Automatisk förlängning av avtal

PROMEMORIA Datum Dnr 2011-05-20 2011/657 Automatisk förlängning av avtal 1 Bakgrund Internet och utvecklingen av informationsteknologi främjar handeln mellan näringsidkare och konsumenter. Näringsidkare använder Internet till såväl marknadsföring och försäljning vid sidan av mer traditionella tillvägagångssätt som direktadresserade brev, telefonförsäljning och s.k. canvasförsäljning. Nya tekniska lösningar har skärpt konkurrensen mellan näringsidkarna och konkurrens möjliggör lägre priser och god produktutveckling. En särskild företeelse som många konsumenter på senare tid emellertid uttryckt sitt missnöje över är att tidsbestämda överenskommelser förlängs automatiskt. Konsumenterna reagerar dels mot att avtalsförlängningen skett mot deras vilja, dels mot att det inte varit möjligt att begränsa den förlängda avtalsperioden. Konsumentverket/KO bedömer att automatisk avtalsförlängning kommer att öka i takt med att informationsteknologin utvecklas och att produktutbudet blir allt större. Med automatisk avtalsförlängning menar Konsumentverket/KO att avtal som ingåtts för en bestämd tid innehåller en klausul som innebär att den tidsbestämda perioden förlängs om inte konsumenten agerar, dvs. utan konsumentens aktiva godkännande. Denna automatiska förlängning kan antingen leda till ytterligare en tidsbegränsad avtalsperiod eller att avtalet förlängs utan att något slutdatum bestäms. Automatisk förlängning av avtal är något annat än överenskommelser som redan från början ingås tills vidare. Ett tillsvidareavtal är ett löpande avtal som gäller under obegränsad tid. Ett tillsvidareavtal kan alltså inte förlängas Postadress Besöksadress Telefon Fax E-post/webbadress Giro Org.nr Box 48 Lagergrens gata 8 0771-42 33 00 054-19 41 95 konsumentverket@konsumentverket.se Post: 5 99 75-3 01-202100-2064 651 02 Karlstad www.konsumentverket.se Bank: 5050-2806

2 (10) automatiskt eftersom parterna från början bestämt att avtalet inte har någon tidsbegränsning. Ett tillsvidareavtal upphör i stället att gälla genom att någon av parterna säger upp avtalet. Sägs ett tillsvidareavtal upp brukar det upphöra efter en viss uppsägningstid. Uppsägningstiden är inte reglerad i lag. 2 Exempel på automatisk avtalsförlängning Automatisk förlängning av avtal förekommer på en mängd olika områden vilket gör det svårt att presentera en samlad bild. Det följande redovisar, utan någon särskild ordning eller några värderingar från Konsumentverkets/KO:s sida, endast några exempel som Konsumentverket/KO har uppmärksammat till följd av anmälningar från konsumenter samt genom verkets egen omvärldsbevakning. (a) Telefoni och bredband är tjänster som, såvitt Konsumentverket känner till, alltid förlängs automatiskt. När det gäller mobiltelefoniabonnemang kombineras inte sällan erbjudanden med en gratis telefon under förutsättningen att konsumenten ingår ett tidsbegränsat avtal för ett eller två år som sedan förlängs automatiskt. Även tv-abonnemang förlängs på samma sätt. Konsumentverket har mottagit klagomål från konsumenter som reagerat mot att det förlängda abonnemanget varit tidsbestämt och att det inte varit möjligt att säga upp avtalet innan den bestämda tiden löpt ut. (b) Spärrtjänster är en tjänst som inte sällan förlängs automatiskt efter en inledande, begränsad tidsperiod. Tjänsten innebär att näringsidkaren kan spärra möjligheten att använda konsumentens kort och identitetshandlingar bankkort, kreditkort, bensinkort, pass m.m. om dessa gått förlorade. Konsumentverket har erhållit anmälningar från konsumenter som reagerat på att avtalet förlängts automatiskt. (c) Det är vanligt att hälsobranschen använder sig av automatisk förlängning när det gäller försäljning av kosttillskott och hälsopreparat. Kosttillskott som exempelvis omega 3-tabletter och aloe vera säljs genom abonnemang som förlängs automatiskt. Även hygienprodukter som eltandborstar erbjuds genom abonnemang som förlängs automatiskt. Konsumentverket har mottagit anmälningar från konsumenter som tagit del av ett gratiserbjudande om hälsopreparat men sedan ovetandes blivit bundna av ett abonnemang. (d) Dejtingsajter på Internet är en populär tjänst. Dejtingsajter är en modern form av kontaktannonsering. Dejtingsajternas tjänster erhålls i stor utsträckning genom prenumerationsavtal som kan avse perioder från en månad upp till ett år. Prenumerationerna betalas med kredit- eller betalkort. De flesta dejtingsajter tillämpar automatisk förlängning av avtalet till en ny tidsbegränsad period och betalningen sker ofta genom en automatisk debitering av konsumentens kredit- eller betalkort.

