk kategori bland välfärdsforskare utan också ett begrepp, som efter andra världskriget, har avspeglat en föreställning om att vi representerar något speciellt på välfärdspolitikens område. På det sättet har föreställningar om vad den nordiska modellen inneburit ibland fungerat som vägvisare för de nordiska länderna och bidragit till att ländernas försäkringssystem har närmat sig varandra i sin utformning. Samtidigt signalerar begreppet att harmoni och enighet råder mellan de nordiska länderna och skymmer därför att relationen inte alltid har varit oproblematisk. Den här korta och översiktliga studien av försäkringssamarbetet på olycksfalls- och sjukförsäkringsområdet är förlagd till perioden mellan unionsupplösningen fram till mellankrigstiden då begreppet den nordiska modellen ännu inte var etablerat. Studien visar att det nordiska samarbetet på försäkringsområdet präglades av en spänning mellan nationell hänsyn och föreställningar om en nordisk gemenskap. Utrymmet för överenskommelser om ömsesidighet var inklämt mellan de begränsningar som variationen i den nationella försäkringslagstiftningen satte samt staternas oförmåga att bortse från eventuella vinster och förluster då de nationella lagarna sattes i förbindelse med varandra. I den mån några generella slutsatser alls kan dras från det studerade fallet, tycks formerandet av ett nordiskt vi på försäkringsområdet ha skett redan före 1910-talet, trots unionsupplösningen. Men förmågan att institutionalisera detta nordiska vi i överenskommelser om ömsesidighet på försäkringsområdet var starkt präglad av de skillnader i materiella villkor som skiljde ländernas försäkringar åt. Betydelsen av de materiella skillnaderna för det nordiska socialpolitiska samarbetet belyses ytterligare av att samarbetet inte fördjupas förrän efter andra världskriget då de materiella skillnaderna hade minskat. När den nordiska socialpolitiska konventionen antogs 1955 hade de nordiska socialförsäkringssystemen i allt väsentligt en liknande utformning. Möjligen går resultatet att överföra på reaktionerna efter att de nya medlemsstaterna inträdde i EU Den slitning mellan den europeiska gemenskapens förpliktelser och den egna nationens intressen som kom till uttryck i diskussionen om social turism kan enkelt tolkas i termer av materiella skillnader. I förlängningen av detta inställer sig frågan om institutionaliserad gemenskap, exempelvis uttryckt i lagar om ömsesidighet, mer är en fråga om resursfördelning än om konstruktionen av ett gemensamt vi? Vad betyder det i sådant fall för förutsättningarna för lyckad integration mellan länder? OM LITTERATUREN Hur frågan om social turism diskuterades framgår om man söker på ordet social turism på nätet. Se t.ex. story/0,2789,394784,00.html; Det finns en mängd studier om nordiskt samarbete. Ett temanummer om nordiskt samarbete finns i Den Jyske Historiker Jag har särskilt 61

62 har använt mig av Svein Olav Hansens studie av föreningarna Norden. Avseende föreningarna Nordens historia har jag också använt mig av Jan A Andersson avhandling Nordiskt samarbete. Aktörer idéer och organisering Moderna och sammanfattande studier av de nordiska ländernas socialpolitiska historia publicerades i ett temanummer av Scandinavian Journal of History som redigerades av de danska historikerna Niels Finn Christiansen och Klaus Petersen. I samma temanummer visar Pauli Kettunen hur föreställningar om den nordiska modellen ibland har präglat socialpolitiken hos senkomlingen Finland. Klaus Petersen behandlar dessutom det nordiska socialpolitiska samarbetet med betoning på perioden efter andra världskriget i en artikel som skall publiceras i den kommande antologin The Nordic model. A historical re-appraisal redigerad av bl.a. Niels Finn Christiansen. Hur föreställningar om Norden konstrueras studeras i The cultural construction of Norden som redigerades av Bo Stråth och Øystein Sørensen. Citat från Johan Castberg angående Norge i det nordiska socialpolitiska samarbetet är hämtade från skriften Nationernas forbund og den norske delegations konferancer i Paris, utgiven av Den norske forening for nationernas liga, Citat är också hämtade från ett föredrag om konferensen i Washington som Castberg höll föredrag för Norsk forening for socialt arbeid som sedermera publicerades i den norska tidskriften Sociale Meddelelser Uppgifter om, och citat från, arbetarförsäkringsmötena är hämtade ur de tryckta mötesprotokollen. Om dessa möten har dessutom Hans Järnbrink skrivit i en artikel i Tidskrift för allmän försäkring Uppgifter om överenskommelsen med Danmark 1911, och hur man från svensk sida har resonerat vad gäller det nordiska samarbetet har jag funnit genom studier i Riksförsäkringsanstaltens arkiv och ILO-kommitténs arkiv, som båda förvaras på Riksarkivet i Stockholm. Mötesprotokoll och andra handlingar från den kommitté som arbetade med frågan om ömsesidighet på sjukförsäkringens område finns i Försäkringskassornas förbunds arkiv i Stockholm. Där finns också protokoll från förbundsstyrelsens möten. Om norsk och svensk sjukförsäkringspolitik fram till 1930-talet har jag skrivit i min avhandling Fast i det förfl utna. Institutioner och intressen i svensk sjukförsäkringspolitik Här betonar jag frivillighetens betydelse för den svenska sjukförsäkringens utveckling. 62

63 KÄLLOR OCH LITTERATUR Litteratur Otryckta källor Riksarkivet, Stockholm ILO-kommitténs arkiv Handlingar angående det internationella social politiska samarbetet, serie F I. Riksförsäkringsanstaltens arkiv Första och andra sjukkassebyråerna, protokoll och föredragningslistor, serie A I. Försäkringskassornas förbund, Stockholm Sveriges allmänna sjukkasseförbunds arkiv Handlingar rörande internationellt samarbete Förbundsstyrelsens protokoll Tryckta källor Castberg, Johan, Nationernes forbund og den norske delegations konferancer i Paris, Kristiania Castberg, Johan, Washington-konferansen. Foredrag i Norsk Forening for Socialt Arbeide fredag 23. Januar 1920, Sociale meddelelser, 2, Det nordiske arbejderforsikringsmøde i København september 1907, København J. H. Schultz Andra nordiska arbetareförsäkringsmötet i Stockholm den 6, 7 och 8 oktober 1910, Stockholm, Nordstedts Tredje nordiske arbeiderforsikringsmøte i Kristiania den 19, 20 og 21 fenruar 1914, Kristiania, Grøndahl & søns boktrukkeri Andersson, Jan A, Nordiskt samarbete. Aktörer, idéer och organisering , Lund Christiansen, Niels Finn & Petersen, Klaus, The Nordic welfare states. A historical reappraisal, i (red.) Christiansen, Niels Finn & Petersen, Klaus, The Nordic Welfare State , temanummer, Scandinavian Journal of History, 26, Hansen, Svein Olav, Foreningene Norden Ambisjoner og virkelighet, Den jyske historiker, 69 70, Johanson, Peter, Fast i det förfl utna. Institutioner och intressen i svensk sjukförsäkringspolitik , Lund Järnbrink, Hans Nordiska socialförsäkringsmöten , Tidskrift för allmän försäkring, 61, 5, Kettunen, Pauli, The Nordic welfare state in Finland, i (red.) Christiansen, Niels Finn & Petersen, Klaus, The Nordic welfare states, temanummer, Scandinavian Journal of History, 26, Petersen, Klaus, Constructing Nordic welfare? Nordic social political cooperation i (red.) Christiansen, Niels Finn m.fl., The Nordic model. A historical reappraisal, (kommande). Stråth, Bo & Øystein Sørensen (red.), The cultural construction of Norden, Oslo

64 HUVUDSTADSSAMARBETE I SKANDINAVIEN OCH DEN NORDISKA MYTEN OM DET FOLKLIGA SJÄLVSTYRET Laura Kolbe Vid invigningen av Stockholms stadshus 1923 hölls en skandinavisk kommunalkonferens med representanter från de nordiska huvudstäderna samt vissa större svenska städer. Vid konferensen hölls föredrag och överläggningar i olika ämnen av gemensamt och aktuellt intresse för de deltagande städerna. Närvarande var samtliga höga kommunala tjänstemän och förtroendemän i sin fysiska och kulturella närvaro. Detta möte kom att få en symbolladdad betydelse i dubbel mening. För det första är scenen, Stockholms ståtliga stadshus (eller rådshuset i de ursprungliga planerna), viktigt. 1 Huset blev ritad av arkitekt Ragnar Österberg och kallades redan av samtida till ett stort konstverk. Stadshuset blev genast ett nationellt och urbant monument, en nationalistisk symbol för huvudstaden i det tusenåriga kungariket. Stadshuset planerades länge under åren Det gav spänning åt första världskrigets för Sverige trista men likväl drägliga år. Husets politiska budskap för tankarna till det urbana Europa, till norra Italiens stora handelsstäder. Det måler upp Venedig framför våra ögon. I Italien stod förhållanden mellan de fria handelsmännen och konsten högt. Där styrdes arkitekturen i hög grad av de dominerande vattenvidderna, såsom i Stockholm. Stadshuset är placerat på Norra Mälarstrand, på den delen av vattenvägarna som förenar Mälaren och Östersjön. Platsen ger en symbolisk och viktig påminnelse om Stockholms geografi. Den massiva byggnadskroppen i röd tegel utfyller byggnadsplatsen. Österberg skapade ett stort konstverk och i sinom tid samlade huset många betydande konstnärers insatser, bl.a. prins Eugens, som donerade den 46 meter långa fresken kallad Staden vid vattnet Invigningsfesten vid midsommaren 1923 var en kolossal tillställning, med poeten Verner Heidenstam och statsminister Hjalmar Branting som centrala personer. Närvarande var även kungen Gustav V samt andra medlemmar av hovet. Vid sidan av en nationell karaktär hade festen även en nordisk dimension. I samband med stadshusets invigning hade Stockholms stad bjudit in representater från andra nordiska huvudstäder och svenska städer. Mötet i Stockholm kom att bli det första huvudstadsmöte eller som det då hette, den första nordiska kommunalkonferensen. Idén till detta möte hade kommit från stadskollegiet i Stockholm. Under vårens lopp hade stadskollegiets ledamot Jonas Folcker föreslagit, att stadsfullmäktige skulle anordna en skandinavisk kommunalkonferens i samband av stadshusets invigning. I Folckers förslag fanns redan en kontinuitetstanke. Han föreslog att mötet skulle vara första i ledet av periodiska överläggningar mellan representater från skandinaviska storstäder i ämnen som för dem kunde vara av särskilda vikt. 3 Folcker blev vald till ordförande för den kommitté som började planera mötet. Redan före sommaren var det klart att den skandinaviska aspekten var viktig: Åtskilliga aktuella frågor 64

