Nolltolerans i svensk press

Transkript

1 Kriminologiska institutionen Nolltolerans i svensk press Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Höstterminen 2009 Gustav Brorsson

2

3 Sammanfattning Jag har gjort en innehållsanalys av debatten om nolltolerans i Sveriges fem största tidningar mellan åren Utifrån mitt material har jag kunnat se hur debatten blossade upp ordentligt under då nästan 75 procent av samtliga artiklar publicerades (tabell 1). Av mina valda tidningar så hade Expressen och Aftonbladet en påtagligt negativ linje emot nolltolerans medan Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet förde en klart positiv. Göteborgs Posten hade ungefär lika många för som emot. (tabell 1). Av mina 73 artiklar var det sammanlagt 37 positiva, 12 neutrala och 24 negativa. Rent kvantitativt var det flest artiklar som var positiva, dock fanns det en hel del neutrala och negativa också. Det var en livlig debatt under ett par år och det framfördes starka åsikter både för och emot och argumenten underbyggdes ifrån båda sidor av både forskarreferenser och statistik. Varför debatten i Sverige kraftigt minskar i intensitet kan man spekulera om. En förklaring kan vara att effektiviteten ifrågasatts från flera håll. En annan orsak kan vara vetskapen om att brottsligheten gått ner även kraftig i många andra delar av både USA, Sverige och Europa utan några nolltoleranssatsningar. Högkonjunkturen med förbättrade levnadsvillkor under senare delen av 1990-talet och början av 2000-talet kan naturligtvis också spela en roll. Ser man det utifrån vad som skrivits i svensk press så verkar det som att vetskapen om att effektiviteten inte går att tydligt visa, att polisbrutalitet och trakasserierna av etniska minoriteter ökat till följd av nolltoleransen tillsammans med en relativ stabil brottsutveckling i Sverige de senaste tio åren gör att behovet inte längre ter sig lika starkt. Den enormt stora skillnaden mellan USA och Sverige beträffande brottslighet kan också vara en förklaring till varför det har varit så svårt att överföra nolltoleransen till i Sverige. Svårigheterna och oviljan att förändra det svenska polisiära arbetet kan mycket väl även vara en delförklaring. I och med att man genomförde en rad nolltoleransprojekt runt om i landet, t.ex. i Eskilstuna så upptäckte man att det krävs stora resurser och det är väldigt svårt att beivra alla brott, vilket naturligtvis kan ha tonat ned debatten efter ett tag. Det är dock svårt att klart peka ut någon specifik orsak till varför debatten minskar så mycket i intensitet efter år Möjligtvis kan alla delförklaringarna var för sig har bidragit till detta. Det kan även vara så att nyhetens behag har lagt sig och att intresset därmed stagnerat efter en period av hård debatt och starkt nyfikenhet. Teorierna jag har använt mig av i min analys är rational choice och rutinaktivitetsteorin, som till viss del kunde appliceras på vissa av nolltoleransens förespråkare och motståndares ståndpunkter i debatten. 2

4

5 Innehållsförteckning 1. Inledning och syfte...s Bakgrund....s New Yorkmodellen.. s Kritik av nolltoleransmodellen......s Teori och tidigare forskning s Metod s Urval..s Operationalisering...s Urvalskriterier och reliabilitet...s Strukturering och klassificering...s Analyser av tidningarna......s Dagens Nyheter....s Svenska Dagbladet...s Göteborgs Posten...s Expressen...s Aftonbladet....s Hur artiklarna kan tolkas utifrån teorierna... s Sammanfattning och slutsats....s. 29 Litteraturlista och källor...s. 33 Bilagor samtliga artiklar....s. 36 Frekvenstabell och diagram......s. 40 3

6

7 1. Inledning och syfte Nolltoleransstrategin innebär precis som namnet antyder att toleransen för all brottslighet är noll. Alla brott, hur små de än är, ska beivras och minsta förseelse rapporteras. I Sverige liksom i många andra västländer har nolltoleransen fått stor plats i den kriminalpolitiska debatten. Jag har valt att analysera hur debatten sett ut i de fem största tidningarna under åren , både vad som skrivits och hur intensiv debatten varit. Syftet med mitt arbete är att analysera hur debatten i svensk press angående nolltolerans sett ut tids - och innehållsmässigt. Mina frågeställningar är: 1. Hur har debatten om nolltoleransen utvecklats över tid? 2. Vilka är fördelarna respektive nackdelarna med nolltolerans enligt skribenterna? 3. Vilka konsekvenser antas det medföra om nolltoleransen införs i Sverige och vilka kan konsekvenserna bli om det inte görs? 4. Finns det kopplingar till rutinaktivitetsteorin och teorin om rational choise i debatten om nolltolerans? 2. Bakgrund I Bakgrundsavsnittet försöker jag ge en kort beskrivning av var nolltolerans kommer ifrån och lite kritik som har framförts mot den. 2.1 New Yorkmodellen Själva idén om nolltolerans kommer från början ifrån USA och storstaden New York. Brottsligheten i New York som under en lång tid setts som ett stort problem, minskade kraftigt under några år på 1990-talet (von Hofer: Tham 1997). Antalet mord sjönk med 61 procent och den totala kriminaliteten med 37 procent (Britz: GP ). Siffrorna varierar något beroende på vilken källa man hämtar dem ifrån. Exempelvis så kan man i A success story, Crime Rates in New York hitta en mängd siffror på hur brottsligheten har förändrats. Där kan man läsa att mellan år så minskade antalet mord och dråp med uppåt 50 procent, rån med 42 procent och våldtäkter med 10 procent (Silverman, 1997). Det är naturligtvis anmärkningsvärda siffror som måste bero på någonting speciellt, eftersom brottslighetsnivåer sällan ändrar sig så drastiskt utan andra stora samhälleliga förändringar (Sarnecki, 2007:222). Förespråkarna av nolltolerans anser det vara effekten av det nya sätt att arbeta polisiärt, som går ut på att till varje pris ingripa kraftfullt mot alla brott hela tiden. 4

8 Förtjänsterna blir då att: a) ordningsstörningarna reduceras, b) karriärer mot allvarligare brottslighet hindras, c) personer efterlysta för grövre brott upptäcks i samband med gripanden för småbrott (von Hofer, Tham, 1997). Strategin går hand i hand med den teori som tydligt finns beskriven i boken Fixing Broken Windows (Kelling och Coles 1996), om hur småbrott, tiggeri, skadegörelse och vandalism i längden riskerar att leda till förslumning om det inte kraftfullt beivras. Områden som förfaller genom krossade fönsterrutor, klotter och skadegörelse tenderar också att förfalla på andra, sociala plan. Människor som har resurser flyttar därifrån om det går för långt och kvar blir de som inte har råd eller möjlighet att flytta. Områdena riskerar då att utvecklas till så kallade ghetton vilket möjliggör för kriminella krafter att ta över och börjar styra dagordningen (Silverman, 1997). Den negativa utvecklingen måste samhället till varje pris förhindra. Det gäller att i ett så tidigt skeende som möjligt ingripa och förhindra att ett område förfaller. Då blir hårda insatser en tydlig och kraftfull markering. I och med detta synsätt blev det en helt annan fokusering på att beivra livskvalitetsbrott, det vill säga brott som kan skapa otrygghet i ett område, exempelvis rån, misshandel, stöld, klotter och skadegörelse (Ibid., Garland 2001:179). Polisen fick i och med införandet av nolltolerans order att ingripa mot all form av ordningsstörande beteende och minsta lilla brott beivrades kraftfullt (Knutsson 1997). Redan innan Rudolph Giuliani valdes till borgmästare i New York 1993 hade polisen där till viss del börjat att riktat in sina krafter mer mot dessa livskvalitetsbrott. Men det var under Giulianis tid som ännu hårdare tag mot mindre allvarliga brott över hela linjen startade och brukar därmed räknas som startpunkt för polisens nya nolltoleransstrategi (Neij, 2004). För att kunna arbeta efter denna strategi är det nödvändigt att ha resurser till det och framförallt poliser ute på fältet, vilket man hade i New York. Polisstyrkan utökades under 1990-talet med 28 procent till över , vilket innebär att det fanns drygt 440 poliser per invånare, eller en polis per varje 227:e medborgare (Ibid.). Nolltoleransprojektet hade med största sannolikhet aldrig kunnat genomföras utan denna kraftfulla ökning av poliser. Värt att påpeka är att det i Stockholm 2007 fanns anställda med fullgjord polisutbildning ( 2007) och en folkmängd på , vilket ger en ännu högre polisfrekvens, nämligen en polis för varje 160:e innevånare eller cirka 624 poliser per hundra tusen innevånare. I New York genomfördes en rad olika reformer för att göra polisen mera effektiv och då inrättades även ett helt nytt sätt att arbeta på. Det ställdes högre krav på de lokala 5

9 polischeferna och nya tekniska system för redovisning av brottsstatistik introducerades. Man brukar nämna Compstat (Neij, 2004) vilket är ett datasystem som innebar att man snabbt kunde redovisa statistik ända ner till distriktsnivå. Cheferna vid varje distrikt fick sedan ansvara för och även svara inför högre cheferna hur situationen i respektive polisdistrikt såg ut. Detta skapade stor press på de lägre cheferna att verkligen lyckas få ner brottsfrekvensen Under tiden för genomförandet utsåg New Yorks borgmästare Giuliani William Bratton till ny polischef och han styrde med stor auktoritet (ibid.) Den som inte fick ner sina brottssiffror kunde hamna i förödmjukande samtal hos honom, vilket ledde till en enorm press även ner på de patrullerande poliserna att sätta åt brottslingarna. Bratton beskrev i tre punkter hur han ansåg att man skulle arbeta för att få ned brottsligheten: Decentralisering, som innebar mer resurser knutna till lokal nivå. Där ska dessutom inte oerfarna poliser skolas in utan man ska istället ha erfarna poliser som ska bära huvudansvaret. Strategisk brottsbekämpning, där polisen utvecklade en mängd olika strategier för hur man skulle bekämpa olika typer av brott. Man tog även fram system som gjorde att man kunde mäta sina framgångar i förhållanden till sina uppsatta mål. Förändringen på distriktschefsnivå, vilket innebar betydligt större ansvar på distriktschefsnivå, beträffande hur många poliser som skulle patrullera på gatan, vid vilka tidpunkter och på vilket sätt. Ansvaret innebar även mer krav på resultat att visa uppåt till de högre cheferna. (von Hofer, Tham, 1997/5:1) Nolltoleransstrategin är alltså en hårdare syn även på småbrott och kraftfullare insatser mot dessa. Polisen ska i enlighet med strategin ingripa mot alla brott eller förseelser och ingen ordningstörning är för liten för att beivras. En ny organisering och ansvarsfördelning inom polisen, nya tekniska uppföljningsmetoder samt en kraftig ökning av antalet patrullerande poliser på gator och torg är de faktorer som gör att nolltolerans kan ses som den yttersta formen av allmänprevention (Sarnecki 2007:361). 2.2 Kritik av nolltoleransmodellen Brottsligheten har minskat i New York sedan polisen där införde denna nya typ av brottsbekämpningsmodell. Det intressanta är om det verkligen är effekten av nolltoleransen som gjort att den har minskat eller om finns andra faktorer som varit med och påverkat den minskade brottsligheten i New York. I hela USA har brottsligheten gått ner med mellan 7 och 13 procent från år 1992 till 1997 (von Hofer, Tham, 1997/5:1). På vissa håll i USA har 6