3 (10) Konsumentverket har erhållit anmälningar från konsumenter som bl.a. upplevt att det varit svårt att avsluta prenumerationen. (e) Även prenumerationer av tidskrifter innehåller ibland en automatisk förlängning i standardvillkoren. Ibland lyfter marknadsföringen av tidskriften fram möjligheten att prova på den aktuella tidsskriften under ett antal nummer att prövotiden sedan automatiskt övergår i en tidsbegränsad prenumeration (som i sin tur också förlängs automatiskt) framhålls däremot inte. (f) Antivirusprogram för datorer säljs ofta genom en prenumeration/ett abonnemang av mjukvara som levereras till konsumenten via Internet. Prenumerationen förlängs allt som oftast automatiskt och den löpande debiteringen av konsumentens kredit- eller betalkort sker också automatiskt om konsumenten inledningsvis valt detta betalningssätt. På samma sätt fungerar avtal om online-spel, ringsignaler m.m. Konsumenter har klagat till Konsumentverket att aktuella avtal förlängts automatiskt och att det varit svårt att komma i kontakt med näringsidkarna. (g) Premiepensionsrådgivning på distans är en tjänst som förlängs automatiskt. Tjänsten består av rådgivning om vilka premiepensionsfonder som konsumenterna bör välja. I flera anmälningar till Konsumentverket har konsumenter bl.a. reagerat på själva förlängningen av avtalen i fråga samt att näringsidkarna krävt att uppsägningen av avtalet ska ske på visst sätt för att den ska vara giltig. (h) Det förekommer att avtal med gym och träningsanläggningar förlängs automatiskt. Ett sådant avtal kan exempelvis innebära att överenskommelsen förlängs med tolv månader om inte avtalet skriftligen sägs upp senast en månad innan den pågående avtalsperioden tar slut. Konsumentverket har mottagit klagomål dels avseende den automatiska förlängningen till en bestämd tidsperiod, dels avseende kravet på skriftlig uppsägning. 3 Konsumentverkets/KO:s bedömning Seriösa näringsidkare, oavsett bransch, vill alltid behålla sina kunder. Nöjda kunder vill å sin sida bibehålla kontakten med näringsidkaren. Den näringsidkare som inte har nöjda kunder, eller försummar relationen med kunderna, löper risken att kunderna i stället väljer en konkurrent. Dagens konsumenter har dessutom i flera fall behov av att kunna byta leverantörer av varor och tjänster på grund av ändrade bostads-, arbets- eller familjeförhållanden. Det konsumentpolitiska målet är att konsumenter ska ha makt och möjlighet att göra aktiva val. Konsumentverket/KO menar följaktligen att det i regel bör vara konsumentens aktiva viljeförklaring som skapar avtalsbundenhet, inte att

4 (10) konsumenten glömmer att säga ifrån. Risken är annars att konsumenterna av olika anledningar förbiser automatiken i avtalsbindningen, vilket klagomålen till Konsumentverket också visar. Med hjälp av modern datateknik och telekommunikation finns det ett oändligt antal möjligheter och tillfällen att nå konsumenter och snabbt träffa avtal om olika produkter. Särskilt mot denna bakgrund framstår som rimligt att de tidsbegränsade överenskommelser som konsumenterna träffar verkligen upphör och inte lever vidare. Det kan inte sägas vara självklart att ansvaret att avbryta förhållandet ska ligga på konsumenterna, dvs. att konsumenterna ska vara tvungna att säga ifrån för att tidsbegränsade avtal ska upphöra att gälla. Från näringsidkarhåll har påpekats att den automatiska förlängningen framförallt syftar till att hjälpa konsumenterna eftersom de annars riskerar att plötsligt stå utan en önskad produkt. Näringsidkare har dock själva intresse av att komma i kontakt med potentiella kunder och att behålla kundkontakten. Risken för att konsumenter blir övergivna bör därför av naturliga skäl vara obefintlig. Med dagens moderna teknik kan nya avtal dessutom i de flesta fall ingås omedelbart, dvs. utan förargliga