Fiskbestånd i hav och sötvatten

Transkript

1 Institutionen för akvatiska resurser Ål Anguilla anguilla Fiskbestånd i hav och sötvatten Resursöversikt 213 Ål Hela landet UTBREDNINGSOMRÅDE Ålen finns i nästan hela landet med undantag för fjällregionen och vissa vatten på sydsvenska höglandet. Den finns även längs våra kuster inklusive runt och på Öland samt Gotland. Som ett resultat av den svaga rekryteringen, speciellt till utkanterna av utbredningsområdet, och mängden vandringshinder är bestånden i inlandet eller mot norr idag mycket glesa. Undantag finns där ål satts ut. LEKOMRÅDE Ålen leker på några hundra meters djup under vårvintern i Sargassohavet. Ägg och larver är planktoniska. VANDRINGAR Ålen är en långvandrande art där larverna transporteras av strömmar mot Europas kuster. Sannolikt tar det mellan ett och tre år för ållarverna att nå våra kuster, även om den tidsuppskattningen är något osäker. När ålen vuxit upp till blankål vandrar den under några månader tillbaka till Sargassohavet där den sedan dör efter fullgjord lek. Vår ål når ut till Atlanten genom att vandra norr om Storbritannien istället för den närmare vägen genom Engelska Kanalen. ÅLDER VID KÖNSMOGNAD De vuxna ålhonor som lämnar Östersjön genom Öresund för sin lekvandring är mellan 5 och 28 år med en medelålder om 12 år. Blankålar från sjöar som Mälaren, Vänern och Bolmen är mellan 16 och 18 år. I varmare klimat med snabbare tillväxt är ålarna både mindre och betydligt yngre vid könsmognad. MAXIMAL ÅLDER OCH STORLEK En ål som levde hela sitt liv i ett akvarium blev 85 år och en omtalad s.k. brunnsål från Brantevik kan idag vara över 15 år. I en av SLU:s ålförsökssjöar är ålarna nu närmare 4 år gamla. Ålhanar är mycket mindre än honor och sällan över 5 cm i längd. Den största honål som fångats var 133 cm och vägde 6,6 kilo. BIOLOGI Ålen genomgår ett antal utvecklingsstadier. Efter kläckning är ållarven genomskinlig och tillplattad. När den når Europas kuster är den fortfarande genomskinlig men har fått en mer normal ålform och kallas då glasål. Efter pigmentering kallas den under uppväxtstadiet i söt- och brackvatten för gulål. Ålen är en opportunistisk allätare som äter insektslarver, blötdjur, kräftdjur och fisk. Könsfördelningen är mycket ojämn över utbredningsområdet och hos oss dominerar honålar helt. Efter många års tillväxt når ålen blankålsstadiet och påbörjar lekvandringen mot Sargassohavet. Väl framme i Sargassohavet upptar rommen merparten av honans volym. Yrkes- och fritidsfiske Sedan våren 212 är allt ålfiske i Västerhavet stoppat. Idag är yrkesmässigt gulålsfiske med ryssjor endast tillåtet i Östersjön. Traditionellt hade gulålsfiske med ryssjor sin tyngdpunkt i Västerhavet och då främst i Bohuslän. Landningarna från västkustens kustvatten uppgick enligt loggböckerna till ton årligen från 2 till och med 21. Under 211 minskade fångsten till 82 ton. Andelen blankål var obetydlig i fisket på västkusten. De rapporterade landningarna från Östersjön inklusive Öresund varierade under åren mellan 239 och 417 ton, med en relativt betydande ökning under åren efter 24. Fångsten för 213 var däremot 268 ton. Det kommersiella fisket i detta område domineras av ett fiske med ålbottengarn, med stark inriktning mot den utvandrande blankålen. I Östersjön dominerar alltså blankålsfisket, med cirka 1 procent gulål, där merparten av gulålarna fångas i Öresund. Ålen fiskas också kommersiellt i ett 2-tal insjöar, med de största fångsterna (sammanlagt cirka 8 ton) i Mälaren, Hjälmaren och Vänern. Övriga sjöar som Ringsjön, Vombsjön, Bolmen och Glan bidrar numera med ytterligare cirka 2-3 ton ål per år, men de fångsterna var betydligt högre under 198 och -9-talen. Den totala fångsten av ål i insjöar har under de senaste tio åren och fram till och med 212 varierat mellan 85 och 123 ton per år, vilket i huvudsak är blankål. Fångstdata från sötvatten för 213 uppges till 12 ton totalt varav 25 ton Kontraktsnummer Projektnummer 27

