Befria kapitalet! Om Tobinskatten och fria kapitalmarknader. Niclas Berggren, Anders Bornefalk och F Mikael Sandström Eli Heckscher Papers No.

Transkript

1 Befria kapitalet!

2

3 Befria kapitalet! Om Tobinskatten och fria kapitalmarknader Niclas Berggren, Anders Bornefalk och F Mikael Sandström Eli Heckscher Papers No. 3/2002

4 Med skriftserien Eli Heckscher Papers vill Timbro stimulera debatten om samhällets ekonomi. Med solid bas i vetenskapligt tänkande presenteras i serien nya ämnen och djärva perspektiv som ökar förståelsen för ekonomisk frihet, välståndets drivkrafter och människors värde och värdighet. I Eli Heckschers anda ges utrymme inte bara för nationalekonomer. Alla perspektiv som hjälper oss att förstå samhällets skapande processer är viktiga. Författaren och AB Timbro 2002 Telefon: info@timbro.se OMSLAG OCH TYPOGRAFI Formgivningsverket SÄTTNING Ateljé Typsnittet L&R AB TRYCKERI Elanders Gotab, Stockholm 2002 ISBN ISSN , NR 3

5 Innehåll 1. Inledning 7 2. Fria kapitalmarknader: en presentation 19 Några distinktioner 19 Kapitalflödenas historia och omfattning 24 Vad beror globaliseringen på? Moderna finansiella kriser 37 Inledning 37 Finansiella krisers förlopp 38 Den svenska bankkrisen 45 Finansiella kriser i utvecklingsländer Bör kapitalet få röra sig fritt? 61 Utgångspunkter 61 Argumenten mot fri kapitalrörlighet 63 Argumenten för fri kapitalrörlighet 102 Sammanvägning Metoder för att minska problemen 119 Inledning 119 Argumenten för en Tobinskatt håller de? 120 Institutionella reformer och övergångslösningar 160

6 6. Sammanfattning och slutsatser 187 Författarna 195 Referenser 197

7 1. Inledning Liberaliseringen av handel och kapitalflöden, i kombination med avreglering, har utsatt utvecklingsländer för ökad instabilitet i handel, kapitalflöden och tillgångspriser, ofta med förödande effekt på arbetare och fattiga.nedskärningar av utbildning och sjukvård och avvecklandet av sociala skyddsnät har skadat de fattiga oproportionerligt. Strukturella reformer har också lett till ökad ojämlikhet, vilket i sin tur minskar tillväxten och ökar ekonomisk och politisk instabilitet. 1 Citatet från den amerikanska fackföreningsrörelsen AFL- CIO andas hård kritik mot den ökade ekonomiska frihet som har införts i världen de senaste decennierna. Denna kritik är i mångt och mycket överdriven och obefogad.varför så är fallet kommer att klargöras i denna bok, utifrån liberala värderingar och kunskaper baserade på teoretisk och empirisk forskning. Kapitalet behöver befrias, inte fjättras och bekämpas. Men leder inte fria kapitalmarknader, vilket AFL-CIO är långt ifrån ensamma att tro, till kraftiga prissvängningar, 1. AFL-CIO (2001) [egen övers.].

