En stenåldersboplats vid Påljungshage marcus eriksson, jonas wikborg och roger wikell I en liten fiskehamn För snart 6 000 år sedan satt människor och rensade fisk och styckade sälar vid Påljungshage. När vi kom till platsen 2007 hittade vi en del av de redskap som hade använts då. Stenåldersmänniskorna hade lämnat kvar några av sina stenyxor och slipstenar. Vi fann också små, små stenfragment som slagits av för att skapa vassa eggar på redskapen av kvarts, flint och skiffe. Stenmaterialet dominerar bland fynden, men en hel del redskap och utrustning var tillverkade av annat material, som trä och läder, som tyvärr inte bevaras åt eftervärlden. Det enda som återstod var det bearbetade stenmaterialet samt några krukskärvor från kärl som gått sönder. Dessutom hittades benbitar och några förkolnade sädeskorn. Händelserna ägde rum i början av bondestenåldern, eller neolitikum som perioden kallas av arkeologer. Fynden av sädeskorn visar att man hade börjat odla spannmål, men fortfarande var jakt och fisk huvudnäringen precis som det hade varit under den föregående jägarstenåldern, eller mesolitikum. Platsen låg på en mindre bergshöjd belägen mellan två större dalgångar. Men då, för snart 6 000 år sedan, var havsnivån 30 meter högre än idag. Då var berget istället en holme mellan långsträckta fjä dar. Här och var bakom små, steniga uddar fanns inbjudande sandoch grusstränder. Vid Påljungshage fanns tre lämpliga landningsplatser för stenåldersmänniskornas båtar och strax ovanför fanns plana, sandiga områden lämpliga att slå läger på. Fynden låg som på en linje utmed den forna stranden och visar att man återvänt till platsen många gånger under jakt- och fisketu er i skärgården. Stenåldersmänniskorna som vistades vid Påljungshage eller ska vi kalla det Påljungsholme? befann sig på en tallbevuxen stenig holme i yttre delen av mellanskärgården. Platsen låg strategiskt nära ytterskärgårdens kala skär och vinterisar, båda lämpliga för säljakt. Det skyddade läget gjorde att man även hade tillgång till exempelvis notfisk längs holmens stränder.
48 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Figur 35. Översiktsfoto över undersökningsområdet som var beläget på en östsluttning invid E4. Foto: Marcus Eriksson, SAU.
En stenåldersboplats vid Påljungshage 49 Figur 36. Säljägare och fiskare. För omkring 6 000 år sedan låg den nu undersökta platsen vid strandkanten. Här fanns det då ett fiskeläger där man rensade fisk och styckade sälar. Illustration: Göte Göransson.
50 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten fanns en liten restaurang Utöver stenredskapen lämnade stenåldersmänniskorna inte mycket spår efter sig. Vi hittade dock några ansamlingar av eldsprängd sten, eller skärvsten som vi arkeologer kallar de sköra och vassa bitarna. Uppenbarligen hade de eldat på platsen, men om eldarna var anlagda direkt på markytan har spåren efter dem för länge sedan sopats bort av väder och vind. Vi hittade en igenfylld grop med sot och kol i botten. Kanske användes den som kokgrop där man lagade mat med hjälp av upphettade stenar. Det var i fyllningen i denna grop som vi hittade förkolnade sädeskorn. Fynd av stenverktyg Kvarts Fyndmaterialet utgjordes till övervägande delen av sten, framför allt små bitar av bearbetad kvarts (vi tillvaratog inte mindre än 909 stycken!). Det är för övrigt inget uppseendeväckande fynd; i dagens höglänta skogar ligger det kvar mängder av bearbetad kvarts under mossa och blåbärsris. På grund av den ovan omtalade landhöjningen är det nämligen just där vi finne alla de gamla säljägarlägren. Kvarts är ett av jordens vanligaste material. Det ingår som beståndsdel i fler sammansatta bergarter, men det går också att hitta ren kvarts i naturen där den förekommer som ådror i berget. Stenåldersmänniskorna kunde bryta loss mindre stycken, men också plocka kvarts på stränderna. Kvarts kan visserligen vara vresigt och svårbemästrat jämfört med flinta Det lämpar sig inte för tillverkning av större redskap, men man kan lätt få fram mindre bitar med mycket vassa eggar. Praktiska experiment har visat att kvarts är överlägset flint när man ska stycka och fl säl. De 909 bitarna slagen kvarts var fördelade på drygt 