Förord till tredje, aktualiserade upplagan

Transkript

1 Förord till tredje, aktualiserade upplagan Ett»Krisernas Europa» är vad vi upplever nu, Först finanskrisen från usa som slog till 2008 och vars verkningar sköljde över Europa. Den motverkades delvis, men effekterna hade inte försvunnit när den nya vågen av kriser inträffade från 2010 i främst Sydeuropa under flera år och som vi fortfarande lider av. Ibland var det stora fastighetsbubblor som sprack, ibland som för Grekland enorma underskott och vilseledande statistik vilket påverkade hela Europa. Det första av de fem nya kapitlen i denna upplaga tar just upp finanskriserna: vad vi lärt oss, hur de kan förhindras eller dämpas i framtiden och hur man nu måste gå vidare med att även satsa på ökad sysselsättning. Enbart detta skulle motivera en ny upplaga av denna bok, där både första och andra upplagan är slutsålda. Men mycket annat viktigt har hänt som också påverkar oss både i stort och i var vardag. Klimatfrågan får ett eget betydelsefullt kapitel liksom Lissabonfördraget som slutligen roddes i hamn. Svensk opinion och svenska insatser i eu är viktiga, och till slut frågar jag»vart går eu nu?» och visar på olika scenarier och pekar på nödvändiga krav att ställa på eu. De tidigare upplagornas kapitel 1 19 med sina principiella resonemang är lätt bearbetade. Jag har valt att lägga de fem nya kapitlen sist. De ger en renodlad, koncentrerad aktualitetsanknytning. För synpunkter tackar jag nuvarande Europaparlamentarikern Isabella Lövin och de tidigare Jan Andersson och Hadar Cars jämte professorn i nationalekonomi Bo Sandelin, samt redan för första upplagan nuvarande kommissionären Cecilia Malmström. Boken tillägnas läsaren förvisso en europé som vill förstå och kunna påverka de stora internationella frågorna, och som ideligen själv blir påverkad av eu! 5

2 eu är ett mer än 50-årigt bygge, och Sverige med sina 18 år av medlemskap sedan 1995 har nu uppnått myndighetsåldern. Mycket händer. En spännande tid väntar oss europeer. Göteborg 25 mars 2013 Birger Möller Ur förordet till första upplagan 2005 Med denna eu-bok vänder jag mig till varje allmän intresserad läsare som vill förstå det stora som sker på vår kontinent. Min förhoppning är att boken skall utgöra en tankeväckande in - troduktion även för envar som har yrkesmässig kontakt med eu-länderna och behöver se sin specialitet i ett större sammanhang. Det är en informativ men också resonerande bok. Frågorna jag ställer är inte bara»när-var-hur» utan även»varför». Ideologi, historia och olika länders egenintressen och kultur lyfts fram för att ge en djupare förståelse. Jag behandlar naturligtvis även eu:s uppbyggnad. Detta för att man skall känna till spelreglerna, dvs. hur man fattar beslut och vilka institutionernas uppgifter är. Men tonvikten ligger på den breda användningen av detta maskineri. Därmed skiljer sig boken från den speciallitteratur som endast ägnar sig åt något delområde. Ur förordet till andra upplagan 2007 I denna upplaga har kapitlen och deras sidindelning behållits oförändrade trots att mycket har inträffat. Ny statistik har förts in och aktuella händelser behandlats. Den första upplagan blev slutsåld på mindre än två år. Boken utgör nu kurslitteratur i statskunskap på universitet och används även på gymnasienivå. Den vänder sig givetvis också till den allmänintresserade läsaren. Viktiga förändringar som skett har föranlett nya avsnitt. Det gäller de senaste konvulsionerna om Turkiets förhandlingar och långa väg till ett högst eventuellt medlemskap, läget för ett nytt fördrag i stället för det som föll om en konstitution, och medlemskapet 2007 för Bulgarien och Rumänien varigenom eu vuxit med 30 miljoner innevånare. 6

