Boken är skriven av: Bengt Rolfer. De första hundra åren ( ) Förbundet i modern tid ( ) Finansförbundet i framtiden

Transkript

1

2 Den här skriften spänner över 125 år. Mycket har förändrats under den tiden i hela vårt samhälle, på arbetsmarknaden och inte minst inom bankerna och i den finansiella sektorn. De frågor som Svenska Bankmannaföreningen, senare Svenska Bankmannaförbundet arbetade för i slutet av talet och på tidigt på 1900-tal är i många avseenden de samma som vi i Finansförbundet har högst på vår agenda år Det var bland annat bankmännens pensionsvillkor som blev den samlande kraften vid bildandet av föreningen, och just våra pensioner är ju högaktuella också idag. Löner och anställningsvillkor kommer att vara viktiga frågor för Finansförbundet även när man firar nästa jubileum. Jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet tror och hoppas jag däremot kommer att vara uppnått långt innan dess. Det är dessutom den fråga där det hänt mest under förbundets historia. Från början fick kvinnliga banktjänstemän inte vara med i föreningen det blev tillåtet först Och det var inte förrän 1939 som kvinnorna inte längre tvingades sluta sin anställning i banken när de gifte sig! Så visst har det gått framåt. Det finns mycket att göra för Finansförbundet nu och i framtiden och jag är övertygad om att förbundet kommer att spela samma viktiga roll för medlemmarna och för hela den finansiella sektorn som vi gjort under de gångna 125 åren. Lillemor Smedenvall Mars 2012

3 Finansförbundet är ett av Sveriges allra äldsta fackförbund. Det bildades redan 1887 och hette från början Svenska Bankmannaföreningen firar förbundet sitt 125-årsjubileum. Det sker i en tid då finanssektorn står i centrum för den globala debatten. Herrarna som grundade föreningen för 125 år sedan skulle definitivt inte känna igen sig i det tempo och den miljö som dagens bank- och finansanställda arbetar i. Den inledande delen av den här jubileumsboken spänner över förbundets första 100 år. Det materialet bygger huvudsakligen på skriftliga källor och dokument, men också delvis på intervjuer med några av förbundets pensionerade förgrundsgestalter. Förbundets tidiga historia finns utförligt skildrad i boken Segrande samverkan av Gunnar Palmquist som kom ut till 75-årsjubileet. Jag har även haft nytta av Ingmar Edvardssons Historien om bankfacket från 1994.

4 Avsnittet om förbundets moderna historia bygger i hög utsträckning på intervjuer med folk som varit aktiva under den här tiden eller fortfarande är det. Givetvis har det också varit nödvändigt att gå till det skriftliga materialet för att kolla vissa uppgifter och händelseförlopp. Människan minns selektivt och inte alltid korrekt i alla detaljer. Jag hoppas och tror att jag fått med de viktigaste händelserna och att de är riktigt återgivna. Avslutningsvis försöker jag fånga upp den dagsaktuella debatten och blicka in i framtiden. Det är tydligt att Finansförbundet trots sina 125 år fortfarande har en viktig uppgift att fylla på flera plan. Många förtroendevalda vittnar om ett hårdnande fackligt klimat ute i företagen. Samtidigt står förbundet inför ett mycket viktigt vägval när jubileumskongressen ska behandla utredningen Finansförbundet 2020 om förbundets framtida förhandlingsstrategi. Ska förbundet vidga sig och teckna flera olika avtal inom finanssektorn eller ska man bli vid sin läst och hålla fast vid ett renodlat bankavtal? Det har varit en spännande resa att få fördjupa sig i förbundets långa historia. Lika stimulerande har det varit att försöka fånga upp den dagsaktuella debatten. Förhoppningsvis kan boken utgöra ett bra avstamp in i framtiden, vilken väg förbundet än väljer att ta. Bengt Rolfer i mars 2012

