RÄDDA ÅLEN OCH ÅLFISKET!

Transkript

1 VETENSKAPLIG SLUTRAPPORT AVSEENDE PROJEKTET: RÄDDA ÅLEN OCH ÅLFISKET! - ETT NATIONELLT BIDRAG TILL EN EUROPEISK FÖRVALTNINGSPLAN PATRIK CLEVESTAM 1 HÅKAN WICKSTRÖM 1 Projektet har fått ekonomiskt stöd från "Fonden för fiskets utveckling" (Ekonomiskt stöd för nyskapande åtgärder och pilotprojekt inom ramen för EG:s strukturfonder - utanför Mål 1) i enlighet med Fiskeriverkets beslut från (Dnr: ). 1. Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium, Drottningholm Drottningholm

2 2

3 1. SAMMANFATTNING INLEDNING & BAKGRUND MATERIAL & METODER Insamling av ålar Provtagning av ålar/laboratoriebehandling Fettanalys Mikrokemisk analys av otoliter Åldersanalys Genetisk analys Dataanalys & statistisk bearbetning RESULTAT Kullen, Köge & Lago di Lesina (Italien) Resultat av provtagningar Fetthalt & lekvandring Sammanfattning Kullen, Köge & Lago di Lesina (Italien) Insjöarna Resultat av provtagningar Sammanfattning insjöarna Mikrokemisk analys av otoliter Uppväxt/utsättningstyper Utsättningsbakgrund Kullen & Köge Insjöarna Genetiska studier Bakgrund Genomförande Resultat och diskussion DISKUSSION TACK REFERENSER

4 4

5 1. SAMMANFATTNING Syfte och sammanfattande beskrivning av projektet Projektet Rädda ålen och ålfisket! - Ett nationellt bidrag till en europeisk förvaltningsplan har syftat till att ta fram nödvändig kunskap för förvaltning av det europeiska ålbeståndet utifrån ett nationellt perspektiv. De tre övergripande frågeställningarna i projektet har därför varit: Metod Att uppskatta den europeiska ålens effektiva populationsstorlek (N e ), dvs. avgöra om antalet ålar som i praktiken står för produktionen av alla glasålar som rekryteras till Europa är oroväckande lågt. Hittar ålar från Östersjöbäckenet ut ur Östersjön och har de då de nödvändiga fettreserverna för att nå lekområdet i Sargassohavet? Bidrar även utplanterade ålar från söt- och brackvatten till lekvandringen och därmed också till fisket? Vilka metoder har använts i utvecklingsarbetet? (Hur har man exempelvis gått tillväga för att testa tekniken, vilka parametrar har mätts och med vilka tidsintervaller, vilken påverkan på miljön har kunnat mätas etc.) De metoder och angreppssätt som använts i arbetet med att belysa och i görligaste mån besvara ovanstående frågeställningar är följande: Ett stort antal (ca 1 700) s.k. blankålar har under hösten 2003 samlats in från två kustlokaler belägna vid Östersjöns utlopp vid Öresund, nio lokaler i svenska insjöar. För att beräkna N e har blankål även samlats in från en lagun i södra Italien. Alla insamlade ålar har sedan analyserats med avseende på bl.a. storlek, ålder, kön, mognadsgrad, fetthalt och genom att undersöka otoliternas (hörselstenarnas) kemiska innehåll har vi även försökt avgöra var respektive ål haft sin huvudsakliga tillväxt. För att kategorisera ålarna i olika grupper och till mognadsgrad har även ett antal morfometriska mått tagits. Som exempel kan nämnas ögonstorlek, gonadstorlek, och fenlängd. Vi har även studerat förekomst och antal av den numera vanligt förekommande simblåseparasiten Anguillicola crassus. Alla ålar, förutom de från insjöarna, har karaktäriserats genetiskt med hjälp av moderna PCR- och mikrosatellittekniska metoder. Detta gjordes för att i kombination med ålarnas årsklasstillhörighet beräkna N e, samt för att avgöra om alla ålar tillhör en och samma panmiktiska population. Avgränsningar Projektet hade inte som avsikt att studera kvalitetsaspekten hos ål i någon annan bemärkelse än fetthalt och storlek. Resultaten visar dock tydligt att vi måste lägga stor framtida vikt vid kvalitetsaspekten i en vidare bemärkelse. Vi behöver t.ex. veta mer om både fettsyrakompositionen och totalfetthalten, dels för att bättre förstå kostnaden för lekvandring och lek och dels förstå hur kopplingarna till hur könsmognadsprocessen ser ut. Vi behöver också utveckla ett blankhetsindex som är relevant för 5

6 våra ålbestånd Detta för att förstå konsekvenserna av de tydliga skillnader vi funnit, t.ex. mellan naturligt rekryterade ålar och flera andra grupper. Projektet indikerar att sötvattensuppvuxna ålar kan var en utmärkt resurs i förvaltningssammanhang men att de idag inte rekryteras in ibland lekvandrarna. Vi behöver veta varför de saknas (vart tar de vägen). Om det beror på fiskemortalitet eller vandringsproblem dvs. att de inte hittar eller om det handlar om turbindödlighet. Vi behöver även förstå betydelsen av de skillnader i fetthalt och könsutveckling som vi konstaterat finns. Då den otolitkemiska metod vi använde, inte hade tillräckligt hög upplösning för att skilja på olika livshistorier i brackvattenmiljön, behöver vi utveckla och nyttja mer förfinade metoder. Genom att analysera flera grundämnen i otoliterna och kanske även stabila isotoper, kan vi förhoppningsvis ta fram ett slags fingeravtryck från olika uppväxtområden. Med en förfinad metodik skulle vi kanske kunna skilja mellan svenska och polska blankålar. I dessa sammanhang finns ett stort behov av referensmaterial, dvs. ålotoliter med känd uppväxtmiljö men också representativa vattenprover. Resultat Våra resultat visar bl.a. följande om den ål som lämnar Östersjön via Öresund: Den är betydligt yngre och mindre än vad man tidigare trott. Små ålar har avsevärt sämre förutsättningar att klara lekvandringen bra och att så många som 74 % ligger i farozonen för att inte kunna bidra till leken i Sargassohavet på ett optimalt sätt. Bland de analyserade ålarna återfinns ålar som sannolikt härrör från utsättningar i såväl söt- som brackvatten. Andelen sådana uppgår till ca 21,3 % Ålar som vuxit hela eller nästan hela sitt liv i brackvatten utgör hela ca 87 %. Ål som vuxit upp i sötvatten utgör endast ca 13 %, men det är ålar som på flera sätt avviker från de blankålar vi studerat i sju svenska sjöar. Naturligt rekryterade ålar utgör ca 8 % ålarna. Gruppen avviker jämfört med andra uppväxt/utsättnings grupper genom att vara bl.a. större och fetare. Ca 70 % av ålarna har en kombination av liten storlek och fetthalt som gör det mindre sannolikt att de kan bidra till leken i Sargassohavet på ett optimalt sätt. Vi kan inte upptäcka någon genetisk struktur bland de ålar vi studerat, inklusive materialet från Italien, vare sig i tid eller rum. Den uppskattade effektiva populationsstorleken är så låg som individer, vilket är att betrakta som oroväckande lågt för en art som den europeiska ålen. Projektet har i allt väsentligt utförts i förhållande till forskningsplanen. Vi har visat att utsättning av ål, i kombination med hårda fiskerestriktioner, borde medföra ett ökat bidrag av lekvandrare från vår del av utbredningsområdet. Våra beräkningar indikerar att ålens storlek har stor betydelse för deras möjligheter att nå Sargassohavet med tillräckligt mycket energiinnehåll kvar för att bilda och mogna rommen. Ur ett förvaltningsperspektiv skulle det kunna innebära att även ett legalt maximimått borde införas. Utsättning av ål är utifrån en genetisk synvinkel en acceptabel åtgärd. En oroväckande låg effektiv populationsstorlek antyder att det brådskar med åtgärder för att rädda ålen. Den ål som växer upp i sötvatten kan utgöra en stor resurs i arbetet med att bygga upp beståndet, i och med att de ålarna är stora och förmodligen skulle hinna lagra upp tillräckliga fettdepåer om de bara ges chans at vandra ut ur Östersjön. 6

