Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder

Transkript

1 Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder åsa larsson När isen dragit bort: jägarstenåldern De äldsta spåren av bosättning vid Påljungshage är ungefär 6000 år gamla, en tidsrymd som kan kännas svindlande. Ändå hade det då redan bott människor i andra delar av Sörmland i fler årtusenden, ända sedan inlandsisen smält bort från Mellansverige och landet sakta höjt sig ur havet. Både landdjur och havsdjur hade följt den vikande iskanten norrut för år sedan. Tätt i hälarna på dem kom människorna, små grupper av jägare och samlare som mycket väl visste hur de skulle överleva av det som erbjöds på tundran och i de glesa björk- och tallskogarna. Det rörde sig om ett fle tal små grupper om vardera 8 20 personer, sammanhållna av släktband. De förde en mobil tillvaro som följde årstiderna och djurens förflyttninga. Naturen styrde människan, inte tvärtom. De första människorna i Skandinavien bodde inte i grottor, utan snarare i enklare hyddor och tält av Figur 12. Rekonstruktion av hur en hydda kan ha sett ut under jägarstenåldern. Vrå fornby, Södermanland. Foto: Markus Ericsson, SAU.

2 26 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten skinn och flätad grenar. De lagade sin mat över öppen eld eller i gropar fyllda med uppvärmda stenar som fungerade som en sorts ugnar. Vi vet inte vad de pratade för språk, men med största sannolikhet tillhörde det en språkfamilj som inte längre finns kvar. Den, liksom så många andra språk, har dött ut under år - tusendenas lopp. Vi vet i alla fall att de såg ut precis som människor gör idag, om än märkta av ett fysiskt ansträngande liv. De hade samma hjärnkapacitet som vi, med samma förmåga till tal, sång, fantasi, glädje, sorg, vrede och tankfullhet. Det enda som skiljer dem från oss är den värld de levde i och de förutsättningar de hade. Medeltemperaturen fortsatte att stiga, och snart syntes lövskogar av alm, ek, ask, lind och rönn. För människorna var insamlingen av växter, bär och örter minst lika avgörande för överlevnad som jakten på djur. Hasseln som nu spred sig i ekblandskogarna var extra viktig, inte bara för att dess nötter är välsmakande och innehåller stor andel protein, utan kanske Figur 13. I Danmark har ett skelett från en uroxe hittats med pilspetsar i kotorna som visar att äldre stenålderns människor vågade sig på att jaga dessa massiva djur. Hunden var förmodligen en viktig hjälp vid jakten, och under denna period begravdes de ibland tillsammans med människor, eller fick till och med egna separata begravningar. Illustration: Måns Sjöberg

3 Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder 27 framför allt för att de gick att lagra under vintern då födan blev knapp. På de flest boplatser från stenåldern hittar arkeologerna förkolnade skal från rostade hasselnötter. Renen fanns inte längre kvar i södra Sverige nu när skogarna började bre ut sig, men älg, rådjur och hjort kom för att stanna, liksom de respektingivande vildsvinen. Från mård, utter och bäver fic människorna dessutom varma och vattentåliga pälsar som säkerligen uppskattades under de långa kalla vintermånaderna. Tamhunden var troligen en följeslagare redan till de första människorna som vandrade in i Skandinavien, en trogen och viktig partner som skyddade, varnade och hjälpte till vid jakten. Det är dock inte otroligt att hundstammen då och då fick nytt blod genom parning med de lokala vargpopulationerna. Björnen var både bytesdjur och konkurrent om födan, och dessutom säkerligen en viktig källa till de myter som berättades runt elden om kvällen: än idag har björnen en central position i religionen hos de flest jägar- och herdefolk i länderna runt Nordpolen. Det fanns även djur som numera är utdöda eller bara förekommer vilt i andra länder: vildkatten, kärrsköldpaddan, bisonsläktingen visenten och framförallt den massiva uroxen. Figur 14. Att jaga vildsvin under stenåldern var förmodligen nästan lika farligt som att ge sig på en uroxe. En uppretad galt som försvarar kultingar är inte att leka med. I bakgrunden syns jägarna som tar sikte. Av galtens imponerande betar gjordes både redskap och smycken. Illustration: Måns Sjöberg.

