Diskussionsunderlag till Brian Barrys artikel Chance, Choice and Justice Kerstin Willner

Transkript

1 Diskussionsunderlag till Brian Barrys artikel Chance, Choice and Justice Kerstin Willner I artikeln presenterar Brian Barry tre olika bakgrundsteorier relevanta för hur samhällets omfördelning av resurser ska utformas; den valfokuserande, den turfokuserande och slutligen hans eget bidrag den semi-turfokuserande. De olika teorierna bygger på tanken om lika behandling baserat på universella principer om rättvisans natur. Jag kommer att redogöra för grunddragen i de tre nämnda teorierna för att sen utveckla problematiken i statens roll och dess legitimitet i relation till Barrys semi-turfokuserande teori. En av huvudfrågeställningarna i artikeln är hur ett rättvist samhälle skall kunna fördela sina resurser och på vilka grunder. Barry framhåller att det är starkt förankrat i en idé om en jämlik fördelning av samhällets nyttigheter men att detta måste ställas i relation till individen och hennes ansvar för sina egna val. Rättvisa i samhällets distributionssystem vilar således på två grundpelare; kompensationsprincipen och ansvarsprincipen. I förtydligande anges att kompensationsprincipen vilar på tanken att samhällets institutioner ska minska effekten av otur som kommit att orsakas av faktorer utanför individens kontroll. Ansvarsprincipen går ut på att människor bör leva med konsekvenserna av sina egna val. Att dessa två principer tycks förenliga vilar på att det är orättvist att en individ har det sämre i fall när det beror på omständigheter utanför hennes kontroll och valmöjlighet. Enligt Barry följer alla rättvisa samhällen båda de förenliga principerna; dock kan sammanfogandet av principerna ge olika resultat. Principerna ska användas ändamålsenligt, viket medför att de kan komma att inskränkas om det skulle resultera i ökad gemensam nytta. Dock förnekar Barry utilitarismens tes om att maximerandet av allmän nytta skulle vara den yttersta principen. Barry presenterar två olika sätt att förklara begreppet otur, dels ur det valfokuserande och dels ur det turfokuserande perspektivet. Vilket av de två man väljer att använda, kommer att avgöra i vilken mån individen skall bära ansvar för sin livssituation. Det valfokuserande erkänner vikten av kompensation men försöker minimera dess inverkan. Barry tar upp exemplet med lotteri, där deltagarna frivilligt gör valet att ge en mindre summa pengar för chansen att vinna en större summa. Eftersom alla deltagit frivilligt borde resultatet vara giltigt och vinnaren ha rätt till sitt pris. Principen om kompensation skulle däremot kunna implicera att man istället skulle omfördela vinsten för att återställa status quo, men det är inte rimligt eftersom samhället tillåter lotteri i den form som det nu råkar ha. Den valfokuserande teorin betonar att det finns möjlighet till försäkring mot livets godtycke. En individ kan försäkra sig mot arbetslöshet eller sjukdom. Om man misslyckats med att göra detta är det resultatet av tidigare val. Dock finns det här ett behov att, före omdömet, visa att möjligheten till försäkring fanns men att man valde att avstå från den; det kan vara svårt i vissa fall såsom ofrivillig arbetslöshet. Att personer befinner sig i ofrivillig arbetslöshet eller har låg lön kan ofta inte endast reduceras till att det är ett aktivt val som resulterat i denna situation. Det finns ofta andra faktorer som spelar in, exempelvis skolgång och social bakgrund. Eftersom man inte aktivt väljer var man föds i samhället spelar tur/otur in. Exemplet med lotteriet kan ge stöd åt det valfokuserande perspektivet genom att poängtera att man väljer hur man ska delta i ett redan existerande system. Detta förutsätter dock att alla har samma valmöjligheter och att skillnaderna uppstår genom olika val. Om alla har tillgång till skolan finns det ett val att studera hårdare och då i framtiden få större resursutrymme. Det förefaller att det här måste göras en åtskillnad mellan den formella möjligheten att lyckas och troligheten att man gör det. Ett exempel som tas upp är att det finns skolelever som lyckas trots sämre hemförhållanden och därmed visar att till och med det var möjligt, som dock var mindre troligt. När det finns möjlighet kan man göra ett val. Barry menar dock att anhängare av den valfokuserade teorin måste erkänna att allt inte är möjligt för alla. Det finns omständigheter då somliga val är omöjliggjorda.