3 Innehåll Inledning 9 vad eu är och inte är 1 En union blir till idé och kriser 11 2 Hur stort blir eu? 22 3 eu:s styrka och roll i världen 37 4 Är eu överstatligt eller mellanstatligt? 45 funktionssätt 5 eu som tullunion 53 6 De fyra friheterna 67 7 Utrikesfrågor och brottsbekämpning 76 8 Östutvidgningen 91 9 emu och euron Budgeten med regional- och jordbruksstödet 134 problemområden 11 Närhetsprincipen och medborgarinflytandet Förslaget om den nya konstitutionen Konflikthärdar 169 institutioner 14 Ministerrådet jämte europeiska rådet Kommissionen Parlamentet Övriga institutioner och organ 213 7

4 sverige i eu och eu:s framtid 18 Sverige och eu eu i framtiden federationstankar med mera 247 aktuellaste händelser och eu-nyheter 20 EU hårt drabbat av två finanskriser Klimatfrågorna Lissabonfördraget en milstolpe Nya svenskar i EU, Europaparlamentsvalet, svensk opinion En större union och Nobels fredspris. Vart går EU nu? 283 Noter 293 bilagor Europaflaggan, Europeiska hymnen och Europadagen 301 Förkortningar och akronymer 302 Lästips och adresser för officiell eu-upplysning i Sverige 304 Litteraturförteckning 306 Register 313 figur över eu:s institutioner 322 karta 324 8

5 Inledning Vad ligger bakom tillkomsten av eu, hur uppstod unionen och vad sker i det som synes ske? Varför är den politiska viljan till ett allt fastare samarbete så stark i de flesta eu-länder medan den hos oss i Sverige är svag? Hur stort kan eu bli, och hur betydelsefullt jämfört med usa? Frågorna är många och i den här boken skall jag belysa en del av svaren. Syftet är att öka kunskapen om eu genom att visa på de grundläggande motiven och på motsättningarna och hur de behandlas. Endast så kan man förstå vad som sker i aktuella och nya frågor, bedöma det, och ibland göra vissa välgrundade förutsägelser. Det finns två ekonomiska supermakter i världsekonomin, och en av dem är eu. Både i fråga om produktion och utrikeshandel är eu jämbördigt med usa, och befolkningen är vida större. Handelsmotsättningarna kring usa:s ståltullar 2002 är förmodligen bara början på den sorts problem mellan de två stora, som ibland kommer att bli akuta. Det är ett av de»problemområden» som berörs i boken liksom demokratifrågorna och miljön med mera. Östutvidgningen och Turkiet får stort utrymme liksom valutasamarbetet med euron. Information om eu:s olika institutioner förmedlas givetvis i boken. Men det formella maskineriet och rader av fattade beslut redovisar jag bara i begränsad omfattning. Tonvikten ligger i stället på djupförståelse. Ett exempel på centrala begrepp är»den yttre gränskontrollen enligt Schengenavtalet». För att kunna bilda sig en egen uppfattning är det viktigt att förstå, som i fallet med just denna yttre gränskontroll, vilka avsikterna är, vilka problem som uppstår när nya länder blir medlemmar, och varför undantag ibland görs som till exempel att Norge och Island är med i detta samarbete trots att de inte är eu-medlemmar. Boken är således skriven för att besvara en rad frågor, beröra idéer 9

6 och visioner och för att stimulera till egna tankar. Den är inte kritisk i bemärkelsen att den ifrågasätter eu:s existens eller diskuterar för och emot ett svenskt medlemskap. Den utgår helt enkelt från att eu finns och har byggts upp gradvis under cirka femtio år. En mängd länder är medlemmar och fler klappar på dörren. eu är en union i ständig rörelse. Hur denna union verkligen fungerar är bokens huvudtema!