4 28 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Östersjön formade deras liv Minst lika viktigt som jakten på landdjuren, om inte viktigare, var jakt och fisk till havs. Detta gällde speciellt i jägarstenålderns Sörmland, som till större delen bestod av en rik skärgård där länge bara de högsta ytorna tittade upp över havsytan. Det som nu är ett lummigt sjösystem var under hela stenåldern en vidsträckt och örik havsvik. För stenålderns människor var vatten dock inget hinder, utan tvärtom en förutsättning för kommunikation och resor över längre sträckor. Detta var ett väglöst land med allt tätare skogar, berg och myrar, vilda djur och inte alltid så vänligt sinnade grannar. I kanoter av urholkat trä och med paddlar tog man sig fram snabbt, enkelt och med förhållandevis mycket packning. På vintern kunde de dras över isarna. Östersjön genomgick fler identitetsbyten under och efter isavsmältningen. Inledningsvis framträdde det som Baltiska Issjön vars söta vatten hölls inne av Figur 15. Jakt på säl försiggick troligen främst under vårvintern då kutarna föddes på isarna. Men vi hittar också ben av tumlare på stenåldersboplatser som visar att dåtidens jägare även kunde jaga på öppnare vatten. Farkosterna var troligen enkla kanoter, men tydligen tillräckligt bra på öppet hav för att Gotland kunde upptäckas och befolkas redan under jägarstenåldern. Illustration: Måns Sjöberg.

5 Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder 29 Figur 16. Östersjöns olika faser under och efter issmältningen. Från Baltiska issjön för år sedan, Yoldiahavet för år sedan, Ancylussjön för år sen, och Litorinahavet år respektive år sedan. Nyköping är markerat med röd kvadrat. Sveriges geologiska undersökning land och inlandsis. Det salta Yoldiahavet skapades när smältvattnet bröt fram över Västsverige och under en period skapade ett inflöd av saltvatten över Mellansverige medan Skåne fortfarande var landbundet med Danmark och Tyskland. Under en period därefter, när isen var nästan borta från Skandinavien, täpptes detta flöd igen och det var åter sötvatten: Ancylussjön. För år sedan blev dock skillnaden i landhöjning mellan nord och syd så påtaglig att sjövattnet flödad fram över Öresund och Stora Bält. Litorinahavet, som geologerna kallar det, var snarlikt dagens Östersjön men hade en genomgående högre salthalt eftersom de danska öarna inte täppte till inflöde lika mycket som nu. Det var en god marin miljö och en rik källa till föda för människorna som bodde längs dess stränder. Vi hittar harpuner och metkrokar tillverkade i ben och horn, ljuster av ben med små, fin stenavslag fastsatta med lim tillverkat av kåda. De jagade andfåglar och samlade in deras ägg, de fiskad gädda, abborre, gös, strömming, torsk och lax. Allra viktigast var sälarna, vars ben vi hittar på de flesta stenåldersboplatser i Mälardalen. Att jaga havsdäggdjur kräver en hel del förberedelse och samarbete. Sälar jagas med fördel på vårvintern då de föder sina ungar (kutar), antingen i stora grupper eller enskilt i grottor de skapar i packisen.

