Skäggdopping Podiceps cristatus. Tabell 103. Skäggdopping -00 skärgårdsområden rangordnade efter täthet (par/km 2 ).

Transkript

1 Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård Fotograf: John Larsen Skäggdopping Podiceps cristatus Skäggdoppingen är tämligen allmän i den inre delen av skärgården. Beståndet har nästan halverats med en jämnt fördelad minskning. Resultat: par Skäggdoppingen är en typisk art för innerskärgården och sju av tio skäggdoppingar häckar här. Resterande finns i mellanskärgården och endast några få par i ytterskärgården. Fördelningen är följande: 72 %, 27 % och 1 %. Häckande skäggdoppingar påträffades i 22 % av de inventerade rutorna med en medeltäthet på 3,26 par/km 2. I den största kolonin (Lissviken, Blidö södra) häckar 46 par. Den högsta tätheten noteras i den norra regionens innerskärgård (1,92 par/km 2 ) följt av den södra regionens innerskärgård (1,47 par/km 2 ). Även i mellanskärgården är tätheten som högst i den norra region (0,84 par/km 2 ), följt av den södra (0,49 par/km 2 ). Intressant är att den mellersta regionen har lägre täthet Tabell 103. Skäggdopping -00 skärgårdsområden rangordnade efter täthet (par/km 2 ). skärgårdsområde täthet bestånd (par) yta (km 2 ) Åkeröfjärden 7, Singöfjärden s:a 4, Vitsgarn 3, Spillersboda 3, Ängsö 3, Högmarsö 3, Fållnäsviken 3, Blidösund 3, Norrtäljeviken ö:a 2, Sandemar 2, Tullgarn 2, Blistafjärden 2, Hemmarö 2, Blidö södra 2, Bergshamraviken 2, Bagghusfjärden 2, Muskö östra 2, Björkö-Arholma n:a 2, Älgöfjärden 1, Horsfjärden 1,

2 artvis presentation Tabell 104. Skäggdopping -00 täthet (par/km 2 ). norra 1,92 0,84 0,03 0,98 mellersta 0,88 0,38 0,04 0,47 södra 1,47 0,49 0,77 totalt 1,43 0,51 0,03 0,72 inventerat (km 2 ): 3 530,5 bestånd (par): täthet (par/km 2 ): 0,72 förekomst (km 2 ): 777 täthet (par/förekomst-km 2 ): 3,26 Karta 43. Skäggdopping -00 täthet (par/km 2 ). 92

3 Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård inventerat (km 2 ): bestånd (par): täthet (par/km 2 ): 1,25 förekomst (km 2 ): 808 täthet (par/förekomst-km 2 ): 4,49 inventerat (km 2 ): bestånd (par): täthet (par/km 2 ): 0,67 förekomst (km 2 ): 589 täthet (par/förekomst-km 2 ): 3,29 Karta 44 resp. 45. Skäggdopping (jmf) täthet (par/km 2 ) -75 (t.v.) resp. -00 (t.h.). Tabell 105 resp Skäggdopping (jmf) täthet (par/km 2 ) -75 (t.v.) resp. -00 (t.h.). norra 2,50 1,61 0,14 1,31 mellersta 2,54 0,85 0,14 1,09 södra 2,98 0,75 0,05 1,46 totalt 2,66 0,99 0,12 1,25 norra 1,93 0,81 0,03 0,86 mellersta 1,08 0,39 0,04 0,47 södra 1,48 0,50 0,77 totalt 1,49 0,50 0,03 0,67 Tabell 107. Skäggdopping (jmf) beståndsförändring (%). norra -23,06-49,88-79,25-34,71 mellersta -57,68-54,31-71,79-56,65 södra -50,39-33,33-100,00-47,11 totalt -43,83-49,19-77,78-46,57 både i inner- och mellanskärgården. Kan en bidragande orsak till det vara en högre grad av mänsklig påverkan i dessa områden? Höga vågsvall från båtar kan vara förödande för boet även om det kanske inte har avgörande betydelse för den påtagliga minskningen. Åkeröfjärden och Singöfjärden södra i den norra regionens innerskärgård är de skärgårdsområden som har de högsta tätheterna; 7,00 resp. 4,24 par/km 2. Därefter kommer Vitsgarn (3,36 par/km 2 ), Spillersboda (3,33 par/km 2 ) och Ängsö (3,22 par/km 2 ). I 18 skärgårdsområden är tätheten minst 2 par/km 2. Av dessa ligger inte mindre än 12 i den norra regionen, inget i den mellersta och sex i den södra. Artens tyngdpunkt i skärgården finns i den norra regionens inneroch mellanskärgård. Beståndsutveckling: -46 % Skäggdoppingens bestånd har nästan halverats sedan mitten av 1970-talet! Den procentuella fördelningen från inner- till ytterskärgård i den aktuella inventeringen är 93

4 artvis presentation i det närmaste identisk med sjuttiotalets inventering. Drygt 60 % återfanns i innerskärgården och drygt 30 % i mellanskärgården och endast ett fåtal par i ytterskärgården. I hela skärgården har arten minskat men störst har minskningen varit i den mellersta regionens inner- och mellanskärgård, 58 respektive 54 %. Minskningen i denna del av skärgården avviker från den som drabbat hela skärgården och här bör lokala faktorer finnas som negativt påverkat beståndet av skäggdopping. Nedgången har varit lägst i den norra regionens innerskärgård med 23 %. Minskningen i ytterskärgården visar procentuellt störst värde men utelämnas i denna bedömning eftersom det endast handlar om ett fåtal par och en förändring av antalet ger ett oproportionellt stort utslag. Det är svårt att finna en orsak till den stora nedgången i skärgården, den mellersta regionens inneroch mellanskärgård undantagen, men med tanke på att arten samtidigt har minskat i närliggande länder är huvudorsaken troligtvis inte är av lokal art. Utblick Skäggdoppingen är spridd över hela Europa med tyngdpunkt i dess norra och östra del. Populationen har minskat sedan 1970-talet. Det europeiska beståndet uppskattas till par. Nedgången har avstannat förutom främst i Sverige, Finland och Polen, där minskningen fortsatt. Ryssland och Finland är de länder som har de största populationerna, ca respektive ca par. I Sverige uppskattas populationen till ca par. Skäggdoppingen häckar företrädesvis i näringsrika sjöar, sparsamt längst kusterna i södra Sverige och sällsynt vid Norrlandskusten. Stockholms skärgård har drygt 10 % av landets häckande skäggdoppingar. Tabell 108. Skäggdopping (jmf) skärgårdsområden rangordnade efter täthet (par/km 2 ) -75. skärgårdsområde täthet -75 täthet -00 yta (km 2 ) Järnafjärden 10,57 2,00 7 Tullgarn 9,10 2,60 10 Själbottna 9,08 0,92 13 Bergshamraviken 6,86 2,29 7 Ängsö 6,30 3,22 23 Östra Saxarfjärden 6,00 0,54 13 Utöfladen 5,85 1,00 13 Sandemar 5,67 3,00 21 Stora Värtan 5,41 0,86 22 Blidösund 5,13 4,63 8 Mörkö norra 5,00 0,33 15 Högmarsö 4,50 3,00 30 Stavbofjärden 4,48 0,29 21 Blistafjärden 4,38 2,56 16 Spillersboda 4,21 3,28 29 Frinsholmen 4,00 0,33 12 Mörkö södra 3,97 1,17 30 Ljusterö östra 3,96 1,00 27 Vitsgarn 3,91 3,36 11 Ljusteröleden 3,65 0,12 17 utgörs främst av fisk men även av grod- och kräftdjur. Förutom enstaka kvarstannande övervintrare under milda vintrar flyttar skäggdoppingen till Västeuropas kuster. Högsta kända ålder är drygt 9 år. sl Ekologi I skärgården häckar skäggdoppingen gärna i lugna och grunda vikar, nästan alltid nära vass. Det flytande boet byggs av båda föräldrarna och förutom vid vass kan det läggas i strandkanten, där tång kan användas som bomaterial. Vid kraftiga vattenståndsändringar kan många bon förstöras. De fyra äggen ruvas av båda könen i ca 25 dagar. Födan 94