10 brottsligheten också gått ner betydligt utan att man har infört någon nolltolerans. I Los Angeles har polisen istället försökt använda en mildare attityd gentemot etniska minoriteter, vilket har visat sig effektivt. Där har brottsligheten sjunkit lika mycket som i New York, utan nolltolerans eller hårdare tag. Ett annat tydligt exempel är i San Diego. Där har andelen mord, dråp och rån minskat med 41 respektive 36 procent under samma tidsperiod också här i avsaknad av någon nolltoleransstrategi. Detta gör att minskningen av brottslighet i New York inte ter sig lika exceptionell längre (ibid.). Enligt von Hofer och Tham bör nedgången även ses i förhållande till en tidigare stark uppgång i mord och dråp till följd av strider om narkotikamarknaden. När marknaden stabiliserats blev den följande minskningen av mord och dråp särskilt markant i förhållande till den tidigare ökningen. Ytterligare orsaker kan vara minskade ungdomskullar, färre människor som står utanför arbetsmarknaden. En tydlig satsning mot illegalt vapeninnehav kan tänkas vara en bidragande orsak till just New Yorks minskning vad gäller mord och dråp (ibid.). En förklaring kan även vara den allmänna upprustningen som ägt rum i hela New York. Under samma period som det förändrade polisiära arbetet ägde rum rustades parker, torg och tunnelbanestationer upp rejält. Mera offentliga toaletter och bättre utomhusbelysning och nya blomsterplanteringar i parker är ytterligare åtgärder som vidtagits och som kan ha en stor inverkan på trivseln i staden. Klottersanering och andra typer av insatser för att hindra stadens fysiska förfall har genomförts vilket också är andra typer av åtgärder än de rent polisiära. Värt att understryka är att brottsnedgången faktiskt började innan nolltoleransen drog igång, vilket också är lite bekymrande för dess starka anhängare. (ibid.) Det talas ofta om att nolltolerans leder till en ökad polisbrutalitet och en negativ särbehandling och till och med rena trakasserier av minoritetsgrupper. Bland annat så vittnar en opinionsundersökning bland bosatta i New York från september 1997 om att hela 71 procent av de tillfrågade upplevde att polisbrutaliteten var ett allvarligt problem (ibid.). Effekterna och vinsterna med nolltoleransen är alltså starkt ifrågasatt från flera håll och det ska bli intressant att se hur det förhåller sig i mina valda artiklar ur svensk press. 3. Teori och tidigare forskning Rational choice och rutinaktivitetsteorin är två möjliga förklaringar till nolltoleransmodellen och jag har därför försökt se om det går att utläsa dessa teorier i artiklarna. Jeremy Bethams rational choiceteorin har jag valt att ha med eftersom den i mångt och mycket bygger på människan som ekonomisk och rationell beslutsfattare (homo economicus). Den går i korthet 7

11 ut på att se på brottslingen som en rationell person, som kan styra över sina handlingar och överväga vad som är fördelarna respektive nackdelarna med ett brott (Sarnecki 2007:36f) Kriminologerna, Lawrence Cohen och Marcus Felson introducerade 1979 Rutinaktivitetsteorin har jag också valt för att det enligt denna teori finns tre viktiga element som måste existera eftersom de utgör förutsättningar för att ett brott ska kunna begås, nämligen motiverad förövare, lämpliga objekt och avsaknaden av kapabla väktare (Williams III och Mc Shane 1998: 313f). Det finns undersökningar gjorda i frågan om nolltolerans är effektivt som strategi. I Sverige har Peter Lindström gått igenom tidigare internationella undersökningar samt genomfört egna undersökningar i Sverige. Detta presenteras bland annat i Brottsförebyggande rådets tidskrift Apropå och jag citerar: Han (Lindström) konstaterar att hälften av de internationella studierna kommer fram till att nolltolerans fungerar, hälften att det inte fungerar. Undersökningarna i Sverige visade att det inte fanns något samband mellan nolltolerans och färre allvarliga brott. Slutsatsen är att vi inte vet om nolltolerans fungerar. Vi har inget bevis för att det gör det. Tvärtom. En aggressiv polisstrategi kan leda till växande missnöje, särskilt i socialt utsatta områden. (Bolmstedt, 2006). Det har även genomförts lokala försök i Sverige med att införa nolltolerans. De har dock varat under en begränsat period och det har varit svårt att riktigt kunna utvärdera dem. Det kanske mest kända är det så kallade Eskilstunamodellen. Ett lågtoleransprojekt som innebar att antalet poliser i centrum ökades på helgkvällar och nätter, genom att fler poliser fotpatrullerade och att utryckningsstyrkor i så stor utsträckning som möjligt befann sig i centrum mellan utryckningarna. Polisen sänkte toleransnivån och ingrep oftare vid småförseelser och förargelseväckande beteende. Ungdomar under 15 år som påträffades i centrum efter midnatt kördes hem till sina föräldrar. Polisen ingrep också då stämningen mellan olika ungdomsgrupperingar bedömdes som hotfull, och tog hand om knivar och andra farliga föremål. Man ingrep mot alkoholförtäring på allmänna platser, i synnerhet mot ungdomar och samarbetet med krogarna förbättrades. Projekten kunde visa på vissa positiva effekter i form av ökad trygghet och mindre brottslighet under de kraftfulla insatserna. Det har även påvisats kritik mot att införa den här sortens åtgärder. Bland annat i form av motstånd till att ändra invanda arbetsmetoder (Edling, 1998). 8

12 För att ta ytterligare ett exempel på nolltolerans så hämtar jag uppgifter ifrån en rapport publicerad av The National Association of School Psychologists i USA (Nasponline, 2001). De beskriver hur nolltolerans fungerar väldigt dåligt i skolorna. De hävdar att det finns klara nackdelar med att hårt bestraffa vissa stökiga elever. Vidare menar dem att det endast är ett enkelt sätt att få bort stökiga elever ifrån skolan men att det inte långsiktigt ger någon god effekt. Bland annat hävdar dem att det är väldigt negativt att frånta stökiga och bråkiga elever rätten till skolgång eftersom det kanske är dem som i allra mest är i behov av den. Det förespråkar istället andra typer av åtgärder än nolltolerans. Bland förslagen finns en tydligare gränsdragningar redan ifrån början och tydliga regelverk så att situationen inte hinner eskalera ut i våldshandlingar eller andra störande beteende. Likaså anser de att förebygga våld och att träna eleverna i positivt uppträdande och social färdighet är väldigt viktigt (ibid.). Även om detta är skolmiljön som presenteras i denna rapport så anser jag att man kan dra paralleller till samhället i stort. Hårdare tag ger också fler utslagningar av personer som inte klara av att leva upp till dessa höga nivåer. Bättre utbildning, mer jobbmöjligheter och socialt arbete förespråkas ofta av motståndarna till nolltolerans som ett klart bättre alternativ. Man talar i termer av preventiva lösningar hellre än repressiva strafflösningar. Detta är naturligtvis bara en liten del av den forskningen och de erfarenheter som finns om nolltoleransens effekter och det finns även undersökningar som visar positiva utvecklingar där nolltoleransen prövats. 4. Metod Här följer en beskrivning om hur jag har gått till väga in min inhämtning av tidningsartiklarna. Jag presenterar vilka urvalskriterier jag har använt mig av, hur artiklarna har klassificerats och strukturerats samt nämner problematiken kring reliabiliteten i mitt arbete. 4.1 Urval 9

13 För att få en helhetsbild ville jag försöka få med ganska många artiklar i ämnet. Till en början hade jag tänkt mig att analysera ett femtiotal artiklar. Jag ville ta med de fyra största tidningarna i Sverige som jag valt att fortsättningsvis benämna, Aftonbladet (AB), Expressen (Exp), Dagens Nyheter (DN) och Svenska Dagbladet (SvD) för att få med hela politiska bredden. DN och Exp är oberoende liberala tidningar, AB en oberoende socialdemokratisk tidning och Svenska Dagbladet är en borgerlig moderat tidning. Då träffarna blev ganska många på Göteborgs Posten valde jag att även ha med den tidningen i min analys. GP är också den fjärde största dagstidningen i Sverige efter AB, DN och Exp vilket kan vara värt att påpeka. (Topplistor Dagspress, 2007) GP är en liberal tidning. Inledningsvis sökte jag efter tidningsartiklar i Presstext och Mediearkivet på Stockholms universitets biblioteks hemsida. Sökningar var ifrån med olika sökord, där mina sökvariabler framgår av mitt operationaliseringsschema på sidorna 10 och 11. Det var många artiklar som inte handlar om nolltolerans enligt New Yorkmodellen. Träffarna behandlade även en mängd andra ämnen där ordet nolltolerans förekom, nolltolerans mot slarv inom sjukvården eller mot rasism. Första delen av artikelsökningen blev därmed en ren utgallring. Jag försökte välja ut de artiklar som bäst beskriver det som jag har valt att analysera. Jag började sortera ut de artiklar som jag bäst ansåg att jag kunde hitta validitet för min undersökning (Kvale, 2009:361f). 4.2 Operationaliseringen Här följer en beskrivning hur jag gick till väga vid sökningarna och vid urvalet av mina artiklar. Jag beskriver för varje sökning hur många artiklar jag valde att använda. Det betyder att vissa artiklar påträffades i olika sökningar. Exempelvis om jag hittade 1 artikel i GP om nolltolerans + brott som jag använde för analys och 3 artiklar om nolltolerans + polisarbete och en av dem var samma så är det ändå antalet artiklar per sökvariabel jag anger. Det blir således i slutänden inte (3+1= 4) artiklar utan 3 inklusive den 1:a som jag tar med i analysen. Sökning i mediearkivet, källor: Svensk press SvD, AB, Exp och GP Tidsperiod: efter fram till idag. Resultat: Nolltolerans + Brott: 921 sökträffar, 18 utvalda för analys Nolltolerans + New Yorkmodellen: 3 sökträffar, 1 utvald för analys 10

14 Nolltolerans + Polisarbete: 36 sökträffar, 6 utvalda för analys Nolltolerans + Alla brott: 563 sökträffar, 15 utvalda för analys Nolltolerans + New York: 184 sökträffar, 34 utvalda för analys Nolltolerans + Eskilstuna: 33 sökträffar, 9 utvalda för analys Summa sökträff: ( ) = sökträffar, artiklar utvalda för analys: 83 st. Sökningar i Presstext, källor svensk press DN, GP, Exp Tidsperiod fram till idag Resultat: Nolltolerans + Brott: 394 sökträffar: 20 utvalda för analys Nolltolerans + New Yorkmodellen: 158 sökträffar, 8 utvalda för analys Nolltolerans + Polisarbete: 14 sökträffar, 6 utvalda för analys Nolltolerans + Alla brott: 26 sökträffar, 5 utvalda för analys Nolltolerans + New York: 158 sökträffar, 16 utvalda för analys Nolltolerans + Eskilstuna: 19 sökträffar, 5 utvalda för analys Summa: 611 sökträffar, 44 artiklar utvalda för analys Sammanlagda antalet sökträffar i Mediearkivet och Presstext blev Artiklar utvalda för analys var 127 st. En hel del av artikelträffarna var artiklar som jag tidigare under arbetets gång valt att ta med. Antalet unika artiklar för analys blev till slut 73 stycken. Det innebär att bland de 127 ( = 54st.) fanns 54 dubbletter, det vill säga artiklar som jag redan hade valt ut för analys med andra sökvariabler. 4.3 Urvalskriterier och reliabilitet Kriterier för val: Artikeln är publicerad i DN, SvD, Exp, AB eller GP. Artikeln ska i huvudsak handla om nolltolerans enligt New Yorkmodellen såsom den är presenterad i mitt inledningsoch bakgrundsstycke, eller med svenska försök t.ex. Eskilstunamodellen. Några nyckelord 11