luckor till följd av glömska, leveransfördröjningar eller motsvarande. En automatisk förlängning bör därtill missgynna en effektiv konkurrens eftersom konsumentens förbiseende, tidsbrist eller ointresse riskerar vara avgörande i stället för om produkten är ändamålsenlig eller bra. Vidare kan en konsument som inte är uppbunden av en automatisk avtalsförlängning komma i fråga för särskilda ansträngningar från den tidigare leverantören såväl som konkurrerande näringsidkare. Det kan dock ibland vara till konsumentens fördel att avtal uppkommer utan att konsumenten behöver vara aktiv. Till exempel kan det generellt sett vara till konsumentens fördel att en överenskommelse om skydd i någon form förlängs automatiskt eftersom det skulle kunna få stora negativa konsekvenser (ekonomiska eller andra) om konsumenten plötsligt står utan sådant skydd. På samma sätt kan det förhålla sig med avtal om leverans av fjärrvärme, el och motsvarande. Här får inte heller glömmas bort att åtskilliga konsumenter helt enkelt inte vill göra regelbundna aktiva val, utan i stället önskar träffa löpande avtal för att minimera antalet kontakter med näringsidkare. 4 Regler och åtgärder 4.1 Vad säger gällande rätt? Den nu aktuella konstruktionen med automatisk avtalsförlängning vilar alltid på en eller flera villkor i ett standardavtal, dvs. villkor i avtal som inte varit föremål för någon individuell förhandling. Avtalsvillkorslagen (1994/95:17) innehåller både marknadsrättsliga och civilrättsliga bestämmelser som ska tillämpas på sådana avtal. Den marknadsrättsliga påföljden av ett oskäligt standardvillkor är att näringsidkaren förbjuds att i framtiden använda villkoret.

5 (10) Avtalsvillkorslagen införlivar EG-direktivet om oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal (93/13/EEG) med svensk rätt. Direktivet är ett s.k. minimidirektiv, vilket betyder att medlemsländerna får införa regler som är förmånligare för konsumenten än vad direktivet anger. Till avtalsvillkorslagen hör en vägledande lista på villkor som normalt sett får anses vara oskäliga. Av listan framgår att villkor kan anses vara oskäliga vars mål eller konsekvens är att automatiskt förlänga ett avtal med bestämd varaktighet (på engelska: of fixed duration) om konsumenten inte säger ifrån, när sista datum för konsumenten att framföra att han/hon inte längre önskar förlänga avtalet ligger oskäligt tidigt. Det är värt att notera att aktuell bestämmelse inte fastställer att automatiska förlängningar alltid är godtagbara om tidpunkten för konsumenten att säga ifrån är skälig. Listan är inte uttömmande och ger endast olika exempel på villkor som skulle kunna vara oskäliga. Vid sidan om nämnda lista finns inga skrivna generella regler som tar sikte på standardklausuler om automatisk förlängning av konsumentavtal. Det kan emellertid hävdas att automatisk avtalsförlängning till sin konstruktion är besläktad med negativ avtalsbindning; propositionen till den gamla marknadsföringslagen (prop. 1970:57 s. 74) ger visst fog för en sådan slutsats. I nämnda proposition anges att negativ avtalsbindning karakteriseras av att näringsidkaren skapar en oriktig föreställning om att ett bindande avtal har kommit till stånd. Propositionen konstaterar att metoden ibland, vid förnyelse av avtal som har löpt viss tid och som det objektivt sett kan antas ligga i konsumentens intresse att förlänga, ändå kan försvaras. I den gamla marknadsföringslagen (1995:450) fanns för övrigt en särskild bestämmelse som förbjöd näringsidkaren att i marknadsföringssyfte leverera obeställda produkter och därvid vilseleda konsumenten om dennes betalningsskyldighet. I och med den nya marknadsföringslagen (2008:486) återfinns sistnämnda bestämmelse i en bilaga till lagen. Den främsta invändningen mot att sortera automatiskt avtalsförlängning under