65 finnes om Stockholms kommunalförvaltning, i vilkas behandling och lösning kunde underlättas genom en prövning i ljuset av erfarenheter och synpunkter från andra städer med likartade förhållanden. Till mötet inbjöds representanter från Köpenhamn, Helsingfors, Christiania, Göteborg, Malmö, Norrköping, Helsingborg och Gävle samt Svenska Stadsförbundet. 4 Dessa möten hade sin förhistoria. Det europeiska samarbetet och växelverkan mellan representanter från städer och kommuner hade inletts redan före första världskriget. Stadsförbundens uppkomst i Norden i enlighet med den tyska modellen (Zentralstelle des deutschen Städtetag) mellan åren kan ses som en följd av den ökade urbaniseringen och de medborgerliga aktiviteterna i den nya politiska situationen, där internationella kontakterna utgjorde en central del av samarbetet inom de intellektuella och sakkunninga kretsarna i Europa. Man ser redan i den första brevväxlingen samt i utbytet av publikationer att kontakterna mellan de nordiska städernas förbund var livliga. Detta gäller även besöken på olika stadsmöten mellan Den danske Købstadsforening, den norska Bykommitén och svenska Städernas förbund. Redan vid dessa möten hade lyfts fram den nordiska samhörigheten och lärorna från en gemensam historisk utveckling. De svenska, norska och finska stadsförbunden var med i Gent år 1913 då det internationella förbundet för kommunalförvaltning IULA grundades. 5 Redan i denna första kommunalkonferens kan man se de typiska mötesformerna och den ritualism som även senare kom att känneteckna det nordiska huvudstadssamarbetet. Konferensen hade sitt eget protokoll samt sin egen tidtabell och inre hierarki. Antalet representater får varje stad varierade mellan och de bestod av höga tjänstemän och kommunalpolitiker. Mötet öppnades av värdstadens högsta förtroendevalda, dvs. i Stockholm av stadfullmäktiges ordförande. Till presidium valdes bystyres eller stadsfullmäktiges ordförande från varje stad. Konferensen hade ett sekretariat och till sekreterarna valdes stadssekreterare från varje huvudstad. Under det första mötet var överläggningsämnena i hög grad bundna till den snabba utvecklingen på lokal nivå samt till de sociala, politiska och ekonomiska behoven denna utveckling medförde: 6 1. Kommunens ställning till spårvägar och bussar som lokala trafikmedel 2. Specialisering av de kommunala understödsreformerna inom olika grenar av förvaltningen 3. Förhållandet mellan den ekonomiska och medicinska ledningen inom sjukhusförvaltningen 4. Förhållandet mellan skatter och avgifter i den kommunala hushållningen 5. Kapitalhushållning och löpande hushållning i den kommunala budgettekniken 6. Den kommunala bostadspolitikens aktuella uppgifter 7. Demokrati och effektivitet i det kommunala förvaltningsarbetet Vid detta första konferenstillfälle formulerades den gemensamma nordiska utgångpunkten. Stadsfullmäktiges ordförande herr Allan Cederborg pekade på kommunalpolitikens nya utmaningar i Europa: Under senare tider hava i alla europeiska länder de kommunala förvaltningsproblemen mångdubblats. Den kommunala 1 Husets arkitektur, öppningsceremonier, tal mm. publicerades i en ståtlig bok Stockholms stadshus vid dess invigning Beskrivning utarbetat på uppdrag av Stockholms stadsfullmäktige under redaktionell ledning av Jonny Roosval. Stockholm, Se även dagstidningar den 25 juni 1923, såsom Svenska Dagbladet, Stockholms Tidning och Dagens Nyheter. 2 En omfattande litteratur har kommit till for att beskriva stadshusets enorma betydelse, se t.ex. Cornell, Elias, Stockholm Town Hall, Byggförlaget, Stockholm, 1992; Wickman, Mats, The Stockholm City Hall, Sellin & Partner bok och idé AB, Stockholm, 1993; Eklund, Hans,Ur Stadshusets historia Stockholms stadsmuseum, Stockholm, Stadskollegiets utlåtanden och memorial/bihang Nr 44/1923, Stockholms stadsarkiv. 4 See ovan. 5 Hentilä, Kalevi, Finlands Stadsförbund Finlands stadsförbund, Helsinki, Redogörelser för förhandlingarna finnes tryckt i bihang nr 44/stadskollegiets utlåtanden och memorial 1923, Stockholms stadsarkiv. 65

66 hushållningen hafva blivit för stadslivet en faktor av väsentligt större vikt än tillförne...samrådet med de nordiska ländernas stadskommuner är viktigt och bjuder mycket av intresse: likartad underlag, förvaltning, författningsnormer och organisationsformer. Alla representanter var eniga om att de stod inför nya utmaningar och gemensamma framtidsproblem. Som Folcker uttryckte, hade det kommunala arbetet svällt ut i takt med att städernas folkmängd ökade och nya arbetsuppgifter var en realitet. Kravet på effektivitet och intensitet hade ökat och resulterat i en stegring i kommunalbudgetens slutsiffra i alla kulturländer. De gemensamma rötterna eller de skandinaviska ländernas besläktade kultur kom fram i likadana kommunala förhållanden. Därför fanns det ett behov av att göra de nordiska kommunalkonferenserna regelbundna, och att i tur och ordning arrangera den i en av de nordiska huvudstäderna. Någon fastare organisation för detta samarbete ansågs det inte vara behov av verksamheten borde få äga rum i fria former. I enlighet med denna uppfattning kom Köpenhamns kommunalstyrelse på hösten 1930 med ett förslag om anordnande av den andra skandinaviska kommunalkonferensen. Den ordnades sedermera i Köpenhamn sommaren På grund av olika omständigheter, bland annat den ekonomiska krisen som svepte över världen, kunde emellertid konferensplanerna ej realiseras. Den andra nordiska kommunalkonferensen ägde slutligen rum i Köpenhamn juli Mötesritualerna och -scenen var desamma som i Stockholm. Mötet gick av stapeln i Rådhuset. Även detta hus som blev färdigt år 1905 och blev en inspirationskälla för Stockholms stadshus är ett resultat av en långvarig och varierande planeringsprocess. Detta monumentala hus, ritat av arkitekt Martin Nyrop, befinner sig i stadens absoluta centrum och utgör en väsentlig del av stadens centrala plats, Rådhusplassen. Byggnaden var bekant som rumslig fond för många nationella evenemang. Även i Köpenhamn var föredragsämnena bundna till tidens särproblem inom kommunalförvaltning och kommunal ekonomi: 7 1. Storstädernas förhållande till grannkommunerna 2. Kommunal bostadspolitik och kommunala saneringsproblem 3. Den kommunala industriverkens ekonomiska politik 4. Den moderna skolan 5. Tjänstemännens utbildning och förhandlingsrätt Vid denna konferens uttalades önskemålet om att följande konferens skulle hållas år 1940, förslagsvis i Helsingfors. Världskriget och de omvälvningar som därmed följde rubbade dock dessa planer. En mera begränsad kommunalkonferens, med deltagande av representater från Köpenhamn och Stockholm, ägde rum i Stockholm den 4 7 juli Vid konferensen kunde man se kristidens inverkan i mötesprogrammet: 8 1. Av kommunen vidtagna åtgärder under kristid 2. Kommunens åtgärder för beredande av bostäder åt barnrika familjer samt pensionärer m.fl. 3. Arbetsmarknadsläget samt av kommunen vidtagna åtgärder för arbetslöshetens motverkande 4. Kommunens åtgärder till skydd och stöd åt barn och ungdom DET KOMMUNALA SJÄLVSTYRET, DEMOKRATIN OCH DE GEMENSAMMA NORDISKA RÖTTERNA Här finns ingen möjlighet till att djupare jämföra den kommunala utvecklingens historia i de nordiska städerna eller huvudstäderna. Som man vid ett senare möte konstaterade, möjligheterna till en riktig och rättvis jämförelse mellan olika städer försvåras av att förvaltningens inre live enligt all historisk erfarenhet är en ganska sluten bok för utomstående. Städernas historia i Norden har varit en nationell och lokal angelägenhet. Stora monografier har skrivits om Stockholm, Oslo, Köpenhamn, Helsingfors och Reykjavik sedan 66