5 Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård Fotograf: Anders Wirdheim Storskarv Phalacrocorax carbo sinensis Storskarven har i sen tid invandrat som häckfågel i skärgården och uppvisar en ökning som överträffar alla andra kustfåglars. Resultat: par Storskarven saknas som häckfågel i norra regionen av Stockholms läns skärgård, medan kolonierna är jämnt fördelade i mellersta och södra regionen. I innerskärgården finns ganska få kolonier, medan de är jämnt fördelade i mellanskärgården och ytterskärgården. I södra regionen häckar de flesta i ytterskärgårdsmiljö. De största skarvkolonierna finns utanför Nynäshamn och Trosa samt västra delen av Svartlögafjärden. Beståndsutveckling: nyetablerad Redan under första kustfågelinventeringen i april 1975 sågs storskarvar av okänd ras i mindre antal i norra ytterskärgården. Första häckningen i norra Uppland (Lövstabukten) ägde rum med 2 par 1989, men det skulle Tabell 109. Storskarv -00 skärgårdsområd-en rangordnade efter täthet (par/km 2 ). skärgårdsområde täthet bestånd (par) yta (km 2 ) Grän 165, Systrarna 145, Ö-Ljusterö västra 27, Vitsgarn 18, Östra Gälnan 15, Fifång 13, Yxlö 8, Storskär 8, Sandöfjärden 2, Stora Värtan 1, Svartsö 1, Kaggfjärden 0, Bedarön 0, Ljusterö östra 0, Ornöström 0, dröja till 1994 innan den första kolonin i undersökningsområdet etablerades i södra skärgården och då på Grän med 39 bon. 95

6 artvis presentation Karta 46 (t.v.). Samtliga skarvkolonier

7 Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård Tabell 110. Skarvkoloniernas expansion Antal aktiva kolonier Totala antalet par Nästa år hade kolonin ökat till 102 bon och 1996 fanns 210 bon i tre kolonier. Sedan har expansionen gått snabbt och efter sekelskiftet 2000 uppgick det häckande beståndet till mer än 2100 par i omkring 16 kolonier. Åren efter sekelskiftet var tillväxten extremt god och häckningsbeståndet ökade årligen med 20 till 40 %. Under senare år har tillväxten mattats av. Bakgrunden till expansionen är ökat skydd av arten sedan EU bildades. Genom god produktion av ungar i områden med goda skarvbestånd som Holland och Danmark blev det möjligt för skarvarna att utvidga häckningsområdet norrut. Det ligger nära till hands att anta att skarvpopulationen konsoliderats och kunnat expandera ännu längre norrut tack vare övergödningen av Östersjön som gynnat viktiga födofiskar har. Utblick Storskarven är en välspridd art över världen i många raser och häckar i alla världsdelar utom i Sydamerika och Antarktis. I östra Kanada, Brittiska öarna, Norge och Kolahalvön (Vita havet) häckar nominatrasen P. carbo carbo, medan mellanskarven P. carbo sinensis häckar i andra delar av Europa österut till Indien och Kina. Det är den senare rasen som invandrat från Västeuropa till svenska kuster och insjöar och numera är utbredd från Bohuslän till Norrbotten. Betydande bestånd av storskarv häckar i Norge, Danmark, Polen och Holland. Sedan skarven i vårt land utrotades i slutet av 1800-talet bildades omkring 1948 en skarvkoloni på Svartö i Kalmarsund och beståndet här ökade långsamt från 75 bon 1955 till bon I slutet av 1980-talet inleddes en oväntad kraftig expansion och nya kolonier bildades i Blekinge, Västergötland och Östergötland. Denna expansion är ännu inte avslutad! Det svenska beståndet uppgick 2006 till minst par fördelade på cirka 200 kolonier. Numera är mellanskarven utbredd längs alla våra kuster och i många insjöar i södra Sverige med det största beståndet på Gotland. Drygt 10 % av de svenska mellanskarvarna häckar i Stockholms läns skärgård (2006). Ekologi Skarvarna kommer tillbaka i islossningen från övervintringspalster i södra Östersjön, på europeiska kontinenten och i Nordafrika. De häckar första gången vid tre fyra års ålder, vilket antyds av stora vita benfläckar. Efter ankomsten äger intensiv uppvaktning och bobygge rum. Skarvarna häckar i risbon såväl i träd, buskar eller direkt på marken. När kolonierna tillväxer etablerar sig skarvarna även på närliggande holmar. Ofta övertar skarvarna gråhägrarnas häckningsöar, men en viss tid kan fåglarna häcka i blandkolonier. Kullarna består av 3 4 ägg. Ungarna är flygfärdiga efter 50 dagar. Skarvarna kan flyga miltals för att nå goda fiskevatten. Födan består enbart av fisk som främst fångas på grunt vatten, 3 9 m. Viktiga bytesfiskar är tånglake, abborre, mört och strömming. Högsta kända ålder i vilt tillstånd är 23 år 6 månader. I två kolonier i södra skärgården har skarvarna lockat sillgrisslorna att häcka på nya platser. Sillgrisslorna lägger sina ägg mellan skarvbona och fram på sommaren kan man se skarv- och sillgrissleungar ligga tillsammans i boområdet av fågelbergskaraktär. På grund av störningar från människa eller havsörn kan kolonier överges och i vissa misslyckas fåglarna ständigt med häckningen. Havsörnarna har under senare år upptäckt skarvkoloniernas fördelar som näringskälla. Yngre havsörnar kan flockvis hålla till i kolonierna och ta ungar och slå ruvande fåglar på bona samt genom trakasserier få skarvarna att stöta upp föda. Kolonier som överges återbesätts sällan eller aldrig och i stället söker sig skarvarna till nya holmar. Rs 97

