Vägen vidare TRYGGHET & HOPP

Vägen vidare TRYGGHET & HOPP En handbok om att skapa kvinnojoursplats för våldsutsatt missbrukande kvinna framtagen av Vägen ut! kooperativen

Förord Hoppet om ett annat liv att erbjuda alternativ det är en av rubrikerna i handboken Vägen vidare TRYGGHET OCH HOPP. Att vi lyfter denna rubrik i förordet är för att hoppet genomsyrar hela boken. Vi har tagit del av känslan och upplevelsen i mötet med kvinnor från Vägen ut! kooperativen. Därför är det positivt att Villa Vägen ut! Karin visar att det är möjligt att leva upp till visionen Alla människors lika värde. Kvinnor med ett missbruk som utsatts för våld ska också erbjudas ett värdigt och kompetent bemötande och början till ett nytt liv. Idag görs det skillnad på brottsoffer och brottsoffer. Kvinnor som missbrukar och utsätts för våld är dubbelt utsatta. De döms både av sig själva och av samhället. Det görs skillnad på slagna och slagna. En kvinna som är hemlös, kriminell, alkohol- eller narkotikapåverkad är inte ett perfekt brottsoffer. Många betraktar henne inte ens som ett brottsoffer utan som någon som får skylla sig själv. Vi vill synliggöra de brottsoffer som alltför ofta blir osynliggjorda. Alla våldutsatta kvinnor har lika rätt till stöd och hjälp. Även för gruppen våldsutsatta, missbrukande kvinnor som lever i kriminella kretsar måste det fi nnas kvinnojourplatser. Var kan hon annars få hjälp och en fristad fri från våld? Det som är så bra med att komma till Villa Vägen ut! är att det ger mycket mer än bara tak över huvudet. Möjligheten att kunna delta i verksamheter som kooperativet erbjuder. Att känna trygghet och värme tillsammans med andra. Att möta kvinnor som visar att det är möjligt att kunna ta makten över sitt eget liv. Kvinnorna inom Vägen ut! kooperativen är verkligen förebilder som visar att det som verkar omöjligt att förändra och göra är möjligt. Boken ger vägledning i mötet med våldsutsatta kvinnor med missbruk och innehåller samlad kunskap i ämnet. Alla kan inte jobba på samma sätt, men låt er inspireras av de erfarenheter och det stora engagemang ni möter i boken! Text: Tina Eriksson och Katarina Björkgren Text bilagor: Roger Karlsson Redaktör: Pernilla Svebo Lindgren Foto: Bibbi Friman Layout: Susanne Frössling Griffin Tryck: PR-Offset Göteborg mars 2007 Carina Ohlsson Ordförande Sveriges Kvinnojourers Riksförbund Pernilla Svebo Lindgren Ordförande Vägen ut! kooperativen Vägen ut! 2 ISBN-13 978-91-976821-0-7 Andra tryckning 3 Vägen ut!

Innehållsförteckning Förord 3 Inledning 5 Bakgrund 5 Villa Vägen ut! Karin och Vägen ut! kooperativen 6 Behövs det speciella kvinnojoursplatser för våldsutsatta missbrukande kvinnor 8 Hoppet om ett annat liv att erbjuda alternativ 10 Speciella metoder 13 Mottagandet 15 Personalen 19 Tystnadsplikten 22 Råd när man startar en verksamhet 23 Litteratur och källor 24 Bilagor Missbruk och drogfakta 25 Mäns våld mot kvinnor 27 Litteratur och källor 30 Inledning Denna skrift baseras på ett årslångt samtal mellan Tina Eriksson som varit med och skapat Villa Vägen ut! Karin och Katarina Björkgren som har lång erfarenhet av kvinnojoursarbete. Skriften är framtagen inom ett samverkansprojekt mellan Vägen ut! kooperativen och Göteborgs Stadskansli delvis fi nansierat av Länsstyrelsen i Västra Götaland. Bakgrund När en kvinna idag blir våldsutsatt i en nära relation är det ofta kvinnojouren som erbjuder plats om hon behöver skydd. De fl esta kvinnojourer har inte möjlighet att ta emot kvinnor med missbruk då man inte anser sig ha tillräckligt med resurser vad gäller personal eller kunnande. För en kvinna som missbrukar och drabbas av våld fi nns det därför inget självklart ställe att vända sig till. Med andra ord; en kvinna med missbruk som drabbas av våld och övergrepp har inte samma möjligheter och rättigheter som andra kvinnor i en liknande situation. Kvinnor som lever med ett missbruk har av fl era skäl svårare att söka hjälp än andra. För den som drabbas av våld i en nära relation är det mycket vanligt att skuldbelägga sig själv. En kvinna som lever med missbruk anklagar sig själv värre än andra och menar att hon genom sitt sätt att leva utsätter sig själv för större risker och därmed får skylla sig själv. Detta är dessutom många gånger den rådande åsikten även i samhället. Många kvinnor i denna situation känner att de har mycket att förlora om de ber om hjälp av myndigheterna. Det kan vara rädsla för att missbruk och/eller kriminalitet uppdagas eller att hon skall förlora barnen eller umgänget med sina barn. Många kvinnor har redan dåliga erfarenheter av socialtjänst, polis och sjukvård där de blivit illa bemötta när de sökt hjälp för det våld de drabbats av. Kvinnor upplever att när de sökt hjälp för våld och övergrepp fokuserar man bara på missbruket och inte på våldet och övergreppen. För en kvinna som lever i missbruk och drabbas av våld handlar det inte bara om att få hjälp så att våldet upphör och stöd för att upprätta sin självkänsla och gå ut och ta för sig i livet. En kvinna som levt med missbruk behöver hjälp med att fi nna alternativa vägar i livet för att kunna lämna en destruktiv relation. Vägen ut! 4 5 Vägen ut!