8 8 BEFRIA KAPITALET! spekulation och kriser, som särskilt drabbar fattiga länder hårt? Finns det egentligen några stora fördelar med kapitalrörlighet? Kan inte en Tobinskatt dämpa problemet med kriser? Behöver inte marknadskrafterna tämjas? På ett övergripande plan kan konstateras att marknadsekonomin har visat sig vara det enda långsiktigt hållbara, och det tveklöst mest framgångsrika, sättet att organisera en ekonomi. 2 Detta har inte minst blivit tydligt under de senaste decennierna, då fler och fler länder valt en ekonomisk politik som bygger på liberalisering och avreglering. Att så har skett är inte en slump: samhällvetenskaplig forskning visar tydligt att ökad ekonomisk frihet, i synnerhet bättre skydd av privata äganderätter, leder till en bättre fungerande ekonomi med högre ekonomisk tillväxt Med»marknadsekonomi«avses de ekonomiska system som bl a bygger på privata äganderätter, ett effektivt juridiskt skydd av dessa och frihet för varor, tjänster, människor och kapital att röra sig, nationellt och internationellt, på grundval av frivilliga transaktioner. Se vidare nobelpristagaren i ekonomi, F A Hayek (1960: kap 15). Graden av marknadsekonomi kan givetvis variera, alltifrån den»rena«form som nyss beskrevs, till en helt planstyrd och statsägd, med många tänkbara mellanformer. I samtliga dessa former kan åtminstone vissa marknadsmekanismer fungera och bidra till ekonomisk utveckling (i planekonomier t ex i form av svarta marknader), men endast de system som allmänt, öppet och legalt tillämpar marknadsmekanismer kan betecknas som marknadsekonomiska. 3. Se t ex De Long & Shleifer (1993), de Vanssay & Spindler (1994, 1996), Knack & Keefer (1995), Barro (1997, 2000), Goldsmith (1997), Dawson (1998), de Haan & Siermann (1998), Gwartney m fl (1999), de Haan och Sturm (2000, 2001a) och Olson m fl (2000).

9 INLEDNING 9 En central del av marknadsekonomin har varit, och är, rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital, både inom och över nationella gränser. Utan rörlighet kan marknader inte etableras och fungera, och resultatet blir en bestående autarki utan möjlighet till de välståndsskapande mekanismer som arbetsdelning, arbetsspecialisering och utnyttjande av komparativa fördelar innefattar. 4 Ju större möjlighet till sådan rörlighet, däremot, desto större potential för välfungerande marknader som kan tillfredsställa människors olika önskemål. Graden av rörlighet har varierat under historiens gång, för olika områden och mellan länder, men klart är att rörligheten i dag i allmänhet är stor. Det beror inte minst på den tekniska utvecklingen, som möjliggjort transporter och olika former av kommunikation på rimliga tider och till låga kostnader, men också på en politik med inriktning på fri rörlighet som bejakar den tekniska utvecklingens möjligheter, och på förbättrad infrastruktur. Den tekniska utvecklingen har varit av största betydelse för det som står i fokus i denna bok, d v s rörlighet för kapital. På senare år har kapitalmarknaderna dels i hög grad inter- 4. Redan den moderna nationalekonomins fader Adam Smith noterade detta: se Smith (1904), bok I, kap 2 3.

10 10 BEFRIA KAPITALET! nationaliserats, blivit snabbare i sitt sätt att fungera och ökat dramatiskt i omfattning, dels kommit att ifrågasättas av en del marknadskritiker som menar att de ger upphov till stora problem. Många av dessa kritiker gör inte skillnad på olika typer av rörlighet, t ex mellan varor och tjänster, å ena sidan, och rörlighet för kapital, å andra sidan.vidare brukar inte heller relevanta distinktioner göras mellan olika typer av kapitalrörelser, såsom utländska direktinvesteringar, portföljinvesteringar samt övriga investeringar. De här olika typerna av internationell rörlighet bör utvärderas separat, utifrån de olika effekter de ger upphov till. Bland de problem som brukar sägas följa av fria kapitalflöden är att de orsakar finansiella kriser genom att oansvariga spekulanter tvingar fram politikförändringar, i många fall i strid med vad inhemska politiker önskar. En relaterad kritik är att kapitalplacerare inte bryr sig om något annat än den egna kapitalavkastningen, och att detta är oförenligt med fattiga personers intressen, t ex i samband med kapitalplaceringar i tredje världen. Den här problemorienterade synen på kapitalmarknader är överdriven, men saknar inte helt relevans. Fria kapitalmarknader är, inom vissa institutionella ramar och i kombination med ett visst slags ekonomisk politik, gynnsamma också för världens fattiga. Men problem kan ändå uppstå.