7 1 En union blir till idé och kriser Det var för att i framtiden säkerställa fred i Västeuropa och Centraleuropa som eu bildades, framför allt för att försvåra och undvika krig mellan Frankrike och Tyskland. Även Italien och de tre Beneluxländerna Belgien, Nederländerna och Luxemburg blev svårt lidan de i andra världskriget. Helt logiskt blev det därför dessa sex länder som startade eu-projektet. Det skedde först genom avtalet om Kol- och stålunionen 1951 och sedan det stora eec-fördraget i Rom 1957 om ett brett ekonomiskt samarbete som innebar bland annat en tullunion. Beroende på Sovjetunionens maktposition blev det enbart Västtyskland som ingick i det ursprungliga eec, inte det kommunistiskt ledda Östtyskland eller andra länder i öst. Ett fredsprojekt Unionen är alltså inte i första hand ett ekonomiskt projekt utan målet är fred. Det ekonomiska samarbetet är till stor del bara ett medel för att uppnå fredsmålet. Förstår man inte detta grundläggande syfte, går det inte heller att förstå hur de stora och många länderna på kontinenten agerar. Och östutvidgningen med tolv nya medlemsländer, som anpassade sig till eu-regler och därefter under många år förhandlade sig fram till medlemskap, bygger också på ett säkerhetspolitiskt intresse. Här vet medborgarna att deras land som medlem får hela eu:s kraft att sätta emot svåra påtryckningar eller anfall från Ryssland. Även om eu inte är en militär allianspakt, riskerar ett land vid övergrepp mot grannländer inom eu att utrikes handeln stryps och att utrikespolitiska påtryckning ar vidtas. nato-medlemskap ger ett militärt sett större skydd, men eu-medlemskap ger genom möjligheterna till handelshot med mera ett betydande skydd. För östutvidgningens nytillkomna länder är alltså eu till stor del 11

8 ett fredsprojekt. Det gäller också för de gamla medlemsländerna, inte minst för Tyskland som vill ha en sammansvetsad ekonomiskpolitisk sköld i öster mot Ryssland. Givetvis är det ekonomiska också av stor vikt. De nya ländernas mål med att bli medlemmar är att förbättra både sin säkerhet och invånarnas ekonomi. Men den större säkerheten har ofta betytt mest i debatten för det slutliga ställningstagandet om eu-medlemskap. Detta gäller också de länder som är gamla medlemmar och måste säga ja till de nya. Tysklands förbundskansler Kohl talade i början av förhandlingsprocessen om framför allt de tre nya länderna.»die drei, die drei!» Det var Polen, Tjeckien och Ungern han menade. Skälet till att det var så viktigt att få med just dessa länder var inte ekonomiskt det kunde dock komma att uppstå många svårigheter för Tyskland, inte minst invandring som ett tag kunde öka den redan stora arbetslösheten i landets östra delar utan det var ett säkerhetspolitiskt intresse. En blick på kartan på bokens sista sida visar att just dessa länder utgör en sköld mot öster. De tre stora ekonomiska greppen blev: avskaffade tullar mellan medlemsländerna, en gemensam marknad där även produktionsfaktorerna fick röra sig fritt, och ett fördjupat monetärt samarbete ge nom överenskommelsen i Maastricht 1991 om en gemensam va luta. Ekonomin är självklart central i eu. Det är också den som folk märker av mest i det vardagliga. Men den grundläggande motive ringen till att eu startade var således fredstanken. Genom att»foga samman» Europas länder skulle krig omöjliggöras. Kostnaderna för krig skulle nämligen bli enorma när ekonomierna alltmer integrerats, och även krigsförberedelser skulle hindras genom regler om fri handel och insyn. Det ständiga samarbetet i olika ministergrupper, i tjänstemannakretsar och i Europaparlamentet kom att öka förståelsen länder och folk emellan. Efter en tid började regeringscheferna ha toppmöten ett par gånger per år och därigenom skapades personliga relationer som trots vissa självklara motsättningar och ibland hårda förhandlingar svetsade samman dem. Elva av de första femton medlemsländerna deltog i andra världskriget och drabbades av enorma mänskliga och materiella lidanden. Endast fyra eu-länder stod utanför och berördes enbart indirekt, nämligen Portugal och Spanien samt Irland och Sverige. Vi har haft 12