15 från den manuella gallringen var: nytt polisarbete, nolltolerans, hårdare tag, ingripa mot alla brottslighet, fler poliser, fixning broken windows, Rudolph Giuliani, minskad brottslighet, New York. Det räcker dock inte med att ett visst ord eller flera förekommer i artikeln. Artikeln måste förstås handla om nolltolerans mot all form av brottslighet eller tydligt knyta an till den. Jag har valt att utesluta artiklar som endast handlar om nolltolerans gentemot ett visst specifikt ämne, klotter, narkotika, trafikbrott och hatbrott. Detta för att materialet inte skulle bli för omfattande för min analys och eftersom jag faktiskt ville analysera debatten om New York- modellen i första hand. Artiklar som är kortare än tio rader har jag också valt att inte ta med då det är svårt att göra någon ordentlig analys då. Även artiklar som i princip skriver samma text som finns publicerat i en annan tidningskälla som jag redan har valt ut, försvinner, för att inte riskera att samma artikel ska komma med två gånger. Om exempelvis NN skriver en artikel i DN om nolltolerans och en journalist därefter endast återger NN:s artikel utan att reflektera över dess innehåll så tillför är det inget nytt för debatten som sådan. Jag är väl medveten om att det kan komma invändningar mot varför jag tog med en viss artikel, eller uteslöt någon annan. Dels var jag tvungen att begränsa mig tids- och platsmässigt, och dels jag var begränsad till den mängd artiklar jag kunde finna i mediearkivet och presstext. Jag ansåg mig också tvungen att begränsa mig angående vilka tidningar som jag skulle ta med och valde då de fem största tidningarna, vilket gjorde att en del andra artiklar inte kom med. Men jag är medveten om urvalsproblematiken. Jag anser trots detta att jag lyckats få med bra bild av debatten angående nolltolerans i svensk press. Den är mångfasetterat, och det finns med åsikter ifrån både förespråkare och motståndare samt representanter för höger- respektive vänsterpolitiskt håll. Jag vill ändå understryka att det inte är samtliga artiklar som jag har hittat som jag tagit med i min analys vilket framgår av min operationaliseringsbeskrivning, utan dem som jag fann mest relevanta. Det är som Bryman beskriver, innehållsanalysen kan bara vara så bra som de dokument som den bygger på är. Det är också svårt att göra en innehållsanalys helt utan tolkning ifrån min sida vad som är relevant eller inte (Bryman, 2007:203) Strukturering och klassificering När jag hade samlat ihop alla tidningsartiklar som jag bedömde mest relevanta för mitt arbete läste jag igenom dem mer ingående och började i samband med det dela upp dem i respektive årtal som de publicerats för att kunna se utvecklingen tidsmässigt. (se tabell 1) Fördelarna 12

16 med det är att jag kunde direkt se när intresset för nolltolerans börjar dyka upp i pressen och kunde avläsa vilken tidning som uppvisar störst intresse för ämnet för ett visst årtal och därtill se när intresset började dala och kanske rentav försvinna helt. (Bryman, 2007:190f) Jag försökte även se vilken åsikt som genomsyrade varje artikel (tabell 2). Jag klassificerade därpå artiklarna utifrån om de var negativa, positiva eller neutrala, för att kunna få en tydlig överblick av hur ståndpunkterna fördelat sig, både totalt sett och för varje tidning (tabell 2:33) När jag sorterade in artiklarna i respektive kategori så gjorde jag ingen skillnad på om det var en intervjupersons åsikter som var för eller emot eller om det var artikelförfattaren. Det var artiklarna som sådana jag bedömde. I vissa av artiklarna var det ganska klart vilken syn artikelförfattaren eller den intervjuade personen hade, medan det i vissa artiklar var mer svårbedömt. Jag ser mig själv som en typisk malmletare i min klassificering av artiklarna. Jag letar efter positiva eller negativa detaljer som jag kan ordna artiklarna efter. Min förkunskap angående hur man skall klassificera de olika artiklarna kommer av att jag har varit väldigt intresserad och hängt med i debatten angående nolltolerans då den var som störst i Sverige. Jag har även läst en hel del artiklar inför arbetet och flera undersökningar och rapporter. Bland annat av Kalle Tryggvesson, Johannes Knutsson, Hanns von Hofer och Henrik Tham. Så jag visste ungefär vilka detaljer och åsikter jag skulle leta efter. När jag läst igenom samtliga artiklar, sorterat dem utifrån årtal och fått en bild av vilken syn som framgick i respektive artikel, ställde jag upp detta i två tabeller. I den första tabellen (tabell 1) beskrivs varje tidning för sig med vilken frekvens det har förekommit artiklar om mitt valda ämne. När jag skulle sortera upp dem i kategori för eller emot så räknade jag helt enkelt de artiklarna som hade en positiv, negativ, eller mer neutralt beskrivande i tre kolumner och satte i dessa i andra tabellen (tabell 2). För att bedöma artiklarna läste jag igenom dem ytterst noggrant och letade efter positiva eller negativa meningar och kommentarer och även statistik som en artikelförfattare stödde sig på. Det behöver inte betyda att en artikel som av mig klassificerats som positiv endast tar upp positiva saker med nolltolerans. Artikeln kan även ta upp negativa konsekvenser men förhåller sig till största del positiv. Därefter summerade jag de fördelar, respektive nackdelar som togs upp i artikeln. I flera fall var det ganska jämt och valde då att kalla dem neutrala och mest beskrivande. I många fall var det däremot väldigt klart och tydligt för eller emot. Jag försökte hålla mig så strikt konsekvent jag kunde för att stärka reliabiliteten (Bryman, 2007:202). Efter upprättandet av åsikts - och frekvenstabell började mitt arbete med att försöka analyser varje tidningsartikel för sig. Där 13

17 riktade jag in mig på att analysera utifrån de tänkbara teorierna jag hade samt de frågeställningar jag ville ha med. Det är värt att poängtera att jag inte hittade DN:s dåvarande chefsredaktör Hans Bergströms inledande artikelserie om nya strategier mot brottslighet i storstäder i Mediearkivet eller Presstext överhuvudettaget. Det var väldigt märkligt och jag var dessutom nödgad att ha med dem eftersom de utgjorde själva startskottet i debatten i pressen om nolltolerans, New Yorkmodellen. Jag lyckades få tag i dem i pappersform och kunde därmed få helhetsbilden. Som Bryman tar upp i kapitel 9, kan generaliserbarheten ifrågasättas om artiklar inte längre finns tillgängliga, vilket är fallet här. (Bryman, 2007:203). Jag gjorde för säkerhetsskull ytterligare en sökning utan någon träff på Hans Bergströms artiklar i ämnet. 5. Analysen av tidningarna Analyserna är till viss del uppbyggda som referat för att ge en bild av hur det kunde se ut och till viss del mer som en beskrivning av innehållet i samtliga artiklar, där gemensamma drag som genomsyrar flertalet artiklar framkommer. Då antalet artiklar var störst i DN (nästan dubbelt så många som i den med näst flest artiklar) har jag valt att göra den analysen något längre än de övriga. 5.1 Dagens Nyheter Artiklarna i DN är 23 st. Huvuddelen av artiklarna, närmare 90 procent är ifrån åren 1997 och Av artiklarna är 16 positiva, 4 neutrala och 3 negativa. Det är således en överväldigande majoritet som är positivt inställda. Det bör dock påpekas att ett flertal antal av dem är författade av en och samma person, DN:s chefsredaktör Hans Bergström. Förutom hans inledande artikelserie har han även skrivit en rad andra artiklar i ämnet med en positiv inställning till nolltolerans. Det börjar med Bergströms artikelserie som kan sägas vara startskottet på debatten om nolltolerans i den svenska pressen. Bergström skrev i egenskap av chefredaktör en artikelserie i fyra delar. Han beskriver hur framgångsrikt arbetet varit med att få ned brottsligheten i New York och hävdar att det måste ha med den nya strategin att göra. Han beskriver omsorgsfullt hur mycket lugnare det har blivit i staden och hänvisar till statistik som stödjer hans påstående. Han tar upp några tänkbara samhällsförändringar som kan ha haft inverkan på den 14

18 minskade brottsligheten, men hävdar att brottsbekämpningen i sig haft en egen avgörande effekt (Bergström, Det går att minska brottsligheten, ). Vidare framställer Bergström New Yorks poliskårs nya arbetssätt och den nya låga toleransen mot all form av ordningstörning som mycket positivt. Han refererar till Fixing broken windows av Kelling och Coles och betonar vikten av återställandet av tryggheten (Bergström, Ingrip även mot tendenser till förfall, ). Bergström fortsätter artikelserien med att beskriva Akalla-försöket, ett lokalt projekt på 1980-talet med att försöka få ned brottsligheten och där polisen riktade in sig på ett mer problemorienterat arbete. Även här påpekar Bergström fördelarna med riktade insatser mot så kallad vardagsbrottslighet (Bergström, Färre brott är mått på polisframgång, ). Han avslutar artikelserien med ytterligare en artikel om problemorienterat polisarbete och tar upp New York som ett gott exempel. Han tar upp en rad åtgärder som han ser som lämpliga åtgärder mot brottsligheten i Stockholm. Det handlar bland annat om Polisens omfördelning av resurser, SL:s strävan efter nolltolerans vad gäller klotter och tjuvåkare, miljön vid krogarna och skärpt renhållning i städerna. Hans Bergström artiklar står inte oemotsagda i DN. Ett flertal debattartiklar skrivs som menar att det är fel väg att gå. Att det är en alarmism om brottsligheten som sprids (von Hofer, Tham, ). De lyfter i en debattartikel fram riskerna med att nolltolerans kan leda till ett polissamhälle (von Hofer, Tham, Ny Polisstrategi förödande, ). I ingressen kan man läsa att professorerna anser att strategin med nolltolerans är både oroande och orealistisk. De menar att debatten har blivit snedvriden och att det är en tämligen låg nivå på brottsligheten i Sverige. De välkomnar nya närpolisreformen och menar att brott som försämrar boendemiljön och tryggheten självklart ska beivras. Men hävdar att det inte någonstans är bevisat att nolltolerans mot småbrott leder till ett tryggare samhälle. von Hofer och Tham tar upp narkotikapolitiken som ett exempel där nolltolerans inte haft någon avskräckande effekt. I det här fallet går det inte att urskilja någon rationell förklaringsmodell. Dem hävdar att trots totalförbudet mot narkotika så har benägenheten att prova narkotika ökat istället för att minska. De beskriver hur politikerna lovar allt hårdare tag utan att ha något direkt stöd för det i vare sig erfarenhet eller forskning (ibid.). Under 1997 följer en rad debattartiklar, invändningar mot dessa och repliker. Flertalet är skrivna av Hans Bergström, von Hofer och Henrik Tham. De beskriver sin syn på saken och tar upp sina argument för och emot. En annan artikelförfattare som replikerar mot von Hofer och Tham, ( Ny Polisstrategi förödande, ), är Krister Thelin, hovrättsråd. Han menar i en artikel att kriminologerna glömmer bort offren. Han hävdar att von Hofer och Tham i stora delar har fel och tar upp en rad andra saker. Till exempel påpekar han att antal poliser i tjänst borde 15

