Många små dörrar utan dörrvakt

Transkript

1 Många små dörrar utan dörrvakt Bra möjligheter till fysisk aktivitet nära och tillgängligt - räcker det för att ungdomar ska få fart på benen? Det är en bit på väg men måste kryddas med andra faktorer såsom trygghet och attraktivitet. Och sedan kompliceras ekvationen av att vi ju alla är olika beroende på socioekonomisk situation, kön, behov och önskemål. Fysisk miljö + individ = aktiviteter (men vilka och var?) Karin Book Fil.dr. i kulturgeografi och universitetslektor i fritidsvetenskap Enheten för Idrottsvetenskap Malmö högskola Min uppgift som kulturgeograf inom idrottsforskningen är att koppla ihop variablerna fysisk miljö och fysisk aktivitet. Det är både viktigt, fruktbart och efterfrågat. I denna artikel gör jag det utifrån min utvärdering av näridrottsplatser som (del)finansierats genom Handslaget. Faskunger (ref 1, s.32) pekar på att många folkhälsoåtgärder, och studier kring dessa, varit individ- och informationsinriktade och att dessa bör kopplas till åtgärder i den fysiska miljön för att få en genomgripande och långsiktig effekt: Själva definitionen av folkhälsa att minska skillnaderna i hälsa i befolkningen talar alltså emot att enbart satsa på information. Miljöns påverkan på fysisk aktivitet kan vara mer påtaglig i jämförelse med andra livsstilsvanor, med tanke på att fysisk aktivitet utförs i ett antal specifika beteendesammanhang i samhället. Satsningar på näridrottsplatser är i sig en förändring av den fysiska miljön, men måste också ses och förstås som en del i en övergripande rumslig struktur. De rumsliga strukturerna finns på flera olika nivåer; de övergripande strukturerna i staden, närområdets utformning och detaljutformningen av lekplatser, parker, anläggningar och så vidare. Alla nivåer av rumslig struktur har effekt på individens aktiviteter, däribland de fysiska aktiviteter som utövas, genom att de skapar hinder och möjligheter (se t ex ref 2). Studerade näridrottsplatser Näridrottsplatser har återigen kommit att bli populära att anlägga. Syftet kan vara att förbättra anläggningstillgången för föreningar i området, men oftare att skapa förutsättningar för spontan fysisk aktivitet. Inom Handslaget har satsningar på tillgänglighet och anläggningar i de tre storstadsregionerna varit ett sätt att öppna dörrarna för fler. I Malmö fick 14 anläggningsrelaterade projekt stöd från Handslaget. Av dessa kan sju klassas som olika typer av näridrottsplatser och av dessa är sex så kallade multisportarenor eller -anläggningar och en fotbollsplan i konstgräs. De flesta av dessa är belägna i områden med förhållandevis låg socioekonomisk status, stor geografisk bundenhet och ett behov av mötes- och aktivitetsplatser. Jag har studerat tre av dessa näridrottsplatser med hjälp av fältstudier, enkäter och fritidsdagböcker bland grundskolorna som ligger i anslutning till idrottsplatserna, intervjuer, dokumentstudier med mera. Syftet med min undersökning har varit att analysera näridrottsplatsernas användning, utformning och lokalisering och utifrån detta dra slutsatser om dess effekter med utgångspunkt i Handslagets syfte att öppna dörrarna för fler. De tre nya näridrottsplatserna som studerats är: Multisportarenan på Rörsjöskolans skolgård i Malmö innerstad. Multisportarenan på Gröningen vid Nya Stenkulaskolan i ett område med flerfamiljshus strax utanför innerstaden. Konstgräsplanen på miljonprogramområdet Rosengårds idrottsområde vid Örtagårdsskolan. Planen är 33

