Fact Sheet. Reform av den gemensamma jordbrukspolitiken: Vinsektorn

Transkript

1 Fact Sheet Europeiska kommissionen Generaldirektoratet för jordbruk Den europeiska vinsektorn är världens största med avseende på areal, produktion och konsumtion. Denna mycket diversifierade sektor utgör en väsentlig del av jordbruksresurserna i många regioner och en viktig del av jordbruksproduktionen i åtskilliga medlemsstater. Den återfinns ofta i områden där det skulle vara svårt eller omöjligt att bedriva andra former av jordbruk. Även om det har gjorts verkningsfulla insatser till stöd för marknaden samtidigt som produktionen kontrolleras och styrs mot högre kvalitet, kvarstår fluktuationer som beror på marknadens särskilda egenskaper, och sektorn utsätts idag för allt större konkurrens. Vinodlingen reformerades inte 1992, och ett förslag som lades fram 1994 blev resultatlöst. I detta dokument sammanfattas de väsentligaste aspekterna av de reformer som inom ramen för Agenda 2000 beslutats för perioden från och med den 1 augusti 2000 till och med Vinodlingen har tidigare drabbats av allvarliga kriser, men genom gemenskapens åtgärder inom sektorn (se sid. 2) råder sedan ett antal år en bättre balans mellan utbud och efterfrågan. Bortsett från särskilda situationer i vissa regioner och för vissa produkter överensstämmer prisnivån i stort sett med förväntningarna i branschen. Det finns emellertid fortfarande betydande problem. Även om de strukturella överskotten har minskat, kvarstår risken för överskottsproduktion under ett flertal år, vilket främst beror på att vinodling i högre grad än annat jordbruk drabbas av väderlekens växlingar och de återverkningar dessa har på produktionens volym och kvalitet. Den ökade konsumtionen av kvalitetsvin räcker inte för att kompensera den minskade konsumtionen av bordsvin. Nödvändigheten av att snabbt anpassa sig till allt öppnare marknader utgör ett betydande problem för många vinodlare. För vissa vinodlingsområden är det svårt att finna lönsam avsättning och de vars marknader expanderar har inte haft tillräcklig flexibilitet för att finna möjligheter till utveckling. Flexibiliteten motverkas av vinodlingens själva karaktär: eftersom vinstockarna varar i 30 år eller mer, har investeringen en mycket utdragen återbetalningsperiod. Det krävs således nya åtgärdsramar för förvaltningen av vinodlingens potential och marknadsinterventionerna måste ges en ny innebörd. Liksom för övriga jordbrukssektorer bör reformen göra det möjligt att inom all vinodling säkerställa större effektivitet, bättre kontroll över utgifter och ökad kon- Reform av den gemensamma jordbrukspolitiken: Vinsektorn kurrenskraft. Det är samtidigt viktigt att i högre grad beakta konsumenternas kvalitetskrav och skyddet av traditionella produktionsmetoder samt bevarandet av landsbygdsområden där vinodling spelar en betydande roll genom att mänsklig verksamhet upprätthålls och jorden skyddas mot erosion. Det är även betydelsefullt att ta hänsyn till de varierade behov som landsbygdsutvecklingen har över hela Europa, särskilt i mindre gynnade områden. Samtliga dessa mål belyser de många funktioner jordbruket har, vilket är ett kännetecken för den europeiska jordbruksmodellen. Reformens väsentligaste aspekter i korthet Fortsatt inriktning av produktionen mot kvalitet och anpassning till efterfrågan tack vare åtgärder för omstrukturering och omställning av vinodlingar. Strävan efter bibehållen jämvikt mellan efterfrågan och produktion genom fortsatt förbud mot anläggning av vinodlingar, men med den flexibilitet som krävs för att tillåta utveckling av den vinproduktion där efterfrågan ökar. Fortsatt röjning, som dock begränsas till områden med allvarliga och långvariga överskott. Interventioner skall ej längre användas som medel för att säkerställa artificiell avsättning för överskottsprodukter, utan begränsas till att utgöra en krismekanism vid exceptionella marknadsstörningar. Säkerställande av skydd för traditionell avsättning, särskilt marknaden för alkoholhaltiga drycker. Tillstånd för medlemsstaterna att erkänna producentsammanslutningar. Stimulans av den europeiska vinodlingens konkurrenskraft och åtgärder för att hjälpa den agera på de allt öppnare internationella marknaderna. Förenklade bestämmelser genom att de 23 tidigare förordningarna ersätts med en enda förordning, förordning (EG) nr 1493/1999 av den 17 maj Den förordningen, om den gemensamma organisationen av marknaden för vin, utgör den rättsliga grunden för de åtgärder som beskrivs i detta dokument. Reform av den gemensamma jordbrukspolitiken - Vinsektorn 1