Villa Vägen ut! Karin och Vägen ut! kooperativen Villa Vägen ut! Karin i Göteborg är ett socialt företag som erbjuder ett boende och en meningsfull tillvaro för kvinnor som beslutat sig för att sluta med droger och/eller kriminalitet. Några av de viktigaste förutsättningarna för att bryta en kriminell karriär är att erbjudas möjlighet till drogfrihet och ett stöttande icke kriminellt nätverk. Detta erbjuder Villa Vägen ut! Karin. Villa Vägen ut! Karin är en plats där kvinnor får en möjlighet att i sin egen takt hitta sina egna förmågor och återerövra tron på att det går att leva ett normalt liv ute i samhället. Som en del av det Villa Vägen ut! Karin erbjuder fi nns det en jourplats för en kvinna som utsatts för våld i sin relation och på grund av detta behöver en fristad. Villa Vägen ut! Karin vill visa kvinnor som lever med ett missbruk och utsätts för våld eller övergrepp att de har samma rättigheter till skydd och hjälp som andra. En idé med en jourplats i anslutning till boende för kvinnor som beslutat sig för att söka förändring i sitt liv är att förmedla hopp till den kvinnan som kommer till jourplatsen. Villa Vägen ut! Karin föddes som ett direkt resultat av Vägen ut! projektet som startade 2002 i Göteborg. Vägen ut! från fängelse till sociala arbetskooperativ startade som ett partnerskap inom EU-programmet Equal. Projektet initierades av fl era brukarorganisationer i Göteborg i vilka människor hade egna erfarenheter av kriminalitet och missbruk. Ett samarbete utvecklades med den offentliga sektorn och med organisationer inom den sociala ekonomin. Under två är bildades fyra sociala arbetskooperativ däribland Karins Döttrar, ett väv- och hantverkskooperativ för kvinnor som brutit med kriminalitet och missbruk. I denna verksamheten fi nns åtta arbetsträningsplatser och verksamheten drivs av fem kooperatörer. Flera av de kvinnor som idag arbetar på Villa Vägen ut! Karin har varit involverade i Karins Döttrar. Villa Vägen ut! Karin och Karins Döttrar har idag ett nära samarbete vilket innebär att de boende på Villa Vägen ut! Karin kan se verksamheten på Karins Döttrar som en möjlighet, en utmaning inför framtiden. Syftet med Vägen ut-projektet som tydligt arbetade med ett egenmakts-perspektiv, så kallad empowerment var att genom sociala arbetskooperativ erbjuda ett alternativ för människor som vill bryta med sitt kriminella förfl utna eller med missbruk. Meningen är att de som startar ett kooperativ ska bygga en verksamhet utifrån en egen idé. Exempelvis funderade kooperatörerna i Karins Döttrar på Vad är vi bra på? och kom fram till att de var duktiga på att stötta varandra. Detta blev den bärande idéen i Karins Döttrar, en av affärsidéerna. Med den idén som grund säljer man alltså arbetsträningsplatser till kvinnor. Kvinnor ska erbjudas en meningsfull sysselsättning samtidigt som de stöttas i att ta makten över sitt eget liv. Genom att människor erbjuds ett vettigt alternativ till droger och kriminalitet fi nns plötsligt möjligheten att bryta med ett destruktivt beteende. Genom en arbetsträningsplats på ett av kooperativen meriterar man sig och kan sedan gå vidare exempelvis till ett annat kooperativ. Kanske vågar man ta steget och själv bli kooperatör. Grundidén i Vägen ut! har varit att på olika sätt stötta människor så att de vågar ta makten i sina egna liv. En möjlighet för människor att ta ansvaret för sitt eget liv. En annan viktig ingrediens är att människor får förebilder och hopp. Många av kooperatörerna eller de anställda har ett eget förfl utet i missbruk eller kriminalitet. Även om inte alla har ett missbruk bakom sig så har de fl esta stor erfarenhet av att leva med missbruk. Om de inte själva har levt med det så kanske de är barn till missbrukare eller på annat sätt kommit i nära kontakt med missbruk. Jag brukar tänka på det ibland när jag skulle söka jobb efter att ha varit drogfri i ett år. Jag gick till arbetsförmedlingen och sa att jag sökte jobb och de sa DÄR och pekade på en dator och jag tänkte herre gud jag vet ju inte hur man gör. Jag gick rakt ut därifrån och tänkte; så misslyckad är jag, jag kan inte ens söka ett arbete. Och så är det ju faktiskt när man lämnar ett missbruk, man har missat en massa år. Här har Vägen ut! en jättestor betydelse, vi stärker människor, får dem att växa. Vägen ut! är jättebra på att skapa det som vi kallar empowerment, att tillåta människor att växa, se till att människor tar eget ansvar. Tina Eriksson Tina Eriksson var en av projektledarna i Equalpartnerskapet Vägen ut!. Vägen ut! 6 7 Vägen ut!

Behövs det speciella kvinnojoursplatser för våldsutsatta missbrukande kvinnor? Ja är Tina Erikssons, verksamhetschef på Villa Vägen ut! Karin, spontana svar. Hon fortsätter; Villa Vägen ut! Karins akutplats för en misshandlad kvinna skall stå öppen för alla kvinnor som behöver den. För Villa Vägen ut! Karin är det viktigt att vara helt på det klara med vad vi erbjuder, att det är en akutplats till en misshandlad kvinna med ett missbruk. Vår uppgift är att ta emot henne så att hon just då slipper stå på gatan. Det kan vara för några timmar eller för en längre tid. Den bedömningen får man göra när kvinnan har fått skydd. Det är viktigt med tydlighet. Vi erbjuder en akutplats och skydd när en misshandlad kvinna inte har någonstans att ta vägen. Det som idag saknas är skyddade platser dit kvinnor kan komma i vilket tillstånd som helst. Villa Vägen ut! Karin skall erbjuda en akutplats till en kvinna som drabbats av våld och omedelbart behöver skydd och stöd av den orsaken. En kvinna ska inte tvingas gå över avgiftningen för att få hjälp när hon blivit våldsutsatt. Men min erfarenhet är den att när våldet försvinner så är det inte drogen i första hand man behöver, utan man behöver prata med någon, man är i kris. Det är klart att det är skillnad på vilket missbruk man har. Men kunskap om missbruk och droger är något som finns inom verksamheten. För vissa typer av missbruk behövs inte traditionell avgiftning, för andra typer som heroinmissbruk är det skillnad för då blir man så fruktansvärt sjuk, fysiskt, man slutar inte ta heroin för att man kommer till ett boende, inte om man är aktiv heroinmissbrukare. Då behöver kvinnan en avgiftningsplats. Det fi nns ett stort behov av skyddade platser dit kvinnor som utsatts för våld och övergrepp kan komma akut i vilket tillstånd som helst utan krav på drogfrihet. Att det sedan råder drogfrihet i boendet är en förutsättning för att kvinnorna ska kunna tillgodogöra sig den hjälp och det stöd de får när den akuta våldssituationen är över och då drogen gått ut kroppen. Kvinnor som inte får den särskilda stöttning som det innebär att bli sedd som brottsoffer går tillbaka annars. De är ofta våldsvana, de kommer många gånger från hem där det förekommit våld och de lever ofta i miljöer där det förekommer våld. Därför förringar de det våld de är utsatta för. Om kvinnorna inte får någon hjälp direkt när de är våldsutsatta kommer de aldrig att komma till de platser där man måste ha uppvisat en period av drogfrihet. De enheter som byggs upp saknar fortfarande det första steget därför att alla talar om drogfrihet och då fl yttas fokus från att ge skydd och stöd i en akutsituation till att erbjuda behandling för missbruket. Det blir alltjämt ett steg som saknas. Därför är det så viktigt med ett gott samarbete med kommunen. För oss gäller det att vara tydliga med vad det är vi erbjuder och vad som gäller och att vi kan föra en öppen dialog med till exempel socialtjänsten. Det bästa för oss vore om vi hade en plats som kommunen finansierade. Detta skulle innebära att alla initialt är välkomna. Att avvisa en hjälpsökande pga att ingen vill stå för platsen ekonomiskt är oetiskt. För en hjälpsökande kvinna skulle ett sådant avvisande vara fullständigt förödande. Mottagandet blir ju helt annorlunda om man vet att kvinnan kan få en plats oavsett vad myndigheterna säger. Annars ligger det på personalens goda hjärta. Det är viktigt att kvinnan inte uppfattar det som att man köpslår angående platsen, det är en förtroendefråga, att direkt veta att här kan jag stanna. Enkönade avgiftningsplatser Ett stort problem när det gäller kvinnor och avgiftning är att de fl esta landsting inte har enkönade avgiftningsplatser. För att avgiftningstiden inte ska rasera kvinnans vilja att försöka ändra sin livssituation borde det fi nnas speciella avgiftningsplatser för kvinnor som skulle göra det möjligt att kunna åka till en enkönad avgiftningsplats oavsett var man än bor i landet. En kvinna som drabbats av våld i en relation och som hamnar på avgiftningen kommer högst troligt inte att åka till någon skyddat boende efteråt. Hennes problem framstår inte längre som akuta och mycket ofta har hon träffat en ny partner under avgiftningstiden. En tid då en människa är som mest sårbar. Man tänker fel när man tänker att missbrukande kvinnor måste gå via avgiftning för att därefter få hjälp. Istället skulle man tänka att vi måste ha en verksamhet där vi kan ta emot kvinnor oavsett i vilket tillstånd de är för de har rätt till hjälp när de har blivit våldsutsatta. Vägen ut! 8 9 Vägen ut!