67 stadshistoriens begynnelseperiod, från slutet av 1800-talet. En jämförande analys av den kommunala eller urbana utvecklingen saknas nästan helt, trots att vissa försök har gjorts. Här vill jag koncentrera mig på det kommunala planet. Hur motiverades detta samarbete mellan nordiska huvudstäder politiskt och ideologiskt? Vilka argument användes för att kulturellt legitimera huvudstadskonferenser? Vilken sorts inre och osynlig sämja förenade och förenar fortfarande de nordiska kommunalmännen och -kvinnorna dessa möten fortsättningsvis går av stapeln vart tredje år? Den nordiska samhörigheten bygger på kontraster till det kontinentala Europa, till spänningen mellan Norden och Södern. Nordismens uppkomst har varit beroende av stormakternas politiska utveckling vid Östersjön. De viktiga etapperna för nordisk självkänsla har varit sammankopplade till kris- och krigserfarenheter. Skandinavismen uppstod i mitten av 1800-talet, emedan det dansk-tyska kriget lyfte fram behovet av en nordisk solidaritet. Den andra vågen som nu behandlas uppstod i samband av det nya statssystemet vid Östersjön efter första världkriget. Norges frigörelse från Sverige 1905 och Finlands från Ryssland skapade förutsättningar att utveckla länderna inifrån, utgående från de existerande strukturerna. Tysklands och Rysslands nederlag och läget efter revolutionerna ledde till olika politiska, sociala och kulturella reaktioner även i Sverige och Danmark. 9 Det är en allmänt accepterad tanke inom nationalismforskningen att nationalismen allt sedan sin uppkomst som ism har varit sammanlänkad med statliga, folkliga, kulturella eller etniska egenskaper. Det har också varit kännetecknande för forskning av nationella identiteter i Norden att inte ta hänsyn till den speciellt urbana dimensionen på det kollektiva eller individuella planet. Nationsbegreppet har alltid varit knutet till ett territorium, men sällan till ett urbant territorium. 10 Hän kommer ett mytiskt mellanstadie fram: tron på överlägsenheten av det nordiska folkliga självstyret. Denna myt innehåller viktiga aspekter som fullbordades redan före medeltidens gryning. Före de statliga banden hade utbildas hade den lokala självbestämmanderätten stor betydelse. Fria bönder och ett folkligt självstyre, landskapslagar och tingen utgör centrala element i denna myt om den nordiska självstyrelsetraditionen. 11 Myten motsvarar verkligheten i viss mån. Inom det kommunala planet har utvecklingen varit påfallande likadan i de nordiska länderna. Det finns en allmän uppfattning i Norden om denna utvecklings nordiska drag. Dessa drag påverkar fortsättningsvis den nationella självbilden och har skapat goda förutsättningar för en gemenskapskänsla. I dag anses det allmänt att kommunerna är demokratins och den nordiska modellens vagga. Denna uppfattning ligger nära den ideologi och självuppfattning som de nordiska förtroendemännen och -kvinnorna utvecklade under sina kommunalkonferenser. På sockenstämmörna och i rådstugorna möttes under århundraden medborgarna borgare och bönder för att dryfta sina gemensamma angelägenheter. Här skapades två centrala drag i den nordiska modellen, nämligen det fredliga sättet att lösa konflikter och medborgarnas självstyre. 12 Kommunernas och städernas historiska utveckling i Norden visar en reell oklarhet om hur man statsrättsligt skall placera kommunerna. Det blir särskilt tydligt när det gäller kommunallagarna i Norden i mitten av 1800-talet. Då 7 Redogörelserna har tryckts genom Köpenhamns kommunalstyrelses omsorg. Beretning om den skandinaviske kommunalkonference i København vid midsommer København, Redogörelse för föredrag och förhandlingar finnes i bihang till nr 60/stadskollegiets utlåtanden och memorial för år 1941, Stockholms stadsarkiv. 9 Klinge, Matti, Östersjövärlden. Otava, Helsingfors,1995, Sørensen, Øystein & Bo Stråth (ed.), The Cultural Construction of Norden. Scandinavian University Press, Oslo, Se mera Sävström, August & Nils Andrén, Det folkliga självstyret, Nordisk samhörighet: en realitet. Föreningen Norden, Stockholm, Så fungerar kommunen. Finlands Stadsförbund Finlands svenska kommunförbund 1985,

68 avskildes den värdsliga självstyrelsen från den kyrkliga eller statliga förvaltningen. Förslaget motiverades i officiella handlingar närmast av praktista skäl men bakom refomen var också samhälleliga, idéella och sociala orsaker. Danmark fick de första kommunallagarna på talet. I Grundloven (1849) fastslås kommuners ret til under statens tilsyn at styre deres egne anliggender. År 1869 utvidgas det kommunala självstyret så, att i den den kongeudpegede magistrat og det statslige amtmandtilsyn i kopstederne bortfalder. Norge fick kommunalt självstyre (Formannskapslovene) år Den moderna svenska kommunallagstiftningens födelseår är år 1866 då kommunalförordning blir lag. Redan tidigare (1862) hade getts förordningar om kommunstyre på landet och i stad. Finland fick de första kommunallagarna , vilka skapade grunden för lokalförvaltningen kommunerna och städerna fick bl.a. beskattningrätt. 13 Sedermera spelade kommunerna och städerna en central roll när samhällena moderniserades. Nyordningarna och effektiveringen blev påkallade av många sociala och ekonomiska skäl då städerna så småningom förändrades från halvagrara samhällen till industrisamhällen. Den ekonomiska regleringen upplöstes, penninghushållen togs i bruk och inflyttningen till städerna blev livligare. Enhetligheten och planmässigheten i kommunalförvaltningen ökade. Efter sekelskiftet blev kraven på en politisk reform allt starkare. I Danmark, Sverige, Norge och Finland övergick man mellan åren 1906 och 1921 från kunga- eller ståndsvälde till parlamentarism. En rösträttsreform genomfördes vid sidan av många andra reformer, bl.a. agrar- och jordreformer. Socialdemokraterna kom med i regeringarna. De nya kommunallagarna för landskommuner och städer som stiftades på och talen garanterade allmän och lika rösträtt i kommunalval för män och kvinnor. I Danmark fick kvinnor valrätt i kommunalval År 1919 blev den statliga kontrollen försvagad genom att kongeudpegede borgmestre i kopstederne bortfalder. I Norge blev det allmän rösträtt i kommunalvalet år 1913 och 1921 gavs en ny kommunlag som garanterade att kommunstyret blev det avgörande organet och formanskapet blir arbeitsutvalg. I Finland gjorde de nya kommunallagarna kommunalfullmäktige obligatoriskt i alla kommuner samt gav allmän och lika rösträtt i kommunalval. I Sverige fick män och kvinnor allmän rösträtt vid riksdags- och kommunalval mellan åren De nya kommunallagarna innebar det andra stora genombrottet för demokrati inom kommunalförvaltningen. Fullmäktige blev obligatoriskt i alla kommuner. Den allmänna och lika rösträtten drog nya medborgargrupper (industriarbetarna, den obesuttna befolkningen och kvinnorna) och politiska grupperingar (socialdemokrater, liberaler och folkpartier) med i den lokala förvaltningen och politiken i en helt annan utsträckning än tidigare. Dessa grupper medverkade till att man började kräva konkret service av kommunalförvaltningen, trots att det skulle förorsaka ökade utgifter. I de flesta länder inom Östersjöområdet var de ledande målen på och 1930-talen sysselsättningen, social- och hälsopolitiken samt en stark försvarspolitik och nationell ideologi. I synnerhet 1920-talet utgjorde en milstolpe med tanke på nya krav för kommunalförvaltningen. Många frivilliga uppgifter blev obligatoriska genom nationell lagstiftning. Viktiga reformer gällde bl.a. läroplikt, fattigvård och hälsovård. Då uppgifterna ökade, utvidgades det kommunala nämndväsendet, stadsförvaltningen moderniserades och effektiverades, och antalet kommunala tjänstinnehavare började växa. 15 EFTERKRIGSTIDEN Samarbetet mellan de nordiska huvudstäderna hade visat sig vara så fungerande, att efter krigets upphörande 1945 upptogs konferenstanken på nytt till behandling. Efter förberedande samråd med representanter för övriga huvudstäder utsände Stockholms stad en inbjudan till den tredje nordiska kommunalkonferensen i Stockholm Till konferensen inbjöds representanter för de finska, norska och svenska stadsförbun- 68