2 Före den aktuella reformen: permanenta insatser rörande förvaltning För att varaktigt garantera verksamheten krävs en långsiktig insats mot bakgrund av den mångfald som kännetecknar vinodlingens produkter och biprodukter, de effekter denna verksamhet har på den lokala ekonomin, där alternativ odling ofta saknas, den fluktuerande produktionen, svårigheterna att positionera sig på marknaden samt investeringarnas långa livslängd. Den insats som pågått sedan ett antal år i samband med den gemensamma organisationen av marknaden för vin består i princip av två typer av åtgärder: marknadsinterventioner för att säkerställa jämvikt genom stöd till privat lagring, olika typer av stöd för destillation samt stöd för användande av druvmust till annat än vinframställning. kontroll av vinodlingskapaciteten för att styra utbudet, dels genom förbud mot nya vinodlingar och röjning med nedläggningsbidrag och dels genom tillstånd till plantering för att främja produktionsomställning (dvs. framtagande av produkter som är bättre anpassade till hur konsumenternas smak har utvecklats) med de begränsningar som följer av de mål som fastställts för produktion av vissa typer av vin. Röjningen har bidragit till att minska vinodlingarnas areal från nära 4 miljoner ha 1987 till 3,4 miljoner ha Genomsnittsproduktionen har fallit från 200 till 160 miljoner hektoliter, bland annat på grund av att man använt druvsorter som ger mindre avkastning men högre kvalitet. Sammantaget har insatserna för kontroll av produktionskapaciteten bidragit till att minska de strukturella överskott som vuxit fram under tidigare perioder. Dessa insatser har genom arealersättning som varierat beroende på avkastning, typ av odling och sorter gjort det möjligt att på ett förnuftigt sätt minska utbudet av de bordsvin som är minst anpassade till marknadens krav. På grund av vinodlingens karaktär blev det nödvändigt att införa detaljerade tekniska bestämmelser som bidragit till att säkerställa den inre marknadens funktion och till att förbättra möjligheterna till saluföring samtidigt som berättigade konsument- och producentintressen skyddades. Det bör i detta sammanhang understrykas hur betydelsefulla de ekonomiska konsekvenserna av det bättre utnyttjande av produkterna, som möjliggjordes genom komplicerade men strikta bestämmelser som garanterade produktspecifikationernas sannfärdighet, var för vinodlingssektorn. Detta ökade värde för kvalitetsviner i förhållande till mer ordinära viner åskådliggörs av att intäkterna har ökat i en omfattning som är väsensskild från andra jordbrukssektorer, och detta har starkt bidragit till att bevara den europeiska vinodlingens dynamik. Dessa bestämmelser utgörs konkret av följande: Föreskrifter om metoder för vinframställning, i syfte att kontrollera och garantera vinets renhet och kvalitet. Bestämmelser för säkerställande av produktens spårbarhet (produktionsdeklarationer, register, följedokument osv.). Regler för beskrivning, beteckning, presentation och skydd när det gäller vissa produkter, särskilt kvalitetsvin framställt inom specificerade områden. Andel (%) vin, must och övriga produkter av jordbruksproduktionen (EU och de viktigaste producentmedlemsstaterna, 1997). EU D GR E F I L A P Vin och must 5,98 3,90 1,71 5,19 13,95 8,82 5,43 5,64 7,98* Olivolja 2,20 12,51 7,09 4,78 2,57 Vete 4,94 5,63 3,44 2,34 8,05 3,33 2,51 2,75 0,94 Spannmål totalt 9,35 10,88 6,01 8,01 14,38 6,92 5,28 5,38 3,39 * Under det föregående året uppgick andelen till 16,8 %. Reform av den gemensamma jordbrukspolitiken - Vinsektorn 2