11 INLEDNING 11 Dessa problem kan dock dämpas, utan att vi allvarligt behöver inskränka kapitalrörligheten. Det är helt klart att fördelarna med fria kapitalmarknader överväger nackdelarna. Tobinskatten har presenterats, nu senast av den s k Attacrörelsen, som en lösning på de upplevda problemen med fria kapitalmarknader. Tanken är att en transaktionsskatt skall hindra kortsiktiga och spekulativa placeringar i andra länder, hindra att kriser uppkommer, ge större ekonomiskpolitisk autonomi för enskilda länder samt ge intäkter som kan fördelas till fattiga länder. Att fokus har hamnat på Tobinskatten är både svårförståeligt och beklagansvärt. Det finns inget stöd för att Tobinskatten skulle lösa några av de problem den syftar till att lösa.tvärtom finns mycket som tyder på att den skulle ställa till skada. I synnerhet skulle den leda till tydligt negativa konsekvenser för fattiga länder, eftersom den skulle leda till en fördyring av kapital som behövs för investeringar. Bortsett från detta är det dessutom svårt att tro att det skulle vara möjligt att införa en Tobinskatt. Incitamenten för vissa länder att inte delta i, eller avvika från, en global uppgörelse kommer att vara stora. Flera politiker, från enskilda svenska riksdagsledamöter till Frankrikes premiärminister Jospin, har uttryckt sig positivt om Tobinskatten. Den finns också på EU:s agenda.

12 12 BEFRIA KAPITALET! Utrikesutskottet i Sveriges riksdag vill att Tobinskatten utreds av FN. I denna bok hävdar vi att Tobinskatten inte behöver utredas. Vi har nämligen redan i dag tillräcklig kunskap för att avfärda den. I stället är det dags att gå vidare till viktigare frågor. Diskussionen om Tobinskatten är en pseudodiskussion som drar uppmärksamhet från realistiska och verksamma metoder för att förbättra tillståndet i världen. Det finns inga genvägar till ekonomisk utveckling: en sådan kräver produktiva institutioner och sund och frihetsinriktad ekonomisk politik i de enskilda länderna. Inga alexanderhugg existerar. Det mest fundamentala, vilket Tobinskattens förespråkare i den svenska debatten tydligt saknar insikt om, är att betona frihandelns betydelse för att gå från fattigdom till välstånd. Som en av världens ledande utvecklingsekonomer, professor Jagdish Bhagwati, konstaterar: [D]et är inte svårt att fastslå att ekonomisk frihet sannolikt har en positiv effekt på ekonomiskt välstånd, av det enkla skälet att under de senaste 50 åren visar internationella erfarenheter mer eller mindre att varhelst regeringar har använt marknader mer och använt sig av en öppnare politik vad gäller frihandel och investeringar, alltså mer ekonomisk frihet av olika slag, desto mer har deras länder förbättrat sitt väl-

13 INLEDNING 13 stånd. Som kontrast har de länder som vänt sig inåt och haft omfattande regleringar av produktion, investeringar och innovationer inte alls utvecklats väl. 5 Men, som nämnts ovan är frågan om frihandel och fria kapitalrörelser distinkta. Givet frihandel är det överlag gynnsamt också med fri kapitalrörlighet. De problem som kan följa därav löses inte med en Tobinskatt. Däremot finns andra sätt att dämpa dem. I synnerhet rör dessa den ekonomiska politik som bedrivs, och den institutionella struktur inom vars ram ekonomisk verksamhet och ekonomiskpolitiskt beslutsfattande äger rum. Om man tittar på de finansiella kriser som har ägt rum på senare år kan först och främst konstateras att de inte varit så allvarliga i sina medel- och långsiktiga negativa verkningar som först befarades, och som en del fortfarande tror. Dessutom kan en del positiva effekter noteras. I vissa fall har kriserna lett till demokratisering och en politikomläggning som gynnar den inhemska välståndsutvecklingen. Icke desto mindre är det givetvis bättre om dessa positiva ting kan åstadkommas utan kriser som utlösande faktor. Det finns ett klart mönster. Länder som har hög demo- 5. Bhagwati (1999: 4) [egen övers.].