69 den samt Dansk Köpstadsförening. Reykjaviks bystyres representanter blev emellertid på grund av kommunikationssvårigheter förhindrade att infinna sig. Förberedande sammanträden gick av stapeln i Stockholm i december 1945 och januari Då bestämdes överläggningsämnen samt utsågs inledare i de olika ämnena. Vid dessa sammanträden fastställdes även kommunalkonferensens program och förhandlingsordningen. Inledningsföredragen skulle distribueras till deltagarna före konferensen. Vid själva konferensen presenterades enbart korta resuméer som inledning, vilket skulle följas av korta inlägg av en representant för var och en av de övriga städerna. Man föredrog den fria diskussionen och ville därpå att ordet skulle vara fritt. 16 Konferensen hölls i Stadshusets rådsal i februari Till konferensens öppning hade inbjudits Danmarks, Finlands, Islands och Norges ministrar eller chargés d affaires, statsråden Möller och Mossberg, överståthållaren och vissa andra representanter för statsförvaltningen. Med hänsyn till valutasvårigheterna svarade Stockholms stad för de utländska konferensdeltagarnas samtliga kostnader för måltider och hotellrum. De fria umgängesformerna uppfattades som viktiga och staden bjöd konferensdeltagarna på följande måltider i Stadshuset (Prinsens galleri), Grand Hotel (Spegelsalen) och Göta Källare samt föreställning på Kungl. Teatern (Aida). På torsdag den 14.2 hade delades konferensdeltagarna i två grupper. Den ena gruppen bekantade sig med saneringsarbeten i Gamla Staden samt besökte barnstugor och småstugor inom nya bostadsområden i Enskede och Brännkyrka. Den andra gruppen besökte Söderssjukhuset och Eriksdalsskolorna. Programmet bestod av följande element: 1. Jämförelse mellan de nordiska huvudstädernas kommunalförfattningar 2. Storstadsregionerna och deras administrativa organisation 3. Bostadsfrågan: läget för dagen och planer för framtiden 4. Förortstrafikens problem 5. Aktuella ungdoms- och barnavårdsproblem 6. Skatt vid källan - om kommunalekonomi Vid mötet blev det uppenbart, att samarbetet nu i det nya världspolitiska läget skulle stabiliseras och en kontinuitet garanteras. Konferens enades om att rekommendera, att vederbörande städers stadskanslier eller ett annat lämpligt centralt organ erhölle i uppdrag att kontinuerligt samarbeta genom utväxling av upplysningar om viktigare beslut och utredningar av administrativ, teknisk och social natur inom respektive kommunalstyrelser. Under konferensen i Stockholm var den ideologiska och politiska laddningen mycket stark. Detta kom tydligt fram under öppningstalet som hölls av stadsfullmäktiges ordförande, herr Carl Albert Anderson. Fria nordbor kunde fritt förenas, noterade Anderson och underströk den politiska dimensionen i det kommunala samarbetet,...under de mellanliggande tiderna (sedan K-hamsmöte 1937) har våra erfarenheter varit olika, men den väsentliga lärdomen har nog varit en och odelbar: värdet av de demokratiska fri- och rättigheterna. --- Vi bör vara medvetna om att det kommunala arbetet ingalunda är utan betydelse vid strävan att utveckla de mänskliga fri- och rättigheterna. 17 Det fanns en stor efterfråga på en nordism med politisk laddning under efterkrigsåren. Den nordiska identiteten skapades på nytt under nya idéella, politiska och ekonomiska förhållanden på 1940-talet. Ur krigets aska och ruiner växte en nordisk orientering som fick stark förankring 13 Kommunalförvaltningen i Norden En rapport om kommunalförvaltning i olika nordiska länder. Finlands Kommunförbund, Helsingfors, Kommunalöförvaltningen i Norden 2000, 9 10, 31 31, 47, 57 58, Oulasvirta, Lasse (ed.), Så fungerar kommunen: kommunalförvaltningen i Finland. Finlands Stadsförbund & Finlands svenska kommunförbund, Helsingfors, 1985, Se även Klinge, Stadskollegiets utlåtanden och memorial, Bihang nr 6/1946. Stockholms stadsarkiv. 17 Se ovan. 69

70 i synnerhet i de länder som hade varit i kriget. Misstron och skepsisen var i början stark mellan granländerna som hade haft olika krigserfarenhet. Redan mellan Danmark och Norge å ena sidan och Sverige å den andra sidan dök det vid olika tillfällen upp en del meningsskiljaktigheter. I detta avseende stod Finland, Tysklands förra bundsförvant, i ännu sämre läge. Här fanns det ingen möjlighet att gå in på de former och fora som var centrala i skapandet av den nya känslan för s.k. brödrafolken. Arbetet för att skapa en samhörighetskänsla började dock genast vid de intellektuella, akademiska och politiska kretsarna efter Föreningen Pohjola-Norden spelade en central roll i detta. Den nordiska samhörigheten, brödrafolksideologin, den historiska ödegemenskapskänslan, kärlek till frihet, flit samt respekt av seder blev nya nyckelord i det nya nordiska samarbetet. Sedan 130 år har vapnen vilat mellan Norden folk, skrev historikern, en av de 18 i Svenska Akademien, professor Nils Ahllund i Pohjola- Nordens publikation Nordisk samhörighet en realitet (1945). Det finns en enande nordisk livsåskådning vars värde också står klart för mannen i ledet. Dess viktigaste praktiska budord lyda: rättsäkerhet, samvetsfrihet, lagbunden ordning. Under omvälvningens tidevarv då halva Europa var i ruiner och kommunismen spred sig mystifierades i Norden rättens betydelse för ett samhälles sundhet och trygghet. Det folkliga självstyret, det fria organisationslivet och folkrörelserna blev vid sidan av lag och rätt lämpliga ideologiska motivationer för det nordiska kommunala samarbetet. Kommunen lämpade sig som en central del av en skandinavisk sundhets- och trygghetsideologi: Vår offentliga rätt vilar på tankegången om den enskilde medborgarens frihet och människövärde och om hans ställning som fullmyndig medborgare med anspråk på adel i allmänna angelägenheters avgörande. 18 Nyckelorden blev rätten och demokratin såsom Anderson påpekade i Stockholm år 1946: Den kommunala självstyrelsen är en av de viktigaste hörnstenarna i vår folkliga demokrati. Vår uppgift är att stärka den ytterligare och göra den mera gänglig för medborgarna. Hotet var inte mera av utrikespolitiska art utan problemenen var enahanda för oss alla: hur skola vi å ena sidan bevara den kommunala självstyrelsen gentemot alltför starka ingrepp från de statliga myndigheterna, och hur skola vi vid en fortsatt utvidgning av storstäderna tillgodogöra oss den lokala erfarenheten och vidmakthålla de enskilda medborgarnas intresse för kommunen? 19 Demokratimyten fick övernationella dimensioner såsom den uppsaliensiska studentpolitikern och främjaren av det nordiska samarbetet under krigsåren, fil.lic.nils Andrén påpekade tillsammans med talman August Sävström i boken Nordisk samhörighet: Det kommunala självstyret och folkets rätt att genom valda representanter i rikets styrelse äro i de Nordiska demokratierna oupplösligt förbundna med varandra. 20 Efter 1945 blev det uppenbart i alla nordiska länder att befolkningskoncentrationen skedde i huvudstadsregionerna. Under 1900-talet växte huvudstäderna genom omfattande inkorporeringar, de senaste exemplen är från Helsingfors (1946) och Oslo (1948). Huvudstadskonferencerna behövdes för att förmedla erfarenheterna och framtidsvisionerna gällande storstadsutvecklingen. Invånarantalet på 1950 var i Köpenhamn , i Stockholm , i Oslo och i Helsingfors Välfärden i Norden blev sammankopplad till med samhällsplaneringens ideal, att med hjälp av förnuftsmässig, ekonomisk och social regionplaneläggning garantera storstadens fortsatta utveckling och bostadsproduktion. En förutsättning för tillväxten var de goda konjunkturerna. I stället för en kommunalkonferens började man efter 1945 tala om den nordiska huvudstadskonferensen. De viktigaste teman i efterkrigstiden var bostadsbrist och trafikplanering, kommunalt självstyre och staten, social- och hälsövårdprinciper, bevarandet av historiska stadsdelar, ungdomsproblemen, kommunala investeringar, rationalisering av kommunförvaltningen samt kulturfrågor. Perioden mellan kännetecknas 70

71 av en osedvanlig kraftig högkonjunktur och en stark ekonomisk tillväxt. Huvudstadmötena gick av stapeln vart tredje år. I det nordiska huvudstadsmötet i Stockholm i maj 1961 upprepade borgarrådet Hjalmar Mehr i Stockholm...att den kommunala självstyrelsen i de olika huvudstäderna är olika utformad. Tyngdpunkten ligger på olika moment. Än har förvaltningen mera makt, än borgarråden, än förtroendemannen....i sin helhet fungerar olika systemen effektivt. De motsvarar de lokala historiska traditionerna, medborgarnas och väljarnas önskemål och ändamålsenlighetens krav. Demokratin var en levande nordisk kraft. Mehr ansåg att den djupare orsaken till att kommunalstyrelsen överallt i Norden åtnjuter ett så starkt förtroende ligger säkert i demokratins och parlamentarismens allmänna förankring hos folket. Den demokratiska tanken och känslan genomsyrar både förvaltning och förtroendemän. Den offentliga insynen, pressens intresse och fortlöpande kritik liksom allmänhetens krav på resultat håller förvaltningsmaskineriet levande och effektivt... Den allmänna stabiliteten i den nordiska demokratin präglar också kommunalförvaltningen och skapar harmoniska arbetsförhållanden och livsdugliga parlamentariska former. 21 KÄLLFÖRTECKNING Arkivmaterial Stockholms stadsarkiv Stadskollegiets utlåtanden och memorial Litteratur Cornell, Elias, Stockholm Town Hall, Byggförlaget, Stockholm, Eklund, Hans,Ur Stadshusets historia Stockholms stadsmuseum, Stockholm, Hentilä, Kalevi, Finlands Stadsförbund Finlands stadsförbund, Helsinki, Klinge, Matti, Östersjövärlden. Otava, Helsinki, Kommunalförvaltningen i Norden En rapport om kommunalförvaltning i olika nordiska länder. Finlands Kommunförbund, Helsingfors, Nordisk samhörighet en realitet. Föreningen Norden, Stockholm, Så fungerar kommunen: kommunalförvaltningen i Finland. Oulasvirta, Lasse (red.), Finlands Stadsförbund & Finlands svenska kommunförbund, Helsingfors, 1985 Stockholms stadshus vid dess invigning Beskrivning utarbetat på uppdrag av Stock holms stadsfullmäktige under redaktionell ledning av Jonny Roosval. Stockholm, Sørensen, Øystein & Bo Stråth (ed.), The Cultural Construction of Norden, Scandinavian University Press, Oslo, Wickman, Mats, The Stockholm City Hall, Sellin & Partner bok och idé AB, Stockholm, Tidningar Svenska Dagbladet 1923 Stockholms Tidning 1923 Dagens Nyheter Nils Ahnlund, Folket, Nordisk samhörighet en realitet. Föreningen Norden. Stockholm 1946, Stadskollegiets utlåtanden och memorial, Bihang nr 6/1946. Stockholms stadsarkiv. 20 Sävström & Andrén, Stadskollegiets utlåtanden och memorial, Bihang nr 10/1961. Stockholms stadsarkiv. 71