3 Varje producentmedlemsstats andel av vinproduktionen (genomsnitt ) Vinodlingsareal i 000 ha Luxemburg Österrike 1,27 (0,04%) 149 (0,09%) 155 (0,1%) 49 (1,4%) (1,3%) (1,9%) Yta Volym Värde Grekland 74 (2,1%) (2,4%) (1,1%) Portugal (4,1%) (4,5%) 252 (7,4%) Spanien (9%) (16,5%) (34%) Italien (25%) 862 (25%) (36%) Frankrike 911 (27%) (34%) (49%) Tyskland 104 (3%) (6%) (10%) Produktion i 000 hl och euro Reform av den gemensamma jordbrukspolitiken - Vinsektorn 3

4 Den nya gemensamma organisationen av marknaden för vin Syftet med den nya gemensamma organisationen av marknaden för vin är att göra anpassningar till den utveckling som skett efter ikraftträdandet av det regleringssystem som upprättades På det politiska planet ledde de avtal som slöts enligt Uruguayrundan 1995 till att gemenskapsmarknaden blev öppnare och mer flexibel, varvid åtgärderna inom den befintliga gemensamma organisationen av marknaden inte längre var lika effektiva. Minskningen av arealerna har lett till att överskotten minskat under de senaste regleringsåren, vilket innebär att det krävs ett nytt tillvägagångssätt. De nya föreskrifterna innebär avskaffande av det system med riktpris för olika typer av vin som tidigare användes i samband med interventionsmekanismerna. Det systemet motsvarade inte längre den ekonomiska verklighet sektorn ställdes inför, med starkt fragmentiserad produktion och handelsvillkor som utvecklats avsevärt under de senaste åren. Systemet med interventioner i form av stöd för destillation har anpassats i syfte att lägga om denna praxis så att den inte blir en artificiell och automatisk avsättningsmöjlighet, vilket kunde innebära en risk för att detta stöd blev ett självändamål och förlorade i effektivitet. "Frivillig förebyggande destillation" 1, "obligatorisk destillation av bordsvin" 2 och "destillation för marknadsstöd" 3 har således avskaffats. Åtgärderna för kontroll av vinodlingssektorns kapacitet kvarstår, men är mer riktade än tidigare i syfte att säkerställa att utbudet styrs på ett lämpligt sätt. För detta ändamål har det inrättats ett system för omstrukturering och omläggning av vinodlingar. 1. Vinodlingarnas kapacitet Plantering av vinstockar I den reformerade gemensamma organisationen av marknaden bibehålls det allmänna förbudet mot anläggning av nya vinodlingar under en övergångsperiod (t.o.m. 2010) i syfte 1 Om prognoserna för skörden tyder på att allt inte kommer att kunna saluföras. 2 Vid betydande obalans på marknaden. 3 Inleds automatiskt så snart det beslutats om obligatorisk destillation. Fördelning av de nya odlingsrätterna (i ha) Gemenskapsreserv: Tyskland: Grekland: Spanien: Portugal: Österrike: 737 Luxemburg: 18 Italien: Frankrike: Reform av den gemensamma jordbrukspolitiken - Vinsektorn 4

5 att säkerställa jämvikt mellan utbud och efterfrågan. Systemet med nedläggningsbidrag kommer att förlängas; medlemsstaterna får fastställa stödberättigande arealer och tillämpningsvillkor för denna åtgärd. Nya odlingsrätter Parallellt med detta föreskrivs nya odlingsrätter, men endast i särskilda fall och på strikt kontrollerade villkor. Målet för denna åtgärd är att ta hänsyn till efterfrågeutvecklingen samt till vissa initiativrika producenter som hämmas av bristande produktionsmöjligheter inom områden där efterfrågan ökar. Dessa ytterligare odlingsrätter kommer att delas ut fram till år 2003 för upp till ha enligt vissa kriterier (efterfrågan överstiger utbudet och en översikt av den berörda regionens produktionskapacitet skall göras), varvid prioritet ges åt unga nyetablerade producenter. Återplantering Ett system för överföring av icke använda återplanteringsrätter till producenter som har större behov av dem bibehålls. Dessa överföringar kan vid behov underlättas genom reserver av odlingsrätter. För att förhindra avbrott i intäkterna kommer återplanteringsrätterna att kunna förvärvas före den röjning som de hänför sig till. För övrigt gäller strikta regler för godkännande av vissa befintliga odlingar och återplanteringar som strider mot reglerna. Omstrukturering och omläggning Åtgärderna för styrning av utbudet, vilka rör själva vinodlingen och är avsedda att omstrukturera produktionskapaciteten i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende, kommer att vara mer riktade: varje medlemsstat kan i