2 Den turfokuserande teorin menar att individers preferenser och situation i betydande mån är avhängiga av tur/otur. Detta resulterar i att tur/otur blir avgörande för vilka val en person gör (Barry tar dock avstånd från den mest radikala formen av den turfokuserande teorin). En individ kan inte ensam hållas ansvarig för sina preferenser, såsom smak och trosföreställningar, eftersom de är en produkt av vår omvärld. Personligt ansvar är beroende av att man valt sina preferenser, vilket man enligt den turfokuserande teorin inte alltid gör. För att exemplifiera tar Barry upp idén om en likvärdig utbildning; att bara för att det finns en möjlighet att studera fysik, så är det inte givet att viss elev gör detta, eftersom reaktionen på valmöjligheten bygger på tidigare etablerade preferenser, vilka i sin tur inte är valda. Det finns ibland genuina val som skulle kunna rättfärdiga att man helt och fullt hålls till ansvar, men mönster i olika gruppers beteende pekar på att val ofta är betingande av särkulturella eller sociala attityder och därför inte är val i reell mening. Ett exempel är att pojkar i större utsträckning än flickor väljer att studera naturvetenskapliga ämnen i skolan. I följd av den turfokuserande teorin är inte likabehandling att alla betalar lika mycket skatt eller att alla får samma skolgång, istället är det att alla får samma tillgång till välfärd. Staten skall då distribuera sina resurser för att kompensera effekterna av tur/otur. Barry introducerar en semi-valfokuserande teori där en person skall hållas ansvarig för sina val när de är en produkt av preferenser som hon är nöjd med. Hur dessa preferenser uppkommer är irrelevant. Om man gör val som baseras på egna preferenser som man är tillfreds med kan man inte åberopa att det beror på otur, eftersom man inte önskar att det var annorlunda. För att kunna vara ansvarig för sina val krävs det således att man samtidigt är tillfreds med sina preferenser. Detta finner jag problematiskt i fråga om hur staten skall upprätthålla legitimiteten i avgörandet om en preferens relativa värde över en annan. Konsekvensen av den semi-valfokuserande teorin kan bli att två olika, men i alla mätbara faktorer, likartade fall kan bemötas olika baserat på en bedömning av huruvida en person är tillfreds med valet eller inte. Statens legitimitet och dess förmåga att kunna inbringa skatter och senare omfördela dessa är beroende av att beteendemässigt lika fall behandlas lika (Rothenstien bl.a.). Detta går inte att upprätthålla med den semi-turfokuserande teorin eftersom i legitimitetskravet innebär att beslut fattas på mätbara fakta och sker inom ramverk. Barry beskriver människans valmöjligheter som något som kan liknas vid ett binärt system (som en dator) och att vi träffar bestämda val vid precisa tidpunkter. Jag får inte klarhet i om det är det han menar eller om han är öppen för att vi på ett friare sätt orienterar oss genom livet. En annan sak som jag ställer mig frågande till är om Barry ser preferenser som utfall av från det inre uppkomna, kanske nyckfullt subjektiva, värderingar, eller som resultatet av förmågan att avläsa vad som i en försiktig och realistisk uppfattning av verkligheten är optimalt

