Life science och humankapitalet. Jobless growth på specialiserade och lokala arbetsmarknader? Anders Waxell. research paper 2009:1

Transkript

1 Life science och humankapitalet Jobless growth på specialiserade och lokala arbetsmarknader? Anders Waxell research paper 2009:1

2 Anders Waxell Centrum för studier av innovationer och näringslivsomvandling (CIND) Kulturgeografiska institutionen Uppsala universitet Box Uppsala Tel: E-post: Life science och humankapitalet: Jobless growth på specialiserade och lokala arbetsmarknader? 1 Life science - framför allt bioteknik, läkemedel och medicinsk teknik har under senare år lyfts fram som en framtids- eller tillväxtbransch inom både policy och forskning. Det har antagits att tillväxt inom branschen också kommer att stimulera och generera ökad sysselsättning. Denna studie ställer sig frågande till om en sysselsättningsbaserad syn på tillväxt är rätt sätt att betrakta branschens framtidspotential. Genom en utförlig kartläggning av företag med life science-inriktning framgår att branschen, även brett definierad, endast står för en liten andel av den totala sysselsättningen i Sverige. Med hjälp av ett unikt individbaserat databasmaterial innehållande cirka 1200 företag och individer i Sverige diskuteras istället branschens betydelse i termer av humankapital och geografisk specialisering. Av studien framgår att arbetskraften i life science-branschen är bättre utbildad och har en högre inkomstnivå jämfört med övriga Sverige samtidigt som företagen är starkt koncentrerade till storstadsområden och större universitetsstäder. Trots att branschen endast sysselsätter ett fåtal personer och till stora delar är beroende av ett fåtal multinationella företag utgör life science-företagen viktiga aktörer i den nationella ekonomin - framför allt genom höga utbildnings-, inkomst- och exportnivåer och företrädesvis i vissa regioner. Denna studie utgör, som sådant, ett inlägg i debatten om jobless growth (det vill säga ekonomisk tillväxt utan sysselsättningsökning). 1 Denna studie har finansierats av Jan Wallanders och Tom Hedelius Stiftelse samt Tore Browaldhs Stiftelse och ingår i ett projekt med inriktning mot att undersöka life science i Sverige med betoning på Stockholmsregionen. Per Lundequist, Jan Ottosson och Karsten Lundequist har på olika sätt bidragit till studiens utformning och resultat. Studien har i tidigare version presenterats på Association of American Geographers Annual Meeting, Las Vegas, Nevada, March 22-27,

3 1 Introduktion Världsekonomin har sedan efterkrigstiden varit föremål för ett antal stora strukturella förändringar. En tilltagande globalisering har bland annat lett till att arbetsintensiv produktion i allt högre grad flyttat till lågkostnadsländer samt att graden av kunskapsintensiv tjänsteproduktion i länder som Sverige har ökat. Ledord i den nya kunskapsbaserade ekonomin har kommit att betona betydelsen av innovationer, forskning och utveckling, design, kultur, riskkapital, marknadsföring och framför allt humankapital. Trots att nya kommunikationsteknologier har bidragit till att avstånden har minskat har paradoxalt nog lokala och regionala miljöers betydelse lyfts fram som centrala arenor där spetskompetens kan vässas och dynamiska innovationsprocesser förbättras. Studier inom ekonomisk geografi har därför under senare år intresserat sig för hur det inom industriella agglomerationer formats och vuxit fram specialiserade kompetensstrukturer förankrade i lokala arbetsmarknader och hur dessa påverkar företagens förmåga att skapa innovationer och vidmakthålla en långsiktig konkurrenskraft. I teknikutvecklingens kölvatten har med andra ord nya näringar skapats och äldre omdanats. Life science framför allt läkemedel, bioteknik och medicinsk teknik har i detta sammanhang pekats ut som en framtids- eller tillväxtbransch av både policystrateger och forskare. Förhoppningen är att forskning och företagande inom life science skall skapa tillväxt genom nya och fler arbetstillfällen. Genom att utföra en deskriptiv analys ligger fokus i denna studie vid att diskutera och bidra till en nyanserad bild av life science-industrins förutsättningar som en så kallad tillväxtbransch, och framför allt som sysselsättningsmotor. Den empiri som presenteras visar att företag verksamma inom life science-området endast står för en liten del av den totala sysselsättningen i Sverige. Till skillnad från en sysselsättningsbaserad syn på tillväxt kommer studien att med utgångspunkt i life science belysa andra faktorer (framför allt humankapital) som kan bidra till långsiktig nationell ekonomisk tillväxt. I en situation där allt färre individer krävs för att producera ekonomisk tillväxt väcks frågan om vilka som faktiskt arbetar i dessa tillväxtbranscher och vad som kännetecknar branschernas ekonomiska geografi. Detta har under senare år bidragit till en begynnande tillväxtpolitisk diskussion rörande fenomenet jobless growth, det vill säga ekonomisk tillväxt trots färre antal sysselsättningstillfällen. Företagandet inom life science-sektorn har analyserats i tidigare rapporter från bland andra Vinnova (Dolk & Sandström 2005) och AMS (Johnreden & Tydén 2005). Vinnova-rapporten är i huvudsak baserad på företagsdata, medan AMS-rapporten utgår från en enkätstudie utskickad till 120 företag i branschen. Till skillnad från tidigare rapporter bygger denna studie på ett unikt individbaserat material från LOUISE-databasen och omfattar samtliga individer som under år 2002 förvärvsarbetat i ett life science-företag. Genom att studera detta unika databasmaterial kan vi utifrån ett arbetskraftsperspektiv och på ett mer ingående sätt undersöka den svenska life science-branschens struktur och förutsättningar. Syftet är 3