framtiden föreslå vilka områden och produktionstyper som kan få tillgång till dessa stöd. Detta gäller de områden där produktionen inte längre motsvarar marknadsefterfrågan och det finns stora svårigheter att uppfylla konsumenternas nya önskemål. Gemenskapen kommer att finansiera dessa åtgärder med i regel 50 % av kostnaderna för omstrukturering och omställning (75 % för de områden som berörs av strukturfondernas mål 1), och stödmottagarna skall själva betala återstoden. De producenter som genomför återplantering efter röjning kommer att få kompensation för uteblivna intäkter. Inventering För såväl de nya odlingsrätterna som för stödet till omstrukturering och omställning fordras att en inventering görs i förväg. Medlemsstaterna har möjlighet att för varje enskild region välja ut det organ som skall genomföra inventeringen. Genom denna inventering kommer det att bli möjligt att erhålla information om arealer, sorter och odlingsrätter. Dessa uppgifter är nödvändiga för att åtgärderna rörande vinodlingens struktur skall kunna bli effektiva. En klar åtskillnad kommer att göras mellan normal förnyelse av vinodlingar (ersättande av gamla vinstockar med yngre plantor, vilket sorterar under den vanliga förvaltningen av sektorn) och omställning och omstrukturering av densamma (införande av mer lämpade sorter, återplantering av vinodlingar på arealer som lämpar sig för produktion av högre kvalitet eller användning av ny produktionsteknik). På så vis kommer det att bli möjligt att säkerställa att gemenskapsfinansieringen uteslutande går till omställning och omstrukturering som syftar till anpassning till efterfrågan och kvalitetsförbättringar. 2. Marknadsinterventioner Med beaktande av de strukturella insatserna för kontroll av produktionen och i samband med den allt öppnare marknaden kommer gemenskapsinterventionerna på marknaden i framtiden att koncentreras till följande mekanismer: Stöd till privat lagring Stödet till privat lagring av bordsvin och vissa typer av druvmust kommer att fortsätta för att säkerställa fortsatt försörjning och för att kontrollera de produktionsfluktuationer som kännetecknar denna sektor. Denna åtgärd bör tillämpas flexibelt beroende på marknadens svängningar; det kan eventuellt beslutas att den skall avbrytas. Destillation Ävendestillation av biprodukter ("destillationsskyldighet") kommer att fortsätta och är, för att undvika överutnyttjande av druvorna, obligatorisk för samtliga producenter. Denna åtgärd, som är den enda i sitt slag och som innebär att den sämsta delen av skörden används, lämnas ett betydande bidrag till kvalitetens bevarande. Destillation av vin från sorter med dubbel klassificering (druvor för vinframställning och annat) fortsätter för att undvika saluföring på vinmarknaden av produkter som kommer från vinodlingar vars avkastning var avsedd för annat bruk. En ny åtgärd för destillation, krisdestillation, tillämpas på frivillig basis av producenterna för att hantera exceptionella fall av marknadsstörningar som beror på stora överskott och/eller allvarliga kvalitetsproblem. Lämpliga tillämpningsföreskrifter kommer att utfärdas för att fastställa kriterierna för igångsättning av denna åtgärd. En annan ny åtgärd, särskild destillation, kommer att göra det möjligt att bevara och stabilisera den avsättningsmöj- Reform av den gemensamma jordbrukspolitiken - Vinsektorn 5

6 lighet som alkoholhaltiga drycker utgör. För att undvika fluktuationer i leveranserna kommer det nya systemet att tillämpas flexibelt och vara knutet till ett särskilt system för stöd till privat lagring av den framställda alkoholen. Stöd till annan användning än till vinproduktion och säljfrämjande åtgärder De befintliga stöden till användande av druvmust för att höja alkoholhalten i vissa vinprodukter (i detta fall innebär stödet ersättning för kostnadsskillnaden mellan druvmust och sackaros), eller stöd till framställning av andra produkter, t.ex. druvsaft, kommer att kvarstå. En del av det sistnämnda stödet reserveras till säljfrämjande åtgärder för ökad konsumtion av druvsaft inom EU. Kommissionen har även lagt fram ett förslag till en sektorsövergripande förordning (EGT C32, 6 februari 1999) om införande på gemenskapsnivå av informations- och säljfrämjande åtgärder i tredje land för jordbruksprodukter, bland annat vin, från EU. 3. Producentsammanslutningar Producentsammanslutningarna kan erkännas av medlemsstaterna. De kommer att vara knutna särskilt till åtgärder för att anpassa utbudet till efterfrågan, minska produktionskostnaderna och främja miljöanpassade metoder. Branschorganisationerna kommer att medverka vid åtgärder för att förbättra sektorns ekonomiska resultat. Gemenskapsfinansiering planeras ej. 4. Vinframställningsmetoder och produktspecifikationer Med undantag för smärre tekniska ändringar bibehålls de övergripande reglerna beträffande metoder för vinframställning, särskilt när det gäller acidifiering och berikning av vinprodukter. När det gäller produktspecifikationer (beskrivning, beteckning, presentation och skydd) gör deras ekonomiska betydelse för vinodlingen (se sid. 3) att det är motiverat att bibehålla ett system med hög spårbarhet, från vinodling till serveringstillfälle. Den främsta nyheten utgörs av möjligheten för vintapparen att på etiketten, förutom de obligatoriska eller frivilliga uppgifter som uttryckligen fastställs i förordningen om den nya gemensamma organisationen av marknaden, även ange de uppgifter han själv väljer, under förutsättning att dessa uppgifter kan dokumenteras och inte vilseleder konsumenten. Det särskilda systemet för skydd av ursprungsbeteckning, som gäller för en allt större produktion med en ökande efterfrågan, förblir väsentligen oförändrat. 5. Handel med tredje land I den nya gemensamma organisationen av marknaden för vin skall, utöver anpassningar av olika åtgärder till situationen på den inre marknaden, till konsumenternas nya förväntningar och till kraven på kostnadseffektivitet, även de begränsningar beaktas som härrör från internationella handelsavtal och EU:s position som nettoexportör. Marknadens tydliga preferenser för produkter med fastställt ursprung innebär att politiken för skydd av geografisk ursprungsbeteckning bör fortsätta och att förbudet mot blandning av europeiska och importerade viner bör bibehållas, liksom förbudet mot vinframställning av importerad must, så att de kvalitetsinsatser branschen har gjort kan tillvaratas. Dessa frågor beaktas i de bilaterala avtal EU har ingått eller håller på att förhandla fram. Europeiska unionen bör inte se de allt öppnare marknaderna som ett hot, utan snarare som en utmaning. Konsumenterna visar intresse för viner från tredje land och den totala efterfrågan har upphört att minska, utan ökar i stället något i vissa medlemsstater. Dessutom har de sänkta tullarna efter avtalen enligt 1994 års Uruguayrunda lett till allt större handel. Icke desto mindre har det positiva saldot för EU:s utrikeshandel med vinprodukter för ett normalt produktionsår förblivit EU:s andel av världsexporten, per sektor (1996) Ägg: 30,3 % Fjäderfä: 16,4 % Smör: 26,4 % Socker: 13,3 % Ost: 54,9 % Mjölkpulver: 35,7 % Fodersäd (förutom ris) 1 : 20,5 % Spannmål (förutom ris) 1 : 10,1 % Griskött: 27,3 % Nötkött: 20,5 % 1 Spannmål, med undantag av bearbetade produkter. Vin: 50,1% Reform av den gemensamma jordbrukspolitiken - Vinsektorn 6

7 omkring 6 7 miljoner hektoliter per år och nettointäkterna har till och med ökat från 1,7 miljarder euro 1990 till 2,2 miljarder euro Det står helt klart att situationen på världsmarknaden för vin har förändrats och att de "nya" producentländerna i dag spelar en större roll. Riktlinjerna i Agenda 2000 för en allt striktare kvalitetsgaranti och bibehållna hårda produktionskontroller innebär att EU har möjlighet att bevara sin dominerande position på framtidens marknader, vilka av nödvändighet kommer att bli allt mer öppna och allt mer konkurrensutsatta. Skyddet av de europeiska produkternas renommé genom ständig vaksamhet beträffande geografiska beteckningar, metoder för vinframställning och vilka druvsorter som används dvs. en politik för hög kvalitet måste betraktas som en grundläggande förutsättning för denna dynamik. Budgetaspekter Den totala kostnaden för den nya gemensamma organisationen av marknaden uppskattas till