Gryningen kom och ekvatormörkret försvann som det aldrig funnits. De som sovit i gathörnen vaknade, rullade ihop sina madrasser och gjorde sin morgontoalett inför allas blickar. Gatorna fylldes av tredje världens myller av enkelt klädda människor och vansinniga trafik. En och annan statstjänsteman i malplacerad kostym skyndade mot sitt luftkonditionerade kontor, men de flesta andra rörde sig i en maklig ström mot sina mer handfasta arbeten. Solens strålar lovade en ny dag och det fanns alltid tid att prata med en bekant eller utväxla ett leende med någon man mötte. Vägen ner mot färjan vid Mtongwe smalnade av mellan gamla hus från kolonialtiden. Järnsmidesgrindarna hängde på trekvart, trädgårdarna var övervuxna men husen utstrålade fortfarande en bedagad pondus. Nuru försökte ta sig fortare fram i människoströmmen, men blev uppehållen av några kvinnor han kände från fiskfabriken. Färjan tutade och la ifrån fylld av ett gytter av människor, cyklar och getter. Men vad gör det, det går en ny om en stund. Vid hamnen nedanför fiskfabriken låg fartyget Nuru skulle vakta. Han satt med en kamrat på däcket med sin knölpåk för att se till att inga obehöriga kom ombord. Jobbet som security officer var trevligt, han kunde munhuggas med sin kamrat, det fanns alltid någon i besättningen han kunde byta saker med och han kunde vinka till fiskrenserskorna när de hade rast. Hittills hade det aldrig hänt att han hade behövt använda knölpåken och det var han glad för. Ibland dök det upp människor långt bortifrån: Hujambo, where you from? Jag kommer från Sverige. Sätt dig och prata en stund. Är ni kristna i Sverige? Ja, jo, visst är vi kristna Den långe vite mannen satte sig ner. Det var tur, här tror vi på den gode, älskande kristna guden. Jag har alltid velat gifta mig med en svensk kvinna, eller en från Schweiz, känner du inte någon? Absko här har tre fruar. Absko log och hälsade hjärtligt. Tre fruar, herregud! Inte svenska väl? Mannen såg konstig ut. Nuru skrattade: Nej, nej, såklart inte. Har man flera fruar i Sverige? Det är inte så vanligt vad jag känner till, själv har jag bara en. Varför vill du gifta dig med en svenska? Sidan 1
De är blonda och har flätor, visst är de blonda och har flätor? Jag såg Sound of Music när jag var liten. Det var ju Schweiz det. Ja, men Sverige går lika bra, har du ingen kusin eller syssling som behöver en man? Jag tror nog att du får försöka med internet i så fall, det kanske kan fungera. Vadå, hur går det till då? Svensken skrattade och betrakade honom en stund. Ni har väl internet? I så fall kan du gå in på den här adressen. Svensken skrev något på en lapp och gav den till honom. Lycka till! När Nuru gick in till Jua Ngovo Cyber Garden på Makadara Road var det hans första besök på ett internetcafé. Caféet hade luftkonditionering och datorerna stod på bord utmed väggarna. Vid några av datorerna satt det vita turister, inga blonda kvinnor med flätor, tyvärr. Det fanns en disk med en hjälpreda och en skylt som upplyste om kostnaden. Dyrt var vad det var. Nuru förklarade sitt ärende för mannen bakom disken. Mannen tog emot pengarna, satte Nuru framför en av datorerna och slog in adressen från pappret. Plötsligt kom det fram sida efter sida med giftaslystna kvinnor på skärmen. Många hade bilder, tyvärr inte så många med flätor, men nästan alla var bleka, blonda och skrev på engelska. Alla utbildade människor i Kenya pratar engelska, men det var ändå svårt att förstå vad de svenska kvinnorna skrev om. Vad i all sin dar betydde det när de var intresserade av "cosy home evenings" och "long walks"? Långa promenader var särskilt problematiskt. Alla Nuru kände gick långt och ofta, men då snarare av nödtvång än av intresse. Man skulle skriva svar med bild tyckte de flesta. Nuru konsulterade hjälpredan som, med en digitalkamera, producerade en bild som gick att skicka via datorn till Sverige. Nuru skrev ett brev där han bedyrade sina intressen i långa promenader och mysiga hemmakvällar, berättade lite om sitt jobb, knölpåken och fiskfabriken och skickade det till samtliga tvåhundratjugoåtta svenska kvinnor mellan arton och sextiofem. Belåten med sig själv gick han en lång promenad hem till huset där han och hela hans släkt bodde. De kommande veckorna besökte Nuru JN Cyber Garden så ofta han kunde. Tyvärr verkade svaren dröja. Han trodde först det berodde på postgången, men hjälpredan på internetcaféet försäkrade honom att så inte var fallet. Efter tre veckor hade han nästan gett upp, men då Sidan 2
