Gunilla Byrman Institutionen för humaniora Växjö universitet Gunilla.byrman@vxu.se Balladernas lexikogrammatik och stil Balladspråket framtonar som enkelt, kortfattat och episkt (jfr Jansson 1999:21). Med utgångspunkt i Sveriges medeltida ballader och George Stephens manuskriptsamling i Växjö vill jag belysa kopplingen mellan syntaktiska och lexikala drag och andra genredrag i balladerna. I studien tar jag också hänsyn till meter, rim och melodi. Undersökningen av de lexikogrammatiska dragen syntax och ordval kopplar jag till en diskussion om muntlighet och skriftlighet (se Huldén 1983:126). Studien visar att balladerna i mångt och mycket har talspråkssyntax, det vill säga småord, vanliga ord, korta fundament och meningar samt få bisatser. Det föreligger ofta inversion när dramatiken i handlingsförloppet ökar. Detta kan inte kopplas till dramatisk förändring i melodin, eftersom den antas vara densamma i varje vers, men möjligen till emfas, styrka och frasering i framförandet. Balladernas ordförråd är konkret och lapidariskt, och verbprocesserna är handlingsinriktade och beskriver sällan inre mentala processer, även om dessa finns under textytan. Detta skapar kreativa luckor i texten, som mottagaren genom inferenser måste fylla i. Just dessa egenskaper hos ordförrådet skapar spänning genom att engagera mottagaren i händelseförloppet (jfr Iser 1985). Dessa drag i lexikogrammatiken gör balladspråket till ett sångspråk som är lätt att memorera och därför väl anpassat till muntlig tradition (Byrman 2008:308). Källor Byrman, Gunilla (2008). Nyfyndet Osteknoppen språk, innehåll och tolkning, En värld för sig själv. Nya studier i medeltida ballader, red. Gunilla Byrman. Växjö, Växjö University Press. Iser, Wolfgang (1985). Textens appellstruktur. I Läsningar: om litteraturen och läsaren, red. Jan Thavenius & Bengt Lewan. Stockholm, Akademilitteratur. Jansson, Sven-Bertil (1999). Den levande balladen. Medeltida ballad i svensk tradition. Stockholm, Prisma. Sveriges medeltida ballader (1983 2001). Band 1 5, utgivna av Svenskt Visarkiv, red. Bengt R. Jonsson, Margareta Jersild & Sven-Bertil Jansson. Stockholm, Svenskt Visarkiv.
Förslag till riktlinjer för en processinriktad arbetsmetod för att hantera balladmelodier Karin Eriksson Balladforskningen utgår i hög utsträckning ifrån studiet av balladtexter, vilket inte minst märks genom att indelningen i olika balladtyper tar sin utgångspunkt i just texterna. Flera studier av olika aspekter av balladmelodier har dock gjorts på de melodier som texterna har sjungits till. Även melodistudier inom andra visgenrer är i flera fall relevanta när man studerar balladmelodirepertoaren, inte minst för att samma melodier ofta återkommer inom olika genrer. Studiet av balladmelodier är naturligtvis beroende av att det finns ett källmaterial att studera. Förekomsten av melodiuppteckningar innan ljudupptagningar blev möjliga har emellertid till stor utsträckning varit beroende av vem som gjort uppteckningarna, om han/hon haft kunskaper om att teckna upp melodier och dessutom haft intresse av att göra detta. Den enskilda upptecknarens kunskaper i att skriva noter har också i hög utsträckning påverkat resultatet, liksom om och hur uppteckningen har redigerats efter dokumentationstillfället. Om melodin till en enskild ballad har bevarats och i vilket skick uppteckningen är i är med andra ord beroende av vem som gjort uppteckningen och dennes syfte med dokumentationen. Från det att inspelningsapparatur i högre utsträckning började användas för att dokumentera sångtraditioner, har vi desto fler dokumentationer med såväl balladtext och -melodi. Det ökar naturligtvis möjligheterna till att studera balladtexten, balladmelodin och de båda tillsammans som en enhet. Något som i dag står klart efter flera decennier av ljudande dokumentation är att enskilda balladsångare inte har ett statiskt förhållande till den repertoar som de sjunger. Det är också tydligt att det fortfarande sker en förändring av hur ballader framförs, som påverkats av flera faktorer där bland annat fonogramutgivningar av ballader är en av dem. Det finns med andra ord ett behov av att arbeta med balladmelodier på ett sätt som tar hänsyn till hur de förändras och används under längre tidsperioder, men som också tar hänsyn till vem som har dokumenterat dem och den betydelse det har för varje enskild dokumentation oavsett om den är skriftlig eller ljudande. Det är önskvärt att en sådan arbetsmetod, eller kanske snarare analysmetod, kan studera den enskilda balladversionen insatt i en större kontext och att den öppnar upp för möjligheten att som ett resultat kunna beskriva den förändringsprocess som enskilda balladvarianter genomgår/har genomgått. Syftet med den här presentationen är att skissera en sådan arbetsmetod. Presentationen kommer att utgå från en grov sammanfattning av tidigare forskning på balladmelodier och andra visgenrers melodier och därefter presentera ett förslag på hur en sådan arbetsmetod kan se ut och vilka delar som kan ingå i den. Frågor som jag vill diskutera vidare i samband med presentationen är: Går det överhuvudtaget att arbeta fram en sådan metod? Vad är nyttan av den? Vad är fallgroparna?