2 från de icke namngivna sjöar som kallas övriga i texten ovan. Ton Figur 1. Yrkesfiskets landningar av ål från havet , fördelat per område. Ton Landningar, fördelade på område Sydkust Ostkust Västkust Landningar, fördelade på område Mälaren Hjälmaren Vänern Övriga vatten Figur 2. Yrkesfiskets landningar av ål i de stora sjöarna mellan De ökade fångsterna i sötvatten beror på omfattande utsättningar. Gruppen mindre sjöar ( Övriga vatten ) tillkom Data från senare år bedöms vara något osäkra.. Fritidsfiske efter ål är sedan år 27 förbjudet, med undantag för vissa definierade inlandsvatten varifrån ålen idag inte bedöms ha någon möjlighet att utvandra. Totala fångsten i fritidsfisket år 26 var enligt enkätsvar 281 ton, varav 22 ton togs med handredskap. Den geografiska fördelningen var Östersjön 233 ton, västkusten 1 ton och sötvatten 38 ton. Totalfångsten idet yrkesmässiga ålfisket på västkusten var, frånsett två kraftiga uppgångar i stort sett oförändrad från 196-talet fram till slutet av 199-talet. Från slutet av 199-talet halverades dock fångsterna och nu är fisket stängt. Det yrkesmässiga ålfisket i den svenska delen av Östersjön var som störst på 195- och 6-talen. De totala yrkesmässiga fångsterna i svenskt ålfiske har sedan minskat och var år 26 cirka 25 procent av vad de var under perioden Som ett resultat av förvaltningsåtgärder har nu fångsterna i havet minskat med ytterligare 7 procent (enligt den långa statistikserien baserad på avräkningsnotor 1 ) eller cirka 6 procent (baserat på nutida loggboksdata). Kommersiellt fångad ål från sjöar och vattendrag uppströms tre kraftverk där inga utvandringsvägar arrangerats för ål, inklusive ål som körs förbi vattenkraftverk med bil för så kallade Trap & Transport- ändamål, skall inrapporteras till Havs- och vattenmyndigheten. Det finns emellertid inget redovisningskrav för det som fångas för andra syften, dvs. rent fritidsfiske eller traditionella fasta fisken som med ålkistor och lanor. Förändringen i ålfångster över tid kan generellt härledas till den minskande rekryteringen, men under senare år och på vissa kuststräckor också till en omfattande reduktion av fiskeansträngningen. I Sverige blev 1 En avräkningsnota är ett dokument som uppköparen av exempelvis ål skall redovisa till HaV och som visar inköpt mängd ål samt pris.

3 försvagningen av ålbeståndet i Östersjön dessutom påtaglig redan under 195-talet, men rapporter om minskande fångst längs norrlandkusten kom redan från de första årtiondena av 19-talet. Miljöanalys och forskning Ålen och ålbeståndets utveckling följs på flera sätt i Sverige. Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) bedriver inom ramen för bland annat EU:s datainsamlingsförordning undersökningar över förekomst av ål i rinnande vatten (elfisken samt data från ålyngelsamlare), det kommersiella ålfiskets fångstsammansättning (storlek, kön, ålder med mera), märkning för att följa blankålars vandring mot lekområdet samt otolitkemiska studier för att utifrån hörselstenarnas kemiska sammansättning avgöra i vilken salthalt ålar vuxit upp samt avgöra om de är av naturligt eller utsatt ursprung. Utsättning av importerade och karantäniserade ålyngel utgör en viktig, om än omdiskuterad 2, del av den svenska ålförvaltningen inom ramen för EU:s Ålförordning. Utvecklingen av utsatta ålar följs noggrant i Sverige. Här är vi ett föregångsland i och med att alla utsättningsålar sedan 29 är kemiskt märkta för att underlätta identifiering i blandade bestånd. Provfisken på västkusten och i Öresund visar att mängden fångad gulål varierar kraftigt mellan olika år. I flera av områdena saknas signifikanta förändringar, men vid Vendelsö i Kattegatt har fångsterna ökat sedan 197-talet. Vid Barsebäck i Öresund ses inga långsiktiga förändringar under motsvarande period, medan fångsten i Skälderviken vid Kullaberg har minskat sedan provfiske inleddes 22. Resultaten från provfiskena indikerar att den kraftiga nedgången i rekrytering av ålyngel inte avspeglar sig i utvecklingen av västkustens gulålbestånd. Medelåldern hos ryssjefångad ål på västkusten har varierat mellan fem och 11 år 2 Diskussionen rör omflyttade ålars möjlighet att hitta åter till Sargassohavet för lek, i och med att de inte simmat hit på egen hand. under det senaste decenniet, beroende på fångstplats och fångstår. Avsaknaden av överensstämmelsen mellan inflödet av rekryter och beståndsindex för uppväxande ål kan bero på en ökad överlevnad för unga ålar, till följd av exempelvis en kombination av fördelaktiga klimatförhållanden, minskad täthetsberoende dödlighet och ett minskat fisketryck Antal per ryssja och natt Provfisken, Västkusten Barsebäck Vendelsö Fjällbacka Kullen Hakefjorden Figur 3. Fångst av ål vid provfiske med ryssjor på västkusten Dödligheten för ål som passerar vattenkraftverk på sin lekvandring mot havet är stor. Det pågår därför forskning och utveckling av metoder för att förhindra blankålar att välja vägen genom kraftverk genom att erbjuda bättre och säkrare alternativa passagevägar. Beståndsstatus Rekryteringen av ål till Europa som helhet är fortsatt mycket svag, i Nordsjöområdet nu ca 1,5 procent av nivån före den nedgång i rekrytering, som startade i och med 198-talet. De mätserier som EIFAAC/ICES ålarbetsgrupp (WGEEL) följer har minskat mer eller mindre kontinuerligt till mycket låg nivåer, men sedan