Hoppet om ett annat liv att erbjuda alternativ Något som är specifi kt för kvinnor som lever med ett missbruk och som blir misshandlade i en relation och som söker hjälp är att det inte räcker med att våldet upphör, att de får hjälp att lämna en misshandelsrelation. Dessa kvinnor behöver också få ett erbjudande om ett annat liv. För väldigt många av kvinnorna hänger dessutom missbruket och våldet ihop. Samtidigt som mannen är den som slår henne är han den som tillhandahåller drogen. Mannen kan vara den enda nära relation kvinnan har och han erbjuder henne kanske skydd mot andra förövare eller han erbjuder henne boende. För en kvinna som lever med ett missbruk representerar sällan samhället något positivt, hon har ofta dåliga erfarenheter just av ingripande från samhället. Många kvinnor som lever med missbruk har fått sina barn omhändertagna och vill inte ytterligare visa myndigheterna hur deras liv ser ut. De är rädda för att detta skulle minska deras chanser till att återfå barnen eller att få träffa barnen. Kvinnor i missbruk utsätts dessutom ofta av andra än sin partner för hot, våld och övergrepp. I det perspektivet framstår den misshandlande mannen som hennes ende beskyddare. Hotet om att avslöjas fi nns alltid hos kvinnor med missbruk. Det kan gälla att kriminalitet eller själva missbruket avslöjas för anhöriga eller myndigheter. Tanken att slussas vidare skall absolut finnas med. För våldsdrabbade, missbrukande kvinnor blir detta en möjlighet att på allvar ta sig ur relationen och sitt missbruk. Men Villa Vägen ut! Karin är inget behandlingshem så kvinnan får ju ta aktiv del i beslutet att sluta droga för att kunna stanna där. Om kvinnan bestämmer sig för att inte återvända så har hon stora chanser att så småningom faktiskt kunna säga nej till mannen som misshandlat. Tid är viktigt för ju längre bort du kommer desto lättare blir det. Det nya i detta är ju att vi faktiskt kan erbjuda en fortsättning, en början på ett nytt liv. För detta särskiljer kvinnor med ett missbruk, det är inte bara att komma bort från våldet, man behöver hjälp att börja leva på ett annat sätt. Att visa på det goda livet, det vanliga livet, att det är möjligt, genom de andra kvinnorna som finns här, och att ett erbjudande om plats är möjligt. Här räcker inte bara samtal och råd utan hjälp i praktiken. Kvinnor i missbruk är oftare arbetslösa och bostadslösa än andra kvinnor och därmed har de inget att falla tillbaka på. De är hänvisade till missbruksmiljöer utan andra möjligheter till bostad än den som mannen erbjuder och som hon dessutom många gånger får betala för med sexuella tjänster. Att enbart skapa separata enheter för misshandlade missbrukande kvinnor är ingen hjälp ur förhållandet utan dessa platser måste vara en del i en kedja för att ge möjlighet att skapa sig ett eget liv utan våld och droger. Eftersom dessa kvinnor är sådana jojor tillbaka till mannen så behöver hon ett erbjudande om ett annat liv. Ja man kanske räddar dem den dagen men sen går hon tillbaka. Vi vill erbjuda ett hopp. Hoppet om ett annat liv och visa på att detta faktiskt är möjligt. Att bara få en sängplats och sen tillbaka är en fingervisning om att du är värdelös. Vi tror att vår egen erfarenhet här kommer att ha stor betydelse för att kunna framstå som goda förebilder och också för att kunna visa vad som är möjligt. Jag tror att engagemanget är det enskilt viktigaste verktyget i detta arbete, att det är på riktigt. Det kommer att ingå som en aktiv del av tiden att man som misshandlad kvinna vet att om man vill förändra sitt liv mer på djupet så kan man erbjudas en plats på Villa Vägen ut! Karin. En sådan placering kan bli möjlig så fort kvinnan själv vill. Det är att ingjuta hopp, att visa på en möjlig väg till förändring, det är att plantera ett frö. Kvinnan ser att hon inte är tvungen att flytta tillbaka ut i eländet. Om hon väljer att göra det så har hon fått se något annat. Den erbjudna möjligheten kan hon bära med sig för att senare kanske förverkliga. De kvinnor som levt med missbruk i en misshandelsrelation lämnar inte bara detta, hon lämnar hela sitt sammanhang och går ofta ut i total ensamhet. Det hon behöver hjälp med är att skapa ett nytt sammanhang och få hjälp med att återknyta till gamla nätverk. För att kvinnor i denna situation verkligen skall få hjälp ur en destruktiv relation behöver erbjudandet om ett annat liv fi nnas inom räckhåll. Idén med Villa Vägen ut! Karin är just detta. Under den tid kvinnan söker skydd och stöd från sin destruktiva relation skall hon befi nna sig i ett sammanhang där erbjudandet existerar mitt framför henne som en möjlighet att gripa eller bära med sig som ett löfte. I allt arbete med våldsutsatta kvinnor måste hoppet om ett annat liv fi nnas starkt förankrat i verksamheten. Det fi nns också ett stort behov av långvarig kontakt med verksamhet eller kontaktperson. Att någon fi nns med längs vägen både när det gäller en eventuell rättsprocess men också i återuppbyggnaden av ett fungerande socialt liv. Vägen ut! 10 11 Vägen ut!

Råd Kom alltid ihåg att huvudorsaken till boendet är att få våldet att upphöra. Det som erbjuds är en fristad. Tag alltid reda på om kvinnan har barn och var dessa befinner sig. Om man erbjuder ett skyddat boende så innebär det att man tagit hänsyn till att det finns ett aktuellt hot. Det är att rekommendera att boendet har larm och skyddad adress. Ställ krav gentemot myndigheterna. Det är kommunen som har det yttersta ansvaret. Det är viktigt att veta vad man erbjuder så att kommunikationen med den som placerar blir tydlig. Att alltid fråga vilken typ av missbruk det handlar om, finns det någon annan planering för kvinnan mm. Att vara tydlig med vad det är som gäller både gentemot myndigheter och gentemot kvinnan. När man planerar att inrätta platser för våldsutsatta kvinnor som missbrukar är det viktigt att det finns en vidare planering vad gäller framtiden, att det skapas alternativ efter boendet på kvinnojour för kvinnan. Först och sist sök kunskap och gör upp med egna fördomar När människor inte får den hjälp de har rätt till handlar det ofta om den som är satt att hjälpa. Kräv utbildning och handledning. Utredningen om socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor (SOU 2006:65) har genomfört en inventering och analys av socialtjänstens insatser för våldsutsatta kvinnor och deras barn. Den visar att socialtjänstens personal upplever en brist på kunskap. Socialtjänsten upplevs ibland som godtycklig och det kan vara avhängigt den enskilda handläggaren, beroende på prioriteringar, kunskap, intresse m.m. om den enskilda kvinnan får ett bra och tillräckligt stöd. Enligt utredningen upplevs en ojämnhet kommuner emellan beträffande de insatser och åtgärder som erbjuds. Många handläggare inom socialtjänsten har även uttryckt osäkerhet ifråga om de gör rätt. Det fi nns ett stort önskemål om metodstöd i arbetet. Våld i nära relationer handlar om oss alla och om vi skall kunna möta utsatta måste vi söka kunskap för att bli medvetna om attityder och fördomar i samhället och göra upp med egna attityder och fördomar. Speciella metoder När man arbetar med våld i nära relationer handlar det väldigt mycket om ett här-och-nu perspektiv och en förmåga att förmedla hopp om en bättre framtid. Om man arbetar med våld i nära relationer och med missbruk är det viktigt att man har kunskap på båda områdena. Kunskapen har vi. Vi har kunskap om missbruk, vi har kunskap om våld, vi har kunskap om hur farligt det är, vi har kunskap om hur svårt det är. Vi vill försöka möta kvinnan där hon är, inte ha ett färdigt paket med ett speciellt innehåll att detta ingår när du bor här. Det är viktigt att komma ihåg att vad gäller denna placering så är den akut i sitt första skede. Syftet när en kvinna erbjuds en plats är alltså att se till att våldet upphör här och nu. Sedan om kvinnan vill ha mer hjälp än så ska kunskapen om hur sådan hjälp ser ut finnas i verksamheten. Man är rätt utplånad när man har varit utsatt för misshandel, sexuella övergrepp mm, känslan säger jag har inget, jag är ingenting. Att då sätta sig i regelrätta samtal kan bli förödande eftersom människor kan känna sig ännu mer utlämnade då. Så kanske man säger saker som man egentligen inte vill och känslan förstärks då av att vara ingenting. Personalen i boendet får de ha till att prata vanligt med, att få lov att säga allt en miljon gånger. Dessutom har de varandra att prata med. Vi ska inte ha några terapeuter i boendet. Vad man behöver är stöd och råd. Det är viktigt att värna om integriteten, dessa kvinnor är redan så kränkta och många har varit inne i andra boenden och behandlingshem eller fängelse. Det handlar om att hjälpa kvinnan att återerövra sina gränser, de gränser som blivit utplånade i misshandelsrelationen. Hjälparen får aldrig tränga sig på utan måste invänta kvinnan. Det är en del av processen. Genom att jag som hjälpare respekterar kvinnan och hennes önskemål hjälper jag henne att själv börja fundera över sina egna behov. Ingen är hjälpt av att någon annan talar om vilka behov man har. Ett av de viktigaste teman man har att arbeta med när det gäller våld i nära relationer är hur tar jag makten över mitt eget liv. Kvinnan behöver hjälp med att återerövra sina gränser. När en annan människa dagligen kränker en tappar man förmågan att avgöra vad som är sant och inte. Man litar inte längre till sin egen bedömningsförmåga. Man har svårt att bedöma vad som är ens privata, vad jag vill lämna ut, vad jag väljer att behålla för mig själv. I misshandelsrelationen ingår att man tvingas redovisa allt, rätten till integritet utplånas. Många kvinnor som lever med ett missbruk har dessutom kränkts på många andra sätt. Dels lever de ofta i miljöer där våld, hot och kränkningar är vanligt förekommande, dels har de många gånger blivit kränkta av myndighetspersoner eller i behandling. Vägen ut! 12 13 Vägen ut!