7 Vår förhoppning att med hjälp av förhållandevis enkel otolitkemisk analys kunna skilja på alla olika typer av livshistorier och uppväxtförhållande infriades inte fullt ut. De insamlade otoliterna kan dock användas på nytt för mer förfinade analyser. 7

8 2. INLEDNING & BAKGRUND Det europeiska ålbeståndet är i akut kris och därmed är en hel näring starkt hotad. Ålen har nämligen stor betydelse för det småskaliga fisket i kustområden och sötvatten överallt i Europa där den förekommer mera frekvent. I bl.a. Sverige utgör fångst av ål ofta själva förutsättningen för att kunna bedriva ett lönsamt, småskaligt kombinationsfiske med rationella redskap, ett fiske som utöver ål även fångar andra mer eller mindre värdefulla arter som gös, abborre, gädda, sik, piggvar, skrubbskädda m fl. Ålen har och har haft sin givna plats i de flesta akvatiska ekosystem men det finns forskare som idag befarar att ålens fortbestånd som art är äventyrad. För att rädda ålen och ålfisket initierade EU Kommissionen 2003 en process som nu lett fram till en gällande Ålförordning (RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1100/2007 av den 18 september 2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål). Förordningen föreskriver att varje medlemsstat senast till 2008-års utgång skall presentera en nationell förvaltningsplan. Planen skall syfta till att inom en rimlig tidsrymd öka ålbeståndet så att det producerar 40 % av den mängd fritt lekvandrande blankål som Sverige skulle ha producerat i ett tänkt jungfruligt tillstånd, dvs. utan mänskliga interaktioner som vandringshinder, fiske, föroreningar etc. För att nå dessa högt ställda mål måste den efterfrågade planen bygga på vetenskapligt erkänd biologisk kunskap. Trots att man under många år studerat ål utifrån många olika biologiska aspekter så saknar man mycket av den fundamentala kunskap och basinformation som behövs för att kunna ta fram en biologisk riktig förvaltningsplan för ålen. Den svenska planen kommer främst att basera sig på fyra olika problemområden, nämligen att minska dödligheten genom ett minskat fiske och en minskad turbindödlighet, en ökad produktion genom att öppna upp vandringsvägar och genom utsättning av importerade ålyngel (från områden med lokala överskott). De tre övergripande frågeställningarna i projektet har därför varit: Att uppskatta den europeiska ålens effektiva populationsstorlek (N e), dvs. avgöra om antalet ålar som i praktiken står för produktionen av alla glasålar som rekryteras till Europa är oroväckande lågt. Hittar ålar från Östersjöbäckenet ut ur Östersjön och har de då de nödvändiga fettreserverna för att nå lekområdet i Sargassohavet? Bidrar även utplanterade ålar från söt- och brackvatten till lekvandringen och därmed också till fisket? För att illustrera hur olika utfall, med avseende på N e, ålarnas fettreserver och ursprung, kan komma att påverka en tänkt förvaltningsplan så har vi i ansökan formulerat några olika scenarier. Utgångsfakta för dessa är att både fångsten och rekryteringen har minskat. Dessa scenarier i kombination med resultat från studien kan nu tjäna som underlag när ålförvaltningsplanen formuleras. 8

9 3. MATERIAL & METODER 3.1 Insamling av ålar Blankål från 12 lokaler samlades in till studien. För våra primära frågeställningar valdes två Östersjölokaler i syfte att ge oss vad vi anser vara lekvandrande ål på väg ut ur Östersjön på väg mot Sargassohavet, Dessa lokaler var Kullen på svenska kusten, och Köge på danska Östkusten (Tabell 1, Figur 1). Fig. 1. Ålinsamlingslokaler. För den populationsgenetiska frågeställningen inkluderades även ålar från Lago di Lesina, en produktiv italiensk lagun med utlopp i Adriatiska havet (Medelhavet). Till detta adderades nio lokaler valda för att representera typiska och viktiga uppväxtlokaler i svenska insjöar (Tabell 1, Figur 1). Detta för att komplettera bilden av hur ålbeståndet verkligen ser ut i olika svenska uppväxtområden. All insamling skedde under 2003 med undantag för Ringsjön där ålarna samlades in Ålarna från Kullen & Köge fångades under höstvandringen. 500 respektive 300 ålar efterfrågades från Kullen och Köge. Insamlingsansträngningen var fördelad så att 25 % av fångsten togs under föroch eftersäsong och 50 % under högsäsong. Ålarna från insjöarna fångades in under det kommersiella fiskets högsäsong. Lokala fiskare, Tabell 1. Lokalposition enligt RT90 (X-koordinat/ Y- koordinat) utom för Lago di Lesina där decimalgrader anges. Lokal X-koor Y-koor Fångstperiod Kullen Höst 2003 Köge Höst 2003 Lago di Lesina 41, , nov-15 dec Bolmen us Hjälmaren maj-juni Mälaren/Galten aug-sept Mälaren/Stallarholmen aug-sept Ringsjön us Roxen juni-sept Vänern/Dättern juli-aug Vänern/Kinneviken maj-sept Ymsen aug-sept 9

10 verksamma på orten, utförde insamlingen och var instruerade att leverera ett representativt urval ur den ordinarie fångsten. Från insjöarna var antalet 50 ålar per lokal. Ålarna från Italien köptes in från lokalt verksamma fiskare med hjälp av en italiensk forskarkollega. Insamlingen genomfördes även den under 2003 (Tabell 1). All insamlad ål frystes lokalt i anslutning till fångst för senare transport till Sötvattenslaboratoriet, Drottningholm. Från Italien levererades enbart huvuden inklusive bröstfenor. 3.2 Provtagning av ålar/laboratoriebehandling Ålarna provtogs efter upptining på Sötvattenslaboratoriet, Drottningholm. Morfometriska mått som totallängd (mm), totalvikt (g), horisontell (A) och vertikal (B) ögondiameter (mm), bröstfenlängd (mm), gonad-, lever- samt magtarm-vikt (tömd) (g) togs på samtliga individer. Kön och subjektivt utvecklingsstadium (gul, halvblank eller blank) noterades likaså. Muskelvävnad för fettanalys togs i form av en 5 cm tjock skiva tagen 5 cm bakom analöppningen (Limburg et al 2003) liksom ett vävnadsprov från vänster bröstfena för genetisk analys (det senare endast på ålar från Kullen, Köge och Italien) (Dannewitz et al 2004). Simblåsan kontrollerades okulärt med avseende på förekomst av den vanligt förekommande simblåseparasiten, Anguillicola crassus, där även antalet parasiter noterades. För ålarna från Italien noterades förekomst endast för 200 individer. Ingen notering av parasitantal per individ gjordes. Avslutningsvis plockades otoliterna (sagittae) och rengjordes i etanol (70 %) för senare åldersbestämning och mikrokemisk analys. 3.3 Fettanalys Fettanalysen mäter andelen totalfett per våtvikt vävnad och är utförd enligt EG metod B. Muskelvävnadsprovet som först maldes till ett homogenisat (skin och ben exkluderat, skinnet skrapat) behandlades i ett första steg med sur hydrolys (med saltsyra) för att hydrolysera loss fettsyrorna. I steg två gjordes en vätske-vätske-partition (där man skakar isär faserna), med dietyleter och petroleumeter, för extraktion av fettsyrorna. Metoden har en detektionsgräns på 0,5 % fett vid 2 grams invägning (motsvarar en differens på 10 mg mellan in- och utvikt). Metodens mätosäkerhet är skattad med hjälp av certifierade referensprover till ±0,4 % (3,6 % fetthalt) och ±1,2 % (18 % fetthalt) (CI 95 %). För fettprover med högre fetthalt antas att man har samma utbyte som för referensmaterialen (Erik Nordkvist, SVA 2006). Fettanalysen utfördes av Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) i Uppsala 3.4 Mikrokemisk analys av otoliter För att klargöra ålens uppväxthistoria analyserades otoliterna (sagittae) med avseende på sitt innehåll av strontium och kalcium. Metoden baseras på att strontiumförekomsten i otoliten är proportionell mot dess förekomst i fiskens uppväxtmiljö (vattenmiljö). Strontium finns i betydligt högre koncentrationer i havs- och brackvatten än i sötvatten, vilket betyder att man genom att mäta strontiuminnehållet genom hela otoliten, från centrum (födsel) till ytterkant (död), erhåller information om ålen befunnit sig i sött eller salt vatten samt om den blev utsatt som yngel eller som sättål (Figur 2). För analysen användes i möjligaste mån höger otolit (sagitta), som efter ingjutning i silikonformar med epoxilim (Araldit 2020), våtslipades från sulcussidan på en slipmaskin (Buhler Phoenix Beta Grinder-Polisher Twin, rpm) med successivt finare papper (P ) 10

