Det svårbedömda fallet med semlan

Transkript

1 Det svårbedömda fallet med semlan Det hände sig en gång att några lärare bestämde sig för att gå och köpa varsin semla, ty det var vår och semmeltider. På vägen till caféet pratade de om all orättvisa, fattigdom och elände som finns i världen. Att man borde göra något åt det var alla överens om. Utanför semmelcaféet satt en hemlös man med en skylt där han bad om pengar. Väl inne i värmen föreslog en av lärarna att de också skulle köpa en semla till mannen som satt utanför. En annan av kollegorna med ett särskilt känsligt samvete protesterade dock. Att skänka en semla för att köpa oss fria från vårt dåliga samvete, för att själva må bättre och känna oss som goda människor det vill jag inte vara med på, sa hen. Stunden på caféet blev därefter ett famlande efter argument för och emot att köpa semlan. Var det verkligen en god och osjälvisk tanke att köpa semlan till tiggaren? Är det kanske så att alla våra så kallade goda och osjälviska handlingar egentligen bara är ett sätt för oss att själva må bättre och att de därför i grunden är egoistiska? Jag var en av lärarna på caféet och diskussionen jag hade med mina kollegor har sysselsatt mina tankar sedan dess. Jag har känt mig tvungen att tänka noga och finna bättre argument än vad jag då hade. Samtidigt är jag ambivalent till att återigen ta upp fallet med semlan. Redan när vi samtalade på caféet kändes det som om tiggaren blev ett medel i ett filosofiskt experiment, och om vi eventuellt skulle köpa semlan skulle handlingen svärtas ned av vårt filosoferande kring problemet. Jag lovade mig själv att inte ytterligare använda tiggaren i diskussioner om egoism, människans natur eller om vad som är en rätt och fel handling. Tyvärr bryter jag löftet varje termin när jag låter mina elever fundera kring exemplet. Därför är det med blandade känslor jag nu dessutom skriver ned mina tankar. För trots att vi till slut köpte semlan och tiggaren blev strålande glad, känns det som om handlingens eventuella godhet helt försvinner genom att återvinnas. Som om den stackars tiggaren ännu tydligare blivit ett medel i en filosofisk diskussion än ett mål i sig själv, som Immanuel Kant skulle ha påpekat. Den psykologiska egoismens hypotes Är människan i grunden egoistisk? Om man kritiskt granskar sina egna och andras motiv, när man gör en så kallat god handling kan det vara lätt att dra denna slutsats. Innan vi ska tänka noga kring frågan måste vi först göra klart för oss att det är en skillnad mellan etisk egoism och psykologisk egoism. Den etiska egoismen menar att vi alla bör vara egoister. Att vi alla mår bättre av att enbart tänka på oss själva, att samhället utvecklas när de starka inte hindras av dåligt samvete eller av omsorg för de andra. Få människor eller ideologier är utpräglat etiska egoister. Men de finns sådana som är

2 det. Det spelteoretiska tankeexperimentet fångens dilemma visar övertygande att det är falskt att det blir bättre för alla, och inte ens för oss själva, om vi är etiska egoister. Ett lättförklarligare och mer vardagsnära exempel på fångens dilemma är pendlarens dilemma som här får illustrera varför även egoisten drabbas av sin egen egoism. Tänk dig att du så snabbt som möjligt vill ta dig till jobbet utan hänsyn till andra eller till miljön. Då bör du ta bilen istället för att åka kollektivt. Men om nu alla är etiska egoister och tänker som du bör även de ta bilen och konsekvensen blir att du blir fast i en bilkö istället. Det tar alltså längre tid än om du hade åkt kommunalt. Samma dilemma är verksamt även i andra situationer, till exempel när det gäller skattemoral eller klimatpolitik. I samtliga dessa fall lönar det sig i längden för den enskilde att handla icke-egoistiskt och vara med och skapa kollektiva lösningar. Den psykologiska egoismen hävdar däremot att vi inte kan vara något annat än egoister - hur altruistiska (d.v.s. icke-egoistiska) vi än försöker vara. Det är den psykologiska egoismen som vår diskussion kring semlan handlade om. Därför ska vi härefter enbart uppehålla oss kring problemet med den psykologiska egoismen, vilket visat sig vara en svår nöt att knäcka. Först ska vi klargöra tesen, sedan ska vi ställa några kritiska frågor och invändningar, och slutligen se om vi inte helt kan avfärda den psykologiska egoismen som en oklar och felaktig tänkt tanke. Hypotesen: Den psykologiska egoismen påstår att alla handlingar syftar till att gynna oss själva på något sätt. Även den så kallade goda altruistiska handlingen är egoistisk, eftersom vi oftast känner oss nöjda med oss själva efter att vi utfört en sådan handling. Det vill säga att motivet för handlingen är känslan av att ha ett gott samvete eller att vi förväntar oss en gentjänst och inte att vår medmänniska ska bli lycklig. Alltså är vi alla egoister! Vad kan vi veta om handlingars motiv? Om jag till exempel besöker en vän vid sjukbädden blir han förmodligen glad. Men även jag blir glad. Enligt den psykologiska egoismen gör jag besöket enbart för att själv bli glad, eller för att minska mitt dåliga samvete, eller för att förhoppningsvis vännen ska göra detsamma med mig om jag någon gång blir sjuk. Men hur kan man säkert veta vad motivet är? Kan det inte vara så att jag faktiskt bryr mig om vännen och vill honom väl? En del filosofer menar att den psykologiska egoismen blandar ihop orsak och verkan när det gäller vad som motiverar oss till handlingar. Att det faktiskt är troligare att vårt motiv för att besöka sjukbädden är vår väns bästa. Att det faktum att vi mår bra själva efter att ha hälsat på honom bara är en gynnsam konsekvens och inte själva motivet till handlingen. När jag till exempel tjatar på min dotter att hon inte ska glömma att borsta tänderna på kvällen blir konsekvensen oftast att hon blir arg. Men

