FoU-rapport 56:2009. Ann-Charlotte Münger

FoU-rapport 56:2009 Att förebygga och förhindra mäns våld i nära relationer inom Östergötlands län Kvinnors upplevelser och erfarenheter av uppbrottsprocessen en kunskapsöversikt och en intervjustudie av kvinnors egna berättelser om sitt uppbrott Ann-Charlotte Münger LINKÖPINGS UNIVERSITET Institutionen för beteendevetenskap och lärande FoU Centrum för vård, omsorg och socialt arbete Kommunerna i Linköping, Mjölby, Motala, Kinda, Ydre och Åtvidaberg samt Linköpings universitet

ISSN 1651-0232 författarna & FoU Centrum för vård, omsorg och socialt arbete, Linköpings kommun LiU-Tyck, Linköping, 2009

Sammanfattning Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är och har under lång tid definierats som ett av de allvarligaste sociala problemen i vår tid. Historiskt sett har intresset varit begränsat men har under senare decennier blivit ett av den politiska agendans mest diskuterade och debatterade problemområden. Den statliga offentliga utredningen Kvinnofrid från 1995 påtalar vikten av lagändringar men också myndigheters ansvar för ett långsiktigt strategiskt arbete där implementeringen noggrant måste följas så att handlingsprogram blir till konkreta åtgärder för kvinnan och hennes familj. Dessvärre konstateras drygt tio år senare att det finns stora brister i det samhälleliga arbete som ska fungera som stöd för de drabbade. I propositionen 2006/07:38 föreslås därför en ambitionshöjning som 2008 resulterade i Handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. I detta arbete blir landets länsstyrelser en viktig aktör både i sin roll som samordnare men också som tillsynsmyndighet av kommunerna. Följande studie ska därför ses som ett led i Länsstyrelsens i Östergötland satsning på en ökad kunskap om hur arbetet med våldsutsatta kvinnor bedrivs och upplevs men också kan främjas inom länets kommuner. Studien har initierats och designats av de professionella i en kommunal verksamhet utifrån behoven av ökad kunskap om uppbrottet hos en kvinna som lämnar en våldsrelation. Två frågeställningar får konkretisera syftet: Hur kan kunskapsfältet om en kvinnas uppbrott beskrivas och problematiseras? Vad anser kvinnorna själva främjar respektive förhindrar ett uppbrott? Studien använder sig av två kvalitativa metoder, litteraturstudie och intervjuer där det empiriska materialet utgörs av en kunskapsöversikt och nio intervjuer med kvinnor som lämnat sin relation. Resultatet visar att forskningen om uppbrott och uppbrottsprocesser ger olika bilder av hur ett avslutande av en våldsrelation kan beskrivas, förstås och förklaras. Förklaringen/förståelsen av en kvinnas uppbrott beror i hög grad på forskarens perspektivtagande och val av teoretiskt ramverk. Kvinnornas berättelser visar en komplex och mångfacetterad bild av uppbrottsprocessen samtidigt som det i berättelserna går att urskilja vissa gemensamma kännetecken: själva uppbrottet har föregåtts av en lång process där kvinnan befunnit i olika stadier av beroende och känslor för mannen. Om kvinnornas berättelser lyfter fram det privata nätverket som betydelsefullt för beslutet att slutligen lämna mannen är deras beskrivningar av samhällsinstitutionerna mer negativt. Det går att konstatera att mycket arbete krävs från myndigheternas sida för att en utsatt kvinna ska kunna garanteras relevant hjälp. Kvinnorna måste få kunskap om var och hur man ska få hjälp, men också vara förvissad om att bemötandet och vidare behandling utgår från kompetens och ett helhetstänkande hos de professionella.

Innehållsförteckning Kapitel 1... 1 Arbetets syfte och frågeställningar... 1 Metod och material... 2 Kunskapsöversikt... 2 Intervjustudie... 3 Studiens disposition... 5 Kapitel 2 Kunskapsöversikt en nulägesanalys... 7 Vad säger egentligen den offentliga statistiken?... 7 Aktuellt forskningsläge... 9 Olika teoretiska ingångar... 9 Varför går hon inte? Forskning om uppbrottsprocessen... 10 Åtgärder och metoder för kvinnan... 18 Vad görs för de män som utsätter familjen, kvinnan och barnen för våld?. 19 Barnen familjevåldets största förlorare... 19 Samverkan Att förebygga, bemöta och minska våld mot kvinnor... 23 Kapitel 3 Kvinnors egen upplevelse och erfarenhet av hjälp och stöd i sin uppbrottsprocess... 27 Kvinnans egen förståelse och förklaring till uppbrotts- och motståndsprocessen... 28 Motstånd... 31 Uppbrottet en specifik vändpunkt eller en pågående process?... 32 Kvinnan som aktör... 34 Kvinnans erfarenhet och upplevelse av stödet utifrån... 36 Den signifikanta andra det privata nätverket... 36 Den signifikanta andra i form av samhälleligt stöd... 37 Kvinnojouren... 41 Kommuners sociala enheter... 44 Rättsväsendet... 45 Behovet av samverkan... 49 Sammanfattande diskussion... 50 Kapitel 4 Diskussion och Slutsatser... 57 Slutsatser... 59 Referenser... 61 Offentligt tryck:... 61 Litteratur:... 62

Kapitel 1 Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är och har under lång tid varit ett stort problem ur såväl ett individ som samhällsperspektiv. I början av 2000-talets beskrevs det på följande sätt: Kvinnofrid har beskrivits som ett kvinnoproblem, som ett jämställdhetsproblem och som ett socialt problem. Vi menar att det främst handlar om grundläggande medborgerliga rättigheter. Och att de ständiga brott mot kvinnofriden som sker i vårt land utgör ett av de allvarligaste sociala problemen i vår tid. 1 Citatet är hämtat från Socialstyrelsens rapport från en av landets första samverkansprojekt för kvinnofrid och det är under senare delen av 1900-talet som problemet fått den uppmärksamhet som krävs för att en förändring ska komma till stånd. Historiskt sett har intresset från samhället sida varit begränsat men har under senare decennier blivit ett av den politiska agendans mest diskuterade och debatterade sociala problem. Den statliga offentliga utredningen Kvinnofrid påtalar vikten av lagändringar men också myndigheters ansvar för ett långsiktigt strategiskt arbete där implementeringen noggrant måste följas så att handlingsprogram blir till konkreta åtgärder för kvinnan och hennes familj. 2 Dessvärre konstateras drygt tio år senare att det finns stora brister i det samhälleliga arbete som ska fungera som stöd för de drabbade. I propositionen 2006/07:38 föreslås därför en ambitionshöjning som 2008 resulterade i Handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. 3 I detta arbete blir landets länsstyrelser en viktig aktör både i sin roll som samordnare men också som tillsynsmyndighet av kommunerna. Följande pilotstudie ska också ses som ett led i Länsstyrelsens i Östergötland satsning på en ökad kunskap om hur arbetet med våldsutsatta kvinnor bedrivs och upplevs men också kan främjas inom länets kommuner. I uppdraget från Länsstyrelsen ingick två uppgifter dels en aktuell kunskapsöversikt som berör frågor som handlar om uppbrottet från en relation där våld förekommer, dels en empirisk undersökning om kvinnors upplevelser och erfarenheter av sina egna uppbrott från ett destruktivt förhållande. Arbetets syfte och frågeställningar Kunskaps- och verksamhetsområdet som berör våld i nära relationer är komplext där valet av teoretisk tolkningsmodell både styr vilka frågor som kan ställas, 1 Socialstyrelsen (2001) s. 11. 2 SOU 1995: 60 3 Regeringens skrivelse 2007/08. 1

