Familjen hortensiaväxter, Hydrangeaceae,

Transkript

1 Schersminer, hortensior och deutzior Är du bekant med gordonscherminen? Den är en av tre arter som brukar rapporteras som doftschersmin. Thomas Karlssons genomgång av herbarie materialet har i ett slag fördubblat antalet hortensiaväxter i Norden. THOMAS KARLSSON Familjen hortensiaväxter, Hydrangeaceae, representeras i Norden av tre släkten, deutzior Deutzia, schersminer Philadelphus och hortensior Hydrangea. De är sommargröna buskar (ett par hortensior är små träd) med enkla, motsatta, sågade blad utan stipler. Ingen art är spontan hos oss; det rör sig om kvarstående eller tillfälligt förvildade prydnadsbuskar. Men även dessa ingår i den vilda floran, och det har ett stort kulturhistoriskt intresse att hålla reda på vilka arter som finns, var de växer, och när och hur de kom hit. Schersminer är rätt vanliga till exempel vid ödetorp och andra övergivna bosättningar; hortensior och deutzior ser man mindre ofta. Liksom många andra förvildade vedväxter har hortensiaväxterna försummats av tidigare floraförfattare i Norden. Ofta har bara en art av varje släkte nämnts (om ens det), och eftersom man inte vet att det finns problem blir mycket lite samlat. Det finns dock ett par undantag. I södra Norge, i provinserna Vest-Agder och Aust-Agder, har Per Arvid Åsen och medarbetare dokumenterat kulturväxterna vid äldre bebyggelse, i Skåne har man samlat schersminer ganska flitigt under fältarbetet för den senaste landskapsfloran, och i Finland har Maarit Kyöstilä (1989) arbetat intensivt med schersminerna. Med denna artikel vill jag väcka intresset för dessa växter. Familjen är aktuell för behandling i Flora Nordica, och jag hoppas att nya insamlingar ska förbättra kunskapsläget. Det är troligt att fler kvarstående och förvildade arter finns att upptäcka. Biologiska iakttagelser, till exempel om frösättning och spontan spridning, är mycket intressanta, liksom uppgifter om odling av de olika arterna och sorterna i olika tider och områden. Jag har gått igenom materialet i de flesta större nordiska herbarierna: Atlas Flora Danica, Köpenhamn (C), Århus (AAU), Lund (LD), Oskarshamn (OHN), Norrköping, Göteborg (GB), Stockholm (S), Uppsala (UPS), Umeå (UME), Kristiansand (KMN), Bergen (BG), Trondheim (TRH), Helsingfors (H), Åbo (TUR, TURA), Vasa (VOA) och Uleåborg (OULU). Kartorna är gjorda enligt Flora Nordicas rutiner. I detta fall visar de naturligtvis inte utbredningen av arterna utan bara varifrån det finns dokumenterade fynd utanför odling. Stor symbol anger högre frekvens (mer än tio lokaler), struken symbol att inga fynd gjorts efter Lokallistorna är summariska; detaljer kommer på Flora Nordicas hemsida ( Länder och provinser förkortas som i floran (t.ex. Jonsell 2004); åtminstone förkortningarna av länderna och de svenska provinserna torde vara intuitivt begripliga. A. Deutzia Thunb. deutzior Beskrivning. Alla deutzior har stjärnhår på bladen och i blomställningarna. Stjärnhåren har ett kort skaft och 3 12 strålar som spretar ut stjärnlikt i horisontalplanet. De är små men syns tydligt i lupp, och de gör att bladytan känns sträv. Rikligast är de på bladöversidorna och på fruktämnet. Blommorna sitter i vippor i grenspetsarna; de saknar doft. Kronbladen är fem, vita eller skära, fria. Ståndarna är tio, de fem inre kortare. Ståndarsträngarna är i regel plattade och utdragna i två flikar, en på varje sida om ståndarknappen. Hos vissa arter har flikarna förenats, så att det ser ut som om ståndarknappen sitter mitt på ett extra kronblad. Stiften är 3 4, långa, fria. Blomningen infaller under tidig högsommar. Deutzior förväxlas ibland med schersminer. Men blommorna är mindre och lite mera klocklika än hos schersminer, och bladens sidonerver är jämnt fördelade (hos schersminer utgår de nära bladbasen). SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 99

2 KARLSSON Nyckel till släktena 1 Blad med små stjärnhår (rikliga åtminstone på översidan) som gör dem starkt sträva.. A. Deutzia Blad kala eller med vanliga hår, ej starkt sträva Blad med 1 2 par starka sidonerver som börjar nära basen och går båglikt mot spetsen; alla blommor stora, med ståndare och pistiller... B. Philadelphus Blad fjädernerviga med jämnt fördelade sidonerver; blomställningar med två slags blommor, dels skyltande och sterila, dels oansenliga och fertila... C. Hydrangea Karaktärer. Artskiljande är antalet strålar i stjärnhåren (olika antal på bladets översida och undersida!), hur tätt stjärnhåren sitter, blomställningens form (axlik, pyramidlik eller brett kvastlik), hur kronbladen ligger i knopp (kant i kant, med invikta kanter eller överlappande), blomfärg och ståndarnas utformning. Belägg bör vara samlade i tidig blom, så att man kan kontrollera ståndarna och kronbladsläget i knopp. Taxonomi. Släktet beskrevs först från Japan av Thunberg (1781). Det omfattar cirka 60 arter, fyra i Mexiko, resten i Ostasien. Man upptäckte deras prydnadsvärde redan under tidigt 1800-tal och började under 1800-talet också korsa fram nya och spektakulära sorter. Särskilt Lemoines plantskola i Nancy i nordöstra Frankrike lanserade många arthybrider och selektioner av Deutzia; den exakta härstamningen är oftast okänd. På grund av hybriderna och de delvis svårbedömda artkaraktärerna är bestämningen ofta besvärlig. Den enda monografin är på ryska och endast nyckeln finns översatt (Zaikonnikova 1966, 1975). Vid identifieringen har man större nytta av Flora of China (Shumei m.fl. 2001), som tar upp de flesta arterna och har goda beskrivningar på engelska. Många hybrider presenteras i The European garden flora (McKean 1995). Översikt. Strävdeutzia Deutzia crenata är den deutzia som oftast påträffas som kvarstående. Man känner igen den på de täta, cylindriska blomställningarna med vita eller ljust skära, kortskaftade blommor, och på att bladen är helbräddade eller bara svagt tandade. Andra viktiga karaktärer är att foderbladen är ungefär lika långa som breda, att fruktämnet är helt täckt av stjärnhår, och att stjärnhåren på bladundersidorna har 7 12 armar. Blommorna är ofta fyllda. Strävdeutzian har ofta kallats för D. scabra Thunb., men det namnet tillhör en annan art som nästan aldrig odlas, och som har fått det svenska namnet thunbergdeutzia. Den skiljer sig från D. crenata bland annat genom att ståndarsträngarna saknar sidoflikar och genom att stjärnhåren på bladens undersida har 3 4 strålar. Av de övriga arterna finns det bara enstaka fynd. Bruddeutzia D. gracilis och dess hybrid rikblommig deutzia D. lemoinei har glesare blomställningar med mera långskaftade blommor, smalare och mera tydligt tandade blad, och glesare stjärnhårighet (särskilt gles på bladundersidor och blomskaft). De är vitblommiga. Purpurdeutzia D. purpurascens och dess hybrid klockdeutzia D. kalmiiflora har också yviga blomställningar men mörkare skära blommor där foderbladen är mycket längre än breda. Deutzia corymbosa R. Br. ex G. Don har publicerats från S Sk Stora Köpinge (Tyler m.fl. 2007), men belägget finns inte tillgängligt och uppgiften kan därför inte verifieras. Arten, som kommer från Himalaya, har vita blommor i rika, glesa blomställningar. Stjärnhåren på bladöversidorna har 5 7 relativt korta armar, de på undersidan har Deutzia crenata Siebold & Zucc. strävdeutzia Synonym: D. scabra fel använt Beskrivning. Till 2 m. Blommande skott rödbruna; på äldre skott lossnar barken i flak. Bladskaft 3 6 mm. Bladskivor på blommande skott 4, cm, äggrunda eller brett lansettlika, med oftast avrundad bas (någon gång brett killik eller svagt hjärtlik) och tillspetsad topp (med insvängda kanter). Bladkanter nästan helbräd- 100 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