19 anpassas mer till när de bäst behövs vilken han menar inte är fallet. Han framhåller också att rättsäkerheten måste få kosta, och syftar då på att det är en investering för medborgarnas trygghet (Krister Thelin, Kriminologerna glömmer brottsoffren Repliken, ). Bergström tar upp Eskilstunamodellen som ett lyckat projekt i Sverige. Han följer Eskilstunapolisen en kväll i maj 1998 och redogör för hur det nya arbetssättet verkar visa bra resultat även i statistiken. Bergström hänvisar även till forskaren Per-Olof Wikström som menar att arbetssättet haft en effekt och är lovande. Bergström ligger alltså bakom en stor del av de artiklarna som jag har hittat i DN om nolltolerans. Jag vill uppmärksamma detta eftersom det annars kan ge en något skev bild av fördelningen, både i antal artiklar från respektive tidning, men även det stora antalet övervägande positiva artiklarna just i DN. Journalisten Ulrika By har skrivit flera artiklar i ämnet. Bland annat en om New Yorkpolisens nya arbetssätt med att även beivra de allra minsta brotten. Hon beskriver polisens vardag och tar upp både positiva och negativa tecken. Hon skriver sina artiklar på ett neutralt sätt. Hon tar varken ställning för eller emot utan försöker mer beskriva hur polisens vardag i New York har förändrats sedan man började med den nya strategin, och hänvisar också till såväl förespråkare som till skeptiker i Sverige (Ulrika By, Artighet, Professionalism, Respekt och De allra minsta brotten väger tungt, ). Hon följer upp med en artikel där dåvarande länspolismästaren Gunno Gunnmo intervjuas och beskriver sin vilja att ta in delar av New Yorkmodellen och införliva detta med den svenska närpolismodellen. Gunnmo påpekar att det finns skillnader mellan New York och Stockholm, men att vi i Sverige trots allt kan lära ett och annat av dem. Han påpekar under intervjun svårigheterna med att få ihop resurserna till en sådan satsning. By har även skrivit en artikel som beskriver hur ett nolltoleransförsök genomförts i Stockholms City under slutet av april 1998 (Ulrika By, Fotpatruller skapar lugn. Försök i helgen. Inte ett enda personrån i city när 60 extra poliser gav sig ut på stan, ). Hon betonar att det endast rör sig om tillfälliga försök då polisen inte har resurser till att fortsätta under någon längre tid eftersom polisstyrkan fördubblades under detta försök. I artikeln intervjuas Mats Nylén, citypolisens presstalesman som är försiktig i sin slutsats om projektet, men menar att det nog kan vara bra att ha fler poliser ute som patrullerar på gatorna men att det är kostnadsmässigt orealistiskt. Nolltoleransprojektet i city gick i första hand ut på att förebygga brott, inte att gripa folk, tillägger Nylén. En annan aktör i debatten i DN är Alf Svensson (dåvarande partiledare för kristdemokraterna). Han talar om ett hårdare klimat som till varje pris måste stoppas med 16

20 tydliga regler och insatser. Han tar upp New York som ett bra exempel på hur vi kan stävja denna utveckling och menar att om New York kan så kan vi (Svensson, Så ska p-vakter skapa ordning. Tryggheten ökar när trafikvakterna övervakar människors beteende, ). Journalisten Kjell Nilsson skriver i en nyhetsartikel för DN om hur man prövar New Yorkmodellen i tunnelbanan i Stockholm. Artikeln är en beskrivning på hur polisens insatser gått till. Han följer under en kväll med en polis som är med i projektet under oktober Det går ut på att polisen genomför en rad kontroller och visitationer och beslagtagning av alkohol. Artikelförfattaren tar inte ställning för eller emot projektet utan det är snarare en fältstudie (Nilsson, Kjell. New Yorkmetoden prövas på nytt, ). Fredrik Reinfeldt och Beatrice Ask finns med och debatterar på DN debatt och lägger samtidigt fram ett kriminalpolitiskt program. De betonar att friheten alltid måste komma i första hand och att det måste till en rejäl attitydförändring och menar att dagens flata inställning inte håller. De menar att de litar fullt ut på människors vilja och förmåga att leva ett självständigt liv och ta ansvar för sina val. Fördelen med nolltolerans blir enligt dem att friheten hos vanliga människor ökar om de slipper drabbas av brott. De talar om fler poliser, tuffare tag och att nolltolerans måste vara den absoluta visionen. De tar upp några exempel ur polisrapporter som förstärker deras resonemang (Fredrik Reinfeldt och Beatrice Ask, "Polisen måste få ansvar för brottsoffer dygnet runt", ). Ytterligare en artikel som ställer sig klart positiva till nolltolerans är skriven av DN:s korrespondent Lennart Phersson. Han skriver år 2007 hur brottsligheten forsätter att falla i New York. Han visar hur utvecklingen sett ut sedan 1990 bland annat för mord och skildrar hur New York numera anses vara en av världens säkraste städer. Han är inte helt säker på om det är på grund av nolltoleransen, men hävdar att det nog är en av delförklaringarna. Han beskriver det nya arbetssättet Operation Impact, där nyutexaminerade poliser har en obligatirisk tjänstgöringsperiod med en erfaren polis i de tyngsta belastade områdena. Phersson hävdar också att det inte ser lika ljust ut i sydstaterna som i andra delar av USA, och skriver att i Miami, Dallas, Atlanta kan man till och med se en ökning av antalet mord (Phersson, Rekordlåg brottslighet i New York, ). Carl Cato tar i en artikel upp ett lyckat projekt i Jordbro där polisen satsningar haft en väldigt positiv effekt. Det handlar om ett arbetssätt där polisen punktmarkerat och haft nolltolerans mot de som försöker ta sig in i tyngre kriminella kretsar och stör därmed nyrekryteringen. Av 17

21 texten att döma så handlar det om en närpolissatsning som under en tid fungerat som en form av nolltolerans. På sikt ska det fungera som en vanlig närpolissatsning med lokala poliskontor (Cato, Närpolisen skapar lugn i brottsbelastat Jordbro, ). Det är sammanfattningsvis mestadels positiva tongångar i DN, men även en del skeptiska röster och då främst ifrån kriminologerna Tham och von Hofer. Ett flertal artikelförfattare ställde sig dessutom tämligen neutrala och snarare beskrev polisens arbetssätt. Att det var överlägset flest artiklar och tyngdpunkten kring år 1997 i DN kan delvis förklaras av Hans Bergström inledande artikelserie om nolltolerans, dels av von Hofer och Thams debattartiklar i ämnet, samt polemiken mellan dem som ägde rum i en rad artiklar och repliker under en period under Svenska Dagbladet Artiklarna i SvD är både från ledarsidan, nyhetsartiklar och olika debattartiklar. De är 12 till antalet. Det börjar med en artikel 1996 för att liksom DN intensifieras år Precis som i DN dör debatten ut efter 1998 för att därefter vid enstaka tillfällen dyka upp igen. En flitig skribent i SvD i ämnet nolltolerans var journalisten Marie Söderqvist. Hon står bakom fyra av de tolv som jag har med i min analys. Söderqvist är i huvudsak positiv till nolltolerans som sådan men tar även upp nackdelarna med modellen. Den första artikeln handlar om hur polisen befinner sig i en omorganisering där ingen riktigt vet vad som skall gälla. Polischefer runt om i länet visar sitt missnöje och dåvarande länspolismästaren Gunno Gunnmo får ta emot svidande kritik (Söderqvist, Polisen befinner sig just nu i en omstöpningsprocess. Allt skall ändras. Men ingen vet riktigt hur., ). Söderqvist skriver att det handlar om att polisen ska arbeta utifrån nolltoleransprincipen samtidigt som de allra flesta poliser vill vara lediga under kvällar och helger. Det gör att de som är i tjänst inte hinner med sina arbetsuppgifter och därmed fallerar hela iden om nolltolerans. Högar med ouppklarade brott växer forsätter Söderqvist och påpekar slutligen att New York har infört helt nya arbetstider för polisen och att de inte i lag är lika hårt reglerade som i Sverige. En annan artikel av Söderqvist, vilken är den första i en rad artiklar om polisens arbete, är en neutralt beskrivande artikel som både tar upp vinster och förluster med allt hårdare tag från polisens sida. Å ena sidan beskriver hon fördelarna med nolltolerans i form av siffror som talar om en tydligt minskad brottsfrekvens. Medan hon å andra sidan tar upp polisens brutalisering som i flera fall lett till rena rama trakasserier och övergrepp. Söderqvist nämner Vera, ett fristående forskningsinstitut som är direkt kritiska till polisens nya arbetsmetoder. 18

22 Enligt Söderqvist menar de att polisen i New York håller i det närmaste på att kriminalisera en hel samhällsgrupp och talar om en negativ särbehandling av latinamerikaner och svarta. De får oftare böter, blir oftare arresterad och hamnar i fängelse i högre utsträckning än vita som begår samma typ av brott. Hon rundar av med frågeställningen om hur mycket frihet i kampen mot alla småbrott polisen i New York verkligen tål (Söderqvist, Brottsbekämpning vinnande strategier, ). Den andra artikeln i hennes serie om polisens arbete handlar om en intervju med dåvarande rikspolischefen Sten Heckscher. Ett reportage där Söderqvist talar om sitt studiebesök i New York. Heckscher menar att vi har mycket att lära i Sverige skriver Söderqvist (Söderqvist, Brottsbekämpning från New York till Arvika, ). Vidare menar Heckscher att det borde ställas större kompetenskrav på polisen och lovordar New Yorkpolisens datastatistikprogram Compstat. Heckscher menar också att polisen i Sverige redan arbetar på ett problemorienterat arbetssätt och nämner Arvika som exempel. Han påpekar dock skillnaderna mellan Arvika och New York. Nolltoleransen skall alltid vara målet menar Heckscher och talar om lyckade exempel på tillfällen då polisen kraftfullt ingripit mot mycket ringa brott. Han efterlyser bättre vägledning och ett tydligare ledarskap inom den svenska polisen och talar om William Bratton som ett bra exempel. Han avslutar med att ta upp svårigheterna med att förändra polisens arbetssätt och arbetstider och nämner facket som en aktör som blir svår att övertala om vinsterna med New Yorkmodellen (Ibid.). Journalisten Karin Henriksson skriver en artikel om New Yorks framgångsrika brottsreducering. Hon beskriver en stad i förändring, ifrån ett New York med knarkare, våldsmän och en terror till en stad fri ifrån våldsverkare prostituerade och droghandlare samt en renare stad. Henriksson visar statistik som beskriver en nedgång av brottsligheten i New Yorks samtliga fem distrikt. I början av 1990-talet varnades det om att The Big Apple höll på att ruttna inifrån. Nu medger även de normalt stingsliga New Yorkborna att staden levt upp, skriver hon (Henriksson, Fler poliser i säkrare stad, ). Hon beskriver vidare hur polisens arbetssätt förändrats i staden under borgmästare Giulianis tid, om nolltoleransen mot alla småbrott och en aggressivare polisutövning som kommit till stånd. Henriksson tar även upp andra orsaker till den kraftiga minskningen av antalet brott i New York. Som exempel nämner hon en ändrad vapenlagstiftning, förändrad narkotikamarknad, ökad fängelsepopulation och förändrade barnkullar. I slutet tar Henriksson upp polisbrutaliteten som ett problem och skriver om hur olika minoriteter drabbas hårdast av nolltolerans som strategi och att det inom dessa grupper är ett väldigt lågt förtroende för polisen (ibid.). Den 19