vilka begrepp som får användas och vilken förklaring/förståelseram som kan anses som giltig. I följande arbete står kvinnans väg ut ur våldet i fokus där intervjuer med nio kvinnor som lämnat sina män utgör studiens empiriska material. Inom det vetenskapliga fältet har under senare tid frågan om uppbrott fått stort utrymme och även här finns olika förståelse- och förklaringsmodeller att utgå ifrån. Till en början är det därför viktigt att försöka sammanfatta men också problematisera kunskapsfältet. Två frågeställningar får konkretisera syftet: Hur kan kunskapsfältet om en kvinnas uppbrott beskrivas och problematiseras? Vad anser kvinnorna själva främjar respektive förhindrar ett uppbrott? Metod och material Studien som ska ses som en pilotstudie använder sig av två kvalitativa metoder; litteraturstudie och intervjuer. Kunskapsöversikt Syftet med en kunskapsöversikt är att samla in och ställa samman resultatet från ett antal (vetenskapliga) studier som är relevanta för det aktuella problemområdet. I det här fallet är det nödvändigt att skilja på de krav som en systematisk kunskapsöversikt vars mål är att visa på evidensbaserade metoder och behandlingar och den typ av kunskapsöversikt som är aktuell i det här sammanhanget. Målet med följande översikt att ge en bild/översikt av det aktuella kunskapsläget kring vad som främjar och förhindrar ett uppbrott från en relation där våld förekommer. Det är en komplex fråga vilket innebär att även andra typer av material kommer att bli aktuella t ex studier som berör barnens situation, behandlingsmetoder/ åtgärder och behovet av samverkansprojekt etc. Materialet är också insamlat utifrån tanken att referenserna ska kunna fungera som förslag på vidare läsning av berörda som arbetar inom verksamhetsområdet. Problemområdet våld i nära relationer befinner sig i expansivt läge med en stor kunskapsproduktion som följd 4, vilket innebär att en studie av det här slaget måste avgränsas. Kunskapsöversikten utgår från två typer av material: offentligt material i form av rapporter från Brottsförebyggande rådet och Socialstyrelsen och vetenskapliga studier. Allt material från Socialstyrelsen och Brottsförebyggande rådet som har bedömts som relevanta för frågeställningen har studerats. Annat offentligt material såsom utredningar, propositioner och lagförslag har också undersökts. Men om produktionen av material inom det offentliga måste bedömas som hög är det ändå inte jämförbart med den vetenskapliga kunskapsproduktion som för närvarande, särskilt internationellt, 4 Steen (2003) har, på uppdrag av Socialstyrelsen, belyst och problematiserat problemområdet utifrån frågeställningar som beror teoretiska ställningstagande. 2

pågår inom forskningsområdet. Urvalet av svenska texter har hämtats från nationellt ledande forskare där särskilt antologier av olika slag har visat sig ge en bred och bra översikt av aktuella frågor. Samma typ av överblick är däremot svårt att få av den internationella forskningen då produktionen av kunskap är omfattande. Inom den vetenskapliga tidskriften Violence against women finns det t ex omkring 300 artiklar där ett centralt begrepp som breakup/break up används och fungerar som sökord. Ännu fler artiklar blir relevanta med sökord som resistance och divorce. Samma tendens finns inom tidskriften Feminism and Psychology där t ex break up/breakup som sökord ger träff på ett hundratal artiklar. Vidare finns det ett stort antal tidskrifter som publicerar tidskrifter med liknande problemområden (se notapparat och referenslista för exempel på några av dem). Urvalet till den här studien har utgått från ledande svenska forskares referenslistor och egen sökning där referenser som har varit direkt relaterade till studiens frågeställningar stått i fokus. Utifrån det undersökta materialet har följande områden kunnat urskiljas: modeller av uppbrottet, samverkansprojekt samt olika perspektiv på kvinnor, barns och mäns olika förutsättningar och roller vid ett uppbrott. Urvalet kan kritiseras särskilt när det gäller den internationella vetenskapliga forskningen. Någon översikt eller överblick kan inte ges och sökningen kan närmast beskrivas som punktinsatser än systematiska genomförda sökningar. Materialet är dessvärre alltför omfattande för att en sådan ska kunna genomföras inom projektets angivna ramar. Intervjustudie Intervjustudiens empiriska material är hämtat från en studentuppsats 5 och en rapport 6 och utgörs således av sekundärkällor dvs materialet är insamlat och bearbetat av andra. Studentuppsatsen var ett uppdrag från mig utifrån det uppdrag jag fått från Länstyrelsen där jag fungerade som vetenskaplig handledare. På så sätt har jag haft tillgång till det empiriska grundmaterialet men också haft insyn och deltagit i arbetsprocessen. Materialet från det andra arbetet har jag endast haft tillgång till utifrån rapporten. Författarna har tillåtit att materialet bearbetats och på så sätt återanvänts. De har sett det som ett värdefullt sätt att åter igen sätta ljuset på en mycket svårt utsatt grupp kvinnor. Fokus i deras rapport är våldsutsatta kvinnor som också har en missbruksproblematik. För en mer utförlig analys av problemområdet missbruk och våld i nära relationer hänvisas därför till rapporten Osynliggjorda brottsoffer. 7 Materialet till föreliggande studie består av intervjuer med 9 kvinnor som levt med en man som på olika sätt utsatt henne för våld. Kvinnorna är mellan 25-50 år gamla och deras relationer har varat mellan 3-16 år. Det är nio kvinnor med olika 5 Augustsson & Johansson (2008) 6 Augutsson & Kuno (2006) 7 Augustsson, & Kuno (2006) 3