4 mer specifikt att förstå life science-branschen, det vill säga företag med life scienceinriktning, med utgångspunkt i diskussionen om jobless growth genom att undersöka branschens a) humankapital och kompetensförsörjning, definierat som utbildning, yrke och inkomst, samt b) geografiska fördelning/koncentration och regionala specialisering. Humankapital kan kortfattat sägas bestå av personer med specialiserad kompetens uppbyggd utifrån unika resurser som finns på specifika och lokala arbetsmarknader. Kompetensen bygger i sin tur på erfarenheter som erhållits bland annat socialt, yrkesmässigt och utbildningsmässigt. Att som företag ha tillgång till eller som person besitta nyckelkompetens har därför kommit att bli allt viktigare i den moderna ekonomin. Trots ett fokus på företag i studien kommer här även behovet av att betrakta och analysera life science utifrån ett sektoriellt systembaserat perspektiv, snarare än ett snävt branschperspektiv, att lyftas fram. Med detta menas att life science-sektorn, förutom life science-inriktade företag, även inkluderar delar av offentliga forskningsorganisationers (universitetet och högskolor), myndigheter, institut och verk (Läkemedelsverket, Livsmedelsverket, Statens veterinärmedicinska anstalt, Smittskyddsinstitutet, Totalförsvarets forskningsinstitut, etc.), privata forskningsorganisationer och stiftelser samt delar av hälso- och sjukvården. Studien är disponerat som följer. I det teoretiska avsnittet introduceras och diskuteras humankapital i relation till specialiserade och regionala arbetsmarknader följt av en diskussion om kunskap som lokaliseringsfaktor och relationen mellan akademi och industri. I metod- och materialavsnittet definieras centrala begrepp samt studiens material och genomförande presenteras. I de följande empiriska avsnitten beskrivs och analyseras life science-branschens struktur, dess humankapital och geografiska fördelning och specialisering. Detta följs av en summering och en avslutande diskussion. 2 Teoretiskt ramverk industriomvandling, humankapital och geografi Life science, i korthet förstått som de forsknings- och tillämpningsrområden där teknologiska principer används för att lösa medicinska och biologiska problem och vice versa, har som forskningsfält och näring vuxit fram genom dynamiska processer där ny och tidigare kunskap förts samman över olika discipliner och kunskapsfält. Detta är i grunden också vad näringslivsomvandling handlar om en kamp mellan nytt och gammalt som leder fram till en förändring som i sin tur stimulerar ekonomisk utveckling. Vad som driver förändring kan oftast kopplas samman med teknikutveckling, eller innovationsförmåga, och/eller förändringar i företagets verksamhet. Med detta menas att produkter och produktionsmetoder ständigt utvecklas i ett samspel mellan företag, deras arbetskraft och kunder (se Dahmén 4

5 1980, s. 27). Förändringar i världsekonomin under de senare decennierna har lett till en strukturomvandling där den globala konkurrensen blivit allt mer påtaglig. För länder som Sverige har detta inneburit ett allt större näringspolitiskt fokus på innovationer, forskning och utveckling och på nya teknologiorienterade verksamheter såsom IT och bioteknologi. Med en tilltagande globalisering har det med andra ord blivit allt viktigare för företag att förbättra och uppgradera produkter, produktionslinjer, organisationsstruktur, kunskapshantering med mera. Detta har även lett till en ökad lokal, regional och nationell specialisering där vissa branscher har kommit att agglomereras till specifika regionala eller lokala miljöer (Porter 1990; Thrift & Amin 1994; Cooke et al. 1997; Cooke & Morgan 1998; Maskell & Malmberg 1999; Porter 2000; Sölvell 2000). Detta kan ses som motsats till en tidigare uppfattning att företag, framför allt multinationella företag, kommit att bli allt mer platslösa. Närhet och tillgång till kunskap och kompetens (såsom forskning och annan spetskompetens) är i den nya kunskapsbaserade ekonomin centrala drivkrafter bakomliggande ekonomisk utveckling. Stort forskningsintresse har därför riktats mot hur humankapital och arbetsmarknader bildar produktionsfaktorfördelar och hur dessa bidrar till ekonomisk utveckling och förnyelse i ett land eller på vissa platser. Det har blivit allt mer tydligt att arbetskraftens kompetens, kvalifikationer och rörlighet, snarare än arbetskraftens kostnader, är bidragande faktorer bakom geografisk agglomeration och rumslig specialisering (se Almeida & Kogut 1999; Henry & Pinch 2000; Power & Lundmark 2004; Waxell 2005). 2.1 Humankapitalet och jobless growth Lokal, regional och nationell ekonomisk tillväxt är beroende av utbildning, humankapital, kunskap och kompetens, vilket med tydlighet påtalats i EU:s regionalpolitik och i Lissabonfördraget (DS 2007: ). Detta kan ses som en långsiktig konsekvens av de senare decenniernas strukturomvandling som på arbetsmarknaden i hög grad kommit att karakteriseras av lösare och mer osäkra anställningsförhållanden, ökade krav på flexibilitet hos både arbetsgivare och arbetstagare, ständig kompetensutveckling samt en facklig decentralisering (se Magnusson 1999; Magnusson 2006a). Humankapitalet sågs som en central resurs inom företaget redan av Edith Penrose (1959) i The theory of the growth of the firm där vikten av kompetenser, förmågor eller resurser som individuella arbetare eller personer i ledningen besitter betonas. Kompetens och kunskap har därför kommit att betraktas som en form av kapital (se Becker 1962; Lucas 1988; Schultz 1995). Detta kapital kopplas ofta samman med kompetenser som personer skaffat sig genom utbildning och erfarenheter varigenom man lärt sig kritiskt tänkande, lärandestrategier, ledaregenskaper, maskinunderhåll med mera (Scott 2009). Enligt Barney (1991, s. 101) kan detta sammanfattas som: 5