3 HORTENSIAVÄXTER Nyckel till Deutzia 1 Blommor vita eller ljust skära; foderblad ungefär lika långa som breda... 2 Blommor mörkt skära; foderblad ungefär dubbelt så långa som breda Bladundersidornas stjärnhår rikliga, med 7 12 strålar; blomskaft 3 6 mm D. crenata Bladundersidornas stjärnhår sparsamma, med 4 6 strålar; blomskaft 5 12 mm Bladöversidorna med 3- och 4-stråliga stjärnhår D. gracilis Bladöversidorna med 4- och 5-stråliga stjärnhår D. lemoinei 4 Yttre ståndare treflikiga, inre kronbladslika med knapparna fästa mitt på insidan D. purpurascens Alla ståndare treflikiga D. kalmiiflora dade eller med små, nästan trådlika tänder som ofta är tryckta till bladkanten. Bladytor rikligt stjärn håriga; översidans stjärnhår med 4 6 strålar, undersidans med 7 12 strålar. Blomställningar 5 12,5 3 6,5 cm (längd/ bredd 1,5 3,5); i regel har några av blomställningens stjärnhår en förlängd, uppåtriktad stråle. Blommor lutande, ofta fyllda; blomskaft 3 6 mm, med rikliga stjärnhår. Fruktämne 2,4 3,6 mm, med rikliga brunaktiga stjärnhår. Foderblad triangulära, 1,5 2,8 1,8 3,2 mm (längd/bredd 0,7 1,1), med rikliga vitaktiga stjärnhår. Kronblad vita eller utvändigt blekrosa, smalt spatellika, mm (i fyllda blommor mindre, ,5 4 mm), i knopp med invikta kanter (utsidorna berör varann). Ståndare med utåt- eller snett uppåtriktade sidoflikar (i fyllda blommor är ståndarna mer eller mindre omvandlade till kronblad). Stift 3 4 ( 5), längre än ståndarna. Förekomst. Odlad åtminstone sedan senare delen av 1800-talet. Granskat material: D NJy Ålestrup 2000, VJy Holsted 2002, ØJy Anholt 1980, Århus 2002, SJy Bov 1997, Sønderborg 2002, Østerby 1997, Sjæ 5 fynd, det första N AA Birkenes 2002, Froland 1999, Grimstad 2002, VA Farsund 1998, Kristiansand 2001, Mandal 1963, Ho Bergen S Sk åtskilliga fynd, det första 1945, Bl Elleholm 1998, Hl Halmstad 2008, Klm Hallingeberg 1985, Kalmar 1995, SmI Älghult (Fröseke) 1998 och senare, BhG Göteborg Arten kommer från Japan. Variation. Blommorna kan vara enkla eller fyllda. Fyllda och ofyllda former påträffas ungefär lika ofta. 2. Deutzia gracilis Siebold & Zucc. bruddeutzia Beskrivning. Bladskaft 6 10 mm. Bladskivor på blommande skott ,5 cm, lansettlika, med killik bas och långt tillspetsad topp. Bladkanter tydligt sågade. Bladöversidor med ganska rikliga 3 4-stråliga stjärnhår. Bladundersidor med glesa till ytterst sparsamma 4 6-stråliga stjärnhår. Fa Strävdeutzia Deutzia crenata. JM BI Sb SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 101

4 KARLSSON Blomställningar cm, 1 2 gånger så långa som breda. Blomskaft tunna, 5 12 mm, kala. Fruktämne 1,8 2,6 mm, med strödda stjärnhår. Foderblad triangulärt äggrunda, 1,2 2 1,2 2 mm (0,8 1,2 gånger så långa som breda), kala. Kronblad vita, elliptiska, ,5 7,5 mm, i knopp kantlagda (kanterna berör varann). Ståndare med tandlika sidoflikar. Förekomst. Bruddeutzian har odlats åtminstone sedan 1890, men är bara funnen en gång i det fria, i F U Helsinki 1971 (odlingsrest). Den kommer från Japan. 3. Deutzia lemoinei Bois rikblommig deutzia Ytterst lik bruddeutzia D. gracilis (se ovan), men blomställningarna är rikblommigare och bredare (nästan lika breda som långa), bladöversidans stjärnhår har 4 5 strålar, undersidans 5 8 strålar. I knopp täcker ett par av kronbladen kanten på sin granne. Förekomst. Två fynd: D Sjæ Hillerød 1984 (skräpmark), Slagelse 2003 (odlingsrest). Rikblommig deutzia är sannolikt en hybrid mellan bruddeutzia och småblommig deutzia D. parviflora Bunge. 4. Deutzia purpurascens (Franchet ex L. Henry) Rehder purpurdeutzia Beskrivning. Bladskaft 6 10 mm långa. Bladskivor på blommande skott 6 8 2,5 4 cm, äggrunda, med avrundad bas och plötsligt tillspetsad topp. Bladkanter tydligt sågade. Bladöversidor med strödda 4 5-stråliga stjärnhår. Bladundersidor med ganska rikliga 6 10-stråliga stjärnhår; några av stjärnhåren har en förlängd, uppåtriktad stråle. Blomställningar cm, ungefär lika långa som breda. Blomskaft tunna, 8 13 mm, med strödda stjärnhår. Fruktämne 2,4 3,4 mm, med ganska rikliga stjärnhår. Foderblad lansettlika eller brett avlånga, 3,4 4,8 1,5 2,2 mm (längd/ bredd 1,6 2,3), med strödda stjärnhår. Kronblad mörkrosa, ,5 9 mm, i knopp med invikta kanter (utsidorna berör varann). Ståndare olika, de yttre med två långa, snett uppåtriktade flikar, de inre utan flikar men med knapparna fästa ungefär mitt på insidan av den utplattade ståndarsträngen. Förekomst. Tre fynd, samtliga som kvarstående: D VJy Trehøje N VA Kristiansand 2001, SF Luster Arten kommer från sydvästra Kina. 5. Deutzia kalmiiflora Lemoine klockdeutzia Lik purpurdeutzia D. purpurascens (se ovan), men hårigheten är svagare, blommorna är ljusare (invändigt vita), alla ståndare har två sidoflikar, och i knopp täcker ett par av kronbladen kanten på sin granne. Förekomst. Funnen som kvarstående en gång, i S Sk Dalby Klockdeutzia har tolkats som hybriden mellan purpurdeutzia D. purpurascens och småblommig deutzia D. parviflora Bunge. Den betraktas ibland som en sort av purpurdeutzia med namnet D. purpurascens Kalmiiflora. B. Philadelphus L. schersminer Små artskillnader och omfattande hybridisering gör att det kan vara svårt att bestämma schersminer, men likväl har det gått att sätta namn på de flesta beläggen i de nordiska herbarierna. Den här framställningen täcker de schersminer som blivit funna som kvarstående och förvildade, men inte alla arter och hybrider man kan hitta i botaniska trädgårdar och hos intresserade odlare. Beskrivning. Typiskt för schersminer är att bladens sidonerver utgår ganska nära bladbasen och löper båglikt mot spetsen. En annan egenhet är att knopparna, som ska bli nästa års skott, skyddas av bladskaftens bas och är helt dolda i dessa. Man kan se knoppen om man försiktigt lossar ett blad, och vid årsskottens bas finns rester av fjolårets bladbas (mellanamerikanska Philadelphus-arter har fria knoppar). Stjärnhår eller glandelhår förekommer inte. Blommorna sitter i spetsen av sidogrenar; varje sidogren brukar ha tre par motsatta blad, sedan 102 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