6 30 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Olika arter har olika beteenden, och vi hittar ben från tre olika sälarter på stenålderns boplatser: grönlandssäl, vikare och gråsäl. Grönlandssälen förekommer inte i Östersjöns numera bräckta vatten, men den trivdes uppenbarligen i Litorinahavets saltare vatten under neolitikum. De samlas i stora kolonier när de föder sina kutar på vårvintern och skapar andningshål i isen som jägare kan ligga och lurpassa på. Gråsälen är betydligt större, men samlas i mindre grupper för parning och födsel. Även den lilla vikaresälen är mer utspridd över isarna vilket gör dem svårare att jaga. Vid riktigt bra bevaringsförhållanden hittar vi även ben från tumlare, den lilla valen som är ungefär lika stor som en gråsäl. Dess ben har bland annat hittats på Strålsjöboplatsen i Nacka. Till skillnad från sälens kompakta ben är tumlarens tunna och förstörs lätt, så det är svårt att avgöra hur vanlig den var som bytesdjur. Tumlarna föder inte sina barn på isen, och i dessa fall lyckades man troligen driva in dem i vikar innan de dödades med spjut. Det talar för att stenålderns människor var skickliga marina jägare med god organisation. vissa omständigheter bevaras även obränt organiskt material, och då får vi en inblick i hur rik deras materiella värld ändå var, med pilar, knivar, yxor, nålar och smycken tillverkade i ben, horn och tänder. I riktigt exceptionella fall, i våtmarker, kan arkeologerna hitta flätad ryssjor och redskap av trä. Vi vet att de måste ha tillverkat åtskilligt i läder, skinn och växttextilier som de flätad till korgar och skydd. Men för det Mycket mer än bara sten Resterna efter Södermanlands invånare under jägarstenåldern är få och begränsade. Endast stenredskap och brända ben har en god chans att överleva alla dessa årtusenden i de lätta och sandiga jordar där människorna föredrog att slå ned sina bopålar. Men under Figur 17. Många livsnödvändiga aktiviteter lämnar få spår efter sig för arkeologer att hitta. Vi vet från antropologiska källor att skinnhantverket är tidskrävande och kräver en hel del kunskap och erfarenhet. Det enda som återstår av detta är enstaka bennålar eller skrapor som användes vid beredningen av skinnen. Utan bra kläder hade människorna knappast överlevt så här långt norrut. Illustration: Måns Sjöberg

7 Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder 31 mesta är det sten vi hittar, och stenen har därför också fått ge namn åt denna period. En del flint hittar vi, den skarpa och formbara kiselrika bergart som vi ofta ser framför oss när vi tänker på stenåldersredskap. Men flint förekommer naturligt i Sverige enbart i Skåne och på Västkusten, så de människor som flyttad norrut och österut behövde antingen byta till sig flint från sina grannar eller hitta ersättningsmaterial. De gjorde både-och. Flinta hittas i små mängder på sörmländska boplatser från jägarstenåldern, i form av pilspetsar, små skrapor och spån som kunde användas som skärverktyg. Människorna hushållade tydligt med det råmaterial som man bytt till sig genom de fortfarande starka kontaktnäten söderut. De vanligaste lokala material som användes som ersättning till flinta var kvarts och vissa bergarter. Kvartsen är hård och skarp, men inte lika lätt att kontrollera vid tillslagning som flinta det krävdes en hel del skicklighet att få ut det man ville ha från kärnorna. Kvarts användes främst för mindre redskap som pilar, skrapor och skärverktyg. Yxor och mejslar däremot tillverkades i de ganska mjuka, vulkaniska bergarter som ofta samlas under benämningen grönsten: t ex porfyr, porfyrit och diabas. Av sandsten tillverkades slipstenar och malstenar. Skiffe är en ännu mjukare bergart som med fördel kan slipas och formas. Trots att det finn rika skiffe - förekomster i delar av Mellansverige var den ovanlig som råmaterial under jägarstenåldern. Däremot hittar arkeologerna redskap och vapen tillverkade i röd skiffer från Norrland på sörmländska stenålderslokaler. De kom troligen som färdiga föremål, inte som råmaterial, och visar att det fanns kontakter även med de nordliga befolkningarna. Kanske var det säljakten längs kusterna som först förde människorna i kontakt med varandra, för invandringen till Skandinavien hade även skett från öst och norr när isen smälte undan. Det är i Mälardalen vi allra tydligast sker mötet Figur 18. Kniv av röd skiffer som härstammar från och troligen även tillverkats i Norrland. Påträffad i Österhaninge, Sörmland. Kontakter mellan Mälardalens och Norrlands befolkning kan spåras i föremål och material under större delen av stenåldern (SHM ). Foto: Sara Kusmin, SHM.