äntligen, fick han ett svar från en kvinna i Ländträsk. Hon frågade mycket om hans person, om hans arbete och om hans kultur. Hon ställde också en del frågor av personlig natur som Nuru valde att förbigå, men hennes intresse för honom var tydligt. Under de kommande veckorna gick Nurus lön åt till internetcaféet, sen verkade det som kvinnan ville gifta sig. Hon ville i alla fall träffa honom och skulle till och med betala flygresan till norra Sverige. En del var oklart i hennes brev, men Nuru tänkte att det säkert skulle ordna sig när de väl sågs. När det mycket lilla flygplanet gick ner för landning vid den sista lilla flygplatsen hade Nuru en lång stund fascinerats av utsikten genom flygplansfönstret. En kompakt böljande mörk grönska täckte landskapet. Ibland bröts den gröna massan av små svarta sjöar, och på sina ställen, små röda hus. Alltid röda. Ljuset var starkt och han kunde se långt trots att det var mitt i natten. Han blundade och svalde när flygplanet sjönk ner mot rullbanan. Sidan 3
Det var kolsvart och midvinter i Ländträsk, Helena satt i sitt kök och stirrade ut i mörkret. Den intensiva värmen från spisen gjorde det svårt att andas, trots kallraset från fönstren. Idag hade hon gått upp sent och haft kontakt med skogsbolaget om den pågående avverkningen. Sedan hade hon gått en promenad med hunden och lagat en mycket spartansk måltid bestående av tre dagar gamla fläskbitar, lingonsylt och makaroner. Det hade varken varit gott eller mättande. Planerna för kvällen var att se till att Farfar i grannhuset fortfarande levde, gå ut med hunden igen och intressera sig för vad den statliga televisionen hade att erbjuda. Helena satt länge kvar vid fönstret. Dagen efter tog Helena bilen in till Lycksele för att köpa en dator med modem. Till resten av byn sa hon att det var till bokföringen och hushållsgöromålen hon behövde den. Datorn levererades i en jättekartong som knappt fick plats bak i 245:an. Försäljaren, som pratade som en sörlänning, hade lovat att det inte skulle vara några som helst problem att få igång den: Allt är förinstallerat, plug and play! Tre timmar efter hemkomsten var salen i Helenas hus fylld med wellpapp och frigolit. Hela byn hade slutit upp och alla var engagerade i projektet. Där var Helena, hennes två äldre systrar Eva och Marie- Louise samt Farfar. Vems farfar var inte riktigt klarlagt, men något släktskap med systrarna fanns det nog. Farfar ägde större delen av skogen runt byn, systrarna ägde tillsammans resten. Numera intresserade sig Farfar mest för sin hobby i vedbon, så systrarna fick ta hand om skogsgöromålen. Inte för att det var så betungande, skog fanns det gott om och så mycket pengar behövdes det inte för att hålla igång deras fyra hushåll. Byn hade varit en riktig by för länge sen, nu var den rätt överdimensionerad för fyra personer. Den låg vackert i en sluttning mot en sjö. I själva verket var den största årliga arbetsinsatsen att hålla slänten mellan husen och sjön öppen från sly i avsaknad av betesdjur. Marie-Louise var äldst. Hon hade fötts i byn för ett halvsekel sen, men så snart hon kunnat flytt till Köpenhamn för att stanna där i tjugofem år. När hon kom tillbaka var det utan pengar, i ett moln av rökelse och indiska kläder. Hon färgade fortfarande håret ilsket rött och åt bruna linser när hon kunde, men på något sätt var det inte med samma övertygelse som förr. Besöken av fårade herrar i afghanpäls hade också avtagit med åren för att till slut helt upphöra. Eva, mellansystern, förstod aldrig vad Marie-Louise skulle till Köpenhamn att göra. Själv fann hon gemenskap i missionsförsamlingen där hon fortfarande var aktiv. Tyvärr hade hennes idoga, oavlönade, Sidan 4
arbete inte resulterat i mer än just arbete. Någon gudfruktig man hade inte uppenbarat sig. Ingen hedning heller, när hon senare sänkt sina krav. Eva hade omsider funnit sig i sin lott och tänkte att kärleken till Gud nog överglänste den jordiska kärleken i alla fall. Hon delade sitt liv mellan sitt arbete, sin församlig och sitt kall att få Farfar att minska sitt drickande. I salen i Helenas hus satt de nu samlade, det var inte ofta det hände och Helena tyckte det var trevligt. Men ska inte sladden sitta där? Den ser ju likadan ut som den andra, sa Marie-Louise. Ja, men det är ju inte samma färg på den, den ska nog sitta där istället. Helena hade lite koll på datorer sen sin tid på högskolan. Först surrade den, men nu är den tyst, sa Eva och runkade misstroget på huvudet. Ta det lite lugnt så ska vi nog får fart på den. Finns det inget att äta, sa Farfar som mest hade kommit för maten. Var ska du ha den, den får ju inte plats i mammas sekretär? Kan man förresten inte ha den här tabletten ovanpå TV:n tror du, sa Eva som snokat i en låda och hittat något virkat arvegods. Det är ingen TV, det är en dataskärm. Jo, men den virkade tabletten blir nog snygg ändå. Är det inte dags att fika lite? Titta, nu lyser det ju i TV:n i alla fall! Datorn satte igång att surra och loggan med Windows XP visade sig på skärmen. Helena kopplade upp sig med telefonmodemet och surfade relativt snabbt hem ett matrecept på pitepalt. Eva hade kokat kaffe. Inte ska det vara lök i palten inte, Helena. Är du säker på att den där apparaten fungerar? Eva hällde upp kaffet. Nä, det är klart, men här har vi ju ett recept som ser bättre ut. Precis som mammas. Helena var angelägen om att hennes huvudlösa investering inte skulle bli nedgjord. Har du betalt så mycket pengar för att kunna laga palt? Det kunde du väl redan. Fast inte har vi sett det särskilt ofta, sa Eva. Förresten tycker jag inte om att du häller sprit i kaffet, det vet du! Det sista var riktat till Farfar. Sidan 5
