En jävlig tid men det kan bli bättre

FOTO: KALLE ASSBRING En jävlig tid men det kan bli bättre Adrian Nordéns mamma gick bort för två år sedan i en cancersjukdom. Kanske kan det vara till hjälp för någon annan om jag berättar att det var en jävlig tid som jag gick in i när mamma dog, men att det gick att komma igenom den och faktiskt gå vidare som en starkare människa. Adrian och hans syster är födda i Colombia. 1994 blev han adopterad av Ulf och Marie Nordén, systern fyra år senare. Adrian är 17 år, bor och är uppväxt i Bromma i västra Stockholm och började i höst på gymnasieskolans estetiska program med teaterinriktning. Att han pluggar med teaterinriktning är inte så förvånande. Adrian är mycket verbal och säger själv att han alltid gillat att spela teater och att berätta. Svårare har det varit att läsa, skriva och räkna. Adrian lider av dyslexi och dyskalyli och ända till för några år sedan ställde det till stora problem i skolan. Även om han först stretade emot tog han chansen att gå om åttonde årskursen med en speciallärare som var mycket tydlig. Han ryckte upp sig så till den milda grad att han nu har börjat gymnasiet i en skola där det krävs höga betyg för att komma in. 21

... som 13-åring varken kunde eller ville man ju föreställa sig att ens mamma skulle dö. Envis och tydlig När mamman gick bort för två år sedan hade hon varit sjuk i fem år. Hon fick först bröstcancer som efter behandling försvann. När det visade sig att cancersjukdomen kom tillbaks visste hon att hon skulle dö. Men hon var envis, berättar Adrian, och väldigt stark både psykiskt och fysiskt. Det var först de tre sista dagarna som vi kunde förstå att hennes kropp hade givit upp. Hon dog klockan 09.30 den 22 april 2009. Hon visade inte hur sjuk hon var, och som 13-åring varken kunde eller ville man ju föreställa sig att ens mamma skulle dö. Hon var överhuvudtaget väldigt stark eller tydlig på både gott och ont. För henne var det svart eller vitt. Hade hon bestämt sig för att man skulle vara hemma en viss tid var det det som gällde. Pappa kunde man i viss mån lirka lite med. Adrians mamma ville aldrig ligga på sjukhus. Han minns inte att hon var inneliggande någon gång. Hela hennes släkt var hemsökt av cancer, så hon blev i och för sig inte förvånad, men kände en skräck för att hamna på sjukhus. Hon ville dö i vårt hem. Från sin bestämda mamma tror Adrian att han övertagit envishet och en förmåga att snäsa ifrån. Den har han haft användning för. Ni vet ingenting Begravningen ägde rum den 15 maj. Jag grät mig genom hela begravningen. Jag minns den vidriga känslan av att hela tiden vilja komma därifrån. Men samtidigt var det en väldigt fin och speciell dag. Min mamma hade många vänner och de var med vid begravningen. Vi hade minnesstunden hemma och från den minns jag att många trots allt var glada. Pappa visste att om mamma hade sett att alla hade varit ledsna skulle hon ha blivit sur. Det var många som skojade på ett kärleksfullt sätt om mamma. Adrian berättar om att det lång tid därefter kom massor med blommor. En vän som drev restaurang ordnade så att familjen fick hem mat under en tid. Det var mycket som var fint, men samtidigt hade jag kunnat slå alla som kom och sa Vi finns här när du behöver för de visste ingenting. Jag avskydde när folk kom fram och sa at de tyckte synd om mig. I skolan kunde det komma fram lärare, till och med sådana som jag inte hade, som skulle visa att de tyckte synd om mig. Jag gick till rektorn och bad att hon skulle sätta stopp för det där. Och jag sa åt mina kompisar att sluta prata med mig om hur tufft det måste vara. 22 OKTOBER 2011 MEMENTO