1 000 kvadratmeterstora rutor som handgrävdes på platsen. Vi hittade alltså i genomsnitt en kvartsbit per kvadratmeter. Det måste sägas vara mycket fyndfattigt för att vara en stenåldersboplats. Vid vissa utgrävningar kan man hitta fler tusen bitar kvarts inom en och samma meterruta. Skillnaderna visar att man tillverkade redskap på vissa platser, medan man vid Påljungshage framför allt reparerade och skärpte medhavda redskap som tillverkats någon annanstans. Flinta Flinta var sällsyntare än kvarts vid Påljungshage: antalet flintfragmen uppgick bara till 358. I Mälardalen är flint inte heller naturligt förekommande utan har importerats hit från Skåne och Danmark. Bland flint - fynden återfanns fler bitar med slipad yta, vilket visar att det rör sig om fragment av slipade yxor. Kanske använde man trasiga yxor som råmaterial för att tillverka knivar, skrapor, pilspetsar och andra mindre verktyg och redskap? Kan det till och med vara så att man bytte till sig hela yxor och slog sönder dem för att få råmaterial till sina småverktyg? I våra öron låter det mest praktiskt att återanvända trasiga yxor, men vem vet? Flera av flintorn är bearbetade till redskap som
En stenåldersboplats vid Påljungshage 51 Figur 37. Många av redskapen tillverkades av den lokalt förekommande kvartsen. Här ses ett ett urval av de tillvaratagna kvartsfragmenten. Foto: Niklas Stenbäck, SAU. knivar och skrapor. Vi hittade också några pilspetsar med tvärställd, skärande egg istället för en spets. En av dessa pilspetsar är tillverkade av ett yxeggsfragment. Det är fascinerande att stora, slipade yxor från Skåne har kommit hela vägen till Påljungshage, och åtskilliga fynd har gjorts på fler andra platser i Mellansverige. Yxorna var en del av den nya jordbruksteknologi som kom hit för 6 000 år sedan. Flintyxorna kan ha en bred avsmalnande eller spetsig nacke och är i regel en till två decimeter långa, men det finn också exempel på ännu längre yxor. De största saknar ofta spår av slitage och verkar aldrig ha använts som verktyg. De hittas ofta nedlagda i våtmarker eller intill stora stenblock. Fenomenet med att lägga ned saker i små mossar, gölar, sjöar och andra vattensamlingar börjar redan under jägarstenåldern, men tog fart under bondestenåldern. Dessa fynd tolkas som något slags offe. Grönsten De flesta stenåldersyxor som hittats i Södermanland är tillverkade i grönsten. Detta är ett samlingsnamn på
52 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten gångbergarter, det vill säga sådana som ligger i långa stråk och sprickor i berget. De är ofta gröna till färgen när de har ärgat i luften, men kan skifta i en rad nyanser från brunt till svart. Många av de södermanländska grönstensyxorna är så kallade trindyxor, tillverkade under jägarstenåldern. Under bondestenåldern försökta man i stället att imitera de smäckrare flintyxornas former. Vid Påljungshage hittade vi två fyrsidiga grönstensyxor som i viss mån påminner om de tunnackiga flintyxorna. En tredje grönstensyxa i vårt fyndmaterial är så smal och tunn att den skulle kunna betecknas som en mejsel. Alla tre föremålen känner vi igen som vardagliga arbetsredskap. Bland de mellansvenska grönstensyxorna finn även en grupp påkostade och välarbetade exemplar som kan ha använts som stridsyxor, ceremoniella yxor eller offe föremål på samma sätt som de stora flinty orna. Skiffer Vi hittade ett litet avslag i röd skiffe på boplatsen. Det var slipat, så vi förstår att avslaget har varit en del av ett verktyg som spjutspets eller kniv. Materialet finn naturligt i Norrland, där man ofta hittar föremål av skiffe. Föremål från detta område påträffa också då och då i Mellansverige, inte sällan i rituella sammanhang som offermossa. Fyndet från Påljungshage verkar dock inte vara något offer det hittades tillsammans med det övriga vardagsavfallet. Säkert har man utfört ritualer även mitt i vardagen, men det är svårt att urskilja några spår efter dem. Figur 38. Vid undersökningen hittades även ett antal fragment av den betydligt mer exotiska flintan som importerats från Sydskandinavien. Foto: Niklas Stenbäck, SAU. Figur 39. Två grönstensyxor som hittades vid under sökningen. Foto: Foto: Niklas Stenbäck, SAU.