3 Modern samhällsfilosofi HT12 Emil Andersson, FPRA21 Will Kymlicka Justice and Minority Rights Något som fångade mitt intresse i Kymlickas text var stycket där han tar upp användandet av språk i länder och hur detta, ofta (alltid?) favoritiserade majoriteten av medborgarna. Språket som används i rättsalar, undervisning och andra statliga institut är format efter majoriteten och även om staten bör vara etniskt neutral menar Kymlicka att språkvalet inom dessa institut favoritiserade mainstream-culturen. Problemet här, något som Kymlicka erkänner, är att det inte går att ersätta ett språk med ett icke-språk, utan det krävs ett språk som ska användas. Jag undrar om det inte är möjligt att på något sätt försöka ta hänsyn till detta problem inom kommuner som har en stor grupp minoritetskulturer, t ex. Malmö? Något som Kymlicka tar upp, om än något vagt, är fördelarna med ett multikulturellt samhälle, hur det är gynnsamt att ha en rik kulturell mångfald. Detta är mycket intressant och jag skulle vara tacksam om fler i gruppen kunde komma med förslag på för- och nackdelar med ett mångkulturellt samhälle eftersom detta är något som jag har tankar på att försöka utveckla i min senare text. Dessutom tar Kymlicka upp speciella rättigheter för minoritetsgrupper vars syfte är att skydda dessa från att drunkna i majoritetskulturen, att säkert kunna utöva den egna kulturen, använda det egna språket och skydda dem mot diskriminering. Dessa rättigheter kan ses som diskriminerande mot den grupp som inte påverkas av rättigheterna, då rättigheterna ger fördelar/skydd åt en etnisk grupp, men inte åt en annan, något som ibland kallas "positiv särbehandling", där etniska grupper kan kvoteras in på arbetsmarknaden. Detta kan även appliceras på kön där män eller kvinnor får fördelar inom olika utbildningar/arbeten i ett försök till att göra det mer jämnställt. Kymlicka erkänner att det kan vara diskriminerande, men detta vägs upp av fördelarna som rättigheterna medför. Men är detta sant? Kymlicka använer ofta USA och Kanada som exempel, där båda är länder med ett kolonialt arv där ursprungsbefolkningen numera är en svag minoritet. Jag är intresserad av att försöka applicera Kymlickas tankar på det svenska samhället där "ursprungsbefolkningen" är i majoritet och hur Kymlickas teorier går att applicera på minoritetskulturer som invandrat. Vilka rättigheter bör ges och till vilken utsträckning?

4 Modern samhällsfilosofi Ht 2012 Karl-Johan Karlsson I mitt paper kommer jag att lägga fokus på vad Skinners tredje frihetsbegrepp tillför i diskussionen om vad begreppet innefattar i olika diskurser. I min mening visar han på ett uppenbart sätt att den liberala diskursen har format vår förståelse för frihetsbegreppet och bortsett från tolkningar som både historiskt sett och rent intuitivt verkar som rimliga tolkningar. Med intuitivt syftar jag på att Skinner menar att en slav paradoxalt nog inte nödvändigtvis varken är positivt eller negativt ofri. Jag kommer också att ta upp frågan om varför begreppet är nödvändigt samt diskutera hur det skiljer sig från de positiva och negativa frihetsbegreppen. Jag kommer här att lägga vikt vid likheterna med negativ frihet, alltså inblandning kontra risk för inblandning. Jag har haft problem att kritisera Skinner frihetsbegrepp eftersom jag tycker att det verkar finnas en stor rimlighet i det. Resonemanget är väldigt övertygande, och samtidigt som det löser paradoxen med den fria slaven så möjliggör det även en syn på frihet och makt som kan innefatta strukturell dominans, något som verkar saknas i den liberalistiska tanketraditionen. Kritiken jag ändå har lyckats formulera är dessutom lätt att bemöta eftersom den är en kritik emot förekomsten av strukturell makt. Eftersom det finns massor av konkreta exempel på uttryck för strukturell makt i form av både statistiska och kvalitativa studier är det dock svårt att ta sådana resonemang på allvar. Jag kommer därför att vilja ha en del input framför allt när det kommer till möjlig kritik av Skinners artikel, men även eventuella andra tolkningar av texten.