bakgrund, historia och erfarenheter men där våldet har funnits med i relationen under lång tid. Hos flertalet har både psykiskt, fysiskt och sexuellt våld förekommit. Mindre än hälften av männen har dömts för våld mot kvinnan. Straffet har varit böter eller kortare fängelsestraff på högst tre månader. Majoriteten har barn tillsammans med den man som misshandlat henne. Tre av dem har annan etnisk bakgrund än den svenska och 6 av kvinnorna har eller haft en missbrukproblematik. Vid tidpunkten för intervjuerna har samtliga kvinnor lämnat och lever frånskilda från de män som utsatt dem för våld. Tiden som kvinnorna levt separerade från männen varierar mellan 1 och 5 år. Det empiriska intervjumaterialet är insamlat inom hela regionen och har bearbetats på så sätt att det inte ska gå att identifiera vilken kvinnojour, socialtjänst, polismyndighet som finns beskriven i kvinnornas berättelse. Naturligtvis går det inte att identifiera de kvinnor som intervjuats. Flera av länets kommuner arbetar också i olika former av samverkansprojekt, vilket gör att materialet inte går att härleda till en specifik kommun/verksamhet. 8 Detta medför naturligtvis en svaghet i analysen då exemplen är hämtade från olika kommuner och verksamheter men fokus i berättelserna är kvinnornas upplevelser och erfarenheter och det går att uttrycka som att exemplens funktion enbart är att visa på hur kvinnan uppfattade och upplevde situationen, inte på att visa på en faktisk händelse som kan härledas till en specifik verksamhet etc. I en studie av det här slaget måste flera metodiska överväganden göras. Användandet av sekundärmaterial är ett problematiskt och medför att kunskapen om materialet ibland inte är tillräcklig. Detta blir särskilt tydligt vid användandet av det empiriska materialet från rapporten Osynliggjorda brottsoffer av Augustsson och Kuno. Samtidigt var materialet så pass bra och tydligt presenterat och bearbetat att tolkningen av utsagor och citat i sig inte var problematisk. Materialet är dock bearbetat vilket innebär att jag inte har haft någon rådata att utgå ifrån. I Augustsson och Johanssons uppsatsarbetet hade jag däremot en helt annan roll med ett nära samarbete med författarna. Urvalet kan och bör problematiseras. I Johansson & Augustssons studie var det en slump att majoriteten av kvinnorna har en annan etnisk bakgrund är den svenska, medan det i rapporten Osynliggjorda brottsoffer ingick i studiens syfte att specifikt undersöka den gruppen. Det innebär inte att alla studiens kvinnor ingår i någon av grupperna men en majoritet av kvinnorna finns med i en eller båda av dessa kategorier. En viktig fråga som måste diskuteras är i vad mån det överhuvudtaget är intressant att kategorisera kvinnorna på det sätt som gjorts dvs som kvinnor med annan etnisk bakgrund och kvinnor med en missbruksproblematik. Det finns naturligtvis specifika och utmärkande drag i kvinnornas berättelser som enbart kan härledas till den specifika situation som 8 Studien följer Forskingsetiska riktlinjer inom humanistisk- samhällsvetenskaplig forskning (2002) 4

bakgrunden i ett annat land och en missbruksproblematik kan föra med sig. Detta kan och bör lyftas fram samtidigt som den här studien övergripande mål is not to generalize about the people under study, but to identify and explain social processes that have generalizing effects. 9 Det är således viktigare, att utifrån kvinnornas egna berättelser och erfarenheter, belysa viktiga företeelser och förhållande inom den process som samtliga kvinnor har genomgått än att urskilja specifika särdrag för olika kategorier kvinnor. Studiens disposition Arbetet består av sammanlagt fyra kapitel där kapitel två och tre utgörs av studiens empiriska material där kapitel två innehåller kunskapsöversikten och kapitel tre intervjustudien. Kapitel fyra får fungera som rapportens analys- och diskussionsdel som också avslutas med slutsatser och förslag på vidare kunskapsinhämtning. 9 Devault (2006) s. 294. 5

6

Kapitel 2 Kunskapsöversikt en nulägesanalys I mitten av 1990-talet går det enligt Mona Eliasson (1997) att urskilja en kollektiv mobilisering mot mäns våld mot kvinnor. Myndigheter agerar på bred front och samtliga politiska kvinnorganisationer tar ställning genom uttalande mot våldet och kräver åtgärder för att såväl få stopp på våldet som ökade insatser för de drabbade kvinnorna. 10 Från politiskt håll tillsätts den statliga kvinnovåldskommissionen där huvudbetänkandet Kvinnofrid blir en viktig kunskapsbank för det fortsatta arbetet. 11 Lagändringen i slutet av 1990- talet till brottskategorin (grov) kvinnofridskränkning 12 som en precisering av misshandelskategorin är också en utveckling där ett större fokus riktas mot problemet. 13 Vad säger egentligen den offentliga statistiken? Våld i nära relationer är ett osynligt socialt problem eftersom det till allra största del sker inom hemmets väggar. Mörkertalet av antalet oanmälda fall förmodas därför vara stort. Det är viktigt att fastslå att själva angreppssättet att arbeta med dessa kvinnor och familjer måste utgå från två premisser dels för de kvinnor som anmäler och finns med i statistik och behandlingsprogram, dels för de som inte anmäler och på så sätt inte blir uppmärksammade av myndigheter och andra aktörer. Kunskap hämtad utifrån forskning och erfarenhet från fältet är också till största delen hämtad från de kvinnor som anmält brott medan den andra gruppen är en osynlig grupp som lyser med sin frånvaro. Detta påverkar naturligtvis det arbete som pågår hos både myndigheter och frivillighetsorganisationer. Dessvärre finns även frågetecken om vilka slutsatser som kan dras av statistiska uppgifter om anmälda våldsbrott. Vilka uppgifter ska t ex ligga till grund för insatser av olika slag: Är det statistisk över polisanmälda brott, uppgifter av fällande domar eller allmänhetens erfarenheter och bedömningar? Nästa viktiga fråga berör problematiken kring hur brottet definieras och dokumenteras. Handlingar som misshandel mot kvinna, kvinnofridsbrott och/eller hemfridsbrott kan alla klassificeras och relateras till våld i nära relationer. Olika sätt att definiera och klassificera våldshandlingar är perspektiv- och teoriberoende samt beroende av mätmetoder, vilket innebär att uppgifter av det här slaget är svårtolkade. Det innebär att det är svårt att få en reell uppfattning av problemet. 14 10 Eliasson (1997) s. 231. 11 SOU 1994:56 och SOU 1995:60. 12 Brottsbalken 1998: 845. 13 Se för presentation och diskussion rörande detta Steen (2003) s. 20-24. 14 Se vidare Steen (2003) s. 22-24. 7