6 Human capital resources include the training, experience, judgement, intelligence, relationships, and insight of individual managers and workers in a firm. På en operationell nivå har humankapital i stor utsträckning kommit att mätas som numeriska variabler, såsom utbildningsnivå och inkomst (det antas bland annat att en person med mer humankapital även har en högre lön), men även i termer av specifika utbildningar och yrken, vilket ofta kopplats samman med termen learning-by-doing (se Becker 1962, s. 43; Lucas 1988; Mankiw et al. 1992, s. 419). Humankapitalet är med andra ord en viktig tillväxtskapande resurs i företaget och i samhället, men dess roll har också kommit att bli central i den aktuella diskussionen om jobless growth (ekonomisk tillväxt utan det skapas fler arbetstillfällen). I korthet kan detta förklaras som att samtidigt som Sveriges befolkning under senare år har vuxit har antalet sysselsatta minskat detta trots en hög tillväxt och ökad effektivitet i näringslivet. En förklaring anses vara att allt fler studerar längre och högre upp i åldrarna. En geografisk konsekvens av denna utveckling är enligt Nutek (2006) att skillnaderna mellan svaga och starka regioner blivit allt mer tydliga. Den geografiska dimensionen och humankapitalets sammansättning kan därför antas påverka tillväxten både regionalt och nationellt. Under senare år har också ett stort forskningsintresse riktats mot lokala arbetsmarknader och den specialiserade arbetskraftens mobilitet (Almeida & Kogut 1999; Henry & Pinch 2000; Power & Lundmark 2004; Waxell 2005; Bienkowska 2007; Waxell & Malmberg 2007). 2.2 Geografi, agglomeration och specialiserade arbetsmarknader Sett utifrån ett ekonom-geografiskt perspektiv utgör lokala och regionala miljöer viktiga arenor där relationer mellan olika aktörer, såväl privata som offentliga, skapas och upprätthålls över tid. Dessa relationer är dock inte bundna till och inneslutna i specifika platser utan kan sträcka sig flera geografiska skalor, såväl lokala som globala. All interaktion och kunskapsspridning mellan aktörer sker därför i ett geografiskt sammanhang och utförs av individer eller kollektiv (såsom företag) som är rumsligt förankrade. Det finns en rad anledningar till varför kunskapsspridning inte bör betraktas som ett universellt fenomen och som sådant skulle ske på samma sätt oberoende av vart den sker, bland annat på grund av institutionella och kulturella skillnader som därutöver kan vara territoriellt avgränsade. Därutöver kan geografisk närhet exempelvis bidra till ökad personlig interaktion (face-to-face), korta kognitiva avstånd, gemensamma språkbetingelser, tillit mellan olika typer av aktörer genom gemensamma referenspunkter, enkla observationer och snabba jämförelser (Malmberg& Maskell 2002; Storper & Venables 2002; Gertler 2003). Ingår aktörerna dessutom i ett kluster, det vill säga en koncentration av företag och andra aktörer med liknande verksamheter, anses detta inte bara stärka interaktion mellan olika aktörer genom att de ligger nära varandra, utan lokaliseringen kan även tillföra en rad andra rumsligt förankrade fördelar, som därutöver kan spilla över i regionen och komma andra aktörer till del. Detta kan ske genom minskade kostnader till följd av 6

7 resursdelning (av till exempel infrastruktur); genom minskade transaktions- och transportkostnader; genom att det uppstår en lokal miljö som stimulerar innovation och lärande, det vill säga en miljö där det finns gemensamma normer, konventioner och andra understödjande institutioner som i sin tur underlättar överföring av exempelvis tyst kunskap; samt genom att det kan uppstå en gemensam arbetsmarknad där man även delar en specialiserad kompetens (Malmberg 1998). Tillgång till specialiserad arbetskraft knuten till en viss plats och en viss typ av verksamhet var något som redan Marshall (1920/1960) pekat ut som en nyckelkomponent för framväxten av kluster, eller vad han kallade industriella distrikt. Genom nära relationer, såväl avstånds- som affärsmässiga, mellan kärnföretag och specialiserade leverantörer växte över tid en specialiserad kompetens upp som var svårkopierad på andra platser. Kunskap har kommit att betraktas som en allt viktigare resurs och lokaliseringsfaktor som trängt undan mer traditionella och naturgivna resurser (såsom tillgång till råvaror, mark och hamn etc.). Högteknologiska verksamheter, till exempel företag inom life science, har istället en tendens att lokalisera sig nära kunskapsintensiva miljöer och i närheten av universitet, högskolor och andra forskningsnära institutioner (Sölvell 2000). Teknikutveckling och konkurrenskraft stimuleras på platser med god tillgång till forskning och utbildning, välfungerande infrastruktur, service, komplementära och specialiserade tjänsteverksamheter samt med en gynnsam arbetsmarknadsstruktur (se även Magnusson 2006b). 2.3 Kunskap som lokaliseringsfaktor relationen mellan akademi och industri Life science utgör ett intressant exempel där vikten av humankapitalet, geografisk lokalisering och lokala eller regionala miljöer kan belysas på ett tydligt sätt och där processer och relationer uttryckligen inte bara gett upphov till nya vetenskapliga ämnesområden och tvärdisciplinära samarbeten, utan även till nya industriella tillämpningar. Relationen mellan offentliga forskningsmiljöer och privata vinstdrivande intressen har legat till grund för mångas intressen att försöka förstå dynamiken inom kunskapsintensiva industrier. Forskningen kan grovt sett dela in i två fåror, om än relaterade till varandra. Å ena sidan utgör kopplingen mellan akademi och industri fokus, och å andra sidan betydelsen av geografisk närhet för dessa relationer. Vad gäller relationen mellan akademi och industri anses samarbeten och strategiska allianser mellan aktörer i de olika sfärerna bidra till nya företag, innovationer och flera patent (se Jaffe 1989; Acs et al. 1994; Lee & Gaertner 1994; Mansfield 1995; Rothaermel et al. 2007) och inte minst inom life science (Dibner 1986; Blumenthal et al. 1996; Deeds & Hill 1996). Mycket tyder på att den geografiska närheten, eller att vara en del av ett geografiskt kluster, har betydelse för kunskapsöverföring mellan 7

8 aktörer inom akademi och industri (Feldman& Florida 1994; Klofsten & Jones-Evans 1996; Stephan et al. 2000; Cooke 2002; Powell et al. 2002; Feldman 2003). Många av de små och mer forskningsinriktade företagen inom life science-sektorn har enligt Audretsch och Stephan (1996) grundats genom forskarnätverk som spänner över industriella och akademiska gränser. Zucker et al. (1998a; 1998b) finner också stöd för vikten av geografiskt agglomererad kunskapsöverföring. Att vara nära lokaliserade universitet och andra kunskapskällor, menar de, har ökat produktiviteten i många bioteknikföretag. Mer specifikt har de undersökt och funnit belägg för att det intellektuella humankapitalet definierat som toppforskare inom life science-relaterade områden är en huvudsaklig bestämningsfaktor för både uppstart och lokalisering av nya bioteknikrelaterade företag. Inom life science-sektorn är företagen i hög utsträckning rumsligt koncentrerade till större städer, men framför allt till universitetsstäder. Den offentliga forskningsbasen har således haft en grundläggande attraktionskraft på nyföretagande och lokalisering inom stora delar av life science-sektorn. Detta kan delvis förklaras av att många företagsgrundare själva har rötter i universitetsvärlden men även att det funnits ett fortsatt behov för företagen att vara länkade till vetenskapliga nätverk vid framstående universitetsmiljöer och att man därmed kan få tillgång till kunskap som annars inte finns tillgänglig inom den egna organisationen. Universitetens roll är flerdimensionell då de bland annat fungerar som en viktig källa för arbetskraft, material, forskningsresultat, utrustning och laboratoriemiljöer samtidigt som de är en viktig kund och samarbetspartner (Prevezer 1998; Waxell 2005; Waxell & Malmberg 2007). 3 Metod, material och definitioner Denna studie är baserad på ett unikt individbaserat material från LOUISE-databasen och omfattar samtliga individer som under år 2002 förvärvsarbetat i ett life scienceorienterat företag i Sverige. 2 Med life science-företag menas här företag som framställer varor eller tjänster som nyttjar teknologiska principer för att lösa biologiska och medicinska problem och vice versa. Termen life science har framför allt använts för att gruppera verksamheter inom läkemedel, bioteknik och medicinsk teknik. På ett mer generellt plan förekommer dock industriella tillämpning av life science-orienterade verksamheter i en rad olika och mer övergripande sektorer, såsom hälso- och sjukvård, jordbruk och livsmedel, miljö och energi, apparatur och instrument samt inom en rad processindustrier: till exempel gruv-, kemi- samt massaoch pappersindustri (se t.ex. SIND 1991; Eliasson & Eliasson 1997; OECD Observer 1999; Audretsch 2001). I studien har life science-företagen delats in i sex mer övergripande delsektorer: bioteknik, läkemedel, medicinsk teknik, diagnostik, CRO 2 Delar av denna studie finns även redovisad i Waxell et al. (2006). 8