Jag tror att det är väldigt viktigt att på djupet förstå vad det innebär att leva i ett missbruk, att aldrig sätta sig på sina höga hästar. Att genom oförstånd skapa skuld. Om man alltid har haft det bra är det lätt att göra klavertramp genom att exemplifiera genom sitt eget liv. Dessa kvinnor har redan så mycket skuld för allt de gjort fel eller inte gjort. Bekräfta det som ÄR bra, det som gjordes bra, det andra, det dåliga är de så medvetna om ändå. Det skall absolut inte förekomma någon uppfostran, ingen från personalen har rätt att uppfostra. Det är särskilt viktigt att den som möter människor som levt i våldets närhet är väldigt lyhörd och aldrig tränger sig på med egna åsikter eller tyckanden. De kvinnor som har modet att söka hjälp har rätt att förvänta sig ett respektfullt och kunnigt bemötande. I relationer där det förekommer våld och förtryck är en viktig ingrediens den att den ena tagit sig rätten att vara normgivande, alltså det jag säger gäller oavsett vad du tycker om det. Genom manipulation, isolering och våld får du den andre dit du vill, i total underkastelse. Råd i bemötandet Den kvinna du möter har rätt att mötas av respekt. Behandla inte kvinnan som ett offer utan som den kapabla person hon är. Lägg skulden där den hör hemma alltså hos förövaren. Respektera kvinnans beslut, det är hennes liv. Den du möter har blivit utsatt för ett brott. Mottagandet Det är väldigt viktigt att mottagandet är tydligt. Hjälparen måste ha helt klart för sig varför den här kvinnan befi nner sig här och ber om hjälp. Det är stor skillnad på att komma till verksamheten för att man har bestämt sig för att man vill förändra sitt liv eller om man kommer i panik för att man är utsatt för våld, utsatt för ett brott. Att man söker sig till en jourplats behöver ju inte betyda att man har bestämt sig för att förändra sitt liv men man har rätt att få hjälp ändå. Kvinnojourens främsta uppgift är att se till att våldet upphör och att kvinnan, och om det fi nns barn även dessa, får skydd och hjälp här och nu. Tänk på att inte lägga några moraliska värderingar på hennes situation och liv. Många kommer att vara påverkade när de kommer till boendet. Då är det viktigt att personalen har hittat ett sätt att hantera det. Ja, först får man väl prata med dem en stund och inte bry sig om att de är påverkade. Eller så kan man säga att de ska gå och lägga sig och att man får prata imorgon. Att ta emot på ett kärleksfullt sätt och att kvinnan får prata en liten stund är viktigt. Att hitta balansen i detta annars kan man bli helt uppäten av en person som är påverkad. Det viktiga är att kunna förmedla att här är du trygg, här finns lugn och ro. Det där du gav mig det var ingenting, i och med den känslan så släpper ofta också rädslan. Det är ju så med de här männen att det är sällan de kan utöva någon makt eller våld mot dig när det gått en tid. Men så fort de känner att de kan kontrollera med våldet så gör de det. Så fort kvinna fått lite styrka så går de. De här männen är egentligen rätt fega. Det är klart det finns ju de här jättefarliga, de som skiter i vilket. Gemensamt för alla kvinnor som tvingas fl y från en hotfull eller våldsam situation är att när man kommer så är man så mycket upp i varv och man tror att man måste ordna allt med en gång. Då är det viktigt att kunna förmedla att vi gör ingenting just nu, förutom vid våldtäkt och skador som måste ses om eller dokumenteras. Hon ska varken fl ytta eller gå igenom en rättegång där på natten. Kvinnan behöver hjälp med att sortera vad hon behöver här och nu. Det är viktigt att personalen verkligen har diskuterat igenom detta och jobbat med sitt förhållningssätt så att man inte dras med av den virvelvind kvinnan ofta befi nner sig i. Vägen ut! 14 15 Vägen ut!

De kvinnor som kommer till Villa Vägen ut! Karins jourplats har alla någon form av missbruk. Om hon efter det första dygnet väljer att stanna i det skyddade boendet får hon inte missbruka då krav på total drogfrihet gäller där. Jag tror att människor respekterar att detta är ett drogfritt boende, jag är säker på att de gör det, faktiskt. De som inte gör det får ett val, man får ju ha ett samtal och säga att valet är ditt, tala klarspråk, att hon kan inte vara kvar i boendet om hon tar knark. Det är en sak att vara påverkad när man kommer men sen inte tillföra kroppen mer. För man kan inte göra något åt sin situation om man inte gör det i nyktert tillstånd. Om man inte bryter sitt missbruk så tror jag att man går tillbaka. Men bryter man missbruket och försöker se det på ett annat sätt, vad är det jag utsätter mig för, att få möjlighet och hjälp att se klart på det. Att bryta sitt missbruk är ett sätt att ta sig från mannen, bryta den destruktiva relationen. En av våra stora uppgifter är ju att hjälpa kvinnorna att se det de är utsatta för och för det behöver man drogfrihet, annars går man tillbaka eller hittar/blir uppraggad av någon annan våldsam/missbrukande/kriminell man. Du vet klarar man av att bli av med sina barn, den smärtan genom att tillföra knark, då klarar man ju av lite stryk också, så sopar man alla problem under mattan, att döda sig känslomässigt. Det går alldeles utmärkt att göra det när det handlar om en själv. Man kan stå ut länge i sådana relationer om man är missbrukare. Men den dagen man bryter med missbruket är man tvungen att göra något åt det. Det är ju också så att man fortsätter att missbruka för att man inte orkar konfrontera sig själv med de bitarna, att man blir slagen, att barnen är borta. Många kvinnor låter sig också bli utsatta, för den här mannen har knark så om hon fortsätter knarka kommer hon också att gå tillbaka, per automatik. De har ett dubbelt beroende till den här mannen. Det handlar om både knarket, bostaden, tryggheten. Det är jätteviktigt att säga det; du får jättegärna vara kvar här men du får inte ta något mer knark eller dricka någon mer alkohol. Den största uppgiften när man möter kvinnor som levt i en destruktiv relation är att respektera hennes integritet och hennes egen förmåga att fatta beslut och vidta de åtgärder hon själv önskar. Kvinnor som levt i misshandelsrelationer har fått sitt självförtroende helt raserat och är i stort behov av att återupprätta sin självkänsla. Rent praktiskt gör man det genom att ta kommandot i sitt eget liv, att besluta och att göra själv, inte att någon annan gör det åt en. Dessutom är beslut som inte är fattade av personen själv värdelösa. Det absolut svåraste för personal är att inte göra, att ha modet att invänta människors eget handlande. Att låta människor ta ansvar för sitt eget liv, först då är förändring möjligt. En av de viktigaste uppgifterna är att hjälpa kvinnor att stötta sig själva, att hitta sina egna inre verktyg. Det är viktigt att som personal veta varför man inte gör, att vara på det klara med att det är en del i den hjälp kvinnan får, att inte göra saker åt henne. Om man som hjälpare vet det mår man heller inte dåligt av det. Därför är det mycket viktigt att man har en samsyn inom personalgruppen så att man får stöd av de andra och att man också vet att man kommer att få stöd av de andra. Det är viktigt att ha en ständigt pågående diskussion om förhållningssätt i en verksamhet där man möter kvinnor som blivit utsatta för våld och övergrepp. Vi måste kontinuerligt diskutera vilka ramarna är, vilken kunskap vi har, hur vi hanterar det ena eller andra. Det kommer ju att vara olika som tar emot och därför är det så viktigt med tydliga riktlinjer. Det är viktigt att inse att vi inte kan allt. Eftersom det är brottsoffer man möter när man arbetar med kvinnor som blivit utsatta för våld och övergrepp är det viktigt att man arbetar upp goda relationer till andra instanser som kvinnan kommer att behöva hjälp av. En stor vinst är om man kan hitta ett gott och förtroendefullt samarbete med socialtjänst, sjukvård, polis och inte minst sociala jouren. Eftersom många kvinnor fl yr i panik just när våldet är som värst och kanske inte alltid på kontorstid så kommer socialjouren att vara en viktig samarbetspartner. Det är viktigt att ha god kontakt med myndigheter och andra organisationer så att man kan samverka vid behov. De kvinnor som söker hjälp har många gånger behov som sträcker sig utanför den egna verksamheten och om det då redan fi nns en god samverkan är kvinnan hjälpt av detta. Vägen ut! 16 17 Vägen ut!