2 34 fullskalig och inte en näridrottsplats likt de andra två. Det finns massvis av intressanta aspekter, siffror och funderingar som jag skulle kunna ta med i denna artikel. Jag kommer emellertid inte att försöka återge min undersökning i dess helhet (utan hänvisar då till den rapport som RF kommer att publicera senare i år). Istället väljer jag att göra några nedslag i mitt och andras material och lyfta upp några teman som jag funnit intressanta. Dessa rör bland annat trygghet, könsskillnader, framgångsfaktorer för näridrottsplatsen, spontan- kontra föreningsidrott och betydelsen av närområdet. Jag avslutar med att problematisera kring ämnet. Vad bör vi fokusera på och lära oss mer om inför framtiden? Snyggt och tryggt De tre studerade näridrottsplatserna är samtliga belägna i relativt resurssvaga områden där det råder brist på attraktiva miljöer för aktiviteter och möten för ungdomar. Områdena och skolorna i dessa har varit drabbade av omfattande vandalism i form av klotter, bränder med mera. En fysiskt sett degenererad miljö skapar otrygghet och självkänsla och medborgaranda minskar. En neråtgående social spiral kan resultera i ökade problem med till exempel kriminalitet. Kriminalitet i bostadsområdet har i sin tur en negativ inverkan på fysisk aktivitet (ref 1). Sedan de nya näridrottsplatserna anlagts har vandalismen sjunkit och rentutav försvunnit på och i närheten av skolorna, vittnar skolornas rektorer om. Jag har under mina fältstudier på plats inte sett klotter på de nya arenorna vid något tillfälle. Rektorn på Nya Stenkulaskolan pekar på flera orsaker till den minskade vandalismen, bland annat övervakningskameror på skolan men även att själva multisportarenan kan ha haft en positiv inverkan. Kanske är det så att ungdomarna känner stolthet och ansvar för arenan (vilket jag upplevde i mina enkäter och samtal med brukarna!), de har fått något att göra i området och rörelsen och aktiviteten kring arenan har en kontrollerande verkan. Man kan tala om en självgenererande effekt: attraktiv miljö/ny mötesplats ökad mängd möten och aktivitet minskad vandalism ökad trygghet ytterligare aktivitet o s v. Med minskad vandalism och minskade oroligheter i ett område ökar naturligtvis tryggheten. Trygghet och säkerhet är betydelsefullt bland alla grupper då det gäller att främja fysisk aktivitet. Kvinnor är mer benägna än män att avstå från aktivitet då de inte uppfattar omgivningen som trygg. Flickor och pojkar Lia Karsten (ref 3) har i en holländsk studie kartlagt hur barn i åldern 7-12 år använder lekplatser. Hon pekar på flera könsmässiga skillnader. Pojkarnas användning av lekplatsen var både mer extensiv och intensiv än flickornas. Flickorna reagerade mer negativt på dåligt utrustade, smutsiga och slitna lekplatser. Karsten menar att flickorna hade minoritetsstatus och detta medförde att flickor och pojkar har olika möjligheter att få direkt erfarenhet av, och i förlängningen kunskap om, platser. Hon menar vidare att om man ska öka kvinnors tillgänglighet till det offentliga rummet måste man börja med att förbättra lekplatserna för flickor. Istället för att befästa könsskillnaderna måste man i varje steg av ungdomars utveckling arbeta med att finna platser och aktiviteter som gör skillnad och förbättrar flickornas möjlighet att skaffa sig erfarenheter och kunskap i och om den fysiska miljön och aktiviteter som denna möjliggör (ref 4). Jag tycker att man kan föra in näridrottsplatser i detta sätt att tänka. Överlag var det positiva siffror som framkom i min enkät rörande hur stor andel av eleverna som använde den närbelägna nya multisportarenan eller konstgräsplanen regelbundet. En del av användningen sker under skoltid. Rörsjöskolans rektor berättar att multisportarenan blivit så populär att de varit tvungna att göra upp ett fotbollsschema för rasterna så att inte samma grupp lägger beslag på arenan varje rast. Vad som var mer nedslående om än inte så överraskande var könsskillnaderna: Rörsjöskola: Totalt 58% anger att de använder multisportarenan, 44% för flickorna och 72 % för pojkarna. Nya Stenkulaskolan: Totalt 83% anger att det använder multisportarenan, 78% för