14 14 BEFRIA KAPITALET! kratisk utvecklingsnivå och sitt ekonomisk-politiska system i gott skick stabil och marknadsinriktad makroekonomisk politik, förekomsten av en fondbörs, transparens och stabilitet i det finansiella systemet och frihandel etc klarar sig betydligt bättre genom finansiella kriser än andra länder. 6 Utmaningen ligger alltså i att i olika länder hjälpa till att etablera institutioner som gynnar utvecklandet av denna typ av ekonomisk-politiska miljö, inte att försöka hindra kapitalflödena i sig. Därmed inte sagt att det alltid är klokt med automatiska och omedelbara avregleringar av kapitalflödena utan hänsyn till hur den ekonomiska politiken i övrigt ser ut i ett visst land. Om man har ett system med regleringar kan det ofta vara klokt att behålla det tills reformer har etablerat ett allmänt välfungerande inhemskt ekonomisk-politiskt system, enligt ovan. Detta handlar alltså om att liberaliseringar och avregleringar är önskvärda, men att ordningen i vilken de sker spelar roll för hur goda effekterna blir. Men om sådana reformer lyser helt med sin frånvaro och inte bedöms kunna komma till stånd inom ramen för en viss politisk regim, kan däremot en direkt och total avreglering ändå i vissa fall vara 6. En god ekonomisk politik följer i själva verket ofta av graden av demokrati: se t ex en ny studie av de holländska nationalekonomerna de Haan & Sturm (2001b).

15 INLEDNING 15 påkallad. Därigenom kan kapitalmarknadsbaserade kriser uppkomma, som driver fram reformer och en långsiktigt gynnsam politik. Detta resonemang visar att det inte räcker att påstå och konstatera att fria kapitalmarknader präglas av»spekulation«och att»kriser«understundom, låt vara sällan, inträffar på grund av dem. Det må förvisso vara sant, men av det följer inte att dessa marknader uteslutande är dåliga, eller att det går att uppnå bättre resultat med andra system. Det som krävs för en korrekt utvärdering är att förstå företeelser som spekulation och kriser, och inte bara tro att deras blotta existens antyder att det system i vilket de äger rum bör överges eller göras mindre fritt, t ex genom en Tobinskatt. En helhetsutvärdering måste ske, där för- och nackdelar vägs mot varandra, utifrån tillgänglig kunskap. En sådan utvärdering kan inte bara innefatta en bedömning av hur marknader fungerar, utan också av hur politiskt beslutsfattande fungerar. Härvidlag kommer vi att presentera en diskussion grundad på två teoritraditioner inom den politiska ekonomin, nämligen public choice och österrikisk politisk ekonomi. Dessa ekonomiska skolor betonar att det också i demokratier finns politikmisslyckanden, bl a på grund av att politiker kan ha incitament att inte agera för det allmänna bästa, och på grund av att politiker kan vara okun-

16 16 BEFRIA KAPITALET! niga och inkompetenta. Det gäller då att skapa system som minimerar de negativa konsekvenserna av sådana politikmisslyckande. Syftet med denna bok är att försöka ge en sådan utvärdering av helheten. Givetvis kan inte alla aspekter tas med och analyseras, och det som analyseras kan av utrymmesskäl inte heller alltid tas upp på djupet. Men en antydan till hur man kan, och enligt vår uppfattning bör, tänka kring frågan om fria kapitalmarknader finns med.analysansatsen är bred: till skillnad från en hel del nationalekonomer som har uttalat sig i frågan om kapitalmarknadernas organisation och effekter, utgår vi både från forskningsresultat från finansiell ekonomi, institutionell ekonomi, public choice och österrikisk ekonomi. Vi är metodologiskt eklektiska och tror oss därigenom undvika de alltför snäva och förenklade perspektiv som annars dominerar debatten. Vi vänder oss till en intresserad allmänhet, som kanske inte har tid och möjlighet att själv sätta sig in i den aktuella och relevanta forskningen för att utröna hur fria kapitalmarknader fungerar. Specialkunskaper i nationalekonomi krävs inte för att följa med i resonemangen. Boken är disponerad på följande sätt. I kapitel 2 ger vi en överblick av kapitalrörelsernas utveckling och storlek, främst under de senaste decennierna. Detta kapitel kan allt-

17 INLEDNING 17 så ses som en bakgrundsinformation till bokens ämne. I kapitel 3 beskrivs och förklaras de finansiella kriser som har ägt rum på senare år. I kapitel 4 analyseras argumenten emot och för fria kapitalmarknader. Som nämnts ovan finns klara fördelar med kapitalrörlighet mellan länder, men det finns också en del potentiella problem, som dock väger lättare än fördelarna. Här gås de viktigaste konsekvenserna igenom och vägs mot varandra. I kapitel 5 diskuteras olika sätt att minska de potentiella problem som följer av fria kapitalrörelser. Först analyseras förslaget om en Tobinskatt; därefter presenteras vår egen syn på hur problemen kan hanteras. Slutligen presenteras, i kapitel 6, en sammanfattning och slutsatser.