ATT FÖRLORA EN FÖRÄLDER DÖDAR Så drastiskt uttrycker sig forskarna Mikael Rostila, vid Centrum för Ojämlikhet i Hälsa och Jan Saarela, vid Åbo Akademi, om resultaten i en ny studie. De har sett hur många barn som haft föräldrar som dött och sedan själva dött, och inom vilken tid från förälderns dödsfall det skett. Man har jämfört med en kontrollgrupp. Dödsorsakerna har delats upp i naturlig död (sjukdom) eller onaturlig (självmord och olyckor). Detta gäller barn mellan 10 och 18 år. En anledning till att de råkar ut för olyckor kan enligt Mikael Rostila vara att de blir mer benägna att ta risker. Barn mellan 10 och 18 år som förlorat sin mamma har en nästan fördubblad dödlighetsrisk jämfört med övriga. Men ända upp till 50-årsåldern påverkas vi av mammas död, säger Mikael Rostila. För de yngre barnen är riskerna som störst att barnet självt ska dö av en olycka eller ta sitt liv upp till fyra år efter mammans död. För de yngre inverkar även förlusten av en pappa. Att det främst är förlusten av mamma som påverkar barnen kan förklaras av att relationen ofta är känslomässigt stark. Andra studier har visat att mammor i högre grad än pappor överför materiella och ekonomiska resurser till barnen (de fyller kylen, köper kläder, lånar ut och ger bort pengar till barnen), vilket kan ha positiv betydelse för deras hälsa, menar Mikael Rostila. Studien visar också att en förälders oväntade död genom olycka eller självmord har störst konsekvens för barnens hälsa. Då är det svårare att acceptera förlusten och risken är större att hamna i en depression. I hemmet satte man upp bilder på mamman i varje rum, mest sådana där hon skrattade. Pappa var nog den som visade sin sorg mest, som kunde börja gråta mitt i maten. Jag ville inte visa vad jag kände, delvis, tror jag, för att skona min pappa. Men jag hade en kompis som jag kunde sitta och prata med i timmar. Egentligen tror jag att det var värst för min syster. Hon var nio då och visste nog inte alls hur hon skulle hantera sina känslor. Hon hade nog aldrig förstått innan att mamma skulle dö. Adrian berättar att han var riktigt riktigt nedstämt. Han skrattade aldrig och orkade inte lyssna på människor. Även om han aldrig tänkte att mammans död var hans fel, var det svårt att handskas med sorgen. Jag kände en väldig ångest över att inte ha varit mer med henne. Jag trodde inte att jag behövde det, utan att hon alltid skulle finnas. Jag kände mig väldigt ensam och hatade allt och alla. Han tappade farten i skolan och orkade inte lägga den energi som han, mer än de flesta, behövde lägga på att plugga. Det var då som möjligheten yppade sig att gå om åttan med en lärare som lyckade inspirera. Jo, det var en bra och tydlig lärare. Och så trivdes jag bättre att gå med 95-orna än med 94-orna. I den klass jag hamnade hade man en skön stil. Fler var esteter, som jag. FOTO: KALLE ASSBRING 23