5 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet

6 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet Hur det hela började De första bankerna i Sverige såg dagens ljus på 1820-talet. Göteborgs Sparbank bildades 1820 och Stockholms Sparbank De första privatbankerna var Skånska Privatbanken i Ystad (1830) och Wermlands Provincialbank (1832). I mitten av 1880-talet hade 28 banker tillstånd att bedriva verksamhet. För många, i synnerhet inom sparbankerna, var bankarbetet ännu en bisyssla. Inom affärsbankerna fanns vid denna tidpunkt omkring 800 anställda. På arbetarområdet hade just de första fackliga organisationerna bildats. Samtidigt väcktes bland andra grupper intresse för sammanslutningar av mer sällskaplig karaktär med yrket som gemensam grund. Det var också denna organisationsform som bankmannakåren till en början slog in på. Det allra första mötet i denna fråga ägde rum den 12 november 1887 då 41 bankmän från tio kreditinstitut i Stockholm samlades för förberedande överläggningar om bildande af en bankförening. En kommitté tillsattes för att utarbeta stadgar. Föreningens syfte skulle vara att rådgöra om gemensamma angelägenheter samt åtnjuta fördelarna af umgänge med yrkeskamrater. En månad senare, den 12 december 1887, ägde ett nytt möte rum på Hotel Phoenix i Stockholm där 44 bankmän beslutade att bilda Svenska Bankmannaföreningen..

7 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet Föreningens tre första decennier En av den nya föreningens första stora uppgifter var att värva medlemmar. Redan i januari 1888 fanns färdigtryckta listor för detta. År 1901 hade föreningen 391 medlemmar. Samma år fanns 1090 manliga och 340 kvinnliga banktjänstemän i landet, men endast män kunde bli medlemmar. Även om det i första hand var en yrkesförening hade man ända sedan starten i viss utsträckning ägnat sig åt anställningsvillkor. En av de första frågorna på dagordningen var en understödsfond och en sådan bildades procent av medlemsavgiften tillfördes fonden som utbetalades vid tillfällig sjukdom eller oförvållad arbetslöshet. Pensionsfrågan diskuterades också tidigt, men det skulle dröja många decennier innan det kom ett genombrott. Yrkesutbildning var en intressefråga som dök upp tidigt. Under 1890-talet hölls bland annat föreläsningar om nationalekonomi i föreningens regi och kurser i engelska anordnades. Kontorens tekniska hjälpmedel som exempelvis räknemaskinen engagerade också föreningen.

8 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet Föreningens tre första decennier I takt med att medlemstalet steg och aktiviteterna blev fler växte behovet av en egen lokal och 1903 kunde Svenska Bankmannaföreningen tillsammans med Försäkringsföreningen disponera en lokal på Blasieholmen i Stockholm. Lokalen, som även innehöll ett bibliotek, blev en viktig samlingspunkt för bankmannakåren och främjade inte minst det sällskapliga umgänget sades kontraktet upp och Bankmannaföreningen flyttade till egna lokaler på Beridarebansgatan antog föreningen ett program där ändamålet med föreningen lades fast och beslut fattades om vilka förmåner föreningen skulle erbjuda sina medlemmar. Ännu var tiden inte mogen för att ta upp frågan om löner och anställningsvillkor. En ny och viktig förmån som beslutades var att utge en tidskrift och i januari 1911 kom första numret av Svenska Bankmannaföreningens Tidskrift. En milstolpe passerades 1911 då kvinnliga banktjänstemän fick rätt att bli medlemmar. Föreningen hade fortsatt att växa och fick 1915 sin tusende medlem var medlemsantalet uppe i över 2 000, varav ett hundratal var kvinnor. Året därpå skulle föreningen ombildas från en yrkessammanslutning till en facklig organisation.

