24 oktober 2013 RAPPORT OCH UTVÄRDERING Skandinaviska museiförbundets konferens i Stockholm 28-30 augusti 2013 Tema: Att skapa liv 2013 års konferens arrangerades av den svenska sektionen och hölls på ett antal museer i Stockholm. Till programmet lades även en exkursion till Birka som tillval. Inför konferensen var 41 deltagare anmälda från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Färöarna. Mot slutet av konferensen delades en utvärdering ut där deltagarna ombads lämna sina åsikter om hur de praktiska detaljerna fungerat samt hur de upplevt föredragen. De olika programpunkterna skulle bedömas efter sin relevans i förhållande till mötets tema, på en skala från Mycket relevant till Dåligt. Till varje del av utvärderingen fanns möjlighet att i skrift utveckla sitt svar med kommentarer. På sista sidan gavs utrymme för allmänna övriga kommentarer. Denna rapport är en sammanfattning av konferensen i ord och bild. Responsen som lämnats i de 23 utvärderingarna som kom in är invävd i rapporten. Onsdagen 28 augusti Konferensen inleddes på Stockholms Medeltidsmuseum. Under förmiddagen fick deltagarna registrera sig i museets reception där de mottog en namnbricka och konferensmaterial. De flesta deltagare anlände just innan 12.00 då kaffe och smörgås serverades. Den svenska sektionens ordförande, Klas Helmerson, hälsade välkommen och gick igenom programmet. Därefter välkomnade han inledningstalaren Gunnar Wetterberg upp på scenen. Wetterberg, som till professionen är historiker och samhällspolitisk chef på SACO, höll ett underhållande föredrag om hur de nordiska länderna skulle dra nytta av att slå sig samman och hur detta historiskt inte varit möjligt på grund av stormakter så som Hansan. Numera finns det inga stormakter som egentligen skulle bry sig särskilt mycket, så varför inte gå samman? Norden skulle då vara starkt nog att påverka andra länder vad gäller fri handel och tvingande åtgärder för miljön. Wetterberg lockade publiken till många skratt och belönades med varma applåder. I utvärderingen var de svarande enbart positiva, med kommentarer så som: väldigt underhållande, en sprudlande föredragshållare och superbt föredrag.
Gunnar Wetterberg Museimötet bestod av två sessioner med föredrag, ett föredrag från vardera deltagande land. Första sessionen inleddes med Annina Ylikoskis Att levandegöra det förflutna tidsresan som engagerande och upplivande faktor för museer. Ylikoski är utbildad historielärare och museipedagog och arbetar för Barnkulturnätverket i Österbotten (BARK), Finland. Genom de tidsresor hon anordnar för olika grupper tar hon historien till nutiden, försöker visa på kopplingarna mellan igår och idag, och på så sätt göra historien relevant. I sitt föredrag beskrev Ylikoski hur olika typer av tidsresor kan gå till med kläder, rollkort och förflyttning (nedräkning). Hon har även skrivit metodhandböcker för denna typ av pedagogik, bland annat Att resa över tid och rum som finns tillgänglig på internet. (http://www.taikalamppu.fi/images/taikalamppu/menetelmaoppaat/menetelmaoppaat_tammikuu201 2/bark_metodhandbok.pdf) Efter föredraget lämnades utrymme för publiken att ställa frågor, vilket de gärna gjorde. Annina Ylikoski berättade att BARK nu bedriver ett samarbete med Kalmar läns museum, att metoden med tidsresor används på fler orter runt om i Finland, och att hon pratar både svenska och finska i sitt jobb beroende på vilket språk som används i just den kommun hon då besöker. Till tidsresorna används ett antal frivilliga statister (som syntes på de bilder Ylikoski visade), vilket gav upphov till en fråga angående de frivilligas ålder; hur ska man rekrytera yngre? Detta hade inte Ylikoski något rakt svar på, utan konstaterade att det är ett problem eftersom den här typen av aktivitet sker på dagen när de flesta yngre är upptagna med sina betalda arbeten.
Annina Ylikoski I utvärderingen placerades de flesta markeringarna på mycket relevant och relevant, en markering på tillfredsställande, och kommentarerna löd: Hon var fantastisk, bra presentation och medryckande, inspirerande. Näst på tur var Oscar Nilsson som under rubriken Att återskapa ett ansikte höll ett föredrag om hur han som konstnär och modellmakare kan ge historien ett ansikte, genom att helt enkelt rekonstruera ett. Nilsson berättade först om Bockstensmannen som i sitt befintliga skick väcker främst rädsla hos barn, men när de sedan får möta det rekonstruerade ansiktet och se att detta skelett en gång var en vanlig människa så får de ett känslomässigt engagemang och intresse. Mer utförligt redogjorde Nilsson för den rekonstruktion han gjort av Birger jarls ansikte. Med hjälp av bilder visade Nilsson hur han går tillväga när han ska räkna ut vävnadsdjup och sedan skulptera en så sanningsenlig modell som möjligt, utifrån det kranium han arbetar med.