Sluta tjata! Låt nu Helena leka med sin dator så kan vi gå hem till vårt, sa Marie-Louise, tog på sin broderade kappa, baxade ut Farfar och Eva och försvann ut i mörkret. När Helena blivit ensam lade hon in mer ved i kaminen, kokade en panna kaffe till och satte sig framför datorn. Ha, matrecept... Nä, nu skulle det bli slut med ensamheten, en ny tid randas. Hon slog några adresser från Aftonbladets dejtingbilaga. Tid tog det att få upp bilderna, men visst fanns det män där ute. Värmen steg i rummet och Helena tog av sig sin tröja innan hon började lägga upp en egen profil. Tur det fanns steg för stegbeskrivning, med alla hemliga koder för vad man ville ha. När hon skrivit till elva pojkar med bild, tog hon av BH:n och trosorna och kröp ner i sängen. Det fanns nya saker att fantisera om och Helena somnade lagom avslappnad med handen kvar mellan benen. För skams skull bjöd Helena in resten av byn på middag några dagar senare. Hon hade installerat det nya bokföringsprogrammet men tänkte framför allt presentera sin plan. Dejtingsajten hade visat sig vara rena guldgruvan och hon hoppades att snart träffa någon på riktigt, IRL hette det visst. Till middagen hade hon dukat med det ärvda porslinet och lagat en gryta på nötkött, lök och svamp. Jag tog med lite att dricka, sa Farfar när han klev in genom ytterdörren en bra stund innan sju. Men, har du tagit på dig söndagskostymen? Det är ju inte varje dag man blir bjuden på så fin mat. Ska jag hälla upp en innan maten? Ja, det är väl lika bra. När även Eva och Marie-Louise kommit skulle det skålas igen och sen satte de sig alla till bords. Skicka lite mer sås. Nej, jag vill verkligen inte ha något hembränt! Egentligen äter jag ju inte kött, men det var bra gott det här, sa Marie-Louise när hon sträckte sig efter grytan en tredje gång. Har jag berättat om när jag var på Jokkmokks marknad förtiåtta? Farfar knäppte upp västen och bjöd flaskan runt igen. Jaaa, det har du! Ett samfällt utrop från kvinnorna. Men har jag berättat om den där lappjäveln som skulle lura oss på hela reskassan? Jaaa! Och att vi hade nittisex som vi skulle sälja, men sen tog bensinen slut och vi fick hälla alltihop i tanken. Femhundra riksdaler åt skogen! Men bilen, den gjorde hundratjugo! Sidan 6
Tyyyst! Roligt hade vi, uj, uj. Visst var det roligare förr? Ja, ja, ja, men hur går det nu med datorn Helena? Marie-Louise avbröt äntligen Farfar som flinade och sken och skyfflade in mer köttgryta i munnen. Jo, jag har börjat nätdejta. Jag har tröttnat på att bo själv, så jag tänkte skaffa en karl på nätet. Vore det inte bättre att ha en i sängen, avbröt Farfar något onödigt. Jamen, visst är det så en massa galningar och våldtäktsmän hittar sina offer? Eva lade ner besticken. Äsch, sa Helena. Det finns säkert normala killar på nätet också. Ja, förr behövde man ingen sån där TV för att skaffa karlar, eller kvinner heller för den delen, he, he. När alla hade gått satte sig Helena framför datorn igen. Det knäppte i huset av köld men datorn surrade hemtrevligt. Helena gick in på dejtingsajten igen. Den här gången var det allvar. AKP22 skrev: "Jag är en glad, snäll och ärlig kille med mycket humor. Kan verka blyg och tillbakadragen vid första anblicken men skenet bedrar, delvis i alla fall. Jag är inte så mycket för krogliv, även om det kan vara kul ibland." LillErik skrev: " Tjena alla glada. Jag är en glad och go kille som bor i vackra Härnösand det är en litet stad till storleken men fint och vackert på sommaren. Vad är jag för snubbe då jag är en rolig kille som gillar det mesta så som Bilar, Träna, Bio..." Volvo74 skrev: "Hej hej Ja jag är en glad prick som försöker göra dom flesta glada, Mitt favoritcitat (My favourite quoute): Blicka frammåt ej bakåt Lev i nuet ej i det förgångna. Frågan är fri Ni frågar jag svarar Maila mej" Helena skrev: Hej! Jag är 34 år och bor i Ländträsk. Ingen metropol, precis. Känner mig lite ensam, faktiskt. Skulle vilja träffa någon som står ut Sidan 7