omkring 1,3 miljarder euro per år mellan 2001 och 2005, varav omkring en tredjedel går till de åtgärder som bibehålls och två tredjedelar till nya åtgärder (nya åtgärder för omstrukturering/omställning, bevarad avsättning av alkoholhaltiga drycker och eventuell krisdestillation). I förhållande till tidigare regleringsår innebär detta en viss ökning av de genomsnittliga utgifterna, vilket motiveras av målet att utveckla en europeisk vinodling av hög kvalitet. Den största fördelen med reformen ligger dock i att åtgärderna blir effektivare; samtidigt som budgeten håller sig inom de givna ramarna blir det genom reformen möjligt att öka dynamiken inom sektorn och ge den en framtidsinriktning som står i överensstämmelse med den allmänna marknadsutvecklingen, konsumenternas förväntningar och EU:s internationella åtaganden. Förenkling Åtgärderna inom den nya gemensamma organisationen av marknaden, som tillämpas från och med den 1 augusti 2000, samlas i en enda förordning som ersätter de tidigare 23 förordningarna. Denna förordning och de tillämpningsföreskrifter som skall komplettera den kommer att lämna ett högst konkret bidrag till kommissionens mål om att förenkla gemenskapens lagstiftning på jordbruksområdet och göra den mer lättillgänglig samt att avsevärt öka öppenheten och ömsesidig tydlighet inom sektorn. Ytterligare information Ytterligare information om den gemensamma jordbrukspolitiken och reformeringen av denna finns på webbplatsen Den nya förordningen om den gemensamma organisationen av marknaden för vin rådets förordning (EG) nr 1496/1999 av den 17 maj 1999, Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 179 av den 14 juli 1999 generaldirektoratets för jordbruk webbplats: Reform av den gemensamma jordbrukspolitiken - Vinsektorn 7

8 Den europeiska vinodlingen är en mycket diversifierad och dynamisk sektor under utveckling: EU:s medlemsstater innehar förstaplatsen i världen med 45 % av arealen, 60 % av produktionen och nära 60 % av konsumtionen. De närmast följande länderna utgörs i avtagande produktionsordning av Argentina, USA, länderna i Central och Östeuropa (Bulgarien, Ungern, Rumänien, f.d. Jugoslavien, Tjeckiska republiken, Slovakien), Sydafrika, f.d. Sovjetunionen och Australien. Världsproduktionen uppgår till omkring 250 miljoner hektoliter och konsumtionen till omkring 217 miljoner hektoliter. Överproduktionen är således i storleksordningen 30 miljoner hektoliter, varav 25 % kommer från EU, som är världens största såväl exportör som importör. EU exporterar i genomsnitt något mer än 10 miljoner hl per år, främst till USA (23 %), Japan (15 %), Schweiz (13 %) och Kanada (9 %). Importen har ökat: 5,8 miljoner hl 1998 jämfört med 2,6 1994, med Australien, USA, Chile och Östeuropa som främsta ursprungsländer. Inom EU upptar vinodlingen 3,4 miljoner ha och det finns 1,7 miljoner producenter. Sektorn svarar för omkring 6 % av jordbrukets nettoproduktion inom gemenskapen. Under uppgick vinodlingen till omkring 160 miljoner hl och kunde delas in i bordsvin med omkring 91 miljoner hl (57 %), kvalitetsvin framställt inom specificerade områden med 58 miljoner hl (35 %) och övriga viner med 13 miljoner hl (8 %). Den främsta avsättningen utgörs av direkt konsumtion av vin (127 miljoner hl under 1998), alkoholhaltiga drycker som framställts av vin svarar för en avsättning på motsvarande 13 miljoner hl. Industriella avsättning för framställning av vermouth och vinäger svarar för omkring 3,8 miljoner hl. I början av regleringsåret 1999 uppgick lagren till 103 miljoner hl, vilket var relativt tillfredsställande i förhållande till tidigare år. EU:s utrikeshandel med vin (i euro) Export Import * * T.o.m. 1994: Endast de tolv dåvarande medlemsländerna Europeiska kommissionen Generaldirektoratet för jordbruk Ansvarig utgivare: Stella ZERVOUDAKI, EK Generaldirektoratet för jordbruk. Kommissionen ansvarar inte för texterna i denna skrift. För övriga upplysningar: Rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel - Belgien - Kontor: L/130-4/148A Telefon: direktanknytning (+32 2) , växel (+32 2) Fax: (+32 2) Telex: COMEU B Internet: < Tryckt på återvunnet papper. CH SV-C