förbudet mot negativ avtalsbindning torde bestå i att parterna låt vara genom ett standardavtal faktiskt har kommit överens om att den tidsbegränsade avtalsperioden ska fortsätta. Frågan uppkommer emellertid om det verkligen på detta standardiserade sätt går att avtala bort det gemensamma avtalsslutet och utväxlingen av rättshandlingar. Merparten av den doktrin som Konsumentverket/KO har haft tillgång till exempelvis Karlgren, Passivitet (1965) s. 36 f, Grönfors/Dotevall, Avtalslagen, 4 u (2010), s. 96 f, Zelmin, Negativ säljmetod en form av otillbörlig marknadsföring (1982) s. 28, samt Bernitz, Standardavtalsrätt (2008), s. 186 motsäger inte uttalandet om negativ avtalsbindning i propositionen, dvs. att en automatisk förnyelse av avtal kan försvaras om förnyelsen objektivt sett ligger i konsumentens intresse. Det skulle därför kunna hävdas att den tvingande huvudregeln är att automatisk förlängning inte är tillåtet, men att en sådan förnyelse ändå kan försvaras om den objektivt sett gynnar konsumenten. Frågan om vad som ligger i konsumentens objektiva intresse är emellertid inte lätt att besvara. I Adlercreutz, Avtalsrätt I, 12 u (2002), s. 72 anges att negativ avtalsbindning har ansetts vara godtagbar vid förnyelse av försäkringar och tidningsabonnemang. Adlercreutz anser alltså att automatisk förnyelse är en

6 (10) form av negativ avtalsbindning som ibland är godtagbar. I propositionen till den tidigare marknadsföringslagen (prop. 1994/95:123 s. 170) anges att det typiskt sett inte kan anses vara vilseledande att förlänga tidigare ingångna avtal såsom abonnemang och prenumerationer. Utifrån regeln i 1970 års förarbeten till marknadsföringslagen får det enligt Konsumentverkets/KO:s uppfattning emellertid anses vara tveksamt om automatisk förnyelse av exempelvis tidningsabonnemang/-prenumerationer idag uppfyller kravet på att tillfredsställa konsumentens objektiva intresse. När förarbetena anger att det objektivt sett ska vara till gagn för konsumenten synes det innebära, såsom berörts ovan, att fråga är om produkter utan vilka kunden utsätter sig för fara eller risk, av ekonomisk eller annan natur. Mot bakgrund av det ständigt tillgängliga informationsflödet och informationsutbytet på bl.a. Internet (genom dator, handdator, surfplattor och mobiltelefoner), tv och radio kan det på goda grunder ifrågasättas om tidningsabonnemang/-prenumerationer fortfarande uppfyller nämnda krav. Om så vore fallet får kravet på objektivitet anses ha blivit så pass urholkat att den förmodade huvudregeln ovan i praktiken är den motsatta, dvs. att en automatisk förlängning normalt sett är tillåten. Som en avslutande jämförelse kan nämnas att enligt 3 kap. 1 försäkringsavtalslagen (2005:104) får ett försäkringsbolag inte vägra en konsument att teckna en sådan försäkring som bolaget normalt tillhandahåller om det inte finns särskilda skäl (kontraheringsplikt). Av denna bestämmelse kan slutsatsen dras att lagstiftaren ansett att konsumentens försäkringsintresse är skyddsvärt. Av 3 kap. 2 samma lag framgår att försäkringstiden inte får överstiga ett år och av efterföljande 3 framgår att försäkringstagaren när som helst får säga upp försäkringen att upphöra vid försäkringstidens utgång. I enlighet med praxis behöver försäkringstagarens uppsägning inte iaktta någon särskild form. Enligt 3 kap 3 försäkringsavtalslagen förnyas försäkringen med maximalt ett år och med de villkor som tidigare har gällt om någon uppsägning inte har ägt rum. Vill försäkringsbolaget ändra i försäkringen i samband med förnyelse ska bolaget skriftligen ange ändringen i samband med att krav på premie framställs (3 kap. 5 ). 