Turkiet, Libyen och Demokratin, en jämförande analys. Grupparbete av Per Backman, Harry Hoppe, Emel och Evin i Mellanösternkunskap B, Delkurs 1. Inledning I hela vårat resonemang måste det tas hänsyn till att informationen om Libyen är mycket knapphändig och att det vi påstår om Libyen bygger på svaga bevis och indicier. Detta förhållande tyder på avsaknad av yttrandefrihet och transparens, två av demokratins viktigaste delar. Vad beträffar informationen om Turkiet så är situationen annorlunda. Turkiet Demokrati finns i Turkiet till en viss grad. Det är framför allt ur den formella synvinkeln som Turkiet kan betraktas som demokratiskt. Den form av demokrati Turkiet har skulle kunna beskrivas som parlamentarisk demokrati, för regeringen ansvarar för parlamentet. Det folkvalda enkammar-parlamentet, med 550 ledamöter, har den lagstiftande makten och kan även avsätta regeringen med missförtroendevotum. Presidenten väljs av parlamentet vart sjunde år och det fria parlamentsvalet hålls vart femte år. I verkligheten är demokratin begränsad, eftersom det förekommer inskränkningar i yttrande och tryck friheten. Även organisationsfriheten undertrycks. För åsikter som inte är förenliga med grundlagarna, med andra ord åsikter som hotar landets enhet och sekularism, kan man åtalas. Turkiets metod för kontroll av det politiska livet är det nationella säkerhetsrådet. Det nationella säkerhetsrådet (MGK) fungerar som en dold makthavare i politiken på så sätt att det blandar sig i och har stort inflytande. Demokratiseringsprocessen började på 1950-talet, trots att flerpartisystemet introducerades 1946. Militären har övertagit makten vid flera tillfällen och det senaste tillfället var 1980. De behöll makten till 1983 då en civil regering bildades. I samband med militärens maktövertagande 1980, skapades det Nationella Säkerhetsrådet, med uppgift att övervaka författningens grundprinciper: sekularism och nationalism. 1 Det militära inflytandet i politiken har hindrat demokratiseringen i landet. De religioncentrerade partierna i Turkiet har ett brett folkligt stöd. Deras religiösa åsikter får dock inte föras fram i parlamentet om de strider mot sekularismen, detta kan också betyda
att partiets möjlighet till politisk verksamhet inskränks. Ett exempel på det är det sk Refah partiet som förbjöds 1998 för att de ansågs vilja avskaffa sekularismen. Grundläggande demokratiska principer som till exempel rätten till skilda åsikter inskränks därmed. Sekularismen försvaras egentligen bara av eliten, medan majoriteten av folket försvarar religionen. Idag består regeringen av ett religiöst parti det sk. AKP. De rättar sig efter militärens riktlinjer. En annan fråga som Turkiet har kritiserats hårt för är minoritetspolitiken. Denna politik går ut på att alla i Turkiet är turkar Kurderna har förnekats de nationella rättigheterna, såsom rätten till det egna språket, fram till 1991. Grunden för denna politik är nationalismprincipen, det vill säga att Turkiet är en enad nation av turkar. Den tanken har förhindrat demokratiseringen, på så sätt att den bortser från kurdernas realitet och strider mot de mänskliga grundläggande rättigheterna. Från och med 1990- talet har dock demokratiseringsprocessen påskyndats, delvis för att den befrämjas av internationella påtryckningar, i första hand från EU och människorättsorganisationer. EUs krav består av ett reformpaket som Turkiet måste införa. Det handlar framför allt om stärkandet av mänskliga rättigheter och yttrande/tryckfrihet. 