9 samt övriga verksamheter med medicinsk inriktning och tjänster. 3 Indelning i delsektorer och definitioner av desamma bygger i stor utsträckning på de i Vinnovas rapport Nationella och regionala klusterprofiler (Dolk & Sandström 2005; se även Waxell 2005). Materialet i studien bygger på en population genererad ur en omfattande kartläggning. 4 För att kunna identifiera företag med life science-inriktning har ett flertal metoder och källor använts. Inledningsvis har ett antal företag identifierats i databasen AffärsData med hjälp av standardiserad näringsgrensindelning (SNI 2002). Denna indelning har dock sina brister och fallerar i många fall att identifiera företag inom nya branscher såsom bioteknik eller andra life science-orienterade verksamheter (se Waxell 2009). Vidare har den tilltagande tjänsteproduktionen i näringslivet ytterligare komplicerat indelning och klassificering av verksamheter. Detta är framför allt tydligt i life science-branschen där många verksamheter är små ofta egenföretag eller medelstora företag med inriktning mot forskning och konsultverksamhet. Populationen i denna studie har därför kompletterats och kontrollerats gentemot en omfattande kartläggning baserad på en rad sekundärkällor, såsom forskningsrapporter, medlemslistor från branschföreningar och klusterinitiativ samt branschtidningar. För att knyta individer till de life science-företag som identifierats i kartläggningen har registerdata från SCB:s databas LOUISE använts. 5 Databasen omfattade vid tidpunkt för studien samtliga individer i Sverige mellan 16 och 64 år under åren från 1990 till 2002 och innehåller uppgifter om sysselsättning, utbildning och inkomst (se SCB 2002). Samtliga individ- och organisationsdata är anonymiserade på grund av den detaljerade information som finns i databasen. Materialet i denna rapport bygger på LOUISE-data från år Individerna i materialet har knutits till en arbetsplats i life science-branschen där det under året inbringat störst inkomst (så kallad största förvärvskälla), vilket även inkluderar inkomster från egenföretag. Totalt sett har individer i 1171 företag återfunnits. 6 Humankapitalet har i studien i huvudsak definierats som utbildningsnivå och inkomstnivå. För att ringa in olika kompetensstrukturer i branschen har även typ av utbildning och yrke analyserats (se Becker 1962; Lucas 1988; Mankiw et al. 1992). 3 Dessa indelningar är i sig inte problemfria. För det första kan företagen ha en diverserad verksamhetsinriktning och kan vara verksamma inom två eller fler delsektorer. För det andra utesluter en delsektor inte en annan då typ av tillämpning inom en delsektor kan även förekomma i en annan. För det tredje kan det konstateras att begreppen i sig är flytande i och med att användning och tolkning kan skilja sig åt mellan olika forskare och att de ofta förändras över tid. 4 Kartläggningen är utförd 2005 av Intersecta AB. 5 Överenskommelse i utelämnandeärendet: SCB ( / ) 6 Kartläggningen utförd 2005 identifierade ursprungligen företag varav återfunnits i LOUISE-databasen år En avgörande förklaring till det bortfall som uppstått är de skilda tidpunkterna mellan kartläggning och det sista tillgängliga året vid studiens utförande i databasen. Majoriteten av bortfallet består av egenföretag utan sysselsatta samt de företag som startat upp verksamheten under år 2002 och senare. Minst en individ måste därutöver ha en kontrolluppgift från ett företag i kartläggningen att det skall ingå i databasen. 9

10 4 Life science i Sverige från läkemedel till bioteknik I takt med att antalet life science-inriktade företag i Sverige under senare år har vuxit har också branschen kommit att rymma en allt bredare variation av verksamheter. I en kartläggning utförd av Vinnova pekas bioteknik, läkemedel och medicinsk teknik ut som potentiella hörnstenar i den svenska ekonomin (Dolk & Sandström 2005). Trots mångfalden inom branschen är flertalet av life science-branschens olika delar indirekt länkade till varandra. Med åren har framför allt de stora läkemedelsföretagen knoppat av delar av organisationen som inte var del av kärnverksamheten till nya och livskraftiga företag inom exempelvis bioteknik, medicinsk teknik och diagnostik med mera. Bara från Pharmaciastrukturen har en mängd företag skapats genom sammanslagningar och avknoppningar, däribland det som idag är del av GE Healthcare, Phadia (gamla Pharmacia Diagnostics), Biovitrum, Biacore, Fresenius Kabi och Active Biotech för att nämna några (se Waxell 2005). Massmedialt och näringspolitiskt har sektorn fått allt större utrymme under senare hälften av talet och framåt, men många menar att man i grunden bör betrakta tillväxten som ett resultat av en mångårig industriell tradition snarare än det 90-talsfenomen som målats upp i media (se exempelvis Waluszewski 2003). Life science-branschen i Sverige är sprungen ur ett fåtal läkemedelsföretag och består idag av hundratals företag inom olika life science-relaterade områden. Sett ur ett historiskt perspektiv har läkemedelsföretagen och den begynnande läkemedelsindustrin sina rötter i framför allt färgkemisk och annan kemisk industri, företrädesvis i Tyskland, Schweiz och senare USA (med företag som Bayer, Novartis, Merck Sharp & Dohme, Janssen-Cilag och Roche). Därutöver har ett stort antal företag runt om i världen sitt ursprung i apotekssfären (Shering-Plough, Eli Lilly & Comp samt Hässle, Astra och Pharmacia i Sverige). Under senare år har många företag har även vuxit fram inom miljö- eller jordbruks- och livsmedelsorienterade branscher där exempelvis företag som Kabi med historia i bryggerinäringen varit tongivande exempel (se Frankelius 1999). De stora genombrotten inom Svensk läkemedelindustri gjordes framför allt under 1940-talet med utvecklingen av ett antal storsäljande produkter som bland annat Xylocain (Astra), Macrodex (Pharmacia), Gonadex (Leo) samt senare under 80-talet Genotropin (Kabi Pharmacia) och Losec (Astra) för att nämna några. I början av 80-talet stod de fem stora läkemedelföretagen (Astra, KabiVitrum, Pharmacia, Leo-Ferrosan och Ferring) i stort sett för hela tillverkningen i Sverige och för nära hälften av omsättningen av läkemedel på den svenska marknaden (Brandt 1985; Unger 1992). Under senare år har life science kommit att bli nära förknippat med bioteknik. Gränsen mellan konventionell läkemedelsframställning baserad på kemisk syntes och produktframtagning baserad på biotekniska processer (proteinbaserad) har idag kommit att överbryggas på många sätt. Detta är framför allt tydligt inom många av de större multinationella läkemedelsföretagen som i allt högre utsträckning kommit att integrera och förlita sig till biotekniska processer i verksamheten (se McCutchen & Swamidass 1996; Zucker & Darby 1997; Prevezer 1998; Zucker et al. 1998a). 10