med mig, skogen och mina släktingar. Jag är intresserad av historia, gamla saker, min hund och gärna någon resa långt bort då och då. Jag har en kandidatexamen i museologi, story of my life. Lär mig trots detta gärna nya saker och träffar gärna nya människor. Efter några långa dagar vid datorn bestämde sig Helena för att träffa en kille i Umeå. Hon tankade upp 245:an, hälften från farfars tank, resten från en jeepdunk. Sedan packade hon ner skoteroverallen som fick komma med som reserv ifall bilen skulle packa ihop. På dejten fick det bli jeans och vanliga kläder. Hon bytte om och stod en lång stund framför spegeln i sovrummet. Nåja, ett lite trött utseende, begynnande rynkor kring ögonen, kanske ett alltför hårt drag kring munnen. Fast å andra sidan, jämna drag, ett tjockt brunt hår som föll i lagom lockar ner till skulderbladen och en kropp med markerade former utan överdrifter. Ungefär tvärtemot hur fotomodeller brukar se ut, tänkte hon. Man är nog aldrig är nöjd med sitt utseende, fast Helena hoppades det skulle underlätta med en man i sängen. Trettiofem mil senare, utan bilincidenter, klev Helena in på Café Station i Umeå. Tomcat hade skickat en bild på sig själv, men hon såg ingen som liknade fotot. Underligt, hon var ju trots allt något försenad. Kokkaffe hade de inte på fiket, men ett förvirrande stort antal andra kaffesorter. Helena beställde in något som kallades American och en kanelbulle. Hon fick in en enorm balja med utspätt kaffe och en kanelbulle stor som en vetekrans. Helena satte sig vi ett bord nära dörren och tänkte på universitetstiden i Umeå. Visst hade det varit roligt. Kanske hade hon kunnat göra mer av den tiden. Oskuld var hon inte efteråt, långt därifrån, men på något sätt blev det inget allvarligt av det hela. Att flytta tillbaka till byn hade varit naturligt när studierna var över. Närmare ett museum än hembyn gick knappast att komma. Sedan hade tio år gått utan något särskilt hänt. Hur kunde det bli så? Nu skulle det i alla fall bli ändring på det, tänkte hon när hon tog sista tuggan av bullen. Det plingade i dörren och en äldre, magrare och tunnhårigare version av fotot kom in. Han såg sig om och kom lite dröjande fram till Helenas bord. Hej, sa Helena. Hon visste inte riktigt vad som var rätt hälsningsceremoni, så hon reste sig upp och tog i hand.. Hej. Tomcats hand var kall och fuktig, han såg sig om mot cafédisken. Sidan 8
Jag kan inte rekommendera kaffet, men kanelbullen var värd pengarna, sa Helena. Tomcat gick bort till disken och kom tillbaka med en likadan kanelbulle och ett stort glas Coca Cola. Jag dricker inte kaffe. Tomcat såg minst av allt ut som en marskatt när han satte sig ytterst på stolen och började dricka sin läskedryck. Säger du det, kaffe som är så gott. Fast man måste ju vänja sig såklart. Inget för barn. Helena bet ihop innan fler plattityder hunnit slippa ut mellan tänderna. Du skrev inte så mycket om dig själv, var bor du, vad jobbar du med, sa Helena som tänkte att ett artigt intresse aldrig kan vara fel. Jag bor hos min mamma för tillfället, jag blev av med mitt vaktmästarjobb för ett halvår sen och då var jag tvungen att flytta hem igen. Tomcat bröt av en bit av jättebullen och stoppade den i munnen. Jaha... Vad var det fick dig att börja dejta på nätet då? Och vad var det hos mig som du gillade? Eftersom vi nu har träffats här? Ja, man vill ju träffa någon. Inte så lätt i den här stan. Helena tittade ut över kaféet där borden var fyllda av tonåringar och unga mammor med småbarn. Bredvid dörren satt en anslagstavla med förslag till aktiviteter. Hon tittade ut över Östra Rådhusgatan där rena horder av giftaslystna kvinnor tycktes dra förbi. Det är nog lättare än i Ländträsk i alla fall. Kanske, men jag har försökt med allt jag har kunnat komma på. Kurser, träna, bridge. Helena tittade på hans smala överarmar och hans gamnacke och funderade på vad han egentligen hade tränat och hur länge sen det var. Så jag är liksom sista chansen då? Plötsligt kastade sig Tomcat framåt, tog tag i Helenas högerhand och tittade för första gången henne i ögonen. Vill du följa med hem till mig? Mamma är på jobbet så det är fritt fram. Jag märker ju att du tycker om mig. Jag har köpt nya sidenlakan! Helena slog av tändningen på 245:an, men den glödtände och stannade inte ändå. Hon fick stopp på den genom att lägga in en växel och släppa upp kopplingen och klev sedan ur på rastplatsen i Hällnäs. Helena tog lite snö och gnuggade sig i ansiktet. Sen satt hon en lång sund med termosen och mackorna. Sidan 9