18

19 2. Fria kapitalmarknader: en presentation NÅGRA DISTINKTIONER Kapitalrörelser, som står i fokus för denna bok, är inte ett enhetligt fenomen. Vi kan skilja på åtminstone tre kategorier av kapitalrörelser: 7 utländska direktinvesteringar, d v s reala investeringar i andra länder, anskaffning av eller hopslagning med företag i andra länder och lån mellan företag i samma koncern, där företagen finns i olika länder portföljinvesteringar, d v s investeringar i aktier, obligationer och andra finansiella instrument i andra länder övriga investeringar, d v s i huvudsak lån till låntagare i andra länder och investeringar i form av bankinlåning i andra länder (i hög grad som ett resultat av transaktioner avsedda att finansiera utrikeshandel). 7. Detta avsnitt följer i stort sett delar av Blackhurst & Otten (1996) och de finländska ekonomerna Suvanto m fl (2001: 9 10).

20 20 BEFRIA KAPITALET! Man kan också särskilja de två första investeringstyperna genom att klargöra att utländska direktinvesteringar äger rum när en investerare i ett land anskaffar en tillgång i ett annat land med avsikt att ta del i hur den tillgången sköts och styrs. Ofta handlar det om ett företag som bedriver verksamhet i ett annat land. En annan typ av distinktion som kan göras är den mellan kapitalplaceringar på kort respektive lång sikt. Men det är inte så enkelt att direktinvesteringar i allmänhet kan betraktas som långsiktiga och portföljinvesteringar som kortsiktiga. Lån inom koncerner, som utgör del av direktinvesteringar, har t ex ofta kortsiktig karaktär medan en del portföljinvesteringar, t ex i statsobligationer, är långsiktiga. Även övriga investeringar, d v s vanliga lån, kan vara både långsiktiga och kortsiktiga. Det är viktigt att påpeka att valutahandel i sig inte utgör del av de kapitalflöden som diskuteras här och som registreras i betalningsbalansstatistiken även om dessa kapitalflöden oftast ger upphov till valutahandel (direkt och genom ett behov av riskhantering hos företagen). Men valutahandel behöver inte bero på kapitalrörelser i någon av de tre formerna ovan: den kan också handla om»ren«valutahandel, utan koppling till sådant som handel i varor eller värdepapper, huvudsakligen banker eller valutahandlare emellan. 8

21 FRIA KAPITALMARKNADER: EN PRESENTATION 21 Graden av frihet Orden»frihet«och»fri«kan missuppfattas, då varken handel eller kapitalrörelser i regel är helt fria. Frihet är att betrakta som en kontinuerlig variabel. Handeln mellan länder i dagens värld är i många avseenden långt ifrån fri, särskilt inom vissa områden t ex jordbruksprodukter på grund av tullar, kvoter, statsbidrag, exportsubventioner och regleringar av olika slag, men graden av frihet har generellt sett ökat betydligt på senare år. Vi väljer termen frihandel där få handelshinder är närvarande, trots att»total«frihandel (tyvärr) sällan råder. Samma metod använder vi när vi talar om»fria«kapitalmarknader. Hur stor är den ekonomiska friheten vad gäller kapitaltransaktioner av olika slag mellan länder? I figur 1 illustreras utvecklingen i form av två mått: ett som mäter omfattningen av kapitalrestriktioner och ett som mäter öppenheten för kapitaltransaktioner. 8. Skälet till denna handel är i allmänhet att undvika och sprida risker förknippade med engagemang i andra valutor.