flickorna och 88% för pojkarna, vilket är en förhållandevis jämn könsfördelning. Örtagårdsskolan: Totalt 66% anger att de använder konstgräsplanen, 44% för flickorna och 89% för pojkarna, det vill säga stora könsskillnader. Den markanta könsskillnaden bland eleverna på Örtagårdsskolan har säkert flera förklaringar, däribland konstgräsplanens ensidiga inriktning på fotboll och den kulturella och etniska mångfalden som finns i området. Att det främst är pojkar (i årsåldern) som använder näridrottsplatserna har varit uppenbart vid de besök jag gjort på platserna på kvällar och helger. Vi något tillfälle har flickor uppehållit sig strax utanför själva idrottsplanen. Trots detta anger alltså flickorna på Nya Stenkulaskolan att de i hög utsträckning använder multisportarenan regelbundet. Även lärare på skolan vittnar om att så är fallet. Kanske är det så att flickorna använder arenan i störst utsträckning under och direkt efter skoltid. Ytterligare en intressant detalj som framkom i enkäterna var att på Nya Stenkulaskolan angav såväl flickor som pojkar, i både årskurs fem och åtta, fotboll som en av de fem vanligaste fritidsaktiviteterna de ägnade sig åt. På de andra skolorna var så fallet endast för pojkarna. Varför är då multisportarenan på Gröningen vid Nya Stenkulaskolan den anläggning som används mest totalt sett och sett till andelen flickor? Gröningens framgångsrecept (?) Multisportarenan vid Nya Stenkulaskolan betraktades då den planerades av kommunen som en del av en helhet. Gröningen, det vill säga det grönområde med gräsmattor, en kulle, träd, lekplats och en sliten och outnyttjad grusplan, på vilket multiarenan byggdes, ansågs oattraktiv och farlig. Därför tog man i planeringen ett helhetsgrepp på stora delar av grönområdet. Idag finns där förutom själva multisportarenan, en lekplats, boulebana, beachvolleyplan, streetbasketkorgar, basketplan, kort löparbana med länghoppsgrop och några stationära träningsredskap. Multisportarenan som har konstgräs kan användas till fotboll, landhockey, handboll och basket. Bredvid arenan finns en liten läktare. Det stora utbudet av aktivitetsmöjligheter och blandningen av gröna och hårdgjorda ytor skapar möjlighet för aktivitet och möten för olika grupper. Arenan är belägen i ett lugnt område som nås relativt lätt av många i området. Trots att den ligger i ett grönområde finns där hus i direkt anslutning vilket kan stärka trygghetskänslan. Att den ligger i anslutning

3 till en skola, vilket är mer regel än undantag för de nya näridrottsplatserna, kan ha en positiv inverkan på användningen. Arenan blir en del av ungdomarnas vardag och ligger inom deras aktivitetsfält. Det är dessutom lätt att uppehålla sig där på väg hem från skolan. Lieberg (ref 5) skiljer på olika platser i bostadsområdet som är betydelsefulla för ungdomar; de trapphusnära platserna i direkt anslutning till bostaden och platser i gränszonen mellan olika bostadsenklaver. De kan ha ett skyddat och dolt läge eller ett öppet och exponerat läge. Platserna i gränszonen mellan två eller flera bostadsenklaver är viktiga mötesplatser och platser för spontan aktivitet. Gröningens läge är ur detta perspektiv gynnsamt. Multisportarenans läge är både skyddat genom att Gröningen är omgärdad av hus och fri från bilar, men också öppen och lätt att överblicka. Av mina tre studerade näridrottsplatser är multisportarenan på Gröningen den enda som personal och i viss mån elever på den närbelägna skolan bjudits in till dialog, om än i ringa omfattning, under planeringsfasen. Detta kan ha skapat en nyfikenhet och kännedom om multisportarenan innan den stod färdig Därtill tror jag att enskilda individers engagemang varit betydelsefullt. Landskapsarkitekt Stina Junerup på Gatukontoret har varit en eldsjäl i planeringen av Gröningens omdaning. Hon har aktivt arbetat