8 artvis presentation Fotograf: Stefan Oscarsson/N Gråhäger Ardea cinerea Hägern inventerades inte vid den förra inventeringen och var då inte ens känd som tillhörande skärgårdens häckande arter. Fram till idag har dock 10 kolonier etablerats i Stockholms skärgård och arten är numera ett tämligen vanligt inslag i delar av skärgården under sommaren. Resultat: 431 par Inför inventeringen diskuterades huruvida hägern var en art som skulle ingå. Något som talade mot detta var att det normalt inte går att vare sig lätt räkna antalet bon, placerade högt upp i träd, eller häckande vuxna individer vid kolonier och utifrån detta erhålla en uppfattning om antalet häckande par. För att få en något så när säker bild av kolonistorleken behövs landstigning och en ofta tidkrävande kontroll av häckplatsen. Detta innebär ett avsteg från den metodik som är förknippad med inventeringen av övriga arter. Det fanns givetvis också en risk att även Tabell 111. Häger -00 samtliga kolonier. skärgårdsområde plats bestånd (par) Blidö östra Björkskäret 203 Ornöström Skraken 55 Stora Värtan Råholmen 39 Stavsnäs Kuggholmen 49 Björköfjärden Skrabban 18 Sandöfjärden SV Stora Sandön 16 Utö västra Byviken 20 Norra Ljusterö Småholmarna 13 Ljusteröleden Ryssmasterna 12 Hjälmö Jösseholmen 6 ganska stora kolonier, belägna längre in från stränderna, kanske skulle förbli oupptäckta och det sammantagna resultatet därmed ej helt rättvisande. Något som talade för, och som avgjorde till hägerns fördel, var att även om slutresultatet kanske inte skulle bli heltäckande, vore det synd att missa chansen att få åtminstone en hyfsad uppfattning om hur stort beståndet är. Hägern inventerades 98

9 Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård och mycket talar för att resultatet ger en bra bild av artens numerär och utbredning i skärgården. Totalt inräknades 431 häckande par, men det är endast 10 rutor som har förekomst. Det innebär att samtliga par är koncentrerade till endast 10 kolonier (Tabell 92) som är väl spridda över inner- och mellanskärgården. Inga häckningar konstaterades dock vare sig norr om Björkö-Arholma eller söder om Utö. Den i särklass största kolonin, 203 par, finns i skärgårdsområdet Blidö östra, men även 55 par (Ornöström) är en stor koloni. Samtliga kolonier är belägna på öar. Utblick Hägern häckar i stora delar av Europa, men är mer fåtalig i länderna närmast Medelhavet samt i Finland och den norra halvan av Sverige. Den trivs bäst vid grunda vatten, såväl i inlandet som vid kusterna, där den lätt kan fånga sin föda. Arten häckar gärna i kolonier, men det finns också solitära par. Häckplatserna påträffas vanligtvis i anslutning till fiskeplatserna, men kan också vara belägna åtskilliga kilometer från närmaste vatten. Hägern häckar mestadels i bon byggda i träd, men ute i Europa placerar den sitt bo även i vass, på klippiga öar eller t. o. m. i klippstup. I Sverige häckar den spritt främst i den södra delen av landet, men under senare år har arten etablerat sig även i den södra delen av Norrland. Arten har ökat rejält i Europa under senare tid och det häckande beståndet har uppskattats till par. Även i Sverige har hägern ökat kraftigt, från par i början av 1970-talet till det dubbla i början av 2000-talet. inventerat (km 2 ): 3530,5 bestånd (par): 433 täthet (par/km 2 ): 0,12 förekomst (km 2 ): 13 täthet (par/förekomst-km 2 ): 33,31 Karta 47. Hägerkolonier -00 täthet (par/km 2 ). av fisk, men det händer också att en och annan kräfta, sork eller groda slinker ned. bd Ekologi Efter att ha övervintrat i Väst- och Sydeuropa, ibland ända nere i Afrika, anländer hägern redan i mars april till häckplatserna. I skärgården häckar den alltid i träd, såväl i barr- som lövträd, och bona byggs ofta högt upp. Kullen består vanligtvis av 3 4 ägg som kläcks efter en knapp månads ruvning. Ungarna är flygfärdiga efter ungefär två månader. Därefter ger de sig ut på vidsträckta vandringar i de mest skiftande vädersträck innan den egentliga flyttningen mot vinterkvarteren tar vid under hösten. Hägern lever mestadels 99

10 artvis presentation Fotograf: Ulrik Bruun Sothöna Fulica atra Närmare 80 % av det häckande beståndet har försvunnit från skärgården under loppet av trettio år. De söthönspar som forfarande finns kvar återfinns i inner- och mellanskärgårdens vassbälten. Resultat: 867 par Sothönan häckar främst i grunda, vegetationsrika vatten och påträffas därför i första hand i innerskärgården. Här finns ungefär tre fjärdedelar av det häckande beståndet medan resterande par häckar i mellanskärgården. I brist på lämpliga häckningsbiotoper saknas arten nästan helt i ytterskärgården. Partätheten är tre gånger så stor i innerskärgården som i mellanskärgården. Skillnaden mellan norr och söder är liten, men tätheten är något högre i den södra regionen. Eftersom lämpliga häckningsmiljöer är sparsamt förekommande är det endast elva procent av alla rutor som har häckande par. Å andra sidan kan det finnas relativt många par tätt Tabell 1. Sothöna -00 skärgårdsområden rangordnade efter täthet (par/km 2 ). skärgårdsområde täthet bestånd (par) yta (km 2 ) Bergshamrafjärden 4, Vitsgarn 2, Blistafjärden 2, Åkeröfjärden 1, Sandemar 1, Horsfjärden 1, Spillersboda 1, Muskö västra 1, Ängsö 1, Hattsundet 1, Blidösund 1, Norrtäljeviken ö:a 1, Svartsö 1, Herrön 0, Rassavikarna 0, Muskö östra 0, Bjurshagen 0, Älgöfjärden 0, Ingmarsö 0, Norra Ljusterö 0,

11 Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård Tabell 113. Sothöna -00 täthet (par/km 2 ). norra 0,50 0,18 0,00 0,24 mellersta 0,42 0,16 0,21 södra 0,56 0,25 0,32 totalt 0,49 0,18 0,00 0,25 inventerat (km 2 ): 3 530,5 bestånd (par): 867 täthet (par/km 2 ): 0,25 förekomst (km 2 ): 383 täthet (par/förekomst-km 2 ): 2,26 Karta 48. Sothöna -00 täthet (par/km 2 ). 101

12 artvis presentation inventerat (km 2 ): bestånd (par): täthet (par/km 2 ): 1,10 förekomst (km 2 ): 820 täthet (par/förekomst-km 2 ): 3,89 inventerat (km 2 ): 2906 bestånd (par): 704 täthet (par/km 2 ): 0,24 förekomst (km 2 ): 290 täthet (par/förekomst-km 2 ): 2,43 Karta 49 resp. 50. Sothöna (jmf) täthet (par/km 2 ) -75 (t.v.) resp. -00 (t.h.). Tabell 114 resp Sothöna (jmf) täthet (par/km 2 ) -75 (t.v.) resp. -00 (t.h.). norra 2,51 1,16 0,04 1,15 mellersta 2,31 0,77 0,96 södra 2,69 0,60 1,28 totalt 2,49 0,82 0,02 1,10 norra 0,55 0,15 0,00 0,22 mellersta 0,54 0,17 0,22 södra 0,56 0,25 0,32 totalt 0,55 0,18 0,00 0,24 tillsammans på en liten yta. Den ruta som hade flest hyste 18 par. Även om sothönan i första hand häckar i innerskärgården finns det också här stora områden som delvis, eller helt, saknar arten. Detta är särskilt påtagligt i norr; innanför Singö, Väddö och Björkö-Arholma, men också längs den karga kusten innanför Ljusterö. Arten är även fåtalig utanför Stockholm och kring Värmdölandet. Å andra sidan har övärlden utanför Ljusterö, belägen i mellanskärgården, jämförelsevis många häckande par. De tätaste förekomsterna finns i Lännaskärgården och kring Nynäshamn. Samtliga tio områden med de högsta tätheterna finns här (> 1 par/km²). Särskilt hög täthet, nästan Tabell 116. Sothöna (jmf) beståndsförändring (%). norra -77,92-87,01-92,86-80,70 mellersta -76,56-78,62-77,46 södra -79,08-58,82-75,09 totalt -77,85-77,85-92,86-77,92 dubbelt så hög som den närmast följande, har Bergshamraviken med 4,71 par/km². Beståndsutveckling: - 78 % Med en minskning på nära 80 % är sothönan en av de riktigt stora förlorarna. Nedgången har varit lika stor både i inner- och i mellanskärgården, medan de drygt tiotalet par som 102