Harpe-vise Ingrid Gjertsen Med utgangspunkt i balladen om de to søstrene, eller Horpa, vil jeg se på framføringsmåte hos et utvalg utøvere fra Norge. Utøverne representerer et tidsspenn på rundt 50 år, fra midten av 1900-tallet til i dag. Hovedanliggendet mitt er å se på sanguttrykk i tradisjonell sang som en type tekstnær måte å synge på. Denne balladen har et dramatisk innhold, slik skiller den seg ikke vesentlig ut fra andre ballader. Jeg ønsker å vise noe av sanguttrykk ved å se spesielt på forholdet mellom tekst og musikk. Her blir flere aspekter tatt opp, som bl.a. - type dramatikk, forholdet mellom dramatikk i tekst og sanguttrykk - sangutøvingens forhold til ord og teksstavelser - har teksten innvirkning på det rytmiske i sangen? - variasjon utøverne imellom
Varför upptecknades så många ballader i Småland? En översikt över det svenska balladmaterialet Magnus Gustafsson I Sveriges Medeltida Ballader (SMB) redovisas sammantaget 5 139 ballader. Närmare fjärdedelen av visorna är upptecknade i de svenskspråkiga delarna av landskapen Österbotten, Nyland, Åboland och Åland i Finland. Beteckningen Sveriges medeltida ballader kan alltså diskuteras. Merparten av balladerna i de svenska landskapen är upptecknade i Småland, Östergötland, Skåne och Västergötland. Till de mera balladtäta landskapen hör också Södermanland och Uppland. Fördelningen på landskap i SMB återspeglar naturligtvis i första hand i vilka områden som de mest omfattande insamlingsansträngningarna gjorts och därmed mindre om en utbredd och levande sångtradition. Med utgångspunkt från det totala antalet ballader i SMB kan man påvisa en del tydliga historiska skillnader knutna till insamling och proveniens. De äldsta bevarade och mer omfattande samlingarna härrör från 1600-talet och dessa är huvudsakligen upptecknade i Småland och Västergötland. Antalet proveniensanknutna samlingar från 1700-talet är mycket begränsat. De ballader som finns bevarade från detta århundrade återfinns i huvudsak i skillingtrycken. Fram till 1800-talets mitt företogs de mest omfattande insamlingarna i Småland och Östergötland. Mot slutet av 1800-talet sker en allt tydligare regionalisering av balladupptecknandet en utveckling som äger rum i ljuset av den framväxande landsmålsrörelsen. I samband med detta kan man se en märkbar förskjutning från de tidigare dominerande landskapen Småland och Östergötland till nya och mer jungfruliga jaktmarker för balladsamlarna. Det mer regionaliserade uppteckningsarbetet i slutet av 1800-talet utgjorde också ett ideologiskt fundament för det stora insamlingsarbete som ägde rum i de svenskspråkiga områdena i Finland. Under 1900-talet spreds balladupptecknandet alltmer jämnt över hela Sverige. Inte minst hamnade många ballader, ofta inskickade av privatpersoner via s.k. frågelistor, i Nordiska museets och landsmålsarkivens samlingar. En mera allmän spridning på landskapen kan också noteras bland Sveriges Radios och Svenskt Visarkivs dokumentationsinspelningar från 1950-talet och framåt. Trots denna mera allmänna spridning är märkbart få ballader dokumenterade norr om Dalälven. Särskilt anmärkningsvärt blir detta om man jämför de svenska och finlandssvenska landskapen på båda sidor om Bottenhavet och Bottenviken. Till de ursprungliga planerna inför utgivningen av Sveriges Medeltida Ballader hörde att komplettera de fem inledande banden (i sju delar) med tre kommentarband och ett register- och supplementband. Det mesta tyder på att dessa planer inte kommer att realiseras inom den närmaste framtiden. I mitt föredrag kommer jag att redovisa en enkel översikt över innehållet med inriktning på typ och proveniens. Samtidigt presenteras en motsvarande genomgång av balladerna i George Stephens manuskriptsamling (GSMS).
Kædedans i Danmark Lene Halskov Hansen Kilderne om kædedans i Danmark er få, men mange nok til at give os et indblik i en levende og livlig kædedanstradition, danset til såvel musik som sang, og begge dele samtidigt. Kendskabet til disse kilder er så godt som ikke eksisterende i den danske befolkning i dag. De sidste kædedanstrin i ubrudt tradition blev trådt til skæmteviser i begyndelsen af 1900-tallet på den lille ø Mandø udfor den jyske vestkyst. Folk på naboøen syntes det så ud som om herrerne med knæene sparkede damerne i enden. Inde på fastlandet dansede man ved brylluper i en lang kæde, med musikken i spidsen, hen til nabogården, ud og ind af alle rummene, og tilbage igen til bryllupsgården med de samme grundtrin som vi kender fra bl.a. den færøske kvaddans. I lyset af disse to danske kædedanse vil jeg tage ældre kilder op som er langt mindre gennemskuelige, som f.eks. dans omkring kisten ved vågenætter, dans på kirkegårde og dans til pibe og tromme i kirkerne. Som afslutning vil jeg fremlægge nogle betragtninger om kædedansen i dag; om at hente en forsvunden kædedanstradition fra arkiverne og ud på dansegulvet. Hvordan gør man, hvad fungerer og hvad fungerer ikke?
Kædedans fra arkiv til dansegulvet Lene Halskov Hansen Hvad gør man når man gerne vil have liv i en kædedans der forsvandt for 100 år siden? En praktisk indføring i nogle arbejdsmetoder der handler om at få liv i trinene og hele kroppen. Hvordan hænger balladen som fortælling sammen med danserytmen?
Får man göra så här? Carin Kjellman Carin Kjellman sångerska i stilbildande "Folk & Rackare" berättar om sitt och gruppens sätt att konstnärligt bearbeta och arrangera traditionsmaterial för scen och skiva. Gärna i dialog med publiken!