9 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet Från sällskapsklubb till fackförening Arbetsvillkoren i bankerna runt förra sekelskiftet var med den tidens mått relativt tillfredsställande, vilket bidrog till att många inom bankmannakåren såg med misstro på arbetarnas fackliga kamp. Men i samband med första världskrigets dyrtidsår skedde en revolutionerande försämring av levnadsstandarden. Flera tjänstemannagrupper började inse behovet av en organisation som på allvar kunde skydda deras intressen och bankmannakåren hörde till de mest framträdande. Under slutskedet av kriget blev läget allt mer spänt. Lönerna låg kvar på förkrigsnivå samtidigt som arbetsuppgifterna i bankerna svällde. Missnöjet med bankernas lönepolitik växte ute i landet och utlöste krav på fackliga åtgärder för att skapa bättre anställningsvillkor. På Bankmannaföreningens representantskap 1918 ställdes frågan om föreningens inriktning på sin spets. I mars året därpå anordnade föreningen ett möte på Östermalm i Stockholm som lockade cirka 1200 deltagare. Mötet dominerades av frågan om dyrtidens inverkan på bankmannakårens sociala och ekonomiska ställning. Det resulterade i en enhälligt antagen resolution med krav på kompensation för de urholkade lönerna. Kravet riktades till direktionerna i samtliga landets banker. Den 6 mars 1919 betecknas därför som dagen för föreningens övergång till en rent facklig organisation.

10 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet Från sällskapsklubb till fackförening Östermalmsmötet kom att få omedelbara konsekvenser för föreningens fortsatta arbete. Vid representantskapet i maj samma år beslutades om en avgiftshöjning från fem till tolv kronor per år för att stärka organisationen. Den gamla styrelsen ställde sina platser till förfogande och dessutom inrättades en tjänst som ombudsman. Medlemstillströmningen slog rekord och 1920 uppnåddes toppnoteringen 5500 medlemmar, vilket motsvarade 90 procent av kåren bytte också föreningens tidskrift namn till Bankvärlden och omvandlades till ett kamporgan för fackliga intressen. En fråga som för första gången togs upp vid ingången av 1920-talet var förhandlingsrätten. Den fick dock ingen snabb lösning, tvärtom. Bankerna motsatte sig kravet och det skulle dröja långt mer än ett decennium innan den fick sin lösning och då skedde det lagstiftningsvägen.

11 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet Från sällskapsklubb till fackförening von Zeipel tar befälet Till tjänsten som ombudsman hade bankkamrer Viktor von Zeipel utsetts. Han var tidigare ordförande i föreningens centralstyrelse. von Zeipel var en orädd och initiativrik person och en framstående talare och debattör. Han hade en mycket stark ställning i föreningen och var mer än någon annan förgrundsfiguren för framväxten av det som idag är Finansförbundet. Viktor von Zeipel insåg att bankmannakåren på egen hand var för liten för att knäcka frågan om förhandlingsrätt och tog därför initiativ till att samla tjänstemannagrupperna till en gemensam aktion för att försöka få till stånd en lagstiftning. Även i denna roll kan von Zeipels insatsers betecknas som banbrytande. Fortfarande rådde svåra tider för de bankanställda och inte heller i fråga om lönekompensation och återställande av levnadsstandarden till hur den var före kriget var bankerna medgörliga. Den nya fackföreningens första period kännetecknades därför i stor utsträckning av svåra slitningar. Reallönerna fortsatte att falla och allt fler banktjänstemän började tvivla på föreningens möjlighet att tillvarata deras intressen. Medlemstalet började sjunka kraftigt och inte förrän vid slutet av 1920-talet steg siffran tack vare en landsomfattande kampanj åter upp mot 5000 medlemmar.