5 HORTENSIAVÄXTER Nyckel till Philadelphus 1 Bladundersidor och fruktämnen ganska tätt och jämnt håriga... 2 Blad håriga bara nära basen; fruktämnen helt kala, med enstaka hår eller med en hårrad Blommor mer eller mindre fyllda P. virginalis Blommor enkla (med 4 kronblad) Blomställningar (5 )7 11-blommiga; ståndare; fjolårsskott med grå, hel eller längssprickig bark P. pubescens Blomställningar 1 3-blommiga; ca 60 ståndare; fjolårsskott med rödbrun bark som faller av i flak P. floridus 4 Årsskotten och blomställningens huvudaxel kala eller med enstaka hår vid noderna... 5 Årsskotten och blomställningens huvudaxel glest men ganska jämnt håriga Blomställning med (2 )3 5 blompar nedanför toppblomman; ståndare 29 43; blomställningens blad brett till smalt äggrunda P. lewisii Blomställning med 1( 2) blompar nedanför toppblomman, eller med 3 grupper om 3 blommor, eller blommor ensamma; ståndare minst 50; blomställningens blad smalt äggrunda till lansettlika P. inodorus 6 Håren på årsskotten och blomställningens huvudaxel utstående; blomställningens största blad med minst 5 cm lång skiva P. coronarius Håren på årsskotten och blomställningens huvudaxel tilltryckta; blomställningens största blad med högst 4 cm lång skiva P. lemoinei 2 4 våningar med parvis ordnade blommor och ytterst en toppblomma (som slår ut tidigt). Blommorna är öppna eller skålformiga; de doftar, hos vissa arter mycket starkt. De har fyra foderblad och fyra kronblad, många ståndare (med smala strängar) och fyra förlängda stift som är förenade nertill. Frukten är ganska tjockväggig och spricker upp i fyra flikar. Fröna är talrika, långsträckta med en kraglik bildning i nedre änden och en lång svanslik vinge i den övre. Schersminerna blommar tidigt under högsommaren. Karaktärer. Hårigheten på bladundersidorna, årsskotten och fruktämnet varierar i mängd (glest eller tätt), fördelning (likformig över hela ytan eller samlad mot basen), längd och riktning (håren kan vara utspärrade, snett uppåtriktade, tilltryckta eller lite krumböjda). Barken på fjolårsskotten kan vara grå eller rödbrun; hos vissa arter, till exempel kungsschersmin, förblir den hel eller får smala längssprickor, men hos andra, till exempel doftschersmin, lossnar den i flak (som stambarken på plataner). Antalet blommor i varje blomställning skiljer; hos fåblommig schersmin är de 1 3, hos doftschersmin 5 7 och hos gordonschersmin och kungsschersmin Blommornas storlek varierar liksom deras grad av öppenhet; hos småblommig schersmin är de öppna så att kronbladen bildar ett kors, hos doftschersmin halvslutna, skålformiga. Ett par arter har gräddvita (svagt gulaktiga) blommor, bland annat doftschersmin, medan andra har mera rent vita blommor. Doften är mycket olika; doftschersmin har en bedövande stark doft (kan upplevas som påträngande), kungsschersmin är däremot nästan doftlös. Småblommig schersmin har tydlig smultrondoft. Antalet ståndare varierar inom bestämda gränser; det är en förvånande stabil och pålitlig karaktär. Så har doftschersmin ståndare, småblommig schersmin 25 29, gordonschersmin 29 43, storblommig schersmin minst 50 och fåblommig schersmin cirka 60. Taxonomi. Släktet Philadelphus, som uppställdes av Linné (1753), har ett 70-tal arter enligt den SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 103

6 KARLSSON senaste monografin (Hu ). En enda art, doftschersmin P. coronarius, är europeisk, ett 20-tal är ostasiatiska, de övriga nord- och mellanamerikanska. Liksom i släktet Deutzia har man framställt ett stort antal hybrider, och Lemoines plantskola i Nancy intog en ledande roll även i förädlingen av Philadelphus. Insamlingsråd. Vegetativa skott är kraftigare än blomskott och har större och djupare tandade blad. Samla skott av båda slagen från samma buske. Blommorna sitter på sidoskott från fjolårsskottet; se till att en rejäl bit av fjolårsskottet kommer med, så att barkens färg och struktur framgår. Undvik små och svaga blomskott. Materialet bör samlas under tidig blomning (antal ståndare och kronblad är viktiga karaktärer). Saknas blommor är det svårt eller omöjligt att bestämma belägget säkert. Blomfärg (gulvit eller vit) och doft är artskiljande och bör antecknas. Förväxlingar. Schersmin blandas ofta ihop med jasmin. Båda är vedväxter med starkt doftande blommor, men annars har de inte mycket gemensamt utom namnet (schersmin är en försvenskad form av det från början persiska jasmin). Det är jasmin, släktet Jasminum, som ger doft åt parfymer och te. Jasminum tillhör syrenväxterna Oleaceae; hos oss klarar sig en eller två arter ute i mycket goda lägen; flera odlas som krukväxter. Icke blommande exemplar av paradisbuske Kolkwitzia amabilis (Caprifoliaceae) tas ibland för någon schersmin. Här ligger likheten i de tillspetsade, motsatta bladen. Hos paradisbuske är dock bladen regelbundet fjädernerviga. I blom eller frukt är paradisbuske omisskännlig genom sitt kulformiga, utspärrat håriga fruktämne. Den schersminart som har odlats längst i vår världsdel är doftschersmin P. coronarius; den var känd redan på 1500-talet i Mellaneuropa och omnämndes från Botaniska trädgården i Uppsala före 1702 (Martinsson & Ryman 2007). Eftersom svenska bestämningsfloror inte har nämnt någon annan art har så gott som alla fynd av schersminer rapporterats under detta namn, och nästan alla belägg har etiketterats så. I själva verket är bara ungefär hälften av det insamlade materialet denna art; tillsammans nästan lika ofta samlade är kungsschersmin P. pubescens och gordonschersmin P. lewisii. Dock verkar äldre belägg oftare vara doftschersmin, medan nyare lika ofta är någon av de två andra. Troligen är den gammaldags doftschersminen på väg att ersättas i odling av andra arter. Även i hortikulturella sammanhang kan förvirringen vara stor, till exempel läser man om doftlösa doftschersminer som naturligtvis tillhör andra arter. Men några framställningar ger en god bild av sin tids odlingsbestånd, till exempel Nitzelius (1952). Maarit Kyöstilä och Leena Hämet-Ahti publicerade i den finska trädfloran ett pionjärarbete för Norden med nyckel och korta beskrivningar (på finska; Kyöstilä & Hämet- Ahti 1992). Philadelphus floribundus Schrader ex DC. (som troligen är P. coronarius lewisii) har publicerats från Marieholm i S BhG Göteborg (Blom 1961). Belägget, som finns i GB, tycks vara gordonschersmin P. lewisii. Bladen är dock något mera håriga undertill än normalt, men det kan bero på den torkpräglade ståndorten (banvall). Översikt. Bland här redovisade schersminer utmärker sig småblommig schersmin P. lemoinei genom sin småbladighet. Den avviker också genom bladens och kvistarnas mycket glesa hårighet av korta, tilltryckta hår. Schersminer med fyllda eller halvfyllda blommor (där ståndarna är mer eller mindre ombildade till kronblad) är med stor sannolikhet kameliaschersmin P. virginalis. Det finns visserligen fyllda former av doftschersmin P. coronarius och gordonschersmin P. lewisii, men de är inte kända som kvarstående eller förvildade. Kameliaschersminen är tätt och jämnt hårig på bladundersidorna; bladen hos de båda andra är glest och ojämnt håriga. Schersminer med tätt och jämnt håriga blad kan alltså vara kameliaschersmin P. virginalis, men också kungsschersmin P. pubescens. Skillnaderna mellan dessa framhålls under kungsschersmin, som är långt vanligare. En tredje art med jämnt håriga blad, fåblommig schersmin P. floridus, är ytterst sällsynt; den avviker bland annat genom mycket stora blommor som sitter ensamma eller mycket få tillsammans. 104 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