3 jag tjatar ju inte för att hon ska bli arg. Konsekvensen av en handling ska inte alltid blandas ihop med motivet för densamma. Den psykologiska egoismen misstror den goda avsikten. Om vi istället för att stirra oss blinda på avsikten, som i många fall är ovetbar och omedveten, försöker fokusera på effekterna av våra handlingar blir bilden annorlunda. Utilitarismen menar just att det är konsekvenserna av våra handlingar som ska bedömas inte avsikten. Största möjliga lycka till största möjliga antal är den konsekvens vi bör eftersträva, enligt utilitarismen. I så fall är ju sjukbesöket och semmelköpet något man idag skulle kunna beskriva som en win-win-situation. Utilitarismen menar att egoism ska definieras som en handling där konsekvensen enbart ger lycka till mig själv. En handling som däremot skapar lycka hos mig själv samtidigt som den ger lycka till andra kallas för universalistisk. En sådan handling är godare än en renodlat altruistisk handling, eftersom ännu en människa blir lycklig nämligen jag. Utilitarismen verkar vid en första anblick lösa fallet med semlan ganska enkelt en handling som skapar lycka till fler än mig själv är helt enkelt inte egoistisk, utan bör snarare kallas god. Men för att en handling ska kallas god krävs förmodligen mer än att konsekvenserna är goda. Detta blev uppenbart när man kunde läsa i tidningen om ett par ekonomistudenter på Handelshögskolan som kastade småmynt på marken och roat såg på när några tiggare plockade upp dem. Få av oss skulle kalla handlingen god även om den förmodligen förhöjde lyckan för både tiggarna och studenterna. Avsikten måste nog trots allt vägas in om vi ska bedöma en handlings godhet. Dessutom skulle en preferensutilitarist som Peter Singer kunna invända att handlingen hade varit bättre och godare om vi först hade frågat tiggaren utanför caféet vad han behövde eller ville ha. Kanske var semlan mera ett utslag av dåligt samvete än av verklig omsorg, eftersom om vi verkligen brytt oss om tiggaren så hade vi frågat. Singers tankar påminner i detta avseende om Kants uppmaning att behandla sin nästa som ett mål i sig, och aldrig som ett medel. Men är det rimligt att kräva att man ska förhindra en spontant generös handling för att beräkna de allra bästa konsekvenserna? Utilitarismen kräver inte endast det. Den kräver också att jag bör fundera över vad varje hundralapp i min plånbok ska användas till. Hur ska pengarna fördelas för att ge största möjliga lycka till största möjliga antal? Något jag har fått allt större anledning att tänka på sedan den där eftermiddagen med mina kollegor på fiket. Ty historien med semlan utspelade sig några år före de rumänska romerna blivit en vanlig syn på Stockholms gator. En annan intressant konsekvens av utilitarismen är att det i de flesta fall är bättre att visa upp sin godhet för andra. Detta går tvärtemot vad de flesta av oss intuitivt tycker. Det känns godare att ge anonymt att handlingen skulle förlora sin godhet och bli mer egoistisk om vi visade upp den för andra. Men om vi verkligen brydde oss om den andre, istället för att vara oroliga för att smutsa ner våra goda avsikter, borde vi tvärtom