12 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet Från sällskapsklubb till fackförening von Zeipel tar befälet I försöken att nå framgång för kraven på högre löner genomförde föreningen en stor löneutredning. Med stöd av denna utarbetades 1929 för första gången minimilönetariffer grundade på levnadskostnadsberäkningar. Tarifferna skulle, om bankerna antog dem, leda till betydande löneökningar. Och de fick effekt. Följande år beviljade storbankerna relativt stora lönehöjningar för att undanröja de svåraste missförhållandena, främst för den yngre personalen. Men mycket kvarstod att göra. En annan fråga som föreningen hade att brottas med under 1920-talets depressionsår var anställningstryggheten. Något samarbete med bankerna var det inte tal om, men föreningens arbete för att skydda de anställda från uppsägning vann respekt både bland medlemmar och bankledningar och rönte viss framgång. Även arbetstidsfrågan aktualiserades under den här perioden. Malmödistriktets filialförening hade fått gehör för ett förslag om tidig stängning på lördagar. Idén spred sig och ledde successivt till lediga helgdagsaftnar och tidigare lördagsstängning. Föreningen var tidigt öppen för att få in impulser och erfarenheter utifrån och 1922 togs de första internationella kontakterna. Det ledde till att en nordisk bankmannakongress hölls följande år i Göteborg med deltagare från Danmark, Norge och Sverige. I våra grannländer var frågan om förhandlingsrätt redan löst på ett tillfredsställande sätt, vilket tjänade som inspiration för de svenska deltagarna. En annan huvudfråga på denna första nordiska kongress var pensionerna. I ett gemensamt uttalande fastslogs att pension är uppskjuten lön och att avsättningar till pensionering ska ske successivt.

13 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet Från sällskapsklubb till fackförening Pension och arbetslöshetsunderstöd Strax därpå skulle det också börja röra på sig i frågan om tjänstemännens pensionsvillkor. Bankmannaföreningen - och inte minst ombudsman Viktor von Zeipel - hade insett att man behövde samarbeta med andra tjänstemannaorganisationer för att nå ökad slagkraft. Pensionsfrågan var lämplig för ett sådant samarbete bildades Tjänstemannasammanslutningarnas pensionskommitté (TPK) av åtta föreningar med tillsammans cirka medlemmar. Kommitténs krav på pensionsutfästelsernas utformning kom att få stor betydelse och bar frukt i samband med att Sveriges Privatanställdas Pensionskassa (SPP) etablerades På ett liknande sätt hade Bankmannaföreningen tagit initiativ till ett samarbete till skydd för de arbetslösa bildades Tjänstemannaorganisationernas arbetslöshetskommitté (TAK) av ett stort antal organisationer. Uppgiften var att registrera arbetslösa, att förmedla jobb och att ge understöd. TAK:s verksamhet kan ses som en föregångare till den statliga arbetslöshetsförsäkring som infördes på 1930-talet. Tillkomsten av TAK och TPK banade väg för ett bredare och mer organiserat samarbete mellan tjänstemannaorganisationerna. Efter ett initiativ av Bankmannaföreningens ordförande Nils Halldau och ombudsman Viktor von Zeipel bildades 1929 den så kallade Daco-kommittén med representanter för nio organisationer. Två år senare bildades De anställdas centralorganisation (Daco) med Viktor von Zeipel som ordförande. Senare under 1930-talet bildades en motsvarande organisation för förbund med offentliganställda slogs dessa båda ihop till den nya centralorganisationen TCO.

14 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet Från sällskapsklubb till fackförening Kampen för förhandlingsrätt 1920-talet kan mot denna bakgrund betecknas som den grundläggande uppbyggnadsperioden i Bankmannaföreningens och tjänstemannarörelsens historia. Men den avgörande frågan kvarstod. Förhandlingsrätten hade inte erkänts av arbetsgivarna och tiden var ännu inte mogen att lösa den lagstiftningsvägen. Även här skulle Bankmannaföreningen komma att ha ett finger med i spelet för att finna en lösning. Sedan det visat sig omöjligt för arbetsgivarna att gå med på förhandlingsrätt beslöt föreningen 1930 att vända sig till riksdagen. Man fann en lämplig riksdagsman att lägga fram en motion som antogs av riksdagen. Ett första steg mot lagstiftning om förenings- och förhandlingsrätt var taget. Daco-kommittén fortsatte att göra framstötar för att regeringen skulle tillsätta en utredning om förenings- och förhandlingsrätt, vilket också skedde Utredningen tog god tid på sig. Under tiden höll Daco frågan vid liv genom att avkräva de politiska partierna och enskilda riksdagsmän besked om hur de såg på frågan. När lagen till sist antogs 1936 var det en stor dag för Viktor von Zeipel som i mer än femton år kämpat för tjänstemännens förhandlingsrätt.