I offentligt material presenteras den nationella situationen för år 2007 på följande sätt: År inkom drygt 19 600 anmälningar rörande misshandel mot kvinnor där kvinnan var bekant med förövaren. Av dessa ledde omkring en fjärdedel till åtal, straff och åtalsföreläggande. Omkring 10 % av dessa fick någon typ av påföljd. 15 Andra sätt att klassificera våld i nära relationer inom statistiken är (grovt) kvinnofridsbrott eller hemfridsbrott. År 2007 anmäldes drygt 10 000 sådana fall och av dessa definieras omkring en tredjedel som uppklarade. Av dessa får omkring 15% av förövarna någon typ av påföljd. 16 Våld inom nära relationer kan också ingå i kategorin olaga hot vilket ytterligare får siffrorna att stiga. 17 Om Brå:s uppgifter ytterligare bryts ner till att enbart gälla Östergötland framträder följande bild: år 2007 inkom 883 anmälningar rörande misshandel mot kvinnor där omkring en fjärdedel gick till åtal. Drygt 400 anmälningar inkom om (grov) kvinnofridskränkning samt hemfridsbrott. Ungefär hälften av dessa anses som uppklarade. 18 Åtta av de misstänkta dömdes till fängelse och en person till skyddssyn. 19 Enligt uppgifter resulterar endast omkring 15% av totala antalet misshandelsbrott i domar, strafföreläggande och åtalsunderlåtelser. Förklaringarna är flera t ex har man särskilt från polisens sida pekat på kvinnors bristande samarbetsvilja men på senare år lyfts också bristen på förstahandsåtgärder fram som en viktig faktor till varför så fall förs vidare in i rättsprocessen. 20 Statistiken, och svårigheten med att klassificera, dokumentera och tolka statistik, är som tidigare nämnts, ett trubbigt verktyg för arbetet med att kartlägga förekomsten av brott av det här slaget. Men det stora problemet utgörs dock inte av de anmälningar som kommer in utan av det stora mörkertal av förmodade fall som inte finns i den offentliga statistiken. Enligt bedömningar från bl a Brå är det endast 20-25% av alla misshandelsfall som anmäls. 21 Att omkring 80% av alla fall inte anmäls och på så sätt blir en privat angelägenhet för de inblandade är inte ett nationellt fenomen utan är även en trend inom internationell brottstatistik. 22 Dessbättre menar Brottsförebyggande rådet (Brå) att benägenheten att anmäla brott har ökat de senaste tio åren. Det stigande antalet brottsanmälningar berör dessvärre inte enbart på en ökad anmälningsbenägenhet hos kvinnorna utan anses vara är en reell ökning av det faktiska våldet. 23 Om 15 Brottsförebyggande rådet (2008) Aktuell statistik, tabell 100, 140, 160, 170 och 420. 16 Brottsförebyggande rådet (2008) Aktuell statistik, tabell 100, 140, 160, 170 och 420. 17 I siffran 19 524 ingår dock samtliga fall av hot mot kvinnor vilket innebär att den faktiska siffran som berör kategorin våld inom nära relationer är lägre. 18 Brottsförebyggande rådet (2008) Aktuell statistik, tabell 100, 150 och 170 och 420. 19 Brottsförebyggande rådet (2008) Aktuell statistik, tabell 521 20 Steen (2003) s. 23. 21 Brottsförebyggande rådet (2002). 22 Johnson (1998) 23 Brottsförebyggande rådet (2002). Se också Eliasson & Ellgrim (2006). Lokala siffror visar dock en mycket liten ökning av anmälda fall av misshandel från 2003. Uppgifter om kvinnofridskränkning saknas helt. 8

det, som uppgifterna säger, endast är 20-25% av det nationella våldet som blir polisanmält innebär det således 75 000-100 000 fall inte anmäldes för året 2007. 24 Utifrån ett östgötskt perspektiv skulle detta innebära att över 2000 misshandelsfall inte kom till samhällets kännedom. Kvinnorna som utsätts för våld och männen som utövar våld kommer från alla typer av samhällsgrupper men studier visar att våld förekommer oftare i särskilt socialt- och ekonomiskt utsatta grupper. 25 Steget att anmäla sin respektive till polisen kan vara stort vilket gör att många kvinnor av naturliga skäl drar sig för en sådan åtgärd. Uppgifter visar t ex att 28859 hjälpförfrågningar kom in till kvinnojourer under 2007 (det totala antalet beräknande på samtliga jourer är 41 516). En slutsats av dessa siffror (även om de naturligtvis inte är jämförbara) är att fler kvinnor söker hjälp hos kvinnojourer än tar steget till en polisanmälan. Aktuellt forskningsläge Olika teoretiska ingångar I början av 2000-talet publicerade Socialstyrelsen en rapport om samverkan inom verksamhetsområdet våld i nära relationer. Med följande formulering Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett samhällsproblem, ett individuellt problem och ett relationsproblem 26 blir det tydligt att det från Socialstyrelsen sida är viktigt att hålla isär den vetenskapliga diskursen med det verksamhetsförlagda arbetet. Inom det vetenskapliga fältet har tre olika perspektiv/teorier varit dominerande om hur mäns våld mot kvinnor bör förstås/förklaras och på vilket sätt det går att arbeta med problemet. 27 Här följer en kort presentation av de tre perspektiven: Det individualpsykologiska perspektivet utgår ifrån att det finns en individuell problematik där personmässiga drag på oliks sätt orsakar störningar, vilket kan leda till att våld uppstår inom relationen. Orsaken till våldet kan härledas till såväl mannen som utförare av våldet och till kvinnan som tillåter det. Steen menar att detta får företräda ett psykologiskt och kliniskt perspektiv i arbetet med våld. 28 24 Eliasson (2008) s. 43. 25 Eliasson (2008) s. 43. 26 Socialstyrelsen (2001) förord. 27 Begreppen som används på perspektiven är hämtade från Steen (2003) men det är viktigt att klargöra att även andra namn på perspektiven används t ex benämns ibland det relationella perspektivet som det socialpsykologiska. 28 Steen (2003) s. 64-65. 9

Idag anses könsmakt- eller det strukturella perspektivet vara en vedertagen förklaring till mäns våld mot kvinnor. Orsaken till problemet anses ligga på en strukturell nivå genom sin maktobalans mellan könen. En feministisk förståelse av våld utgår ifrån en sammankoppling mellan våld, makt och normalitet. Det är just detta, att förstå våldets konstitution som är det viktiga för att möjliggöra förändring inom området, inte att förklara enskilda våldshandlingar. Eva Lundgren, som är den främsta företrädaren för perspektivet, menar att våldet måste ses ur ett normalitetsperspektiv, där normalitet utgörs av en existerande normal maktobalans mellan könen. Våldets normaliseringsprocess innebär att våldet ses en normal företeelse i det vardagliga livet och inte som något avvikande från det rådande normsystemet. 29 Genom sin akademiska position och nära samarbete med kvinnojourrörelsen har Lundgren befäst perspektivet som det dominerande synsättet i Sverige. 30 Ett relationellt perspektiv tar sin utgångspunkt i förhållandet/äktenskapet där paret, den misshandlade kvinnan och misshandlande mannen, står i fokus och olika sätt påverkar den sociala process som leder fram till våldshandlingen. Våldshändelsen i sig kan därför beskrivas i termer av en rad relationer som bör ses som en social process som sker inom en kulturell kontext utifrån samhällets rådande kulturella förutsättningar. Margareta Hydén, som är den främsta representanten, ställer sig bakom det feministiska könsmaktsperspektivet men visar oro för den kraftiga offeridentitet som tillskrivs kvinnan. Utifrån en utgångspunkt som tar fasta på kvinnan som offer tar man samtidigt bort motståndet och makten över hennes eget liv, menar Hydén. 31 Perspektivtagandet utgår ifrån att lyfta fram både mannen och kvinnan i relationen och se det som förhandlingar där under- och överordningen ständigt förändras. Steen menar att Hydéns främsta bidrag inom forskningsfältet har varit att utveckla alternativa vägar att forska kring våldets genom att sätta fokus på våldet som process, kvinnors uppbrott och problematisering av det offerroll som tillskrivs kvinnan. Hennes forskning har skapat underlag för olika professionella gruppers arbete med bemötande av både kvinnor och män. 32 Varför går hon inte? Forskning om uppbrottsprocessen En av de vanligaste frågorna när det rör sig om våld i nära relationer är: Varför går hon inte? Frågan signalerar att ansvaret läggs på offret samtidigt som det är en viktig fråga för kunskapen om varför en kvinna (inte) bryter upp från ett destruktivt förhållande. Uppgifter om hur många kvinnor som lämnar sina män och hur många som återvänder saknas. En inte helt aktuell siffra från USA visar att kvinnor sökte hjälp från familj, vänner och samhällsinstitutioner i medeltal 29 Lundgren (2001) 30 Steen (2003) s. 65. 31 Hydén (2008) 32 Steen (2003) s. 65. 10