23 bild som Henriksson ger är en utveckling som nästan talar om en renässans för staden, vilket gör henne till en av förespråkarna samtidigt som hon är medveten om baksidan av myntet. Mats Svegfors, chefredaktör på SvD, tar i en artikel upp Eskilstuna som under en tid drabbats av flera brottsrelaterade dödfall. Svegfors beskriver Eskilstuna som en stad som börjar närma sig storstädernas tendenser och talar om ökad brottslighet och drogtäthet. Han nämner ett allt hårdare gatuklimat och hävdar att varken förbud mot narkotika eller vapen verkar fungera och tar i samma stycke upp New Yorks förra polischef William Bratton, hur han lyckades får ned brottsligheten med hårdare tag, decentralisering och delegering av hela polisväsendet och införandet av nolltolerans. Svegfors menar att vi kan lära av detta och uppmanar politiker att ta tag i dessa frågor på allvar. För att som han säger det: Skapa världens bästa polis i Sverige, med världens lägsta brottslighet (Svegfors, Bäst att inte bli knivskuren alls, ). Här är alltså frågan om medborgarnas säkerhet kraftigt övervägande. Svegfors ser nästan uteslutande fördelar med att ta efter New Yorkpolisens modell i Sverige. I en annan artikel i SvD där jag inte kunnat hitta författaren, kan man läsa att nolltoleransprojekten som har varit på försök i Sverige endast är partiella delar av den New Yorkmodell som man hämtat inspiration ifrån. Artikeln är negativt inställd till hur polisen i Sverige endast implementerat vissa delar av hela konceptet. Författare till artikeln är mycket kritiskt till att man endast under begränsade tidsperioder har prövat nolltolerans på olika håll i Sverige och hävdar att det måste pågå under en längre tid för att det alls ska gå att utvärdera något resultat. Där nämns Stockholm City, norrort och Eskilstuna som exempel där man genomfört olika former av nolltolerans, men utan att riktigt kunna utvärdera dem ordentligt (SvD, Strategilös nolltolerans, ). Ytterligare en artikel i SvD ställer sig klart positivt till nolltoleransmodellen. Det är en beskrivning av Stockholmspolisens riktade insats i city. Fler poliser har kommenderats ut under helgerna vid och omkring krogar och andra platser i city där det förekommer mycket folksamlingar. Författaren skriver att statistiken ännu inte är klar men att bilden är tydlig, brottsligheten minskar kraftig där polisen är. Författaren menar att det är tack vare polisens kraftfulla insatser som misshandelfallen har minskat och uppklaringsprocenten ökat i samma takt (SvD, Polis på rätt ställe, ). Erik Sidenbladh ställer i en artikel frågan om det verkligen går att straffa alla brottslingar. Sidenbladh tar upp brottsligheten som nu börjat engagera samtliga politiska partier och inte bara moderaterna. Enligt moderaterna är det absolut möjligt att straffa alla medan 20

24 kriminologer hävdar att det inte går, skriver han. Sidenbladh räknar upp flera siffror ifrån kriminalstatistik som visar svårigheterna med att straffa all brottslingar. Bland annat talar han om att mörkertalet är stort och att brottsstatistiken är bristfällig i många avseende beträffande den verkliga brottsligheten. Sidenbladh beskriver med ett räkneexempel att det skulle behövas poliser för att endast beivra de anmälda brotten (Sidenbladh, Brottsbekämpning. Går det att straffa alla brottslingar? Bakom slagorden slutsats, ). Han nämner New York som exempel och hävdar att det är svårbevisat om det verkligen är nolltoleransens förtjänst till framgången. Han lyfter fram ungdomskullar, sociala förhållande och förändrade drogvanor som exempel. Istället för fler poliser som enligt Sidenbladh inte skulle lösa särskilt stor del av problematiken betonar han en rad andra sociala åtgärder. Stärka välfärden, försöka få bukt med social missär och utslagning. Man kan förebygga brott genom att satsa på övervakningskameror, bättre upplysta parker, fler inbrottslarm (ibid.). Sidenbladh tar alltså upp både primär och sekundär brottsbekämpning (Sarnecki 2007:389) som alternativ till nolltolerans. Den sista artikeln jag har valt att analyser i SvD är också den senaste kronologiskt sett. Den är skriven av Olle Wästberg. I sin artikel skriver Wästberg att han i ett brev till Nobelkommittén i Norge har nominerat Rudolph Giuliani till Nobels fredspris. Wästberg hävdar att han genom sina politiska beslut räddat fler människor än de flesta nu levande. Wästberg tar upp nolltolerans som en av två viktiga förklaringar till den minskande brottsutvecklingen i New York. Det handlar enligt honom om att tydligt bekämpa de brott som orsakar försämrad livskvalité. Enligt honom är det viktigt för att ett samhälle ska fungera att man kraftfullt beivra dessa brott. Han beskriver New York som en av världens säkraste städer och hänvisar till kriminologen Johannes Knutsson som hävdar att han hellre åker tunnelbana i New York än i Sverige eller Oslo. (Wästberg, Ge Giuliani fredspriset, ). Artiklarna i SvD tar över lag upp att New York har lyckats minska brottsligheten betydligt under det nya arbetet med Nolltolerans. De flesta av artikelförfattare hävdar på ett eller annat sätt att den svenska polisens arbete bör förändras och effektiviseras. Det handlar om förnyade arbetsrutiner samt ett delvis förändrat ledarskap. Därmed kan man också hävda att det i den bemärkelsen anammar rutinaktivitetsteorin eftersom det efterfrågas fler kapabla väktare Det framkommer även tydligt kritik mot de svenska försöken att införa nolltolerans. Det hävdas att det aldrig har prövats fullt ut och att det endast är partiella delar av den ursprungliga metoden som införlivats i det svenska polisiära arbetet och vissa artikelförfattare ställer sig tveksam till hur Sverige skulle kunna ha råd och resurser att hinna prioritera alla brott hela 21

25 tiden. Det är en fråga om kostnaderna kan motiveras med den jämförelsevis låga brottslighet vi har i Sverige. Flera av artiklarna tar upp det positiva med datasystemet Compstat. Det finns även röster som lyfter fram det positiva i att ingripa tidigt mot i första hand unga förbrytare för att på så sätt hindra en kriminell karriär. Det är övervägande artiklar som ropar på fler poliser, hårdare tag och effektivisering av polisen. Dock finns det en och annan rad om risk för ökad polisbrutalitet som följd. Alla artikelförfattare är inte heller eniga om det verkligen är ett effektivt eller ens rimligt sätt att bedriva polisiärt arbete på. På sina håll ges även andra förklaringar till framgången i New York och det hörs röster som är kritiska till att ännu mer pressa en redan hårt arbetande poliskår. 5.3 Göteborgs Posten Artiklarna i GP är 12 till antalet. Merparten av dem ligger liksom i de övriga tidningarna runt åren Endast tre artiklar som jag har med från GP är publicerad vid ett annat år. Det är förhållandevis jämt i synen på om det är en bra modell eller inte. Av de 12 artiklar jag har med så ställer sig 6 positiva, 1 neutral och 5 negativa till nolltolerans. Inledningsvis tar jag upp en artikel som beskriver en poliskår i kris när det gäller resurser. Artikelförfattaren hänvisar den dystra sammanfattningen till siffror ifrån statskontoret. Enligt artikelförfattaren har rättsäkerheten urholkats i takt med besparingarna inom polisen, domstolarna och kriminalvården. Artikeln ger en bild av ett hårdare tag som växer i skuggan av bristen på mänskliga resurser och beskriver hur den nya närpolisreformen och tankarna på att inför nolltolerans aldrig kommer att lyckas med de nya besparingskraven eftersom båda arbetssätten förutsätter en större personaltäthet både inom poliser och inom övriga rättsväsendet (GP, Rättsäkerheten måste få kosta, ). Artikelförfattaren tar inte ställning för eller emot nolltolerans utan påpekar svårigheterna med att minska brottsligheten med minskade resurser (ibid.) Sarah Britz skriver en artikel där hon intervjuar Ann-Charlotte Norrås, länspolismästare i Göteborg och Bohus län, som svarar på frågor angående New Yorks nolltoleransmodell och Eskilstunaprojektet, ett svenskt försök av nämnda modell. Enligt Britz menar Norrås att hon stödjer grundtanken med nolltolerans om att ingen ska behöva känna sig orolig när dem går ut i Sverige. Hon talar om New Yorkmodellen som en i siffror lyckad sådan, men gör klart att det finns tre stora skillnader mellan New York och Sverige. En stor faktor enligt Norrås är skillnaderna i storlek och brottslighet mellan Sverige och USA. De andra stora skillnaderna Norrås tar upp är människosynen och rättssystemets utformning. Hon menar att New 22

26 Yorkpolisens arbetssätt på flera sätt strider emot den svenska polisens grundsyn på medborgarna. Även om Norrås inte anammar nolltoleransen så anser hon självklart att alla poliser alltid ska rapportera och ingripa om något brott begås, men menar samtidigt att det måste finnas någon slags nyans i hur man gör detta. Norrås beklagar att närpolisreformen blir lidande av att de saknas poliser och att personaltätheten kommer fortsatt minska säger hon. Andra saker som gör henne lite orolig är Systembolagets satsning på lördagsöppet samt krogarnas sena öppentider. Norrås menar att gränsen för vad polisen klarar av nu är nådd och det i mångt och mycket är politiska beslut som ligger till grunden för vilken brottslighet vi har. Artikeln avslutas med att ta upp två områden där nolltoleransen redan praktiseras, inom trafiken och narkotikapolitiken (Britz, Nolltolerans, inget för Norrås GP ). I en artikel där jag inte kunnat se vem författaren är påstås det att New Yorks nolltoleransmodell inte utan vidare kan överföras till svenska förhållanden. Man måste känna till riskerna med polisbrutalitet och diskriminering. I artikeln beskrivs New Yorkpolisens nya arbetsätt och författaren menar att det i många avseende kan vara ett bra sätt. Vidare skrivs att det kan finnas en rad andra delorsaker till den minskade brottsligheten i New York. I artikeln framstår Eskilstunaprojektet som en framgång trots att prövotiden har varit alldeles för kort. Det utrycks däremot hård kritik mot Stockholmpolisens projekt som pågår under sex veckor under april-maj. Slutligen menar artikelförfattaren att polisen inte hinner med alla brott som det ser ut idag och måste då prioritera. Att då prioritera småbrott leder enligt denna till att de stora brotten försummas (GP, Nolltolerans mot brott ). Artikelförfattaren tar inte tydligt ställning emot nolltoleransstrategin men hävdar att den knappast kan överföras rakt av till Sverige och att man bör vara medveten om riskerna med den. Journalisten Lars Åberg skriver en artikel om nolltolerans med en besk eftersmak. Han tar först upp framgångarna hos New Yorkpolisen och brottsreduceringen, men kommer snart in på baksidorna av det nya polisarbetet. Bland annat nämner han Bruce Shapiro, redaktör på tidningen The Nation. Shapiro hävdar att klagomålen mot polisövergrepp kraftig har ökat alltsedan de krossade fönstrens politik började. Han talar om risk för rasmotsättning då tre fjärdedelar av klagomålen kommer från svarta och lationos och riktar sig mot en poliskår som till tre fjärdedelar består av vita. Han tar upp en rad exempel polisbrutalitet på flera håll i USA och Amnesty International hävdar att New Yorkpolisens arbetssätt hotar de grundläggande mänskliga rättigheterna, skriver Åberg. Därefter skriver Åberg att samhällen hela tiden förändras och aldrig är statiska och hänvisar till hur polisen i Sverige har fått tagit socialtjänstens uppgifter utan ett faktiskt mandat för det. Han nämner oron för ungdomar och 23