11 till nivån precis ovanför otolitens centrum (primordium). Processen avslutades med polering ner till primordium i två steg (Micropolish Alumina B & C, 1,0 µm resp. 0,05 µm) på polerduk (MicroCloth) följt av sista polering på ren polerduk (Mastertex). Under projektets gång utvecklades och förfinades preparerprocessen vilket resulterade i en metodmanual som beskriver tillvägagångssättet i detalj (Asp 2007). De färdigslipande och polerade otolitpreparatet placerades på objektsglas (16 otoliter/ objektsglas) och fotograferades med digitalkamera (Kappa DX20H) monterad på mikroskåp (Zeiss Axiostar plus) i påfallande ljus (20 x förstoring). Centrum liksom en föreslagen mättransekt markerades på de digitala bilderna (Figur 2). Transekten lades i möjligaste mån från centrum till kant posteriort (bakåt) (Limburg et al 2003) dock med justeringar för att undvika att sprickor och eventuella vateritinslag korsade mättransekten. Efter coatning med kol analyserades otoliterna med avseende på sitt strontium- och kalciuminnehåll med en WDS (Wave Length Dispersive Spectrometry) microprobe. Apparaturen använde en accelerationsspänning på 20 kv; en strömstyrka på 20 na; elektronstrålens diameter var 15 μm. Metodens detektionsgräns var 0,03 +/-0,004 viktprocent för både strontium och kalcium. För kalibrering av mätutrustningen användes standarder av strontianit (SrCO 3 ) och kalcit (CaCO 3 ). Analyserna utfördes av forskningsingenjör Hans Harryson på Geovetenskapliga Institutionen, Uppsala Universitet. Figur 2. Figuren visar tre otolitslipsnitt inklusive provtagningstransekt (50 x förstoring). Inlagt i undre raden finns respektive otolits responsgraf (Sr/Ca-kurva). Från vänster, yngel uppväxt i sötvatten, sättål från Västkust med halva sin uppväxt i sötvatten samt en naturligt invandrad ål. På varje otolit mättes strontium- och kalciuminnehållet i 30 mätpunkter (mp). Avståndet mellan mp hölls konstant inom en otolit men varierar mellan otoliter beroende på otolitens storlek. Avståndet mellan mp växlade mellan μm. När kvoten Ca:Sr plottas mot mp erhåller man en livshistorietransekt (responsgraf) där ålens uppväxthistoria avseende vattenmiljö går att utläsa (Figur 2). 11

12 3.5 Åldersanalys För att möjliggöra den populationsgenetiska studien åldersbestämdes samtliga ålar. För detta användes som regel vänster otolit (sagitta) som efter montering i plast (Crystal Bond mounting wax 509) på objektsglas (sulcussidan upp), våtslipades på slipmaskin (Buhler Phoenix Beta Grinder-Polisher Twin, rpm) med successivt finare papper (P ) tills primordium var nådd. Processen avslutades med en kort polering följd av etsning i saltsyra (HCL, 1 %) för att öka kontrasten mellan vinter- och sommarzoner. Svårtolkade ålar färgades med neutralrött (Peltonen et al 2002) för att förbättra läsbarhet. Liksom för mikrokemianalysen, utvecklades och förfinades preparerprocessen vilket även här resulterade i en metodmanual som beskriver tillvägagångssättet i detalj (Ogonowski 2007). Åldersbestämningen utfördes i mikroskop med genomfallande ljus (63-400X förstoring) varvid sommarzoner (tillväxtzoner) och vinterringar identifierades. Antalet vinterringar efter glasålsmetamorfos (omvandling från leptocephaluslarv till glasål) räknades till närmaste heltal och noterades (Figur 3). Varje ål erhöll även en notering om kvalitet i läsbarhet enligt vedertaget system (Fiskeriverkets metodhandbok för åldersbestämning, 2006). För ål, som generellt är en svår art att åldersanalysera, används klasserna bc, c och d. Bc avser en normalsvår ålotolit (säkerhet +/- 1 år), c en mer svårläst otolit (säkerhet +/- 2 år eller mer) och d en otolit som inte är möjlig att åldersbestämma. 3.6 Genetisk analys Fig. 3. Slipad, etsad och infärgad otolit från Mälaren, fotograferad i 50 x förstoring med transmitterat ljus. Ålen är 10 år gammal. Den första (vitfärgade ringen, vita pricken) återspeglar övergången från leptocephaluslarv till glasål och räknas som startpunkt för åldersläsningen. I studien användes mikrosatelliter som genetiska markörer. Mikrosatelliter finns spridda i hela arvsmassan och är DNA-segment som består av korta sekvenser (1-5 baspar) repeterade i en lång följd. Mutationshastigheten i dessa regioner är mycket hög. En mutation resulterar oftast i att en repetition av den korta sekvensen antingen läggs till eller tas bort. Mikrosatelliter varierar därför med avseende på längd mellan individer vilket gör metoden lämplig för t.ex. faderskapsanalyser. Metoden är även lämplig för att studera om en art är uppdelad i flera, mer eller mindre genetiskt isolerade lekbestånd. Ett vanligt tillvägagångssätt är att jämföra frekvenser av olika längdvarianter mellan tänkbara lekbestånd. Från insamlad vävnad isolerades DNA med chelex-metoden (Walsh et al 1991). Sedan användes PCR-teknik (från engelskans Polymerase Chain Reaction ) för att masskopiera de utvalda mikrosatelliterna. DNA-fragmenten från PCR-reaktionerna längdbestämdes med en automatisk analysutrustning (ABI Prism 310 Genetic Analyzer, se figur 4) som jämför de masskopierade mikrosatelliterna med en känd storleksstandard. Vi använde sex mikrosatelliter som tidigare visat sig fungera bra på ål (Dannewitz et al 2005 för en mer detaljerad beskrivning av metoden). 12