5 Diskussionsunderlag för seminarie 25/10 Hannah-Maria Skoglund, Richard J. Arneson, Egalitarianism and the undeserving poor Arnesons artikel handlar om ansvar och förtjänst i samband med rättfärdigande av statliga program som överför resurser till behövande. Han hävdar att det inte finns något motsatsförhållande mellan jämnlikhet och ansvar. Denna slutsats drar han från tre argument: 1. moral och försiktighet dikterar inte att alla arbetsföra personer bör sträva efter ekonomisk självförsörjande. 2. Då vi endast kan förväntas vara/göra så bra som vi har förmåga att vara/göra given de omständigheterna vi inte har kontroll över, även om moral och försiktighet faktiskt hade dikterat att vi borde sträva efter ekonomisk självförsörjande, är de som misslyckas med att följa denna norm är högst troligt inte mindre eller mer förtjänt detta än något annan. 3. Den tillgängliga informationen för politiska planerare utesluter möjligheten att skräddarsy policys genom noga bedömningar av individers förtjänst. Arneson inleder med att diskutera hur vi skall och om vi bör reformera välfärdssamhället. Han menar att budskapet med hans artikel är att en rimlig teori för rättvisa måste inkludera normer om individers ansvar och förtjänst. Att hävda att det är ekonomiska omständigheter snarare än individers misslyckande som förklarar varför folk har svårt att hitta jobb vidmakthåller en orealistisk fördelning. Kontot av det som folk förtjänar måste både innehålla en standard i hur man ska agera samt en norm som säger till vilken grad en individ ska hållas ansvarig för att följa eller misslyckas att följa dessa standard. För att bestämma denna grad så måste man inkludera individers olika förutsättningar, hur kostsamt och svårt det är folk personen att följa standarden. Personer är dess utom olika i sin förmåga att se komplexa resonemang för att bestämma vad som är mest förnuftigt att välja och sedan fullfölja de valen som de gjort. Externa faktorer utanför vår makt kan även påverka dessa valen och vår förmåga att fullfölja dem. Folk ska hållas skyldiga för sina misslyckandes efter hur svårt eller smärtfullt det hade varit att undvika det aktuella misslyckandet. För mig verkar det rimligt att inräkna de externa faktorerna som påverkar våra beslut och vårt handlande men att ha vår förmåga att fatta beslut som en realistisk faktor är mer komplex än så. Det är helt klart möjligt att applicera på extrema fall men på gemene man blir detta en svår faktor att räkna in för att avgöra om en person skall hållas ansvarig för sitt handlande. Därefter diskuterar Arneson den påstådda moraliska skyldigheten att vara ekonomiskt självförsörjande. Och om denna skyldighet finns förutsätter Arneson att staten då är skyldig att hjälpa de som inte kan detta. Denna hjälp består då i att bidra med anställning. Han tar upp olika sätt att försörja sig på, räknas det om man klipper kuponger eller har ett arv man lever av eller måste ens inkomst komma från ett arbete? Denna påstådda moraliska skyldighet verkar förutsätta att det är individen som har denna skyldighet. För mig förefaller detta orimligt och istället skulle jag vilja hävda att om denna skyldighet skulle existera måste man se det som en gemensam skyldighet i den ekonomiska kontext man befinner sig i, exempelvis familj. En hemmafru kan inte ha den moraliska skyldigheten att försörja sig, men dennes försörjare kan det. Dock avvisar Arneson denna påstådda moraliska skyldighet genom att ifrågasätta hur detta