Att kunna erbjuda avgiftning är viktigt. För vissa typer av missbruk är avgiftning ett måste, för andra gäller att kvinnorna avgiftar sig själva. För att kvinnorna skall få den bästa hjälpen är det viktigt att personalen både har kunskap om missbruk och våld i nära relationer. När t ex socialjouren ringer om en plats är det viktigt att våga ha en öppen och ärlig kommunikation så att man inte tar emot personer som inte skall vara i verksamheten. Att lära sig att alltid fråga och att inte vara för snäll. Det är viktigt att ha klart för sig var verksamhetens fokus ligger. Fokus bör alltid vara de kvinnor som redan vistas i boendet. Ett viktigt förhållningssätt är att inte utsätta verksamheten för en för stor belastning t ex genom att ta emot en kvinna man inte kan hantera. Man undviker många problem genom att ha tänkt och refl ekterat över dem redan innan det händer, därför är det viktigt med dialog med redan befi ntliga verksamheter. De kvinnor som kommer till jourplatsen kommer att erbjudas delaktighet i husets aktiviteter. Det här är så litet så det är som ett hem. Vi kommer att laga mat ihop och sköta huset ihop. Jourplatsens kvinna kommer att följa personalen och delta i uppgifter i huset. Frågor att ställa initialt: Finns det barn i hemmet och i så fall var är de nu? Finns det djur kvar i hemmet? Har kvinnan fått med sig det nödvändigaste, särskilt mediciner o dyl? Har kvinnan skador som behöver ses om eller dokumenteras? Fråga om sådant som inte syns, sexuella övergrepp, våldtäkt. Är polisanmälan gjord? Erbjud din hjälp men påverka inte. Vem är förövaren, finns det flera, vet han/de var hon befinner sig nu? Personalen När man bygger upp en verksamhet för kvinnor som lever med våld i en nära relation och som har ett missbruk är det viktig att se till att man har den kunskap som krävs så att de kvinnor som söker hjälp får den hjälp de har rätt till. Verksamheten i sig behöver inte besitta all kunskap men man behöver knyta kunskapen till sig på olika sätt. Många kvinnojourer är uppbyggda på ideell bas men har utbildat personalen internt. Hjälpen bygger ofta på principen hjälp till självhjälp. Dessutom har man genom sitt riksförbund tillgång till mycket kunnande, stöttning och utbildning. De som jobbar i huset ska stärka sin egen självkänsla så att de utstrålar vi är bäst på det här, att värdesätta sitt eget kunnande. Personalen ska delta i personal- och planeringsmöten och gå på handledning. En rekommendation i denna typ av verksamhet är att personalgruppen har professionell handledning med en person utifrån. Jag skulle vilja att personalen fick så mycket utbildning som möjligt eftersom de kommer att möta detta hela tiden och därför måste få lära sig att hantera detta. Det är svårt att hantera om man inte gjort upp med sitt eget bagage. Personalen behöver särskild kunskap om våld i nära relationer och om missbruk. Det leder till att kvinnorna får den speciella hjälp de har rätt till. Det handlar både om att komma fram till att man vill bli av med sitt missbruk och att man inte vill leva i en våldsam relation. Man behöver alltså som vilken kvinna som helst få komma och få plats utan att man har bestämt sig för det ena eller andra. Detta blir en plats som fi nns tillgänglig utan en massa krav på kvinnan. Att ha drogkunskap är mycket viktigt när man arbetar med denna grupp. Ett missbruk kan vara svårt att upptäcka och särskilt kvinnor är duktiga på att dölja missbruk. De sköter hygien och kläder som vem som helst. Att ha drogkunnande innebär att ha förmågan att ställa de rätta frågorna, utan den kunskapen går mycket förbi. Kunskap om våld i nära relationer är ett redskap i arbetet mot våld mot kvinnor. Att ha kunskap om våldets mekanismer innebär att man kan ställa de rätta frågorna. Kvinnor berättar sällan spontant varken om missbruk eller våld och övergrepp. För väldigt många kvinnor som lever med ett missbruk fyller relationen till en hund en viktig funktion. Hunden är ofta kvinnans närmaste vän. Många kvinnor väljer att stanna kvar i en våldsam relation därför att hon inte vill överge hunden. De fl esta kvinnojourer eller boenden tar inte emot djur. På Villa Vägen ut! Karin är man väl medveten om problemet men så länge man inte kan erbjuda hundgård går det inte att ta med hund till boendet. Ett råd är att försöka bygga upp ett samarbete med närmaste hundgård. Vägen ut! 18 19 Vägen ut!