inte bara med planeringen utan också med att informera om anläggningen. Vidare har intresset från olika aktörer varit stort, vilket inte var lika tydligt för de tidigare anläggningarna men däremot de som följt sedan. Förutom Skåneidrotten och kommunen har bland annat MKB (Malmö kommunala bostadsbolag) och HSB hjälp till att finansiera. Detta visar på en ökande förståelse för betydelsen av den rumsliga strukturen i närområdet och tilltron till att olika variabler hänger ihop då attraktiva områden skapas. Det allra viktigaste i sammanhanget är dock, vill jag hävda, att multisportarenan på Gröningen primärt är en spontanidrottsplats. Den är nästan alltid tillgänglig för spontan aktivitet. Endast en kväll i veckan är den uppbokad av fotbollsklubben Sambafotboll, vars verksamhet har visat sig locka en större andel flickor än vanlig fotboll. Sambafotboll är fadder till arenan och har på så vis en Gröningen vid Nya Stenkulaskolan. Källa: kontrollerande funktion. De två andra studerade näridrottsplatserna är uppbokade av fotbollsföreningar i mycket större omfattning, vilket påtalades i negativa ordalag då jag besökte klasserna på de närbelägna skolorna. Spontant eller organiserat? I RF:s undersökning av ungdomars tävlings- och motionsvanor från 2005 (ref 6) framgick det att 28% hellre motionerar på egen hand än i en förening, och att andelen var högre för flickor än pojkar. 7% angav att anledningen till att de inte idrottar i förening är att det är för långt till träningen. Vanligaste svaret (51%) var emellertid att de helt enkelt inte var intresserade. 38% av ungdomarna i undersökningen motionerar 2-3 gånger i veckan utanför den organiserade föreningsidrotten och totalt 87% motionerar på detta vis minst en gång i veckan. Dessa siffror är intressanta i ett bostadsområdesperspektiv. Det är viktigt att skapa förutsättningar för icke föreningsstyrd fysisk aktivitet i närområdet. Avståndet till idrottsmöjligheter får inte vara för långt. Ungdomars intressen kan man inte styra över, men om aktivitet på och 35

4 Konstgräsplanen vid Örtagårdsskolan är populär på rasterna - bland pojkarna iallafall. kring näridrottsplatsen blir en del av skoldagen och fritiden, om än det bara handlar om att ungdomarna står och hänger, så kan detta alstra fler aktiviteter och en begynnande nyfikenhet. En faktor som påverkar vår benägenhet till fysisk aktivitet är enligt Faskunger (ref 1) om vi befinner oss i miljöer där vi ser andra människor motionera. I min dagboksundersökning på de tre aktuella skolorna framgick det att av de totalt 1076 aktiviteter som angivits i dagböckerna dominerar de hemmabaserade och icke föreningsbundna: Tittar på TV/DVD/video (16%) Äter (vilket med tvekan kan godkännas som fritidsaktvitet, 14%) Använder datorn (12%) Fysisk aktivitet (12%) Om vi jämför dagböckerna med enkäten så är den främsta skillnaden att aktiviteten umgås med alternativt vara ute med kompisar inte framträder lika tydligt i dagboken som i enkäten. Om vi delar in fysisk aktivitet i spontanaktivitet respektive föreningsaktivitet så blir andelen 8% respektive 5%. Eleverna på Örtagårdsskolan anger 18% fysisk aktivitet (16% 36 spontan och 2% i förening). Motsvarande siffror för Rörsjöskolan är 12% (5 + 7) och för Nya Stenkulaskolan 12% (8 + 4). Således dominerar de spontana aktiviteterna i högsta grad i Örtagården (Rosengård) och i viss mån bland Nya Stenkulaeleverna. Av de angivna aktiviteterna att döma tillbringar ungdomarna stora delar av sin tid i sitt bostadsområde, vilket också framgick då de fick ange de platser de besöker på sin fritid. Betydelsen av närområdet Om man ser till samtliga dagböcker så är hemmet den plats som totalt dominerar. 