6 kan vara rimligt enligt den liberala egalitarianismen om en människa blir mer lidande av att stanna i ett sådant jobb endast av denna påstådda moraliska skyldighet. Det finns ingen rimlig norm om ömsesidighet som kräver en sådan skyldighet. Utöver detta, även om det funnits en skyldighet att alla arbetsdugliga personer ska göra en god ansträngning för att vara ekonomiska självförsörjande så säger inte det att om man misslyckas med detta blir man oförtjänt ekonomisk hjälp. Likväl kräver ekonomin att folk gör ett gott försök för att vara ekonomiskt självförsörjande, men detta krav finns inte bland de individer som är utan talang eller är fattiga samt vars möjligheter i arbetslivet är begränsade till extremt låg-betalda jobb som sammankopplas med låg social status. I kort går Arnesons artikel ut på att nettofördelarna för att ständigt söka och behålla en anställning är osäkert och tvivelaktigt för arbetsdugliga individer utan talang, så för vissa inom denna klassen är denna ansträngning oattraktiv. Om försiktigheten inte kräver att dessa personer ska göra denna ansträngning kan inte heller moralen kräva detta. Men om försiktigheten och moralen kräver denna ansträngning att vara ekonomiskt självförsörjande, måste graden individen kan hållas ansvarig för sitt misslyckande att göra detta vara beroende på hur svårt och kostsamt det är för individen att göra denna ansträngning. Denna ansträngning tenderar att vara mer kostsam och smärtsam för fattiga och talanglösa personer. Med andra ord: även om vissa inom denna klassen misslyckas att uppnå rimliga standard, så kan det vara orimligt att beskylla för sitt misslyckande.

7 Jesper Andersson - Presentation av min kritiska analys - FPRA21.2 I sin text Bearing the Consequences of Belief ställer Peter Jones frågan om vem som bär kostnaden för en medborgares privata övertygelser. Den kan ses som en introduktion till de svårigheter man stöter på när man frågar sig var samhället ska möta i vilken grad staten ska tillgodose medlemmar tillhörande religioner som stöter på svårigheter med att samhället (den sociala kontexten) inte är anpassat till deras behov. Jones tar i sin text upp flera exempel på rättsfall där utgången varit både tillmötesgående och avslag och vill visa att det traditionella liberala sättet inte alltid är det korrekta. Istället för en strikt liberal tankegång där individen alltid måste ansvara för konsekvenser av dennes övertygelser menar Jones att det finns goda själ att se en indikation på att vi i stort sett måste döma svåra fall av minoriteters (minoritet endast i den kulturella kontexten som råkar råda i det aktuella samhället) hävdande genom att göra en avvägning mellan konsekvens av den privata övertygelsen och samhällets skyldighet att upprätthålla trosfrihet. Det finns många problem med texten, problem med antaganden, premisser, och Jones slutsats. Det finns också skäl till att anta att Jones ställer sig fel fråga överhuvudtaget, den mest intressanta aspekten som träder fram (men som Jones i likhet med mycket annat inte går närmare in på) är frågan om när en påtvingad anpassning till den rådande sociala kontexten övergår i förföljelse av minoriteter med en viss övertygelse. Många definitioner och distinktioner är dessutom oklara. (Vi utgår än så länga att Joners antaganden om samhället är sanna.) Dessa är såpass otaliga att det är lika bra att jag gör en punktlista över de premisser som är oklara, tvetydiga eller allmänt vaga: -Definitionen mellan offentliga och privata övertygelser är oklar Går offentliga övertygelserna utanför de principer som är implicita i en liberal social kontext? NEJ: offentliga övertygelser går att reducera till rättviseprincipen JA: så är de samma som privata övertygelser bara det att de debatteras i det offentliga rummet -Oklarhet över privata övertygelser gentemot samfunds/gruppers övertygelser Kan vi anta att privata övertygelser går att applicera på både individer och grupperingar? -Privata övertygelser som övervägs ligga till grund för positiv särbehandling blir automatiskt till offentliga övertygelser Kan samhället anta principer som inte är grundade i liberala grundprinciper? NEJ: privata övertygelser blir offentliga så fort de tas upp till diskussion i det offentliga rummet JA: avvägningen måste göras av dessa, men hur kan den göras på annat sätt än utifrån en liberal princip, Jones ger inget svar på hur denna avvägningen ska gå till