8 32 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten mellan nord och syd i de råmaterial och föremål som dyker upp, förutom de uppenbart lokalt tillverkade. Lite längre fram kommer vi även att se hur kontakter knöts med folken som levde på östra sidan Östersjön. Liv och död Ett samhälle består av så mycket mer än de materiella lämningar det lämnar efter sig, och det är de ickemateriella värdena vi arkeologer har svårast att hitta svaret på. Vi vet inte om de räknade släktskap främst på mödernet eller fädernet, om en man kunde ha många fruar eller en kvinna många makar, om det förekom skilsmässor, adoption eller fostran av andras barn. Inte heller vet vi vilka som fic skaff barn med varandra och vilka som förhållanden som ansågs incestuösa. Vi vet inte hur toleranta eller kontrollerande gruppen var gentemot individerna, vem som fic jaga, fiska samla nötter, göra redskap, laga mat eller ta hand om sår och sjukdomar. Under årtusendenas lopp ändrades detta förmodligen mer än en gång, och vi kan än idag se hos många folk som lever i traditionella jägaroch samlarsamhällen att det finn många olika sätt att organisera familj, släktskap och samhället i stort. Ofta försöker arkeologer få en bild av denna del av samhället genom gravarna. I Skandinavien finn en del gravar från jägarstenåldern, men de är få och skilda åt av århundraden. Inga säkra gravar med bevarade skelett från jägarstenåldern har hittills hittats norr om Östergötland. Jorden är för lätt och sandig och benen Figur 19. Hasselnötter och äpplen från den år gamla samlingsplatsen vid Alvastra i Östergötland. De har bevarats ovanligt väl tack vare att de kommer från en pålbyggnad ute i en våtmark. Även för människorna i Södermanland var frukt och nötter ett viktigt näringstillskott (SHM , ). Foto: Marcus Persson, SHM.

9 Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder 33 Figur 20. En lyckad jakt på säl involverade med sannolikhet hela gruppen, från de äldsta till de yngsta, både män och kvinnor, som bistod till sjöss och inne på land. Sälen gav långt mer än bara kött; dess tran kan användas som både mat och till belysning (tranolja) och benen blev till redskap och hudarna till kläder. Illustration: Måns Sjöberg

10 34 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten är borta. Om det inte var så att man begravde sina döda till havs, stoppade in dem i träd eller lämnade dem ute för väder och vind. Livet följde årstiderna, naturens växlingar och djurens rörelser. Under vår, sommar och höst fiskad de med ryssja och krok, samlade bär, växter och nötter, jagade älg, hjort och rådjur, snärjde harar och bävrar, lurpassade på sjöfågel och letade fågelägg i vassruggar. Ibland delade de upp sig i mindre grupper inför dessa uppdrag. En grupp gjorde läger på en plats där de visste att älgarna brukade hålla till, andra flyttad sina tält och hyddor till ett ställe där hasseln växte tät och ån hade rika bestånd av fisk Några gav sig ut i omgivningarna för att leta byggnadsmaterial och råämnen till redskap och byggnadsmaterial. Det mesta som behövdes fic man lov att tillverka själv. Behovet av rörlighet innebar dessutom att allt antingen måste vara flyttba t eller ersättningsbart på nästa plats. Ibland sammanstrålade man med andra grupper, levde ett tag tillsammans, bytte redskap och råämnen och hittade en partner att flytt ihop och få barn med. Om vintrarna gällde det att hushålla med det man samlat ihop under de varmare månaderna. Kött och fis kunde rökas och torkas för att hålla längre, men inte hur länge som helst, och det gick inte att salta in eller konservera i vanlig mening. Nya djur som fälldes på vinterjakten kunde frysas in om kylan höll i sig. Men när vintern började lida mot sitt slut var säljakten i samband med djurens parning och födsel ett nödvändigt komplement för att de unga och svaga skulle klara sig tills sommaren kom. Ett nytt sätt att leva: bondestenåldern Sen förändrades livet på ett mer genomgripande sätt än ens den smältande isen hade kunnat åstadkomma. Denna gång var det människorna själva som stod för förändringen. Flera tusen år tidigare hade folken i Mellanöstern, framförallt i dagens Turkiet, Syrien och Irak, inlett en process att domesticera vilda får, getter och nötkreatur samt förädla vissa grässorter. Efterhand spred sig dessa tamdjur och sädesslag västerut och norrut, ibland med människor som flyttade ibland i form av gåvor. Människorna i Europa blev i allt högre utsträckning bönder, även om jakt och insamling fortsatte att spela en stor ekonomisk roll i fler årtusenden framöver. Att ha tamdjur innebär att de måste skötas om och skyddas mot rovdjur. För att odla krävs att marken rensas, luckras upp och planteras, samt att ogräs och hungriga vilda djur hålls på avstånd. Människorna blev allt mer bofasta, de byggde större permanenta hus där storfamiljer kunde bo bekvämt och tryggt året om och lagra säden de skördat. En sak till spred sig bland befolkningarna i Europa, en ny teknologi: keramikhantverket. För att göra keramik krävs att man blandar leran med ett material som inte krymper vid förbränning, som krossad sten, sand, snäckskal mm. När kärlet är format måste det torka ordentligt innan det bränns i en öppen eld. Resultatet blir en behållare som är både stadig och stark och samtidigt porös och relativt lätt. Med keramikkärl kunde