11 Bioteknik som industritillämpning kom att växa fram i USA under och talen under ledning av bland annat företag som Biogen och Genentech. Dessa företag hade grundats genom samarbeten och strategiska allianser mellan universitet, riskkapitalföretag och större läkemedelsföretag, vilket visade på vikten av att vara nära uppkopplad till forskningsfronten samt att ha tillgång till finansiärer villiga att ta risker. Traditionellt sett har biotekniska processer använts inom industrin sedan långt tillbaks i tiden (genom exempelvis olika jäsningsprocesser för att framställa alkohol, öl, bröd och penicillin), men med banbrytande vetenskapliga upptäckter under första hälften av 1970-talet kom en ny och modern form av bioteknik att växa fram. Upptäckterna byggde framför allt på utvecklingen av rekombinant DNA-teknik (rdna, ofta refererad till som genteknik) samt framställningen av monoklonala antikroppar (så kallad Mabs-teknik). Dessa tekniker lade grund till ett industriellt och kommersiellt intresse för bioteknik samtidigt som de utgjorde viktiga byggstenar i uppbyggandet av dagens bioteknikindustri världen runt (för mer ingående beskrivning se Zucker & Darby 1997). Ett av de första mer renodlade bioteknikföretagen i Sverige var KabiVitrum som under slutet av 1970-talet hade etablerat ett utvecklat och ingående samarbete med Genentech. Under och 1990-talen stod läkemedelsindustrin i Sverige inför stora omstruktureringar. Ferrosan köptes av Leo (1984), som förvärvades av Pharmacia (1986), som samma år fusionerades med LKB Produkter, som sedan gick samman med Upjohn (1995) och som sedermera köptes av Pfizer (2003). Astra gick 1998 samman med Zeneca (se Unger 1992; Frankelius 1999; Waxell 2005). De största läkemedelsföretagen i Sverige är idag AstraZeneca, Pfizer Health och Fresenius Kabi. En stor del av de svenska industriella framgångarna inom life science-branschen kan också spåras till Pharmacia och Astra (i olika konstellationer och under olika benämningar) som med åren forskat, utvecklat och producerat framgångsrika produkter (även i samarbete med universiteten) och som knoppat av verksamheter runt om i landet. 4.1 Branschstruktur Dagens life science-bransch är mångfasetterad och rymmer en mängd olika verksamheter. De stora läkemedelsföretagen brukar många gånger kontrasteras mot små forskningsintensiva företag inom exempelvis bioteknik. Samtidigt finns det forskning som pekar på att dessa företag ofta kan dra fördel av och komplettera varandra. Exempel på detta är att många mindre bioteknikföretag, när de går in i en klinisk testfas, bildar strategiska allianser med större läkemedelsföretag som därmed tar över finansiering och ansvar för testprocesser som i regel är kapitalkrävande. Större läkemedelsföretag kan även ta över produktions- och försäljningsfunktioner från mindre bioteknikföretag där sådana förutsättningar och kanaler saknas (McCutchen& Swamidass 1996; Nilsson & Runeberg 2000). 11

12 Tabell 1. Antal och andel organisationer och individer i företag i respektive delsektor med life science-inriktning år DELSEKTOR Organisationer Individer Antal (%) Antal (%) Bioteknik 146 (12,5) (21,5) Läkemedel 160 (13,7) (38,0) Medicinsk teknik 646 (55,2) (31,5) Diagnostik 39 (3,3) 816 (1,5) CRO 37 (3,2) (3,3) Övrigt 143 (12,2) (4,3) Samtliga (100) (100) Vid 2002 års utgång bestod life science-branschen i materialet av 1171 företag och organisationer samt sysselsatte cirka individer i sex till varandra relaterade delsektorer. Merparten av life science-företagen är mindre företag med kunskapsintensiva och kapitalkrävande verksamheter. Stora resurser satsas årligen på forskning och utveckling. En majoritet av organisationerna i materialet, cirka 55 procent, är mindre företag med en till nio anställda. Tillsammans sysselsätter de dock endast 4,5 procent av individerna i branschen (se figur 1). Runt hälften av individerna i materialet har däremot en anställning vid något av branschens tolv storföretag ( 500 anställda). 60% 50% 40% 30% 20% Organisationer Individer 10% 0% Storleksklass Figur 1. Andel organisationer och individer fördelat på storleksklass inom life science-branschen år Bland de olika delsektorerna är läkemedelssektorn störst med cirka ca anställda, vilket motsvarar fler än var tredje person i branschen. Denna delsektor domineras också av ett fåtal storföretag med 500 eller fler anställda. Flest antal 12