Röntgning av kranium Oscar Nilsson När det blev dags för publiken att ställa frågor var den första kommentaren att detta var bland det mest fascinerande och intressanta jag hört. Frågorna rörde hur lång tid det tar att rekonstruera ett ansikte och huruvida han arbetar i något internationellt team. Tidsåtgången för ett arbete, från kranium till färdig rekonstruktion, beräknade Nilsson till sex eller sju veckor. Något internationellt team av rekonstruktörer finns inte, däremot är hans arbete mycket beroende av de experter (exempelvis osteologer) han tar hjälp av. Av svaren i utvärderingen kan man utläsa att de flesta ansåg att detta föredrag var mycket relevant. Flera kommenterade att det var ett väldigt intressant ämne, dock menade en svarande att Nilsson inte var en särskilt bra talare. Första dagens föredragssession avslutades med Jógvan Ravnsfjall från Färöarna. Rubriken löd Folkhögskolorna i Norden ett öppet fönster och livsgivande erbjudande inom de Nordiska länderna och föredraget var en historik över folkhögskolornas födelse och utveckling i de nordiska länderna. Ravnsfjall berättade om idéerna som dessa skolor grundades på och idéernas ursprungsfäder Nikolaj Frederik Severin Grundtvig (1783-1872) och Christen Mikkelsen Kold (1816-1870). Den första folkhögskolan upprättades i Danmark och därefter började de andra nordiska länderna upprätta skolor från de danska idéerna, men med sin egen prägel.
Jógvan Ravnsfjall Ravnsfjalls föredrag följdes inte av någon frågestund, mest troligt på grund av tidsbrist. De svar som kom in på utvärderingen var överlag positiva till föredraget med kommenarer så som: Intressant översikt över ett spännande ämne, viktig bakgrund till vissa kulturella skillnader mellan länderna. De mindre positiva menade på att det inte varit helt relevant på grund av en inte särskilt tydlig koppling till konferensens tema. Efter en timmes paus, där deltagarna gavs tid att checka in på sina hotell, återträffades de som ville på Medeltidsmuseet där antikvarie Lin Annerbäck mötte upp. Först visade hon modellen över det medeltida Stockholm som finns på museet för att sedan leda gruppen runt i Gamla stan och visa hur staden sett ut, allt från bastuklubbarnas kvarter till Svartbrödraklostrets källare. Källaren är en filial till Medeltidsmuseet och antas ha fungerat som ett härbärge för de pilgrimer som sökte sig till svartbrödernas klosterkyrka. Lin Annerbäck guidar i Gamla stan
Svartbrödraklostrets källare De som deltog i stadsvandringen och lämnade in en utvärdering av den var väldigt nöjda med såväl guiden som de intressanta platser de sett och historier de hört. Det enda negativa som kom fram var att det på grund av bullrig miljö varit svårt att höra vad Annerbäck sa. Konferensens första dag avslutades med en buffémiddag på Medeltidsmuseet, där det bjöds på spännande mat (enligt en deltagare). Middag på Medeltidsmuseet Torsdag 29 augusti Andra dagen stod Historiska museet för lokalerna på förmiddagen och första talare var Leila V. Raustøl från Randsfjordmuseene i Norge, med sitt föredrag Skapa møteplass og aktivere museets potensiale: Er integrert markedskommunikasjon en mulighet? Raustøl är utbildad civilekonom och har arbetat på PR-byråer, men är numera chef för Randsfjordmuseene AS. Föredraget inleddes med ett antal öppna frågor till åhörarna om museet som mötesplats; för vem är det en mötesplats? Var? Varför? Raustøl menade att mötesplatsen är i och utanför museet, överallt där folk möts. Hon förklarade paradigmskiftet som inneburit att museerna gått från konservering till kommersialisering, från att vårda och bevara till att bruka. Om
uppdraget ser annorlunda ut, numera mer businessorienterat, krävs också ett annat tänk. Museerna måste, för att locka publik, tänka på hela organisationen och anpassa den efter målgruppen istället för att utgå från sig själva och sina produkter. Återkommande besökare bekräftar museet och vad det är. Raustøl förordade marknadskommunikation som utgår från brukaren och varumärket. Kort sagt bör museerna flytta fokus från vi till dem museet önskar ska bruka museet. Leila V. Raustøl Det märktes i rummet att föredraget kunnat skapa en spännande diskussion, men på grund av tidsbrist blev det ingen sådan och heller inte möjlighet för frågor från publiken. I utvärderingen kan också en blandad giv av omdömen utläsas. De flesta var positiva och ansåg att föredraget varit relevant eller mycket relevant. Raustøls entusiasm och förmåga att inspirera rosades, men samtidigt konstaterade en svarande att detta var alls inget nytt och en annan att hon kunde ha gjort det lite kortare. At skabe en åbning till livet, ett