4.2 KO:s åtgärder KO har, mot bakgrund av konsumenternas klagomål och den ökade frekvensen av automatisk avtalsförlängning, på flera sätt verkat för att klargöra vilka avtal som får förlängas automatiskt. KO drev under 2003 ett mål vid Marknadsdomstolen mot Boxer TV-Access AB m.fl. angående marknadsföring av tv-abonnemang (MD 2003:41). Marknadsdomstolen konstaterade i målet att eftersom förlängningen avsåg ett nytt abonnemangsavtal med ändrat programutbud kan det inte sägas ligga i konsumentens objektiva intresse att det förlängs. För att det över huvud taget ska kunna bli fråga om en automatisk förlängning ska det alltså vara fråga om ett och samma avtalsinnehåll. KO har också drivit ett mål i Marknadsdomstolen mot ViaSat AB beträffande avtalsvillkor om digital-tv (MD 2005:34). Av domen framgår att eftersom ViaSat AB inte hade påmint sina kunder om den förhållandevis långa bindningstiden (ett år) ansåg Marknadsdomstolen att villkoret var oskäligt.

7 (10) Målet gav dock inget svar om tv-abonnemang i sig var ett sådant avtal som det objektivt sett låg i konsumenternas intresse att automatiskt förlänga. KO väckte därför en ny talan vid Marknadsdomstolen under 2009 avseende automatisk förlängning av tv-abonnemang, denna gång mot Canal Digital AB. För det fall tv-abonnemang fick förlängas automatiskt avsåg KO samtidigt ta reda på om det var oskäligt att automatiskt förnya det aktuella tv-abonnemanget med en ny, tidsbestämd period. I sistnämnda mål ansåg Marknadsdomstolen att en automatisk förlängning inte utgjorde negativ avtalsbindning i egentlig, avtalsrättslig mening och förlängningen träffades inte heller av det marknadsrättsliga förbudet mot negativ avtalsbindning. Förbudet mot negativ avtalsbindning kunde därför inte tillämpas mot en automatisk förlängning som följer av standardvillkoren. Trots att det alltså inte var fråga om negativ avtalsbindning kom Marknadsdomstolen ändå att i skälen resonera kring konsumenternas objektiva intresse och domstolen slog i den delen fast att tv-abonnemang typiskt sett ligger i konsumentens intresse att automatiskt förlänga och att förlängningen därmed inte var olämplig. Domstolen förklarade dock inte närmare varför tvabonnemang var en sådan tjänst. Domstolen ansåg dessutom att det inte var oskäligt att förlänga aktuella avtal med en bestämd tidsperiod om ett år under förutsättning av att konsumenten påminns om denna förlängning. Samtidigt med Canal Digital-målet drev KO, som ombud för en konsument, ett civilrättsligt mål i Göta hovrätt (mål nr T 755-09). I målet hade konsumenten invänt mot att ett abonnemangsavtal om spärrtjänster förlängts automatiskt, därtill med en bestämd tidsperiod. Enligt standardvillkoren var konsumenten tvungen att senast två månader innan utgången av det ursprungliga avtalet motsätta sig att det förlängdes men det hade konsumenten glömt att göra. Av domen framgick att hovrätten ansåg att konsumenten intagit en underlägsen ställning i avtalsförhållandet och att huvudregeln torde vara att automatisk förlängning allmänt sett inte ligger i konsumenternas intresse. Vid en samlad bedömning ansåg hovrätten att villkoret om automatisk förlängning var oskäligt och skulle lämnas utan avseende. I anslutning till målet i Göta hovrätt bör framhållas att samma hovrätt i en dom från januari i år (mål nr FT 2316-10) upprätthållit uppfattningen att en spärrtjänst inte varit en sådan tjänst att det ur ett konsumentperspektiv framstod som särskilt angeläget med automatisk förlängning samt att standardvillkoret om automatisk förlängning tillkommit för att tillgodose näringsidkarens intressen. Det senaste rättsfallet i frågan såvitt KO känner till i vart fall är Hovrätten över Skåne och Blekinges avgörande den 24 mars i år (FT 765-10). I det målet ansåg rätten att den automatiska ettårsförlängningen av ett gymavtal var skälig, trots att någon påminnelse om förlängningen inte hade ägt rum. Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att rättspraxis inte är entydig.