7 HORTENSIAVÄXTER Exemplar med blad som är svagt och ojämnt håriga undertill brukar antingen vara doftschersmin P. coronarius eller gordonschersmin P. lewisii. Doftschersmin skiljs lätt från gordonschersmin på att blomskaft och årskvistar är håriga, men det finns många andra skillnader (se närmare under doftschersmin nedan). Även två andra arter har svagt och ojämnt håriga blad, nämligen småblommig schersmin P. lemoinei (se ovan) och storblommig schersmin P. inodorus (ännu ej funnen i Sverige; se gordonschersmin nedan för en jämförelse). 1. Philadelphus coronarius L. doftschersmin Beskrivning. Upp till 3 m. Fjolårsskott med rödbrun bark som faller av i flak. Årsskott med glesa, utspärrade eller snett utåtriktade hår. Bladskivor på blommande skott 5 10 ( 13) 2,5 5 ( 6,5) cm (längd/bredd 1,6 2,3), äggrunda till smalt äggrunda, med avrundad eller brett killik bas och tillspetsad topp. Bladkanter grunt tandade eller nästan helbräddade, glest cilierade. Bladöversidor kala eller med enstaka hår. Bladundersidor med långa, utspärrade eller utåtriktade hår på och nära nervernas bas, närmare kanten nästan kala. Blomställningar 5 7-blommiga, 4 7 cm. Blommor starkt doftande, skålformiga, 2,5 3,9 cm vida. Blomskaft 4 10 mm, med ganska täta, långa, snett utåtriktade hår. Fruktämne 3,5 4,7 mm, kalt eller med enstaka hår nära basen. Foderblad vitgröna, 4,9 6,8 3 5,1 mm (längd/bredd 1,2 1,9), kala. Kronblad gräddvita, avlånga till omvänt äggrunda, mm. Ståndare Disk kal eller ± hårig. Kapsel 6 10 mm. Förekomst. I Norden odlad åtminstone sedan början av 1700-talet; härdig åtminstone till N ST, S Mpd och F OP. Funnen i stora delar av området, men ovanlig i D; mest som odlingsrest men någon gång på skräpmark, i regel med utkast. Material granskat från D ØJy Anholt 1980, FyL Gudum 1860, Tranekær 1984 och Tåsinge 1880, Sjæ 4 lokaler N Ak Bærum 1952, AA åtskilliga lokaler , VA åtskilliga lokaler , SF Sogndal S Sk många lokaler, Bl Sölvesborg 2006, Klm Åby 1991, Oskarshamn , Västervik 2010, SmI 6 lokaler , kanske etablerad i lövskog i Säby, Ög Västra Ryd 1996, Nrk Svennevad 1947, Srm 6 lokaler , Upl Husby-Ärlinghundra 1994, Gst Ovansjö F A Sund 1906, 1991, V Turku 2002, U Helsinki Arten kommer från sydöstra Europa och Turkiet; i Mellaneuropa odlad åtminstone sedan 1500-talet. Variation. Det finns en liten variation i antalet hår på årsskott, blad, blomskaft och fruktämne, men på det hela taget är doftschersminen mycket enhetlig. Vissa exemplar har hår på disken (ytan mellan ståndare och pistiller); de har betecknats som P. coronarius var. glabratus (S.Y. Hu) Jalas (Jalas 1972), men de avviker inte på annat sätt och är troligen inte värda att namnges. En form med fyllda blommor odlas men har inte påträffats vildväxande. Förväxlingsmöjligheter. Gordonschersmin P. lewisii (2) är ganska lik doftschersmin men har i regel kala blomskaft och årsskott. Doftschersminer kan dock vara svagt håriga och gordonschersminer kan ha enstaka hår. En säkrare karaktär är antalet ståndare (högst 26 hos doftschersmin, minst 29 Fa JM BI Sb Doftschersmin Philadelphus coronarius. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 105

8 KARLSSON A C B E D Figur 1. Doftschersmin Philadelphus coronarius. A: Blommande sidoskott 0,7. B: Fjolårsskott 4. C: Årsskott 7. D: Blad från blommande skott 1. E: Bladundersida 12. Teckningar Tin Sjöberg. 106 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

