Studiebesök i Tyskland

Transkript

1 YG16 Avfallsgruppen Ulrika Bäckström, Petty Bernitt Cartemo, Emma Nilsson, Katri Pajander, Niklas Bergh, Daniel Welander, Catharina Solén-Gregorsson, Olga Korneevets, Patrik Konnéus, Sofie Skoog, Rasmus Söderberg Studiebesök i Tyskland till

2 Under dagarna till gjorde avfallsgruppen i YG16 studiebesök vid några kärntekniska anläggningar i Tyskland. Anläggningarna som besöktes var kernkraftwerk Stade som stoppades permanent 2004, en anläggning för mellanlagring av använt kärnbränsle, en pilotanläggning för omlastning av använt kärnbränsle och en experimentanläggning för slutförvar av använt kärnbränsle. Kernkraftwerk Stade Första dagens studiebesök gjordes på det nedlagda kärnkraftverket Stade som ägs till 66,7% av E.ON och 33,3% av Vattenfall. Anläggningen är en PWR reaktor som började byggas 1967 och togs i drift Anläggningen hade en effekt på ca 640 MW netto och stoppades permanent 2003 av ekonomiska skäl och på grund av avveckligslagstiftningens utformning i Tyskland (genom att stänga ett verk tidigare kan man flytta över den kvarvarande produktionen fram till tvångsnedstängning till ett annat nyare verk, eller sälja den till en annan kärnkraftverksoperatör). Det sista bränsleelementet transporterades från anläggningen Rivning av anläggningen pågår idag och beräknas vara klart 2015, planeringen av rivningen startade 2002 då det beslutades att reaktorn skulle läggas ned. Reaktortanken plockades ut 2008 bara veckor efter ursprunglig tidsplan och arbete pågår idag med att friklassa anläggningen så den kan sluta räknas som kärnteknisk anläggning och det konventionella rivningsarbetet kan fortskrida. Vår YG grupp samlades vid anläggningen som ligger vid floden Elbe ca 3 mil från Hamburg och vårt studiebesök inleddes med att få information om anläggningen, dess historia, nutid och hur rivningsarbetet ska fortskrida i framtiden. Bild på Kernkraftwerk Stade från Sydost. På bilden ses turbinbyggnaden till vänster och reaktorkupolen till höger. Bildkälla: Wikipedia

3 Efter informationen och lunch i kraftverkets infocenter fick vi en guidad rundtur i anläggningen, både på kontrollerad och icke kontrollerad sida. På icke kontrollerad sida fick vi bland annat besöka turbinhallen där den mesta utrustningen var demonterad och det centrala kontrollrummet som fortfarande hade bemanning dygnet runt, ett annorlunda arbetssätt mot Sverige där de nedlagda reaktorerna i Barsebäck sedan några år är obemannade utanför kontorstid (bortsett från bevakningspersonal). Det mesta av kontrollrummet var demonterat, men vissa delar användes fortfarande som exempelvis brandövervakning och ventilation. Inne på kontrollerat område fick vi se en stor del av reaktorinneslutningen och vi fick förklarat hur demonteringen av reaktortanken gått till. Även på kontrollerat område var de flesta delarna av processen demonterade. Vi fick också se de delar där bassängerna en gång varit och var ånggeneratorer varit placerade. Friklassning av processdelar pågick och på grund av lagstiftningen i Tyskland var alla processdelar som ska slutförvaras tvungna att kapas i smådelar och packas i kokiller. Efter rundturen passerade vi förbi kraftverkets vattenintag och tackade för ett intressant besök och styrde mot Hamburg för kvällen. Gorleben: Forskningsanläggning för slutförvar av högaktivt avfall Andra dagen inleddes med ett studiebesök vid forskningsanläggningen Gorleben som ägs och drivs av BfS (Bundesamft für strahlenschutz, tyska motsvarigheten till SSM). Man kan likna anläggningen vid det svenska Äspölaboratoriet, men istället för att forska om slutförvar i berggrunden utforskar man i Gorleben möjligheten att slutförvara högaktivt avfall i saltformationer. Vi anlände till anläggningen på morgonen och samlades i infocentret som en tid innan blivit vandaliserat av demonstranter så alla rutor var krossade. Vi fick information om anläggningens uppbyggnad, historik och hur det är tänkt att fungera. I Tyskland har man valt att slutförvara sitt använda kärnbränsle i saltkroppar på ca meters djup, och det är detta som Gorleben är en experimentanläggning för. Inget avfall förvaras i Gorleben, utan det är en ren forskningsanläggning. Tanken bakom att sluförvara i salt kan till en början tyckas konstig, men principen bakom det är att saltkropparna i princip är helt homogena och täta, så inget vatten kan tränga in till kapslarna som innehåller avfallet. Genom att inget vatten tar sig in så är det inte heller någon risk för korrosion av kapslarna som man tänkt tillverka av stål. Vi fick också information om den unika geologin och om beteendet hos saltkropparna som finns på flera ställen i Tyskland. Ett av många intressanta fakta var att saltkropparna faktiskt strömmar uppåt med en hastighet av ca 50 m per år, men detta påverkar i praktiken inte slutförvaret. Efter genomgången så förberedde oss för att göra ett studiebesök nere i själva gruvan genom att klä om och ta på skydds och säkerhetsutrustning. Nere i berget fick vi en rundvandring och en möjlighet att se hur de olika mineralerna ser ut i verkligheten samt se