13 4 a) 4 b) Figur 4 a) Den automatiska analysutrustningen som användes för att separera och längdbestämma mikrosatelliter. b) Exempel på en resultatfil från en analys av fem individer (rader) som undersöktes i tre mikrosatelliter (de tre grupperna av toppar). Skillnader i sidled speglar mikrosatelliternas olika längd. Längden på varje fragment bestämdes genom att DNA-fragment av känd längd (ej med i figur 1b) samkörs med proverna. 3.7 Dataanalys & statistisk bearbetning För att kompensera för krympning i samband med infrysning räknades längd och vikt upp med en faktor 1,024 respektive 1,027 (Wickström 1986). Flera index av betydelse för att beskriva ålens mognadsgard (och kondition) togs fram baserade på våra mått (se ovan). Dessa var; ÖI (ögonindex enligt Pankhurst 1982) där A och B anger horisontell respektive vertikal ögondiameter samt L och R anger vänster respektive höger öga, K (konditionsfaktor enligt Fulton 1904), FI (bröstfenindex), GSI (gonadosomatiskt index, samt DTI (magtarm index). Morfometriska och fysio-anatomiska index beräknades enligt följande: ÖI = ( 25π/8 totallängd (mm) ) * ( (A+B) 2 L+(A+B) 2 R ) (mm) K = totalvikt (g) / totallängd 3 (mm) * 10 5 FI = bröstfenlängd (mm) / totallängd (mm) * 100 GSI = gonadvikt (g) / totalvikt (g) ) * 100 DTI = mag-tarmvikt (g) / totalvikt (g) ) * 100 Statistisk bearbetning baseras enbart på blanka honor om inte annat uttryckligen framgår. Ålar betraktades som blanka när utvecklingsstadium var noterat till blank eller halvblank (Feuteun et al 2000) eller när ÖI 6,5 (Svedäng et al 1996). Datatransformationer har vid behov gjorts för att möta statistiska testkriterier vid parametriska tester. Verkligt underlag för beräkningar framgår av noteringar för statistiska parametrar 13

14 liksom i tabeller. I figurer presenteras resultat genomgående för otransformerade data för att underlätta tolkning (med ett undantag, Figur 9). För att testa att villkoren om approximativ normalfördelning och variansuniformitet var uppfyllt användes Kolmogorov-Smirnov Z-Test samt Levene's Test of Equality of Error Variances. Variansanalys (ANOVA), kovariansanalys (ANCOVA), T-test, Mann-Whitney U test, och Kruskal-Wallis test har används för att jämföra medelvärden. Pearson s korrelationskoefficient (R) och signifikanstest har använts för att utvärdera samband mellan parametrar. Signifikansnivån var 0,05. Val av metoder framgår i text, tabeller och figurer. För den statistiska analysen användes SPSS release för Windows ( 14

15 4. RESULTAT 4.1 Kullen, Köge & Lago di Lesina (Italien) Resultat av provtagningar Resultatgenomgången är fokuserad på Kullen och Köge. Ålarna från Lesina tas upp endast summariskt då dessa var inkluderade i studien primärt för den populationsgenetiska frågeställningen. Antal, könskvot samt en rad medelvärden för ålarna från Lesina presenteras i Tabell 2 och 3 samt finns med i vissa figurer, men är inte inkluderade i de jämförande testerna. Nödvändiga datatransformationer har gjorts för att möta statistiska testkriterier för parametriska tester. För att underlätta tolkning är transformerade värden dock omräknade i löpande text. Verkligt underlag för beräkningar framgår av noteringar för statistiska parametrar. Som tidigare nämnts är endast blanka honor inkluderade, om annat ej framgår. Totalt 506 respektive 305 st ålar samlades in från Kullen respektive Köge (både hanar och honor inkluderade). Samtliga ålar från Kullen bedömdes vara blanka. Från Köge bedömdes 11 st som gula och exkluderades därför från sammanställningen och jämförelser (Tabell 2). Könskvoten var 3,8 % respektive 96,2 % i Kullen, och 7,8 % respektive 92,2 % i Köge (Tabell 2). antal Hane halvblank 200 Hane blank Hona gul Hona halvblank 150 Hona blank g Hane halvblank Hane blank Hona gul Hona halvblank Hona blank Italien Kullen Köge Figur 5. Längdfördelningar för Italien, Kullen och Köge. Samtliga fångade ålar inkluderade. Klassbredd=20 mm. Kön och stadium enligt teckenförklaring ovan. Figur 6. Åldersfördelningar för Italien, Kullen och Köge. Samtliga fångade ålar inkluderade. Klassbredd=1år. Kön och stadium enligt teckenförklaring ovan. 15

16 Ålarna från båda lokalerna var små. Medellängden i Kullen var 675,4 mm och i Köge 605,5 mm (Tabell 2). Ålarna från Köge var signifikant mindre än ålarna från Lesina, 676,2 mm (M-W, p<0,001), vilket är tvärt emot den vedertagna bilden att ålar från Östersjöregionen är större och äldre än ålar från södra Europa (Völlestad 1992). Längdfördelningarna för respektive lokal visar på skillnader dels i medelvärde dels i variation där Kullen uppvisar en större spridning i storlek än Köge (Figur 5). Medellängden var signifikant högre i Kullen än i Köge (ANCOVA, F (1, 706) =83,020, p<0,001). Partial Eta Squared = 0,105 lokal 0,054 ålder. (R loglängd/ålder =0,313, p<0,001.) Medelvikten var i Kullen 660,2 g och i Köge 433,2 g vilket även det var lägre än förväntat i båda fallen (Völlestad 1992). Även denna skillnad var signifikant (M-W, p<0,001). Ålarna från Kullen och Köge var oväntat unga (Völlestad 1992), 12,5 respektive 11,0 år i medeltal (Tabell 2, Figur 6). Skillnaden mellan lokaler var signifikant (M-W, p<0,001, se även ovan). Åldersspannet var i Kullen 6-28 år, i Köge 5-20 år. Konditionsfaktorn K var i Kullen 0,201 och i Köge 0,187 (Tabell 2, Figur 7). Skillnaden mellan lokaler var signifikant (M-W, p<0,001). Vikt (g) Naturligt rekryterad katadrom ål Ål utsatt i insjö Ål utsatt på kust Ål med okänd rekryteringsbakgrund Kullen Köge antal Kullen Köge Längd (mm) % 1 20% % 28% Fetthalt (%) 32% % 40% Figur 7. Längd-vikt plot, Kullen och Köge. Rekryteringsbakgrund enligt teckenförklaring. (Se mikrokemianalys del) Figur 8. Fettfördelningar, Kullen och Köge. Klassbredd=1%. GSI var högre i Kullen än i Köge vilket antydde mer utvecklade gonader i Kullen (Tabell 3). Då GSI var korrelerade med storlek (R vikt/gsi =0,200), p<0,001) jämfördes gonadutveckling för ålarna från Kullen och Köge istället med avseende på gonadvikt med totalvikt som kovariat (R logvikt/loggonadvikt =0,937, p<0,001) enligt Durif et al Ingen skillnad mellan lokaler gick att påvisa (ANCOVA, F (1, 753) =1,210, p=0,272). Partial Eta Squared=0,002 lokal, 0,853 logvikt. Skillnaden i medelvärde (Tabell 3) förklarades således av skillnaden i vikt. Precis som för GSI, var DTI korrelerad med storlek (R längd/dti = -0,316). För att jämföra Kullen och Köge avseende återbildning av mag-tarmpaketet jämfördes därför mag-tarmvikt 16