Balladen som forskningshistorie og som intermedial kunstform, belyst ved to cases Sigurd Kværndrup I min forelæsning sætter jeg tre emner på dagsordenen: Balladeforskningens udvikling, kunstformens intermedialitet i forhold hertil og endelig to eksempler på intermediale studier: et middelalderligt om balladens forlæg i en feminin billedverden, og et moderne om visen Herr Töres döttrar, som er forlægget for Ingmar Bergmanns film Jungfrukällan fra 1960. Den internationale balladeforskning har udviklet sig parallelt med folkloristikken, som har været igennem fire paradigmeskift. I 1800-tallets midte kom den ægte balladetekst i fokus (DgF), men stadigvæk med et efterslæb fra den romantiske tid: balladen regnedes for en gammel, men uddøende kunstform, som især holdtes i live af de lærdes sværmeri for det oprindelige, for den naturgroede urtekst og for ægte folkekunst. I Det tyvende Århundredes første halvdel blev balladen oplevet som en levende kunstform, og det tekstlige paradigme blev især i USA set som led i en lang og kompliceret dynamisk proces; folkemusikken fik så småt en renæssance og melodistudiet kom i fokus. Fra 1960 erne indtog den oral-formulariske teori og performancestudiet scenen. Vor tids paradigme er dels centreret om selve tekstualiseringen af oralt fremførte tekster og traditioner, bl.a. ved hjælp af elektroniske medier og IKT, dels om balladens karakter af intermedial kunstform. Begge sider er med i balladestudierne ved Växjö Universitet, jeg skal præsentere det intermediale. Det intermediale aspekt betyder for det første at balladen må forstås som en musikalsk kunstform, der forener tekst og musik med kordans (i ældre tid på Færøerne og Balkan stadigvæk). Det fortællemæssige udgangspunkt kan være et fjerde medie, nemlig den feminine billedverden som kendes fragmentarisk fra middelalderens vævede tæpper, vægmalerier og broderi. Det enkelte ballade-kunstværk må for det andet rekonstrueres som performance med anvendelse af en virtuel performance arena for at blive forstået; i en del ballader kan man dog se denne antydet i omkvæd, stevstammer, meloditype og til tider i handlingen. Dette gælder for begge de ballader som jeg behandler, nemlig den nyfundne Liten Kerstins sömm (Växjö) og den vidt udbredte ballade Herr Töres döttrar. Til slut skal vi se hvordan Ingmar Bergmann i sit tidlige værk er dybt inspireret af balladens middelalderlige fortællemåde, men også af et førkristent verdensbillede.
Hedenhös. Fem anskuelser af det fremmede og den anden verden Sigurd Kværndrup Mit paper präsenterer Gunnar Olof Hyltén-Cavallius etnografiske hovedverk Wärend och Wirdarne (1864 1868). Med den som baggrund udleder jeg fem forskellige syn på eller anskuelser af den anden verden. Disse anskuelser har väret virksomme som tolkninger af en naturmytisk virkelighed, som også danner baggrund for mange ballader, der iscenesätter et möde mellem mennesker og troll eller andre vätter. Jeg viser hvor forskelligt man har opfattet denne naturmytiske virkelighed i äldre tid og giver analytiske eksempler fra Växjö-samlingen på at balladerne også har ganske forskellige måder at fremstille og tolke det fremmede, på näcken.
Ballader i en svensk skolsångbok från 1864 Boel Lindberg År 1864 utgav Abr. Lundquists Musikhandel i Stockholm sångboken 108 en- och två-stämmiga choraler, folkvisor m.m. Progressivt ordnade att jemte tonträffningen, användas i lementar-läroverk och folkskolor. I denna har inte mindre än 14 medeltida ballader medtagits. Varje visa återges med en melodi och texten till första strofen. Tre av visorna presenteras i våstämmig sättning. Det saknas helt uppgifter om vem som svarat för urvalet i liksom vem som arrangerat de tvåstämmiga sättningar som finns för totalt 31 av sångbokens 108 sånger. Följande ballader finns med i urvalet: Elfqvinnan och Herr Olof Sven i Rosengård Pröfningen Liten Kerstin Riddaren Bryning S:t Staffans visa Den lilla Båtsman Karin liten Qvarnpiga Hertig Silfverdal Herren Båld Magdalena Ramunder (tvåstämmig sättning) De Sju Röfrarne (tvåstämmig sättning) Korpen och Räfven (tvåstämmig sättning) I mitt föredrag diskuterar jag vilka källor som utgivaren sannolikt använt samt vilken betydelse denna publicering av både melodi och text till balladerna kan ha haft för senare radering av dem i såväl muntlig som skriftlig form.