föredrag av och med Henning Lindberg, fick avsluta den andra sessionen. Lindberg berättade om den verksamhet som han och hans kollegor bedriver på Den gamle by, ett friluftsmuseum bestående av en stadsmiljö med 75 historiska hus i Århus. Grundläggande tankar i verksamheten är att Den gamle by ska vara ett levande museum och att historien ska ut till alla. Istället för att vara om något ska museet vara för någon. Museet arbetar mycket med så kallade svåra grupper, så som invandrare, handikappade och demenssjuka. Föredraget fokuserade på arbetet med de dementa, hur detta inletts som ett projekt och sedan utvecklats till en del av den fasta verksamheten med ett eget hus, Sønderbrogade (2012). Förutom en genomgång av teori, praxis och utveckling bjöd Lindberg på varma berättelser om människor som i Sønderbrogade fått kontakt med det liv de en gång haft. Av utvärderingen att döma var det sista föredraget också det mest hyllade. Kommentarerna var odelat positiva: Suveränt!, Otroligt spännande, nytänkande och mänskligt. Ömsesidig glädje., Öppnade nya vyer, Fantastisk, och så vidare.
Henning Lindberg Efter lunch på Historiska museet fick deltagarna på egen hand förflytta sig till Museiparken. Innan sektionernas och förbundets årsmöte skulle börja fanns tid för konferensdeltagarna att besöka parkens olika museer; Etnografiska museet, Polismuseet, Riksidrottsmuseet, Sjöhistoriska museet och Tekniska museet. Sektionernas årsmöten hölls på Etnografiska museet. När sedan förbundets årsmöte startade rapporterade varje lands ordförande vad som dryftats på sektionens möte. Gemensamt för i princip alla sektioner (förutom Färöarna där alla museianställda automatiskt är medlemmar i Skandinaviska museiförbundet) var ett sjunkande medlemsantal och en redogörelse för åtgärder och värvning. Danmarks sektion berättade även att de planerar en jubileumsskrift inför mötet i Köpenhamn 2015.
Frågan om Skandinaviska museiförbundets framtid var närvarande redan under årsmötet och på grund av denna frågas aktualitet hade en längre tid avsatts i programmet för att diskutera förbundets vara eller icke vara. Mötets ordförande, Klas Helmerson, delade in deltagarna i sju grupper som fick i uppdrag att diskutera huruvida förbundet bör utveckla (i så fall; hur?) eller avveckla, samt vilken vision och mission förbundet bör ha. Efter 30 minuter återsamlades alla i hörsalen och en representant för varje grupp fick redogöra för vad de kommit fram till. Klas Helmerson skrev ned kommentarerna på ett blädderblock. Grupp 1: SMF är en viktig mötesplats. Ska inte vara en institutionell förening, då tappar vi seniorerna. Allt går upp och ner, just nu ner. Vi vill inte stänga ner, det är svårt att starta upp igen. Vi måste se till att bli länkade till på alla museologiska hemsidor och när vi ses på 100-års jubileet i Köpenhamn borde vi byta namn till Nordiska museiförbundet. Grupp 2: Viktigt förbund. Vi måste intensifiera arbetet fram till 2015 och värva nya medlemmar. Förbundet ska inte vara institutionellt, personligt medlemskap bra. Medlemskort. Rädsla för att bli betraktade som pensionärsförening. Grupp 3: Fortsatt personförening. Namnändring, det är ett Nordiskt förbund. Gränsöverskridande; länder och generationer. Facebook-sida och e-maillista, alltså göra föreningen synlig via andra medier. Föredragsmanus och powerpoints borde läggas upp på hemsidan. Grupp 4: Jubileumsskrift till 2015. Fokus på långtidsplaner. 2-årsplanering, 3 år är för långt. Grupp 5 och 7: Stor konkurrens. Fördel att man kan vara kvar som pensionär. Medlemsomröstning före nedläggning. Grupp 6: Utveckla! Hålla fast vid det nordiska samarbetet. Språkgemenskapen. Tvärfacklighet. På universiteten kan vi rekrytera unga medlemmar. Bra med ett mindre antal deltagare, stora konferenser med tusentals deltagare gör det svårt att tala med alla, man håller sig till det man redan känner smått är gott. Låt en kommunikatör titta på vår värvningsbroschyr. Nordiskt istället för Skandinaviskt. Eniga om att det är bra med personligt medlemskap. Efter denna genomgång av gruppernas tankar och förslag släpptes ordet fritt och det som diskuterades mest var namnet, vad som kan vinnas på ett byta samt rena namnförslag, exempelvis; namnet borde fokusera mer på vad föreningen gör och vill istället för fokus på musei, Nordiskt museiforum, fördelen med namnbyte blir en nystart där det kan förtydligas vad föreningen vill göra. Det blev bestämt att sektionerna ska fundera på olika namnförslag till dess att de möts igen 2015. Under diskussionen kom även frågan om medlemskort upp, att ett sådant skulle skapa en vikänsla. Något beslut om detta togs dock inte.