4 vintern 21/211 har rekryteringen ökat. Under två säsonger i rad har rekryteringen fördubblats. Preliminära data från främst Spanien och Frankrike för innevarande säsong (vintern 213/214) ser fortsatt positiva ut. Vid de mätstationer i Sverige där det finns längre tidsserier av uppvandrande småål är dagens rekrytering endast ca 5 procent av vad den varit under mitten av 194- och 5-talen. Av vissa tidsserier, som den från Viskan, framgår också att rekryteringen fortsatt att minska under de senaste 2 åren, till mindre än 1 procent, uttryckt i förhållande till ett medelvärde under referensperioden procent Rekryteringsindex Medel av alla älvarna Figur 4. Uppvandring av ålyngel i sju svenska vattendrag. Rekryteringsindex anger uppvandringen uttryckt i procent av medelvärdet för perioden Biologiskt råd ICES råd från hösten 213 upprepar i stort vad man sagt tidigare, nämligen att all mänsklig påverkan på produktion och lekflykt hos ål skall minskas till så nära noll som möjligt, tills det finns klara bevis för att såväl rekryteringen som beståndet har återhämtat sig. ICES menar också att de utsättningar som hittills gjorts med anledning av förvaltningsplaner ännu inte hunnit bidra till en ökad lekvandring. Nyttan av utsättningar för att rehabilitera ålbeståndet är oklar då bevis för positiva nettoeffekter saknas. Med det menar ICES att utsättning av ål kan rättfärdigas om omflyttade ålar ger en högre nettoproduktion av lekvandrare än om de inte flyttats från de områden där de fiskats upp, dvs. något som är svårt bevisa. Beslut av EU EU:s Ålförordning (RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 11/27) anger ramarna och målen för medlemsstaternas ålförvaltning. Det övergripande målet, som det är upp till medlemsstaterna att på olika sätt uppnå, är en utvandring av lekvandrande blankål till havet som motsvarar 4 procent av vad ett av människan helt opåverkat bestånd skulle ha producerat. En första avrapportering av genomförda åtgärder och uppnådda resultat i respektive medlemsstat gjordes till EU Kommissionen sommaren 212. Kommissionen skulle ha utvärderat rapporterna och eventuellt presenterat förändrade krav i slutet av 213, men hittills (mitten av februari 214) har inget meddelats angående denna utvärdering. Förvaltning Från och med maj 27 förbjöds ålfiske generellt i Sverige med undantag för de yrkesfiskare som fick särskilt tillstånd för ålfiske. Undantag gjordes även för ålfiske i vissa definierade inlandsvatten där inga ordnade utvandringsvägar arrangerats för ål. Sammanlagt registrerade 393 personer i loggblad och journaler en sammanlagd fångst av 673 ton ål i landet under år 27. Den största enskilda fångsten uppgick till kilo. De tio fiskare som hade störst enskild fångst svarade för 2 procent av totalfångsten. Den svenska ålförvaltningsplanen godkändes officiellt av EU-kommissionen den 14 oktober 29. Förvaltningsplanen baserar sig på en balans mellan åtgärder i form av reduktioner av fisketryck inklusive förbättrad kontroll, ålyngelutsättningar och förbättrade möjligheter till passage förbi vattenkraftsanläggningar. Målet är att uppnå lyckad lekvandring av