4 skänka pengar, eller köpa semlor, så att alla ser det, menar Singer. Utilitarismen bryr sig bara om resultatet av handlingen. Om vi visar upp vår handling för andra kommer vi att inspirera till att fler skänker pengar kanske för att vi med vår handling påminner vår omgivning om hur vi alla borde bete oss, eller för att vi ger dem dåligt samvete. Och ett dåligt samvete är inte det sämsta att ha, så länge vi gör något åt det. Den psykologiska egoismen krånglar till det alldeles i onödan när den inte tillåter oss att känna oss stolta när vi gjort något vi tycker är gott och rätt. Kanske är det så enkelt som författaren Ernest Hemingway skriver: "Moral är när du känner dig väl till mods efteråt, omoral är när du inte gör det." För att summera resonemanget så leder det till den första invändningen mot hypotesen att vi inte kan handla annat än egoistiskt: Den psykologiska egoismen fokuserar för mycket på avsikten och hävdar utan grund att konsekvensen av en handling också är motivet för handlingen. Vad krävs för att en handling ska kallas altruistisk? Om en vetenskaplig hypotes ska vara meningsfull måste man kunna visa på situationer där den inte gäller. Det vill säga att det måste finnas handlingar som, åtminstone i teorin, skulle kunna falsifiera den psykologiska egoismen. Ett test av hypotesen skulle i så fall gå ut på att söka sådana icke-egoistiska handlingar, och om inga empiriska belägg hittas för sådana anta att den psykologiska egoismen är sann. Exemplet med semlan kan ju ganska enkelt tolkas som ett stöd för den psykologiska egoismen. Det var helt enkelt vårt dåliga samvete vi ville bli av med. Även om det från början var en spontan tanke, utan medveten avsikt att glädja oss själva, så kan det hävdas att det fanns ett underliggande omedvetet motiv som gjorde det lättare för oss att stå ut med oss själva när vi mumsade i oss den söta mandelmassan. Låt oss istället för att räkna upp ett antal tänkbara kandidater till ickeegoistiska handlingar hoppa direkt till den mest extrema av altruistiska handlingar att ge sitt liv för att rädda en annan människa. Det finns gott om exempel i historien som kan belägga att människor faktiskt har gjort så. Är detta faktum ett tillräckligt bevis för att anse att den egoistiska hypotesen är falsk? Hur skulle en som tror på den psykologiska egoismen tolka en sådan handling? Förmodligen skulle denne säga att den självuppoffrande handlingen trots allt var egoistisk därför att personen som offrade sig ansåg sig vinna något på det. Kanske trodde denne att hen skulle vinna evigt liv i himlen. Eller att hen inte skulle vilja leva vidare om hen inte offrade sig. Eller så fanns det andra omedvetna egoistiska motiv bakom offret som evolutionen utrustat oss med. Sett ur biologisk synvinkel är vår kropp enbart en farkost åt våra gener och vårt enda syfte i livet är att föra vårt eget genetiska arv vidare. Att offra sig för sina barn, eller nära släktingar med liknande gener, är ur det perspektivet inget konstigt, utan enbart en naturlig följd av genernas självupptagenhet.