En stenåldersboplats vid Påljungshage Figur 40. Redskap av skiffer. Fragmentet längst till höger kommer från ett föremål av röd skiffer som importerats från Norrland. Foto: Niklas Stenbäck, SAU. Skickliga stensmeder Vill man ha stenfliso med vassa kanter kan man krossa en sten mot en berghäll. Men för att kunna formge många av de stenredskap som användes under stenåldern krävdes stor hantverksskicklighet. Stenålderns stensmeder var skickliga på att göra tunna avslag med raka, vassa eggar. Den sten man slog på för att göra tunna avslag, själva materialet, kallas kärna. Under bearbetningen höll man kärnan i ena handen och slog på den med en knacksten i andra handen. Man slog mitt på, eller strax bakom, kärnans ytterkant. Förfarandet kallas för plattformsmetod. I slutet av bearbetningen brukar hantverkaren pressa det sista ur materialet genom att slå på de uttjänta kärnorna rakt ovanifrån. Sådana kärnor kal- las bipolära av arkeologer sysselsatta med stenhantverk. På boplatser eller i gravar med goda bevaringsförhållanden har man hittat pilspetsar av ben med rakbladsvassa avslag av flint eller kvarts som limmats fast i ristade skåror på en eller två långsidor av benspetsen. Vartefter eggarna slets ut kunde man byta ut dem mot nya vassa avslag, ungefär som vi byter rakblad på rakhyvlar idag. De avslag vi hittar är alltså inte de kompletta verktygen. De har varit fästade på olika typer av skaft med hjälp av harts, ett lim gjort av kåda. Skaften var tillverkade av trä, ben eller horn, säkerligen vackert utsnidade och formgivna. Alla hantverkare vet hur viktigt det är med goda verktyg, och man hade säkert personligt utformade skaft som låg bra i handen. Ett sätt att avslöja kvartsflisorna användningsområden är studera dem under mikroskop. Det kallas bruksskadeanalys. Kvarts har nämligen den egenskapen att det tämligen lätt blir utsatt för repor och slitage, trots att det är så hårt. Men hårdheten gör att skrapmärken och andra skador i materialet bevaras. De blir till spår som bokstavligen har ristats i sten. Kvartsen bär på ett budskap som den kan tyda som har lärt sig läsa inristningarna. Det är ett tålamodskrävande arbete att sitta böjd över mikroskopet och leta efter slitspår. Genom att ta nygjorda kvartsbitar och använda dem på olika material som trä, ben och horn ser man att de olika materialen ger olika typer av slitage. Olika rörelser som sågande, skärande och skrapande avsätter olika typer av distinkta spår. När man jämför dessa referensprover 53
54 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten med de gamla fynden klarnar bilden sakta men säkert och man förstår vad kvartsbitarna använts till på just den här platsen. Slitspårsanalysen är mycket viktig för att få det till synes anonyma och stumma materialet att leva och tala till oss. Slitspåren på Påljungshagematerialet visar att stenredskapen bland annat har använts som knivar och skrapor för att bearbeta trä och hudar. Bryna, vässa,slipa och mala Vassa spetsar och eggar var viktiga för att underlätta alla vardagsbestyr. Bland fynden finn några sandstensstycken med tydliga spår av slipning. Det rör sig om stenar vars naturligt plana sidor användes för att vässa eggar och spetsar på de olika verktygen. I första hand tänker man på yxor och mejslar, men vi ska hel- Figur 41. Ett effektivt redskap måste ha vassa eggar! Stenåldersmänniskorna slipade sina verktyg med brynen och slipstenar av sandsten. Foto: Niklas Stenbäck, SAU. Figur 42. Malsten av sandsten. Denna har använts som underlag när man krossade och malde sädeskorn och annan vegetabilisk föda med hjälp av en annan mindre sten. Foto: Susanna Eklund, SAU.