Inte desto mindre var Adrian nedstämd under större delen av 2009. Att livet 2010 blev bättre hänger ihop med flera saker som hände samtidigt. Förutom att börja i en ny klass började han gå i en sorgegrupp för ungdomar under ledning av en diakon i Bromma församling. Det var pappa som anmälde mig till den och det kändes först inte så kul att gå dit. Jag tyckte att det var rena dagisfasonerna, och jag var äldst i gruppen. Vi fick rita bilder och leka lekar. Men det blev annorlunda.. Adrian berättar att han efter tre gånger klagade för en tjejkompis och sa att han ville sluta. Hon pushade honom att vara kvar och sa Var inte så barnslig. Fine om de använder barnsliga metoder, men det här kommer att hjälpa dig. Jag blev kvar och kunde koppla av och insåg att det var rätt skönt att rita bilder och leka de där lekarna. Jag tänkte Varför inte. Jag har en pärm med bilderna från olika perioder i terapin. Vi ritade Då, Nu och Hur det kan bli. Man kan se att först använde jag mycket mörka färger, sedan något mindre mörka och mot slutet något ljusare, men aldrig helt ljusa färger. Mer seriös Jag kan definitivt rekommendera unga som drabbas av sorg att vara med i en sorgegrupp. Det gäller bara att ge den en chans. Så här efteråt kan jag känna att det var jättefin att vara tillsammans med andra som satt i samma båt. Senare kom Adrians syster också att delta i en sorgegrupp. Adrian tycker att han har blivit annorlunda, lite mer seriös som människa. Efter klassbytet och sorgegruppen fick han nya möjligheter att vara öppen för nya möten. Han och en nära kompis gled ifrån varandra, så som det kan vara med vänner när livet rinner vidare. Det var ju också under en tid då jag inte ville släppa någon innanför min mur. Men kompisens tvillingbror Wille lyckades på något vis ta sig in, säger Adrian, och nu är han och jag jättetighta. Jag tackar honom jättemycket för att jag själv tog klivet utanför den där muren. BO SILFVERBERG fbarns sorg ofta missförstådd När en förälder dör måste barnet få hjälp att bära sorgen, men alltför ofta missförstår vi barnen och lämnar dem ensamma. Tänk att du är ute på en svår bergsbestigning, där du måste förlita dig på den erfarne ledaren. Så helt plötsligt bara försvinner ledaren, tänk vilken skräck och övergivenhet du känner då. Den här liknelsen tycker Klara Yvonne Jonsson beskriver vilken katastrof det är för ett barn att förlora en förälder. Barnet mister länken och ledsagaren till sin framtid men också sin historia. Den som ska återberätta hur det var när jag föddes och när jag var liten finns ju inte längre där. Sorgen efter en bortgången förälder måste man lära sig leva med hela livet. Den återkommer när det är dags att välja till gymnasiet, vid första kärleken eller när man får barn. Vid alla tillfällen då vi behöver stöd och någon att berätta för gör sig saknaden påmind. Inte överge barnen Sorgen är en sak men många barn blir väldigt missförstådda och övergivna. Vi gör dem inte delaktiga och ger dem inte hjälp att begripa, säger Klara Yvonne Jonsson. Omgivningen vill kanske inte väcka den björn som sover och undviker att ta upp vad som hänt. Barn är också hänsynsfulla, ibland får den kvarvarande föräldern monopol på att vara ledsen. Vi ska inte överinformera, men heller inte överge. Vuxna måste finnas till hands och skapa en tillåtande miljö där det är okej att prata om den som dött, sina minnen och om sin sorg. Få tag på leken igen Stödgrupper kan vara ett bra sätt att låta barnet känna sig mindre ensamt. De ger möjlighet att dela tankar, känslor och erfarenheter, hjälp att hitta nya strategier och ett hopp om förändring. Kreativiteten och leken stoppas upp vid sorg och den är nödvändig för barns utveckling. Det gäller att få tag på den igen. Det tar mycket längre tid än det sorgeår som det talas om. Barn kan uppvisa många symptom på att de inte mår bra: känslor av skuld, mardrömmar, sänkt immunförsvar, 24 OKTOBER 2011 MEMENTO

SBF och GRF samarbetar för att underlätta vid val av gravsten Sveriges es Begravningsbyråers gsby rå er s Förbund (SBF) samarbetar med GRF Gravvårdar. vårdar. Detta samarbete ger begravningsbyråerna en god möjlighet att t hjälpa sina kunder att hitta rätt gravsten. tillbehör. Begravningsbyråerna gsby råer na kan visa skisser ser av samtliga erbjuder. er. Kontakta sedan din begravningsbyrå gsbyrå eller er oss för hjälp. Klara Yvonne Jonsson har skrivit Borta men ändå nära (Stockholms stift), en handbok för ledare av sorggrupper för barn och unga. smärtor i kroppen. Många berättar att de tappar koncentrationsförmågan, de flesta presterar sämre i skolan, och blir inte förstådda. Om det gått en tid sedan dödsfallet kopplar de inte heller själva ihop det. Man måste hjälpa dem att vara snälla mot, och ha tålamod med sig själva. Försäljningskontor: ngs or: Malmö 040 22 05 50, Glimåkra 0454 77 24 40, Östersund 063 10 81 48. Huvudkontor: udk or: GRF FG Gravvårdar vår AB Telefon efon 0454 477 7 24 40, Fax 0454 77 14 43 Högsma 1104, 280 64 Glimåkra E-post: info@grf.se, Internet: t: www.grf.se Uppgift för byråerna När Klara Yvonne var fyra år förlorade hon sin mamma. Då, på 1950-talet, var döden helt bortstädad. Hon var inte med på begravningen och hon vet inte att någon pratade med henne. Jag fick klara av det på egen hand. Man försökte skydda barn från döden. Idag kan det ibland gå långt åt andra hållet. Det finns en så god vilja att barn ska vara med, både på visningar av den avlidne och begravningar. Det gäller att hitta en balans. Om barn ska vara med, anser Klara Yvonne att de ska vara väl förberedda och ha stöd av en vuxen person som de känner sig trygga med. Barnet ska förstå vem som gör vad och varför. Här ser hon en viktig uppgift för begravningsbyråerna. De borde ha mer barnkunskap så att de kan ge råd. De är proffs på ritualernas betydelse för att få ett fint avslut. Det är viktigt att de hjälper till så att barn kan vara delaktiga på sin nivå kanske lägga en minnessak i kistan, kanske rita en teckning. TEXT & FOTO ANNA FREDRIKSSON