13 Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård tidigare fanns i ytterskärgården nästan helt har raderats ut. I innerskärgården har nedgången genomgående varit lika omfattande, medan den i mellanskärgården varit som störst i den norra regionen knappt 90 % för att sedan avta mot söder. Minskningen har varit som lägst, nära 60 %, i den södra delen av mellanskärgården. Det finns inga uppenbara orsaker till varför sothönan har minskat så starkt som den har gjort, men det ligger nära till hands att misstänka att försämrad vattenkvalitet i kombination med en minskad födotillgång åtminstone är bidragande faktorer. Utblick Sothönans utbredningsområde omfattar nästan hela Europa. Särskilt vanlig är den i ett bälte från Holland och österut genom Mellaneuropa samt vidare in i södra Ryssland. I de södra och mellersta delarna av Sverige häckar den allmänt till sparsamt både i sötvatten och längs kusterna. Även längs Norrlandskusten häckar den, men i avtagande antal och den är sällsynt i Västerbotten. Storleken på det europeiska beståndet bedöms uppgå till åtminstone 1,3 miljoner häckande par. De tre länder som har de största bestånden är Ryssland, Polen och Holland som tillsammans hyser hälften av samtliga par. I Sverige finns det ca par. Här har landskapen i Mellansveriges jordbruksbygder de tätaste förekomsterna. De knappt tusentalet par som häckar i vår skärgård är således bara några få procent av det svenska beståndet. Från mitten av 1800-talet och framåt spred sig sothönan snabbt norrut i Sverige. Eutrofieringen av våra vatten med därav följande vegetationsrika sjöar bidrog starkt till denna utveckling. Kanske var beståndet som störst under början/mitten av 1970-talet, men det minskade sedan kraftigt under de därpå följande åren. Därefter, från början/mitten av 1980-talet, har det varit relativt stabilt, men med regionala variationer. Ekologi Sothönan är främst bunden till grunda och vegetationsrika vatten, men häckar såväl i sjöar och dammar som i vassrika havsvikar. Den Tabell 117. Sothöna (jmf) skärgårdsområden rangordnade efter täthet (par/km 2 ) -75. skärgårdsområde täthet -75 täthet -00 yta (km 2 ) Bergshamraviken 8,71 4,71 7,00 Tullgarn 6,50 0,10 10,00 Spillersboda 6,38 1,41 29,00 Blistafjärden 5,94 2,06 16,00 Ängsö 5,65 1,13 23,00 Blidösund 5,25 1,38 8,00 Horsfjärden 5,15 1,54 13,00 Erstaviken 4,64 0,43 14,00 Norrtäljeviken ö:a 4,50 0,75 4,00 Vitsgarn 4,27 2,73 11,00 Stavbofjärden 4,14 0,10 21,00 Herrön 4,03 0,94 32,00 Kalvfjärden 4,00 0,50 30,00 Högmarsö 3,93 0,53 30,00 Ljusterö östra 3,78 0,63 27,00 Vättersö 3,74 0,30 23,00 Frinsholmen 3,50 0,33 12,00 Fållnäsviken 3,47 0,53 17,00 Själbottna 3,38 0,15 13,00 Hjälmö 3,31 0,54 35,00 kan häcka redan vid ett års ålder och paren anländer till häckplatserna vid islossningen. Paren, särskilt hanarna, strider ofta med varandra, och bona kan ligga tätt tillsammans i särskilt lämpliga vassar. Boet består mest av en hög med vass som paret hjälps åt att bygga upp över vattenytan. Kullen, vanligtvis sex till tio ägg, ruvas i dygn. Under den första månaden efter kläckningen följer ungarna föräldrarna, men sedan blir de allt mer självständiga. Det dröjer dock ytterligare någon månad innan de kan flyga. I september-november flyttar sothönsen söderut till i första hand Västeuropa, men ett varierande antal övervintrar även i Sverige. Det förekommer också att smärre antal finns kvar i skärgården över vintern om den är mild och isfri. Födovalet är mycket varierat, även om växter av allehanda slag dominerar. Den äter gärna även animalisk föda som t. ex. insektslarver. Under vintern tar övervintrande sothöns för sig av det som bjuds vid matplatser i städer, t. ex. säd, bröd och grönsaker. bd 103

14 artvis presentation Fotograf: Stefan Oscarsson/N Strandskata Haematopus ostralegus Strandskatan är den talrikaste av skärgårdens vadare. Den väcker lätt vår uppmärksamhet, både genom sitt utseende och sitt ofta högljudda uppträdande på häckplatsen. I mellanskärgården har arten minskat kraftigt men detta uppvägs delvis av en ökning i ytterskärgården. Resultat: par Strandskatan förekommer i hela skärgården och noterades i 35 % av de inventerade rutorna. Längst in mot fastlandet är den mindre vanlig, tätheten ökar efterhand ut mot ytterskärgården. I en nord-sydlig perspektiv är förekomsten likartad i ytterskärgården, bortsett från att tätheten är något lägre i söder. I den södra och mellersta regionens mellanoch framför allt innerskärgård är arten dock avsevärt mycket fåtaligare jämfört med i norr. Även om de två skärgårdsområden som har de högsta tätheterna, Norröra och Ekoparken (1,84 resp. 1,75 par/km²), båda Tabell 118. Strandskata -00 skärgårdsområden rangordnade efter täthet (par/km 2 ). skärgårdsområde täthet bestånd (par) yta (km 2 ) Norröra 1, Ekoparken 1, Sundaskären 1, Gillöga 1, Rödlöga 1, Vidinge-Kudoxa 1, Gälnan 1, Inre Hamnskär 1, Svärdsfjärden 1, Kallskär 1, Hamnskär 1, Ut-Fredel 1, Spillersboda 1, Ängskär 1, Röder 1, Östra Gälnan 1, Singöfjärden n:a 1, Norrpada 1, Svartlöga 11, Blidö östra 1,

15 Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård Tabell 119. Strandskata -00 täthet (par/km 2 ) -00 norra 0,50 0,73 0,82 0,67 mellersta 0,11 0,26 0,78 0,32 södra 0,13 0,37 0,53 0,31 totalt 0,28 0,40 0,76 0,45 inventerat (km 2 ): 3 486,5 bestånd (par): täthet (par/km 2 ): 0,45 förekomst (km 2 ): 1043 täthet (par/förekomst-km 2 ): 1,50 Karta 51. Strandskata -00 täthet (par/km 2 ). 105