15 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet Från sällskapsklubb till fackförening Kampen för förhandlingsrätt Han avgick nu med ålderns rätt både som ombudsman i Bankmannaföreningen och som ordförande i Daco. Ny ombudsman blev Sven Hallnäs som kom att stanna 27 år denna post och blev därmed ytterligare en legendarisk företrädare för förbundet. Inför att den nya lagen skulle träda i kraft på nyåret 1937 inbjöd ledningarna för affärsbankerna Bankmannaföreningen till ett informationsmöte. Beskedet var att bankerna nu beslutat gå med på förhandlingar. De utlovade också en undersökning av bankpersonalens anställningsförhållanden. Strax därpå konstituerades Bankernas förhandlingsorganisation (BFO). Äntligen var förhandlingsrätten i bankerna erkänd. Förhandlingarna kunde börja. Resultaten de första åren var blygsamma. Det var ännu långt kvar till enhetliga anställningsvillkor för hela kåren. På områden som arbetstid, semester och lön under sjukdom gällde det främst att få till stånd förbättringar i de företag som hade sämst villkor för att på sikt underlätta för ett riksomfattande kollektivavtal. Föreningen koncentrerade sig i övrigt på att få upp de årliga tilläggen enligt minimilönetarifferna och att få bukt med den värsta underbetalningen. En utjämning kunde också noteras fram till 1939 då en ny krisperiod inleddes i samband med krigsutbrottet.

16 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet Mot det första kollektivavtalet De årliga förhandlingarna fortsatte trots kriget och ledde till ett stigande fackligt intresse. Årsmötena var välbesökta och medlemsantalet fortsatte öka. I början av 1940-talet hade föreningen över 6000 medlemmar av vilka en fjärdedel var kvinnor. Tillströmningen av kvinnor i bankerna hade för övrigt skjutit fart sedan en otidsenlig orättvisa förpassats ur tiden tack vare en ny lag Fram till dess var kvinnliga banktjänstemän tvungna att sluta sin anställning när de gifte sig. Bankmannaföreningens representantskap hade 1937 ställt sig bakom kvinnornas krav på att få en ändring till stånd, men hade tidigare inte drivit frågan särskilt aktivt. Den allmänna opinionen var dock på bankkvinnornas sida. För att få ökad tyngd i förhandlingarna var det nödvändigt att stärka föreningens lokala närvaro och att bygga upp ett nät av förtroendemän över hela landet. Vid 1943 års representantskap beslutades om en omorganisation så att de tidigare filialföreningarna gjordes om till distrikt och att klubbar bildades vid de större kontoren. Samtidigt ändrades föreningens namn till Svenska Bankmannaförbundet.

17 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet Mot det första kollektivavtalet Bankmannakåren hade radikaliserats och samtidigt hade förbundets ekonomiska styrka påtagligt förbättrats. En kraftmätning med arbetsgivarna ryckte allt närmare. Det stod klart inte minst i 1946 års förhandlingar då motsättningarna mellan parterna var stora. Förhandlingarna gällde praktiskt taget hela komplexet av anställningsvillkor. Då inget resultat kunde uppnås varslade förbundet för första gången om strejk. Den uppkomna situationen innebar ett generalprov för förbundet och dess organisation. Stödet från medlemmarna var gott. Vid ett möte i Konserthuset i Stockholm en vecka innan strejken skulle bryta ut deltog var fjärde medlem eller 1700 personer. Även pressen och bankernas kunder uttalade sitt stöd för aktionen. Sammantaget blev det för mycket för BFO som tillmötesgick flera av förbundets krav för att slippa strejken. Det skedde dock först sedan en medlingskommission lagt fram förslag till kollektivavtal. För Bankmannaförbundet blev uppgörelsen en framgång vad gällde såväl löner som pensions-, sjuklöne- och arbetstidsfrågor. Efter uppgörelsen med BFO inriktade sig förbundet på att få till stånd motsvarande avtal för sparbankernas personal. Antalet medlemmar i sparbankerna hade länge varit begränsat, men i och med att föreningen omvandlats till mer av en facklig organisation med anställningsvillkor på programmet hade intresset ökat också där. I januari bildade sparbankerna en egen förhandlingsorganisation. Även på det här området blev förhandlingarna hårda. Det krävdes ånyo strejkvarsel och medling. Resultatet blev i stort sett detsamma som i avtalet med affärsbankerna.