Herregud! Att han hade följt efter henne ut till bilen. Nåja, blåmärken försvinner ju med tiden. Även på smalben orsakade av skor storlek trettioåtta, stålhättorna visade sig oväntat praktiska för IRL. Men att en vuxen man kunde börja gråta av så lite. Nästa dejt var på Gammelgårdens kafé i Lule. Helena tog en kopp kaffe och en mazarin och satte sig vid ett bord. Efter ett tag reste sig en man och kom fram till henne. Han hade suttit där hela tiden, men Helena hade inte lagt märke till honom. Svårbestämd ålder, han hade slätt skinn och bakåtlutad gång. Kavajen stramade svårt över magen. Kostymen var välanvänd men förvånansvärt välsittande och hans rakvatten var av den luktstarkaste sorten. Helena kände att hon ville backa när han krånglade sig ner i stolen mittemot. Hej! Du är Helena förstår jag. Jag är Stefan. Det var ju roligt att vi kunde träffas. Ja, jag har ju suttit här en bra stund och väntat. Goda bakelser här. Om jag skickat ett lite nyare kort kanske du hade känt igen mig. Jo, jag har väl gått upp några kilon sen det togs, det har jag. Men jag håller på att banta, har gått med i viktväktarna. Men du ser ju precis ut som på korten du skickade, ung och vacker som en dag, he he. Ja, hej... Det var roligt det där du skrev om din utbildning i att hålla ordning på gamla saker. Själv är jag intresserad av gamla bilar. Jag har tre gamla amerikanare som min bror och jag håller på att renovera. Nåja, mest min bror, jag har lite svårt att krypa under bilar. Annars jobbar jag med att sälja begagnade bilar och motorcyklar, du behöver inte en ny bil? Nej, jag... Ja, jag förstår. Ingen ny bil. Går du ut och dansar något? Jag spelade i en dansbandsorkester när jag var ung, vi hade egen turnébuss och fanklubb, du vet. Mycket damer. Men sen försvann intresset när vi fick dåligt med spelningar. Men det var kul så länge det varade. Du vet, det finns en regel bland dansbandsmusiker att aldrig presentera sina flickvänner för de andras flickvänner i bandet, så att de kan jämföra tider och historier, vet du! Jaså, men... Ja, men nu pratar vi ju bara om mig, vad kan en sån här liten söt flicka tända på? Jag ställer upp på det mesta. Kanske en liten snabbis på dass till att börja med? På hemvägen höll Helena på att köra över en cyklist en rondell och tutade ilsket på en bil med en äldre herre som körde i åttio där det Sidan 10
var etthundratio. Hon var hemma igen på rekordtid och drog ur modemet ur telefonjacket innan hon gick och lade sig. Vintern gick och datorn stod allt mer oanvänd. Helenas vanor återgick till det gamla med håglösa sovmornar, långa hundpromenader och bedrövligt kosthåll. Fast det knackade på dörren oftare än förut. Får jag låna datorn en stund igen, och titta lite mer på hemsidan för Afrikamissionen? Eva hade ovanligt nog rosor på kinderna. Klart du får låna datorn, fast jag kan ju inte förstå att det kan vara så roligt att titta på de där missionssidorna hela tiden. Jag försökte en gång och håll på att dö av leda. Jag känner ju till lite mer om personerna där nere, bekantas bekanta du vet. Ja, ja, gör som du vill. Det är ju roligt att du har något att göra, jag går ut med Fang så länge. Helena var ute länge med hunden, när hon kom tillbaka satt Eva fortfarande kvar framför datorn men hon kopplade snart ner och gjorde sig klar att gå. Det är ju trevligt att ses lite oftare, även om det inte verkar ha blivit så många nya matrecept. Eva sneglade in i Helenas halvöppna skafferi. Nä, och inte så många killar heller om jag ska vara ärlig. Det kanske inte bara är galningar och våldtäktsmän på nätet som du sa, men några vettiga karlar verkar det inte finnas. Helena slängde mössan och vantarna korgen bredvid ytterdörren. Eva vände, sa hej då och gick hem till sitt. Dagen när solen tog sig över horisonten för första gången detta år, gick Eva vägen bort mot Helenas hus. Det var värst vad Eva har blivit kompis med Helena sen hon skaffade den där apparaten, sa Marie-Louise som stod på sin bro tillsammans med Farfar. Jo... Kanske är det en rolig apparat. Man får väl gå över och prova någon dag. Nej, det kan aldrig vara nyttigt att sitta framför en sån dagarna i ända. Tänk på strålningen. Tror du förresten Helena hittar någon karl på det där viset? Sidan 11
När jag var ung åkte man ju och dansade... Hade man tur så träffade man nån. Nuförtiden finns det inga danser och inget ungt folk heller. Kanske fungerar apparaten, kanske fungerar den inte. Nej, vi vet ju inget. Vi kanske skulle åka bort och prova vi också. Lite strålning dör man nog inte av. Skulle det inte vara roligt med en ny fru? En bastant dam från Ryssland? Finns det damer från Ryssland i apparaten? Visar du hur man gör? Sidan 12
Det var midsommar och mitt i natten. Solen lyste in från baksidan av Helenas hus. Huset kastade en lång skugga över ängen ner mot sjön, grönskan var ljusgrön och om det var lätt att sova på vintern var det desto svårare så här års. Sitter du nu här igen? Helena kom in genom dörren till salen där Farfar satt framför datorn. Titta här, dom har ju inga kläder på sig. Och inget hår har dom heller där de ska ha det. Det var inte därför jag köpte datorn, tänk om Eva får syn på vad du tittar på. Då ska hon väl gnälla över det också. Bry dig inte om henne du. Förresten, sitter inte hon här rätt ofta hon också? Jo det har blivit mer besök, det har det. Och så säger dom att man blir isolerad vid datorn. Vad tittar hon på då? Tja, hon