8 (10) 4.3 Kort om rättsläget och åtgärder i andra nordiska länder 4.3.1 Danmark I en dom den 15 juni 2005 mot tv-kanalsleverantören Viasat beslutade Sø- og Handelsretten att en automatisk förlängning till en bestämd avtalsperiod avseende ett förhållandevis dyrt tv-abonnemangsavtal stod i strid med god marknadsföringssed och därmed var oskäligt. I det aktuella målet hade dock konsumenten inte fått någon påminnelse om den automatiska förlängningen. Efter domen mot Viasat har loven om visse forbrugeraftaler blivit ändrad. Konsumenter kan nu, efter fem månader från tidpunkten för avtalets ingående, alltid säga upp ett avtal avseende löpande leveranser av varor och tjänster med en månads uppsägningstid (25 lov om forbrugeraftaler). Det betyder att om ett avtal förlängts automatiskt efter fem månader eller mer kan avtalet alltid sägas upp med en månads uppsägningstid. Bestämmelsen omfattar konsumentavtal om sådana löpande leveranser som inte är särskilt reglerade i lag. Beträffande leveranser av tv-programpaket träder ändringen i kraft den 1 januari 2012. 4.3.2 Finland Konsumentverket i Finland väckte talan mot TeliaSonera eftersom teleoperatören automatiskt förlängt ett 12 månaders avtal med ett nytt 12 månaders avtal. Teleoperatören hade per sms upplyst konsumenten om dennes uppsägningsmöjlighet ungefär en månad före avtalsperiodens slut. Konsumentverket ansåg att villkor om automatisk förlängning generellt sett var oskäliga. Den finska Marknadsdomstolen angav i sin dom 2008 att påminnelse per sms inte var tillräckligt och beslutade att operatören inte fick sammankoppla tidsbundna avtal när påminnelse skett på detta sätt. Det framgår emellertid inte av domen om det generellt sett är otillåtet att koppla ihop tidsbundna avtal. Domen är överklagad. I Finland finns för närvarande ingen lagreglering avseende automatisk förlängning av avtal. I ett nytt förslag om ändringar i kommunikationsmarknadslagen föreslår den finska regeringen ett förbud mot sammankopplade tidsbundna avtal, dvs. ett förbud mot att automatiskt förlänga avtal med ytterligare en bestämd avtalsperiod. Dessutom föreslås att en bunden avtalsperiod får vara maximalt 24 månader och att konsumenter som alternativ alltid ska erbjudas 12 månaders bindningstid. Lagförslaget avser enbart kommunikationstjänster som Internet och telefoni. De sistnämnda bestämmelserna om bindningstiden bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv (2009/136/EG) om ändring om det s.k. USO-direktivet m.m. Enligt en proposition kommer direktivet i Sverige att implementeras genom ändringar i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Den svenska propositionen framför liksom i Finland förslag om en bunden avtalsperiod om maximalt 24 månader och om att konsumenter alltid ska erbjudas 12 månaders bindningstid. I Sverige föreslås emellertid inte något förbud mot automatisk förlängning av avtal på området och något sådant förbud återfinns inte heller i nämnda direktiv. Enligt propositionen ska förändringarna träda i kraft den 1 juli 2011.