1991 upphävs förbudet mot det kurdiska språket, och kurdernas existens erkänns. En viss publicering av kurdiska böcker och tidningar tillåts också. En annan viktig förändring var avskaffandet av statens ensamrätt till Tv och Radio stationer. Från och med 1991 finns det privatägda media. För den demokratiska utvecklingen är en allsidig mediabild viktig. Från och med 2000 har Turkiet gjorts vissa lagändringar, t ex har dödsstraff i fredstid avskaffats, privata kurser i kurdiska språket tillåts dessutom. Libyen Ur den knapphändiga information som står att finna beträffande Libyen kan man inte hitta många tecken som tyder på goda förutsättningar för en positiv demokratisk utveckling. De förhållanden som gäller för övriga länder i arabvärlden gäller också i hög grad för Libyen. 1 Utrikespolitiska Institutet http//www.ui.se/fakta/europa/turkiet.htm
Enligt en färsk FN rapport 2 saknar de flesta arabländer en konstruktiv utbildnings och språkpolitik. Den konservativa synen på språket gör dessutom att man halkar efter i utbildning, läs och skrivkunnighet, samt i förlängningen också inom vetenskap. Något som får långtgående effekter på ekonomin. Istället för att bygga upp kunnandet inom länderna importerar man experter och kunskap, d.v.s. man har typiska rentier ekonomier. Detta är en typ av ekonomi som är beroende av råvaruexport och i arabvärldens fall, oftast petroleum. Detta gör att Libyen saknar en stor skattebetalande medelklass som känner ansvar för sitt lands välfärd och demokrati. Faktum är att avsaknaden av demokrati skapar sitt eget moment 22, då de välutbildade ofta flyr sina egna länder för att verka i USA och Västeuropa. Enligt Tom Pierre Najem, medförfattare till en FN rapport 3 som kom 2003, saknar Libyen helt en demokratiseringsprocess. De sanktioner som västmakterna införde mot Libyen under 80- talet har slagit hårt mot den nationella ekonomin och trots att den inhemska oppositionen ökat under 90 talet, så har Qadaffis despotiska regim behållit sitt grepp om makten. 1993 krossas ett upprorsförsök i östra Libyen. Det var officerare och ledande personer ur Warfalla stammen som försökte gripa makten. Det resulterade i 1500 arresterade och i ett flertal hundra dödade. I Libyen har fallet ofta varit att man köpt/mutat oppositionella för att tysta dem eller för att få dem att samarbeta. Under 1990-talet startas också ett antal islamistgrupper i Libyen, men centralmakten har varit mycket effektiv i bekämpandet av dessa. Den senaste tidens lättnader i embargot mot Libyen samt stigande oljepriser har återigen stärkt centralmaktens ställning och det finns i dags dato ingen oppositionell grupp som kan driva kraven på demokratisering. Inte ens om Qadaffi försvinner från makten tror bedömare att vi kommer att se någon nämnvärd förbättring beträffande demokratisituationen. Vill man vara optimistisk så kan man dock titta på ett par samhällsfaktorer som skulle kunna ha inverkan på en framtida demokratisk utveckling. Enligt tillgänglig statistik så är analfabetismen betydligt lägre än i många andra arabländer. Även inkomst per capita är högre än snittet. Västbaserade oljebolag säger också idag att det har blivit minskad byråkrati, bättre administration och mer insyn i Libyens myndighetsapparat. 4 2 Arab Human Development report 2003, Building a knowledge society. UNDP 3 Democratization in the middle east 2003, United Nations University Press, Tokyo. 4 The Middle East, Oktober 2002 Libya opens doors av Niel Ford.