Det fi nns en ovana, en rädsla för att blanda ihop dessa områden. De som jobbar med missbruk vågar inte fråga om våld och övergrepp. De som arbetar med våld och övergrepp vågar inte fråga om missbruk. Man har någon slags uppfattning om att det skulle vara integritetskränkande att fråga om det ena eller det andra. Detta är två kunskapsområden som verkligen behöver befrukta varandra. Det är viktigt att man har modet att ta in båda dessa områden och utifrån den kunskapen våga ställa de rätta frågorna och göra det på ett sätt som visar att man verkligen bryr sig. Att våga möta kvinnorna där de är och också visa att jag är bara människa med egna fel och brister. Att ha förmågan att bekräfta de kvinnor man möter utan att för den skull bli för privat och relatera allt till sitt eget liv. Om man själv har levt som missbrukare vet man också hur den världen fungerar med sin otroligt strikta hierarki. Viktig kunskap men farligt om man som personal inte har bearbetat denna kunskap och kan släppa sin position. Kvinnojouren talar ju om härskartekniker och att släppa in dessa i ett boende för misshandlade kvinnor är katastrofalt eftersom det är just det man blir utsatt för i en misshandelsrelation, maktmissbruk, där den ena tar sig rätten att ha tolkningsföreträde framom den andra. Det är viktigt att personalen är medvetna om dessa mekanismer för när kvinnorna kommer har de rätt att få känna att så är det inte här, här kan jag slappna av. Ett förfl utet som missbrukare är både en styrka och en svaghet. Det är en väldig styrka om man är medveten om fallgroparna. Att själv ha upplevt kan vara en väldig styrka, inget kan slå det men då måste det vara bearbetat. Då kan man använda sin historia som redskap och inte som närmandekod och likagörande. Det är av största vikt att inte blanda ihop den egna historien med den hjälpsökandes historia, att inte ta hennes historia ifrån henne. Visst kan man säga att jag har varit där själv men sedan skall man använda sin kunskap för att hjälpa och stötta kvinnan. Det är viktigt att lära sig att inte lämna ut sig själv för mycket till vem som helst. Tankar som vad har jag sagt, vad gör hon med den informationen om mitt liv mm leder till att man snabbt kan börja må väldigt dåligt. I första hand måste personalen hålla, annars fi nns det ingen verksamhet och då kan ingen bli hjälpt. Att hitta redskap handlar om att skydda sig själv och att hålla som människa, i andra hand skall de boende få en bra tid vilket de får om personalen mår bra. Om jag inte kan ta hand om mig själv kan jag inte ta hand om andra, om jag inte kan älska mig själv kan jag inte älska andra. Jag måste vara snäll mot mig själv när jag jobbar med människor. Äkta snällhet kommer ur empati och går hand i hand med en förmåga att sätta gränser. Det är viktigt att våga vara ärliga mot varandra i personalgruppen. Om man har tydliga riktlinjer i verksamheten är det också lättare att tex erkänna sina misstag eller ta kritik från arbetskamrater. Men ingen regel utan undantag. Det är viktigt med individuella lösningar och att våga prata om att det inte är lika för alla som är i verksamheten. Många är rädda för att blotta sin svaghet genom att erkänna att man inte vet hur man ska göra i en viss situation. Det är mycket viktigt att ha stor tolerans i personalgruppen så att man alltid känner att dit kan jag vända mig. Det måste vara tillåtet att göra fel för det kommer att hända och då ska det inte fi nnas fördömande från övrig personal utan man får se till att lära något av misstagen. När det gäller att arbeta med våld mot kvinnor så krävs också en stor portion mod och snabba beslut och då är det självklart så att allt kanske inte blir helt rätt. Att vara professionell innebär inte att man alltid gör rätt utan snarare att man kan erkänna sina fel och göra något med det. Det är inte farligt att erkänna ett tillkortakommande. Det som är farligt är att kränka människor. När man kränker någon föder man hat och det är farligt. En kvinnojour kan bli väldigt utsatt om någon blivit kränkt där, särskilt när man möter människor som lever med ett missbruk. Det är viktigt med solidaritetstanken så att inte verksamheten blir röjd, viktigt för de andra kvinnornas och personalens säkerhet. Viktigt att inte förminska människor. Att alltid ha för ögonen att det skulle faktiskt ha kunnat vara jag, att kunna se bortom de tappade tänderna och eländet. Det är inte lätt för de hjälpsökande att möta det hela och rena i hjälparen, Hjälparen måste faktiskt på riktigt tycka om människor för att kunna hjälpa i denna typ av verksamhet. Att alltid ha med sig att det kunde ha varit jag, min dotter, min mamma. Man behöver stor människokännedom. Vad behöver man ha med sig för att arbeta med den här gruppen? Det viktigaste är att man har gjort upp med sina egna fördomar. En förståelse för vad det innebär att vara kvinna och utsatt. Kunskap om våld i nära relationer. Kunskap om droger och dess verkningar. Ett stort engagemang. Gör upp med egna fördomar! Vägen ut! 20 21 Vägen ut!

Tystnadsplikten Det är viktigt att personalen har utbildning i vad tystnadsplikten innebär. Alla som vänder sig till verksamheten har rätt att förvänta sig att tystnadsplikten fungerar. I en verksamhet som Villa Vägen ut! Karin är det av väldigt stor vikt att man lärt sig hantera detta på ett professionellt sätt. En del kvinnor som kommer hit kommer att vara gamla kompisar med de anställda, gamla ovänner, gamla rivaler. Personalen måste vara helt på det klara med att aldrig gå in i det. Det är en träningsfråga och därför viktigt att personalen ständigt för ett samtal om detta. Det fi nns två sidor av tystnadsplikten som blir tydlig i denna verksamhet. Dels är ju personalen skyldiga att respektera tystnadsplikten men det handlar inte bara om kvinnornas skydd utan också om att skydda sig själva. Om man använder sig själv som exempel är det viktigt att vara medveten om att tystnadsplikten inte är ömsesidig. Den information man lämnar ut kan hanteras ovarsamt av den andre. Det är viktigt att tänka på när man jobbar med denna känsliga verksamhet, kvinnojour, att när man möter någon som bott hos en tidigare, måste man alltid vänta på att hon hälsar först. Det kan vara mycket farligt för kvinnan att hälsa på någon för mannen okänd person, eller hon kanske inte har lust att redogöra för vem det var som hälsade på henne. Något av det viktigaste när man arbetar i en sådan verksamhet är att själv hålla som människa. En del i det är att lära sig att skydda sig själv, där är tystnadsplikten till hjälp. När man har samma bakgrund som de kvinnor man möter är det ännu viktigare att verksamheten stärker sig själv inåt, att man är medveten om farorna och att man aktivt arbetar med dem. Eftersom missbrukare kan vara väldigt manipulativa så är det också av den anledningen viktigt att personalen är stark och väldigt medvetna om sådana processer. Detta är ju något av det viktigaste vi har att jobba med, alltså att samtidigt som man som misshandlad, missbrukande kvinna är manipulerad av mannen så är man själv väldigt manipulativ. Det är ju också det enda sättet att överleva i missbrukarvärlden. Men om personalen är medvetna är det svårt att manipulera dem samtidigt behöver personalen kunskap i hur man häver sådana processer. Råd när man startar en verksamhet Våga se och våga fråga mod är den viktigaste egenskapen i arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Utbilda personalen i våld i nära relationer. Utbilda personalen i drogkunskap. Använd närbelägen kvinnojour som bollplank, kanske någon därifrån kan besöka verksamheten nu och då. Bygg upp en god kontakt med närmaste avgiftningsenhet. Ställ krav gentemot myndigheterna. Det är alltid kommunen, socialtjänsten som har det yttersta ansvaret. Skapa tydliga ramar för verksamheten. Var tydlig med vad ni erbjuder. Viktigt att en kontakt med socialtjänsten etableras. Tänk på säkerhetsaspekten t ex genom att bygga upp en god relation med närmaste polisstation. Sök kunskap och samarbete, ingå i nätverk som arbetar med för verksamheten relevanta frågor. Samarbeta med verksamhet för våldsutsatta barn om sådan finns. Ha klart för sig anmälningsskyldigheten när man får reda på att barn far illa och utse ansvarig för att anmäla. Respektera tystnadsplikten. Gå med i ett Riksförbund för kvinnojourer för att få del av all kunskap men även för att bli stöttade. Vägen ut! 22 23 Vägen ut!