har ju sin församling, du vet. Fast jag vet inte riktigt vad det hela går ut på, hon verkar ha hittat några sidor från Afrika. Det finns sidor med karlar på också har jag sett, kanske hon vill titta? Eller du kanske? Ge dig iväg nu, din gamla snuskgubbe. Helena stängde av datorn utan att titta alltför noga på sidan Farfar hade öppnat. Inte mycket nytta med den där apparaten. Fast Farfar och Eva verkade förstås gladare än på länge. Marie-Louise höll på att laga mat när Eva kom in. Köket var fyllt med glasburkar med olika bönor, stengodskrus med träslevar och torkade örter hängande från kvastskaft över spisen. Ursäkta, men jag undrar om du har någon klänning jag kan låna? Eva hade stannat på tröskeln. Va? Vill du låna en klänning, av mig? Ja, jag ska iväg och träffa någon och jag har inte något roligt att ta på mig. Vem ska du träffa då? Som kan tycka att mina kläder är roligare än dina egna? Jo, det är en kille från missionsförsamlingen i Kenya. Som kommer hela vägen hit? Jaha... Så titta då i garderoben och låna vad du vill ha. Var ska du träffa honom? Jag ska hämta honom på flygplatsen ikväll. Sidan 13
Eva var framme vid flygplatsen några timmar senare. Hon stod en stund utanför terminalbyggnaden innan hon vågade sig in. Flygplanet hade inte landat, men skulle vara i tid enligt monitorn. Eva satte sig vid ett rangligt bord och köpte en dyr kaka och en kopp kaffe i en plastmugg. När det lilla flygplanet äntligen landat reste hon sig och gick stelt bort till ankomstdörren. Där stod redan fyra kvinnor och väntade, Eva ställde sig lite snett bakom dem. Till sist hade planet taxat till sin uppställningsplats och de få passagerarna kom ut på plattan. Nuru sträckte på sig och såg sig intresserat kring. Han tittade mot de väntande personerna, Eva vinkade lite försiktigt och fick ett leende till svar. Hello Eva! Finally we meet! Hej själv, har resan gått bra? Jag har flugit många flygplan och blivit förhörd av många immigration officers, men det har gått bra med visumet de fina människorna på svenska ambassaden gav mig. På väg ut till bilen lade Nuru sin arm om Evas axlar, men tog bort den igen när han märkte att hon stelande till. Det var bara trettiofem mil mellan flygplatsen i Arvidsjaur och Ländträsk, en kortare norrländsk bilfärd. Eva hade en Toyota av senare modell och Nuru var synbart förtjust i alla knappar och reglage. Har alla svenska kvinnor bilar? Inte alla, men det är nog vanligt. Nuru satt tyst en stund och studerade det flacka landskapet belyst av solen som stod så fel, nästan i norr. Han såg ingen som tog långa promenader, inga människor alls faktiskt. Han såg inte särskilt många bilar heller. Eva körde med krampaktigt grepp om ratten och blicken stelt riktad framåt. Nuru struntade i det enahanda granbevuxna kärret utanför fönstret och tittade istället på Eva. Nog var hon blond alltid. Fast inte på det där tjockhårade, flätade sättet, tunt och rödaktigt snarare. Ganska gammal var hon också, fast det var svårt att bedöma. Vita människor ser alltid så gamla ut. På alla bilder hon hade skickat hade hon sett glad ut, det var svårt att se nu. Bilen for igenom ett litet samhälle. Var är alla människor? Nuru tittade ut genom fönstret igen. Vilka människor? Ja, de som bor här. Varför är de inte ute? Sidan 14
Det bor inte så många här, de som gör det håller väl sig inomhus. Nuru tänkte på eldarna folk tände i gathörnen på kvällarna hemma i byn. Sen tänkte han att mysiga hemmakvällar kanske var vanligare än långa promenader. Men din släkt, de i din by? Jodå, det skrev jag ju. Det är mina två systrar och en äldre manlig släkting. Har de också mysiga hemmakvällar hela tiden? Nja, det kallas inte mysiga hemmakvällar om man sitter hemma själv och tittar på TV, det är bara när en man och en kvinna möts. Som vi gör! Först måste vi nog lära känna varandra bättre. Framme i Evas hus i Ländträsk blev Nuru visad sitt sovrum, där han packade upp sina tillhörigheter. Skramlan var med, örterna var med och påken var med. Han undrade lite över påken, kanske var det en överloppsgärning att ta den med. Eva hade antingen inte uppfattat hans erbjudande om skramla och örter redan ikväll, eller så hade hon sin period. Han fick väl se. Han var uppackad och beredd, kanske skulle Eva komma inatt. Dagen efter var söndag, predikan och kyrkkaffe. Nuru blev väckt och uppklädd i en av Farfars gamla kostymer som satt åt över axlarna och rumpan. Byxbenen var för korta. Pastorn höll predikan över Afrikamissionen och de svarta folkens frälsning. Den hölls på svenska så Nuru förstod ingenting, men till kaffet försökte de flesta rådbråka sin skolengelska. Har ni en stor församling? Är många muslimer i ditt land? Vilken tro har er församling? Hur stor är din familj? Har du någon fästmö därhemma? Är det mycket brottslighet i Kenya, kan man gå ut på kvällen, frågade Pastorn som slitit sig från den icke engelsktalande gruppen av gamla damer i hörnet. Det beror på var man är, där jag bor och på de flesta ställen utanför centrala Nairobi är det säkert. Jag har aldrig behövt använda min påk när jag jobbar. Man har ju hört om brottsligheten i Kenya, sa Pastorn och log. Sidan 15