En ytterligare faktor som kommer att påverka Libyens framtid är det faktum att Muhammar Qadaffis son, Said Qadaffi kommer att ta över styret av staten inom en inte alltför avlägsen framtid. Han är utbildad i England, vid London School of Economics och anses ganska västorienterad. 5 Historiska faktorer som kan spela in är bland annat den syn på demokrati som Muhammar Qadaffi själv har och har redogjort för i sin gröna bok. Men trots de visioner han målar upp i sitt ideologiska manifest, så förefaller verkligheten vara en helt annan. I den Gröna Boken talar han om en slags direktdemokrati där makten skall hamna i folkets händer och samhället skall styras av lokala kommittéer. Denna modell kan man också hitta hos vänsterorganisationer i väst, där den benämns som rådssocialism eller syndikalism. Mot argumenten i Qadaffis gröna bok kan man vända hans engagemang i Zimbabwe och den uppenbarligen odemokratiska regimen i det landet. Det förefaller alltså som om ideologi och verklighet är åtskilda av en öken lika stor som det Libyska Sahara. Enligt Ayubi 6 är Libyen en oortodox stat och direktdemokrati-experimentet definierar han som massocracy. I Libyens tidigare historia kan man se en liknande struktur i Sanusiyya tarikatets 7 organisation, men om detta är en slump eller ett tecken på kulturell kontinuitet kan vi bara spekulera i. Klart är dock att Libyen som stat har vuxit fram ur det område som en gång styrdes och kontrollerades av Sanusiyya. Ett annat märkligt historiskt faktum är att det finns en kvarleva av Kharidjiter i Libyen i området vid Jebel Nefouza. Dessa kallas Ibaditer idag. 8 Kharidjiterna var de första demokraterna i Islam vilket är välbekant för alla som ägnat sig lite åt islams historia. Att dessa mördade kalifen Ali berodde just på att han inte var demokratiskt vald. Kontrastiv sammanfattning i ett komparativt perspektiv Man kan säga att Turkiet och Libyen är mycket olika och därför utgör en ganska bra jämförande modell. I Libyen har man ingen proceduriell demokrati, dock gör man vissa anspråk på att vara en substantiell demokrati. I Turkiet har man det motsatta förhållandet 5 Fox, Robert, Brittisk militäranalytiker. SR P1, God morgon Världen 10/1 2004. 6 Ayubi N, Nazih, Over-stating the Arab State. I.B Tauris, London 1995. 7 Tariqa betyder väg och betecknar en religiös organisation inom Sufi-islam. 8 Schimmel, Annemarie. And Muammhed is his Messenger, the veneration of the prophet in islamic piety. University of north Carolina, Chapel Hill 1985.
(åtminstone enligt den smalare definitionen), även om en utveckling mot substantiell demokrati också kan skönjas. Det skall dessutom sägas att det nationella säkerhetsrådet i Turkiet utgör en dold maktfaktor vilket är ett tecken på bristfällig proceduriell demokrati. Qadaffis visioner om direktdemokrati passar in i den deliberativa demokratimodellen. Enligt Qadaffis idéer skall samhället styras av små lokala kommittéer som genom möten/samtal tar avgörande beslut. Enligt en annan demokratiförklaringsmodell; moderniserings-skolan, så skulle Libyen vara en mycket stark demokrati. Här kan vi dock med visst fog konstatera att just detta teoretiska ramverk, inte är applicerbart i Libyens fall, men däremot i Turkiets. Generellt kan man påstå att stater med rentier ekonomi inte passar in i moderniserings-skolans modell. I Turkiet är ekonomin mer differentierad. Enligt den liberal demokratiska modellen är demokrati däremot helt frånvarande i fallet Libyen. Något som läsningen av Amnesty Internationals rapporter kan visa. Beträffande Turkiet så är fri och rättighetsperspektivet bättre, men ännu icke tillfredsställande. Vi ser den nuvarande turkiska författningen som ett hinder för demokrati, då den betonar den turkiska nationaliteten. I själva verket utgörs Turkiet av en mosaik av etniska grupper. Författningen betonar också sekularism. Det är eliten som är sekulariserade medan folket är religiösa, vilket de större religiösa partierna visar. Vi tycker att religionen och staten ska vara åtskilda men vi vill också se full religionsfrihet. Vi tycker att en ny författning, baserad på alla gruppers olikheter och som också skyddar allas rättigheter, skulle gynna demokratin. Den viktigaste åtgärden för en fortsatt demokratisk utveckling skulle vara att avskaffa det nationella säkerhets rådet (MGK). Beträffande Libyen tror vi på ett införande av representativ demokrati samt yttrande och tryckfrihet. Då sharia ligger till grund för en stor del av den libyska lagstiftningen, ser vi små möjligheter till en positiv demokratisk utveckling. 9 9 Detta skrevs 2004 och min uppfattning om sharia har modifierats. Sharia har en demokratisk potential, men den ligger ännu, 2006, långt borta.