22 22 BEFRIA KAPITALET! FIGUR 1. GRAD AV ÖPPENHET FÖR KAPITALTRANSAKTIONER

23 FRIA KAPITALMARKNADER: EN PRESENTATION 23 FIGUR 1. (FORTS) Källa: IMF (2001b: 150)

24 24 BEFRIA KAPITALET! Därav framgår att kapitalfriheten överlag är långt ifrån total, särskilt inte i u-länder, men att den tydligt ökat de senaste decennierna. 9 KAPITALFLÖDENAS HISTORIA OCH OMFATTNING Den ekonomiska friheten i världen har generellt ökat under senare år, och rörligheten ökat. Även kapitalrörligheten är i allmänhet större i dag än tidigare. Kapitalflödenas globala historia är dock lång och mångfasetterad. Här skall vi bara peka på vissa övergripande drag, med fokus på efterkrigstiden. 10 Under 1950-talet präglades världen av regleringar, med rätt blygsam tillväxt både i handel och kapitalflöden som följd. Därefter inleddes en tid av expansion av kapitalflödena, till följd av införandet av valutakonvertibilitet. 9. Samma bild framkommer i det ekonomiska frihetsindex som Gwartney & Lawson (2001: 53 58, kap 3) presenterar för 58 länder och som kvantifierar graden av frihet för handel och kapitalrörelser. Se också The Economist (1998: 29), som redovisar öppenheten för nya marknader och där mönstret är detsamma. 10. Detta avsnitt följer i hög grad IMF (1998: kap 2, appendix I, II) och Suvanto m fl (2001: 10 12). För en utförlig beskrivning av världens kapital- och finanshistoria, se nationalekonomen vid Berkeley, Eichengreen (1996) och, för tiden sedan 1980, Solomon (1999). Om den 40-åriga period av relativt fria kapitalmarknader som föregick första världskriget och hur den förhåller sig till dagens globalisering, se Bordo, Eichengreen & Irwin (1999). Se också, slutligen, Harvardekonomerna Sachs & Warner (1995).

25 FRIA KAPITALMARKNADER: EN PRESENTATION 25 Denna ordning underlättade handel, som i sin tur gav upphov till ökade kapitalflöden. Under och 60-talen var dock internationella kapitaltransaktioner fortfarande i stor utsträckning reglerade, inom ramen för det s k Bretton Woods-systemet. I princip var valutakurserna fasta, och i Sverige styrde Riksbanken över införsel och utförsel av kapital. Av många olika skäl uppstod dock slitningar inom Bretton Woods-systemet under 1970-talet. Oljekrisen drabbade olika länder olika, och gjorde att de fasta Bretton Woods-kurserna avvek från ekonomiska fundamenta. USA, som fungerade som ett slags ankare, hade dessutom svåra ekonomiska problem, delvis på grund av att Vietnamkriget finansierades via sedelpressarna. Så småningom bröt systemet samman, och ersattes med olika nationella eller regionala system med helt eller delvis rörliga växelkurser. Delvis på grund av Bretton Woods-systemets sammanbrott ökade kapitalflödena i omfattning under 1970-talet. När de stora världsvalutorna inte längre var fast kopplade till varandra gav den större valutakursosäkerheten upphov till större behov för företag att försäkra sig mot kursförluster genom olika typer av kapitalmarknadstransaktioner. En annan faktor som ledde till större kapitalflöden var att många oljeproducerande länder hade bytesbalansöverskott,