72 DET MANGLER ET ELLER ANDET. DER HAR EGENTLIG ALTID GJORT DET Samarbeidsstrukturer i Foreningene Norden Svein Olav Hansen Vi kan trygt slå fast at den skandinaviske tanken ikke forsvant etter Den har levd senere og lever ennå, og Foreningene Norden har vært viktige pådrivere i utviklingen av nordisk mellomstatlig samarbeid, så vel som at de har spredd kjennskap og vennskap mellom hundretusener av nordboere gjennom deres snart 80-årige historie. Til tross for dette er det fra tid til annen, så vidt jeg har registrert siden begynnelsen av 1930-tallet, blitt reist spørsmål om vi overhode trenger Foreningene Norden. Det nordiske samarbeidet, det offisielle, så vel som det private, fungerer utmerket uten disse foreningene, er det da blitt hevdet. 1 Jeg skal ikke diskutere om vi trenger Foreningene Norden. Mitt spørsmål er heller ikke hvorvidt visjonen om nordisk enhet er virkeliggjort med lærebokrevisjoner, reiselektorater, lærerutvekslinger, elevreiser, foreningsdannelser, vennskapskommuner, kulturelt og sosialpolitisk samarbeide, passunion, et visst lovgivningssamarbeid og mange, mange andre konkrete samarbeidsordninger som er blitt til gjennom vårt århundrede, dels etter påtrykk fra Foreningene Norden. Jeg spør heller ikke om skandinavismen eller nordismen har hatt og har gyldighet som idépolitisk retning. Slike spørsmål vil nemlig kunne besvares på så mange måter; for eksempel slik som Erik Møller ordla seg for vel 50 år i en bok om skandinavismen: Det mangler et eller andet. Der har egentlig altid gjort det. Helt tilfreds med Bevægelsens Forløb har selv dens svorne Tilhængere sjældent været. Den har altid i nogen Maade baaret Præget af den evige Higen. Eller dersom man er motstander av ideen om nordisk samling, kan man si som Aleksander Kielland gjorde i brev til Edvard Brandes, etter at den sistnevnte hadde avslørt at han trodde på skandinavisk politisk enhet: Jeg har forsødet min Ensomhed med Billedet af dig paa en Talerstol under en Trofæ af de 3 Flag og med disse bævende Ord paa Læberne: Jeg er Skandinav. Vel forstaar jeg din gode og fornuftige Mening; men ikke sandt? der er Vrangen af et helt Studentertog at se det bæve o dette bæve! paa dine Læber! Jeg for mit Vedkommende har aldrig kunnet forstaa denne Trang til folkelig Sammenslutning. Thi enten mener man politisk Styrke, som skulde vindes; og det er noget Sludder; (hi tre Lus ere ikke stærkere end en. Eller man mener, at det intimere Kjendskab og Samliv skulde avle en Fælleskraft, og det tror jeg endnu mindre. Thi jo mere man lærer om hinanden, jo dybere man kommer gjennem den overfladiske Lighed mellem disse 3 Folk, desto tydeligere bliver man var, at det ulige er det væsentlige, at Forskjellen er Kjærnen, og at Beblandelsen eller Trangen til den er Skal. [...) Derfor stiger jeg ned af Talerstolen og frafalder Ordet: Jeg er aldeles ikke Skandinav. Svaret på slike spørsmål avgjøres altså i stort monn av ens temperament, ens politiske ståsted og en praktisk-moralsk maksime om at alt vi gjør, tross alle anstrengelser kan gjøres enda bedre (Erik Møller). En annen interessant og nyttig historisk øvelse er å forsøke avgjøre i hvilken grad noen aktørers ambisjoner stemmer overens med en faktisk utvikling, for eksempel i hvilken utstrekning det er samsvar mellom liv og lære, 72

73 og/eller for eksempel hvilke krefter og motkrefter historisk impliserte personer baler med for å oppnå sine intensjoner. Slik forskning resulterer ofte i titler som Ambisjon og virkelighet, Ide og praksis eller kanskje Drøm og dåd. Sett i et slikt perspektiv var det tankevekkende for meg, mens jeg arbeidet med den norske Foreningen Nordens historie, at jeg traff mennesker som til tross for en aktiv deltakelse i nordisk kulturutveksling, enten ikke hadde hørt om Foreningene Norden, eller bare hadde en vag oppfatning om hva de arbeidet med når en av Foreningene Nordens fremste ambisjoner altså har vært å arbeide med kultur- og opplysningssaker, og ofte å rette denne innsatsen mot mennesker og institusjoner som kan påvirke nordisk kulturell opinion til å tenke nettopp nordisk. I snever forstand kan dette kanskje sies å være et markedsførings- eller kommunikasjonsmessig problem, og kan derfor kanskje overlates til de som steller med slikt. Men det hører også innunder det problemkompleks jeg vil berøre noe nærmere, nemlig hvorfor Foreningene Norden samarbeider relativt lite med hverandre, og hvorfor de holder en relativ lav profil i offentlig ordskifte. Det er et slående trekk ved Foreningene Norden at de i svært liten grad er bygd opp som fellesnordiske organisasjoner, men er basert på nasjonale ordninger. Et par spørsmål illustrerer hva jeg sikter til: Hvorfor har for eksempel ikke Foreningene Norden et felles medlemsblad, og hvordan kan det ha seg at et landsmøte i den norske Foreningen Norden bare har norske kulturinnslag? Nå kan man innvende at Foreningene Norden hadde et felles medlemsblad på og 1980-tallet, Vi i Norden, men at det var et dårlig magasin, og at det derfor var like greit at det ble stanset. Og man kan til det andre spørsmålet påpeke at det er meget dyrt å hente inn framstående kunstnere fra andre nordiske land til å gjesteopptre på et landsmøte, og at det er derfor god økonomi i å benytte lokalt bosatte kunstnere. Altså kan mine to spørsmål innledningsvis i dette avsnittet årsaksforklares hver for seg, og gis historisk gyldige forklaringer som er isolert fra hverandre. Mitt poeng er imidlertid at disse to eksemplene faller inn i et bredere mønster av manglende organisasjonsmessig samhandling mellom de nasjonalt oppbygde Foreningene Norden fra 1919 til dags dato. Et eksempel til på hva jeg sikter til: Da jeg arbeidet med den norske Foreningen Nordens historie, oppdaget jeg til min overraskelse at den svenske foreningens kurs i Sverige nesten bare benyttes av svensker, den danske foreningens kurs i Danmark benyttes nesten bare av dansker, og den norske foreningens kurs i Norge benyttes nesten bare av nordmenn. Fenomenet er selvsagt blitt meg forklart. Det skyldes en manglende økonomisk støtte, blant annet for lærere, til å reise til et annet nordisk land, for eksempel i sommerferien, for å styrke deres kompetanse i nordiske forhold. En liketil og plausibel forklaring. Men jeg er generelt av den oppfatningen, som direktøren i den norske Foreningen Norden Gerhard Arnesen ga uttrykk for i 1972, nemlig at et Norden-Forbund bygd opp etter funksjonelle prinsipper og uten altfor mange nasjonale hensyn kunne rasjonalisere og effektivisere virksomheten i samtlige foreninger og på fellesnordisk basis. Et sterkt Norden-forbund er den eneste garanti for at ansvaret for den samlede virksomhet blir felles. I de første år av foreningenes historie var mangelen på fellesnordiske organisasjonsmessige arrangementer et tilbakevendende tema for diskusjon. Som regel ble spørsmålet tatt opp av svenske nordister som ville ha en mer helhetlig Norden-organisasjon. I 1965 ble Foreningene Nordens Forbund etablert for å imøtekomme slike ønsker. Men forbundet gikk i svært liten grad inn som en koordinerende enhet på de 1 Denne artikkelen ble først publisert i den norske Foreningen Nordens Nordlivserie. Heftet ble kalt Kultur i Norden og var bind 4 i serien. Det utkom i