9 en union blir till idé och kriser fred sedan 1809 då Finland förlorades, med undantag av några månader då vi bland annat deltog i slutkriget mot Napoleon. Därför har just vi svårt att känslomässigt inse de djupa bevekelsegrunder som dominerar i övriga Europa, där nästan varje person själv direkt eller indirekt upplevt världskriget. I varje fall har deras föräldrar eller far- och morföräldrar gjort det och starkt präglats därav och berättat om det hemska som skedde. Det är också krigens svåra följder som ligger bakom det mycket speciella samarbete som råder i eu mellan Frankrike och Tyskland. Dessa båda länder var ju huvudkombattanter i tre krig: då Preussen-Tyskland erövrade Alsace från Frankrike, det första världskriget då Tyskland fick avstå Alsace (Elsass-Lothringen) och ålades att be tala enorma krigsskadestånd, och slutligen det andra världskriget med Frankrike ockuperat, och sedan bombmattorna och ockupationen av Tyskland följt av landets delning i över 40 år genom järnridån och Berlinmuren. Blodiga och svåra minnen. Så började det Robert Schuman i Frankrike var pionjär för det nya Europasamarbetet. Som fransk utrikesminister föreslog han den 9 maj 1950 att Frankrikes och Tysklands stålproduktion skulle ställas under gemensam kontroll. Eftersom stålet är en nyckelvara för militär upprustning skulle förberedelser för storkrig försvåras och en varaktig fred underlättas. Förhandlingarna om Schumanplanen, som även var öppna för några andra länder att delta i, ledde till att den Europeiska Kol- och stålunionen bildades Medlemsländerna blev Frankrike, Tyskland, Italien och de tre Beneluxländerna, alltså de sex länder som senare år 1957 i Rom undertecknade det banbrytande fördraget om eec (European Economic Community, dvs. Europeiska ekonomiska gemenskapen eeg). Det avsåg ekonomiskt samarbete i bred mening, trädde i kraft den 1 januari 1958 och kallas allmänt för Romfördraget. Utöver Robert Schuman var Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer en ledande person, liksom den visionäre topprådgivaren Jean Monnet i Frankrike samt utrikesminister Paul-Henri Spaak i Belgien. Monnet var en nyckelperson med bakgrund både som affärsman, planekonom och internationell förhandlare. 13

10 Samtidigt med Romfördraget avtalades om att atomenergigemenskapen Euratom skulle bildas. Avtalen om eec, Euratom och Koloch stålunionen utgjorde de tre ursprungliga fördragen. Från 1967 användes det gemensamma namnet eg (Europeiska gemenskaperna). När detta sedan vidgades, genom Maastrichtfördraget om en gemensam valuta och visst samarbete om bland annat utrikespolitik, rättsfrågor och asylfrågor, ändrades beteckningen från den 1 november 1993 till Europeiska unionen, eu. I denna bok användes ut trycket eu även om det delvis gäller tidsperioder före När enbart tidiga historiska fakta om nämns, blir beteckningarna dock de ursprungliga eec respektive eg. Årtal för medlemskap och antalet länder framgår av uppställningen här om eu:s successiva utvidgning: 1958 eeg-6 Frankrike, Italien, (Väst)tyskland, Belgien, Nederländerna, Luxemburg 1973 eg-9 Danmark, Irland, Storbritannien 1981 eg-10 Grekland 1986 eg-12 Portugal, Spanien (1990 eg-12 Östtyskland förenas med Västtyskland, en ökning med 16 miljoner) 1995 eu-15 Finland, Sverige, Österrike 2004 eu-25 Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Ungern 2007 eu-27 Bulgarien, Rumänien 2013 eu-28 Kroatien (troligt datum 1 juli). Länderna har alltså drygt fyrfaldigats, från 6 till 27 och snart 28, och fler har sökt in träde. Befolkningen har vida mer än fördubblats, från cirka 200 miljoner till 505. eu:s tyngd i världen har odiskutabelt ökat, men det har givetvis spännvidden inom eu också. Länder med ibland starkt olika historia, kultur och sedvänjor skall nu samsas. För Sveriges del gäller det inte minst att uppmärksamma och förstå skillnaderna gent emot de sydliga medlemsländerna som är många och väger tungt inom eu. 14