9 HORTENSIAVÄXTER hos gordonschersmin). Med lite vana ser man skillnad på blomställningarna (hos doftschersmin kortare och fåblommigare; gordonschersmin har oftast 7 11 blommor), foderbladen (smalare hos gordonschersmin, ofta mer än dubbelt så långa som breda) och bladundersidans hårighet (hos gordonschersmin är håren fåtaligare, grövre och kortare, lite krumböjda och inte så starkt utåtriktade som hos doftschersmin). 2. Philadelphus lewisii Pursh gordonschersmin Synonym: P. gordonianus Lindl. Beskrivning. Upp till 5 m. Fjolårsskott med rödbrun eller grå bark som spricker upp med tvärsprickor men ofta inte faller av i flak. Årsskott blekbruna, kala eller med enstaka hår främst vid noderna. Bladskivor på blommande skott 5 8 ( 10,5) 2 6 cm (längd/bredd 1,3 2,4), brett till smalt äggrunda, oftast med avrundad bas (sällan antytt hjärtlik eller brett killik) och spetsig till kort tillspetsad topp. Bladkanter ganska djupt tandade till nästan helbräddade, tätt och tydligt cilierade. Bladöversidor med enstaka styva hår särskilt längs nerverna. Bladundersidor med måttligt långa, svagt krumböjda, mest framåtriktade hår längs nerverna och i nervvinklarna. Blomställningar (5 ) 7 11-blommiga, (4 ) 6 13,5 cm. Blommor doftande, helt öppna eller ibland skålformiga, 2,5 4,5 cm vida. Blomskaft 4 9 ( 15) mm, kala eller med enstaka hår. Fruktämne (2 ) 3 5,3 mm, kalt eller med enstaka hår nära basen. Foderblad gröna, 4,9 11 2,3 4,8 mm (längd/bredd 1,7 2,6), kala. Kronblad vita, avlånga, omvänt äggrunda eller cirkelrunda, mm. Ståndare Disk kal eller gleshårig. Kapsel 7 10 mm. Förekomst. I Norden odlad åtminstone sedan sent 1800-tal, härdig åtminstone till N SF och F PeP; kvarstående efter odling, någon gång funnen på skräpmark; kan enligt uppgift självså sig. Dokumenterade fynd: D NJy Aars 2000, Morsø 1996, Nørager 2000, ØJy Silkeborg 1995, VJy Holstebro 2003, SJy Ribe 1998, FyL Bønneløkke 1984, Sjæ 5 fynd, först i Lyngby Åmose 1981, LFM Nysted N AA Åmli 2000, VA Lindesnes 2000, Søgne 2004 (utfyllnad), Vennesla 1999, SF Luster S Sk Everöd 1995, Falsterbo 2008, Gustav Adolf 1997, Lund 2000 (självsådd i park), Klm Bäckebo 1990, Förlösa 1992, Kalmar 1998, BhG Göteborg (Marieholm 1952, järnvägsbank; Ringön 1959, tipp), Srm Botkyrka 1998, Upl Danmark F EH Hämeenlinna 1987, Jokoinen 1993 (grusgrop). Ursprunglig i sydvästra Kanada och nordvästra USA. Variation. Gordonschersmin är betydligt mera variabel än doftschersmin, såväl i bladens form, storlek, tandning och hårighet som i blommornas storlek och form. Blommorna är vanligen helt öppna (kronbladen bildar ett kors), men de kan vara skålformiga som hos doftschersmin. Exemplar med fyllda blommor eller hårig disk är ovanliga. Årsskotten är i regel kala bortsett från några hår på bladfästena; någon gång finns även ett enstaka hår ute på själva kvisten. Sorten Waterton, norrlandsschersmin, går bra att odla även i norra Finland och Sverige. Den är en tät buske med upprätta grenar. Fjolårsskotten har rödbrun bark som lossnar i flak. Bladen är relativt små, brett äggrunda, grunt tandade eller Fa JM BI Sb Gordonschersmin Philadelphus lewisii. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 107

10 KARLSSON A C B D E Figur 2. Gordonschersmin Philadelphus lewisii. A: Blommande sidoskott 0,7. B: Fjolårsskott 4. C: Årsskott 7. D: Blad från blommande skott 1. E: Bladundersida 12. Teckningar Tin Sjöberg. 108 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

11 HORTENSIAVÄXTER nästan hela, och de är ganska jämnt gleshåriga på båda sidor. Blomställningarna är 5 7-blommiga och blommorna är relativt stora. Äkta gordonschersmin har ett mindre kompakt växtsätt med mera utåtsträvande grenar och fjolårsskotten har grå, hel bark. Bladen är i genomsnitt större, smalare och djupare tandade; ovanpå är de nästan kala men undertill är de håriga längs nerverna och i nervvinklarna. Blomställningarna är 7 11-blommiga och blommorna är relativt små. Förväxlingsmöjligheter. Gordonschersmin är särskilt lik storblommig schersmin P. inodorus (3) och doftschersmin P. coronarius (1). Skillnaderna kommenteras under dessa arter. 3. Philadelphus inodorus L. storblommig schersmin Beskrivning. Upp till 3 m. Fjolårsskott med rödaktig bark som faller av i flak. Årsskott mörkbruna till mörkröda, kala. Bladskivor på blommande skott 6 9,5 2,5 3,5 cm (längd/bredd 2 3), smalt äggrunda till lansettlika, med killik bas och långt tillspetsad topp. Bladkanter tydligt men grunt sågade, cilierade. Bladöversidor kala. Bladundersidor kala eller glest håriga i nervvinklarna med svagt krumböjda hår. Blomställningar 1 3 ( 5)-blommiga (de två nedersta blommorna ibland ersatta av varsin grupp om 3 blommor), 3 5 cm. Blommor doftande, helt öppna (korsformiga), 3 5 cm vida. Blomskaft 5 10 mm, kala. Fruktämne 3,6 4,8 mm, kalt. Foderblad gröna, 6,2 8,8 2,4 4,1 mm (längd/bredd 1,9 2,8), kala. Kronblad vita, avlånga, mm. Ståndare minst cirka 50. Disk kal. Förekomst. I Norden odlad sedan tidigt tal, härdig åtminstone till F V. Fyra fynd utanför trädgårdar, alla i Danmark: D NJy Hjørring 1997, Sjæ Klampenborg 1995 och Vedbæk 1965 (dessa tre fynd på banvallar); LFM Bandleden 1986 (konstgjord ö). Arten kommer från sydöstra USA. Variation. I ursprungsområdet lär denna art variera betydligt i växtsätt, bladform och blomform. Det sparsamma nordiska materialet är dock enhetligt, med mycket mörka kvistar och smala blad (de översta bladen på blommande grenar kan vara nästan bandlika). I dessa egenskaper stämmer den med var. laxus (DC.) S. Y. Hu, hängschersmin, som vidare karakteriseras av hängande grenar. Det vildväxande nordiska materialets växtsätt framgår inte av beläggen, och jag har därför inte velat ange någon varietet. Normalt ska arten ha ståndare, men det finns bara cirka 50 i de två nordiska insamlingar där ståndarna kan räknas; orsaken kan vara att materialet utgörs av klena grenar. Förväxlingsmöjligheter. Storblommig schersmin är mycket lik gordonschersmin P. lewisii (2) men har större och färre blommor med många fler ståndare. De båda arternas blomställningar är också olika byggda: storblommig schersmin har ofta ensamma blommor eller greniga blomställningar (sammansatta av 3 grupper om 3 blommor); ingendera förekommer hos gordonschersmin. Bladen hos storblommig schersmin är smalare (alltså längre i förhållande till sin bredd), och deras tänder är mera framåtriktade (kanten är sågad snarare än tandad). 4. Philadelphus lemoinei Lemoine småblommig schersmin Synonym: P. coronarius microphyllus A. Gray Beskrivning. Lågväxt, upp till 1,5 m. Fjolårsskott med rödbrun bark som faller av i flak. Årsskott med glesa, mer eller mindre tilltryckta hår. Bladskivor på blommande skott 2,5 4 0,9 2 cm (längd/bredd 1,8 3), äggrunda till lansettlika, med avrundad eller brett killik bas och spetsig till svagt tillspetsad topp. Bladkanter helbräddade eller med någon enstaka tand. Bladöversidor kala. Bladundersidor med glesa, korta, tilltryckta, framåtriktade hår. Blomställningar 3 5 ( 7)-blommiga, 1 4,5 cm. Blommor doftande, helt öppna (korsformiga), 2,5 3 cm vida. Blomskaft 4 6 mm, med glesa, korta, mer eller mindre tilltryckta hår. Fruktämne 2,4 3,6 mm, kalt eller med rader av hår ned löpande från foderbladens kanter. Foderblad gröna, 5 7,2 2,6 3,3 mm (längd/bredd 1,7 2,2), kala. Kronblad vita, äggrunda till ellip- SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 109