26 26 BEFRIA KAPITALET! vilka lånades ut för att finansiera de oljeimporterande ländernas budgetunderskott. Under 1980-talet inleddes en rad avregleringar av kapitalflödena, vilka fortsatte under 1990-talet. 11 Som ett resultat av dessa fortsatte kapitalflödena att växa. Denna expansion möjliggjordes också av den tekniska utvecklingen samt av utvecklingen av nya finansiella instrument vilka också delvis drev fram avregleringarna genom att de gjorde många regleringar obsoleta. Ett avbrott i tillväxten av kapitalflödena ägde rum under på grund av finansiella kriser, men tillväxten beräknas av de flesta bedömare ta fart igen under 2001 och framåt, såvida inte den allmänna konjunkturutvecklingen försämras ytterligare. 12 Från slutet av 1980-talet till slutet av 1990-talet ökade nettokapitalflödena till u-länderna från cirka 50 till cirka 168 miljarder USD per år (1995), men ligger för tillfället runt hälften av denna toppnotering. 13 Tabell 1 illustrerar utvecklingen på senare år. 11. Se IMF (1998: 11). 12. Se World Bank (2001a: kap 2). 13. Allmänt anges i denna skrift nettosiffror. I fråga om portföljinvesteringar och andra i huvudsak kortsiktiga investeringar, räknas en kapitalrörelse som en förändring i utestående tillgångar eller skulder under en viss tidsperiod. Bruttosiffror är i allmänhet betydligt högre för denna typ av investeringar, eftersom transaktioner kan äga rum ett flertal gånger under tidsperioden i fråga.

27 FRIA KAPITALMARKNADER: EN PRESENTATION 27 Som framgår av tabellen håller sig direktinvesteringarna ganska stabila och på en hög nivå (från 1997); portföljinvesteringarna fluktuerar betydligt mer.vi ser också att ett betydande nettoinflöde inom kategorin övriga investeringar har vänts i ett betydande nettoutflöde under de senaste åren. I huvudsak rör sig detta om ett tillbakadragande av bankplaceringar. Detta tillbakadragande utgjorde en central del av krisförloppen i flera länder, som dessförinnan var stora kapitalimportörer, och denna utveckling har fortsatt också efter kriserna. Det är alltså detta som i huvudsak förklarar fallet i de totala nettokapitalflödena. Utvecklingen sedan 1970 visas i figur 2. TABELL 1. TOTALA NETTOKAPITALFLÖDEN TILL U-LÄNDER I MILJARDER USD (prognos) Direktinvesteringar 50,8 185,3 129,6 125,4 119,2 Portföljinvesteringar 67,5 115,8 27,8 1 0,5 14,5 Övriga investeringar 1 8,0 135,3 20,4 84,7 73,4 Summa privata flöden 110,2 136,5 137,0 41,2 60,4 Offentliga flöden 50,5 130,9 19,8 29,2 19,3 Summa totala kapitalflöden 160,2 167,5 156,7 70,4 79,7 Källa: IMF (2001a: tabell 33). Not: Alla siffror är nettosiffror.

28 28 BEFRIA KAPITALET! Kontrasteras dessa siffror, som rör u-länderna, med siffrorna för i-länder framkommer att huvuddelen av världens kapitalflöden sker mellan olika i-länder. 14 Detta gäller samtliga former av privata kapitalflöden, där u-ländernas totala an- FIGUR 2. NETTOKAPITALFLÖDEN TILL U-LÄNDER SOM ANDEL AV BNP. Källa: IMF (2000). 14. Se Suvanto m fl (2001: 16 17) och World Bank (2001b: tabell 2.6).

29 FRIA KAPITALMARKNADER: EN PRESENTATION 29 TABELL 2. OMFATTNINGEN AV GLOBAL INTEGRATION, PROCENT AV KÖPKRAFTSJUSTERAD BNP. VARUHANDEL PRIVATA BRUTTOKAPITALFLÖDEN UTLÄNDSKA BRUTTOINVESTERINGAR procentuell procentuell procentuell förändring förändring förändring Världen 22,5 27, ,5 18, ,0 4, Låginkomstländer 17,2 17, ,8 11, ,2 0,3 +50 Medelinkomstländer 14,1 16, ,9 14, ,4 1, Höginkomstländer 28,5 37, ,7 29, ,9 7, Europa 38,7 52, ,0 37, ,4 7, Källa: World Bank (2001b: tabell 6.1). Not: Täljarna avser bruttoflöden som mäter både in- och utflödet av varor och kapital.