11 Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder 35 Figur 21. Spåren efter bondestenålderns hus visar att en rad med kraftiga stolpar bar upp takkonstruktionen. Väggarna konstruerades av klenare virke och var förmodligen lerklinade. Byggnaderna användes som bostad och förråd. Det finns inga spår efter stalldelar. I skärgården uppfördes mindre, enklare hyddor på mer tillfälliga jakt- och fiskestationer. Illustration: Jonas Wikborg. människorna tillaga mat på nya sätt, lagra spannmål torrt eller hålla vatten svalt och rent. För år sedan kom jordbruket till befolkningen i Sverige. Perioden kallas neolitikum den nya stenåldern. Inom ett par generationer hittar vi i hela södra Sverige, från Skåne till Uppland, boplatser med ben av tamdjur, spår av odling, keramikkärl och nya långa stolpbyggda hus med flätad väggar täckta av lerklining. Arkeologerna har benämnt detta trattbägarkulturen utifrån de dekorerade kärl med höga, något utsvängda halsar som hittas på boplatserna. Det är Figur 22. Keramiken som tillverkades av de första jordbrukarna i södra Sverige kallas trattbägare p g a de utsvängda halsarna. Kärl från Älby, Södermanland. Illustration: Gunlög Graner (F. Hallgren 2008)

12 36 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten framförallt denna stenålderskultur vi har hittat spår av vid Påljungshage. Den nya kulturen spred sig så snabbt samtidigt som så mycket av den tidigare livsstilen och hantverket från jägarstenåldern återstod, att det knappast rörde sig om en regelrätt folkomflyttning Snarare var det fråga om en begränsad invandring underlättad genom giftermål, där den inflyttand parten förde med sig utsäde, tamdjur och framförallt tekniskt kunnande. De tamdjur som nu dyker upp har i de flest fall ingen motsvarighet i den naturliga faunan. Uroxen hade vid det här laget jagats till utrotning i större delen av Nordeuropa, och får och get förekom inte vilt så här Figur 23. De första tamgrisarna var mer lika vildsvinen än de moderna framavlade raserna. Detta är s k Eketorpsgrisar som avlats för att efterlikna de förhistoriska svinen. Även om redan domesticerade svin definitivt infördes i Sverige under stenåldern så blandades de nog med vildsvinen för att stammen skulle utökas. Foto: Åsa M Larsson (CC-BY). långt norrut. Tamgrisen, som förekommer i en hel del av boplatsmaterialen, är möjligen ett resultat av en åtminstone delvis lokal domesticering, men troligtvis rör det sig främst om ättlingar från införda tamsvin. Det skulle dröja till bronsåldern innan tama hästar dök upp och till järnåldern innan gäss och höns syntes på gårdarna. Vi hittar inga tydliga stallbyggnader så djuren, troligtvis ganska få individer, hölls ute nästan året om. Barn och unga kunde med fördel vaka över dem i skogarna i närheten, så att de inte sprang bort eller blev tagna av rovdjur eller illasinnade grannar. Boskapen hölls främst för sitt kött. Den lilla mjölk de producerade behövdes oftast till deras egna ungar, och fårens ull hade ännu inte förfinat tillräckligt genom avel för att kunna användas vid framställning av garn och textilier. Vi får en inblick i stenåldersfolkets grödor dels genom att arkeologerna ibland hittar förkolnade sädeskorn på boplatserna eller avtryck av dem i keramiken, men framför allt genom pollenanalyser av borrkärnor från mossar och våtmarker. Det vanligaste sädesslaget var olika sorters vete, men korn förekommer också med stor regelbundenhet. Människorna vårdade och skyddade säkerligen växter och marker vars avkastning uppskattades för föda eller nytta långt innan jordbruket kom igång på riktigt. Hasselbestånden rensades från konkurrerande buskage, äppelträd och hallonbuskar vårdades, kunskap om rika bestånd av blåbär, lingon och havtorn gick i arv i generationer såsom har skett än in i våra dagar. Nässlor som trivs i