17 med totallängd som kovariat (R loglängd/logmagtarmvikt =0,664, p<0,001) enligt Durif et al Resultatet visar på signifikant skillnad mellan lokaler. (ANCOVA, F (1, 754) =17,906, p<0,001). Partial Eta Squared = 0,023 lokal, 0,442 logvikt. Kullen uppvisar alltså ett mer tillbakabildat magtarmpaket jämfört med Köge (Tabell 3). ÖI (ögonindex) var i Kullen något högre än i Köge (Tabell 3). Inte heller ÖI var dock storleksoberoende (R logvikt/öi =0,249, p<0,001) och jämfördes därför mellan lokaler med logvikt som kovariat. En signifikant skillnad mellan lokaler förelåg (ANCOVA, F (1, 754) =7,064, p=0,008). Partial Eta Squared = 0,009 lokal, 0,070 logvikt. Med korrigering för storlekseffekt ger modellen en skattning av ÖI enligt följande: ÖI Kullen=7,18 ±0,054, ÖI Köge=7,44 ±0,074. D.v.s. ålarna från Köge har större ögon. FI (fenindex) var i Kullen något lägre än och i Köge (Tabell 3). FI skilde sig mellan lokaler (T-test, df=606,7, t=-4,060, p<0,001). Ingen analys med kovariat var möjlig att utföra. FI är dock liksom övriga index korrelerad bl.a. med storlek, varför man kan misstänka en storlekseffekt även för FI (R FI/loglängd = -0,349). Simblåseparasiten Anguillicola crassus påträffades hos 47,6 % av ålarna ifrån Kullen och hos 43,9 % i Kögematerialet (46,3 % lokalerna sammanslagna) (Tabell 2). Medelintensiteten (I) hos de infekterade var 6,2 maskar per individ i Kullen och 5,2 i Köge (5,8 maskar per individ lokalerna sammanslagna) (Tabell 2). Ingen skillnad gick att påvisa avseende I (M-W, p>0,05) Fetthalt & lekvandring Samtliga ålar, utom en ål från Köge, hade en fetthalt som översteg 20 % (Figur 8). Vidare hade 94,1 % respektive 92,2 % en fetthalt över 25 % i Kullen och Köge. Andelen ålar med en fetthalt över 30 % var 51,4 respektive 46,5 i Kullen och Köge. Den skillnad i fetthalt mellan lokalerna som kunde iakttas (Kullen=30,1 %; Köge=29,5 %), var signifikant (ANOVA, F (1, 535) =4,651, p=0,003). Fetthalten var korrelerad med storlek (R logvikt/arcsinfetthalt =0,290, p<0,001) (Figur 9) och med FI (R FI/arcsinfetthalt = -0,24, p <0,001). Förklaringsgraden var låg men sambanden var starkt signifikanta. arcsin fetthalt 0,70 0,60 0,50 0,40 2,25 2,50 Kullen Köge Fit line for Total R Sq Linear = 0,084 Kullen Köge 2,75 log vikt R Sq Linear = 0,07 R Sq Linear = 0,098 3,00 3,25 Figur 9. Logvikt-arcsinfetthalt plot. r 2 =0,084, Kullen och Köge sammanslagna. Lokaler enligt teckenförklaring. För att värdera hur de insamlade ålarna från Kullen & Köge med sin medelfetthalt på 29,9 % klarar lekvandringen till den förmodade lekplatsen i Sargassohavet (Tesch 2003) och om de vid ankomst har tillräckliga reserver för gonadutveckling, gjordes beräkningar enligt uppgifter från van Ginneken & van den Thillart (2000). I artikeln anger författarna fettförbrukningen hos en simmande ål till 23,06 mg fett/kg och timme. Simhastigheten uppges i samma artikel vara halva fiskens totallängd/sekund. Uppgifterna baseras på laboratoriestudier där vandring simulerats i akvarier med strömmande vatten. I artikeln presenteras beräkningar gjorda för en ål (1000 mm, 2000 g, 20 % fett per 17

18 våtvikt muskel) som visar att ålen, med en simdistans på 6000 km, förbrukar 154 g fett vilket motsvarar 38,5 % av fettförrådet. Kvarvarande fettmängd menar författarna, är tillräckligt för att vid ankomst kunna utveckla rom i en omfattning som motsvarar ett gonadosomatiskt index=22, vilket sägs vara normalt för en ål som mognats artificiellt (inga naturligt lekande ålar har någonsin studerats (Tesch 2003)). Vi har upprepat beräkningarna enligt ovan (van Ginneken & van den Thillart 2000) på vårt dataset från Kullen och Köge med korrigeringar för individuell längd, vikt och fetthalt samt för att ålar från Östersjön har en längre distans att simma. Vår medelål var 650 mm, vägde 580 g och hade 29,9 % fetthalt samt simmar 6900 km (från Skanör, norr om brittiska öarna till Sargassohavet, Figur 1). Resultatet av våra beräkningar visar att 74 % av ålarna inte når fram till Sargassohavet med 60 % av fettförrådet kvar, dvs. de riskerar att ha otillräckliga energidepåer för en fullgod gonadutveckling (romutveckling) vid ankomst. Vi kan vidare konstatera att effekten av storlek (längd) med detta beräkningssätt är betydande. Minskad storlek (längd) ger, på grund av en lägre simhastighet och därmed ökad simtid, snabbt en ökning i fettförbrukning. Detta i kombination med den längre simdistansen till lekplatsen ger minskningen av fettförrådet. Det bör också noteras att våra ålar i medeltal hade 10 % högre fetthalt initialt än i litteraturexemplet ovan. Figur 10 visar en längdfördelning i vilken det framgår vilka ålar som vid ankomst har 60 % fett kvar eller mer. Medellängden och Fettreserv < 60 % fett kvar >= 60 % fett kvar 40 antal >1040 Figur 10. Längdfördelning för Kullen och Köge (klassbredd=20 mm). Figuren visar andelen ålar som vid ankomst till Sargassohavet för lek har 60 % kvar av fettmängden vid vandringens början. medelfetthalten var 760 ±61 mm respektive 32,6 ±2,4 % för ålar med mer än 60 % av fettreserverna kvar vid ankomst till Sargassohavet. Medelåldern för samma grupp var 12,7 ±3,1 år Sammanfattning Kullen, Köge & Lago di Lesina (Italien) Kullen och Köge skiljer sig som framgår av ovan på en rad punkter. Kullenålarna är större (längre och tyngre), äldre och har mer återbildade mag-tarmpaket, men kortare fenor (lägre FI) och mindre ögon (lägre ÖI). Man kan också konstatera att våra undersökta parametrar är signifikant korrelerade med storlek (längd och vikt) och att analyserna visar att det i flera fall 18

19 är variationen i storlek och inte lokal som förklarar den större delen av variationen. Skillnaden i storlek är därför den mest betydelsefulla skillnaden lokalerna emellan. Varför Kullen och Köge skiljer sig storleksmässigt kan vi med befintliga data inte uttala oss om. Lokalerna kan exempelvis representera olika uppsamlingsområden (delar av Östersjön), lokalbestånd. Det vi ser kan också vara effekter av fiskeperiod. Fiskeperiod i kombination med väder vind och strömmar kan samtliga påverka fisket liksom möjligen även val av år. Om vi trots skillnaderna, ändå betraktar ålarna från både Kullen och Köge som representativa för Östersjöns lekvandrande ålbestånd, på väg ut ur Östersjön på väg till Sargassohavet, och slår ihop dem (Tabell 2 och 3) kan vi konstatera några viktiga saker. 1. Ålarna ifrån Kullen och Köge är förhållandevis små. Medellängden och medelvikten (650,4 mm respektive 579,1 g) är båda signifikant lägre än hos ålarna från Italien (Lesina) vilket är noterbart (M-W, p <0,001). 2. De är förhållandevis unga. Medelåldern är 12 år. 3. De har en fetthalt i muskulaturen mellan 20 och 40 % med en medelfetthalt på 29,9 % vilket i kombination med liten storlek preliminärt antyder att de efter avslutad lekvandring och ankomst till Sargasso kan ha otillräckliga fettreserver för optimal gonadutveckling och rommognad. 4. Storleken är korrelerad (olika starkt) med GSI(+), DTI(-), ÖI(+), FI(-) och fetthalt(+) och är dessutom av stor betydelse för fettförbrukningen under lekvandringen. Åldern är dessutom indirekt kopplad till våra index i och med att den är korrelerad till längd. 4.2 Insjöarna Resultat av provtagningar Resultaten från insjölokalerna presenteras summariskt i Tabell 4 & 5. För en fylligare genomgång av resultaten från enskilda sjöar hänvisas till de individuella sjörapporter som togs fram under projektets gång som en information till bl.a. lokala fiskare. Rapporterna bifogas den digitala kopian av denna rapport i PDF-format, samt går att rekvirera från Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium, Drottningholm. Resultatgenomgången för insjöarna fokuseras på jämförelsen av storlek (längd och vikt), ålder och fetthalt mellan ålar med sötvattensuppväxt från Kullen/Köge jämfört med insjöfångade ålar. Medelåldern för ålar med insjöuppväxt (Typ 2 och Typ 3, se mikrokemiavdelningen) var i Kullen/Köge 12,0 ±2,8 år. För de insjöfångade ålarna (lokalerna sammanslagna) var medelåldern 15,5 ±3,7 år. Medelåldern för Kullen/Köge var signifikant lägre än den i samtliga sötvattenslokaler utom i Roxen och Vänern/Dättern (M-W, p<0,001) (Figur 11). 19