16 artvis presentation inventerat (km 2 ): bestånd (par): täthet (par/km 2 ): 0,54 förekomst (km 2 ): 1011 täthet (par/förekomst-km 2 ): 1,53 inventerat (km 2 ): 2884 bestånd (par): 1402 täthet (par/km 2 ): 0,49 förekomst (km 2 ): 916 täthet (par/förekomst-km 2 ): 1,53 Karta 52 resp. 53. Strandskata (jmf) täthet (par/km 2 ) -75 (t.v.) resp. -00 (t.h.). Tabell 120 resp Strandskata (jmf) täthet (par/km 2 ) -75 (t.v.) resp. -00 (t.h.). norra 0,47 1,00 0,76 0,74 mellersta 0,14 0,52 0,59 0,45 södra 0,20 0,56 0,40 0,39 totalt 0,28 0,63 0,66 0,54 norra 0,63 0,80 0,84 0,77 mellersta 0,09 0,26 0,80 0,35 södra 0,14 0,37 0,50 0,30 totalt 0,30 0,41 0,78 0,49 är belägna i mellan- respektive innerskärgården, finns flertalet av de 25 främsta i ytterskärgården. För övrigt är 18 av dem belägna i den norra skärgården. Skillnaden i täthet är förhållandevis liten mellan de bästa områdena. I och för sig ligger möjligen Norröra, kanske även Ekoparken, i en klass för sig med knappt två par/km², men inget av de 25 främsta hade lägre täthet än ett par/km². Det högsta antal par som registrerades i en enskild ruta var sex par. Beståndsutveckling: -10 % Sammantaget har strandskatan minskat med förhållandevis blygsamma 10 % vilket motsvarar 147 par, men det finns stora variationer Tabell 122. Strandskata (jmf) beståndsförändring (%). norra +32,64-20,07 +9,76 +3,46 mellersta -35,71-48,65 +36,05-21,02 södra -32,69-32,90 +22,73-23,11 totalt +6,30-35,27 +18,95-9,49 inom skärgården. Trots den i sin helhet negativa utvecklingen har arten faktiskt ökat både i inner- och i ytterskärgården. Att den har minskat beror därmed i första hand på en markant nedgång i hela mellanskärgården där en tredjedel av paren har försvunnit. Det finns också stora variationer mellan nord och syd. Detta är särskilt påtagligt i innerskär- 106

17 Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård gården där arten, trots en över lag positiv utveckling, faktiskt har minskat rejält både i den södra och i den mellersta regionen. I den mer partäta mellanskärgården har den kraftigt negativa utvecklingen varit mer likartad, dock mest påtaglig i den mellersta regionen med nära en halvering av beståndet. I ytterskärgården har utvecklingen varit genomgående positiv, märkligt nog mest påtaglig (+39 %) i den mellersta regionen. Det förefaller som om strandskatan till stor del har övergivit mellanskärgården till förmån för främst de utanför liggande skärgårdsområdena. Utblick Strandskatan har sin huvudsakliga utbredning längs kusterna i nordvästra Europa; från norra Frankrike till Vita havet, men också i England samt på Irland och Island. Den förekommer också mer eller mindre allmänt kring Östersjön, undantaget den sydöstra delen där den är ovanlig. Arten häckar längs hela den svenska kusten, allmänt till tämligen allmänt från Bohuslän till Uppland samt sparsamt till sällsynt längs Norrlandskusten. Den förekommer också som sällsynt till sparsam häckfågel i inlandet, främst vid stora sjöar som Mälaren, Hjälmaren, Vänern och Vättern. Beståndet i Europa uppskattas till par, varav i Sverige. Under senare tid har strandskatan haft en positiv populationsutveckling i Europa. I Sverige har trenden varit mer varierad. Arten har under senare år koloniserat nya områden längs Norrlandskusten och även i Östergötland har utvecklingen varit svagt positiv. Å andra sidan har den istället minskat längs andra kustavsnitt, bl. a. på Öland och längs Smålandskusten. I Vänern tycks beståndet vara relativt stabilt. Ekologi Strandskatan är främst bunden till havskuster där den förekommer i de mest skiftande miljöer. Under senare tid har arten etablerat sig på odlad mark och efterhand allt längre in från kusten. Strandskatan har även börjat anpassa sig till mänskliga miljöer och har, märkligt nog, börjat häcka på platta hustak (t. ex. vid Kungsträdgården i centrala Stockholm). Dessa par finner sin föda i Tabell 123. Strandskata (jmf) skärgårdsområden rangordnade efter täthet (par/km 2 ) -75. skärgårdsområde täthet -75 täthet -00 yta (km 2 ) Norrtäljeviken ö:a 1,75 0,25 4 Storskäret 1,64 0,25 4 Vidskär 1,50 0,54 24 Ornöström 1,46 0,12 26 Svenska Högarna 1,44 1,00 9 Östra Lagnö 1,44 1,00 9 Gräskö-Marö 1,44 0,38 16 Blidö södra 1,43 1,00 21 Hamnskär 1,42 1,15 26 Norröra 1,42 1,84 19 Sundaskären 1,38 1,50 8 Inre Hamnskär 1,33 1,27 15 Ut-Fredel 1,28 1,22 18 Blidö östra 1,27 1,33 15 Svartlöga 1,24 1,10 21 Utöfladen 1,23 0,92 13 Rödlöga 1,20 1,40 20 Östra Gälnan 1,20 1,10 10 Söderskärgården 1,07 0,71 14 Vidinge-Kudoxa 1,07 1,33 15 omgivningarna, t. ex. i parker och på andra gräsytor. Strandskatan blir könsmogen vid tre års ålder. Paren anländer till häckningsplatserna redan i början av april. I Stockholms skärgård förekommer den företrädesvis på öar med steniga stränder. Häckningen påbörjas redan i första halvan av maj då de vanligtvis tre äggen, lagda i en grop bland stenar, börjar ruvas. Både hanen och honan deltar i ruvningen och det dröjer dygn innan äggen kläcks. Ungarna lämnar boet efter ett till två dygn och söker till stor del sin föda på egen hand. De blir flygfärdiga efter cirka 35 dygn. Vuxna fåglar vid kusten lever till stor del på musslor som de öppnar med sin kraftiga näbb, men också på t. ex. havsborstmaskar och kräftdjur som för övrigt är ungarnas föda. Par som häckar på odlad mark och i anslutning till gräsytor lever till stor del på daggmask, men också på insektslarver. bd 107