5 Kort sagt finns det ingen handling som inte kan tolkas att stämma med den psykologiska egoismen. Detta kanske många anser vara en styrka hos antagandet, men det är i egentligen en svaghet. En hypotes som inte kan testas är i själva verket meningslös som vetenskaplig hypotes. Den andra invändningen är att den psykologiska egoismen snarare är en personlig världsåskådning än ett meningsfullt påstående som kan testas och falsifieras eller verifieras. Är det inte skillnad på egoism och egoism? Låt oss för en stund gå med på tanken att semmelgåvan var ett utslag av något slags egoism. Då måste vi ändå slå fast att det är en väsentlig skillnad på egoism och egoism. Det är ett slags egoism att själv slicka i sig grädden utan en ägna tiggaren utanför caféet en enda tanke, och ett helt annan slags egoism att köpa en semla till honom och själv må bra efteråt. Det är djupt otillfredsställande att kalla båda dessa handlingar vid samma namn. Att skänka pengar till en välgörenhetsorganisation eller inte är två helt olika handlingar. Det är ett missbruk av språket att som den psykologiska egoismen beskriva båda dessa handlingar som egoistiska. Vi behöver även språkligt göra skillnaden tydlig och skapa bättre definierade termer för handlingar som enbart gynnar mig själv och handlingar som till största delen gynnar andra än mig själv - även om jag själv mår bra av att göra dem. Filosofen James Rachel har gett ett förslag till en sådan distinktion genom att skilja på själviskhet och egenintresse. Han menar att den psykologiska egoismen gör det stora misstaget att blanda ihop dessa begrepp under den gemensamma benämningen egoism. Tanken blir klarare om vi tydligt definierar termerna. Det är till exempel av egenintresse vi borstar tänderna, men knappast av själviskhet. På samma sätt kan det ses som ett egenintresse att bry sig om människor i sin omgivning, eftersom jag i längden kanske mår bra av det själv, men jag är därmed inte nödvändigtvis självisk. Självisk är jag när jag till största delen tänker på mig själv och själv vill skörda de goda konsekvenserna av mina handlingar. Om jag kämpar för att jorden ska bli rättvisare genom att hjälpa de fattiga, eller om jag kämpar för att förhindra en klimatkatastrof, kan man i en viss mening se det som egenintresse, därför att jag själv eller mina barn och barnbarn ska få en bättre plats att leva på. Men det är omöjligt att kalla ett sådant engagemang för själviskt. Slutsatsen är att hela hypotesen om psykologisk egoism bygger på det tankefel som uppkommer då man inte tydligt definierar begreppet egoism. Finns det någon mänsklig natur? Att uttala sig om den mänskliga naturen är vanskligt. Många har gjort det med resultatet att de medvetet eller omedvetet gett uttryck för sin

6 politiska ideologi istället. De konservativa och nyliberala ser människan som egoistisk, medan de socialistiskt inriktade forskarna har funnit henne vara altruistisk och samarbetsvillig. Intressanta bidrag till jakten på den mänskliga naturen har på senare tid getts av primatforskaren Frans de Waal (se The Age of Empathy) och Nils Uddenberg (se Arvsdygden). Enligt dem verkar homo sapiens bry sig om varandra mer än vad man tidigare anat. Förmågan till empati och föreställningar om rättvisa verkar vara djupt biologiskt rotat i oss. Men även om vi skulle kunna fastställa en mänsklig natur kan man fråga sig vad det innebär. Hur fria eller bundna är vi i så fall av vår biologiska natur? Richard Dawkins som skrivit boken Den själviska genen menar att trots att våra gener är programmerade till att enbart kopiera sig själva, så är vi som medvetna organismer på en makronivå inte alls styrda av dem. Han betonar, så som många filosofer tidigare gjort, att man måste skilja på är och bör. Om vi kan fastställa vad vi i grunden är betyder inte att vi ska eftersträva att vara så. Vi kan tänka och vi kan handla annorlunda. Jean-Paul Sartre tog ett steg längre och hävdade att människan inte har någon bestämd natur. Det finns inget naturligt inte ens egoismen är naturlig. Alla tankar om vad det innebär att vara en människa är skapade av den kultur och det samhälle vi lever i, som i sin tur är ett resultat av enskilda människors val. Att säga att vi i grunden är egoister är alltså ett personligt val, enligt Sartre. Ett val som görs kanske för att ursäkta sin egen egoism eller själviskhet. Ett val som får konsekvenser inte enbart för mig själv, utan faktiskt för alla människor, eftersom det är mitt val som skapar samhällets normer och värderingar. Ett val som kommer att resultera i ett mer egoistiskt och om jag får säga det omänskligt samhälle. Det är dags att avsluta fallet med den eventuella godheten hos semlan och ta ställning. Jag anser att handlingen att ge bort en semla måste betraktas som god. Och trots att det förmodligen fanns ett egenintresse bakom, gör det handlingen varken egoistisk eller ond. Vi har själva ett intresse av att tänka på andra än oss själva. Vi mår bra av att vara altruister, eller universalister. Det är inget konstigt eller fel med det. Men om det är på detta sätt, så är det ju märkligt att jag inte oftare köper en semla till en hemlös. Ja, det framstår nu när jag tänkt noga på fallet med den svårbedömda semlan som det mest märkliga av allt. Tommy Mattizon (För en bättre och mer utförlig vederläggning av den psykologiska egoismen se Folke Tersmans bok Tillsammans.)