5 motsvarande 4 procent av den för riket beräknade historiskt naturliga blankålsproduktionen. Planen är adaptiv vilket innebär att förhållandet åtgärder emellan kommer att justeras efter behov under gång. Första avrapportering till kommissionen gjordes till den 3 juni 212. De regler som gäller från och med år 29 har bland annat medfört att fiskesäsongens längd reducerats i såväl insjöar som på kusten. Antalet tillåtna redskap har frusits till 28 års nivå, eller som på västkusten reducerats helt sedan 212, något som ytterligare minskat tillåten fiskeansträngning. Den fångstminskning om cirka 3 procent som det generella ålfiskeförbudet år 27 beräknas ha medfört härrör främst från ett stoppat fritidsfiske. Utöver den minskningen så har yrkesfisket efter ål nu minskat med ytterligare omkring 5 procent sedan år 27, vilket medför att total minskning i ålfångsterna med drygt 65 procent sedan 26. Från och med 211 har minimimåttet för ål höjts till 7 cm i insjöar och i Östersjön samt i Öresund till 45 cm. Under våren 21 undertecknades en avsiktsförklaring av dåvarande Fiskeriverket och sex av de större kraftbolagen. Avsiktsförklaringen innebär att kraftbolagen frivilligt åtar sig att till år 214 öka den sammantagna överlevnaden vid passage av vattenkraftverk till minst 4 procent. Överlevnaden är i många åar och älvar med många kraftverk mycket låg. Till dags dato har kraftbolagen, för att nå det målet, mest satsat på egna utsättningar av importerat ålyngel på västkusten samt att flytta fångad blankål nedströms, förbi kraftverk. Den senare åtgärden kallas Trap & Transport. Utöver åtgärderna ovan sätts karantäniserade ålyngel ut med avsikt att på sikt bidra till lekbeståndet i Sargassohavet. Under år 213 sattes mer än 2,6 miljoner ålyngel från England ut i Sverige, varav knappt 2 miljoner i sötvatten och drygt,6 miljoner direkt i kustområden. Sedan 21 sätts merparten av all ål ut i de västra delarna av landet, på lokaler varifrån de skall kunna nå havet utan att utsättas för vare sig fiske eller vattenkraftsrelaterad dödlighet. Programmet kommer att fortsätta under 214. Resultaten från senare års nationell ålförvaltning kan sammanfattas som följer. Den genomsnittliga dödligheten under ålens livstid i Sverige är nu 25 procent, vilket förväntas tillåta en återhämtning av beståndet. Sverige har därmed reducerat dödligheten till under den nivå som motsvarar EU:s krav. Dagens låga biomassa medför dock att det kommer ta lång tid innan beståndet återhämtat sig fullt ut och förutsätter att en majoritet av europeiska länder också uppnår en låg dödlighet. Lästips Anonymous 27 Council Regulation (EC) No 11/27 of 18 September 27 establishing measures for the recovery of the stock of European eel. Official Journal of the European Union L 248/17. Anonymous 28. Förvaltningsplan för ål. Bilaga till regeringsbeslut Nr Jo28/391 Jordbruksdepartementet. 62 pp. Dekker W., Wickström H. & Andersson J. 211 Ålbeståndets status i Sverige 211. Aqua reports 211:1. Sveriges lantbruksuniversitet, Drottningholm. 7+1 pp. Dekker, W Assessment of the eel stock in Sweden, spring 212. First post-evaluation of the Swedish Eel Management Plan. Aqua reports 212:9. Swedish University of Agricultural Sciences, Drottningholm. 77 pp. ICES Popular Advice eports/advice/213/popular/eelnea_popular.pdf ICES Report of the Joint EIFAAC/ICES Working Group on Eels (WGEEL), March 213 in Sukarietta, Spain, 4 1 September 213 in Copenhagen, Denmark.

6 ICES CM 213/ACOM: pp. Wickström, H., Dekker W. & Andersson J. 213 Report on the eel stock and fishery in Sweden 212/ eports/expert%2group%2report/acom/213 /WGEEL/CountryReports213.pdf