8 Jones antaganden de grundläggande liberala principerna är också upphov till problem. Det finns om möjligt ännu fler oklarheter med hur Jones betraktar trosfrihet, övertygelser och social kontext: - Övergivna övertygelser -paradoxen -Social kontext är godtycklig -Andra typer av privata övertygelser -Trosfrihet är oklart -Vagt -En kompromiss Jones gör ett försök att nyansera den liberala synen på trosfrihet och att göra det möjligt för att öppna upp för att samhället ska ta vissa konsekvenser av privata religiösa övertygelser. Trosfrihet i en liberal social kontext kan sägas ha en stark individuell skyldighet att ansvara för egna övertygelsers konsekvenser, och vidare en rättighet som inte innehåller annat än rätten att om möjligt anta vilken övertygelse man vill. Det är högst tveksamt att denna rättighet ens är möjlig att utnyttja. Detta nyanseringsförsök misslyckas och vidare finns i Jones slutsats finns ytterligare problem: -Övertygelser som kan kandidera för avvägning Vilka privata övertygelser kan uteslutas från att vara kandidater för avvägning? -Det är min mening att visa att enligt en liberal rättviseprincip och antagandet att den sociala kontexten är oviktig leder till att inga religiösa övertygelse kan kandidera för den typ av avvägning Jones förespråkar. -Religiösa övertygelser menar jag kan visas att inte vara privata övertygelser. -Vidare tänker jag att det är extremt begränsat vilka privata icke-religiösa övertygelser som kan kandidera, som är konsekvenser snarare än bördor. Det behövs hos Jones tes ett antal förtydligande av begrepp och en del stödpremisser: -En adekvat definition av privata övertygelser -Ett avvägningskriterium -En möjlighet för en liberal social kontext att anta en icke-liberal särställning Det som är allra mest intressant hos Jones artikel är något som sägs i förbifarten och som kan utläsas mellan raderna; dvs svårigheten att avgöra när en tro förföljs och när den särbehandlas på liberala grunder. Detta är den underliggande konflikten och den fråga Jones egentligen bör ställa.

9 Zakarias Thorin Diskussionsunderlag Humanity and Justice in a global perspektive Vilka moraliska skyldigheter har vi att hjälpa människor i nöd? Vilka roller spelar humanitet och rättvisa i denna skyldighet? Vilka moraliska skyldigheter ger humanitet och rättvisa i ett globalt sammanhang? Mitt fokus kommer att ligga på frågan om humanitet: Finns dessa humanitära skyldigheter som Barry påstår? Spelar avstånd och relation verkligen ingen roll för humaniteten? Hur ska man få allmänheten att bli medvetna och utföra sin skyldighet? Vilka problem leder dagens sätt att ge bidrag till? Humanitet Förhindrande och lindrande av lidande Har vi humanitära skyldigheter? Barry använder sig av Singers exempel med det drunknande barnet för att visa på att vi har humanitära skyldigheter. Här tycker jag är det första problemet i texten. Eftersom stor del av resten av texten bygger på detta argument tycker jag det borde gjorts starkare. Detta bygger mest på en intuition vi har om hur man borde agera i denna situation vilket jag inte anser är nog för att stödja slutsatsen. Att man bör förhindra något dåligt från att hända kan många gå med på men det kanske inte leder till en skyldighet? Finns en skyldighet om det flesta ignorerar den och kan bortse ifrån den? Nästa steg är att Barry vill visa att vi kan ta denna skyldighet att hjälpa den enskilda individen i ens närhet till att vi har en skyldighet att hjälpa människor i nöd i andra länder. Helt enkelt att avstånd och relationer inte spelar