13 företag, däremot, finns inom delsektorn medicinsk teknik. Majoriteten av dessa är dock mindre företag med en till nio anställda. Med andra ord består branschen till störst del av mindre företag samtidigt som den sysselsättningsmässigt i hög grad är beroende av ett fåtal storföretag. Utvecklingen i den svenska life science-branschen har under den senaste femtonårsperioden kantats av ett antal större sammanslagningar och omorganisationer av de större läkemedelsföretagen. Störst uppmärksamhet har riktats som samgåendet mellan Pharmacia och Upjohn 1995 och dess effekter samt Pfizers efterföljande uppköp av Pharmacias läkemedelsverksamhet som framför allt fått lokala konsekvenser i Uppsalaregionen (se Waluszewski 2003; Waxell 2005). Ett resultat av att en stor del av arbetskraften är knuten till ett fåtal multinationella företag är att branschen också är relativt känslig för globala strategier och verksamhetsbeslut som fattas vid de multinationella företagens huvudkontor. En utflyttning eller nedläggning av exempelvis AstraZenecas verksamhet i Sverige (som under 2002 sysselsatte cirka personer) skulle markant komma att förändra branschens sysselsättningsstruktur. I en nationell jämförelse utgör branschen mindre än en halv procent av rikets samtliga företag och organisationer. Sysselsättningsmässigt är cirka en av hundra personer i arbetsför ålder i Sverige anställd i ett life science-företag. Utifrån ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv står företagandet inom life science med andra ord endast för en liten del av den svenska arbetsmarknaden. Samtidigt är det viktigt att ha i åtanke att denna sysselsättningsmässigt relativt småskaliga bransch är betydelsefull för Sveriges BNP som exportnäring. Sedan mitten av 1980-talet har framför allt läkemedelsindustrin varit en stark exportnäring. Läkemedelsindustrin har karakteriserats som kapitalintensiv med ett högt förädlingsvärde per anställd samtidigt som det är den industri som traditionellt sett har en av de högsta FoUkostnaderna (se Brandt 1985; Unger 1992). Vid en jämförelse av ett antal stora svenska exportsektorer står sig exempelvis varugruppen läkemedel mycket bra. Enbart läkemedel stod år 2003 för cirka 6 procent av Sveriges samlade bruttoexport och så mycket som 24 procent av nettoexporten. Mellan år 1997 och 2003 har även exporten av läkemedel ökat med cirka 125 procent och där AstraZeneca står för en betydande andel av denna export (se SCB 2005; Hallencreutz & Lundequist 2006). 4.2 Humankapitalet Sett till branschens sysselsättningsstruktur är det intressant att notera att den förefaller vara en ung bransch, åtminstone i termer av åldersfördelning (se tabell 2). I stort sett var tredje individ i life science-branschen är mellan 30 och 39 år, medan en stor andel av de förvärvsarbetande i riket börjar närma sig pensionsålder. För företagen i life science-branschen innebär detta att kohorten av individer mellan 30 och 39 år kan följa med utvecklingen i branschen i ytterligare tjugo till trettio år innan 13

14 de är i pensionsålder. Detta ställer även krav på företagen att vårda den kompetens som finns i organisationen. Ytterligare ett kännetecken för branschen är att skillnaderna mellan antalet män och kvinnor är marginella i samtliga ålderskohorter. Life science förefaller därför inte vara en bransch med sega gubbstrukturer dominerade av män i övre medelåldern. Tabell 2. Åldersfördelning, utbildningsnivå och inkomstnivå fördelat på kön i life science-branschen och riket år Life Science Riket Män Kvinnor Samtliga Män Kvinnor Samtliga Åldersfördelning ,3 % 22,2 % 22,8 % 25,5 % 25,9 % 25,7 % ,4 % 33,3 % 32,8 % 24,2 % 23,4 % 23,8 % ,6 % 23,3 % 22,9 % 21,7 % 22 % 21,8 % ,6 % 21,2 % 21,4 % 28,7 % 28,7 % 28,7 % Samtliga 100 % 100 % 100 % 100 % 100 % 100 % Utbildningsnivå Forskarutbildning 7,3 % 4,1 % 5,7 % 1,2 % 0,5 % 0,8 % Eftergymnasial utbildning två år eller längre 34,3 % 41,8 % 38,1 % 19,8 % 28,8 % 24,2 % Eftergymnasial utbildning kortare än två år 10,7 % 6,5 % 8,6 % 7,5 % 5,4 % 6,5 % Gymnasial utbildning 37,3 % 36,6 % 36,9 % 49,4 % 48 % 48,7 % Förgymnasial utbildning 9 (10) år 7,9 % 8,2 % 8,1 % 15,1 % 12,5 % 13,8 % Förgymnasial utbildning kortare än 9 år 2 % 2,4 % 2,2 % 6,5 % 4,4 % 5,4 % Okänd 0,5 % 0,3 % 0,4 % 0,6 % 0,4 % 0,5 % Samtliga 100 % 100 % 100 % 100 % 100 % 100 % Inkomstnivå Medelvärde kr kr kr kr kr kr Q kr kr kr kr kr kr Median kr kr kr kr kr kr Q kr kr kr kr kr kr Tabell 2 visar även att utbildningsnivån inom life science-branschen är hög. Merparten, 38 procent, av individerna i materialet har en högskole- eller universitetsutbildning om två år eller mer. Karakteristiskt för branschen är den höga andelen forskare. Cirka sex procent av individerna i materialet har en forskarutbildning i bagaget, vilket kan jämföras med riksgenomsnittet om endast 0,8 procent. I branschen är dock fler män än kvinnor forskarutbildade. Kvinnorna har däremot i högre utsträckning en eftergymnasial utbildning som är två år eller längre. De mest kunskapsintensiva delsektorerna inom branschen, sett till andelen forskarutbildade inom den egna delsektorn, är diagnostik, läkemedel och kategorin övrigt (ofta konsultbaserade forskningsföretag så kallade forskarlådor). Därutöver har merparten av individerna i de olika delsektorerna en högskoleutbildning om två år eller längre. Undantaget är medicinsk teknik, där en högre andel av arbetstagarna är lågutbildade. 14