27 särskilt i grupp som ett ständigt konstant hot vilket enligt honom endast fungerar kontraproduktivt. Åberg skriver att tiggare och uteliggare alltmer har kommit att betraktas som samhällets bottensats istället för ett tecken på sociala missförhållanden. Han skriver om andra städer där brottsligheten minskat lika mycket som i New York, där istället förebyggande insatser och samtal med de boende lett till en kraftigt reducerad brottslighetsnivå. Åberg avrundar artikeln med att varna för att ta alltför stora intryck av ett system som har mer 1,5 miljoner innevånare i fängelse, där 1/3 av alla svarta män under 25 år arresterats och där barn med stöd av lagen riskerar att avrättas (Lars Åberg, Nolltolerans med besk eftersmak GP, ). Journalisten Bengt Hansson beskriver i en artikel framgångarna med strategin och tar upp vissa punkter som har lett till förbättringen. Han nämner ungdomskullarna som minskat och den kraftigt ökade fängelsepopulationen. Närpolisverksamheten lyfts fram som en positiv åtgärd. Giuliani nämns som en faktor i sitt sätt att få fart på polisen. Den förbättrade datorstatistiken och rapporteringen nämns också. Hansson har i sin artikel med ett par intervjuer med poliser i New York som berättar om arbetet nu och hur det såg ut innan. I intervjun med Polisinspektör La Rosa menar denna att den främsta orsaken till en lyckad strategi är att borgmästaren lyfte upp problemen med kriminaliteten som ett problem som man var tvungen att lösas. Att beivra småbrotten, tillgången till polisens dataprogram Compstat och närpolissatsningen anser La Rosa vara viktiga bidragande orsak till framgången (Hansson, Tuffa tag i New York. Många förklaringar till halverad brottslighet, ). Journalisten Bo Göran Bodin skriver en artikel där han menar att straffet inte påverkar brottsligheten och ställer sig i och med det mot de som anser att hårdare straff leder till minskad brottslighet. Bodin hänvisar till en avhandling av Lars Westfelt som visar att det är andra faktorer som avgör brottsutvecklingen än hårdare straff. I avhandlingen framgår enligt Bodin att brottsutvecklingen sett ut på samma sett i hela Västeuropa trots olika brottsbekämpningsstrategier (Bodin, Straff påverkar inte brottet, ). 5.4 Expressen De artiklar jag har valt ut i Expressen är 14 st. Majoriteten av artiklarna är publicerade år , så även i Exp. Fyra av dem är positiva till nolltolerans som arbetsmetod för brottsbekämpning, två av artiklarna förhåller sig rätt så neutrala och beskrivande medan åtta artiklar är skeptiska och negativt inställda till denna arbetsmetod. Det är alltså en majoritet av artiklarna som jag valt ut som ställer sig negativa till nolltolerans. 24

28 Bland de som ställer sig positiva till nolltolerans finns det flera gemensamma punkter. En är fördelarna med en ökad polisiär närvaro ute på gator och torg. Folk måste kunna vara trygga när de rör sig ute, menar de. Flertalet artiklar sätter ett absolut samband mellan antal brott och antal poliser i samhället. Dels bör det anställas fler poliser och dels borde man organisera om och låta andra än poliser ta hand om pass- och körkortsärenden (Ledaren, Låt poliserna göra jobbet ; Sjödin,...och idag kräver fp fler poliser ). Även dåvarande rikspolischefen Sten Heckscher var positiv efter sitt besök i New York och menar att vi kan lära mycket av deras arbetssätt här hemma (Svensson, Rikspolischefen på spaning i New York, ). Ulf Nilsson hävdar i en nyhetsartikel att det nog kan vara värt att fundera över om inte hårdare straff och fler poliser skulle passa Sverige. Nilsson menar att Polisen har ju faktiskt lyckats få ned brottsligheten påtagligt i New York (Nilsson, Allt svenskt kan väl inte vara bra, ). Motståndarna till nolltolerans är många i Expressen. Det talas om ökad polisbrutalitet och många anser att polisen har övergett sin roll och riskerar att skapa orättvisor och konflikter i sitt sätt att agera. Etniska minoriteter blir oftast hårdast drabbade vilket gör strategin djupt orättvis. PM Nilsson nämner den haitiske mannen Abner Louima som misshandlades under förnedrande former och menar att när polisen begår övergrepp så är det betydligt allvarligare än om det ett ungdomsgäng som begår samma gärning (Madestrand, Kulan: Polisen slår till nollan, ; Nilsson, PM, Nollan ). Madestrand tar även upp hur Sten Heckscher och Gunno Gunnmo lovordar nolltoleransen medans kriminologerna von Hofer och Tham dömer ut den. Avslutningsvis menar Madestrand att polisen nog borde rikta in sig på de riktigt grova brotten i första hand och nämner i förbifarten ett statsministermord som ännu inte är löst (Madestrand, Kulan: Polisen slår till nollan, ). Det talas också om en oförsvarligt hög fängelsepopulation, vilket möjligen kan ta bort symptomen till problemen med brottsligheten tillfälligt, men att grundorsakerna finns kvar. Succén med nolltolerans tonas också ned rejält och det talas istället om en minskad arbetslöshet och andra bakomliggande orsaker (Nilsson, PM, Inga New York-poliser på våra gator, ; Ekdal, Medelklassens diktatur, ; Ledaren, Hårda paket, ). Kritiska röster höjs angående den upptrissade debatten omkring brottslighet i Sverige och de menar att brottsligheten fortfarande är förhållandevis låg internationellt sett (Ledaren, Hårda paket, ). På det stora hela så är artiklarna i Expressen mer inriktade på att man borde försöka komma åt orsakerna bakom brotten istället för att ropa efter hårdare straff och nolltolerans. Fördelarna 25

29 blir med en nolltolerans enligt dem ganska marginella då vi redan har en jämförelsevis låg brottslighet i Sverige och att hotet mot rättssäkerheten till följd av en polisstat är ett betydligt allvarligare problem. Förespråkarna hävdar att vi i samhället måste värna om människornas trygghet och menar att fler poliser faktiskt skapar mer trygghet (Nilsson, Allt svenskt kan väl inte vara bra, ; Svensson, Rikspolischefen på spaning i New York, ). 5.5 Aftonbladet Artiklarna som jag hämtat ur AB är 11 st. Åtta av dem är publicerade år Av de 11 är det 3 som ställer sig positiva, 3 neutrala och 5 negativa till nolltolerans. Aftonbladet tar i flertalet av sina artiklar upp sociala orsaker till brottslighet såsom social utslagning och sjukdom (Sverige 1999 Batonger mot fattiga?, ) och att många av de unga som man med nolltolerans vill sätta hårdare åt faktiskt är och bör betraktas som barn (Moberg, Barn ska inte sitta i fängelse, ; Sverige 1999 Batonger mot fattiga?, ). Då är frågan om man kan tala om rationella förklaringar till brott. Exempel på hur polisens bemötande och agerande i sig kan skapa konflikter istället för att lösa dem lyfts fram (Österman, Polisen jobbar långsamt, Alltfler anmäler till JO, ; Rönnegård, Nolltolerans passar inte Sverige ; ). Där finns också röster som framhåller att det faktiskt är samhället som skapat mycket av den brottsligheten som vi ser idag, på grund av den sociala fattigdomen och arbetslöshet som finns i delar av våra storstäder. Då borde man ifrån samhällets sida också försöka lösa dessa problem, inte bara symptomen av dem, det vill säga brottsligheten (Sverige 1999 Batonger mot fattiga?, ). Som i flertalet tidningsartiklar i varierande form och politisk grundsyn så talar man om att resurserna inte räcker till. Man hävdar att hur man än gör så går ekvationen inte ihop med fler poliser under helger och nätter. Därmed blir det också svårare att på allvar genomföra en riktig nolltolerans eftersom en viktig grundsten saknas, nämligen det stora antalet poliser på gator och torg som behövs för att kunna upptäcka och lagföra alla dessa mindre brott (Österman, Hans. Journalist Polisen jobbar för långsamt. Alltfler anmäler till JO ). Flertalet artiklar tar upp svårigheten med att fastställa effekten av de svenska projekt som man har provat, exempelvis i Eskilstuna och kring Stureplan i Stockholm (Kärrman, Polisen på stan då är det lugnt ; Hagberg, Polisens hårda linje: Snattarna ska åka fast - "Nolltolerans" ska förehindra den grova brottsligheten, ). På kort sikt har det en 26

30 positiv effekt på brottsbekämpningen menar de. Antalet brott minskade kraftigt när det var fler poliser ute på fältet. Jag kan se detta som ett uttryck för rutinaktivitetsteori, de kapabla väktarna har blivit betydligt fler. Men svårigheten finns kvar eftersom det bara går att genomföra sådana här projekt under en begränsad tid och då blir det svårt att mäta effekterna på längre sikt och då också de eventuella långsiktiga fördelarna. Det talas om prioriteringar och att det alltid hur man än arbetar kommer krävas prioriteringar. Därmed kommer också ett flertal brott bli tvungna att prioriteras bort (Kärrman, Polisen på stan då är det lugnt ). En artikel tar upp aborten som en orsak till den minskade brottsligheten och hänvisar till forskning från USA. Enligt artikelförfattarna föds det mindre oönskade barn om det råder fri abort. Färre oplanerade, oönskade barn leder till mindre antal barn som växer upp till brottslingar. Artikeln tar därmed upp en helt annan aspekt av problematiken med brottsligheten. (Hansson, W. Amerikanska forskare: Fri abort ger färre brott, ). Joar Tiberg skriver en artikel där han både nämner Hans Bergström som pläderat för en fördubblad poliskår till 2010 och Peter Lindström på BRÅ som menar att poliskårernas storlek spelar mindre roll och tar upp exempel som talar i artikeln om den svenska polisens som minskade i storlek mellan med 4,5 procent utan någon nämnvärd brottsnivåförändring (Tiberg, Är det fler poliser vi behöver, ). Enligt Tiberg går alltså inte rutinaktivitetsteorin att knyta an till nolltolerans. Det finns även i Aftonbladet de som hävdar att nolltoleransen har positiva effekter. Till dem ställer sig bland annat artikelförfattarna till (Kärrman, Polisen på stan då är det lugnt ; Josefsson, "Vi får aldrig ge upp kampen - det går att stoppa brotten", ). I den sistnämnda tar författaren upp Borlänge, där en kriminell grupp som kallas för familjen härjat i staden under en lång tid och där just riktade insatser har visat sig väldigt effektiva. Det gäller inte bara grövre brottslighet utan även den mindre grova. Riktade insatser som i det här fallet kallats för just nolltolerans ägde även rum i Stockholm city där tendensen enligt artikelförfattaren är klar, nämligen att det ger resultat om man, liksom i New York ingriper mot småbuset. (Kärrman, Polisen på stan då är det lugnt ; Hagberg, Polisens hårda linje: Snattarna ska åka fast - "Nolltolerans" ska förehindra den grova brottsligheten, ). 27