Medeltida ballader i svensk romsk resandetradition Marie Länne Persson Vår instrumentala och vokala folkmusikskatt har burits och vårdats av en lång rad traditionsbärare. Många är identifierade och namngivna som allmogens spelmän och sångare, som klockare och stadsmusikanter. Men vilken roll spelar musikanter och traditionsbärare ur rommanifolket, när det gällde att vårda och sprida repertoar från ort till ort? Exempel på romska resande släkter är familjerna Brolin och Jularbo (fiol och dragspel). Och hur är det inom den vokala folkmusiken? Vi vet att berättande visor på svenska, rommani eller blandat svenska och rommani är viktiga i resandetraditionen. Ändå finns mycket få traditionsbärare som är identifierade som romsk resande. Sålunda är rommanikulturen osynlig i vår folkmusikhistoria, och de romska resande har berövats sin plats och funktion i vårt kulturarv. Vi som sysslar med folklig vokal och instrumental musik är ofta tämligen omedvetna om att vårt samhälle har varit mångkulturellt i flera hundra år! Med stöd från Kulturrådets Nationella minoriteters språk och kultur har ett samarbete påbörjats mellan den romsk resande sångaren och traditionsbäraren Ralf Novak Rosengren och folkmusikern och traditionsbäraren av sydsvensk folkmusik Marie Länne Persson. Syftet med samarbetet är ett möte mellan svensk allmogemusik och romsk resandemusik samt hitta beröringspunkter dem emellan. Målet är att tillsammans med Sågskära musikaliskt gestalta resultatet på skiva och med konserer. Samarbetspartners är Svensk Visarkiv, Smålands Musikarkiv och RFOD. En unik mötesplats för de båda musikkulturerna har varit Jönköpings Allmogemarknad 2006 och 2007 (inslag i Folke P2 den 16/9-07). Det tog inte många minuter av det nystartade samarbetet mellan rommani- och allmogemusiktradition förrän en tydlig beröringsyta uppenbarade sig: medeltida ballader. De långa berättande visorna har vårdats ömt inom rommanitraditionen och spelat en viktig roll vid familjesammankomster, en tradition som tyvärr håller på att dö ut. Men flera riddarvisor, kämparvisor, visor om kärlek men också fängelsevisor och vandringsvisor lever som resandevisor än i dag. Från våra båda infallsvinklar har vi flera ballader gemensamma, men i olika varianter och melodier. Vi tror att vi med våra olika perspektiv, kontakter och sökvägar ska kunna hjälpas åt att söka upp och identifiera repertoar och traditionsbärare och på så sätt synliggöra rommanikulturens plats i vår folkmusikaliska historia. På seminariet kommer vi att presentera lite av vad vi hittills funnit, presentera balladvarianter, ballader som vi ej identifierat, sammanhang och framförandepraxis samt också ge ett par musikaliska exempel på vårt samarbete. Det skulle också vara av stort värde för vårt projekt att få ventilera frågeställningar och idéer med besökarna på Nordiskt Balladmöte!
"Det går så lutigt i leken an..." Marie Länne Persson Att berätta en spännande historia, att sjunga med bibehållen intensitet genom alla verser, att hitta sitt textminne, att dansa, att leka, att få det att svänga Balladen ger oss många utmaningar och i denna workshop bollar vi lekfullt med dem alla! Ledaren, Marie Länne Persson, är balladsångerska, folkmusiker, teatermusiker, kompositör, rytmikpedagog, m.m. Hon har arbetat med ballader i sång och dans samt i musik-, berättar- och teatergestaltning i många år. Marie har upptäckt ballad-koden och andra trick som hon förbehållslöst delar med sig av till workshopsdeltagarna. Tag med skor att dans i och sång- och dansvänliga kläder!
Dansk Folkemindesamlings indspilning af ballader på valser 1907-1947 Svend Nielsen I Dansk Folkemindesamlings arkiv findes idag omkring 1000 valser med lydoptagelser, næsten alle med traditionel sang fra Danmark Færøerne og Grønland. Af dem er lidt mere end 300 valser indspillet i Danmark i perioden 1907 til 1947, først og fremmest ved folkemusikforskeren Hakon Grüner Nielsen, og ved den australske komponist og pianist Percy Grainger, begge havde de i mange tilfælde folkemindesamleren Evald Tang Kristensen med som vejviser og mellemmand til meddelerne. I overensstemmelse med datidens interesse for det det ældste var det primært DgF-viser og skæmteviser man interesserede sig for og optog. Jeg arbejder for øjeblikket med forberedelser til at udgive et fyldigt udvalg af disse danske valseoptagelser. Det skal ske enten i form af 2-3 CD'er eller ved at lægge dem på nettet. Projektet omfatter såvel problematikken vedrørende overførslen af lyden fra valse til digetalmedie, fjernelse af støj via filtre og endelig en udvælgelse af de bedste optagelser. I foredraget vil jeg forsøge at redegøre for valse-indsamlinges forløb og udvikling, fortælle om udgivesesprojektet og give nogle prøver på valseoptagelser med ballader.
Balladdans på 2000-talet Mats Nilsson En del av mitt inlägg kommer att ta avstamp i det symposium på temat Balladdans i Norden som hölls i Stockholm i november 2007, en andra del i mina egna erfarenheter av dans i alla dess former, både som dansare och som etnolog. Utifrån frågor om vad balladdans är i förhållande till exempelvis sångdans, sånglek, långdans, kördans, dansbandsdans och karokee vill jag fortsätta diskutera frågor kring balladans på 2000-talet. Är ballad möjligt på 2000-talet? I vilken form då? Och om det dansas och sjungs ballader idag, vilka är då likheterna och skillnaderna med äldre former? Jag kan ana en kanon som har skapats genom åren, av både forskare och utövare, men som kanske bara är halva sanningen. För mig går det uppenbart att skilja på två parallella traderingar som har med ballad att göra. Dels har vi en kunskap som handlar om texter, noter och steg, dels en som handlar om att kunna sätta ihop dessa till ett sjungande och dansande i samtiden. När blir då en ballad en ballad? När texten, narrativet, har en viss utforming, eller när denna text uformas på ett visst sätt i ett musikaliskt flöde? Eller när den sjungna texten av sångarna görs till rörelser, dans? Ordet ballad har trots allt ett visst språkligt samband med balare, bal och balett Strider kring terminologin är egentligen inget som intresserar mig- Ändå undrar jag ibland vem som skapar och varför det skapas en bestämd avgränsing av vad som är ballad? Varför blir det viktigt, och varför har, som jag ser det, texten tolkningsföreträde framför dansandet och sjungandet? Mitt inlägg kommer att beröra dessa frågor och försöka binda ihop dem.