66% av samtliga platser som angavs (totalt 1078) var inomhus i hemmet. Vi kan dock se vissa skillnader mellan områdena. Barnen på Örtagårdsskolan angav i något lägre utsträckning hemmet. Istället hade de en högre frekvens för platsen inomhus hos släktingar samt utomhus i närområde än övriga skolor. I många av fallen bodde släktingarna i samma del av staden. Klasserna på Rörsjörespektive Nya Stenkulaskolan angav i högre utsträckning att de tillbringade fritiden på en föreningsbunden plats och i hemmet än Örtagårdseleverna. För eleverna på samtliga skolor, men särskilt Örtagårdsskolan, är närområdet av betydelse. Att Örtagårdseleverna tillbringar mer tid utomhus i närområdet kan sannolikt ha att göra med att området är det mest resurssvaga av de tre och trångboddheten är stor. Flera olika studier (vilka förvisso inte är färska men ändå tänkvärda, se ref 5, 7, 8) av ungdomars fritidsvanor har gjort kategoriseringar av olika typer av fritidslivsstilar, t ex: föräldra- eller hemorienterade, kamratorienterade och omvärldseller föreningsorienterade ungdomar. Studier pekar på att de föräldra- eller hemorienterade ägnar sig främst åt aktiviteter i hemmet och familjesamvaro. Vad föräldrarna gör och tycker är betydelsefullt för ungdomarna. De använder det offentliga rummet som sin fritidsarena i mycket liten utsträckning. Enligt Hermansson (ref 7) återfinns dessa ungdomar oftare i medelklassen än arbetarklassen. De kamratorienterade ungdomarna återfinns oftare inom arbetarklassmiljöer. Då studierna har några år på nacken kan nog termen arbetarklass diskuteras. Kanske skulle man idag istället tala om socioekonomiskt eller resursmässigt svaga miljöer (se mina

5 resultat ovan). För de kamratorienterade ungdomarna är närområdet och de offentliga rummen i detta viktiga, det senare särskilt för pojkarna. De har ofta en mycket god lokalkännedom om närområdet men sällan om staden i övrigt. De omvärlds- eller föreningsorienterade ungdomarna kommer ofta från medelklassfamiljer, har ofta ett brett socialt kontaktnät och är målinriktade i sin syn på fritiden som i stor utsträckning tillbringas inom olika föreningar. Dessa ungdomar har ofta en god vana av att röra sig i staden och har således en god kännedom om olika miljöer. Eleverna i min undersökning kan i viss mån relateras till dessa grupper. Det kanske är mest uppenbart att de kamratorienterade kan dra nytta av en näridrottsplats och liknande satsningar, men utmaningen är att nå också de andra kategorierna. Faskunger (ref 1) redovisar resultat från en kunskapsöversikt (ref 9) i vilken forskarna identifierar fyra former av hinder för att barn ska använda anläggningar för idrott, motion och träning: inträdeskostnad, geografiskt avstånd, brist på trygga och säkra transportsätt till anläggningen samt brist på utbud i lokalsamhället. Genom satsningar i närområdet kan dessa hinder i stor utsträckning överbryggas. Utmaningar Medverkan: Ungdomar och barn i de kringliggande områdena har inte varit inblandade i planeringsfasen för de studerade idrottsplatserna. Detta beror bland annat på den tidspress som rådde till följd av att satsningen på Handslaget var tidsbegränsad. Det är viktigt att de unga får komma till tals och har möjlighet att påverka. Att hitta former och fora för detta bör ha hög prioritet. I planeringen är det viktigt med barnperspektiv, men även barnens perspektiv. Något som man själv varit med och påverkat och utformat har man bättre kännedom om, känner sig trygg med samt känner stolthet och ansvar för. Fokus på flickor: Flickor är kraftigt underrepresenterade på näridrottsplatserna. Detta har flera förklaringar; utbud, efterfrågan, trygghet, utestängande, andra barriärer och så vidare. Vi behöver mer kunskap om vad som krävs för att flickor ska bli lika aktiva och ha samma tillträde till arenorna som pojkar. Aktivitet och kreativitet: Som jag betonat ovan är attraktiva, rena och trygga miljöer viktiga för att främja aktivitet. Detta betyder