31 6. Hur artiklarna kan analyseras utifrån teorierna För att knyta an till rutinaktivitetsteorin så har det blivit fler poliser i New York och en kraftigt förändrad fokusering på småbrotten, vilket beskrivs i de flesta av artiklarna. Det har blivit svårare att tjuvåka på tunnelbanan och dricka alkohol på offentliga platser, för att nämna några exempel. Det är påtagliga förändringar som skett i staden och detta bör då också märkas när det gäller kriminaliteten, vilket förespråkarna hävdar att det gör. Det ökade antalet kapabla väktare som i artiklarna beskrivs som fler poliser, parkeringsvakter och ordningsvakter i tunnelbanan minskar möjligheterna för att ett brott ska kunna begås utan att bli upptäckt. Därmed kan man enligt artikelförfattarna utgå ifrån att vissa personer, det vill säga motiverade förövare kan väntas minska i antal, vilket också har påpekats i flera artiklar. Det talas bland annat om Stureplan, Eskilstuna och då förstås New York där brottsligheten minskat när det har blivit fler poliser synliga ute på fältet. Det poängteras i artiklarna att det har blivit ett samhälle som på många sätt försvårar livet för brottslingar. Rutinerna har alltså förändrats. Samtidigt kan man se det utifrån ett annat perspektiv. Det verkar som att det har blivit fler motiverade förövare bland poliserna i staden New York, vilket den kraftigt ökade polisbrutaliteten kan vittna om. När det gäller trakasserier av etniska minoriteter som polisen står för så finns det inte heller några starka kapabla väktare som kan värna om de utsatta, eftersom det är väktarna själva som står för en stor del av brottsligheten och lämpliga objekt kan då om man hårddra det representeras av alla de kriminella som till varje pris ska bort ifrån gatan. Det går klart att utläsa i förespråkarnas artiklar att polistätheten och risken att ett brott blir upptäckt och uppklarat påverkar benägenheten att begå brottet. I dessa fall kan man dra paralleller till rational choiceteorin, som går ut på att en individ gör en bedömning om brottet kommer vara värt vinsten eller priset i form av straff. De som är kritiska till nolltoleransen tar i artiklarna upp det ökade antalet poliser som ett tecken på tydliga samhällsproblem som man genom hårdare tag försöker att dölja istället för att gå till botten med. Motståndarna hävdar att det har skett stora samhälliga förändringar på andra plan som i minst lika stor utsträckning bidragit till minskad brottslighet, exempelvis lägre arbetslöshet och bättre sociala insatser och mer socialt förebyggande åtgärder. Fler personer som genom den minskade arbetslösheten är sysselsatta på dagarna minskar antalet individer som kan tänkas bli motiverade förövare eftersom de inte har möjlighet att begå brott 28

32 då de måste vara på sin arbetsplats. Motiverade förövare kan ju även tänkas minska i antal om fler slipper stjäla eller tigga för att klara sig. Även den extremt stora fängelsepopulation som USA har i jämförelse med Sverige talar för att rutinaktivitetsteorin går att applicera på nolltoleransen då väldigt många motiverade förövare sitter inlåsta. Förespråkarna ser det som en lyckad reducering av antalet kriminella element i samhället medan motståndarna ser det som ett sätt att strunta i grundorsakerna och istället gömma undan orättvisor och fattigdom. Rational choiceteorin som bygger på att en individ noga ska kunna överväga sina val och välja det som är mest fördelaktigt i varje situation (Sarnecki, 2007) är inte helt problemfritt att applicera på nolltoleransen, då det fortfarande begås förhållandevis många brott i New York. Eftersom brottsligheten fortfarande existerar i New York, även den grövre så bör man nog inse att alla förövare inte är rationella, vilket gör att teorin möjligtvis kan förklara handlandet hos vissa individer, men långt ifrån alla. Frågan är ju också hur man kan förklara det ökade våldet från polisens gentemot olika minoriteter sida som rationellt? Anhängarna av nolltolerans i de artiklar jag har läst menar att brottslingarna som begår grova brott måste till varje pris bekämpas. Flertalet av dem ser individer som begår brott som ond och inte som en person som genom sociala och politiska omständigheter blivit marginaliserad och kriminell. Men enligt detta synsätt kan man då undra hur man ska kunna förebygga brott genom att avskräcka en individ, om individen i sig är ond. För att teorin ska vara applicerbar i frågan om nolltoleransen effekter så måste individen kunna göra en rationell och en kausal bedömning av vilka konsekvenser dennes handlingar kan få. Från anhängarna till nolltolerans är det i artiklarna genomgående rop efter hårdare tag och mer poliser som sak lösa problemen. Motståndarna däremot hävdar att man måste ta itu med de bakomliggande faktorerna istället för att straffa och agera repressivt. De menar att de som begår grova brott mer eller mindre tvingats göra detta på grund av samhälleliga omständigheter, samtidigt som många motståndare också hävdar att väldigt många är psykiskt sjuka och på andra sätt inte alls kan anses handla rationellt. Därför hjälper inte heller hårdare tag eller fler poliser mot dessa individer. Istället talar flera av författarna om andra preventiva åtgärder som bör användas, såsom förbättrad psykiatrivård, bättre skola, sociala skyddsnät och bättre omsorg. 29

33 7. Sammanfattning och slutsats Det finns ett brett spektra av åsikter om nolltolerans i svensk press, med alltifrån ett starkt fördömande till en varmt välkomnande och positiv syn på nolltolerans. Många av dem som är negativt inställda till nolltolerans tar i sina artiklar upp att det är en viss eller stor skillnad mellan Sverige och USA vad beträffar brottsligheten och därför är det inte helt lätt att kriminalpolitiskt försöka hitta gemensamma lösningar för båda länderna. Det finns även en stor samstämmighet om att polisen på många sätt kan effektiviseras här hemma, men de frågar sig hur vi ska ha råd med de enorma förändringar av arbetstider och antal poliser som skulle krävas för att kunna genomföra en nolltolerans fullt ut. Det har till exempel ifrån polisen och polisfacket kommit kritiska röster som menar att det skulle vara orimligt att helt ändra om rutinerna som man har gjort i USA. Frågan om riskerna för olika former av polisbrutalitet och diskriminering behandlas i alla tidningarna i analysen. Riskerna vägs mot de fördelar man kan se i form av minskade brottsnivåer. De som förenar samtliga av dem som är negativt inställda är just risken för en tuffare attityd gentemot svagare grupper i samhället, ungdomar, invandrare och minoritetsgrupper samt en allmän oro för en polisstat på längre sikt. Motståndarna till nolltolerans ser i många fall den kriminella människan som en konsekvens av ett orättvist och ojämlikt samhälle, där de svagaste i samhället tvingas begå brott för att klara sig. Poliser borde dessutom kunna sköta sitt arbete utan några nolltoleransmetoder menar flera artikelförfattare. Det finns inte heller den stora förslumning eller det stora antalet krossade fönsterrutor som finns i vissa statsdelar i New York. En rad artikelförfattare menar att behovet av drastiska åtgärder överdrivs och att effekten av dem inte har bevisats. Skillnaderna i fängelsepopulationerna mellan USA och Sverige tas upp och frågan ställs om vi verkligen vill ha en flerdubblad fängelsepopulation bara för att komma åt fler småbrott. Flera författare är överrens om att en så stor fängelsepopulation definitivt inte är ett mått på framgång, tvärtom. Det beskrivs det som en form av klasskamp där de svagaste sätts åt hårdare och hårdare. De största nackdelarna och farhågorna med nolltolerans som jag kan utröna av artiklarna är att det i längden riskerar att leda till en polisstat med diskriminering av svagare grupper och polisbrutalitet som följd. Motståndarna skriver att Sverige redan är ett föredöme när det gäller nivåer av brottslighet och därför inte har något behov att ta till några dramatiska strategier för att komma till rätta med brottsligheten. Det talas om mer förebyggande arbete och sociala insatser i större utsträckning än straff och 30

34 poliser. Det råder dessutom stor tveksamhet i många av artiklarna om strategin verkligen är så effektiv som förespråkarna anser. Alternativa förklaringar till den minskade brottsligheten tas upp av flertalet av de som är skeptiska till nolltolerans och det skrivs på flera ställen om nedgångar av brottsligheten också i delar av USA och i andra länder som inte har infört någon nolltolerans. Olika författare menar att man genom nolltolerans och dess efterföljande effekter, riskerar att sparkar på den som redan ligger. Det hävdas också att det kan vara rent kontraproduktivt då de personerna som drabbas hårdast i mindre utsträckning känner sig motiverade att följa lagen. Förespråkarna till nolltolerans i de artiklar jag har läst hävdar att vi tvärtom har en hög brottsnivå i Sverige och de talar gärna om att den har ökat och menar att vi ifrån samhällets sida måste ta i hårdare mot kriminaliteten. Man ser med stor entusiasm på USA och i synnerhet på New York som ett framgångsrikt exempel på brottsbekämpning. Det talas även om att småbrott om de inte beivras kraftfullt, senare i livet leder till grövre brottslighet, varpå man betonar vikten att stoppa en brottslig karriär i ett så tidigt stadium som möjligt. Brottsoffrenas rätt till upprättelse lyfts fram, samt att det i ett modernt och civiliserat samhälle inte borde finnas acceptans för brott i någon form. Då det skrivs om de svenska nolltoleransprojekten så påpekas ofta i artiklarna att de inte har genomförts fullt ut och därför inte kan utvärderas ordentligt. Förespråkarna nämner trots denna osäkerhet projekten som lyckade när det gäller hur mycket brottsligheten minskat under tiden för projekten. Under tiden för de olika försöken har även resurserna varit begränsade och budgeten till polisen har till och med minskat vilket gör att nolltoleransen aldrig har genomförts rakt igenom. Vissa av anhängarna som är för en nolltolerans hävdar emellertid svårigheterna med att genomföra den utan mer resurser till hela rättsväsendet, såsom polis, åklagare och kriminalvården. Enligt många av förespråkarna i artiklarna är de allra största fördelarna med nolltoleransen i New York att brottsligheten så kraftigt gått ner där. Folk har enligt författarna blivit tryggare och kan röra sig ute på gator och torg utan att utsättas för brott. Detta har då inneburit en stor samhällig vinst eftersom flera opinionsundersökningar visar att brottsligheten upplevts som ett stort hot hos många människor tidigare. I artiklarna varnar olika skribenter om katastrofala följder om man inte med krafttag tar tillbaka det offentliga rummet i Sverige och de använder fraser såsom krig mot brottsligheten och kampen mot brottsligheten. Det handlar om att till varje pris komma åt brottsligheten. Ändamålet får helga medlen kan man säga. Visst lyftes frågor om polisbrutalitet och 31