30 30 BEFRIA KAPITALET! del ligger på runt 7,5 procent, vilket delvis framgår av tabell 2. Dessa siffror ger vid handen att den globala integrationen har ökat tydligt på såväl varuhandelsområdet, det privata kapitalflödesområdet som på de utländska direktinvesteringarnas område och minst är ökningen (och omfattningen) för låginkomstländerna. Vi kan jämföra kapitalflödenas storlek med varuhandeln och med valutatransaktionernas omfattning. Den globala handelns omfattning var år 2000 cirka miljarder USD. 15 Enligt tabell 2 motsvarade handeln 27,4 procent av världens BNP år 1999, medan privata kapitalflöden samma år uppgick till 18,3 procent (i båda fall bruttoflöden).varuhandeln omfattar alltså större belopp än kapitaltransaktionerna. Såväl varuhandel som kapitalflöden rör sig dock om småbelopp i jämförelse med storleken på valutatransaktionerna. Valutatransaktionerna uppgick 1998 till drygt miljarder USD per dag (en ökning från cirka 600 miljarder USD 1989). 16 Uppskattningsvis uppgår de nu till runt miljarder USD per dag. 17 På en vecka omsätts alltså mer peng- 15. Se IMF (2001a: tabell 22). 16. Se BIS (1998). I dessa siffror inkluderas ömsesidig handel mellan valutahandlare endast en gång. Se vidare Suvanto m fl (2001: 19 23). 17. Denna siffra baseras på antagandet att den tillväxttakt i valutahandeln som rådde mellan 1989 och 1998, på procent per år, har fortsatt också efter 1998.

31 FRIA KAPITALMARKNADER: EN PRESENTATION 31 ar på världens valutamarknader än värdet av ett helt års världshandel. Det är de astronomiska belopp som omsätts på valutamarknaderna som ofta förekommer i debatten som ett motiv för att vi måste»tämja«dessa marknader. Är det då inte ett problem att valutahandeln omsätter så mycket större belopp än varuhandeln? Innan vi kan besvara den frågan måste vi ha klart för oss varför siffrorna blir så stora. För det första är det inte märkligt att valutatransaktionerna är större än mängden varutransaktioner. Låt oss ta ett enkelt exempel: Kalle skall göra en kortare resa till London och växlar till sig engelska pund för kronor. Dessa använder han för att köpa ett par byxor, en tröja, en flaska whisky och några flaskor vin. Varorna tar han med sig hem. När han kommer hem har han kvar pund motsvarande 500 kronor. Det internationella varuflöde som Kalle har orsakat genom sin shoppingtur är alltså värt kronor. Genom att växla pengarna på sin bank i Sverige orsakar Kalle direkt en valutatransaktion om kronor, samt ytterligare 500 kronor när han växlar tillbaka sina överblivna pund. Redan här är alltså valutatransaktionerna betydligt större än varutransaktionerna. Indirekt orsakar han dock ett stort antal andra transaktioner. För att kunna förse Kalle och andra med resevaluta måste banken hålla en viss mängd utländsk valuta, t ex eng-

32 32 BEFRIA KAPITALET! elska pund. Men då riskerar ju banken att förlora pengar om pundet skulle sjunka i värde. För att försäkra sig mot valutarisker handlar därför banker och andra finansiella institutioner med finansiella instrument som innebär att man kan välja hur exponerad man vill vara för förändringar i växelkurser man kan alltså köpa och sälja risker. Redan en så enkel transaktion som Kalles köp av resevaluta genererar alltså större flöden än själva varutransaktionen. Kritiker av valutamarknadernas funktionssätt brukar inte vara överdrivet upprörda över enskilda personers köp av resevaluta, utan snarare över de stora förmögenhetsförvaltarna, t ex pensionsfonder och försäkringsbolag som hanterar förmögenheter som mäts i många hundratals miljarder. Stora kapitalförvaltare kan generera mycket stora valutaflöden, men inte heller detta är något märkligt. För att förstå det kan vi återvända till Kalle. Han orsakar nämligen valutaflöden även på andra sätt än genom sina resor. Enligt det avtal som gäller på hans arbetsplats betalar nämligen arbetsgivaren en pensionsförsäkring för hans räkning. Förvaltaren av denna pensionsförsäkring försöker få så bra avkastning som möjligt på pengarna. Det är inget konstigt med detta. Det handlar om att Kalle skall få så bra pension som möjligt. För att öka avkastningen, utan att samtidigt öka risken, vill en förmögenhetsförvaltare gärna sprida sina