11 Kulturkrockar en union blir till idé och kriser Franska språket är ofta nyckeln till många både formella och informella kontakter i eu-världen. Det var därför en styrka att vissa svenska Eu ropa parlamentariker redan vid sitt inval talade franska flytande, både i den första kullen och senare. Genom att tidigare ha bott i landet hade de upplevt den franska kulturen och synsättet på djupet. Allt detta underlättar förståelsen för»det la tinska Europa», där ju även Italien och Spanien-Portugal ingår. Attityder i både sak och form skiljer sig i de latinska länderna från ställningstaganden vi gör i Sverige. De stora jordbruksintressena i dessa länder, och i Grekland, är uppenbara. Sättet att vilja manifestera dem är ofta annorlunda till exempel traktorförare som spärrar vägkorsningar i dagar. Sedan franska revolutionen bor det en revolutionär i många fransmäns hjärtan. Även om jordbrukarna där nu endast utgör 4 procent av de förvärvsarbetande, är förståelsen för deras olagliga aktioner stor hos den övriga befolkningen. Utöver jordbruksstödet är regionalstödet till de södra delarna i eu enormt. Länderna som utgör eu-syd, för att använda ett delvis nytt begrepp, är därmed stora nettobidragstagare i eu, medan länderna i norr ofta är nettobetalare. Det gäller främst Tyskland men även Sverige och till exempel Nederländerna. Det för oss avvikande märks inte bara i sakliga motsättningar utan även i formerna. Sättet att diskutera är olika. En italiensk parlaments ledamot kan på sina få minuters talartid uttala sig lyriskt i en fråga, behandla målet och syftet mer än metoden och gärna nämna en sidoaspekt eller parallell och använda ett bevingat ord. Ibland frågar sig lyssnaren: Vad sa hon egentligen? Vad ville han? Stöder man förslaget eller inte? Vi i norr är i stället övade beslutsmässigt och även diskussionsmässigt att uttrycka oss mer konkret: Exakt hur skall detta åtgärdas, vilka nya regler eller budgetpengar behövs, när precis skall det hela träda i kraft? På så vis står ibland det vackert retoriska mot det konkret exakta. Denna skillnad i utgångspunkt är ibland central för förståelsen av hur en fråga tas upp och i början behandlas. Motsättningar i sak av historiska skäl och av budgetskäl eller andra egenintressen förstoras lätt om man inte inser detta. Frankrike, och ännu tidigare Rom med latinet, var också en gång centrum i Europa. Spanien var ett huvudland under talen 15