En stenåldersboplats vid Påljungshage 55 ler inte glömma bort alla verktyg av ben, horn och trä. Säkert vässade man ljuster, harpuner, fiskek okar, nålar och sylar av dessa material. Ett annat redskap av sandsten var den något överraskande limpformade malsten som hade använts för att mala sädeskorn och annan vegetabilisk föda. Malstenar brukar vanligtvis hittas på de större inlandsboplatserna, men tydligen förde man dem ibland med sig på jakt- och fiskeexpeditione i skärgården. Dekorerade krukor Närmare två kilo keramik hittades i området, främst enstaka spridda skärvor. Keramikskärvorna har spår av dekor i form av olika intryck som gjorts med kammar, pinnar eller snören. Till skillnad från platsens stenmaterial som var sig likt hela tiden har keramiken skiftat utseende över tid. Merparten är typisk för trattbägarkulturen medan andra skärvor tillhör den gropkeramiska kulturen. Dessa två kulturgrupper avlöste varandra. Trattbägarna är generellt äldre än gropkeramiken, men under en period verkar båda typerna ha förekommit samtidigt (se mera om detta i kapitlet Vardagsliv på stenåldern ). Keramiken samt fyndplatsens läge i förhållande till den forntida kustlinjen visar att aktiviteterna ägde rum för snart 6 000 år sedan. Detta antagande styrks även av de 14 C-analyser som har gjorts. Träkol från en av skärvstensansamlingarna samt två brända djurben har 14 C-daterats till perioden 3 900 3 500 f Kr, medan kokgropen fic en 1 000 år yngre datering: ca 2 500 f Kr. Matrester Ett mindre antal brända benfragment tillvaratogs vid undersökningen. När dessa sedan artbestämdes genom jämförande studier med kompletta nutida djurskelett kunde det konstateras att benen kom från säl, svin, får/ get, fis och utter. Bönder på fisketur I förhållande till undersökningsområdets storlek är antalet fynd relativt blygsamt. De kan inte kopplas till någon permanent bosättning utan antas representera ett antal återkommande besök i samband med jakt och fisk i området. Båtar har landat och lämnat holmen många gånger. Platsen har alltså varit ett fis eläge i den yttre mellanskärgården, vilket det fin hamnläget Figur 43. Skärva från ett kärl av gropkeramisk typ. Foto: Niklas Stenbäck, SAU. Figur 44. Skärva från ett kärl av trattbägartyp. Foto: Niklas Stenbäck, SAU.
56 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Figur 45. Båtreparation. De som tog sig ut till platsen i den dåtida skärgården hade sin hemvist längre inåt land. Från huvudboplatsen gav man sig ut på jakt- och fisketurer och återkom ofta till de platser där det gick att lägga till med båten och hitta skydd mot vinden. Ibland behövde man kanske också göra mindre reparationer av sina farkoster. Illustration: Göte Göransson. invid den dåtida kusten samt förekomsten av sälben talar för. Många av stenredskapen användes som knivar och skrapor då man tog hand om bytet. Liknande fiskeläge kan räknas i tiotusental längs den svenska östkusten. Allt för ofta tolkar arkeologer slentrianmässigt sådana här fyndglesa boplatser som tillfälliga rastplatser, men förmodligen är det tvärtom. Hit kom man för att rensa fisk slakta säl och beredda skinn det var sannerligen inga rastplatser! Fynden av sädeskorn och fårben visar att de som besökt holmen vid Påljunghage delvis har livnärt sig på jordbruk och boskapsskötsel. Även keramiken förknippas med bondekulturer och var en nymodighet som infördes söderifrån, liksom flintan Analyser av keramikskärvor visar att kärlen är tillverkade av lera från trakten. Det var alltså inte de ömtåliga och bräckliga kärlen i sig själva som spritts norrut från Sydskandinavien, utan själva tekniken att tillverka dem. Men
En stenåldersboplats vid Påljungshage 57 på själva stenåldersholmen fanns ingen lera, utan den hämtade man från större öar längre in i skärgården. Där fanns det också jordar som lämpade sig bättre för odling, och det är där som den egentliga boplatsen har legat. Där bodde de som periodvis vistades på holmen vid Påljungshage för att fisk och jaga säl. Ibland tog de med sig sina ömtåliga keramikkärl på båtresorna till holmen vid, och förmodligen använde de sig också av kärl gjorda av näver, läder eller trä. Dessa material är mer praktiska att ta med sig på resor, men lämnar tyvärr inga spår efter sig åt arkeologerna. Bevaringsförhållandena för dessa material är dåliga i en grusig backe som den vid Påljungshage. Ordning och reda redan på stenåldern Den undersökta boplatsen låg på tre plana, intilliggande ytor. Det finn inget som talar för några tidsmässiga skillnader mellan dem, utan skillnaderna har snarare funktionella orsaker. Den skärviga stenen och det stora antalet kvartsavslag i det östra delområdet visar att det främst var där man vistades under