sex gånger innan de lämnade förhållandet. 33 Andra uppgifter visar att en misshandlad kvinna gör mellan tre och fem uppbrottsförsök innan hon slutligen lämnar mannen. 34 Samtliga uppgifter har lämnats när kvinnan avslutat förhållandet, vilket innebär att mörkertalet är stort då uppgifter om uppbrottsförsök där kvinnan stannat kvar saknas. Uppgifter som berör Sverige eller nordiska förhållande har inte påträffats, inte heller har någon mer aktuell siffra återfunnits. Det går således inte att dra någon slutsats av den drygt tjugo år gamla uppgiften från USA, men den är intressant på så sätt att den visar på att processen kan vara lång och svår innan det slutliga beslutet fattas av kvinnan. En annan intressant iakttagelse som också måste göras är, att trots att uppgifterna både är inaktuella och hämtade från ett annat sammanhang, används och refereras av svenska forskare utan att problematiseras. 35 Uppbrottet som handling och fenomen har i den internationella forskningen varit en central forskningsfråga sedan början av 1990-talet. Men redan i mitten av 1980-talet identifierade Mills fem steg i the process of leaving. 36 a. entering the relationsship b. managing violence c. experiencing a loss of self d. reevaluating the relationship e. restructing the self Forskningen har sedan dess belyst både själva uppbrottet 37 men också gått in på mer specifika frågor som kan påverka processen. En sådan fråga är behovet av fungerande och konkreta åtgärder för att inte kvinnan ska ge upp och återvända. 38 Detta blir särskilt viktigt att uppmärksamma när det finns barn i familjen. 39 Forskningen kan också visa på ett samband mellan förutsättningar i form av insatser och åtgärder och kvinnors förmåga att bryta upp. Websdale menar t ex att det finns skillnader mellan kvinnors handlingsmönster i urbana och agrara miljöer. Kvinnor på landsbygden har svårare att bryta upp ur ett destruktivt förhållande då det samhälleliga nätverket oftast är mindre utvecklat på landsbygden än i större städer. 40 Kunskap om orsaker och faktorer som kan påverka ett beslut att lämna eller stanna kvar i ett destruktivt förhållande är således viktigt då det har stor 33 Gondolf (1988) 34 Dobash & Dobash (1980) 35 Eliasson (1997), Eliasson & Ellgrim (2006) och Holmberg & Enander (2006) 36 Mills (1985) 37 Wuest (1999) 38 Newman (1993) 39 Humphries (1995) 40 Websdale (1995a och b) 11

betydelse för hur arbetet med de utsatta kvinnorna ska organiseras och bedrivas. Holmberg & Enanders beskriver ett uppbrott utifrån tre delvis sammanflätade processer: 1. Att bryta upp. Det fysiska uppbrottet sker när kvinnan upplever att våldet tar sådana proportioner att hennes (och barnens) kan vara i fara. 2. Att bli fri. Den andra processen kan beskrivas som att bli fri känslomässigt. Det är också relativt vanligt att processen i sig kan delas upp i stadier där känslor som kärlek, hat, förståelse och medlidande och till slut likgiltighet avlöser varandra. 3. Att förstå. Den tredje processen handlar om att förstå vad som hände i relationen. När kvinnan till slut kan definiera de handlingar hon utsätts för är hon också redo att sluta känna skuld och lägga ansvaret på mannen. Det är också först nu när hon kommit ur relationen hon kan förstå vad som hände i relationen. 41 De här processerna är ett utryck för ett samspel mellan den inre dialog kvinnan för med sig själv och de möten som sker med betydelsefulla andra (signifikanta andra 42 ) utanför relationen. Tyngdpunkten ligger här på samspel och interaktion, inte först och främst med mannen, utan mellan kvinnans inre process och yttre påverkansfaktorer vilka blir viktiga i beslutet och handlingen att lämna mannen. 43 Fundamentet är emotioner vilket innebär att det emotionella bandets många beståndsdelar är viktiga faktorer att ta hänsyn till när en kvinnas uppbrottsprocess står i fokus. Bandet som håller samman relationen är känslor som kärlek, rädsla, hat, medlidande, skuld och hopp men också viljan att förstå mannen, beroende och internationalisering bidrar till att hålla samman ett (destruktivt) förhållande. Holmberg & Enander menar att det är just de emotionellt relaterade faktorerna som framstår som det viktigaste för valet att bryta upp eller inte från ett destruktivt förhållande. Socioekonomiska faktorer som t ex barn, kvinnans ekonomiska beroende och bostadsfrågan är, menar författarna, inte utan betydelse men betonar samtidigt att det samhälleliga sociala skyddsnätet är så pass väl utvecklat att ingen kvinna i dagens Sverige blir ställd på gatan. 44 Det är också emotionerna som står i fokus när uppbrottsprocessen diskuteras: 41 Holmberg & Enander (2006) s. 112-113. Se även Nordborg (2008) s. 72-73. 42 Begreppet signifikant andra kan i det här sammanhanget vara både personer som är knutna till kvinnan utifrån personliga relationer, och stöd som utgår från samhällsinstitutioner som offentliga verksamheter och frivillighetsorganisationer. 43 Holmberg & Enander (2006) s. 10-11. 44 Holmberg & Enander (2006) s. 66-67. 12

1. Att bryta upp beskrivs också som vändpunkten, eller med Helen Egbaughs begrepp exitprocess. 45 Begreppet beskriver den process som en person genomgår när hon bryter upp från en roll för att söka och inta en ny. Exitprocessen kan, menar Fuchs Ebaugh kännetecknas av vissa gemensamma och upprepade kännetecken som kan delas in i fyra faser: de första tvivlen, att söka alternativ, vändpunkten och att skapa en ny roll/identitet. Fas I och II är att börja tvivla och söka alternativ. Tidigt i processen börjar kvinnan, både medvetet och omedvetet, att sända ut signaler om sin tveksamhet att befinna sig i sin roll som misshandlad kvinna. Hur dessa, många gånger obestämda signaler, uppfattas av det omgivande samhället får betydelse för hur processen kommer att utvecklas. Fas III är den punkt då exitprocessen kommer till en vändpunkt vilket innebär att personen fattar ett slutgiltigt beslut att lämna. Ofta sker detta i samband med någon annan vändpunkt i kvinnans liv. Vändpunkter kan beskrivas som: o när det gäller livet o när det gäller någon annan (t ex barnen) o ha nått botten/gett upp Fas IV är exitprocessens sista fas då det handlar om att skapa en ex-roll. När det gäller misshandlade kvinnor är den ambivalens som präglar förloppet tydligast. När uppbrottet inträffar har mer att göra med vilken emotionell fas kvinnan befinner sig och hur nedbruten hon har blivit och om det finns en stark utlösande händelse. Genom att kvinnan många gånger återvänder till förhållandet och mannen är också ex-rollen hon intar problematisk att definiera. Har hon intagit en ny roll eller återgår hon till den gamla identiteten när hon återvänder? Vad har då den signifikanta andra för betydelse för om det i den här delen av processen blir en vändpunkt eller inte? Något självklart svar finns inte utan det verkar tvärtom som om andras bekräftelse snarare kan öka motståndet att lämna mannen och istället leda till försvar av mannen. Samtidigt finns det exempel på kvinnor som menar att det var utomståendes reaktioner som gjorde att en faktisk vändpunkt kom till stånd. 2. Att bli fri innebär i det här sammanhanget att bli emotionellt fri, det vill säga att bryta det känslomässiga bandet till mannen. Det är också viktigt att påpeka att fysiskt bryta upp och bli fri inte innebär samma sak och måste därför 45 Fuchs Ebaugh (1988) 13