Litteratur och källor Holmberg Carin, Smirthwaite Goldina och Nilsson Agneta Mäns våld mot missbrukande kvinnor ett kvinnofridsbrott bland andra. MOB-rapport nr. 8, 2005. Holmberg Carin, Enander, Viveka. Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. Kabusa förlag 2003. Wallin Maria, Hagberg Mattias Vägen Ut! Blev Vägen In Socialt företagande och empowerment Skrift, Equalpartnerskapet Vägen Ut 2005. Jarnling Pia, Om våldsutsatta, missbrukande kvinnors situation Undersökning av erfarenheter och arbetssätt på kvinnojourer respektive behandlingshem för missbrukare, Rapport, Alla Kvinnors Hus 2004. Samtal med Pia Jarnling, projektledare, preventionscentrum (fd chef för Kvinnoteamet på enheten för hemlösa) Stockholm aug 2006. Samtalsserie under 2006 Tina Eriksson, verksamhetschef Villa Vägen ut! Karin, Katarina Björkgren, socionom, anställd på Kvinnojouren i Göteborg. Regeringens proposition: 2006/07:38 Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor. Utredning om socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor (SOU 2006:65). Bilaga 1 Missbruk och drogfakta Av kriminalvårdens statistik framgår att kvinnor som missbrukar utgör cirka 10 % av alla missbrukare i fängelse. Dock utgör kvinnor inte mer än drygt 6 % av samtliga intagna. Mätningar visar också att kvinnorna i högre grad än männen uppvisar en större förekomst av fysiska och psykiska skador samt har varit utsatta för sexuellt relaterad misshandel sju gånger oftare än män. Detta speglar förhållandet att den verksamhet som relaterar till droger beskriver en könsstereotyp arbetsdelning där mannen förväntas vara den mer aktive och således mer exponerad och föremål för intervention med behandlande insatser främst från rättsväsendets sida. Till detta kommer att kvinnor av fl era skäl inte själva söker hjälp. Av detta följer att kvinnor missbrukar utan avbrott i högre grad än män. När de väl blir föremål för en intervention eller aktivt själva söker hjälp sker detta i ett läge där skadeverkningarna av drogandet självt samt den utsatta situationen avseende våld kan vara långt gånget. De fl esta missbrukare använder en huvuddrog men blandmissbruk är det vanligaste bland kvinnor såväl som hos män. Tidigare undersökningar visar dock på en viss överrepresentation av blandmissbruk hos kvinnor. Missbrukande kvinnor är i högre grad än män bostads- och arbetslösa samt är i högre grad än män kända hos sociala myndigheter samt hos hälso- och sjukvården. Amfetamin och Cannabis är de vanligaste huvuddrogerna. Amfetamin är centralstimulerande och ger en känsla av upprymdhet och större vakenhet. Vid ett ihållande bruk kan muntorrhet och störningar i motorik uppkomma. En amfetaminpåverkan kan vara i fl era timmar och ger en stark utvidgning av pupillerna och tar bort hungerskänslor. Förhöjt blodtryck med snabbare puls och andning är också vanliga symptom. Amfetamin kan sniffas, intas oralt men framför allt injiceras. Kokain är också en centralstimulerande drog och uppvisar effekter som starkt påminner om amfetaminets. Dock varar kokainruset bara i cirka 40 minuter. Vanligtvis sniffas kokainet vilket vid långvarig användning ger skador på näsans och ibland munnens slemhinnor. Kokainet betraktas främst som en fest och krogdrog. Även ecstasy är centralstimulerande där effekterna påminner om amfetaminets men innehåller även en hallucinogen komponent. Ecstasyruset som kan vara upp till omkring tre timmar kan sträcka sig allt emellan upprymdhet och förgiftningssymptom. Ecstasy påverkar hjärnans förmåga till värmereglering varför både värmeslag och vattenförgiftning kan förekomma. Drogen förknippas ofta med mer eller mindre avgränsade ungdomskulturer. En viss toleranshöjning brukar erfaras, dock talar kliniska erfarenheter inte för ett tvångsmässigt och regelbundet missbruk. Vägen ut! 24 25 Vägen ut!

Cannabis kan tas oralt men brukar vanligtvis inhaleras på samma sätt som tobak. Cannabis verkar avslappnande samtidigt med en viss upprymdhet och pratighet. Snabbare puls, rödsprängda ögonvitor, snabb andhämtning, muntorrhet och sötsug är tecken på ett cannabisrus. Cannabis kan ge ett bakrus där korttidsminnet är rubbat och en utpräglad dåsighet inträder. Långvarig användning kan ge inlärningssvårigheter samt ett frånvarande intryck. Läkemedel som används mot ångest och sömnrubbningar, bensodiazepiner, är sällan att betrakta som en huvuddrog men används som komplement till andra droger, eller brist på annan tillgänglig drog. Mycket av bensodiazepinpreparaten är legalt förskrivna. Dessa preparat är sedativa men kan i megadoser uppvisa en paradoxal effekt så att användaren kan förefalla upprymd. Heroin är ett opiatpreparat som inhaleras eller injiceras, ger en känsla av stort välbefi nnande. Men detta är beroende av doseringen som alltid är osäker. Tillstånd av dåsighet varvat med sömnperioder är ofta förekommande. Ruset varar en kort stund och följs av ett tillstånd där centrala nervsystemet är hämmat. Kall hud och små pupiller är tecken på opiatpåverkan. Opiater liksom bensodiazepiner är kraftigt beroendeframkallande och kräver allteftersom högre doser för att någon effekt skall uppnås. Heroinet sätter ned andningsförmågan och kan feldoserat leda till att användaren avlider. Den drog som för närvarande leder till de fl esta dödsfallen är GHB som mindre ofta är att betrakta som en huvuddrog. GHB är en vätska som alltid tas in oralt och som feldoserat leder till nedsättning av andningsförmågan vilket orsakat en del dödsfall. Effekterna av GHB kan variera från medvetslöshet till explosivitet. Tecken på narkotikamissbruk är dålig tandstatus, nålstick, motoriska störningar med ett uttryck av frånvaro eller rastlöshet. Bensodiazepiner och opiater ger ett fysiskt beroende och i alla fall ger narkotikamissbruk ett psykiskt beroende där drogen upptar en stor del av medvetandet. Beroendet orsakar oftast att missbrukarens omsorg av sig själv och sin hälsa är eftersatt. Sprutnarkomaner är dessutom exponerade för olika hepatiter och HIV/AIDS. Alkohol är nära nog alltid en drog som följer med ett övrigt missbruk. Beakta dock att stark stress förknippat med en traumatisk upplevelse som misshandel kan förväxlas med avtändning eller abstinens. Bilaga 2 Mäns våld mot kvinnor Våldsutsatta missbrukande kvinnor är en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle. Utsattheten rör sig över fl era plan utöver själva våldet. Det sammanfaller ofta med social marginalisering i termer av kriminalitet, social utslagning och dålig hälsa. Kvinnor intagna i anstalt med ett narkotikamissbruk 2003 Ca. 300 Kroppsliga skador/sjukdomar som påverkar livsföringen 65 % Utsatta för fysisk misshandel 69 % Utsatta för psykisk misshandel 70 % Sexuell misshandel tidigare i livet 39 % Allvarliga självmordstankar 42 % Källa: Kriminalvården N-2800 ASI & Kriminalvård och statistik 2004 Boxen ovan ger en fi ngervisning om intagna missbrukande kvinnors hälsa och situation vad gäller olika övergrepp. Den säger dock ingenting om den stora grupp, ca.1.000 kvinnor som är dömda till skyddstillsyn. Där framgår inte heller hur situationen ser ut för de kvinnor som lever nära en kriminalitet eller kriminell man utan att bli föremål för någon lagföring. På goda grunder går att anta att deras situation i stort är densamma. MOB-rapport nr. 8 (2005) Mäns våld mot missbrukande kvinnor ett kvinnofridsbrott bland andra av Carin Holmberg, Goldina Smirthwaite och Agneta Nilsson ger en god överblick av dessa kvinnors situation. Synen på våld mot kvinnor har förändrats över tid och betraktas numera som ett samhällsproblem. Från och med 1 juli 1998 skrivs grov kvinnofridskränkning in i brottsbalken vilket innehåller misshandel och syftar till att i samma brottsmål ta upp fl era och upprepade kränkningar samt att misshandelsepisoder skall kunna bedömas tillsammans. Det betyder att mäns dominans, aggressivitet och våld inte behöver stå i ett motsatsförhållande till vad som anses normalt för en viss maskulinitet eller manskultur. Nyare forskning lyfter fram det strukturella perspektivet. Ett synsätt som belyser mäns historiska och nutida dominans som en manlig maktstruktur. Det betyder att mäns dominans, aggressivitet och våld inte behöver stå i ett motsatsförhållande till vad som kan anses normalt för en viss maskulinitet eller manskultur. Begrepp som kontinuum och normalisering är viktiga begrepp i förståelsen av mäns våld mot de kvinnor dessa på något sätt relaterar till. Källor: www.drogportalen.se, www.can.se, www.mobilisera.nu, www.ksan.se Vägen ut! 26 27 Vägen ut!