Vad är egentligen en medeltida ballad? Tommy Olofsson Min föresats är att kritiskt diskutera de kännetecken på en medeltida ballad som presenteras i förordet till The Types of the Scandinavian Medieval Ballad (1978) att därvid försöka argumentera för att Käringen på barnsöl bör räknas som en medeltida svensk ballad, utan att undanhålla de skäl som talar emot en sådan bedömning. Ett skäl som talar för min bedömning att Käringen på barnsöl väl borde kunna inordnas bland balladerna, så som görs i Danmark, är onekligen att ett av de kriterier som formuleras i TSB, nämligen det att visan måste ha tillkommit före 1520, före reformationen, helt enkelt är oanvändbart eller i varje fall ordentligt slirigt, eftersom vi inom Skandinavien inte har en endaste uppteckning av en medeltida ballad före det årtalet, något som i sin tur betyder att ett av de tre kriterier som etableras i TSB helt enkelt måste falla. Vad som återstår är formella kriterier. Är dessa verkligen tillförlitliga? Min mening är den att själva motivet och den burleska gestaltningen av detta är vad som talar för att Käringen på barnsöl inte bara är en ballad och en skämtballad utan dessutom en visa som mycket väl kan ha ett medeltida ursprung. Att argumentera emot är rimligen besvärligt, för det innebär att man måste mobilisera andra sakskäl än de ahistoriskt strikta kriterier som av huvudsakligen pragmatiska skäl etableras i TSB. Man måste, efter att ha visat tillbörlig respekt för den ortodoxisträvan som styr den närmast aristoteliskt utformade katalogen över skandinaviska medeltida ballader, helt enkelt kasta in en smula gammaldags bondförnuft för att flytta en aning på hank och stör inom beskrivningen av den medeltida balladen som en mer eller mindre enhetlig genre. Föredraget ska förhoppningsvis kunna leda till en diskussion om de grundläggande kriterier som gäller för vad som är en medeltida ballad och vad som inte är det.
Færøerne og den færøske dans en rejse gennem tiden Andrea Susanne Opielka Den færøske dans er en af de ældste dansetraditioner i Europa, den rækker helt tilbage til middelalderen og har sine roder i Frankrig. Men selv om denne kædedans med sine lange, sungne ballader og sin enkelt, stadig gentaget dansetrin virker meget gammeldags, har den alligevel forandret sig igen og igen i løbet af de sidste århundreder, akkurat som miljøet og konteksten, som den blev danset i. Ældre færinger fortæller ofte, at dansetraditionen i dag slet ikke ligner den, som de har oplevet i deres ungdom og de siger samtidigt, at det var en stor skam. Den nuværende færøske dans er altså ikke en ubrudt fortsættelse af en ældgammel middelalderlig tradition, men resultatet af talrige indflydelser og udviklinger. Foredraget tager på en rejse gennem tiden og tematiserer variationsrigdommen, som den færøske dans har gennemlevet i løbet af de sidste århundreder. Der vises for eksempel, at man ikke altid har brugt færøske ballader (kvæði) til dansen, at man har kendt mange andre danseformer end kædedansen på Færøerne og at varianterne i balladeteksterne og melodierne har været meget større før i tiden end de er i dag. En anden vigtig aspekt er den færøske dansens betydning for samfundet, som også har forandret sig meget i løbet af tiden. Ved hjælp af forskellige eksempler af forskellige områder gør foredraget tydeligt, hvordan den færøske dans kunne efterhånden blive akkurat til det fænomen, som det er i dag.
Re-making af en folkevise Vibeke A. Pedersen 1800-tallet er århundredet, hvor den helt store danske indsamling af ballader eller folkeviser, som de stadig oftest kaldes i Danmark finder sted. Svend Grundtvig påbegynder udgivelsen af Danmarks gamle Folkeviser (1856-1976), der er verdens første videnskabelige udgave; og samtidig ser mange mere eller mindre bearbejdede viseudgaver dagens lys. Komponister som Weyse normaliserer de mere varierede, uskolede og folkelige melodier. Men sideløbende hermed foregår også en refortolkning af balladerne, idet deres temaer og personkredse danner grundlag for gendigtninger inden for mange genrer (roman, novelle, digt, (musik)drama, ballet). Det er lidt paradoksalt, at samtidig med, at romantikken dyrker det folkelige og det oprindelige, finder der en sådan forfinelse eller finkulturelgørelse sted. I 2008 går jeg i gang med et større arbejde, der vil søge at belyse disse re-makes af folkeviserne (ca. 100 forskellige i Danmark) ud fra forskellige indfaldsvinkler: 1) ud fra en idé om, at folkevisegendigtningerne spiller en rolle i den nation building, der styrkes i løbet af 1800-tallet, ses på gendigtningernes forhold til det at være dansk/nordisk; 2) gendigtningerne analyseres ud fra memory studies -teorier; 3) hvad sker der, når en oprindelig mundtlig genre bliver (fin)litterær ; 4) inddragelse af de samtidige metaovervejelser over folkevisegenren, der fx finder sted i forord til de enkelte værker og i den samtidige litterære kritik. Mit foredrag tager sit udgangspunkt i en enkelt middelalderballade og viser, hvordan det balladeske transformeres i forskellige gendigtninger af samme grundtekst, og ser på, om samtidige historiske begivenheder evt. kan være en udløsende faktor for de enkelte gendigtninger. Der kan stilles spørgsmål som: Hvordan bliver publikum overhovedet klar over, at der tale om en folkevisebearbejdning? Hvordan bruges folkeviseelementerne? Hvad opnår kunstneren (digteren, komponisten, koreografen) ved at bruge en folkevise som inspirator/stof/grundlag?