sina besök på platsen. Här hittades även grönstensavslag som visar att man utfört den inledande fasen av tillverkningen av grönstensyxor i detta område. Själva yxorna och slipstenarna hittades däremot i det västra delområdet. Det var där man slipade de tillslagna yxorna nere i vattenbrynet. Den inledande bearbetningen av kvartsen skedde framför allt inom det mellersta delområdet. Där hittade man fles större bitar som bearbetats med så kallad plattformsteknik då man slår av stycken från en större kärna. Avslag som tillverkats med så kallad bi - polär teknik var vanligare i de västra och östra delområdena. Uppenbarligen är det där man har gjort den slutgiltiga finputsninge. Utifrån etnologiska och etnografisk jämförelser vet vi att fisk och jakt många gånger har varit omgärdade av ritualer. Man ville på så sätt försäkra sig om god jaktlycka. De brända sädeskornen som hittades i en grop som man eldat i kan ha haft en roll i någon ritual, för varför tog man med sig sädeskorn ut till holmen och kastade i elden om det inte var för att de ingått i en ritual? De kan naturligtvis också ha tappats av misstag. Det säger sig självt att båten var livsviktig i det forntida skärgårdslandskapet. Utan båtar fanns det ingen möjlighet att vistas här ute i övärlden. På goda grunder förmodar vi därför att samtalet på stränderna kretsade kring båtar, så som det tenderar att göra bland sjöfolk. Väder och vind likaså, samt vart goda fångster kunde fångas. Var och när gick fiske till? Låg sälarna ute på skäret? De som vistades på stränderna kring Påljungshage under stenåldern var inte bara hemma på själva holmen. De måste också ha känt till farvattnen runt omkring, från utskären i öster till de större öarna i det inre av den sörmländska skärgården. Vi kan vara säkra på att platserna hade egna namn, precis som varje ö, holme, kobbe och skär i vår tid. Detsamma gäller olika vatten: fjä dar, flade, sund och vikar. Fiskeläget vid Påljungshage är en liten del av ett större forntida marint kulturlandskap som omfattar
58 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Figur 46. Översiktsplan över det undersökta fiskelägrets tre delområden vid den dåtida kustlinjen. Terrängmodell: Kristina Martinelle, SAU. fler mil av forna vattenvägar. Genom landhöjningen återfinn de gamla naturhamnarna idag i höglänta skogsmarker, långt från den miljö som de en gång var en del av. Fyndmaterialet avslöjar att de båtburna människorna hade kontakter med andra grupper längs ostkusten. Fynd av såväl skiffe och flint pekar på nuvarande Ångermanland och Skåne/Danmark som källområden för dessa stenar. Avståndet från Påljungshage till Ångermanland är runt 50 mil. Samma sträcka måste man tillryggalägga för att komma till Öresund i hjärtat av Sydskandinavien. Kanske flyttade föremålen via flera mellanhänder innan de nådde Nyköpingstrakten? Stränderna vid Påljungshage ingick inte enbart i ett vidsträckt kulturlandskap i skärgården, utan människorna där hade också kännedom om folk långt bortom horisonten. Lästips Eriksson, M & Wikell, R. 2010. Påljungshage. En strand bunden trattbägarboplats i Södermanland. Blankaholmsseminariet. Forntid längs Ostkusten. 1 Stenbäck, N., Eriksson, M., Guinard, M., & Wikell, R. 2012. Stenålder vid Påljungshage. En sörmländsk lokal nedslag från tidig- och mellanneolitikum. Förundersökning och särskild arkeologisk undersökning samt arkeologisk utredning. Helgona 331, Stenbro 1:8, Helgona sn, Nyköpings kommun, Södermanland. SAU rapport 2010:8. Wikell, R & Wikborg, J. 2009. Skynda att fynda! Arkeologiska undersökningar vid Påljungshage. Sörmlandsbygden 2010(78)
Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten r edakt ör: jonas wikbor g omsl agsbild: gö te göransson omsl aget s baksida: måns sjöber g sau skrifter 22
Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) 2014 SAU Skrifter nr 22 Ansvarig utgivare: Åsa Larsson Redaktör: Jonas Wikborg Författare: Susanna Eklund, Marcus Eriksson, Lars Holmblad, Åsa Larsson, Ann Lindkvist, Kristina Martinelle, Jonas Wikborg, Roger Wikell, Ann Vinberg, Sara Zhovnartshuk Tryckår: 2014 Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15 Papper: Arctic volume white 130 g Tryck: Kph Trycksaksbolaget, Uppsala Bilder: respektive upphovsman Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa förmåga sökt efter alla rättighetsinnehavare; den som likväl anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU. Språkgranskning: Malin Hedlund Omslagsbild: Göte Göransson Omslagets baksida: Måns Sjöberg Omslag och grafisk form: ord & form, Karlstad Sättning: ord & form, Karlstad Allmänt kartmaterial: Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080 ISSN 1404-8493 ISBN 978-91-979889-8-8