12 KARLSSON B F A E C G D H Figur 3. A D: Småblommig schersmin Philadelphus lemoinei. E H: Kungsschersmin P. pubescens. A, E: Fjolårsskott 4. B, F: Årsskott 7. C, G: Blad från blommande skott 1. D, H: Bladundersida 12. Teckningar Tin Sjöberg. 110 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

13 HORTENSIAVÄXTER tiska, mm. Ståndare Disk kal. Förekomst. I Norden odlad åtminstone sedan tidigt 1900-tal, härdig åtminstone till N Ho och F KP. Någon gång påträffad som odlingsrest, tillfälligtvis på skräpmark. Dokumenterade fynd: D ØJy Jelling och Randers 2001, Sjæ Brorfelde Skov 1990, Hillerød 1983, Ubberød N VA Kristiansand (3 lokaler) 2001, 2002, Ro Suldal S Sk Helsingborg 2000, Simrishamn 2000, Östra Torp 1948, Klm Kalmar 1996, Västervik 2010, SmI Nässjö 2010, Srm Botkyrka 2002, Huddinge Trädgårdshybrid, som uppkommit ur korsningar mellan doftschersmin P. coronarius (från Europa) och småbladig schersmin P. microphyllus A. Gray (från sydvästra USA). Förväxlingsmöjligheter. Sorten Mont Blanc, smultronschersmin, avviker från beskrivningen ovan genom att barken inte lossnar i flak, genom något större blad, och genom att fruktämnet är hårigt vid basen. Den räknades tidigare som en sort av P. lemoinei men anses nu, på grund av det håriga fruktämnet, passa bättre under P. polyanthus Rehder, hybridschersmin (en benämning för sorter tolkade som lemoinei-hybrider). Smultronschersminen odlas ofta men är ännu inte funnen i det fria. 5. Philadelphus pubescens Loisel. kungsschersmin Synonym: P. latifolius Schrader ex DC. Beskrivning. Upp till 4,5 m. Fjolårsskott med grå bark som kan ha längs- och/eller tvärsprickor men som inte faller av i flak. Årsskott blekbruna, kala eller gleshåriga. Bladskivor på blommande skott cm (längd/bredd 1,4 2), brett äggrunda till äggrunda, med brett avrundad bas och plötsligt avsatt spets. Bladkanter grovtandade till nästan helbräddade. Bladöversidor håriga särskilt på nerverna. Bladundersidor jämnt håriga med ganska långa, lite krumböjda hår. Blomställningar (5 ) 7 11-blommiga, 5 14 cm. Blommor med helt svag doft, skålformiga, 3 4,8 cm vida. Blomskaft 4 10 mm, med rikliga krumböjda hår. Fruktämne 3,6 6,6 mm, med hår som på blomskaftet. Foderblad gröna, 4,8 8,8 2,4 3,6 mm (längd/bredd 1,5 2,9), håriga. Kronblad gräddvita, brett avlånga till brett äggrunda, mm. Ståndare Disk kal. JM BI Sb JM BI Sb Fa Fa Småblommig schersmin Philadelphus lemoinei. Kungsschersmin Philadelphus pubescens. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 111

14 KARLSSON Förekomst. I Norden odlad åtminstone sedan slutet av 1800-talet, norrut åtminstone till N NT, S Dlr och F PeP; kvarstående i parker och ödeträdgårdar, någon gång utkommen på skräpmark. Material granskat från D NJy Løgstør 2000, VJy Brande 2002, ØJy 6 lokaler , Sjæ 6 lokaler , LFM Priorskov N AA Lillesand 2000, VA Kristiansand 2001, 2003, Songdalen 2002, Vennesla 2001, S Sk många fynd, Klm Emmaboda 1982, Döderhult 2005, Hallingeberg 1985, Kläckeberga 1998, Västervik 2010, SmI Kärda 1987, Säby 2010, BhG Göteborg 1948, 1962 (tipp), Srm Botkyrka 1997, Nacka 1948 (tipp), Upl Husby-Ärlinghundra 2000, Husby-Sjuhundra 2003, Vsm Ervalla (lövskog), Gst Sandviken 2000, F A Mariehamn 1989, V Raisio 1987, EH Orivesi Arten kommer från östra USA. Förväxlingsmöjligheter. Kameliaschersmin P. virginalis (6) är lika täthårig som kungsschersmin men har fyllda blommor, rödbruna kvistar med avflagnande bark och mindre (högst 7-blommiga) blomställningar. Dess blad är mera jämnt tillspetsade och mindre grovt tandade än kungsschersminens. Se även fåblommig schersmin P. floridus (7). 6. Philadelphus virginalis Rehder kameliaschersmin Beskrivning. Upp till 3,5 m. Fjolårsskott med rödbrun bark som faller av i flak. Årsskott blekbruna, kala eller gleshåriga. Bladskivor på blommande skott ,4 cm (längd/bredd 1,6 2), äggrunda, med avrundad bas och spetsig eller något tillspetsad topp. Bladkanter grunt tandade. Bladöversidor nästan bara håriga på nerverna. Bladundersidor jämnt håriga med ganska långa, lite krumböjda hår. Blomställningar 1 7-blommiga, 2 5 cm. Blommor svagt doftande, halvfyllda eller fyllda, 2,5 5 cm vida. Blomskaft 6 12 mm, med rikliga krumböjda hår. Fruktämne 3,6 4,8 mm, med hår som på blomskaftet. Foderblad gröna, 6,8 8,8 2,6 3,2 mm (längd/bredd 2,2 3), håriga. Kronblad rent vita, de yttersta omvänt äggrunda till spatellika, mm. Ståndare helt eller delvis omvandlade till kronblad. Disk kal. Förekomst. Rätt ofta odlad; någon gång funnen som kvarstående eller på utkast. Dokumenterade fynd: D NJy Nørager 2000, ØJy Them 1996 (i båda fallen utkast). N AA Arendal 2000, Bygland 2001, Froland 1999, VA Kristiansand S Sk Brågarp 2003 (skräpmark), Lund 1996, Munka-Ljungby 1995 (skräpmark), SmI Norrahammar sedan 1989, Nrk Örebro 1996 (utfyllnad). F U Helsinki Trädgårdshybrid, som uppkom i början av 1900-talet; en av dess föräldrar är uppenbarligen kungsschersmin P. pubescens. Förväxlingsmöjligheter. Kameliaschersmin liknar vegetativt kungsschersmin P. pubescens (5); skillnader anges under denna. 7. Philadelphus floridus Beadle fåblommig schersmin Denna art har liksom kungsschersmin P. pubescens (5) håriga foderblad, fruktämnen och bladundersidor, men fjolårsskotten har rödbrun bark som lossnar i flak och bladen är större och mera fintandade. Hos fåblommig schersmin sitter blommorna ensamma eller 2 3 tillsammans och är mycket stora (4,5 5,5 cm vida) med nästan cirkelrunda kronblad och cirka 60 ståndare. Håren på foderblad och fruktämnen är längre och mjukare än hos kungsschersmin. Förekomst. Sällsynt i odling; kvarstående i S Klm Vissefjärda Ursprunglig i sydöstra USA (Georgia). C. Hydrangea L. hortensior Beskrivning. Utmärkande för hortensiorna är att blommorna är av två slag: dels sterila, stora och skyltande, dels fertila, oansenliga. Blomställningarna, som sitter i grenspetsarna, är rikt sammansatta vippor, som kan vara pyramidlika eller plattade (kvastlika). Sterila och fertila blommor brukar finnas tillsammans; ofta är de skyltande blommorna koncentrerade till blomställningens ytterkanter, men hos odlade former, som har 112 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