18 artvis presentation Fotograf: Stefan Oscarsson/N Större strandpipare Charadrius hiaticula I motsats till andra arter vadare har den större strandpiparen ökat något i numerär sedan 1970-talet. Denna tystlåtna och relativt oansenliga vadare är en fåtalig häckfågel som främst hör ytterskärgården till. Resultat: 105 par Den större strandpiparen är en fåtalig häckfågel i skärgården; endast 3 % av rutorna hade registrerad häckningsförekomst. Även om det finns enstaka par både i inner- och i mellanskärgården, främst i den mellersta och södra regionen, är det i ytterskärgården arten har sitt huvudtillhåll. Här registrerades de högsta tätheterna, relativt sett, i den mellersta regionen, medan förekomsten i övrigt var avsevärt mycket glesare, särskilt i norr. Arten fanns överhuvudtaget inte längs Väddökusten och norr därom. Den större strandpiparen är aldrig vanlig. Det skärgårdsområde som hade den högsta tätheten, Svenska Högarna, hade blyg- Tabell 124. Större strandpipare -00 skärgårdsområden rangordnade efter täthet (par/km 2 ). skärgårdsområde täthet bestånd (par) yta (km 2 ) Svenska Högarna 0, Brandfjärden 0, Grönskär 0, Utöfladen 0, Gunnarstenarna 0, Bullerö 0, Horsten 0, Storö 0, Jungfruskär 0, ,5 Gillöga 0, Järflotta 0, Sandön 0, Långviksskär 0, Söderarm 0, Nåttarö 0, Mörkö norra 0, Hamnskär 0, Kallskär 0, Åsmansboda 0, Harö 0,

19 Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård Tabell 125. Större strandpipare (jmf) täthet (par/km 2 ) -00. norra 0,03 0,01 mellersta 0,02 0,17 0,04 södra 0,00 0,02 0,08 0,03 totalt 0,00 0,02 0,09 0, inventerat (km 2 ): bestånd (par): täthet (par/km 2 ): 0,03 0,04 förekomst (km 2 ): täthet (par/förekomst-km 2 ): 1,21 Karta 54. Större strandpipare förekomst under resp inventering. 109

20 artvis presentation samma 0,44 par/km². I den ruta som hade flest par inräknades fem. Beståndsutveckling: +26 % I motsats till andra vadare i skärgården har den strandpiparen ökat i numerär (21 par) Det beror främst på den positiva utvecklingen i ytterskärgården; i första hand i den mellersta regionen, där antalet häckande par har ökat rejält (+39 par). Särskilt vanlig tycks den vara i skärgårdsområdena mellan Horsten och Biskopsö. Även i den södra delen har det varit en uppgång (7 par), medan beståndet i norr är kvar på en i stort sett oförändrad, låg nivå. Trots den generellt positiva utvecklingen har den större strandpiparen minskat i mellanskärgården (18 par). Utblick Den större strandpiparen häckar längs kusterna i stora delar av Nordvästeuropa, från Frankrike och norrut längs Atlantkusten samt i Östersjön. Längre söderut längs Atlantkusten, och i Medelhavet, saknas den som häckfågel. Den häckar även i inlandet; vid stränder av sjöar och vattendrag, men också på biotoper skapade av människan som t. ex. grusade ytor i industriområden. I Sverige förekommer den inte bara längs kusterna, utan är också väl spridd i fjällvärlden. Häckningsförekomsten längs kusterna är ojämn och det finns luckor i utbredningen, särskilt längs Norrlandskusten. Det häckande beståndet i Europa har uppskattats till par. I Sverige har det bedömts häcka par, och det stora flertalet finns i fjällvärlden. Ur ett europeiskt perspektiv tycks det inte ha hänt så mycket med häckningsförekomsten under senare tid. I Sverige är det klarlagt att arten har minskat längs delar av Norrlandskusten, men i övrigt tycks förekomsten vara relativt stabil. Tabell 126. Större strandpipare (jmf) rangordnad efter täthet -75 (par/km 2 ). skärgårdsområde täthet -75 täthet -00 yta (km 2 ) Utöfladen 0,62 0,31 13 Måssten 0,40 0,00 5 Jungfruskär 0,35 0,22 23 Väddökusten 0,25 0,08 24 Svenska Högarna 0,22 0,44 9 Stora Nassa 0,18 0,06 17 Järflotta 0,17 0,17 24 Lillskärgården 0,17 0,00 12 Storö 0,15 0,26 12 Ornöström 0,15 0,00 26 In-Fredel 0,14 0,00 7 Norrharorna 0,13 0,00 8 Långviksskär 0,11 0,15 27 Kvarnö 0,11 0,04 28 Grönskär 0,11 0,37 19 Sandemar 0,10 0,00 21 Villinge 0,09 0,09 22 Eknö 0,05 0,09 22 Bullerö 0,08 0,24 25 Mörkö norra 0,07 0,14 14 maj och är fyra till antalet. Hanen och honan hjälps åt att ruva och äggen kläcks efter en knapp månad. Ungarna lämnar genast boet och livnär sig på egen hand, övervakade av föräldrarna. Födan består i huvudsak av mindre insekter och andra smådjur. Det dröjer ungefär en månad innan ungarna blir flygfärdiga. Flyttningen mot vinterkvarteren inleds redan i juli. Arten häckar företrädesvis på vegetationsfattiga öar, gärna med förekomst av grusrevlar och sandstränder. Dessa öar är ofta små och här häckar de gärna tillsammans med andra vadare, måsar och tärnor. bd Ekologi Den större strandpiparen övervintrar företrädesvis längs Västeuropas kuster och anländer redan i april till häckplatserna. Paren häckar gärna på vegetationsfattiga ytor och boet består mestadels bara av en grop i grus eller bland småstenar. Äggen läggs vanligtvis i 110

21 Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård Fotograf: Stefan Oscarsson/N Tofsvipa Vanellus vanellus Tofsvipan förknippar vi främst med inlandets jordbruksbygd, men den häckar även i skärgården. De få par som finns påträffas i första hand på strandängar i innerskärgården, men det förekommer också spridda häckningar på små öar längre ut. Resultat: 68 par Skärgårdens fåtaliga tofsvipor häckar företrädesvis på öppna, vanligtvis betade, strandängar i innerskärgården. Enstaka par häckar också spritt i den mellersta zonen, men här påträffas de mest på små, låglänta öar tillsammans med andra sjöfågelarter. I ytterskärgården hittades endast tre par. Det är sammantaget bara 40 rutor som har förekomst och totalt registrerades 68 par. Som mest häckar 4 par i en enskild ruta. Den tätaste förekomsten finns i innerskärgårdens södra del; i Himmerfjärden och kring Mörkö. Flera par finns också kring Muskö och på Utö. Utanför Stock- Tabell 127. Tofsvipa -00 skärgårdsområden rangordnade efter täthet (par/km 2 ). skärgårdsområde täthet bestånd (par) yta (km 2 ) Kaggfjärden 0, Stavbofjärden 0, Gälnan 0, Utöfladen 0, Tullgarn 0, Ljusteröleden 0, Mörkö västra 0, Blidö östra 0, Mörkö norra 0, Järnafjärden 0, Fållnäsviken 0, Hattsundet 0, Himmerfjärden ö:a 0, Norrfjärden 0, Väddöviken 0, Ljusterö östra 0, Mörkö södra 0, Norröra 0, Älgöfjärden 0, Blidö södra 0,

22 artvis presentation Tabell 128. Tofsvipa -00 täthet (par/km 2 ). norra 0,04 0,02 0,00 0,02 mellersta 0,02 0,00 0,00 0,01 södra 0,08 0,02 0,04 totalt 0,04 0,01 0,00 0, inventerat (km 2 ): bestånd (par): täthet (par/km 2 ): 0,03 0,02 förekomst (km 2 ): täthet (par/förekomst-km 2 ): 1,39 1,50 Karta 55. Tofsvipa förekomst under resp. inventering. 112