74 mange områder hvor de nasjonale Foreningene Norden hadde etablert samarbeid, og forbundet fikk heller ingen instruksjonsmyndighet over de nasjonale foreningene. Det ble i hovedsak bare enda en organisasjon ved siden av de nasjonalt eksisterende organene. Til Foreningene Nordens Forbunds årsmøte i 1972 forelå diverse PM hvor problematikken spesielt var knyttet til at Danmark var gått med i EF og hvordan det påvirket det nordiske samarbeidet på ulike måter, samt hvilken rolle Foreningene Norden burde kunne ha som informasjonsorganer i den nye nordiske og europeiske situasjonen. Gerhard Arnesen avsluttet et av de norske PM slik: Også norsk Norden mener at man foruten informasjonsvirksomheten [...] må vie størst oppmerksomhet til de arbeidsområder som kan trekke allmennheten med i det nordiske samarbeidet bl.a. vennskapsarbeidet og kurs og konferansevirksomheten. Helt vesentlig er det imidlertid at man tar den fulle konsekvens av den linje man søker å følge i arbeidet og gjør innholdet i de enkelte aktiviteter så jordnært og så begripelig at det virkelig appellerer til de videre kretser man søker å nå. En slik linje kan også gjøre sitt til å fjerne den merkelapp Norden -foreningene har hatt sittende på seg i mange år: eliteorganisasjoner som taler over hodene på folk flest, og selskapsklubber til gjensidig beundring. I den daværende konteksten på 1970-tallet var en stor del av debatten om Foreningene Nordens rolle knyttet til at Nordisk Ministerråd og Nordisk Kultursekretariat bygde ut sine egne informasjonsapparater. Det gjaldt for Norden -foreningene å klarlegge hva som var deres mål, og å finne deres plass i det nye, nordiske bildet med tanke på informasjons- og utdannelsesvirksomheten. Skulle foreningene for eksempel ta sikte på å betjene det offisielle apparatet med kurs og seminarer, og dermed drive en slags voksenopplæring i nordiske forhold? Det later til at delegatene til Forbundets årsmøte i 1972 var enige om at en for svak økonomi og en manglende økonomisk handlefrihet var bøygen for foreningene på dette området. Men kan dette skyldes at man prioriterte annen virksomhet som i og for seg må ansees som formålet verdig, men at kassen for felles oppgaver samtidig ble systematisk nedprioritert på grunn av en iboende struktur i Foreningene Nordens organisasjon? Det var altså i følge Gerhard Arnesen en manglende grasrotorientering og et selskapsklubbpreg over Norden-foreningene. Jeg vil i fortsettelsen si noe om hvilke historiske forhold en slik karakteristikk springer ut av, og koble det med et fravær av en fellesnordisk organisering av virksomheten. Så vidt jeg bedømmer dette, skyldes et eventuelt selskapsklubbpreg og den manglende fellesorganisering av felles oppgaver fire historiske forhold som må sees i sammenheng med hverandre: l) Den kulturelle Foreningen Nordenprofil som ble vedtatt i ; 2) det nasjonale organisasjonsprinsippet, basert på frivillig samhandling mellom foreningene fra samme tid; 3) strategien fra begynnelsen av om å legitimere foreningenes virksomhet ved å trekke inn framstående personligheter fra politikk, næringsliv, forskning og kulturliv i ledende posisjoner (ofte som rene gallionsfigurer) og 4) en spillovereffekt fra karakteristikker av nordisk samarbeid i alminnelighet. Det siste punktet dekker merkelapper om et skåltale -samarbeid, så vel som et papirmølle -samarbeid og et i maktpolitisk og handelspolitisk forstand håpløst utgangspunkt for samarbeid slik som for eksempel Kielland uttrykte det tre Lus ere ikke stærkere end en. Hvorfor ble Foreningene Norden organisert som gjort rede for i punktene 1) 3)? I all vesentlighet skyldtes det norske holdninger. Omkring 1919 var norsk engstelse for en mulig svensk hevn for unionsbruddet sterkt levende, og det var mye tvil og mistro til tanken om skandinavisk/nordisk samarbeid; ville ikke en foreningsdannelse for å fremme nordisk samarbeid bare framstå som en femtekolonne for svenske interesser? Det var det spørsmålet de impliserte på norsk side stilte seg, og en forening som skulle fremme Norden-tanken, måtte på alle måter organiseres slik at et mulig inntrykk av en femtekolonne ble lagt øyeblikkelig dødt. Derfor skulle foreningen bare arbeide med kultur-, opplysnings- og vennskapsspørsmål; 74

75 derfor måtte den organiseres etter rent nasjonale prinsipper tilløp til overnasjonalitet måtte ikke finnes; derfor måtte den ha bred støtte av framstående talsmenn for ulike samfunnsgrupper. Svenskene og danskene var i grunnen bare enige i det tredje punktet. Men skulle man ha en forening for nordisk samarbeid, måtte Norge være med. Derfor fikk nordmennene det som de ville. De deltakende svensker og dansker hadde et håp om at foreningen kunne utvide sitt arbeidsfelt etter hvert, og som nevnt ble det fra tid til annen diskutert om ikke hele organisasjonsstrukturen burde endres. Til tross for enkelte utflukter til mer politiske pregede emner som sosialpolitikk og økonomisk relaterte samarbeids spørsmål, fortrinnsvis satt på dagsorden av svensk og dansk Norden, er Foreningene Norden etter snart 80-års virksomhet fortsatt forankret i kultur-, opplysnings- og vennskapsarbeide. Kanskje er det vel og bra. Lederskapet rekrutteres fortsatt fortrinnsvis utenfra og ovenfra i samfunnet. Kanskje vel og bra det også. Kanskje. Men neppe helt i pakt med prinsippet om at makten flyter nedenfra og oppover i en nordisk demokratisk og folkelig organisasjon; ikke utenfra og inn. Og organisasjonene er nasjonalt fundert med svært liten grad av koordinering seg i mellom. Det er neppe bra for annet enn en økt nasjonal selvfølelse. Men det var vel ikke det som var meningen? De offisielle, nordiske relasjonene gjennomgår forandringer. De samarbeidsarrangementene som ble bygd gjennom 40 etterkrigsår, er kanskje mest utsatt for press fra det bredere europeiske samarbeidet. Et viktig spørsmål er da selvsagt hva som er Nordens rolle i dette nye Europa. Det er et stort og vanskelig tema. Jeg nøyer meg med et litt mindre emne: Hva er Foreningene Nordens rolle når de ytre ramme- betingelsene for nordisk samarbeid endrer karakter? Da jeg arbeidet med Foreningene Nordens historie, ble jeg fortalt at foreningenes misjon var å arbeide videre med identitetsspørsmål, kultur- og opplysningssaker, utvekslinger av mennesker og ideer uansett hva som ellers beveget seg på scenen og i kulissene. Altså arbeider Foreningene Norden med større ideer enn at de kan ta stilling til de mange dagsaktuelle små og mellomstore saker. Slikt får andre enn de ekte nordisk interesserte mennesker stelle med. Det er ikke Foreningene Nordens bord. Men hvorfor endrer ikke Foreningene Norden seg? For i motsetning til den store dikteren Kielland tror undertegnede på at et nærmere kjennskap og samliv avler en fellesskapsfølelse som er av det gode. Men Foreningene Norden har altså ikke et felles medlemsblad, og kurs- og seminarvirksomheten er ikke et felles anliggende. Kanskje er et sterkt Norden-forbund den eneste garantien for at ansvaret for den samlede virksomheten blir felles. Kanskje. Uansett vil man nok også i framtiden kunne høre den sterkt interesserte nordisten si: Det mangler et eller andet, like så vel som vi sikkert vil få høre av like sterkt nordisk interesserte mennesker at det er helt ålreit å være selskapsklubb. Ja, noen ganger er det sikkert ålreit... men noen helt andre ganger... for eksempel når vi må hente vår informasjon om forhold i andre nordiske land annetstedsfra enn fra Foreningene Norden, eller når norsk Norden er en formidler av norsk kultur til et norsk publikum, eller når kurs i regi av en Norden - forening ikke er spesielt nordisk sammensatt på deltagersiden? Det var i grunnen derfor jeg ikke frafalt ordet... jeg er også skandinav. 75

76 FÖRENINGARNA NORDENS LINJEFÖRING Anders Ljunggren Varje förening behöver en idé. Föreningen Norden i Sverige preciserade organisationens ändamål på följande sätt i inledningen av sitt idéprogram 2002: Föreningen Nordens idé är gemenskap, samverkan och utbyte över Nordens nationsgränser. Verksamhetens mål är fred och mellanfolklig förståelse inom Norden och mellan Norden och omvärlden. Vi vill möjliggöra många människors möten och skapa nätverk för gemensamma kulturupplevelser, ömsesidig språkförståelse och folkbildning över gränserna. Den fråga som ställts mig är hur denna programförklaring ligger i linje med vad Föreningarna Norden stått för tidigare. En första jämförelse kan göras med den proklamation som publicerades av Föreningarna Norden i Danmark, Norge och Sverige den 24 och 25 februari I dansk språkdräkt inleds den på följande sätt: Foreningen Norden vil sætte sig til Opgave at uddybe Samfølelsen mellem de nordiske Folk, udvide deres kulturelle og økonomiske Forbindelser og fremme det indbyrdes Samarbejde. Den skal efter Evne yde Støtte til, hvad der paa dette Omrade allerede er sat igang og give Impulser til nyt Samvirke, hvor samarbejde er muligt under Iakttagelse af hvert enkelt lands Særintresser. Den skal endvidere gennem et omfattende Oplysningsarbejde om de andre Landes Forhold på Næringslivets, Samfundslivets og den andlige Kulturs Omraader søge at fremme Forstaaelsen af deres fælles Interesser. I alle sine Bestræbelser vil Foreningen have til Formaal at styrke de nordiske Folks Samvirken baade indatil och udadtil. Med de Foreninger, der samtididigt stiftes i Norge og Sverige, vil den danske Forening staa i stadig Forbindelse og Samarbejde: Dannelse af en Centralinstitution til Fremme af denne Samvirken vil blive en af Foreningens første opgaver. Det finns en betydande samstämmighet mellan dess båda programförklaringar trots att det skiljer mera än 80 år mellan deklarationerna. I både fallen läggs tonvikten på folkupplysning som huvuduppgift. Den mest frapperande skillnaden är att ambitionen att stärka de ekonomiska förbindelserna är svagare i den svenska deklarationen från 2002 än vad som var fallet i den dansk-norsksvenska proklamationen Kontinuiteten i Föreningarna Nordens verksamhet framstår ändå som betydande när man tar del av hur den svenska föreningen sammanfattar verksamheten Enligt Jan A Anderssons bok Idé & Verklighet, Föreningarna Norden genom 70 år, löd sammanfattningen så här: 1. Föreläsningsverksamhet. 2. Studiekurser, studieresor och folkmöten. 3. Universitetsfrågor, med utbyte av lärare och föreläsningsserier. 4. Skolfrågor. Här konstaterade man att På skolväsendets område hava föreningarna funnit en av sina viktigaste uppgifter. 5. Lagstiftning. Föreningarna hade en egen utredningsverksamhet för regeringarnas räkning och man tog initiativ framför allt på medborgarrättens och den sociala lagstiftningens område. 6. Pressen. På olika sätt odlades kontakter med tidningar och journalister. 7. Musiklivet. 8. Biblioteksverksamhet. Handböcker och övriga publikationer. 76