15 HORTENSIAVÄXTER Nyckel till Hydrangea 1 Klättrande buske; de fertila blommornas kronblad förenade till en liten hätta H. anomala Upprätta buskar eller småträd; kronblad fria Bladskaft 2,5 11 cm; stift 2 (i fertila blommor)...1. H. arborescens Bladskaft 0,5 2,4 cm; stift Blad och blomställningsgrenar kala; ståndarknappar blå H. macrophylla Blad och blomställningsgrenar håriga (ej starkt men tydligt); ståndarknappar vitaktiga Blomställning pyramidlik; de flesta blommor skyltande H. paniculata Blomställning platt, med skyltande blommor bara i ytterkanterna H. heteromalla förädlats för större prakt, kan de dominera helt. Bladen är regelbundet fjädernerviga med jämnt fördelade sidonerver; det finns enkla hår men inte stjärnhår eller glandelhår. De fertila blommorna är regelbundna, med fem små triangulära foderblad, fem små kronblad som ligger kant i kant i knopp (hos vissa arter är de förenade till en liten hätta), ståndare (med smala strängar) och 2 4 korta och tjocka stift. De sterila, skyltande blommorna har 3 5 starkt förstorade foderblad (ofta lite olikstora), som är färgade och kronbladslika, men kronblad, ståndare och pistiller saknas eller är rudimentära. Hortensiorna är eftersommar- och höstväxter. Taxonomi. Hydrangea (liksom Philadelphus) beskrevs av Linné Släktet omfattar 23 arter (McClintock 1957), två i östra Nordamerika, tio i Ostasien och elva i Syd- och Mellanamerikas berg. Några av dessa har blivit omtyckta prydnadsväxter. Arterna är på det hela taget väldefinierade, och de är lätta att hålla isär även om några är variabla och sortrika. Hybridisering mellan arterna saknar betydelse. 1. Hydrangea arborescens L. vidjehortensia Rikgrenig buske, upp till 1,5 m. Årsskott kala. Bladskaft 2,5 11 cm. Bladskivor ,5 cm (längd/bredd 1,1 1,8), brett äggrunda till äggrunda, med hjärtlik eller brett avrundad bas, kort avsatt spets och 4 5 ( 6) par sidonerver. Bladkanter ganska fint sågade. Bladytor håriga längs nerverna. Blomställningar täta, platta eller svagt konvexa, 3, cm (längd/bredd 1,1 1,8), grenar och blomskaft med ganska rikliga, snett uppåtriktade, något krumböjda hår. Fertila blommor (när sådana finns) vita; foderblad 0,4 mm, triangulära; kronblad 1,5 2 mm, fria; ståndare 10, med vita knappar; stift 2; fruktämne undersittande. Sterila blommor vanligen mycket talrika; foderblad 3 eller 4, vita, ,5 12,5 mm (längd/bredd 1,1 1,7), brett elliptiska, ej tandade, men i regel spetsiga. Förekomst. Odlad sedan sent 1800-tal, norrut åtminstone till N Ho Bergen och F OP Oulu; sällan kvarstående. N AA Iveland 2001, VA Mandal 2001, S Sk Örkelljunga 2000, Vånga 2004, SmI Säby 2010, Vrm Karlskoga Hemlandet är östra USA. Variation. Sterila skyltblommor överväger hos de mest odlade sorterna Grandiflora och Annabelle (den senare med extra stora blomställningar), och ibland saknas fertila blommor helt. Någon gång odlas ssp. radiata (Walter) E. M. McClint., snövit vidjehortensia, en underart med blad som är tätt vitludna undertill. Den är inte känd från Norden som kvarstående eller förvildad. Förväxlingsmöjligheter. Vidjehortensia har förväxlats med hortensia H. macrophylla (5), som dock har kala, kortskaftade, mångnerviga och grovt tandade blad och större skyltblommor (3 6,5 cm i diameter) som ofta är skära eller blå. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 113

16 KARLSSON 2. Hydrangea anomala D. Don ssp. petiolaris (Siebold & Zucc.) E. M. McClint. klätterhortensia Klättrande till flera meters höjd. Grenar grova, med avflagnande bark och talrika korta luftrötter. Årsskott snart kala men som unga med långa, utstående eller snett uppåtriktade hår, ofta i två längsrader. Bladskaft 4,5 10,5 cm, i regel med några utstående, långa hår. Bladskivor 5,5 11,5 5 9 cm (längd/bredd 1 1,5), cirkelrunda eller brett äggrunda, med brett avrundad eller hjärtlik bas, kort, avsatt spets och 4 5 ( 6) par sidonerver. Bladkanter finsågade. Bladytor kala (bortsett från enstaka vita hår i nervvinklarna undertill). Blomställningar glesa, platta (kvastlika), till 27 cm vida, grenar och blomskaft med en rad av korta, utstående, krumböjda hår. Fertila blommor vitaktiga; foderblad 0,3 0,5 mm, triangulära; kronblad 1,8 3 mm, förenade till en hätta som faller av när ståndarna utvecklas; ståndare 20, med vitaktiga knappar; stift 2; fruktämne undersittande. Sterila blommor 3 12 ( 15), i blomställningens ytterkanter; foderblad (3 ) 4 ( 5), vita, mm (längd/ bredd 0,9 1,3), cirkelrunda eller nästan så, med enstaka grova tänder i kanten men med jämnt rundad spets. Förekomst. Odlad sedan sent 1800-tal, norrut åtminstone till N Ho Bergen och F OP Oulu; sällsynt som odlingsrest och tillfälligtvis på skräpmark. D NJy Nibe N AA Iveland 1999, 2001, VA Songdalen 2000, 2003, Vennesla S Sk Tjörnarp 1991, SmI Älghult 2001, Ög Borg (klippskreva) sedan 1962, Vrm Karlskoga Klätterhortensia finns spontant i Korea, Taiwan, Japan och sydöstra Ryssland (Sachalin). I Kina och Himalaya växer ssp. anomala som har 10 ståndare. Variation. Krypande vegetativa skott av klätterhortensia får små, kortskaftade och grovt tandade blad och avviker alltså starkt från normala skott. De kan identifieras genom sina luftrötter och de långa, utstående håren på bladskaften. 3. Hydrangea paniculata Siebold vipphortensia Buske eller litet träd, upp till 3 m. Årsskott snart kala men som unga med tilltryckta, uppåtriktade hår. Bladskaft 0,5 1,5 ( 2,4) cm. Bladskivor ,5 7 cm (längd/bredd 1,5 2,6), äggrunda till brett lansettlika, med avrundad eller brett killik bas, spetsig eller något tillspetsad topp och 4 5 ( 6) par sidonerver. Bladkanter ganska finsågade. Bladundersidor håriga längs nerverna. Bladöversidor med jämnt fördelade, tilltryckta hår som är skarpt böjda och midjelikt avsmalnande vid sin bas. Blomställningar pyramidlika, cm (längd/bredd 0,9 1,4); grenar och blomskaft med ganska rikliga, snett uppåtriktade, något krumböjda hår. Fertila blommor gulaktigt vita; foderblad 0,5 1 mm, triangulära; kronblad 2 3 mm, tillbakavikta; ståndare 10, med vitaktiga knappar; stift 3; fruktämne halvt översittande. Sterila blommor ofta rikliga (ersätter ibland de fertila nästan helt); foderblad 4, vita eller skära, mm (längd/bredd 1,1 1,8), nästan cirkelrunda till äggrunda, ej tandade och med jämnt rundad spets. Förekomst. Odlad sedan sent 1800-tal, norrut åtminstone till N Ho Bergen och F OP Oulu; sällsynt som odlingsrest eller utkommen. S SmI Ljungby 2000, Säby 2001, Vrm Karlskoga 4 lokaler, tidigast Arten är ursprunglig i Kina, Japan och sydöstra Ryssland (Sachalin). Variation. Det finns talrika sorter som skiljer sig åt i tidighet, växtsätt och de skyltande blommornas antal, storlek och färg. Grandiflora, syrenhortensia, är en av flera sorter där nästan alla blommor är skyltblommor. Till den hör åtminstone exemplaren från S SmI Ljungby och Säby. Förväxlingsmöjligheter. I blom är arten omisskännlig genom de pyramidlika blomställningarna. Klätterhortensia H. anomala (2) och vidjehortensia H. arborescens (1) har mycket längre bladskaft, och hortensia H. macrophylla (5) har kala blad. 114 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