13 Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder 37 Figur år gamla förkolnade sädeskorn som hittades i stor mängd på Alvastra pålbyggnad i Östergötland (SHM ). Mindre ansamlingar av förkolnade sädeskorn hittas regelbundet på trattbägarkulturens lokaler även i Södermanland. Foto: Marcus Persson, SHM. människors närhet är inte bara ätbara, särskilt om våren då behovet av vegetariskt tillskott i dieten var extra stort efter vintern, utan även en användbar textilväxt. Skillnaden i att vårda vilda växter och att aktivt driva upp egna odlingar innebar dock förändringar i både arbetsrutiner och levnadssätt. Plog fanns inte, så små ytor röjdes och brändes och jorden luckrades upp med yxor och hackor. Det var ett tungt och slitsamt arbete som krävde att de flest i gruppen deltog, män, kvinnor och barn. Marken fic inte vara för tung, så vi hittar boplatserna främst på de lätta sandiga jordarna uppe på rullstensåsarna. Efter sådden krävdes att odlingslotten bevakades så att korn och skott inte åts upp av vilda djur och fåglar eller kvävdes av ogräs. När vi kallar dem stenåldersbönder är det dock viktigt att inse att jordbruket fortfarande bara utgjorde en begränsad del av ekonomin. Säden och djuren kunde inte föda alla i gruppen året om, även om det förmodligen bara rörde sig om 6 12 personer i en ensamgård där några var gamla och några var små barn. Jakt och insamling pågick fortfarande parallellt med jordbruket, precis som hos de flest bönder långt upp i modern tid. Även om människorna nu hade blivit mer bofasta, så var de fortfarande ganska rörliga. Om vintern flyttad hela eller delar av gruppen till kusten och levde av säljakt och vinterfiske De tog med sig sina yxor, keramikkärl och kanske även en del av tamdjuren. Ibland verkar dessa vinterboplatser rymma fle personer än ensamgårdarna, så det är troligt att

14 38 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten man tog tillfället i akt att sammanstråla med släktingar och vänner för att klara de kalla månaderna med gemensamma krafter. Brytningspunkt I över 600 år levde man på detta sätt i södra Sverige, men efter det ser vi stora förändringar i det arkeologiska materialet. Arkeologerna kallar denna period för mellanneolitikum (ca f.kr.). I sydligaste och västra Sverige dyker monumentala stenkammargravar upp, med delvis nya former av keramik. I östra Mellansverige får dessa nya strömningar däremot inget riktigt grepp. Istället ser vi hur allt fle inlandsgårdar överges och hur kusten återigen blir huvudfokus för bosättningar. Undan för undan försvinner spår av jordbruk och tamdjur ur materialet på boplatserna, medan jakt, både till land och till havs, tar över helt. Keramiken förändras även den gradvis och liknar allt mer den som förekommer på Åland och i västra Finland. Flintan, som under den föregående perioden blivit allt vanligare på boplatserna försvinner mer och mer, medan skiffe föremålen från Norrland ökar i antal. Vad denna återgång till jägar- och samlartillvaro innebär är omtvistat. Arkeologer har dryftat många olika teorier. Klimatförändringar, socialt motstånd mot en allt mer auktoritär jordbrukskultur, eller folkomflyttninga är bara några försök till förklaring. Att redogöra för den debatten skulle ta minst en hel bok i anspråk. Figur 25. Dubbeleggad stridsyxa funnen i Helgona socken (SHM ). Denna föremålstyp var snarare ett prestigeföremål än ett fungerande vapen. Förekommer under tidigt mellanneolitikum ( f.kr) inom både den gropkeramiska kulturen i Östsverige och trattbägarkulturen i Syd- och Västsverige. Kontakterna mellan regionerna fortsatte alltså, trots att jordbruket verkar upphöra i Östsverige vid denna tid. Foto: Sara Kusmin, SHM. Arkeologerna har valt att kalla den nya kultur som uppträder i Mellansverige för drygt år sedan för gropkeramisk kultur. Detta efter de märkbara stora gropintryck som pryder det flesta av kärlen. Den gropkeramiska kulturen blev efter hand en närmast helt och hållet en marin jägarkultur med säl och fis som främsta födokälla, vars boplatser nästan uteslutande förekommer på öar i den dåtida skärgården. Föremål och råämnen vittnar om att deras skicklighet i båtar och kanoter förde dem runtom större delen av Östersjön. De led knappast någon nöd och såg ingen anledning till att lägga tid och energi på odling och boskapsskötsel som sina grannar i väst och syd.