18 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet och 60-talen Vid ingången av 1950-talet var i stort sett alla förbundets verksamhetsområden täckta av kollektivavtal. Under det följande decenniet satsade förbundet främst på att höja lönerna för yngre tjänstemän och på löneutjämning mellan könen. Det lyckades delvis var begynnelselönerna lika för kvinnor och män och de särskilda kvinnolönetarifferna kunde slopas. Men slutlönen var fortfarande betydligt högre för männen. När det gällde sjuklöne- och pensionsbestämmelserna innebar 1950-talet genomgripande förändringar, dels genom den nya allmänna sjukförsäkringslagen från 1955, dels genom lagstiftningen om allmän tilläggspension (ATP) från Dessa båda lagkomplex innebar förhandlingar för att samordna de allmänna förmånerna med dem som redan gällde i bankerna. Förhandlingarna kunde genomföras relativt smärtfritt. Däremot hettade det till i arbetstidsfrågan, närmare bestämt om lediga lördagar och kvällsöppet. Frågan om kvällsöppet löstes i början av 1959 i en uppgörelse som slog fast att kvällstjänstgöring endast ska ske frivilligt och ersättas särskilt. Kravet på lediga lördagar, i första hand på sommaren, blev svårare att lösa och det krävdes ett strejkvarsel för att lyckas. Lediga lördagar var en stor fråga på 60-talet. Vi stötte på hårt motstånd från arbetsgivarna, speciellt från sparbankerna och jordbrukskassorna. Över min döda kropp, sa en sparbanksdirektör, minns Magnus Neuberg, som arbetade på förbundskansliet från 1963 till Ett litet genombrott kom 1961 då bankerna gick med på sex lediga sommarlördagar. Under de följande åren utökades antalet lediga lördagar successivt och 1966 var det helt slut jobbat på lördagar.

19 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet Samverkan med bankerna Trots de många stridsfrågor som här redovisats finns det också exempel på samverkan mellan förbundet och arbetsgivarna. Allra tidigast förekom detta på utbildningsområdet. Redan under tidigt 1900-tal ordnades speciella kurser för bankpersonalen. I första hand rörde det sig om olika former av yrkesutbildning. Under 1940-talet tog samverkan fastare former genom en formell överenskommelse bildades en partsgemensam delegation med uppgift att presentera en omfattande kursverksamhet för affärsbankernas personal. Kurserna bedrevs i samarbete med Hermods och blev succéartade. I den första korrespondenskursen i bankteknik 1948 deltog 1500 banktjänstemän. Kursutbudet utökades successivt med bland annat högre bankkurs, engelska för bankmän, maskinskrivning och kassörskurser. Även i sparbankerna och jordbrukskasserörelsen bedrevs yrkesutbildning för personalen. Ett annat uttryck för samarbete var det avtal om företagsnämnder som tecknades med BFO 1949 och strax därpå även på övriga avtalsområden. Nämnderna sammanträdde fyra gånger per år för att diskutera gemensamma angelägenheter. Till en början handlade det mycket om trivselfrågor, men efterhand avhandlades även sociala och tekniska frågor, säkerhet och utbildning. Men företagsnämnderna var bara början. En fördjupad diskussion om medbestämmande och företagsdemokrati tog fart på 1970-talet.