12 med bland andra Filip ii, och det spanska språket dominerar sedan länge i Syd- och Centralamerika. Vi i norr är en utpost i Europa, an ser många, kylig och tråkig och långt från kulturens kärna. Vi har också lätt att tro att engelskan öppnar de flesta dörrar. Men i kom missionen, där nästan alla frågor i eu analyseras och förbereds av personer, är franskan ibland lika viktig som engelskan och kan i vissa avdelningar och sammanhang vara det dominerande arbetsspråket. eu-domstolens egna sammanträden sker på franska. Det är väsentligt att svenskar som förhandlar i eu i kommittéer, råd och företagsgrupper inser detta och lyssnar aktivt till alla preludier och långa citat och ibland irrelevanta sidoparalleller som nog låter mycket vackra i talarens öron, inte minst på originalspråket. Sakfrågorna närmar man sig ibland sakta. Luncherna och det renodlat personliga är viktiga. Kan man leta upp något citat eller hänvisa till en tänkare eller konstnär på kontinenten kan en ny öppning vara gjord. Kanske har jag delvis överdrivit här, ty visst är konkretion och snabbhet något som även representanter från syd behärskar, i synnerhet om de varit med länge i eu-sammanhang. Men man närmar sig beslutsförfarandet från sitt eget håll, från sin egen kultur. Sveriges, Finlands och Österrikes inträde 1995 betydde att engelskan fick ökad betydelse. Detsamma skedde då de många länderna i öst blev medlemmar (i Rumänien är dock franskan stark). Även genom användningen av Internet har engelskan blivit viktigast i eu, och tyskans betydelse ökar. Men just gentemot fransmän och italienare går ofta en markant både språklig och kulturell klyfta. Till de kulturella skillnaderna hör också att katolicismen dominerar i Syd- och Mellaneuropa och protestantismen i norr. Betydelsen av detta framhåller Emily von Sydow i sin bok När Luther kom till Bryssel, Sveriges första år i EU. Hon betonar att protestanter gärna tänker i termer av nationalstat. Gränser är trygga och gränslöshet något hotfullt. För katoliker är i stället inte minst kyrkan universell, och den har en stark ledning med ett centrum i Rom och en ledande påve. En öppenhet för andra länder i eu, och kanske ett med tiden centraliserat styre med starkt federativa inslag, faller sig för dem naturligt. Premiärministern i Italien Aldo Moro förklarade också för Olof Palme, när denne 1970 förde samtal om Sveriges så kallade öppna 16

13 en union blir till idé och kriser ansökan om eventuellt medlemskap, att dåvarande eg liknade den katolska kyrkan. Du måste stiga in i den utan reservationer. Men väl där, kan du synda och få förlåtelse. Med detta menade Moro att man lägger stark vikt vid de gemensamma grundsatserna. Man behöver dock inte vara så gräsligt bokstavlig i sin tillämpning av dem, utan mera betrakta dem som riktningsgivare för eftersträvansvärda mål. En medlem av den ka tolska kyrkan kan, förenklat, bryta mot reglerna, få förlåtelse och återupprättas. 1 Ett uttryck som ofta används är eu:s»finalité politique», dvs. det»politiska slutmålet» med eu. Med det menas att visionen är ett politiskt enande av Europa. Hur detta i detalj skall utformas är en öppen fråga, men visionen är alltså politisk. Däremot är ekonomi och dylikt endast medel för detta nya. Viktiga medel, men de utgör ändock bara en teknik. Redan i Romfördraget slogs det fast att medlemsländerna»äro fast beslutna att lägga grunden för ett ständigt fastare förbund mellan de europeiska folken». Det var personer med sådana åsikter som grundade det nya Eu ropa. Adenauer, Monnet och Schuman var alla katoliker. Det var också dåvarande premiärministern i Italien, de Gasperi, som där hade grundat det kristdemokratiska partiet. Hur långt stod inte deras visionära syn på Europa från pragmatismen här i Sverige, där även många ledande såg på eu som ett nödvändigt ont, men ansåg att vi av ekonomiska skäl inte kunde stå utanför i längden. Kulturchocker fick godtas om vi inte skulle bli överkörda. Något av denna skillnad finns också i synen på hur man använder resurserna, fortsätter von Sydow: I Nordeuropa är det viktigt att visa att man snålar, att det finns en tanke bakom alla utgifter. Däremot behöver inte besparingar rättfärdigas. De är per definition av godo. I Sydeuropa, däremot, helgar ändamålet medlen. Därför möts inte den protestantiska njuggheten med allmänna applåder i eu. Den bristande kontrollen av till exempel eu:s jordbruksstöd, framför allt i syd, har en djupt liggande förklaring i detta synsätt. Vi däremot kallas ibland puritaner, ett inte så snällt omdöme. 17