Med kontinuum menas att våldet beskriver en bortre ända av ett förhållningssätt som i grunden accepterat mäns överordning och förtryck. Här kan våldet framstå som legitimt för männen. Detta trots att männen kan veta att våldet är illegalt och således ett lagbrott. Med detta blir våldet till en del av ett förtryck. Dominans, förtryck, hot om våld och slutligen själva våldet är en fortsättning av, och har ett ursprung i, att mannen är den dominante. Med normalisering menas att en process pågår så att mannens kontroll över kvinnan leder till att hennes uppfattning om vad som är normalt blir detsamma som mannens och dennes våldsamma beteende. För kvinnans del handlar det om överlevnads och anpassningsstrategier som kan leda till att våld av olika grader på ett omvänt sätt ses som ett uttryck för mäns kärlek och omsorger. Normaliseringsprocessen kan innebära att fysiskt våld av mannen såväl som kvinnan betraktas som en del av vardagen och mer eller mindre normalt. Kvinnor och mäns uppfattningar skiljer sig nästan alltid åt så att männen upplever våldet som ringa medan kvinnorna erfar att våldet är mer omfattande med både smärta och skräck. Män förklarar ofta våldet som ett `nödvändigt ont` som skall ha en uppfostrande eller hjälpande verkan. Den avgörande krisen hos männen inträder många gånger först när rättsväsendet eller andra samhällsinstitutioner, eller för den delen kvinnan själv, griper in och avbryter en våldsutövning. I en situation med uppbrott och/eller en intervention är risken för ett utökat våld särskilt stor. Mäns våld mot kvinnor skär genom alla samhällsgrupperingar varför kvinnors erfarenhet av våld på många sätt är desamma. Gemensamt för många kvinnor är det ekonomiska och sociala beroendet samt ett beroende grundat i mannens kontrollerande förhållningssätt. Gemensamt är också känslor av egen skuld och skam, skylla sig själv attityder och en rädsla för ett utökat våld. Att leva som våldsutsatt kvinna och missbrukare för dock med sig några betydelsefulla skillnader. Myndigheter kan komma att betrakta den utsatta kvinnans missbruk som huvudsaken. Förhållandet att hon är våldsutsatt ges en underordnad betydelse. I de fall där kvinnan missbrukar tillsammans med mannen är den senare oftast anskaffaren av drogen, detta innebär att kontrollen blir kraftfullare då mannen även kontrollerar drogerna och därmed kvinnans kemiska beroende. Med drogerna blir beroendet fl erfaldigat och kvinnan blir därmed tillgängligare i förhållande till förövaren. Missbrukande kvinnor som lever i en misshandelsrelation uppvisar en större social stigmatisering, en sämre hälsa och överdödlighet relativt andra grupper i samhället. Till rädslan för ett utökat våld kommer rädslan för våld och övergrepp av andra män. Därmed kan hon trots allt uppleva en viss trygghet i en destruktiv relation. Detta beror också på att hon ofta lever mer isolerad än andra. Våldsutsatta kvinnor som lever i en missbrukarrelation är mindre benägna att söka hjälp hos olika myndigheter. Dels på grund av risk för nya kränkningar och dåliga erfarenheter av myndighetsutövning samt ifrågasättanden, dels på grund av att missbruket är kriminellt och en hemlighet som kan komma att avslöjas. Ofta upplever kvinnorna en rädsla att i och med myndighetskontakten defi nitivt mista kontakten med sina barn. Myndigheter å sin sida kan komma att betrakta den utsatta kvinnans missbruk som huvudsaken och förhållandet att hon är våldsutsatt ges en underordnad betydelse. Det är mycket ovanligt att missbrukande kvinnor lever med en partner som inte själv missbrukar. Därför kan drogen vara ett medel för att uthärda i en misshandelsrelation. En annan svårighet är att kvinnojourer i allmänhet inte anser sig kunna ge akut hjälp och stöd till misshandlade kvinnor i aktivt missbruk. Det senare betyder att en missbrukande våldsutsatt kvinna sällan har en säker tillfl ykt utan hänvisas till sin vanliga miljö. Det har visat sig att den våldsutövande mannens kontroll och påverkan sträcker sig långt utöver själva våldsepisoderna. Därmed bör en plats vara avgränsad och säker för kvinnorna och deras stödpersoner. För våldsutsatta kvinnor i missbruk framstår en säker plats som än mer nödvändig och som en plats att tillsammans med stödpersoner kunna agera för att på sikt kunna skapa en annan situation och ordning. Det stöd och den hjälp som i det enskilda fallet kan bli aktuell bör inte grundas på ett synsätt som enbart betraktar kvinnorna som offer. Att leva i och med en relation präglad av våld och missbruk ställer extraordinära krav på förmågor i att klara vardagen. Det betyder att många av kvinnorna är mycket kapabla och över tid funnit lösningar och strategier där de kunnat möta ett helt batteri av olika svårigheter. Det stöd och behandlingsarbete som kan komma ifråga, även i ett akut skede, bör därför präglas av stor respekt för kvinnornas egna förmågor. Samtidigt måste stödpersoner och behandlare förhålla sig mycket vidsynt och tolerant till viljan att på olika sätt ta ett eget ansvar. Det måste också beaktas att den missbrukande och våldsutsatta kvinnans historia även bär på minnen av närhet, njutning, bekräftelse och för den delen kärlek. Det skall dock betonas att i de uppkomna våldssituationerna är kvinnan brottsoffret och insatserna på en säker och avgränsad plats bör vara inriktade på att lösa henne från känslor av egen skuld och skam. Stödet skall också syfta till att förövarens totala skuld och ansvar tydliggörs. Vägen ut! 28 29 Vägen ut!

Litteratur och källor Holmberg Carin, Smirthwaite Goldina och Nilsson Agneta Mäns våld mot missbrukande kvinnor ett kvinnofridsbrott bland andra. MOB-rapport nr. 8, 2005. Lundgren Eva Våldets normaliseringsprocess: Två Två parter två strategier i kvinnomisshandel, JÄMFO-rapport nr. 14, Stockholm 1989. Kelly Liz The continuum of sexual violence in J. Hanmer & M. Maynard (ed.) Woman, Violence and Social Control, London 1987. Hearn Jeff The Violences of Men London 1998. Kriminalvården 2004 Kriminalvård och statistik, förlaget Norrköping 2005. Kriminalvården Kriminalvårdens narkotikautredda missbrukare. ASI-utredda missbrukare Norrköping 2005. Vägen ut! 30 31 Vägen ut!

Alla våldutsatta kvinnor har lika rätt till stöd och hjälp, även för gruppen våldsutsatta, missbrukande kvinnor som lever i kriminella kretsar måste det fi nnas kvinnojourplatser. Hur dessa platser kan skapas beskrivs i Vägen vidare TRYGGHET OCH HOPP. Här lyfts vikten av att erbjuda ett kompetent och värdigt bemötande fram och hur goda förebilder kan inge hopp om ett annat liv. Boken ger vägledning i mötet med våldsutsatta kvinnor med missbruk och innehåller samlad kunskap i ämnet. Vägen ut! kooperativen Skeppsbron 5-6 411 21 Göteborg tel: 031-711 61 50 e-post: vagenut@vagenut.coop www.vagenut.coop Sveriges Kvinnojourers Riksförbund Bondegatan 40, 3 tr 116 33 Stockholm tel: 08-642 64 01 e-post: info@kvinnojour.com www.kvinnojour.com ISBN-13 978-91-976821-0-7 Andra tryckning