någon roll för skyldigheten. Även detta argument är lite svagt. Han avisar helt invändningen att det skulle vara för krävande om skyldigheten även sträcktes till att lindra lidande för avlägsna människor. Det är en väldigt stor skillnad mellan att vid ett enstaka tillfälle ha en skyldighet att hjälpa en människa och att man alltid (då det alltid finns människor som lider) har en skyldighet att hjälpa alla. Dessa två argument ska alltså visa att vi har humanitära skyldigheter att hjälpa människor i avlägsna länder. Vilket jag anser görs lite godtyckligt från Barry s sida. Jag tycker att det finns fler viktiga aspekter att ta upp vad gäller hur ens moraliska skyldighet ändras beroende på närheten och relation. Har man större moralisk skyldighet att hjälpa folk i sin familj/närhet? Finns det en skillnad i moral om man låter ens eget barn dö eller om det är någon annans barn? Utifrån hur människor agerar så verkar det så. Vi pratar även ofta som att det skulle ligga något i det hur kan man göra så mot sin familj, han övergav sina egna barn osv... Om så vad grundar sig detta i?

10 Trots detta tror jag att man i slutändan kommer fram till att det finns humanitära skyldigheter att hjälpa lidande människor som är långt borta och som man inte har någon relation till. Hur ska denna skyldighet upprätthållas? Det är idag väldigt många som undviker och lyckas ignorera den. Vad ska man göra för att få alla att bli medvetna att ta sitt ansvar? Mer kunskap och information om människor tillvaro Mer information om hur man kan hjälpa och på vilket sätt hjälpen ges Nog ett av det vanligaste problemet att man inte litar på att ens pengar hamnar rätt och man tycker det känns svårt vart man ska vända sig. Få allmänheten att tänka om till att jag är god för att jag ger detta bidrag till att jag är dum för att jag inte ger detta bidrag. Ett tankesätt som börjar rota sig men också lett till skuldkänslor som gör att man hellre stänger av helt. Ska ansvaret ligga hos staten istället? Rättvisa kräver, precis som Barry diskuterar, en omdistribution av resurser där alla på ett rättvist sätt skulle få resurser som de har rättighet till utifrån en syn att naturliga resurser tillhöra alla och att man endast har rätt till de resurser som man på ett rättfärdigat sätt kommit över. Detta skulle göra världen mera rättvis och också ändra synen på vad humaniteten kräver av oss. Humaniteten skulle få mindre fokus på pengar så vilka är då de humanitära skyldigheterna? Jag anser att Barry s syn på humanitet är för kall, han pratar endast om pengar och resurser. Jag anser att humanitet kräver mycket mer än bara lindrande av andras lidande med hjälp av pengar. I det långa loppen krävs mer än bara pengar för att skapa en skillnad. Humaniteten kräver av oss en förståelse och ett förändrat tankesätt gentemot andra. Ett annat problem som Barry inte diskuterar är vilken syn på fattiga länder som skapas av de humanitära skyldigheterna. (Rättviseskyldigheterna är bra på så sätt att det ger andra länder länder rättighet till en del av pengarna. Problem med detta att det fortfarande inte hjälper alla, ett fattigt land kanske inte har rätt till något) De humanitära skyldigheterna skapar ett stort avstånd mellan donators landet och det mottagande landet. Det blir en inhuman bild av människor i tredje världen att de har hemska liv utan mening och det är vi men våra pengar som räddar dessa stackars människor. Det skapar en bild av att den som ger står över den som tar emot, man gör något snällt och berömvärt istället för något som man bör göra. Kanske till stor det också pengarnas fel. Det blir så enkelt att ge en summa pengar utan att sätta sig in i hur någons tillvaro egentligen är. Man har gett pengar och gjort något fint, sen att pengarna kanske inte alls gör någon nytta är då inget man tänker på.