14 Kriser en självklar metod När Romfördraget skrevs var det flera förhandlingspunkter som man inte kunde enas om. Därför står det på flera ställen bland de 248 paragraferna att en målsättning skall uppnås enligt vad som senare skall överenskommas, dvs. man angav en princip på ett visst område, men utformandet av mer detaljerade bestämmelser fick vänta. Ibland anges, för att skapa tryck på beslutsfattandeprocessen, att syftet skall uppnås med bestämmelser som måste fastställas senast vid utgången av ett visst år. Att stanna klockan I slutet av december 1961 satt de sex ländernas delegater fortfarande och förhandlade i samband med övergången till tullunionens andra fyraårsetapp utan att ha lyckats komma överens. Man måste det året ha enats om bedömningar av den första etappen för att få gå vidare till den andra. Tiden gick mot nyårsafton ännu inget slutresultat. Då bestämde förhandlarna sig för att»stanna klockan» och förhandlingarna fortsatte. Frankrike och Nederländerna utövade ut pressning och krävde att man samtidigt måste vara färdig med beslut om den gemensamma jordbrukspolitiken. Först klockan halv fem den 14 januari, tidigt på söndagsmorgonen, var man klar efter hårda manglingar som i slutfasen pågått oavbrutet i trettiosex timmar. Reuter rapporterade att flera av de utmattade delegaterna raglade ut och syntes nära att kollapsa. Men man hade till slut enats och daterade överenskommelsen med retroaktiv verkan från den 31 december. Klockan var sedan igång igen! Så kan man naturligtvis göra, inte minst om det övergripande syftet är synnerligen viktigt och alla parter är ense om att man måste finna en lösning. Vitala intressen I eu finns oftast inte sanktioner angivna om något av länderna bryter mot en viss bestämmelse. Man kan ibland ge böter, höga sådana. Men vad kan man göra i verkligt svåra fall av olydnad? Skicka in stridsvagnar mot ett tredskande land? eu är ju dock ett fredsprojekt. Och liksom förut fordrar militärt anfall enighet enligt Lissabon- 18

15 en union blir till idé och kriser fördraget om sådana utrikes- och säkerhetspolitiska beslut. I själva verket är kriser, förhalningar och därefter snabba beslut centrala element i det mellanstatliga samarbete som eu utgör. Detta beror ytterst på att det är god förhandlingsstrategi att inte ge efter tidigt. Centrala krav försvaras i det längsta. Frågorna kan vara oerhört väsentliga för ett lands ekonomi och till exempel dess marginalväljare. Detta gäller inte minst beträffande eu:s budget, handelsregler och eventuella sanktioner samt det besvärliga jordbruksstödet. En konkret fråga kan utredas i kommissionen och sedan dras i de reguljära mötena mellan ländernas eu-ambassadörer i Bryssel, vilka förbereder mycket och utjämnar det som går. Motsättningarna kanske kvarstår och behandlas då ingående av ministerrådet på området ifråga, till exempel av de 27 ländernas jordbruksministrar. Om det inte ens där går att komma överens i en viktig fråga som fordrar enighet, går den ibland till europeiska rådet, dvs. regeringscheferna som sammanträder två gånger per halvår. Och då, kanske först i en sen kvällsmangling och när kanske andra stora knäckfrågor tas upp samtidigt och man gör en paketlösning, blir det en slutuppgörelse vid midnatt, eller på morgonen klockan nio när mötet förlängts en dag. Det är med andra ord naturligt att försvarandet av ländernas vitala intressen leder till en»kris», en långvarig och svår förhandling och en kamp mot klockan. Något annat vore orealistiskt. Onödiga eftergifter i för tidiga skeden skadar ett lands position. En försvårande variant av detta är när ett land i sista stund kastar in ett nytt viktigt krav och begär att det också skall ingå i det slutliga beslutspaketet. Spanien har ibland agerat på det sättet, mästerligt för egna syften och då de andra ländernas representanter varit utmattade. I Köpenhamn blev de femton gamla eu-länderna och de tio nya äntligen eniga om östutvidgningen klockan sju på fredagskvällen den 13 december 2002 och tvådagarsmötet skulle krönas med detta historiska beslut. Då begärde Österrike plötsligt att en fråga om lastbilstransporterna genom landet skulle lösas samtidigt. Portugal hakade på och ansåg sig förlora på utvidgningen och ville ha ökade kvoter för jordbruksprodukter. Regeringscheferna fick sitta kvar ytterligare tre timmar på Luciakvällen och arbeta med kompromisser innan alla blev överens. 19