4 olika spräng och borrmetoder för att bygga tunnlarna. Vi fick också se anläggningarnas verkstäder och utbildningsanläggningar som även de var placerade i berget på meters djup. Efterbesöket i tunnlarna samt lunch så återgick vi till infocentret för att få lite mer information och ställa frågor, när detta var klart lämnade vi anläggningen och åkte in till samhället Gorleben för att påbörja vårt nästa studiebesök. Gorleben: Mellanlager för använt kärnbränsle och pilotanläggning för ompackning av bränsle Vårt sista studiebesök i Tyskland var vid GNS (Gesellschaft für Nukear Service, ett serviceföretag som ägs av kraftbolagen, kan delvis liknas med svenska SKB) mellanlager av använt kärnbränsle och en pilotanläggning för ompackning av använt kärnbränsle från transportbehållare till slutförvarsbehållare. En översiktsbild över GNS anläggning vid Gorleben där byggnaden för mellanlagring syns i mitten av området och pilotanläggningen för ompackning av använt kärnbränsle syns i bakgrunden. Studiebesöket började i GNS infocenter inne i samhället Gorleben där de hade en utställning som visade deras verksamhet. Efter det fick vi information och möjligheter att ställa frågor

5 om GNS verksamhet på olika platser, bland annat i Gorleben och mer allmän information om GNS uppbyggnad och ägare. Efter informationen åkte vi ut till deras anläggning en bit utanför samhället. På plats fanns ett antal demonstranter som demonstrerade mot att transporter snart skulle återupptas till mellanlagret efter ett tillfälligt uppehåll. Väl på plats delades vi upp i mindre grupper av säkerhetsskäl innan vi kunde passera in på området. Inne i själva mellanlagringsbyggnaderna stod avfallsbehållarna uppställda i en hall, där varje behållare kontinuerligt övervakades med avseende på temperatur och läckage. Tyskland har valt torr mellanlagring av bränslet till skillnad från Sverige där vi förvarar bränslet utan skyddsbehållare, men under jord i stora bassänger. Mellanlagret i Gorleben kunde bäst liknas vid en stor lagerlokal där transportbehållare stod uppställda i en del av utrymmet. I det Tyska mellanlagret kan man inte förvara bränslet utan att ha skyddskapslar mot strålningen eftersom man inte har något skyddande vattenlager. Efter att vi sett mellanlagret gick vi vidare till GNS pilotanläggning för omlastning av kärnbränsle. Anläggningen byggdes på 1990 talet och fick alla tillstånd klara runt år År 2001 togs det ett beslut av den tyska regeringen att stoppa allt arbete i Gorleben i 10 år, så anläggningen började aldrig användas, utan stod i nyskick när vi kom dit. Anläggningens funktion var att testa hur ompaketeringsprocessen från transportbehållare till slutförvarsbehållare skulle gå till, men de slutförvarskapslar som anläggningen konstruerades för är idag nästan helt borta som ett alternativ, så det är tveksamt vad anläggningen kommer fylla för syfte i framtiden. Sammanfattningsvis är vi nöjda med våra studiebesök och tycker att vi har fått se och lära oss om hur Tyskland behandlar frågorna kring kärnavfall och avveckling.