Förslag, efterslag eller påslag? Melodisk variation i balladsång Susanne Rosenberg Hur kan man lära sig att variera balladmelodier och texter i stunden att improvisera i det lilla? Hur kan vi lära oss att sjunga mer varierat och få en lång balladmelodi att bli till just när den sjungs? Idag tenderar vi att göra melodierna i en ballad ganska lika från vers till vers och vi är dessutom skolade i att sjunga unisont och inte variera oss individuellt när vi sjunger tillsammans. Ibland kanske vi varierar texterna och lånar motiv, melodier och historier från olika balladvarianter för att göra balladerna intressanta och spännande att sjunga. Men hur kan vi förutom detta använda oss av de små detaljer som melodisk variation och improvisation i stunden kan skapa? I denna workshop/ praktiska föreläsning får vi tillsammans med Susanne Rosenberg sjunga ballader och prova på några olika metoder för att medvetet jobba med små variationer och improvisation. Vi får prova olika verktyg för att utöka förmågan att variera sig melodiskt i stunden med hjälp av t.ex. förslag, efterslag, utsmyckningar, ansatser, utökande av verser och textlig variation. Vi arbetar med några ballader tillsammans och jobbar framförallt med den melodiska och textliga aspekten av balladen och inte så mycket med själva dansvisan. Inga förkunskaper krävs bara ett nyfiket intresse för vad dessa små detaljer kan göra för sjungandet av ballader!
Balladspår i modern svensk litteratur Ally Schrevelius Syftet med denna studie är att undersöka förekomsten av medeltida ballader som intertextuella koder i modern svensk litteratur, här representerad av August Strindberg, Erik Axel Karlfeldt, Kerstin Ekman och Katarina Frostenson. Det är kända författare från skilda epoker, alltifrån "det moderna genombrottet" på 1880-talet till nutida postmodernism. Min avsikt är att påvisa deras dragning till medeltida balladdiktning och deras olika sätt att använda form, språk och stil ur denna gamla diktkonst, både i lyrik, prosa och dramatik, explicit såväl som implicit.
Kroppen som musikk Noen kommentarer til balladetypen Den talende strengelek (TSB A 38) Ingrid Skjerdal Balladetypen Den talende strengelek, De to søstrene eller Harpa (TSB A 38) fins i en mengde varianter i Norden og på de britiske øyer. Et sentralt motiv er ombyggingen av et kvinnelik til et strengeinstrument, hovedsakelig harpe eller fele. Ombyggingen blir i balladen presentert i form av en rekke analogier mellom kroppen og instrumentet, disse opprettes ved sammenlikning (metaforisk), nærhet (metonymisk) og ved klanglikhet (rim, assonans). Innlegget vil diskutere forvandlingen i lys av middelaldersk musikkteori, der særlig den senantikke filosofen Boethius står sentralt. Hans teorier om /Musica humana/ forklarer kroppens proporsjoner, sjelens sammensetning, forholdet mellom det indre og det ytre i mennesket og menneskets forhold til verden omkring seg i musikalske termer. Teoriene om kroppens og sfærenes musikk holder stand lenge og er fortsatt innfelt i dagligdagse talemåter. Jeg vil i mitt foredrag diskutere hvilke forestillinger de ulike variantene av denne balladetypen formidler når det gjelder menneskekroppens harmoni med seg selv og verden. Kroppsskildringen i de mange variantene spenner fra det ikoniske og abstrakte til det realistiske og makabre. Elementer som også varierer er hovedpersonens sosiale status, hvilket instrument den druknede forvandles til, hvem instrumentbyggeren er, og hvilke følger strengenes tale får. Denne variasjonen fører også med seg store forskjeller på tolkningsplan, og de ulike variantene av fortellingen rommer stor tematisk variasjon.
Frå munnleg tradisjon til tekst ei drøfting av språkform i den nordiske balladen. Olav Solberg Den nordiske balladen er i utgangspunktet ein munnleg genre. Likevel har den med jamne mellomrom blitt fest til papiret ikkje bare under romantikken på 1800-talet, da den mest storstilte innsamlinga av munnleg song- og forteljetradisjon skjedde, men også tidlegare. Det finst spor av balladen i Eufemiavisene som den norske dronning Eufemia fekk i stand tidleg på 1300-talet. På 1500-talet var ein i danske og svenske adelskrinsar opptatt av å samle balladar og andre viser i poesibøker. I 1591 gav den danske historikaren Anders Sørensen Vedel ut It Hundrede vduaalde Danske Viser; denne boka fekk ein oppfølgjar om lag hundre år seinare med språkforskaren Peder Syvs Tohundrevisebok (1695). På dette tidspunktet var systematisk balladeinnsamling i gang også på Island, der presten Gissur Sveinsson etter alt å dømme var inspirert av Vedels innsats i Danmark. Når munnleg dikting som for eksempel den nordiske balladen blir overført frå munnleg og flyktig tradisjon til tekst, må nedskrivarane, og i neste instans den som trykker teksten, velje språkform. Dette kan kanskje synast som ein enkel prosess, men er det ikkje. For språket i den skrivne/trykte teksten vil spegle av, og vere eit uttrykk for, ikkje bare individuelle, men også kulturpolitiske holdningar i samtida. Ikkje minst har balladen blitt brukt til nasjonsbyggingsformål. Desse holdningane har sjølvsagt variert ein heil del i den nordiske balladens historie, og har dessutan gitt seg ulike utslag i dei nordiske landa. I foredraget mitt vil eg drøfte denne problemstillinga, dvs. språkform i den nordiske balladen.