Det är ju olika var man är, som sagt, mitt land som helhet har inte någon hög brottslighet. Pastorn nickade och vände sig till de icke engelsktalande damerna för att berätta att Nuru var glad att ha undkommit Afrika med livet i behåll och att hela hans familj hade blivit ihjälslagna av banditer. Damerna nickade och suckade självtillräckligt. Efteråt hemma i byn bjöd Eva släkten på middag. Förrätt, varmrätt och efterrätt med rätt vin till. Inget hembränt. Nuru satt på ena kortsidan, Eva på den andra, resten av byn som det föll sig. Helena hade kuddmärken i ansiktet, håret i en lös fläta på ryggen och såg yrvaken ut. Farfar hade som vanligt klätt upp sig och grundat som till ett kyrkbröllop. Marie-Louise kom i sin mest utstuderade hippieutstyrsel med det hennafärgade håret i ett moln runt huvudet. Jag vill presentera Nuru, som jag brevväxlat med på internet och som nu kommit för att hälsa på mig. Eva hade plingat i glaset och stod upp när hon talade, hennes engelska trevande men korrekt. Alla höjde glasen mot Nuru och tittade nyfiket. Tack ska ni ha, jag är glad att jag fått komma till er by. Tack att du kom, här behöver vi all hjälp vi kan få! Marie- Louise höjde glaset igen och tittade på Nuru. Trots den alltför trånga kostymen utstrålade han en manlighet och en värdighet som träffade henne i maggropen. Jag och Nuru har brevväxlat i ungefär ett halvår. Det har varit mycket intressant. Vår gemensamma tro har fört oss samman på ett sätt jag inte trodde var möjligt, sa Eva. Jaja, sa Farfar som inte förstod så mycket, nu hugger vi in på maten så får ni prata mer sen. Kvällen artade sig riktigt lyckad, framåt natten hade Nuru berättat historier om sin by och sin familj, Farfar hade dragit skrönor om sin ungdom och släktens historia. Trots språkförbistringen verkade Farfar trivas. Helena vaknade så småningom till och gjorde anekdoter av sina raggningsförsök. Marie-Louise berättade, något censurerat, om sina dagar i Köpenhamn. Eva drog en svavelosande historia om en avfälling i församlingen. De följande dagarna och veckorna syntes Eva och Nuru vandra runt i byn. Eva pratade på och Nuru gick bredvid. Trots att solen lyste dygnet runt, gick de tidigt in i Evas hus och stängde fönstren. Marie- Sidan 16
Louise, Helena och Farfar nickade menande där de satt på Marie- Louises bro. Någon vecka senare stod Farfar i vedbon och höll på med sitt när Nuru kom in. Hej på dig din gamla svarting, sa Farfar. Vill du ha en sup? Nuru förstod inte riktigt vad Farfar sa, men ville gärna ha en sup. Var har du gjort av Eva då? Eva sover, fast först ber hon. Hon ber mycket. Jaha, men du ber inte? Jag ber, men inte så mycket som Eva. Det var roligt att du kom hit, sa Farfar. Lite mer liv i byn. Har du aldrig varit gift? Nuru tittade nyfiket på Farfar. Jodå, men det var länge sen. Hon stod inte ut med mörkret och kylan så hon flyttade in till stan. Sen dog hon. Nuru tittade sig förvånat kring, mörkret? Kylan kunde han förstå, för varmt var det då rakt inte, men å andra sidan var det ju aldrig mörkt. Vänta du tills vintern kommer, sa Farfar och fyllde på glasen. Att träffas i vedbon blev till en rutin, trots Evas uttalade ogillande av vad som där försiggick. När Eva somnat smet Nuru ut till Farfar. De utvecklade ett märkligt språk, en blandning av engelska, svenska och swahili, men förstod varandra förvånansvärt bra. Jaså, sitter ni här och pokulerar, sa Marie-Louise när hon efter några dagars frånvaro från byn fann det omaka paret diskutera åsneuppfödning över en rejäl dos hembränt. Ja, du är också välkommen, sa Farfar Marie-Louise hade på sig sin hippieutstyrsel igen. Mycket och många färgglada kläder, ringar och halsband, det ilsket röda håret. Hon satt bredbent på huggkubben med glaset i handen och skrattade stort. Gammal, kanske, men glad och full av liv. Nuru satt i halvmörkret, log och skrattade åt dessa konstiga människor. Han kände sig tillfreds med sin resa till detta märkliga hörn av jorden och han följde med Marie- Louise hem när spriten var slut. En ung svart glänsande gud gick med sin något bedagade gudinna byvägen bort. När Eva sov den oskyldigas sömn i sitt trånga sovrum, låg Marie- Louise och Nuru i en säng med mjukare fjädrar och generösare mått. Luften var fylld av rök från brända örter och på nattygsbordet låg Nurus Sidan 17