17 HORTENSIAVÄXTER 4. Hydrangea heteromalla D. Don rosenhortensia Rosenhortensia är en nära släkting till vipphortensia H. paniculata (3) och överensstämmer med denna i de flesta egenskaper. Dock har den en platt (kvastlik) blomställning med skyltande blommor bara i ytterkanterna; såväl blad som skyltblommornas foderblad är i genomsnitt smalare än hos vipphortensia. Förekomst. Odlad, kanske oftare i F än i resten av Norden. Ett fynd som kvarstående: F U Helsinki Rosenhortensian hör hemma i centrala Kina och Himalaya. 5. Hydrangea macrophylla (Thunb.) Ser. hortensia Buske, upp till 1 m. Bladskaft 1,4 2,4 cm. Bladskivor lansettlika, med killik bas och 6 8 par sidonerver. Bladytor i början något håriga längs nerverna, snart kala. Blomställningar platta eller välvda, antingen med sterila skyltblommor i en ring runt de fertila blommorna, eller med enbart skyltblommor; grenar och blomskaft utan eller med sparsamma, snett uppåtriktade, något krumböjda hår. Fertila blommor med 10 ståndare och 3 stift; ståndarknappar blå. Sterila blommor vita, skära eller blå; foderblad 4, mm (längd/bredd 0,7 1,3), otandade och med jämnt rundad spets. Förekomst. Odlad, men huvudsakligen inomhus och för utplantering. Tre fynd på utkast: S Sk Falsterbo 2008, Hl Laholm F U Helsinki Ursprunglig i Japan och Korea. SBT. Citerad litteratur Blom, C Bidrag till kännedomen om Sveriges adventivoch ruderatflora V. Acta Horti Gothob. 24: Hu, S.-Y A monograph of the genus Philadelphus. J. Arnold Arbor. 35: , 36: , , 37: Jalas, J Philadelphus caucasicus Koehne var. glabratus Hu, an old ornamental in Finland. Ann. Bot. Fenn. 9: Jonsell, B. (red.) Flora Nordica. General volume. Bergianska Stiftelsen, Stockholm. Kyöstilä, M Jasmikkeiden suku Philadelphus (Hydrangeaceae) Suomessa. Käsikirjoitus Helsingin yliopiston kasvitieteen laitoksen kirjastossa. Helsinki. Kyöstilä, M. & Hämet-Ahti, L Philadelphus jasmikeet. I: Hämet-Ahti, L., Palmén, A., Alanko, P. & Tigerstedt, P. M. A., Suomen puu- ja pensaskasvio. Dendrologian Seura, Helsinki, sid Linné, C. von Species plantarum. Lars Salvius, Stockholm. Martinsson, K. & Ryman, S Hortus Rudbeckianus. An enumeration of plants cultivated in the Botanical Garden of Uppsala University during the Rudbeckian period Acta Universitatis Upsaliensis. Symbolae Botanicae Upsalienses 35:1. McClintock, E A monograph of the genus Hydrangea. Proc. Calif. Acad. Sci., Ser. 4, 29: McKean, D. R Deutzia. Philadelphus. I: Cullen, J. m.fl. (red.), The European garden flora 4. Cambridge Univ. Press, sid Nitzelius, T Blommande buskar och träd. Saxon och Lindström, Stockholm. Shumei, H., Ohba, H. & Akiyama, S Deutzia. I: Zheng-yi, W. & Raven, P. (red.), Flora of China 8. Science Press, Beijing, and Missouri Botanical Garden Press, St. Louis, sid Thunberg, C. P Nova genera plantarum 1. J. Edman, Uppsala. Tyler, T., Olsson, K.-A., Johansson, H. & Sonesson, M Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lunds Botaniska Förening, Lund. Zaikonnikova, T. I Deutzias ornamental shrubs: a monograph of the genus Deutzia Thunb. [på ryska]. Nauka, Moskva. Zaikonnikova, T. I A key to the species of the genus Deutzia Thunberg [Saxifragaceae]. Baileya 19: Varmt tack till Magdalena Agestam för stora förbättringar av texten, och till Tin Sjöberg för gott samarbete kring illustrationerna. Karlsson, T Schersminer, hortensior och deutzior. [The family Hydrangeaceae in Norden.] Svensk Bot. Tidskr. 105: Uppsala. ISSN X. Available herbarium specimens of the family Hydrangeaceae from Denmark, Finland, Norway and Sweden have been revised. Five species of Deutzia, five of Hydrangea and seven of Philadelphus have been found as garden escapes or relics of cultivation, but none are established. Keys and descriptions of all species are given. The most common are Deutzia crenata Siebold & Zucc., Philadelphus coronarius L., P. lewisii Pursh, and P. pubescens Loisel. Drawings of the three last-mentioned species are included. Thomas Karlsson är intendent vid Naturhistoriska riksmuseet och förestår samlingen av nordiska kärlväxter. Han arbetar också som redaktör inom Flora Nordica. Adress: Naturhistoriska riksmuseet, Box 50007, Stockholm. E-post: thomas. karlsson@nrm.se SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 115