77 9. Nordiska byråer. Föreningarna Nordens kontor fungerade som informationskontor. Naturligtvis finns det skillnader i de organisatoriska formerna för verksamheten under föreningarnas fem senaste verksamhetsår jämfört med de första fem åren i organisationens historia. Men likheterna är häpnadsväckande stora. Inriktningen på folkupplysning och utbyte visar på en närmast obruten linje i Föreningarna Nordens verksamhet. Och 2004 har en del av de uppgifter som på talet var en ambition i föreningarnas verksamhet övertagits av Nordiska Ministerrådets organ. Vi vet att proklamationen 1919 föregicks av betydande konflikter. De svenska och danska föreningspionjärerna ville ha en gemensam förening, inte skilda nationella föreningar i samverkan. Man ville också att föreningens uppgift uttryckligare skulle vara att åstadkomma politisk och ekonomisk samverkan. Det var norrmännen, som 14 år efter unionsupplösningen gentemot Sverige, motsatte sig en sådan inriktning. Samarbetet fick begränsas till vad som var möjligt under Iakttagelse af hvert enkelt Lands Særinteresser. Det skulle också dröja till 1965 innan en centralinstitution av det slag som föreningarna förpliktade sig till 1919 verkligen kom till stånd genom Föreningarna Nordens Förbund. De Föreningar Norden som fanns på och 1930-talen var relativt små elitorganisationer. Litenheten kompenserades av att de som engagerade sig tillhörde de absolut mest framstående inom politik, näringsliv, vetenskap och kulturliv. Som Monika Janfelt visar i sin studie, Att leva i den bästa av världar. Föreningarna Nordens syn på Norden , utgjorde föreningspionjärerna ett elitärt patriarkat som satt i sitt sinne att upplysa folkmassorna om nyttan av nordiskt samarbete. Att inriktningen bestämdes av att allmän rösträtt infördes just i denna tidsepok, och att folkflertalet blivit ledande subjekt, är givet. Men det var alltså folkflertalet inom respektive stat som skulle ha denna fulla makten. Medlemsmässigt kulminerade Föreningarna Norden på 1960-talet, främst genom den starka ökningen av antalet medlemmar i Danmark under och efter andra världskriget. Det var nu Föreningarna Norden kunde beskrivas som folkrörelser. Engagemanget i synnerhet i den danska föreningen minskades när man under 1960-talet misslyckades med att hantera EEC-frågan på ett sätt som kunde visas vara i samklang med intresset av nordisk samverkan. Antalet lokalavdelningar fortsatte dock att växa fram till 1990-talet inte minst tack vare de vänortsförbindelser som utvecklades från och med andra världskriget. Förhållandet mellan nordism och nationalism har varit en problematik som föreningsaktiva har brottats med under hela sin existens. Hänsynen till nationella särintressen har begränsat möjligheterna. Nordisk samverkan har varit ett komplement till nationella strävanden, ett verktyg för att förstärka möjligheterna att förverkliga nationella ambitioner. Föreningarna Norden har varit utomordentligt framgångsrika i minst två avseenden. Deras betydelse för etablerandet av det officiella nordiska samarbetet, Nordiska rådet, Nordiska Ministerrådet och en rad betydelsefulla mellanstatliga avtal kan knappast överskattas. Denna insats är självklart aktningsvärd men så ofta omtalad att jag inte går närmare in på detta här. Den andra framgången borde troligen beskrivas som än större men den är väsentligt svårare att precisera. Det gäller etablerandet av ett nätverk med mångtusentals förtroliga personliga relationer kors och tvärs över statsgränserna i Norden. Hundratusentals skolelever har gjort besök i nordiska grannländer och i flera fall har livsvariga vänskapsrelationer etablerats. Flera hundra vänortsrelationer har skapats i flera fall har utbytet pågått årtionde efter årtionde. Bara under fjolårets Nordjobbprojekt sökte flera än ungdomar sommarjobb i ett grannland genom Föreningarna Nordens regi sammantaget har flera än ungdomar varit aktiva i Nordjobb. Etc. etc. Med ett nutida språkbruk har Föreningarna Norden byggt upp ett socialt kapital över gränser- 77

78 na. Det ökade ömsesidiga förtroendet mellan människor bidrar till att fast förankra en vilja till fred och samarbete med stor betydelse inte bara för politik och näringsliv utan också för ett brett folkligt samarbete. Det lär numera finnas flera än 700 organisationer som har nordiskt samarbete till ändamål även om Föreningarna Norden allt jämt är ensam om att ha nordiskt samarbete som sitt huvudändamål. Föreningen Nordens pionjärer för drygt 80 år sedan var självfallet omedvetna om att forskare som Robert Putnam sju årtionden senare skulle beskriva frivilligarbetets betydelse för skapandet av socialt kapital och detta kapitals betydelse för demokrati och marknadsekonomi. Jag brukar säga att där och när man vet att handslag gäller för att bekräfta uppgörelser fattas flera och bättre beslut för att åstadkomma det gemensammas bästa och där och då görs också flera och bättre affärer till den ekonomiska utvecklingens fromma. En bekräftelse på denna tes giltighet i ett nordiskt sammanhang finns i Ingvar Carlssons memoarbok från fjolåret, Så tänkte jag. Den förre svenske statsministern skriver så här apropå uppgörelsen om Öresundsförbindelsen med sin danska partiledarkollega Svend Auken: Några papper utväxlades inte. Överenskommelsen bekräftades med ett handslag. Så fortsätter Carlsson: Ibland kritiseras Nordiska rådet för att producera mängder av papper men få konkreta resultat. Det är att nedvärdera det nordiska samarbetet. Relationerna mellan de nordiska länderna är närmare och tätare än i någon annan del av världen. Utan en politisk vilja hade vi inte nått så långt. De mångåriga och vänskapliga relationerna mellan danska och svenska socialdemokrater underlättade ytterligare för Svend Auken och mig. Detta är en nutida beskrivning av att vi nordbor allt jämt kan betraktas leva i den bästa av världar som Monika Janfelt valt som rubrik för sin avhandling. Monika Janfelt menar att den rikhaltiga mötesverksamhet som utvecklade sig i föreningarna Nordens regi så gott som negligerats av forskningen trots en rikhaltig litteratur med nordiska teman. Detta borde inte minst med tanke på flera nutida samhällsvetares intresse för det sociala kapitalets betydelse vara ett memento. Monika Janfelt refererar till den brittiska sociologen Anthony Giddens i sin studie. Han har, skriver Janfelt, hävdat att det är individernas aktiva handlande som skapar och håller samhället vid liv. Här intar människors möten, liksom regelbundenheten i sociala handlingar, en central plats. Individernas sociala interaktion och det sammanhang där de pågår påverkar deras identitet. Därför hävdar han att individers olika identitet hela tiden konstrueras i mötet med andra människor. Så drar Janfelt slutsatsen: Föreningarna Norden satsade på att skapa förutsättningar för social interaktion på nordisk nivå i form av kontinuerligt återkommande kurser och möten. Dessa möten utgjorde några sociala sammanhang som bidrog till att upprätthålla och skapa ett nordiskt samhälle. Detta är ett högt, och menar jag, välförtjänt betyg för Föreningarna Norden. Det är föreningarnas allra största framgång. Den fråga som nu bör ställas är hur denna ska kunna förvaltas i en historisk situation som på många sätt skiljer sig från den som gällde inte bara under det 1920-tal när pionjäråren ägde rum utan också under och efter det andra världskriget när de elitära pionjäråren avlöstes av ett brett folkligt engagemang i och för Föreningarna Nordens sak. Åren från 1870 till första världskriget kan beskrivas som en kosmopolitisk kapitalistisk era med stor rörelsefrihet för människor och kapital. Det var tider då vare sig pass eller arbetstillstånd krävdes för att förflytta sig från ett land till ett annat. Den epoken tog slut vid första världskriget. Vi fick efter detta en statsreglerad kapitalistisk epok i västeuropa och en hård kommunistisk diktatur i östeuropa. Föreningen Nordens pionjärer ville undanröja hinder som skapades under och efter världskriget. Man inspirerades bland annat av det handelspolitiska samarbete under krigets slutskede, framdrivet av Tysklands oinskränkta u-båtskrig 78