20 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet och 80-talen I början av 1970-talet inleddes en händelserik period på svensk arbetsmarknad och finanssektorn var inget undantag. Avtalsförhandlingarna var mycket hårda och ledde ofta till medling och konfliktvarsel. Redan i 1970 års förhandlingar tvingades förbundet varsla om strejk vid affärsbankerna. Industritjänstemannaförbundet (SIF) hade på grund av det samhällsekonomiska läget träffat ett femårsavtal som förutsattes bli vägledande även för andra grupper, men detta ville Bankmannaförbundet inte finna sig i. Förbundet gick ut med betydligt högre krav och arbetsgivarna svarade med ett lockoutvarsel. Det slutade dock med att parterna enades om ett treårsavtal i nivå med SIF-avtalet. Uppgörelsen mötte våldsam kritik bland medlemmarna, men i backspegeln skulle det visa sig att avtalet var bra. Förhandlingen var betydelsefull av ett annat skäl, eftersom den för första gången ledde fram till ett gemensamt avtal för hela branschen. Magnus Neuberg, som då var ny chef för förhandlingsavdelningen, berättar: Vi förhandlade på alla tre sektorerna samtidigt. Alla gick till medling och medlarna Jarl Hjalmarsson och Härje Stenberg menade att alla skulle göra upp samtidigt. Det låg också i vårt intresse, vi tyckte att det skulle vara samma förutsättningar i affärsbanker, sparbanker och föreningsbanker. Avtalet blev inte i nivå med vad vi önskade, men det banade väg för ett gemensamt avtal för hela branschen. Avtalet innebar också en öppning för en viktig organisationsförändring på arbetsgivarsidan gick BFO ihop med Sparbankernas förhandlingsorganisation och bildade Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation (BAO). Ett par år senare anslöt sig också arbetsgivarna inom jordbrukskassorna - eller föreningsbankerna som de nu börjat kallas.

21 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet och 80-talen Den första riktiga strejken Det skulle dröja till 1981 innan den första riktiga strejken bröt ut i bankerna. Återigen var en bidragande orsak att jättarna på svensk arbetsmarknad ville hålla i taktpinnen. LO och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) träffade ett avtal som de menade skulle vara normgivande även för andra grupper och BAO visade ingen vilja att ta eget ansvar för löneutvecklingen på bankområdet. När en medlingskommission efter månader av resultatlösa förhandlingar kom med ett bud så var det sämre än vad förbundets förhandlare hade kunnat föreställa sig. Svaret blev ett omedelbart nej och den sedan tidigare varslade strejken utlöstes den 28 april Strejken fick ett enormt gensvar bland medlemmarna och stridsviljan var stor medlemmar eller nästan en tredjedel av medlemskåren deltog i strejkmöten. Sympatiuttalanden strömmade in från andra fackliga organisationer och allmänheten visade förståelse för förbundets åtgärder. Efter tre dagars strejk kallades parterna till nya förhandlingar. Det visade sig då att BAO blivit betydligt mer resonabla. Strejken avblåstes och efter ytterligare en tids förhandlingar skrev parterna på ett tvåårsavtal som gav lönehöjningar på 11,5 procent. Förbundets förste ombudsman Lennart Lundgren konstaterade att konflikten hade gett resultat och pressat upp lönerna med drygt två procent jämfört med vad andra fått.

22 - Hur det hela började - Föreningens tre första decennier - Från sällskapsklubb till fackförening - Mot det första kollektivavtalet talen - Samverkan med bankerna och 80-talen - Internationell verksamhet och 80-talen Den första riktiga strejken Sten Nohrborg som var förhandlare på BAO innan han blev vd där 1994 har mest positiva minnen från umgänget med Bankmannaförbundet, även om det stundtals var hårda tag. Och i Lennart Lundgren såg han tuff motståndare. Jag blev varnad för honom, det sades att han kunde läsa en text uppochner och han var en mycket skicklig matematiker. Senare kom Rolf Blom och Karl-Erik Svensson. De var ett tandempar och mycket tuffa motståndare i förhandlingarna, men på det personliga planet hade vi ett väldigt gott förhållande, säger Nohrborg.