15 Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder 39 Figur 27. Stridsyxa av bergart tillhörande stridsyxekulturen funnen i Helgona socken (SHM ). Denna typ kallas också ofta båtyxa pga dess karaktäristiska form när den ses upp och ner, som på bilden. Liksom de tidigare dubbeleggade yxorna var de främst prestigeföremål. Foto: Julia Braungart, SHM. Figur 26. Gropkeramiskt kärl från Korsnäs i Sörmland (SHM ). Gropintrycken som förekom sporadiskt på trattbägarkeramiken finns nu på nästan alla kärl. Det finns många andra likheter mellan gropkeramiken och den tidigare trattbägarkeramiken i dekor och teknik, men också skillnader som pekar på nya influenser från Åland och Finland under mellanneolitikum. Foto: Yliali Asp, SHM. För år sedan dök stridsyxekulturen upp i Mellansveriges inland. Kulturen har fått sitt namn efter de ceremoniella bergartsyxor vi hittar i en del av mansgravarna. Stridsyxekulturens boplatser bestod av ensamgårdar och hittas på lätta sandjordar, precis som under trattbägarkulturen 600 år tidigare. Några av de äldsta boplatserna och gravarna hittas i just Sörmland. Troligtvis levde de åtminstone delvis av jordbruk och fårskötsel. Precis som i fallet med trattbägarkulturen verkar stridsyxekulturen ha etablerats dels genom att vissa av de lokala samhällena ändrade sin kulturella tillhörighet, dels genom invandring av nya familjer och individer. Varianter av stridsyxekulturen återfinn både på kontinenten söderut och österut i Finland och Baltikum. Stridsyxekulturens uppdykande betydde dock inte att den gropkeramiska kulturen försvann; tvärtom existerade de sida vid sida i Mellansverige under 500 år, med de förra i inlandet och de senare längs kusterna och i skärgården. I de flest landskap dominerade den ena eller den andra kulturen, men i Sörmland finn ovanligt rika lämningar av båda grupperna.

16 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten redaktör: jonas wikborg omslagsbild: göte göransson omslagets baksida: måns sjöberg sau skrifter 22

17 Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) 2014 SAU Skrifter nr 22 Ansvarig utgivare: Åsa Larsson Redaktör: Jonas Wikborg Författare: Susanna Eklund, Marcus Eriksson, Lars Holmblad, Åsa Larsson, Ann Lindkvist, Kristina Martinelle, Jonas Wikborg, Roger Wikell, Ann Vinberg, Sara Zhovnartshuk Tryckår: 2014 Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15 Papper: Arctic volume white 130 g Tryck: Kph Trycksaksbolaget, Uppsala Bilder: respektive upphovsman Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa förmåga sökt efter alla rättighetsinnehavare; den som likväl anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU. Språkgranskning: Malin Hedlund Omslagsbild: Göte Göransson Omslagets baksida: Måns Sjöberg Omslag och grafisk form: ord & form, Karlstad Sättning: ord & form, Karlstad Allmänt kartmaterial: Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080 ISSN ISBN