beskrivas som två olika processer. Den emotionella frigörelseprocessen är visserligen individuell och komplex men kan ändå beskrivas utifrån fyra emotionella stadier som den misshandlade kvinnan genomgår. Självklart finns det ingen tidslinje eller bestämd ordningsföljd för dessa stadier utan de kan glida in och ur varandra. Jag älskar honom. I det här skedet lämnar ingen kvinna sin man då kärleken och hoppet är större än rädslan. Endast en orsak av karaktären att det gäller någon annan skulle kunna driva fram ett uppbrott. Interventioner från utomstående kan snarare få motsatt verkan. Jag hatar honom. Följande stadium domineras av hat och kan ses som protest och motstånd, vilket skulle kunna innebära att det är många kvinnor som går under den här delen av processen. Holmberg & Enander menar att försök till uppbrott kan ske här men det blir sällan ett definitivt uppbrott, eftersom kvinnan alltjämt är starkt känslomässigt bunden till mannen och på så sätt inte är färdig med sina känslor för honom. Detta bekräftas av kvinnojourerna som menar att när kvinnan lämnar mannen i vredesmod och starkt avståndstagande är det vanligt att dessa kvinnor återvänder till mannen när kärleken och hoppet åter igen tar över. Jag tycker synd om honom. Detta stadium domineras av medlidande och är också den fas som tidsmässigt är längst. Att känna medlidande och skuld kan både vara indikationer på att kvinnan stannar kvar men också blir orsaken till varför uppbrottet sker just här. Internationaliseringen är en av förklaringsfaktor då en stark identifiering med mannen gör det svårt att bryta loss. Jag känner ingenting. Sista och avslutande fasen är likgiltighet eftersom hans emotionella makt är bruten. Vad som håller henne kvar här är uppgivenhet eller rädsla. Det är viktig kunskap att veta i vilket känslomässigt stadium som kvinnan befinner sig i för att förstå när det är rätt tidpunkt för en utomstående att agera. Det är således inte enbart viktigt vad som görs utan när det sker. Störst chans för att ett uppbrott ska lyckas är att det genomförs under stadium tre eller fyra. Under stadium ett är det svårt att nå kvinnan medan stadium två kan medföra tillfälliga uppbrott där kvinnan efter en tid återvänder till mannen. 3. Den tredje processen handlar om att förstå, dvs här börjar kvinnan definiera sig som misshandlad och att hon lever/levt i en oacceptabel relation. Men bilden av en svårt misshandlad kvinna, ofta spridd via media, blir för många svår att omsätta till sin egen livs situation. Många kvinnor vägrar att inta en roll där de 14

framställs och framställer sig själva anpassningsbara offer. Detta kan direkt påverka valet att inte söka hjälp hos t ex kvinnojourerna då bilden av den misshandlade utgår från ett anpassningsbart offerperspektiv, som få kvinnor vill känna igen sig i. Huruvida kvinnan måste förstå och gå igenom den emotionella frigörelseprocessen, för att kunna gå vidare, är en komplex och central fråga. Forskningen har inte heller något entydigt svar utan visar på två skilda synsätt: En riktning menar att det är nödvändigt att kvinnan får insikt om att hon är offer vilket blir en katalysator för förändring. Kvinnan har på så sätt också möjlighet att teoretiskt kunna ta till sig kunskap om nedbrytande och hjärntvättande effekt. Den andra ser förnekandet som en motståndshandling; genom att vägra acceptera själva dikotomin mellan att vara en misshandlad och en normal kvinna vägrar man samtidigt att kategoriseras som en avvikare. För kvinnor som gått igenom förståelseprocessen och identifierat sig som offer verkar det som om agerandet från utomstående blir viktiga för uppbrottet. Särskilt lyfts de professionellas kunskap och objektivet fram som viktiga faktorer för hur förståelseprocessen utvecklas. Andra kvinnor menar att inget stöd i världen hade hjälpt. 46 Margareta Hydén har ett annat sätt att närma sig frågan om uppbrott eftersom hon utgår från äktenskapet/relationen som scen för våldet, vilket innebär att det är paret som står centrum: Det är den misshandlade kvinnans och den misshandlande mannens erfarenheter och tolkningar av det som skett som gör våldshändelsens förlopp och innebörder synliga. Det är deras självförståelse som utgör nyckeln till förståelsen av kvinnomisshandel som en social process. Våldet i ett förhållande kan således beskrivas som berättelser som utgår från olika positioner; kvinnans, mannens och barnet(n)s. Kvinnans berättelse fokuserar på våldshändelsen och efterspelet där våldet inte sätts i relation till en enskild händelse utan som en pågående process. Barnet däremot fokuserar helt på själva våldshandlingen och beskriver ofta händelse utifrån vad man har hört. 47 Mannen utgår från förhistorien, dvs vad som startade bråket och har ofta en ovilja att gå över till själva våldshandlingen. Våldet beskrivs som enskilda händelser som inte har något direkt samband mellan varandra. Berättelser av det här slaget visar att våldet som sådant påverkar hela familjen och att det handlar om en familj stadd i upplösning. Detta skulle kunna formuleras som att en våldutsatt kvinna alltid befinner sig i olika stadier av uppbrottsprocessen då ett upprepat våld är svårt att hantera. 48 Hydén följde under två år tio kvinnor som lämnat ett destruktivt förhållande och menar att i hon början av sin intervjustudie gjorde ett grundläggande fel: Frågan om det fanns en specifik vändpunkt med ett tydligt före och efter kunde inte kvinnorna svara på, inte heller kunde de ge en tydlig motivering om varför valet att gå inträffade just då. De kunde inte se att 46 Holmberg Enander (2006) s. 186. 47 Överlien & Hydén (2007) 48 Hydén (2008) förord. 15