15 Med en kompetensbaserad syn på humankapital är det intressant att se till vilka utbildningar som är vanligast förekommande i branschen. Inriktningarna följer Statistiska centralbyråns indelning på tvåsiffernivå och är förhållandevis grov. Tabell 3 visar att det är vanligast med en bred och generell utbildning. Hit hör i första hand förgymnasiala utbildningar samt gymnasiala utbildningar (upp till tre år). Bland de mer specifika utbildningarna är de vanligaste inriktade mot ekonomi, såsom företagsekonomi, handel och administration. Därnäst kommer utbildningar med inriktning mot kemi- och bioteknik. Trots att branschen är relativt brett definierad är merparten av de mest populära utbildningarna inriktade mot teknik- och life scienceorienterade vetenskapsområden. Att andelen ekonomirelaterade utbildningar är hög är inte heller förvånande, då administrativa och ekonomirelaterade uppgifter som inköp, försäljning och redovisning utgör centrala delar i ett företags verksamhet. Tabell 3. Tio vanligaste utbildningsinriktningarna inom life science-branschen år Life science Antal (%) Bred, generell utbildning 9578 (17,8) Företagsekonomi, handel, administration, allmän utb (9,9) Kemi- och bioteknik 3544 (6,6) Maskinteknik och verkstadsteknik 2878 (5,4) Teknik och teknisk industri, övrig/ospec inriktning 2626 (4,9) Elektronik, datateknik och automation 2313 (4,3) Omvårdnad 2290 (4,3) Tekniskt inriktad vårdutbildning 2272 (4,2) Kemi 1787 (3,3) Energi- och elektroteknik 1407 (2,6) Genom att undersöka branschens yrkesstruktur kan vi lära oss mycket av humankapitalets karaktär. En stor del av den kunskap och kompetens som förvärvas av individer sker genom arbetet och på arbetsplatsen (se Lucas 1988). Inte helt oväntat rymmer life science-branschen en mängd yrkeskategorier. 7 Den vanligaste identifierade yrkesgrupperingen i branschen som helhet är ingenjörer och tekniker. Tätt efter kommer individer inom kategorin säljare, inköpare och mäklare samt civilingenjörer (se tabell 4). Tillsammans med utbildningsinriktning ger detta en förhållandevis samstämmig bild över humankapitalets struktur och karaktär. Anmärkningsvärt är att branschen till stora delar domineras av individer med teknisk utbildning och ingenjörsyrken och inte av medicinska och naturvetenskapliga utbildningar och yrken kopplade till dessa. Det är även värt att notera att 7 Yrkesinriktningar samlas in av Statistiska centralbyrån via Yrkesregistret, vilka har ersatt de yrkesuppgifter som tidigare samlats in genom Folk- och bostadsräkningarna. För att klassificera yrkesgrupper används Standard för svensk yrkesklassificering (SSYK) i fyra nivåer. Yrkesklassificeringen är inte helt problemfri och innehåller en hel del brus. 15

16 ekonomirelaterade utbildningar och ekonomiska yrken såsom säljare och inköpare utgör en stor och viktig del av industrin. Tabell 4. Tio vanligaste yrkena inom life science-branschen i förhållande till riket år 2002 (rangordning inom parantes). Life science Riket % (rangordning) % (rangordning) Yrke okänt 8,0 (1) 5,6 (2) Ingenjörer och tekniker 7,7 (2) 3,3 (5) Säljare, inköpare, mäklare m.fl. 7,5 (3) 4,1 (4) Civilingenjörer, arkitekter m.fl. 7,5 (4) 1,2 (22) Fysiker, kemister m.fl. 5,5 (5) 0,2 (82) Processoperatörer, kemisk basindustri 5,3 (6) 0,2 (81) Chefer för särskilda funktioner 5,1 (7) 1,6 (20) Redovisningsekonomer, administrativa assistenter m.fl. 4,6 (8) 1,9 (14) Maskinoperatörer, kemisk-teknisk industri 4,5 (9) 0,3 (68) Företagsekonomer, marknadsförare och personaltjänstemän 3,4 (10) 2,2 (9) Ett annat vanligt sätt att betrakta humankapitalets betydelse är att se till individernas inkomstnivåer. Jämfört med övriga riket ligger inkomstnivåerna högre i life sciencebranschen. 8 Medianinkomsten i life science-branschen låg år 2002 på kr, medan motsvarande inkomstnivå i riket uppgick till kr. Inom life sciencebranschen har en fjärdedel av individerna en årlig inkomst över kr (se tabell 2). Trots en jämn könsfördelning bland de anställda i life science-branschen finns det dock andra påtagliga skillnader mellan män och kvinnor i branschen män tjänar mer, är i högre utsträckning forskarutbildade samt är i mindre omfattning arbetslösa eller undersysselsatta än kvinnor (se även Waxell et al. 2006). Trots att medianinkomsten för kvinnor i branschen alltjämt ligger betydligt över riksgenomsnittet har kvinnor i life science-sektorn lägre inkomst än männen. Detta kan delvis förklaras av könsrelaterade skillnader i utbildningsinriktning, att fler män är forskarutbildade samt att fler kvinnor än män inte haft full sysselsättning under året. På utbildningssidan är män i högre utsträckning inriktade mot teknikorienterade utbildningar (exempelvis maskin, verkstads, elektronik, data och övrig industriteknik), medan fler kvinnor har inriktning mot ekonomi, kemi- och bioteknik samt vård och omvårdnad. Detta går även igen i yrkesklassificeringen. Många män arbetar som ingenjörer eller tekniker, medan det är vanligare för kvinnor att arbeta som redovisningsekonom, administrativ assistent, inköpare och säljare. 8 Avser inkomst av största förvärvskälla, det vill säga störst inkomstbelopp i form av kontant bruttolön eller företagarinkomst under aktuellt år (se LOUISE-manual, SCB 2002). 16