23 Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård holm saknas arten helt i ett stort område, men kring Ljusterö finns det åter häckningar på flera lokaler. På öar utanför Blidö, i den mellersta zonen, finns det också en handfull spridda par, men längre norrut är häckningar ytterst fåtaliga. Beståndsförändring: -34 % Arten var redan på 1970-talet en sparsamt förekommande häckfågel och har därefter minskat med en tredjedel (32 par). Beståndet har glesats ut i stora delar av skärgården, men den största reduktionen har drabbat Tabell 129. Tofsvipa (jmf) beståndsförändring (par). norra mellersta södra totalt den mellersta och yttre zonen. I mellanskärgården har tre av fem par försvunnit och i ytterskärgården än fler; två av tre par. I den inre zonen, där merparten av beståndet fanns då som nu, har nedgången varit klart lägre (15 %), men utvecklingen är här ojämn. I dess södra region har arten t. o. m. ökat tack vare att det har tillkommit ett flertal par i Himmerfjärden och kring Muskö. Utvecklingen sedan 1970-talet har gjort att tyngdpunkten i tofsvipans förekomst har förskjutits in mot fastlandet. Utblick Tofsvipan är en vanlig och vitt spridd häckfågel i merparten av Europa, men är fåtaligt förekommande i den södra delen. De tätaste förekomsterna finns i ett bälte från Holland, genom Danmark och Sverige, till Finland. Även England, de baltiska staterna och Vitryssland har stora bestånd. Den häckar mestadels på låglänta, öppna gräsmarker och förekommer på såväl naturliga gräsmarker som jordbruksmark. Tidigare häckade den företrädesvis på naturliga sankängar, men i takt med att dessa dikades ut och uppodlades övergick tofsvipan till att i huvudsak häcka på åkermark. Det senare har, för Sveriges del, fått till följd att arten spritt sig långt norrut i landet. I takt med att jordbruket blivit allt mer rationellt och enformigt har arten börjat överge de stora åkerfälten för att åter bli mer vanlig på de naturliga gräsmarker som finns kvar. Tofsvipan har goda bestånd i ett flertal länder och det totala beståndet i Europa, utanför Ryssland, bedöms vara i storleksordningen en till två miljoner häckande par. Beståndsutvecklingen varierar från land till land. I vissa har det registrerats en klar nedgång (Sverige tillhör dessa) under senare tid, medan andra istället har ökande populationer. För hela Europa anses situationen för närvarande dock som betryggande. Ekologi Skärgårdens tofsvipor häckar på strandängar, men också på, ofta små, mer eller mindre trädlösa öar bevuxna med gräs och örter. Hit kommer paren redan i april och de fyra äggen läggs så småningom i en bogrop i marken. Äggen kläcks efter en knapp månad och ungarna lämnar omedelbart boet för att genast söka föda på egen hand. De vaktas av föräldrarna fram till dess de blir flygga efter en dryg månad. Tofsvipan börjar normalt häcka vid två års ålder och högsta kända ålder är 20 år. Även om den anländer tidigt till häckplatsen, lämnar de den redan efter det att ungarna blivit flygga i juni-juli. De drar sig då söderut till övervintringsområdena i Västeuropa. Födan består ofta av daggmask, men också av insekter. De par som häckar på helt små öar är ofta tvungna att flyga till andra öar i omgivningen för att hitta tillräckligt med föda. bd 113

24 artvis presentation Fotograf: Jens Morin Rödbena Tringa totanus Antalet häckande par har nästintill halverats sedan 1970-talet. Nedgången har varit som kraftigast i mellan- och ytterskärgården. Resultat: 408 par Rödbenan är en tämligen fåtalig vadare i skärgården. I genomsnitt är det bara en av tio rutor som har den som häckfågel. Även om den förekommer i alla tre zonerna, är den mer vanlig i mellan- och, framför allt, i ytterskärgården. I stora drag är partätheten i mellanskärgården hälften av den längre ut, men ungefär den dubbla jämfört med inneskärgården. Det finns stora skillnader även i ett nordsydligt perspektiv. Utöver variationer i den genomsnittliga partätheten finns det också luckor i utbredningen där arten nästan helt saknas. Särskilt påfallande är den nästan totala avsaknaden av häckande par i den mellersta delen av innerskärgården, d.v.s. utanför Stockholm och kring Värmdölandet. Tabell 130. Rödbena -00 skärgårdsområden rangordnade efter täthet (par/km 2 ). skärgårdsområde täthet bestånd (par) yta (km 2 ) Norröra 1, Svenska Högarna 0, Sundaskären 0, Gillöga 0, Gälnan 0, Östra Lagnö 0, Blidö östra 0, Brandfjärden 0, Gunnarstenarna 0, Skarv 0, Horsten 0, Söderarm 0, Ut-Fredel 0, Singö östra 0, Stora Nassa 0, Måssten 0, Svartlöga 0, Åsmansboda 0, Hamnskär 0, Norrharorna 0,

25 Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård Tabell 131. Rödbena -00 täthet (par/km 2 ). norra 0,07 0,21 0,23 0,16 mellersta 0,01 0,07 0,27 0,09 södra 0,07 0,09 0,14 0,09 totalt 0,05 0,11 0,23 0,12 inventerat (km 2 ): 3 486,5 bestånd (par): 408 täthet (par/km 2 ): 0,12 förekomst (km 2 ): 317 täthet (par/förekomst-km 2 ): 1,29 Karta 56. Rödbena -00 täthet (par/km 2 ). 115

26 artvis presentation inventerat (km 2 ): 2884 bestånd (par): 706 täthet (par/km 2 ): 0,24 förekomst (km 2 ): 459 täthet (par/förekomst-km 2 ): 1,54 inventerat (km 2 ): 2884 bestånd (par): 388 täthet (par/km 2 ): 0,13 förekomst (km 2 ): 298 täthet (par/förekomst-km 2 ): 1,30 Karta 57 resp. 58. Rödbena (jmf) täthet (par/km 2 ) -75 (t.v.) resp. -00 (t.h.). Tabell 132 resp Rödbena (jmf) täthet (par/km 2 ) -75 (t.v.) resp. -00 (t.h.). norra 0,12 0,26 0,50 0,32 mellersta 0,07 0,21 0,41 0,22 södra 0,06 0,23 0,24 0,17 totalt 0,08 0,23 0,43 0,24 norra 0,09 0,24 0,24 0,19 mellersta 0,01 0,07 0,28 0,11 södra 0,07 0,09 0,15 0,10 totalt 0,06 0,11 0,24 0,13 Här är tätheten ytterst låg och det gäller också stora delar av den mellersta delen av mellanskärgården. I den yttersta delen av denna region, på gränsen till ytterskärgården, ökar sedan tätheten högst avsevärt. Även om partätheten är högre i övriga delar av inner- och mellanskärgården är utbredningen också här ojämn. Det finns stora områden som har ytterst få par (t. ex. från Rådmansölandet upp till Väddö), men också sådana där partätheten är avsevärt högre. Exempel på det senare är öster om Blidö och Ljusterö samt vid Muskö. I ytterskärgården är skillnaderna inte lika stora. Rödbenan är ungefär lika vanlig i den norra och mellersta regionen, men tätheten sjunker till Tabell 134. Rödbena (jmf) beståndsförändring (%). norra -20,00-9,86-52,51-39,69 mellersta -80,00-66,67-31,67-52,36 södra 26,67-60,00-38,46-42,45 totalt -27,14-50,18-44,66-45,04 ungefär hälften i den södra. Här saknas också luckor i förekomsten, utbredningen är mer likformig. Norröra (1,05 par/km²), Svenska Högarna (0,89) och Sundaskären (0,88) som alla är belägna i den norra regionens mellersta och yttre del har de högsta tätheterna. Flertalet av de övriga 25 områdena med de högsta 116