20 20 95% CI Ålder % CI Fetthalt (%) K+K söt Ringsjön Bolmen Vänern 1 Roxen Vänern 2 Ymsen Hjälmaren Mälaren 2 Mälaren 1 K+K söt Ringsjön Bolmen Vänern1 Roxen Vänern2 Ymsen Hjälmaren Mälaren2 Mälaren1 Figur 11. Medelålder och medelfetthalt±95 % CI för Kullen/Köge sammanslagna (endast ålar med insjöuppväxt) samt för insjölokalerna. Sjöarna i syd-nordlig ordning. Vänern1=Vänern/Dättern, Vänern2=Vänern/Kinneviken, Mälaren1= Mälaren/Galten, Mälaren2=Mälaren/Stallarholmen. Medelfetthalten var för Kullen/Köge (endast insjöuppväxta ålar) 29,5 ±2,7 %. I sjöarna var den 27,1 ±3,8 %. Ringsjön, Vänern/Dättern, Roxen och Mälaren/Stallarholmen skilde sig signifikant från Kullen/Köge (ANOVA/Dunnett T3, df=9, F=6,505, p<0,001) (Figur 11). Vid en jämförelse där samtliga ålar inkluderades från Kullen/Köge är medelfetthalten signifikant högre i Kullen/Köge än i alla sötvatten utom i Hjälmaren och Vänern/Kinneviken (ANOVA/Dunnett T3, df=9, F=23,474, p<0,001). Samtliga jämförelser av fetthalt gjordes med fetthalten arcsintransformerad. Medellängden var i Kullen/Köge (endast insjöuppväxta ålar) 638,7 ±90,8 mm (Figur 12 och Tabell 4). I sjöarna var den 765,2 ±97,2 mm. Samtliga insjölokaler utom Ringsjön och Mälaren/Galten hade en högre medellängd än ålarna från Kullen/Köge (endast insjöuppväxta) (ANOVA/Dunnett T3, df=9, F=38,955, p<0,001). Om man jämförde Kullen/Köge (samtliga inkluderade) med insjölokalerna var alla insjölokaler signifikant större (ANOVA/Dunnett T3, df=9, F=82,472, p<0,001). Ålder var korrelerad med längd (R längd/ålder =0,351, p<0,001) och då vi har signifikanta skillnader i medelålder kan effekter av olika lokalmedelålder ej uteslutas. En ANCOVA var dock inte möjlig att utföra Längd (mm) Vikt (g) 95% CI medellängd, medelvikt K+K Sötvatten Ringsjön Bolmen Vänern 1 Roxen Vänern 2 Ymsen Hjälmaren Mälaren 2 Mälaren 1 Figur 12. Medellängd och medelvikt±95 % CI för Kullen/Köge sammanslagna (endast ålar med insjöuppväxt) samt för insjölokalerna. Sjöarna i syd-nordlig ordning. Vänern 1=Vänern/Dättern, Vänern 2=Vänern/Kinneviken, Mälaren1=Mälaren/Galten, Mälaren2=Mälaren/Stallarholmen. 20

21 Även medelvikten var signifikant högre i samtliga insjölokaler jämfört med i Kullen och Köge, detta gällde både när man jämförde samtliga ålar från K+K och när man jämförde endast ålarna med sötvattensbakgrund från K+K med insjöarna (M-W, p<0,001). Våra sötvattenslokaler skiljer sig även avseende våra andra studerade parametrar. I korthet finns starka indikationer på att blankålar i sötvatten inte har samma grad av könsmognad som blankålar fångade vid Östersjöns utlopp. Detta är i linje med andra studier som visar på den gradvisa omvandlingen från gulål till blankål (Durif et al 2005). Mycket talar för att det vi idag anser vara en blank ål i insjöar inte är det i samma mening som för ål fångad närmare Östersjöns utlopp. Detta ligger emellertid utanför vår studies primära frågeställningar varför det inte presenteras vidare här. Det visar dock tydligt på behovet att studera problematiken ytterligare. Vi behöver ett för våra breddgrader, och våra lokaler relevant blankålsindex vilket vi saknar idag Sammanfattning insjöarna Ålarna i våra insjölokaler är större (har högre medellängd och vikt) än ålarna från Kullen/Köge som är på väg ut ur Östersjön. De är även äldre. Detta gäller generellt, oavsett om man jämför insjöarna endast med de Kullen/Köge-ålar som har insjöuppväxt eller om man jämför med samtliga Kullen/Köge-ålar. Detta är viktigt, speciellt då resultaten i rapporten avseende kostnaden för lekvandringen, starkt indikerar att ålarnas storlek är mycket betydelsefull för att de under lekvandringen inte ska förbruka för stor andel av sina fettreserver (se ovan). Resultaten från sjöarna visar vidare det finns stora ålar, men att de inte rekryteras till den lekvandrande populationen. Endast 4,5 % av ålarna från Kullen/Köge har vistats längre tid i sötvatten (se resultat av mikrokemianalysen nedan). Tänkbara förklaringar till detta kan vara att de inte har en fysisk möjlighet att ta sig ut ur sjöarna (vandringshinder), inte hittar till Östersjöns utlopp eller att de fiskas upp innan de når fram till Östersjöns utlopp. Beträffande medelfetthalten kan vi konstatera att insjöålarna i genomsnitt har lägre fetthalt än ålarna från Kullen och Köge, något som eventuellt kan förklaras av att de ännu inte nått samma grad av mognad som ålarna vid Kullen och Köge. Fetthalten är bl.a. korrelerad till flera index (GSI, DTI FI) som alla är mått på graden av könsmognad. Bilden är dock komplex och kräver vidare analys och utökade studier. I detta sammanhang bör det understrykas att vi helt saknar kunskap om fettkvaliteten (kompositionen av fettsyror) hos våra blankålar vilket har stor betydelse för könsmognadsprocessen (Sorbera et al 2001). Resultaten av denna studie visar att vi i framtiden behöver inkludera denna aspekt i kommande studier. 21