inte att de ska vara tråkiga och förutsägbara. I Sverige har det funnits en tendens till att rigorösa säkerhetsföreskrifter och stel planering skapar tillrättalagda miljöer som inte ger utrymme för barnens egen kreativitet. Det är inte alltid de mest estetiska och säkra miljöerna som attraherar barn och ungdomar. Miljön måste erbjuda flexibilitet. Detta kräver medverkan från barnen och ungdomarna. Stödjande miljöer för spontan fysisk aktivitet: En näridrottsplats ska, såsom Riksidrottsförbundet föreskriver, bland annat syfta till att främja spontanaktivitet. Detta betyder att den inte bör bokas upp av föreningar överhuvudtaget eller i endast i liten omfattning. Viss föreningsverksamhet kan ha en kontrollerande och aktiverande funktion. Föreningen agerar värd eller fadder och ser till att anläggningen hålls i ordning. Det gäller att hitta gynnsamma och väl avvägda former för detta. Föreningsidrott är viktigt och Riksidrottsförbundet har ett tydligt fokus på denna del av idrotten. I det samhälle vi har idag vill jag dock hävda att den främsta utmaningen är att hitta nya former för idrott och att skapa stödjande miljöer för fysisk aktivitet. Faskunger (ref 1) trycker på att vardagsaktiviteter som leder till fysisk aktivitet kan ge lika stora positiva hälsoeffekter, bland annat i form av förbättrad kondition, som en mer målmedveten och organiserad fysisk träning. De vardagliga fysiska aktiviteterna är ofta lättare att påbörja, upprätthålla och integrera i vardagsrutinerna och blir på så vis väl så effektiva som den organiserade träningen. Ur detta perspektiv är näridrottsplatserna viktiga. De kan både tillgodose mer planerade träningsformer och vara något som man passerar och kanske stannar till på när man cyklar från skolan eller till affären eller ett ställe där man träffas en stund på eftermiddagen och spontana aktiviteter uppstår. En aktivitet kan leda till en annan och om intresset för en aktivitet växer kan detta leda till att man går med i en förening. Man kan kategorisera fysisk aktivitet på flera olika sätt, t ex: Organiserad idrott (träning och tävling) Spontan (men medveten) idrott Fysiska vardagsaktiviteter Fysiska transporter Börjar man med satsningar på de vardagliga och spontana aktiviteterna, genom att skapa goda och trygga miljöer baserade på ledorden närhet, tillgänglighet, trygghet, attraktivitet och användbarhet, skapar man i förlängningen ett ökat intresse för den mer organiserade idrotten. De är kanske de små dörrarna utan dörrvakt som får såväl barn som äldre att så småningom ta steget och knacka på den stora dörren. karin.book@mah.se Referenser: Faskunger, J. (2007) Den byggda miljön påverkan på fysisk aktivitet. En kunskapssammanställning för regeringsuppdraget Byggd miljö och fysisk aktivitet. Statens Folkhälsoinstitut R 2007:3. Book, K (2005) Arenors lokalisering, betydelse och användning Förslag på kulturgeografiska perspektiv. Svensk Idrottsforskning, nr 3:2005 (s.75-79). Karsten, L. (2003) Children s use of public spaces. The gendered world of the playground. Childhood 10 (4: ). Karsten, L. (1998) Growing up in Amsterdam: Differentiation and segregation in children s daily lives. Urban Studies 35 (3: ). Lieberg, M (1992) Att ta staden i besittning. Om ungas rum och rörelser i offentlig miljö. Byggnadsfunktionslära, Lunds Universitet. Riksidrottsförbundet (2005) Ungdomars tävlings- och motionsvanor. En statistisk undersökning våren FoU-rapport 2005:6. RF, Stockholm. Hermansson, H-E (1988) Fristadens barn: Om ungdomars livsstilar, kulturer och framtidsperspektiv i 80-talets Sverige. Daidalos, Göteborg. Nilsson, P. (1994) Den allvarsamma fritiden. Statens ungdomsråd, Stockholm. Brunton, G, et al (2003) Children and physical activity: a systematic review of barriers and facilitators. EPPI-centre, University of London. 37