17 De höga utbildningsnivåerna tillsammans med inkomstnivåerna ger starkt stöd åt bilden av life science-branschen som kunskapsintensiv. Högutbildade personer kan förväntas utgöra en attraktiv arbetskraftsbas samtidigt som höga inkomstnivåer speglar en villighet inom sektorn att ge bra betalt för den kompetens som efterfrågas (se Power & Lundmark 2004). Andelen utlandsfödda är även högre i branschen jämfört med riket. Enligt en studie över Uppsalas biotekniska industriella system (Waxell 2005) framgår att andelen forskarutbildade bland personer födda utanför Sveriges gränser är hög. Detta tyder på att life science-branschen även utgör en intressant källa för en kunskapsintensiv och internationell arbetskraft. 4.3 Geografi och specialisering Trots att life science-branschen är en global bransch med en relativt mobil arbetskraft, speciellt inom forskarvärlden, har det visat sig att branschen ofta är koncentrerad och förankrad i lokala eller regionala industri- eller forskningsmiljöer (Audretsch& Stephan 1996; Zucker et al. 1998a; Zucker et al. 1998b; McKelvey et al. 2003; Lowe & Gertler 2005). Detta är även tydligt i Sverige. Branschen är i hög utsträckning koncentrerad till de storstadsnära regionerna Stockholm-Uppsala, Malmö-Lund (och övriga Öresundsregionen) samt Göteborgsregionen. Viss koncentration av life science-verksamheter finns även i Umeå och Linköping (se karta 1). Branschen är med andra ord koncentrerad till regionala kluster runt om i landet, men är i huvudsak förankrad i Stockholmsregionen som inhyser nära hälften (48 procent) av samtliga företag i branschen och 44 procent av branschens individer. Stockholm och Uppsala ingår även i den så kallade Mälardalsregionen som sammantaget dominerar branschen både vad gäller antal företag och arbetstagare. 9 Storstadsregioner utgör i sig en stark dragningskraft på både individer och lokalisering av företag. Storstäder kan ofta erbjuda etablerade företagsnätverk och flexibla arbetsmarknader samt inhyser ofta verksamheter och möjligheter till etableringar specialiserade mot mikroelektronik, bioteknik, mjukvara, affärstjänster, finansiella tjänster och kulturella industrier. I de stora städerna tenderar arbetsuppgifterna att vara av en mer avancerad och kognitiv karaktär, medan mer alldagligt fysiskt arbete (i till exempel kapitalintensiva tillverkningsindustrier) tenderar att spridas ut över geografin och till mindre städer (Scott 2009). Med åren har det i Sverige och framför allt i storstadsregionerna (som även inrymmer flera stora universitet) och även i många universitetsstäder byggts upp en infrastruktur och kunskapsbas inom flera life science-relaterade områden. 9 Uppsala har i materialet lyfts ut som en egen region samstämmig med gränserna för Uppsala län, dels för att minska Mälardalens dominans i materialet, dels för att det i Uppsala finns en kritisk massa av företag med inriktning mot life science-området samt att verksamhetskaraktären delvis upplevs vara skild från den i övriga Stockholmsregionen. Det bör även noteras att Malmöregionen i sig utgör en del av Öresundsregionen som även innefattar delar av Danmark framför allt Köpenhamnsregionen. I och med att LOUISE endast innehåller svenska, nationella data kan även Öresundsregionen förväntas innehålla fler individer och företag än vad som framgår här. 17

18 Tabell 5. Antal individer i life science-företag efter delsektor och geografisk tillhörighet år Region Stockholm Göteborg Malmö Uppsala Östergötland Umeå Övriga Sverige Okänd Samtliga Bioteknik Läkemedel Medicinsk teknik Diagnostik * 23 12, 816 CRO * Övrigt Samtliga * Färre än fem individer. Denna specialisering har en tydlig geografisk dimension (se tabell 5). Delsektorn för läkemedel, som är den största sett till antal individer, är i huvudsak koncentrerad till Stockholms- och Göteborgsregionen, vilket till stor del förklaras av närvaron av multinationella läkemedelsföretag som AstraZeneca och Pfizer Health. Biotekniksektorn är dominerande i Uppsalaregionen och även i Umeå. I Uppsala har det samarbete som inleddes mellan Uppsala universitet och dåvarande Pharmacia på 40- och 50-talet haft stor betydelse för hur dagens bioteknikkluster ser ut, där betoningen har legat vid utvecklingen av biotekniska metoder, verktyg och forskningsinstrument. Denna utveckling har även kommit att skilja Uppsala från Stockholmsregionen (se Waxell 2005). I Östergötland, övriga Sverige samt även i Malmöregionen är det vanligare att arbeta i ett företag inom medicinsk teknik. Malmöregionen är därutöver den region med störst spridning av arbetstagare mellan de olika delsektorerna. 18

19 Antal individer (>= 5) Antal arbetsställen (>= 5) Karta 1. Antal arbetsställen respektive individer per kommun med life scienceinriktning år 2002 (fem eller fler arbetsställen samt fem eller fler anställda per kommun). 19

20 Umeå Göteborg Uppsala Stockholm Linköping Malmö Genomsnittslön tusental kr per kommun 2002 (fler än 25 anst.) Karta 2. Inkomstfördelning i kommuner med fler en 25 anställda i företag med life science-inriktning år

21 Den geografiska dimensionen är också tydlig både vad gäller utbildnings- och inkomstnivåer. Det kan därför antas att ju högre utbildnings- likväl som inkomstnivåer som finns i en region, desto bättre förutsättningar har industrin på dessa platser i termer av att finna och ta tillvara på humankapitalet. Materialet visar att utbildningsnivåerna generellt sett är högst i storstadsregionerna samt i Uppsala och Östergötland. Lägst utbildningsnivåer återfinns bland arbetskraften i Umeåregionen och i kategorin övriga Sverige. Över hälften av de sysselsatta i dessa regioner har enbart gymnasieutbildning. Man kan även förvänta sig att de företag som sysselsätter flest individer i dessas regioner är mer produktionsinriktade. Närheten till stora universitet med life science-orienterad forskning är mer påtaglig i storstadsregionerna samt i Uppsalaregionen och Östergötland än i övriga delar av landet. Tabell 6. Regional inkomstfördelning bland life science-företag år Region Medelv. Q25 Median Q75 Stockholm kr kr kr kr Göteborg kr kr kr kr Malmö kr kr kr kr Uppsala kr kr kr kr Östergötland kr kr kr kr Umeå kr kr kr kr Övriga Sverige kr kr kr kr Okänd kr kr kr kr Inkomstfördelningen uppvisar liknande geografiska mönster som för utbildningsnivåerna. Med en medianinkomst på kronor ligger dock Uppsalaregionen i topp, tätt följd av Stockholmsregionen. De lägsta inkomstnivåerna, liksom utbildningsnivåerna, finns i kategorin övriga Sverige (se tabell 6). Delar man dessutom upp inkomstfördelningen på kommuner blir den geografiska inkomstfördelningen än tydligare (se karta 2). De höga utbildningsnivåerna inom branschen tyder sammanfattningsvis på att industrin indirekt är beroende av en stark akademisk bas och att närheten till universitet har betydelse. Humankapitalet kan därmed betraktas som en kärnresurs för de mer forskningsintensiva företagen. Den life science-relaterade forskningen är till stora delar tvärvetenskaplig och life science-orienterade utbildningar och forskningsfält har blivit allt vanligare inom svenska universitet och högskolor bara under de senaste decennierna. För att vara del av forskningsfronten är det tvärvetenskapliga samarbetet, inte minst inom medicin och biovetenskap, ett centralt element (se exempelvis Nilsson & Runeberg 2000). Universiteten har därmed en viktig roll när det gäller att stimulera forskning som är relevant för innovationsprocesser inom life science-orienterade företag och som utbildningsinstans för den arbetskraft som sektorn efterfrågar. 21