22 Tabell 2. Kullen, Köge, Italien samt Kullen och Köge sammanslagna (K+K). n=antal, längd (mm), vikt (g), std=standardavvikelse, K=konditionsfaktor enligt Fulton, prevalens=andel infekterade ålar (%), intensitet=medelantal parasiter hos infekterade ålar, tillväxt (mm/år). Antal ålderbestämda ålar anges inom parentes i anslutning till minmax för Ålder. Gäller även tillväxtberäkningen. A. crassus prevalens för Italienålar är beräknat på ett mindre stickprov (n=200). Antal gulål anger antal gula utöver n. Lokal Kön n Medellängd (std) Längd min-max Medelvikt (std) Vikt min-max Medelålder (std) Ålder min-max (n) Tillväxt (n) K A. crassus Prevalens % A. crassus Intensitet Antal gulål Kullen ,1 (22) ,5 (21) ,9 (2,1) 6-15 (16) 40,0 (16) 0,18 21,1 7, ,4 (89) ,2 (287) ,5 (2,5) 6-28 (458) 49,7 (458) 0,20 47,6 6,2 0 Köge ,3 (28) ,3 (26) ,6 (3,0) 4-14 (19) 46,3 (19) 0,17 34,8 6, ,5 (66) ,2 (178) ,0 (2,1) 5-20 (251) 49,7 (251) 0,19 43,9 5,2 11 K + K ,4 (88) ,1 (275) ,0(2,5) 5-28 (709) 49,7 (709) 0,20 46,3 5,8 11 Italien ,4 (33) ,2 (28) ,5 (0,7) 1-6 (146) 140,8 (146) 0,18 30, ,2 (67) ,9 (194) ,2 (1,1) 2-12 (245) 203,1 (245) 0,20 9,2 - Tabell 3. Kullen, Köge, Italien samt Kullen och Köge sammanslagna (K+K). n=antal, std=standardavvikelse, fetthalt=andel fett per våtvikt muskelvävnad (%), ÖI=ögonindex, FI=fenindex, GSI=gonadosomatiskt index, HSI=hepatosomatiskt index, DTI=digestive tract index (mag-tarmindex). Antal ålar analyserade för fetthalt är färre än n totalt (n fett anges i anslutning till fett, min-max). Lokal Kön n Fetthalt % (std) Fetthalt % min-max (n) ÖI (std) FI (std) GSI (std) HSI (std) DTI (std) Kullen ,1 (3,1) 20,3-38,7 (321) 7,3 (1,2) 6,6 (0,6) 1,56 (0,30) 1,35 (0,25) 1,13 (0,40) Köge ,5 (3,1) 14,7-37,9 (217) 7,2 (1,2) 6,7 (0,5) 1,48 (0,25) 1,48 (0,23) 1,44 (0,51) K + K ,9 (3,2) 14,7-38,7 (538) 7,3 (1,2) 6,6 (0,6) 1,53 (0,29) 1,40 (0,25) 1,24 (0,47) Italien ,5 (0,9)

23 Tabell 4. Sötvattenslokaler. n=antal, längd (mm), vikt (g), std=standardavvikelse, K=konditionsfaktor enligt Fulton, prevalens=andel infekterade ålar (%), intensitet=medelantal parasiter hos infekterade ålar, tillväxt (mm/år). Antal ålderbestämda ålar anges inom parentes i anslutning till min-max för Ålder. Gäller även tillväxtberäkningen. Antal gulål anger antal gula utöver n. Lokal n Medellängd (std) Längd min-max Medelvikt (std) Vikt min-max Medelålder (std) Ålder min-max (n) Tillväxt K A. crassus Prevalens % A. crassus Intensitet Antal gulål Bolmen ,6 (58) ,4 (185) ,5 (4,0) (45) 37,5 (7,2) 0,20 87,8 12,6 0 Hjälmaren ,5 (99) ,8 (491) ,6 (2,3) (44) 48,3 (6,0) 0,21 27,1 2,5 2 Mälaren Galten ,5 (49) ,6 (139) ,2 (2,2) (48) 44,1 (7,3) 0,21 92,0 14,5 0 Mälaren ,8 (69) ,3 (284) ,8 (2,8) (46) 45,6 (8,6) 0,20 88,0 18,2 0 Stallarholmen Ringsjön ,5 (67) ,7 (228) ,8 (4,0) 9-26 (47) 38,3 (8,2) 0,19 86,0 12,6 0 Roxen ,4 (90) ,1 (367) ,3 (2,9) 9-18 (44) 58,5 (13) 0,19 91,5 12,6 2 Vänern Dättern ,4 (111) ,3 (519) ,3 (4,7) 7-21 (30) 59,5 (14) 0,21 79,4 11,4 2 Vänern ,4 (69) ,9 (341) ,6 (3,1) (41) 40,6 (6,1) 0,20 85,1 11,0 3 Kinneviken Ymsen ,4 (60) ,5 (293) ,8 (2,3) (41) 51,7 (7,9) 0,20 93,6 17,5 3 Total ,2 (97) ,4 (410) ,5 (3,7) 7-31 (386) 46,6 (12) 0,20 81,2 12,5 12 Tabell 5. Sötvattenslokaler. n=antal, std=standardavvikelse, fetthalt=andel fett per våtvikt muskelvävnad (%), ÖI=ögonindex, FI=fenindex, GSI=gonadosomatiskt index, HSI=hepatosomatiskt index, DTI=digestive tract index (mag-tarmindex). Antalet ålar analyserade för fetthalt är färre än n totalt (n fett anges i anslutning till min-max). I kolumn G2/G3 anges den procentuella fördelningen mellan typer av utsatt ål. G2=yngel, G3=sättål. Lokal N Fetthalt % (std) Fetthalt % min-max ÖI (std) FI (std) GSI (std) HSI (std) DTI (std) G2/G3 % Bolmen 49 28,2 (3,1) 16,6-32,8 6,7 (1,3) 6,9 (0,4) 1,22 (0,27) 1,15 (0,20) 1,47 (0,47) 27,7/72,3 Hjälmaren 48 28,1 (4,4) 16,0-36,0 6,2 (1,0) 6,5 (0,5) 1,11 (0,32) 1,11 (0,26) 1,83 (0,58) 22,7/77,3 Mälaren/Galten 50 27,9 (2,9) 23,1-35,8 5,8 (1,1) 6,9 (0,5) 1,13 (0,27) 1,09 (0,22) 1,13 (0,39) 38,6/61,4 Mälaren/Stallarholmen 29 26,4 (2,9) 20,1-31,3 7,0 (1,2) 6,8 (0,5) 1,25 (0,20) 1,02 (0,26) 1,46 (0,49) 32,6/67,4 Ringsjön 50 24,8 (3,2) 16,8-32,6 8,2 (1,2) 7,2 (0,5) 1,46 (0,26) 1,44 (0,27) 1,20 (0,35) 87,5/12,5 Roxen 47 25,7 (5,2) 12,9-36,1 5,7 (1,3) 6,6 (0,4) 1,10 (0,32) 1,15 (0,20) 1,38 (0,35) 45,7/54,3 Vänern/Dättern 34 27,0 (2,8) 22,5-33,6 6,7 (1,2) 6,6 (0,4) 1,18 (0,29) 1,22 (0,22) 1,58 (0,51) 76,5/23,5 Vänern/Kinneviken 47 28,4 (3,3) 22,6-37,6 7,0 (1,0) 6,7 (0,6) 1,43 (0,27) 1,33 (0,21) 1,24 (0,30) 9,3/90,7 Ymsen 47 27,2 (3,8) 14,9-33,5 7,6 (1,4) 6,8 (0,5) 1,26 (0,22) 0,96 (0,19) 1,04 (0,24) 59,6/40,4 Total ,1 (3,8) 12,9-37,6 6,8 (1,4) 6,8 (0,5) 1,24 (0,30) 1,17 (0,27) 1,36 (0,48) 44,1/55,9 23