27 Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård tätheterna är också belägna i ytterskärgården och resterande i mellanskärgården. Beståndsutveckling: -45 % Arten har minskat i hela skärgården. Bäst, relativt sett, har rödbenan klarat sig i innerskärgården där nedgången varit måttlig (27 %), om än från en redan låg nivå. I mellanskärgården har beståndet reducerats till hälften och minskningen har varit nästan lika stor i den yttre zonen. Ser vi på utvecklingen i nord-sydlig riktning finner vi än större skillnader. I innerskärgården har nedgången i norr varit något lägre jämfört med regionen i stort (20 %). I den mellersta delen har den minskat mycket kraftig (80 %) medan utvecklingen i den södra istället varit positiv (27 %). Även i mellanskärgården har minskningen varit mycket kraftig i den mellersta regionen (67 %), men nästan lika stor också i den södra. I norr har rödbenan å andra sidan bara minskat marginellt (10 %). I ytterskärgården har den negativa trenden varit mer likartad från norr till söder, ungefär en halvering (i norr) eller en tredjedel av beståndet har försvunnit. Utblick I Nordvästeuropa häckar rödbenan företrädesvis i anslutning till kusterna och den förekommer längs nästan alla kustavsnitt, bortsett från den södra delen av Östersjön. Det finns också en sammanhängande häckningsförekomst längs en stor del av den Skandinaviska fjällkedjan och arten häckar även i delar av Norges, Storbritanniens och Hollands inland. I Sverige häckar rödbenan tämligen allmänt till sällsynt längs kusten, från Bohuslän till Hälsingland samt åter från norra Ångermanland till Norrbotten. Rödbenan är en tämligen vanlig häckfågel i Europa. Antalet par har uppskattats till minst , varav i Sverige. Bortsett från i Finland, där beståndsutvecklingen varit positiv, har arten minskat i flertalet andra europeiska länder under senare tid. I Sverige bedöms utvecklingen ha varit måttligt negativ. Ekologi Längs den svenska kusten förekommer arten i första hand på gräsbevuxna strandängar, Tabell 135. Rödbena (jmf) skärgårdsområden rangordnade efter täthet (par/km 2 ) -75. skärgårdsområde täthet -75 täthet -00 yta (km 2 ) Stora Nassa 1,53 0,53 17 Svenska Högarna 1,44 0,89 9 Rammskären 1,41 0,12 17 Utöfladen 1,38 0,31 13 Hamnskär 1,15 0,38 26 Norröra 0,95 1,05 19 Åsmansboda 0,89 0,39 18 Hämtfjärden 0,85 0,23 26 Gillöga 0,80 0,60 15 Vidskär 0,75 0,13 24 Svartlöga 0,71 0,43 21 Spjutsten 0,68 0,14 22 Lillskärgården 0,67 0,17 12 Ut-Fredel 0,61 0,50 18 Ängskär 0,59 0,24 17 Gåssten 0,57 0,00 7 Kallskär 0,56 0,22 18 Söderarm 0,55 0,45 20 Vidinge-Kudoxa 0,53 0,00 15 Vidingsöra 0,53 0,00 15 men i skärgården häckar många par på låglänta, ofta små, öar med sanka partier. I skärgården hittar man den ofta i anslutning till mås- och tärnkolonier. Rödbenan födosöker på grunt vatten, företrädesvis på mjuka bottnar, men även i blöta partier på land. Rödbenan börjar normalt inte att häcka förrän vid två års ålder. Reviren besätts under april och början av maj. Kring månadsskiftet maj juni lägger honan fyra ägg i ett bo som vanligtvis är placerat i en grästuva. Båda föräldrarna hjälps åt att ruva. Äggen kläcks efter en knapp månad och ungarna lämnar nästan omedelbart boet. Honan överger strax därpå familjen och beger sig på flyttning medan hanen stannar kvar hos ungarna fram till dess de blir flygga efter ungefär en månad. Därefter drar även de söderut och i september har flertalet rödbenor lämnat oss för sydligare trakter. Vinterkvarteren är belägna i Västeuropa och kring Medelhavet. Födan består i huvudsak av allehanda smådjur som finns i vattnet; i första hand kräftdjur, snäckor, havsborstmaskar men också daggmaskar. Högsta kända ålder är 17 år. bd 117

28 artvis presentation Fotograf: Ulrik Bruun Drillsnäppa Actitis hypoleucos Drillsnäppan har minskat marginellt och något tydligt mönster i utvecklingen är svårt att tyda. I motsats till andra vadare är drillsnäppan påfallande anonym till både utseende och uppträdande. Den trivs bäst på steniga stränder och där skogen når ned till stranden. Den saknas därför nästan helt i ytterskärgården. Resultat: par Sammantaget registrerades drillsnäppa i 20 % av rutorna. Den huvudsakliga förekomsten finns i innerskärgården (0,41 par/km²), men tätheten är nästan lika hög i den mellersta zonen (0,35 par/km²). I den inre zonen kan enstaka rutor hysa flera par och som mest påträffades 7 par i en enskild ruta. I den karga ytterskärgården är drillsnäppan mycket fåtalig (0,06 par/km²) och de yttersta områdena kan helt sakna arten som häckfågel. Drillsnäppans huvudsakliga förekomst finns i inner- och mellanskärgården, men Tabell 136. Drillsnäppa -00 skärgårdsområden rangordnade efter täthet (par/km 2 ). skärgårdsområde täthet bestånd (par) yta (km 2 ) Arholma 1, Själbottna 1, Furusundsfjärden 1, Björkö-Arholma n:a 3, Norra Ljusterö 1, Ljusteröleden 1, Ängsö 1, Högmarsö 0, Spillersboda 0, Blidö södra 0, Hemmarö 0, Östra Lagnö 0, Ingmarsö 0, Ljusterö södra 0, Norröra 0, Gälnan 0, Hjälmö 0, Ljusterö östra 0, Norrfjärden 0, Singöfjärden södra 0,

29 Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård Tabell 137. Drillsnäppa -00 täthet (par/km 2 ) -00 norra 0,66 0,61 0,07 0,44 mellersta 0,21 0,27 0,03 0,20 södra 0,26 0,24 0,06 0,21 totalt 0,41 0,35 0,06 0,29 inventerat (km 2 ): 3 486,5 bestånd (par): täthet (par/km 2 ): 0,29 förekomst (km 2 ): 760 täthet (par/förekomst-km 2 ): 1,34 Karta 59. Drillsnäppa -00 täthet (par/km 2 ). 119