16 Avsiktliga kriser Ett par år innan Romfördraget kom till satt man och förhandlade i Messina i Syditalien. Det var 1955 och utöver de sex som sedan blev de första medlemmarna var Storbritannien fortfarande med i överläggningarna, dock med en underordnad representant. Motsättningarna var betydande. Britterna ansåg till slut att dels skulle det inte gå att komma överens, dels ville de omöjligen tillåta tvingande över statliga beslut, utan accepterade bara samarbete och hoppade av förhandlingarna. I det läget bestämde sig de sex länderna på kontinenten definitivt för att försöka enas. Till slut använde de metoden att på alltför be svärliga eller detaljerade punkter skriva in målsättningarna och de yttre ramarna, men att vissa av reglerna fick utformas enligt vad som senare skulle bestämmas. I Rom två år senare lyckades man därmed bli klar med fördraget. Storbritanniens avhopp var egentligen förståeligt. Man ville inte gå lika långt och snabbt fram som de sex länderna. Utrikesminister Eden var negativ, och man hade inte gått in i Kol- och stålunionen Landet hade inte heller lidit av ockupation under världskriget som de övriga. Mycket kvarstod av den syn på Storbritannien som centrum som en gång manifesterades i en brittisk dagstidnings rubrik:»dimma över Engelska kanalen. Kontinenten isolerad.» Nu efteråt kan man konstatera att utvecklingen av eu säkerligen inte hade gått lika fort de följande tio till tjugo åren om Storbritannien hade blivit medlem från första början. Ibland bygger ledande politiker i medlemsländerna, och i synnerhet ordförandelandet, avsiktligt upp en kris. Man förklarar till ex empel att på följande toppmöte mellan regeringscheferna skall en viss fråga slutligen avgöras. Äntligen skall en överenskommelse nås. Därmed skapas omedelbart ett hårt förhandlingstryck, media är på bettet, prestige har investerats i att kunna presentera en lösning.»krisen» är ett faktum under slutdagarna inför toppmötet. De svåraste kontrahenterna tvingas ofta just därför att ge efter och godta långtgående kompromisser. Förr uppstod ibland en totalkris som blev långvarig. Mest framträdande exempel är Frankrike under president de Gaulle. Han förklarade 1965 att han och Frankrike inte accepterade att bli överröstade inom eu. Full enighet skulle alltid krävas. Detta var i strid 20

17 en union blir till idé och kriser med Romfördragets stadganden, där man i de viktigaste frågorna fordrade enighet, medan det i noga definierade, mindre viktiga frågor skulle räcka med kvalificerad majoritet. Varje land hade en viss röstpoäng och ett fastställt minimum av poäng var tillräckligt för att de sex länderna skulle ha fattat ett giltigt majoritetsbeslut. Vad var att göra mot Frankrikes krav på enighet i alla frågor? Ingenting. Den som obstruerar mest bestämmer. I varje fall på den tiden när bara sex länder var med och Frankrike vägde lika tungt som Tyskland (Västtyskland). Länderna ingick nästa år den så kallade Luxemburgkompromissen som innebar att ett land kunde in lägga veto om det förklarade att ett beslut hotade landets vitala intressen. Det var alltså bara att under viss protest acceptera det nya läget. Annars hade eg spruckit. President de Gaulle fick fortsätta att spela på»la gloire de la France», Frankrikes ära och berömmelse. I april 1969 lämnade de Gaulle hastigt sin post och kompromissen har därefter sällan åberopats. Kriser, javisst! Så fungerar eu. Kriser byggs upp och löses oftast. Ibland får man dock bara godta att ett land i många år obstruerar ett beslut och man får se tiden an. Så byggs eu vidare, inte konfliktfritt men med ett givande och tagande som i alla andra samarbetsformer och relationer. 21