24 4.3 Mikrokemisk analys av otoliter Den mikrokemiska analysen var tänkt att svara dels på frågan om rekryteringsbakgrund, dvs. om en ål var utsatt eller naturligt rekryterad, dels på frågan om i vilken miljö (söt- eller brackvatten) den vuxit upp. Frågan avseende uppväxtmiljö går att besvara väl, vi kan exempelvis säkert konstatera att ålar med insjöbakgrund är mycket få ibland ålarna från Köge och Kullen. Frågan om utsättningshistoria, dvs. om en ål var utsatt som yngel, sättål (utsatt gulål från Västkusten) eller naturligt rekryterad, visade sig vara betydligt svårare än förväntat att besvara vilket innebar att rekryteringsbakgrunden för flertalet ålar med brackvatten-bakgrund förblir oklar Ålar utsatta som yngel i Östersjön kan vi inte urskilja med vår metodik. Ålar utsatta som sättålar på kusten var mycket svåra att identifiera med säkerhet. Vår avsikt var initialt att med lämplig statistisk metod objektivt gruppera data för varje individuell Sr:Ca-kurva. För att göra detta applicerades varianter av hierarkisk klusteranalys och diskriminantanalysmetoder liksom en variant av tidsserieanalys-verktyg, Sequential Regime Shift Detection (Rodinov 2006), en metod för att automatiskt hitta statistiskt signifikanta skiften i medelnivåer. Sammanfattningsvis fungerar flera metoder för att identifiera och klassificera de tydligaste Sr/Ca-responsmönstren (ex. yngel i sötvatten eller sättålar i sötvatten) men de var samtliga helt otillräckliga för det stora flertalet (och mer svårtolkade) av ålarna från Östersjön, trots ansenliga ansträngningar (se även avsnitt om utsättningsbakgrund nedan). Resultaten rörande rekryteringshistoria och uppväxtbakgrund baseras i det följande istället på en subjektiv klassificering av data (Sr/Ca-responsgrafer) från mikrokemianalysen av otoliterna. Ålarna klassificerades till en av åtta typer enligt följande: 1. Ål, naturligt rekryterad som når fram till sötvatten. 2. Ål med uppväxt i sötvatten utsatt som yngel. 3. Ål utsatt i sötvatten som gulål från västkusten. 4. Ål utsatt som yngel i sötvatten som vandrar ut till bräckt miljö. 5. Ål med liv i två brackvattenmiljöer avseende salinitet (tolkad som sättål utsatt på kust). 6. Ål med liv i stabil brackvattenmiljö (jämn salinitet). 7. Ål med liv i en gradvis ändrad brackvattenmiljö (oftast minskande salinitet med ålder). 8. Ål som växlat mellan brackvatten- och sötvattenmiljöer. Utöver typtillhörighet noterades vid klassificeringen även om resultatet var typiskt, mindre typiskt eller otypiskt ( Säkerhet 2, 1 eller 0). Totalt 736 av 758 blanka honor ålar från Kullen och Köge (477 st, respektive 259 st) erhöll en typtillhörighet. I Figur 13 visas resultatet av mikrokemianalysen (alla klassificerade inkluderade oavsett tydlighet/otydlighet) fördelat på Kullen och Köge samt för lokalerna sammanslagna. Fördelningen av antal individer av olika uppväxttyper skiljer sig signifikant mellan lokaler. (χ 2 =15,6, df=7, P<0.05) (Figur 13). Det finns också signifikanta skillnader mellan lokaler för de studerade parametrarna (se nedan). Det är då oftast parameter-medelvärden för enstaka uppväxttyper som avviker vid jämförelse med en annan typ. Detta medför normalt att man avstår från att slå samman data. Här finns dock ett mycket tydligt gemensamt mönster hos lokalerna för hur typer rankar sig avseende enskilda parametrar vilket framgår av Tabell 6. 24

25 Detta i kombination med att studien syftade till att karaktärisera det vi betraktar som lekvandrande blankål på väg ut ur östersjön, vilket ålarna från både Kullen och Köge representerar, gjorde att vi ändå valde att slå ihop lokalerna för att erhålla större gruppstorlekar. antal ,7 % 29,6 % 11,7 9,9% % 7,8% 5,0% 2,3% 2,1% Typ1 Typ2 Typ3 Typ4 Typ5 Typ6 Typ7 Typ8 150 Kullen Köge Kullen & Köge ,2 % 33,2 % 5,8% 3,5% 6,2% 6,2% 12% 3,9% 0 Typ1 Typ 2 Typ3 Typ4 Typ5 Typ 6 Typ7 Typ ,4% 2,7% 1,8% 9,8% 7,2% 34,6 % 30,8 % 4,6% Typ1 Typ2 Typ3 Typ4 Typ5 Typ6 Typ7 Typ8 Figur 13. Fördelning av antal individer på uppväxt/utsättningstyper per lokal och sammanslaget. Från vänster: Kullen, Köge samt Kullen+Köge. Procentuell andel inom lokaler angiven i staplar. Typ1=naturligt rekryterad katadrom ål, Typ2=yngel utsatt/uppväxt i sötvatten, Typ3=sättål utsatt/uppväxt i sötvatten, Typ4=yngel utsatt i sötvatten som går ut till brackvatten, Typ5=sättål utsatt/uppväxt på kust, Typ6=ål med uppväxt i stabil brackmiljö, Typ7=ål med uppväxt i varierande brackmiljö, Typ8=ål som växlat mellan söt- och brackvatten. 4.4 Uppväxt/utsättningstyper För att karaktärisera uppväxt/utsättningstyperna (1-8) och identifiera eventuella skillnader användes ett antal parametrar viktiga för lekvandring och reproduktion. Dessa var: totallängd, konditionsfaktor (K), fetthalt (%), gonadosomatiskt index (GSI), mag-tarmindex (DTI), fenindex (FI), ögonindex (ÖI), ålder samt ett mått på simblåseparasitbelastning, intensitet (I), hos ålar infekterade med Anguillicola crassus. De statistiska testerna fokuserar på jämförelsen mellan naturliga ålar (Typ 1) och de andra typerna. I Tabell 6 samt figurer redovisas de signifikanta skillnader vi konstaterat. Figur 14 ger därutöver, en fingervisning om vilka andra signifikanta skillnader som finns mellan Typ 2-8 ålarna. Typ 1 ålar, naturliga invandrare som når sötvatten, utgjorde 9,9 och 5,8 % av ålarna från Kullen respektive Köge (8,4 % lokalerna sammanslagna) (Figur 14). Gruppen var relativt tydlig. Sammanblandning med kustutsatt yngel kan dock ej uteslutas. Ålarna i denna grupp kännetecknas av att de har högst medellängd, konditionsfaktor, fetthalt och ålder. De har vidare näst högst GSI (utvecklade gonader) samt lägst DTI (mest återbildade mag-tarmpaket), FI (minst fenor) och I. Ett antal signifikanta skillnader är påvisade mellan typer (Tabell 6 & Figur 14). Speciellt tydligt skiljer sig de naturligt rekryterade ålar från Typ 2 och 6 ålar (utsatta yngel med sötvattenuppväxt och ålar med stabil brackvattensuppväxt). Skillnaderna är i absoluta tal ofta små (Figur 14), men noterbart är att naturligt rekryterade ålar utmärker sig över alla undersökta parametrar (utom ÖI) i det att de ligger antingen i topp eller i botten vid en rankning av medelvärden (Tabell 6). Typ 2 ålar, yngel utsatta och uppvuxna i sötvatten, var mycket lätta att urskilja med en omisskännlig Sr/Ca profil (Figur 2). 2,3 respektive 3,5 % av ålarna från Kullen och Köge tillhörde denna grupp (2,7 % lokalerna sammanslagna). Ålarna i denna grupp kännetecknas av att de har lägst fetthalt och K samt näst lägst medellängd, GSI och I samt att de har högst FI och ÖI (Tabell 6, Figur 14). Ålarna i denna grupp är tillsammans med Typ 6 ålar i mycket de 25