de kommit till en vänd- eller slutpunkt och inte heller hade det föregått av en lång planering även om tankarna hade funnits länge. Det var snarare en slump att det blev just då, och där själva lämnandet i sig var avgränsad till en någon timme eller dag. Teoretiskt går det att belysa uppbrottsprocessen som en tidsaxel, som enligt Hydén, delvis är missvisande eftersom de flesta faserna i processen kommer att återupprepas. Genom att se var i uppbrottsprocessen kvinnan befinner sig går det att bedöma hjälpbehovet. Vilken fara som familjen är utsatt för och hur skyddsaspekten ser ut blir viktig att uppskatta och bedöma. Rädsla är också den känsla som är mest förknippad med uppbrottsprocessen men förändras under processen från att ha varit en dominerande och odifferentierade känsla av rädsla till en bakgrundskänsla men som lätt kan aktiveras. 49 Rädslan kan också, paradoxalt nog menar Hydén, föra något gott med sig, då den både kan tjäna som skydd men också vara en tidig uppbrottssignal. 50 En av kvinnorna i Hydéns studie formulerar det på följande sätt: när jag gick omkring och var rädd för honom och undrade vilken humör han skulle vara på när han kom hem, då började jag förstå att det var ganska illa. 51 Rädslan är också den maktlöses uttryck för motstånd där motståndet är en av de viktigaste beståndsdelarna i våld i nära relationer. Dessvärre är detta något som saknas i den annars så omfattande forskningen om misshandel mot kvinnor. En förklaring är att den svår att identifiera då den inte motsvarar den traditionella och kulturella bilden av motståndets former och uttryck. En ökad kunskap om motståndet och hur det kan tolkas är en förutsättning för att kunna hjälpa dessa kvinnor, menar Hydén. 52 En icke fullföljd polisanmälan eller återvändande till äktenskapet kan - istället för att tolkas som att kvinnan är ointresserad - ses som tecken på motstånd och som en del av uppbrottsprocessen. Uppbrottet kan därför ses som en del av motståndsprocessen som börjar vid första slaget. En process som uppvisar vissa generella drag: När kvinnan för det är oftast kvinnan - som på olika sätt påkallar uppmärksamhet eller ber om hjälp befinner hon sig långt fram i uppbrottsprocessen. När kvinnan försvarar mannens handlande är hon en bit in i processen eftersom hon kan artikulera sitt problem. Fortfarande finns hopp hos kvinnan om att situationen kan förbättras. I den här fasen har kvinnan svårt att tala om barnens situation eftersom hon är medveten om barnens utsatthet men är rädd att ett uppbrott ska förvärra situationen. Mannens respons blir antingen ökad kontroll eller en insikt över sitt agerande. Mannens agerande påverkar hur uppbrottsprocessen framskrider men sker inga avgörande händelser blir kvinnan 49 Hyden (2008) förord. 50 Hydén (1999) 51 Hydén (2008) 52 Se t ex Hydén (2005) 16

alltmer medveten och längre fram, då hon börjar närma sig slutet av uppbrottsprocessen, domineras kvinnans språk av uppgivenhet och ilska. Det finns nu en beslutsamhet i beslutet att lämna mannen. Det första lämnandet kan bli ett i raden då mönstret upprepas. I den här fasen kan kvinnan även lyfta fram och artikulera barnens behov, vilket innebär att kvinnan är redo att söka hjälp för dem. När kvinnan börjar se våldet som en del i mannen och på så sätt en del av familjelivet påbörjas slutet av uppbrottsprocessen. En process som alltid bär med sig ett löfte om förändring. En förändring som kan innebära att äktenskapet fortsätter men i allmänhet slutar med att paret går skilda vägar. Skilsmässa och upplösning av förhållandet innebär dessvärre inte att våldet automatiskt upphör utan att det snarare kan eskalera. 53 Hydéns forskning om kvinnan som aktör och inte enbart som brottsoffer, stämmer väl överens med aktuell forskning som problematiserar bilden av kvinnan som ett underordnat brottsoffer. I den nu rådande diskursen om våld i nära relationer har kvinnan tilldelats en brottsofferstatus vilket innebär att hon samtidigt fråntas handlings- och valmöjligheter. Valet att fortsätta förhållandet är t ex en handling som inte är accepterad inom denna diskurs. 54 Den politiskt, officiella och korrekta bilden som förmedlas är, menar Steen: att enda sättet att få slut på våldet är genom att kvinnan lämnar mannen. Misshandlade kvinnor förväntas lämna den man som misshandlar dem och främsta hindren för detta antas vara att social och psykologisk viktimisering gjort dem hjälplösa. 55 Varför inte kvinnan går förklaras utifrån ovanstående perspektiv med ett komplext samspel mellan intrapsykologiska, interpersonella eller sociala/strukturella förhållanden. Under senare år dock har mer formella jämställdhetsförklaringar och det ekonomiska fått stå tillbaka för mer kulturellt inriktade förklaringar som internationaliserade patriarkala föreställningar om kvinnor och kvinnlighet, äktenskapets helgd och ansvaret som moder och maka. Andra förklaringar utgår från normaliseringsprocessen som innebär att hotet om värre våld får kvinnan att stanna då hotet blir en del av vardagen och familjens liv. Forskningen under 1990-talet har börjat problematisera den vedertagna utgångspunkten att kvinnan alltid vill gå. Frågor av det här slaget har börjat ställas men viktigt att påpeka är att det sker inom samma tolkningsram som tidigare dvs att det enda accepterande och normala är att kvinnan lämnar mannen. 56 53 Fleury (2000) 54 Dunn (2005, 2007) 55 Steen (2003) s. 54. 56 Steen (2003) s. 54-59. 17

Åtgärder och metoder för kvinnan Det är också först på senare tid, menar Steen, som myndigheter och andra intressenter sätt att agera i samband med uppbrott och uppbrottsprocesser har problematiserats. 57 Frågan om uppbrott har inte stått tillräckligt i fokus, trots att ett stort antal verksamheter, metoder och åtgärder som riktas mot utsatta kvinnor, har utvecklats och använts inom såväl myndigheter som intresseorganisationer. 58 Inte heller har någon kritisk granskning och utvärdering av arbetet om uppbrott genomförts. Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS) fick därför i uppdrag att ta fram en kunskapssammanställning om verkningsfulla metoder, då det är viktigt att säkerställa att de våldsutsatta kvinnorna får de stöd de behöver och har rätt till. Resultat från översikten, som är vetenskapligt säkerställd, visar att åtgärder kopplade till skyddat boende, parsamtal, enskilda- och gruppsamtal kan definieras som verkningsfulla verkningssätt I dessa är det främst tre metoder som visar på goda resultat: Kognitiv traumaterapi för kvinnor med posttraumatiskt stressyndrom där resultatet visade på en tydlig minskning av posttraumatiska stressymtom över relativt lång tid. Community-Based Advocacy var effektiv i främst två avseenden. Kvinnorna som genomgick denna behandling upplevde dels en högre livskvalitet och ökat socialt stöd, och dels att de fysiska och psykiska övergreppen samt depressiva problem minskade. Social Support Intervention är en särskild metod för unga kvinnor som bor i skyddat boende för första gången, där vikten av att höra till ett sammanhang lyfts fram som särskilt betydelsefull. Gruppen på jouren blev ett viktigt socialt stöd. Samtidigt framhålls i rapporten att dessa metoder och arbetssätt har valts utifrån vissa kriterier, vilket medfört att andra typer av åtgärder inte finns med i undersökningen. Det innebär däremot inte att de behöver vara mindre verksamma men det är önskvärt att de många olika arbetssätten som idag tillämpas inom den svenska socialtjänsten utvärderas. Just bristen på nationella utvärderingar medför också att majoriteten av de utvalda studierna är amerikanska vilket naturligtvis påverkar användbarheten av resultaten och överförbarheten till svenska förhållande. 59 Översikten är, förutom att den ger ökad kunskap om effektiva metoder, intressant på så sätt att den ändå visar på den aktuella riktning om vilka interventionerna som anses bör prioriteras. En 57 Steen (2001) s. 55. 58 Se för exempel på verksamheter och åtgärder Brå (2002), Eliasson (2006). 59 Socialstyrelsen (2006) s. 52. 18