skallra. Marie-Louise skrattade stort och tog ett rejält grepp om Nurus skinkor och tryckte honom intill sig. Inte kunde man tänka sig att min syster skulle locka hit en sån här guldklimp. Hon verkar vara en väldigt ledsen människa. Och hennes vänner i församlingen verkar inte heller vara så glada. Särskilt Anna-Karin som ville att jag skulle komma och hälsa på henne när hennes man inte var hemma. Kanske hade det gjort henne gladare. Det tror jag säkert. Deras män har definitivt inte samma repertoar som du. De saknar både skallra, örter och fysik för det. Kom nu, just nu tror jag är trettio år yngre och på bor på en varmare, befolkad plats, fortsätt att få mig att tro det! Sommaren gick och nätterna blev hastigt mörkare. Nuru blev bjuden på surströmming, men kunde inte riktigt förstå finessen. Kräftorna, däremot, åt han med samma goda aptit som han visade resten av livet. Tidigt på kvällarna hade han vanligen ett lugnt och trevande samlag med Eva på hennes smala säng. Missionärsställningen. Eva var kvällstrött och efter en försiktig orgasm och en utförlig skuldtyngd aftonbön, brukade hon somna som en sten. Sedan träffade Nuru Farfar, Helena och Marie-Louise i vedbon och diskuterade livet över ett glas hembränt. Vad som var förr i Ländträsk hade mycket likhet med hur det är nu i Nurus hemby. Intressant. Därefter gick han och Marie-Louise hem till henne och diskuterade andliga ting innan de hoppade i säng och knullade som kaniner. Det hela var något utmattande, men som Nuru var ung och frisk gick allt bra. Farfar och Helena blev oftast kvar i halvskymningen i vedbon. Ska vi ha en till? Ja, varför inte... Jag undrar hur det här gick till egentligen. Det var ju jag som skulle ha en karl. Jaja, inget går som man tror. Har jag berättat om Elsa, min fru? Inte så mycket, jag vet bara att hon har funnits. Jo, det var vintern nittonhundraförtisju. Inte lika kall som krigsvintrarna, men det var ändå så kallt att kvicksilvret inte nådde upp till nedersta strecket på termometern... På förmiddagarna var Nuru ensam eftersom Eva var på jobbet. Nuru brukade sova länge, äta frukost och sedan ta en promenad. Han förstod det där med promenaderna nu, det fanns ju inget annat att göra. Att sitta Sidan 18
still vid köksbordet gjorde honom rastlös, det upptäckte han redan första dan. Han frös inte lika mycket heller, trots att det blivit ännu kallare sen han kom hit. Det fanns en klarhet i luften som han aldrig hade sett hemma. Det luktade terpentin från barrträden. Gick man upp på berget en bit bort kunde man se ut över landskapet, mest träd och sjöar, men också en del övergivna hus. Nuru antog att husen tidigare hade tillhört byn men blivit övergivna vid någon okänd katastrof. De var utan undantag olåsta och han kunde gå in i dem och titta på gamla dammiga byråar, gammalt husgeråd och fotogenlampor. Det mesta såg ut att ha blivit övergivet i en hast. I en del lampor var det till och med fotogen kvar. En dag gick han sin vanliga runda, när han såg att det lyste i ett av husen. Underligt. Han gick in och där satt Helena vid bordet vid den tända lampan. Fang låg på golvet bredvid, men lyfte bara på huvudet och gjorde några pliktskyldiga slag med svansen när Nuru kom in. Hej Helena! Hej Nuru, vad tycker du om Farfars barndomshem? Jaså, är det här han är född? Ja, i kammaren här innanför. De var tolv syskon, nio av dem överlevde till vuxen ålder, men nu är det bara Farfar kvar. Han var näst yngst. Hårda liv på den gamla goda tiden. Tänk på det när du hör hans berättelser. Nuru gick in i kammaren och såg att någon hade sopat och dammat sen han var där sist. Nytt överkast på sängen. Hur har du det här hos oss? Det är roligt. Kanske inte som jag föreställde mig hemma i Mombasa, men det är roligt. Det konstigaste är att det är så lite människor överallt. Så tomt. Landskapet är tomt, husen är tomma. Och jag känner mig som en liten mus vilse under stråna i ett jättestort sädesfält när jag går runt i skogen. Är Eva snäll med dig då, hon kan vara lite bestämd av sig? Och träffades ni verkligen genom någon församling? Nej, jag går i kyrkan hemma, ibland, men jag tillhör inte någon församling på det sättet som Eva gör det. Jag svarade på en massa annonser på internet. Jag skickade bild. Det var inte många som skrev tillbaka, men Eva gjorde det. De satt på sängkanten i kammaren i Farfars barndomshem. Solen lyste utanför, men skymdes av skogen så det blev skumt i hörnena. Helena böjde sig fram och gav Nuru en ordentlig kyss, innan hon välte Sidan 19
ner honom på det nytvättade överkastet och satte sig grensle över hans mage. Här kommer du, super med Farfar och knullar mina båda systrar, en skam är vad det är! Vad har du tänkt att göra med mig då? Hon löste upp sin långa fläta och skakade på huvudet. När håret var löst knäppte hon upp sin rutiga arbetsskjorta och satt där barbröstad och glänsande. Hon fortsatte med knapparna i Nurus skjorta och betraktade hans axlar och platta mage. Nuru låg stilla på rygg och log. Precis vad du vill! Sidan 20