Runevisor om runor och ballader Per Stille I de östnordiska balladerna finns ett begränsat antal motiv där runor ingår. Det vanligaste är att man kastar runor för att uppväcka en kvinnas kärlek. Flera av dessa ballader med runmotiv återfinns i det tidigaste skiktet av uppteckningar. Frågan man kan ställa sig är på sätt vilket dessa motiv förhåller sig till en faktisk runanvändning. Över stora delar av Skandinavien har under sen medeltid och tidig nyare tid runorna upphört att användas som skriftsystem. Bruket av runor är i framför allt östra Sverige levande i kalendersammanhang där runorna utmärker gyllentalsraden på runstavarna. De rim som knyts till dessa runor tyder på att de också kunnat användas prognostiskt. Att man haft föreställningar om att runor har kunnat användas magiskt ger Olaus Magnus exempel på i berättelsen om Gilbertil och Kettil Runske. Det är dock högst osäkert om omnämnandet av runor i balladerna visar att balladbrukarna haft någon större kunskap om runraden eller dess användning.
Liten Karin och Sancta Katarina samma helgon men olika historier Karin Strinnholm Lagergren Legendvisorna i det medeltida balladmaterialet avspeglar en tid då den katolska trons helgon spelade en betydligt större roll än de gjort i efterreformatorisk tid. Ändå har ett antal av dessa helgon fortsatt in i vår tid att besjungas, kanske mest känd i Staffansvisornas form. I norra Italien finns under medeltiden en sångtradition som uppvisar många likheter med legendvisorna i lauda spirituale. Lauda spirituale, vilket kan översättas med andliga lovsånger, uppstod i tiggarordnarna dominikanerna och fransiskanernas spår och fick en enorm popularitet. Utmärkande för denna är att de sjöngs av alldeles vanliga stadsbor som slutit sig samman i speciella laudagillen. Bland sångarna fanns guldsmeder, handskmakare, lyktmakare etc. Man samlades till speciella laudagudstjänster där sångerna sjöngs av försångare och menighet. Idag finns framför allt två handskrifter från Florens resp Cortona bevarade samt ett antal fragment som kan berätta för oss om denna säregna sångtradition. I den då mycket populära ballataformen, dvs vers-refräng-vers, smiddes svängiga visor, förmodligen under påverkan från folkliga traditioner. Laudan är bland de första dokumenterade religiösa ickeliturgiska sångerna på folkspråk vi har bevarade. Sången kunde ackompanjeras av rebec, fiddla, luta, portativ, harpa men också starkblås. Det sistnämnda hyrdes in för de många processionerna utomhus som ingick i laudakulturen. Framför allt sjöng man om helgonen; somliga lokala, andra kända över hela den katolska kristenheten utifrån de helgonlegender som var i svang under medeltiden. Föredraget kommer främst att fokusera på hur helgonlegenderna berättades och jämföras med hur legendvisorna berättar om samma helgon. Vi kommer bla att möta Sankt Staffan, Sankt Göran, Maria Magdalena och Liten Karin i olika skepnader. Vad har man fokuserat på i respektive tradition? Vad har det haft för betydelse att legendvisorna aldrig framförts i en kyrklig kontext? Kan vi lära oss något om de medeltida balladerna genom att studera lauda sprituale och dess miljö? Föredraget kommer att illustreras med hjälp av riksspelmännen Erik Ask-Upmark och Anna Rynefors och under symposiet kommer en konsert att ges där trion under sitt ensemblenamn Falsobordone kommer att framföra ett program med musik ur de två traditionerna. Detta program har tidigare framförts bl a på Dubrovnik Early Music Festival 2007.
Ballader i skillingtryck Margareta Wallin Wiktorin Som konst- och bildvetare har jag sedan några år, till och från, intresserat mig för skillingtryck, denna lilla trycksak som från slutet av 1500-talet och fram till början av 1900-talet fungerade som ett medium för spridning av visor. Särskilt under 1800-talet var detta ett veritabelt massmedium, med stor folklig spridning. Visorna kunde vara nyhetsvisor, "Har ni hört den förskräckliga händelsen", mer eller mindre nyskrivna kärleksvisor, populära klassiska sånger eller kvarlevor från en äldre folklig sångrepertoar, t. ex. ballader. Skillingtrycken var ettbladstryck eller små häften, om 4, 8 eller 16 sidor, som presenterade texter till ett par, tre visor. De såldes för "1 skilling banco" på städernas gator och torg, på marknader över hela landet och av kringvandrande försäljare/musikanter. På framsidan förekom bilder och braskande texter som syftade till att locka köpare. Även inne i häftet kunde det finnas bilder, och de var gjorda i träsnitt/xylografi, den högtrycksteknik som passade så bra att kombinera med textpartiernas typtryck. Tryckstockarna av trä höll också för stort antal omtryck. Med inspiration från Ballad-projektet här i Växjö har jag börjat gå igenom George Stephens samling av skillingtryck. På Växjö länsbiblioteket finns både Stephens manuskriptsamling (GSMS) med bl.a. uppteckningar av medeltida ballader, samt en stor skillingtrycksamling som också tillhört honom, och som innehåller en del ballader, men det är endast skillingtrycksamlingen jag studerar. Mitt perspektiv på balladerna är den visuella och materiella formen för dessa visors skriftliga tradering och spridning. Jag fokuserar på kombinationen av text och bild, i form av typografi, vinjetter och illustrerande bilder, samt "lay-out",(d.v.s. utläggning och formgivning av texten), och sätter in trycken i ett historiskt estetiskt och trycktekniskt sammanhang. Att texterna dessutom var avsedda att sjungas, och därmed måste visa metrik och rytmik så väl som möjligt, är också en aspekt av mina studier. Detta är vad jag har för avsikt att berätta om på konferensen i mars 2008.