I utvärderingen placerade majoriteten sina markeringar på mycket relevant när de skulle bedöma diskussionerna om förbundets framtid. Så här löd de kommentarer som lämnades: Bra att vi utvecklar, Är ny, kan inte säga så mycket om detta, Det var en outtalad omröstning om nedläggning, men efter diskussionen blev konklusionen att vi fortsätter arbetet med att utveckla SMF, Lite oorganiserat, Och inspirerande!, Hurra för museimannaförbundets framtid. Nytt namn!, Hoppfullt och konstruktivt om framtiden, Finalen eller starten på det nya kommer i Danmark 2015. Efter en halvtimmes paus samlades alla igen på Sjöhistoriska museet för en trerätters middag och avslutningsanföranden. Fredag 30 augusti, Exkursionsdag till Birka På fredagsmorgonen samlades de som valt att delta i exkursionen vid Stadshusbron för att kliva ombord på MS Victoria. Båten gick ut i Mälaren till ön Birka, Sveriges första stad. På ön mötte Sjöhistoriska museets marinarkeolog Nina Eklöf upp och berättade om utgrävningarna av Birkas hamn. På stranden och i vattnet strax utanför ön har museet sedan 2011 arbetat för att få svar på hur hamnen och de båtar som anlade där såg ut. (Mer om projektet: http://www.stromma.se/sv/birka/kalendarium/marinarkeologi/omprojektet/)
Efter genomgången av de marinarkeologiska undersökningarna tog Birka Vikingastadens guide Andreas Forsgren vid och visade deltagarna runt på ön samtidigt som han berättade om livet i staden på vikingatiden. När guidningen var över gavs tid för att på egen hand besöka öns museum och de rekonstruerade vikingahus som byggts upp. Lunch serverades på restaurang Särimner innan båten gick hemåt igen.
I utvärderingen fick de svarande markera på en skala från Mycket intressant till Ointressant hur de upplevt utflykten till Birka. Alla svarande ansåg att exkursionen varit Mycket intressant eller Intressant. De kommentarer som lämnades handlade främst om att guidningen varit väldigt bra, men en la in en reservation om att det märktes att han inte var van att guida fackfolk. En kommentar löd: Mycket bra guide, mer tid behövdes. Besöket på Birka var kort och intensivt, kanske hade det varit bra med en timme extra för att kunna utforska museets utställning mera noggrant. Organisation och övriga kommentarer I utvärderingen ställdes frågan om hur informationen kring de praktiska detaljerna (anmälan, betalning, registrering, tider, lokaler) fungerat, på en skala från Mycket bra till Dåligt. Detta var den fråga i enkäten som hade mest spridning på svaren. De allra flesta markerade Bra, men det fanns även markeringar på Tillfredsställande och Mindre bra. Av kommentarerna att döma var det önskvärt med en utförligare deltagarlista (arbetsplats samt e-mailadress), bättre information om schema- och prisändringar, bättre information till personer som inte tidigare varit medlemmar i förbundet samt sen information från norska sektionen. Under rubriken Övriga kommentarer skrev en svarande att avstånden mellan centrum och konferenslokaler varit långa för de som gick, det kunde varit bra med gemensam transport för att spara på ben och tid. I övrigt var de avslutande kommentarerna positiva och de flesta tog tillfället i akt att tacka för en händelserik konferens med bra program. Det kan sägas att överlag var det, utifrån svaren i utvärderingen, en nöjd grupp deltagare som lämnade Stockholms konferens. Alla programpunkter fick främst positiv respons och de delar som fungerat mindre bra, så som information, har inte varit allt för störande inslag. Rapporten har skrivits av museistuderanden Anna Nilsson, Umeå, på uppdrag av Skandinaviska museiförbundets svenska sektion.