9 (10) 4.3.3 Norge I Norge saknas lagreglering angående automatisk avtalsförlängning. Markedsrådet motsvarande Marknadsdomstolen i Sverige har dock till konsumentens fördel avgjort en tvist om automatisk förlängning av ett prenumerationsavtal. Markedsrådet slog fast att automatisk förlängning av ett ettårsavtal utgör ett orimligt avtalsvillkor som står i strid med den norska marknadsföringslagen. Markedsrådet menade att när den ursprungliga perioden är så lång som ett år är det lätt för konsumenten att glömma att säga upp avtalet. Forbrukerombudet motsvarande KO i Sverige anser för övrigt att automatisk förlängning av avtal till en ny bestämd tidsperiod i sig är ett oskäligt avtalsvillkor som kan förbjudas med hänvisning till marknadsföringslagen. Denna uppfattning framhålls av Forbrukerombudet i kontakterna med näringslivet och den framgår också i Forbrukerombudets branschöverenskommelser. 5 Slutsatser En uttalad målsättning inom EU är en hög skyddsnivå för konsumenter. Det moderna samhällets snabba och ständiga utveckling kräver att skyddsnivån är uppdaterad och adekvat. En nödvändig förutsättning för ett fungerande skydd är att konsumenten har realistiska möjligheter att förstå vad avtalet innebär, särskilt vad det kan komma att innebära i kostnadshänseende. Standardvillkor om automatisk förlängning måste till övervägande del anses tillkomma för att tillgodose näringsidkarens intressen. Det måste samtidigt finnas möjligheter för konsumenter att träffa långvariga affärsuppgörelser om så önskas. Näringsidkare måste också våga investera utan att deras satsningar omgärdas av onödig osäkerhet beträffande kundrelationernas varaktighet. Uppgörelser mellan konsumenter och näringsidkare ska dock aldrig kunna uppkomma utan konsumentens medvetna och aktiva val. Tidigare kunde en automatisk förnyelse av avtal endast försvaras om förnyelsen objektivt sett låg i konsumentens intresse. Det verkar som att denna regel byggde på samma argument som förbudet mot negativ avtalsbindning. Konsumentverket/KO har också i allmän domstol fått gehör för resonemanget att det allmänt sett inte är tillåtet med automatisk förlängning, men en ny hovrättsdom sänder andra signaler. Marknadsdomstolen har å sin sida däremot förklarat att automatisk förlängning av avtal till ytterligare tidsbegränsade avtal inte i något avseende träffas av det marknadsrättsliga förbudet mot negativ avtalsbindning. Det går alltså att med marknadsrättsliga medel i Konsumentverkets/KO:s fall framförallt förelägganden och stämningsansökningar ifrågasätta det sätt som den automatiska förlängningen genomförs, dvs. hur påminnelsen utformas, när påminnelsen sker m.m. Konsumentverket/KO kan däremot inte angripa företeelsen i sig. Mot bakgrund av ovanstående begränsning i Konsumentverkets/KO:s tillsynsmöjligheter finns det anledning att påminna om den nuvarande

10 (10) utbredningen av förlängningsvillkor samt att den med all sannolikhet kommer att öka ytterligare. Konsumenternas svårigheter att uppfatta samt komma ihåg sådana villkor kommer därmed också att tillta. Konsumentverket/KO menar därför att det bör övervägas en lagstiftning liknande rättsläget i Danmark och Finland som innebär att konsumenten i alla händelser kan säga upp ett nytt sammankopplat avtal med en (1) månads uppsägningstid, dvs. ett förbud mot förlängning till tidsbundna avtal. En sådan lagstiftning, förenat med skyldigheten för näringsidkaren att i god tid och på lämpligt sätt påminna konsumenten om den automatiska förlängningen, skulle gynna konkurrensen, förbättra produktutbudet samt få till följd att konsumenter inte behöver fastna i och betala för oönskade överenskommelser. Ett naturligt tillvägagångssätt att nå längre uppgörelser vore ett från första dagen löpande avtal med en tillhörande uppsägningstid. Uppsägningstiden kan variera med hänsyn till exempelvis näringsidkarens bakomliggande investeringar och produktens karaktär. Ett mindre lämpligt alternativ till automatisk avtalsförlängning vore emellertid utsträckta tidsbestämda avtal med långvariga inlåsningseffekter som följd. I dag saknas generella regler om hur långt ett tidsbestämt avtal får vara, men avseende elektroniska kommunikationstjänster har en begränsning om 24 månader föreslagits. KO anser att det bör övervägas om en kommande lagreglering även ska föreskriva en generell begränsning om 24 månader beträffande tidsbundna avtal med konsumenter.