35 diskriminering även från några av anhängarna, men de ansåg att dessa problem inte var lika allvarliga som brottsligheten och otryggheten. I de artiklar där man även tog upp alternativa förklaringar till brottsreduceringen gjordes det med tillägg om att nolltoleransen trots allt kan tillskrivas en viss eller stor del av minskningen. Förespråkarna tog även upp en förändring av polisens verksamhet och organisation som någonting nödvändigt. Flera nämner vikten av att folk känner sig trygga och att man tar folks oro på allvar. Med en nolltolerans skulle man enligt detta sätt tydligt markera att ett samhälle inte tolererar någon form av brottslighet. Att debatten kraftigt avtar efter några år på 1990-talet går inte att entydigt förklara utifrån artiklarna då det inte enbart är negativa åsikter som framförs efter det att intensiteten drastiskt minskade. Det är därmed också svårt att endast förklara det utifrån rationalitetsteorin eller rutinaktivitetsteorin då både företrädare och motståndare till nolltolerans har knutit an till dessa. Den politiska föresatsen, polisens ovilja till förändrade arbetstider samt allmänhetens och många forskares tveksamhet inför den kan ha medverkat. Kanske det kan även vara så enkelt att man har sett att narkotikapolitiken inte hindrar människor ifrån att testa droger. Vad är det då som säger att en nolltolerans mot samtliga brott skulle fungera? En viss sund skepsis kanske även har infunnit sig om att mirakelmediciner även måste ha negativa biverkningar. Kanske kan det vara så att lagom mycket brottsbekämpning och lagom mycket poliser och lagom många personer i fängelser helt enkelt är Sveriges melodi. 32

36 Litteraturlista och källor Bryman, A. Samhällsvetenskapliga metoder, Liber AB, (450 s.) Garland, G.: The Culture of Control: Crime and Social Order in Contemporary Society. Oxford: Oxford University Press, Kelling, G. & Coles, C. (1996) Broken Windows. Restoring Order and Reducing Crimes in Our Community. Free press: New York. Kvale, S: Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur. Upplaga 2/2 Tryckt 2009 av Elanders Kft, Ungern sid. 361 Britz, S. Intervju med Norrås, A-C, länspolismästare i Göteborgs och Bohus län. Göteborgs-Posten Sahlin, I. (1997) i Tryggvesson, K. När nolltoleransen kom till byn Ett möte mellan William Bratton och Nils Ferlin. D-uppsats i Kriminologi, Höstterminen 1999 sid. 10 Sarnecki, J: Introduktion till Kriminologi (2003). Studentlitteratur. Tryckt av: Pozkal Polen (473 s) Silverman, E.B. (1997) Crime Rates in New York: A success Story. The Public perspective: A Roper Center review of public opinion and polling, volume 8, nr 4. Williams III, P. F. & Mc Shane, D. M. Criminology Theory Selected classic Readings. Second edition. Anderson Publishing Sid Elektroniska källor Bolmstedt, Å. frilansjournalist. Apropå / Stockholm Criminology Symposium specialutgåva / Artikel) Knutsson, J. (1997) Varför minskar brottsligheten i New York? BRÅ:s tidskrift Apropå Nr von Hofer, H. & Tham, H. (1997) BRÅ:s tidskrift Apropå Nr: 5-6/1997 sid 1/6. Mirakelmediciner håller sällan vad de lovar. Neij, J. BRÅ:s tidskrift Apropå / nr 4-5/2004 Artikel 8. New York som förebild? Edling, M. BRÅ:s tidskrift Apropå / nr 3/1998 Artikel. Forskare försiktigt positiva till polissatsning i Eskilstuna. 33

37 Polisens hemsida onellt/personalstatistik/antal_anstallda_2007_%c3%a5ak.pdf Antalet anställda inom Polisen Inhämtningsdatum Inhämtningsdatum Topplistor Dagspress (2007) - inhämtningsdatum en 26/ The National Association of School Psychologists. NASP Resources Inhämtningsdatum

38 Bilaga 1 samtliga artiklar: Tidningsartiklarna, tidning för tidning i kronlogisk ordning samt om de ställt sig positiva, neutrala eller negativa till nolltolerans. Positiva = (+), Negativt = ( ) och Neutrala = (+ -) Aftonbladet 11 st. Moberg, Eva. X. Journalist Barn ska inte sitta i fängelse ( - ) Rönnegård Eric. Polisintendent Nolltolerans passar inte Sverige ( - ) Hagberg, Inga Lill. Journalist Polisens hårda linje: Snattarna ska åka fast. Nolltolerans ska förehindra den grova brottsligheten (+ -) Brink, Josefin. Journalist Nolltolerans gav färre antal brott (+ -) Kärrman, Jens. Journalist Poliser på stan då är det lugnt ( + ) Josefsson, Leif - Åke. Journalist Vi får aldrig ge upp kampen Det går att stoppa brottsligheten ( + ) Artikelförfattare okänd. Sverige 1999: Batonger mot fattiga ( - ) Österman, Hans. Journalist Polisen jobbar för långsamt Alltfler anmäler till JO ( - ) Hansson, Wolfgang. Journalist Amerikanska forskare: Fri abort ger färre brott Många barn som riskerar att bli kriminella blir aldrig födda Ur rapporten: Samhället har sparat 30 miljarder dollar per år på fri abort ( - ) Tiberg, Joar. Journalist Är det fler poliser vi behöver Andersson, Jonas. "Stans snutar ska bli NYPD" ( + - ) Moderaternas förslag tuffare poliser ( + ) 35

39 Dagens Nyheter 23 st. Bergström, Hans. Chefredaktör DN Det går att minska brottsligheten ( + ) Bergström, Hans. Chefredaktör DN. Ingrip även mot tendenser till förfall ( + ) Bergström, Hans. Chefredaktör DN. Färre brott är mått på Polisframgång ( + ) By, Ulrika. De allra minsta brotten väger tungt ( + - ) By, Ulrika. Gunnmo vill återupprätta ordningen (+ - ) Bergström, Hans. Återställ gatufriden ( + ) Så ska P-vakter skapa ordning". Alf Svensson: Tryggheten ökar när trafikvakterna övervakar människors beteende ( + ) Bergström, Hans. För kvinnofrid, hemfrid och gatufrid ( + ) von Hofer Hanns och Tham, Henrik. DN Debatt. "Ny polisstrategi förödande" ( - ) Bergström, Hans. Sverige borde kunna bättre ( + ) von Hofer Hanns och Tham, Henrik. Invändning Alarmism sprids om brottsligheten ( - ) Thelin, Krister. DN Debatt, Repliken. Kriminologerna glömmer brottsoffren ( + ) Bergström, Hans. Eliterna har svikit brottsoffren ( + ) Albrektsson, Peter. I Eskilstuna är toleransen låg ( + ) 36

40 By, Ulrika. Journalist. Fotpatruller skapar lugn. Försök i helgen. Inte ett enda personrån i city när 60 extra poliser gav sig ut på stan ( + ) Författare okänd. Ledarartikel Brottsfrågan i valet. Sverige behöver fler poliser som finns ute bland folk ( + - ) Granholm, Arne. Mer lag och ordning. New Yorkmodellen får stöd i ny forskningsgenomgång ( + ) Nilsson, Kjell. New Yorkmetoden prövas på nytt ( + - ) Huor, Jesper. Ordning och renhet till varje pris. Nolltoleransens fundamenta. New York-modellen blev 90-talets melodi ( - ) Luthander, Per. "Det ska bli fler poliser och högre effektivitet" ( + ) Reinfeldt, Fredrik och Ask, Beatrice. (DN - Debatt) Polisen måste få ansvar för brottsoffer dygnet runt ( + ) Pehrsson, Lennart. Rekordlåg brottslighet i New York ( + ) Cato, Carl. Närpolisen skapar lugn i brottsbelastat Jordbro ( + ) Expressen 14 st. Nilsson, PM. Inga New York-poliser på våra gator ( - ) Svensson, Britta. Rikspolischefen på spaning i New York ( + ) Nilsson, Per. Nollan ( - ) Madestrand, Bo. Polisen slår till Nollan ( - ) Nilsson, PM. Rädslan för underklassen ( - ) Svensson, Niklas. Polisen räknar med bråk men avbryter succéprojekt mot krogvåldet ( + - ) Sjödin, Stefan. och idag kräver fp fler poliser ( + - ) Expressen. Ledare. Hårda paket ( - ) Sörbring, Karin. VAL-GUIDEN. I dag: Lag & ordning ( + - ) 37

41 Ehnmark, Anders. Två filosofier om brottslighet ( - ) Ekdal, Niklas. Medelklassens diktatur ( - ) Författare okänd. Ledare Låt poliserna göra jobbet ( + ) Taawo, Amanda. Säker i Sumpan Nu kopiera kommunen New Yorks nolltolerans ( + ) Nilsson, Ulf. Allt svenskt kan väl inte vara bra? ( + ) Göteborgs Posten 12 st. Heyman, Tom. Lär av New York ( + ) Åberg, Lars. Nolltolerans med besk eftersmak ( - ) GP Författare okänd. Rättssäkerheten måste få kosta ( + - ) Hansson, Bengt. Tuffa tag i New York Många förklaringar Till halverad brottslighet ( + ) Britz, Sara. Nolltolerans ingenting för Norrås ( - ) GP - Författare okänd. Nolltolerans mot brott ( - ) Gelotte, Gert. Kd vill ta krafttag mot brotten Nolltolerans och Jourdomstolar ska lära ungdomarna lag och ordning ( + ) GP - Författare okänd. Färre Brott ger färre brottsoffer ( + ) Grünwald, Ann-Britt. USA satsar socialpolitiskt ( - ) Bodin, Bo Göran. Straffet påverkar inte brottet Studie visar liknande brottsutveckling i flera länder i Västeuropa ( - ) Britz, Sarah. Newsäker Yorkstad ( + ) Larsson, Torbjörn. Ta tag i ungdomsbuset innan det eskalerar ( + ) 38

42 Svenska Dagbladet 13 st. Svegfors, Mats. Bäst är att inte bli knivskuren alls ( + ) Henriksson, Karin. Fler poliser i säkrare stad ( + ) Brink, Bosse. Forskare förkastar New Yorkmodell ( - ) Brink, Bosse. Plattangruppen tolererar varken små eller stora brott ( + ) Söderqvist, Marie. Polisen befinner sig just nu i en omstöpningsprocess. Allt skall ändras. Men ingen vet riktigt hur (+ - ) Söderqvist, Marie. Brottsbekämpning - Från New York till Arvika ( + ) SvD. Strategilös nolltolerans ( + - ) SvD. Polis på rätt ställe ( + ) Sidenbladh, Erik. Brottsbekämpning. Går det att straffa alla brottslingar? Bakom slagorden slutsats ( + - ) TT: Fp vill sprida Eskilstuna ( + ) Söderqvist, Marie. Brottsförebyggande. Sociala insatser är inte allt ( + ) SvD. Polisens spruckna fasad ( + ) Wästberg, Olle. Ge Giuliani fredspriset ( + ) 39

43 Bilaga 2 - Frekvenstabell och diagram över artiklarna Tabell.1 Artiklar om nolltolerans mot brott i Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Göteborgs Posten Tidsperiod: AB Exp SvD DN GP Samtliga per år (1,3 %) (41,1%) (31,5%) (5,5 %) (1,3 %) (2,7 %) (1,3 %) (0,0 %) (2,7 %) (5,5 %) (1,3 %) (5,5 %) Totala antalet analyserade artiklar för respektive tidning Totalt 73st.=100% Tabell 2. Artiklar om nolltolerans i Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Göteborgs Posten som är positiva neutrala respektive negativa till nolltolerans som en polisiär arbetsmodell år Tidning: Positivt Neutrala/Beskrivande Negativa Samtliga AB Exp GP DN SvD Samtliga Tot. 73 st. 40

44 Diagram 2. Hur stor andel av den totala mängden artiklar som varje tidning stod för. Avrundat till närmaste heltal i procent. Tidningsartiklar 73 st. 17 % 16 % 19 % 15 % 31 % Aftonbladet 11 st. Dagens Nyheter 23 st. Expressen 14 st. Svenska Dagbladet 13 st. Göteborgs Posten 12 st 41