Færøsk dans Mads Andrias Winther Vi skal først starte med dansetrinene i kædedansen og derefter vil jeg give eksempler på kvad og viser, hvor deltagerne først skal lære omkvædene, og derefter deltage i dansen, hvor jeg synger for. Jeg vil selvfølgelig give eksempler på færøske kvad og viser, men da jeg ikke forventer at deltagerne forstår særlig meget færøsk, vil jeg kun tage nogle få vers. I den færøske dansetradition har man adopteret mange viser fra nabolandene, særlig de korte på kun 20-30 vers, og jeg har tænkt mig at tage en vise igennem, som min mor har lært mig, nemlig Ole Morske som er en smædevise om en mand fra Salten i Norge, og den vil de fleste skandinavisk-sprogede kunne forstå. Endelig er der en af de yngre viser som vi bruger til dansen, nemlig Sinclairs Vise, som ofte gør lykke hos nordmænd. Der bliver et indslag om memorering af danseviser, hvor deltagerne bliver sat til at memorere en del af Ole Morske mens de hviler sig. Hvis tiden tillader det vil jeg tage andre viser frem, f.eks. danske folkeviser, som er blevet brugt meget til kædedans på Færøerne. Hvis der er mere tid tilovers kan jeg eventuelt give en indføring i de såkaldte dansespil, hvor kædedansen i omkvædet bliver afbrudt af pardans på stedet, men dette kræver at deltagerne er nogenlunde lige mange kvinder og mænd, hvor kædedansen iøvrigt er helt uafhængig af køn, alder og eventuelle andre mærkværdigheder.
Så varliga genom lunden med henne. Åter-, om- och nyskapande i nutida och äldre balladsång. Ingrid Åkesson Medeltidsballader har haft en framträdande roll i svenska folkmusikmiljöer sedan folkmusikvågens början, och detta gäller även i den vokala våg som har rullat fram sedan 1980-talets slut. De två huvudsakliga kontexterna är dels skivinspelningar och konserter med lyssnande publik, dels kurser och visstugor med aktivt deltagande i sången, samt ibland med dans. Ballader kan gestaltas på mycket olika sätt i dessa skilda sammanhang. Balladernas dragningskraft verkar utgå från både handlingen, språket och melodierna. Innehållet är dramatiskt men i många fall med en symbolik som är tillräckligt tidlös för att fungera idag; språket är kärvt poetiskt och formlerna bildar en stark kontrast till vardagligt språkbruk; melodierna kan vara ålderdomliga men också lätta att memorera. Därtill kommer den spänning som kan uppstå mellan den berättade handlingen och det lyriska omkvädet samt de många olika möjligheterna att gestalta balladerna musikaliskt. Jag kommer att beröra urvalet av ballader och balladvarianter hos nutida sångare samt i någon mån hos föregångare i uppteckningar och inspelningar, liksom sambandet med de olika repertoarkällor som har varit tillgängliga vid olika tidpunkter. I nutiden kan man iaktta en viss homogenisering och standardisering i urvalet, men däremot en vidsträckt diversifiering beträffande utformningen av balladerna. Denna utformning vill jag beskriva som överlappande lager av återskapande, omskapande och nyskapande. Ett återskapande förhållningssätt kan innebära att man sjunger en ballad på ett sätt som ligger nära källans, t.ex. en arkivinspelning, eller att man väljer en variant som är upptecknad med melodi och framför den med just det antal strofer som uppteckningen anger. Emellertid är ett omskapande tillvägagångssätt mycket vanligt, dvs. att skapa egna kombinationer av texter och melodier från flera olika varianter i uppteckningar eller inspelningar. Ett skäl till detta är det omfattande material som numera är tillgängligt i form av den vetenskapliga utgåvan Sveriges Medeltida Ballader (SMB) samt utgivna inspelningar ur Sveriges Radios arkiv. Materialrikedomen kan i sig fungera som en inbjudan till egen kreativitet, liksom det faktum att så många dokumentationer består av fragment, vilka kan vara poetiskt och språkligt tilltalande eller ha en intressant melodi. En sångare kan också vilja komplettera ett balladfragment från den egna eller av rent estetiska skäl välja en melodi som inte hör samman med textvarianten. Denna typ av pusselteknik eller bricolage lärs också ut av folkmusikpedagoger. Omskapandet kombineras ofta med nyskapande: några balladsångare komponerar nya melodier till sådana balladvarianter som endast finns dokumenterade med text, och många utövare omger balladerna med både vokala och instrumentala arrangemang av olika komplexitet. Bearbetningen av ballader är idag en metodiskt och estetiskt ytterst medveten process. Jag betraktar den som en strävan efter att skapa en ny helhet ur det fragmentariska och att förena förnyelse med traditionens kontinuitet. Men hur nutida är fenomenet finns det likheter mellan bearbetningen hos våra dagars folkmusiker och hos tidigare seklers balladsångare? Ja, förutom den mer eller mindre omedvetna
förändring som alltid har följt med gehörsöverföringen finner man olika typer av medveten förändring även i det förflutna, framför allt hos de skickligaste sångarna, i form av variation och egna tillägg. Jag diskuterar de nutida uttrycken bland annat i termer av förstärkning och förtätning av traditionella tekniker samt sätter balladernas utformning i samband med den kontext där de framförs.