79 och ententens blockad, som upplevts som en framgång. Man var inte särskilt framgångsrik när det gäller varuutbytet men desto mera framgångsrik när det gäller skapandet av mellanmänskliga kontakter. Man lyckades med detta trots mängder av konflikter i Norden. Unionsupplösningen Norge- Sverige låg nära i tiden. Det finländska inbördeskrigets verkningar levde ännu och språkstriden i republiken påverkade föreningens förlossning. Ålands status var ett mångårigt konfliktämne mellan Sverige och Finland. Danmark och Norge tvistade om Östgrönland och Svalbard utgjorde en konfliktunge mellan Sverige och Norge. Norge upplevde att det fanns en finsk fare i norr, utförligt dokumenterad av Einar Niemi. Trots detta lyckades pionjärerna väl i sin strävan att befästa och sprida den nordiska enhetstanken. Även andra världskriget och dess efterbörd, Kalla kriget, utsatte Norden för stora påfrestningar. Ländernas olika öden och eget val av politik under dessa år skapade ämnen med tillräcklig massa för att spränga en gemenskap i bitar. Att så inte blev fallet bör nog snarare tillskrivas människors förmåga till frivilligt samarbete för att upprätthålla mellanfolkliga relationer i Norden än en statskonst värd att ära och berömma. Nu är samhällsproblem, som den svenske folkrörelseforskaren Filip Wijkström brukar påpeka, snarare en nödvändig tillgång än ett besvärande hinder för idéburna organisationer. Vissheten om att problem existerade bör kanske därför beskrivas som en delförklaring till Föreningarna Nordens relativa framgångar under mellankrigsårens pionjärtid och efterkrigsårens lyckosamma tid med medlemsvärvning och skördetid vad gäller officiellt nordiskt samarbete. Nu lever vi i en annan tid. Det brukar beskrivas som globaliseringens tid. Hur lång tid denna epok varar vet vi inte. Kanske ska framtidens historiker rent av hävda att början till slutet av den inträffade redan den 11 september Jag hävdar att det positiva värdet av öppenhet över statsgränserna och många och varaktiga möten mellan människor präglade av olika kulturer är själva kärnan i Föreningarna Nordens idé. Att denna idé har framtiden för sig under detta århundrade tvivlar jag inte på. Av många skäl, inte minst demografiska, är jag övertygad om att behovet av en organisation som hävdar den nordiska kärnidén inte bara kvarstår: det finns tvärtom all orsak att räkna med att organisationer som bygger förtroendefulla relationer människor emellan oavsett statsgränser borde bli allt mera efterfrågade om demokrati och välfärd ska kunna prägla också framtidens samhälle. Mats Svegfors, numera landshövding och utredare av det politiskt reglerade styrsystemet i Sverige, skrev följande under sin tid som chefredaktör för Svenska Dagbladet: den politiska suveräniteten är en suveränitet att bestämma hur vi ska anpassa oss till tvingande internationella faktorer. Svegfors formulering är drastisk men få torde kunna gendriva att den på väsentliga områden är korrekt. Globaliseringsprocesserna, de är flera till antalet, utmanar de demokratier vi känner och som i allt väsentligt bygger på nationella konstitutioner och nationella politiska kulturtraditioner. Misstron mot politiken i breda samhällsgrupper har här en rot. Kan demokratin överleva om allt mera av de politiska regleringarna är en konsekvens av pax americana eller i bästa fall resultat av förhandlingar i slutna rum mellan utövarna av verkställande statsmakt i ett varierande antal territorialstater? Finns möjligheter att utveckla en demokrati som ger medborgarna verklig kontroll över och inflytande på det beslutsfattande som är övernationellt? Kan vi nöja oss med att de främsta representanterna för folksuveräniteten, de nationella parlamenten, på sin höjd är rådgivande organ under viktiga beslutsprocesser och därtill mer eller mindre maktlösa bekräftare av beslut som tagits med ringa insyn från medborgarnas sida? Utan att på något sätt förringa betydelsen av att den lokala demokratin eller de nationella demokratierna reformeras och fördjupas är jag 79

80 övertygad om betydelsen av att en flernivådemokrati kan etableras som sträcker sig också över dagens statsgränser. Under 1900-talet var den stora demokratifrågan hur krati, det vill säga styret eller väldet skulle utformas och utövas talets stora fråga torde istället bli vilket demos som är bäst ägnat att utgöra basen för beslutsfattandet. EU, som trots många tillkortakommanden, är den mest betydelsefulla motorn i de processer som gestaltar vår politiska och ekonomiska verklighet utgör ett väsentligt inslag i den maktutövning som sker på många olika nivåer. EU:s miljökommissionär Margot Wallström sa efter den svenska Euro-omröstningen att hon trodde att framgång i europeiskt samarbete var beroende av att människor tvärs över gränserna besökte varandra, att personliga vänskapsband skapades och att många människor lärde känna varandra. Så enkelt och så naivt, sa hon. Men det var bland det mest kloka som sas i den eftervalsdebatten. Är det möjligt att åstadkomma detta? Jag tror att om man ska hämta erfarenheter och inspiration av varaktig gränsöverskridande social interaktion utöver enskilda staters hank och stör så är Norden ett bra studieobjekt. Desto mera beklagligt att forskningen, som Janfelt påpekar, är så mager när det gäller att kartlägga och analysera Föreningarna Nordens insatser för att förmera det sociala kapitalet utöver statsgränserna genom ihärdig mötes- och kontaktverksamhet. Globaliseringen utgör en utmaning för Föreningarna Norden. Vi lever i allt mera multikulturella samhällen där lokalt avgränsade geografiska områden inte är lika avgörande ramar för att forma sociala gemenskaper. Den danmarkssvenske sociologen Lars Dencik har rentav skrivit om platsens sorti. Gränser har i Internets tid och i besöksnäringarnas expansiva epok blivit allt mera genomsläppliga och upplösta. Människors identitet är inte stabil och monolitisk utan allt mera multipel och dynamisk. Att vara svensk, nordbo, europé och världsmedborgare i en och samma person är inte något problem och utgör för många bara en liten del av beskrivningen av ett eget jag. Föreningarna Norden är i många avseenden framgångsrika när det gäller att skapa mötesplatser för människor i Norden på tvärs av statsgränserna. Nu liksom på 1920-talet är framgången kanske störst på skolområdet även om framtiden är något osäker sedan Nordiska Ministerrådet det just passerade årsskiftet sökt förstatliga skolutbytet. Men det finns många andra framgångsexempel. Nordjobb har jag redan nämnt. Ett annat exempel är aktiviteter kring den Nordiska biblioteksveckan som samlar flera än 1000 bibliotek i Norden och som bäst flera hundratusen deltagare. Verksamhetens mål är fred och mellanfolklig förståelse inom Norden och mellan Norden och omvärlden skriver vi i den svenska föreningens idéprogram. Tyngdpunkten i vår verksamhet ligger i den inomnordiska verksamheten även om jag är stolt över att den svenska föreningen ordnat praktik och utbildning åt flera än 500 unga ledare i Rysslands näringsliv sedan Genom Föreningarna Nordens Förbund har kontakter också utvecklats med Föreningar Norden i Estland, Lettland och Litauen samt två lokala avdelningar i nordvästra Ryssland. Föreningarna Nordens problem idag är måhända att den nordiska gemenskapen inte upplevs som hotad. Och det är dessvärre en historisk lärdom att människor lättast kan mobiliseras och engageras om det finns en konkret, hotfull fiende som motiverar samfällda insatser. Globaliseringen kan splittra Norden. Men själv tror jag att en insats för att rädda vad som räddas kan av ett en gång vunnit samarbete i Norden inte är en tillräckligt motiverande kraft för att engagera aktivister i Föreningarna Norden. Ordföranden i Föreningen Norden i Sverige Bengt Göransson brukar säga att saknad är en destruktiv kraft i politiken medan längtan däremot är en positiv, skapande kraft i politiskt arbete. Vi kan se hur rörelsefriheten över gränserna regleras allt hårdare. Friheten är allt jämt be- 80

81 tydande för åtskilliga men trenden är snarast hårdare regleringar. Allt större resurser läggs ned på att stänga oönskade människor ute. Misstron mot främlingar tillåts påverka staternas politik allt mera. Allt flera, också bland de mäktiga, uttalar sig för att sociala rättigheter ska knytas till nationella medborgarskap. Jag tror att kunskaper och förmåga att delta i internationell samverkan kommer att ha växande betydelse för framtidens klyftor också på individnivå. Att möjliggöra för alla att ta del i ett internationellt utbyte redan i den obligatoriska skolan borde bli ett inslag i politiken och i vår del av världen kan detta säkras genom nordiskt samarbete. I flera av de nordiska länderna har makt- och demokratiutredningar lagts fram de senaste åren. Det borde nu kanske finnas utrymme för en samnordisk maktutredning i syfte att analysera hur en flernivåsdemokrati med internationell räckvidd bäst bör formas med de nordiska traditionerna som utgångspunkt. Monika Janfelt beskriver Föreningarna Norden som en kommunikationsgemenskap. Om en flernivåsdemokrati med räckvidd utöver enskilda stater någonsin ska kunna etableras behövs kommunikationsgemenskap som är öppen för alla medborgare och som förmår att upprätta en gemensam dagordning och som skapar ett öppet torg för samtal och samvaro. I sina bästa stunder fungerar Föreningarna Norden på detta sätt. Organisationens framtid är beroende av hur uppgiften klaras, inom Norden och i relation till Nordens omvärld, även i framtiden. Norden som enhet är ingen självklarhet. I århundraden präglades vår del av världen av ständiga krig, misstro och konflikter. Det betydande sociala kapital som nu lägger grunden för samarbete och sätter gränser för vad makthavare för tillfället kan tillåta sig göra är inte en gång för alla givet. Detta kapital kan förslösas. Men å andra sidan har det sociala kapitalet den egenskapen att det blir större ju mera det används. Det är en anledning till att vi inom Föreningarna Norden lyckönskar oss själva till nya framgångar i en historisk utveckling som är föränderlig och därmed oförutsägbar. 81

82 Författarpresentationer SVEIN OLAV HANSEN, cand. philol., selvstendig forsker og lektor i videregående skole. RUTH HEMSTAD, doktorand, prosjektkoordinator, Institutt for arkeologi, konservering og historiske studier, Universitet i Oslo. PETER JOHANSSON, fil. dr, Historiska institutionen, Stockholms universitet. LAURA KOLBE, fil. dr, professor, Historiska institutionen, Helsingfors universitet. ANDERS LJUNGGREN, generalsekreterare, Föreningen Norden i Sverige. RIITTA MÄKINEN, pol. mag., doktorand, Institutionen för politisk historia, Åbo universitet. LARS HOVBAKKE SØRENSEN, PhD, Amanuensis, Institut for Historie og Områdestudier, Aarhus Universitet. DAG THORKILDSEN, dr. theol, professor, Det teologiske fakultet, Universitetet i Oslo. BENGT SUNDELIUS, PhD, Professor i statskunskap med inriktning på krishantering och internationell samverkan, Försvarshögskolan och statsvetenskapliga fakulteten, Uppsala universitet. CLAES WIKLUND, fil. kand. i statsvetenskap, Sekreterare i Letterstedska föreningen, den svenska huvudstyrelsen, redaktör för Nordisk Tidskrift. 82