annan intressant fråga är i vad mån detta evidensprövade verksamhetsfält är en del av den tidigare beskrivna brottsofferideologin eller inte? Vad görs för de män som utsätter familjen, kvinnan och barnen för våld? Verksamheter riktade mot de kvinnor som på olika sätt utsätts för familjevåld ses numera som en medborgerlig rättighet och är något som under senare år börjat prioriteras inom berörda myndigheter. Men även forskningsmässigt är det område som börjar intressera forskare där frågor om förståelse och förklaringar om våldets orsaker diskuteras, liksom hur männen själva uppfattar och hanterar ett beteende som avviker från den samhälleliga normen. 60 Interventioner och åtgärder riktade mot män är däremot fortfarande kontroversiellt och kan skapa debatt/konflikt särskilt vid resurstilldelning. 61 Verksamheter i form av program och metoder riktade mot män har dock börjat bli allt vanligare inom kommunernas kvinnofridsarbete. Utvärderingar som genomförts visar på goda resultat, både utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv som ökad trygghet och säkerhet för de drabbade. Risken för återfall minskar. 62 Samtidigt återstår mycket arbete både för utvecklandet av metoder och åtgärder men också hur majoriteten av de våldbenägna männen ska nås: få av dem finns inom rättväsendet vilket visar på det stora problemet med det stora mörkertal som finns inom hela problemområdet. 63 Barnen familjevåldets största förlorare Ovanstående rubrik är hämtad från rapporten När mamma blir slagen utgiven av Socialstyrelsen. Där fastslås att barnen i familjer där våld förekommer kan definieras som deltagande vittnen. 64 Utifrån de tidigare presenterade uppgifterna om det höga antal kvinnor som på olika sätt utsätts för våld går det att uppskatta att även antalet barn som bevittnat våld är högt. Rädda barnen beräknar att vart tionde barn upplevt våld i hemmet. 65 Att barn i dessa familjer är särskilt utsatta är något som i Sverige uppmärksammats sedan början av 1990- talet 66 men det har mer rört sig om enstaka studier, och det är först nu på 2000- talet som kunskapen och forskningen om dessa barn etablerats som ett eget kunskapsområde. Tidigare har våld i nära relationer enbart definierats som ett kvinnoproblem men har genom det ökade intresset också kunnat ses som ett specifikt barnproblem. 67 I en fjärdedel av de familjer där våld förekommer, drabbas även barnen av direkt våld. Men oavsett om barnet direkt blir utsatt för 60 Se t ex Hearn (1998) och Eliasson (2000). 61 Se t ex Eliasson (2004) 62 Se t ex Dobash & Dobash (2004) 63 Eliasson, (2006) s. 78. För en bra genomgång och presentation av forskningsfältet se Eliasson (2004). 64 Eriksson (2008) s. 90. 65 SOU 2001:72. 66 Hydén (2007) 67 Eriksson et al. (2007) s. 5-6. 19

våld eller inte går det att definiera som psykisk misshandel. 68 Christensen menar att barn i familjer där våld förekommer löper stor risk för utvecklingsmässiga problem och/eller sociala svårigheter vid skolstart. 69 Andra skadeverkningar kan vara såväl fysiska som psykiska stressreaktioner. 70 Forskare definierar detta som trauma 71 där också förbudet att prata om och gömma undan familjehemligheten i sig kan utvecklas till vad den norska forskaren Leira kallar ett tabusiert trauma. 72 Samtidigt visar forskningen upp en, vad Eriksson kallar, ganska spretig bild av våldets konsekvenser för barnen. Förutom att forskningen kan ha olika utgångspunkter och perspektiv, är barnens kön och ålder betydelsefulla faktorer för vilka följder som kan uppstå av att behöva leva i våldets närhet. 73 Ungdomarna som ofta inte följer med sin mamma till det skyddade boende är t ex en åldergrupp som ibland glöms bort men som är viktig att belysa såväl i forskningen som i praktiken. 74 Vikten av att arbeta utifrån ett barnperspektiv Barns och ungdomar som utsätts för våld både som direkt offer eller indirekt genom att vara deltagande vittne är genom våldets karaktär (våldet riktas mot den person som står närmast barnet) och våldets rumsliga hemvist (våldet sker inom den miljö som ska stå för tryggheten - hemmet) särskilt problematisk. Allison James et al. har beskrivit det på följande sätt: barns möjlighet att handla och de rum som är tillgängliga för barn ofta definieras genom vuxnas handlingar. När en eller flera vuxna beter sig våldsamt får detta faktum ännu större betydelse. 75 Detta innebär att när vuxna beter sig våldsamt får detta stora konsekvenser då övriga familjemedlemmars agerande i hög grad begränsas. Det är dock viktigt betonar Eskonen att lyfta fram barns egna handlande och offeridentiteten komplexitet. Barnens handlingsmöjligheter är begränsade men trots detta beskriver barnen olika handlingar som att gömma sig, försvara sig, fly och/eller hämta hjälp. Detta innebär att det är svårt att kategorisera barn som aktiva eller passiva, som handlande aktör eller offer. I det här sammanhanget går det dock att betrakta offret som en aktör, vilket är oerhört viktigt i det praktiska hjälparbetet. Att se barnet som offer gör det möjligt för dem, att få hjälp inom ramen för vårt välfärdssystem. Men att samtidigt inse barnets 68 Eriksson et al. (2008) s. 90. 69 Christiansen (2007) 70 Socialstyrelsen (2005) s. 10. 71 Mc Closky (2000) 72 Leira (1990). Se även Eriksson, (1997) s. 90. 73 Eriksson, (2008) s. 92-93. 74 Ett exempel där ungdomar är i fokus är Weinehall (1997). 75 Här hämtat från Eskonen (20007) s. 54. 20

handlingsförmåga gör det möjligt att i hjälpinsatserna se problemen ur barnens synvinkel. Det är viktigt att ta del av barnens berättelser om sina upplevelser av våldet och betrakta deras agerande från deras eget perspektiv, eftersom detta kan bidra till att hitta sätt på vilka man bättre kan stödja barnets personliga försöka att klara sig. 76 Dessvärre är detta ett förhållningssätt som inte vunnit mark inom de interventionsmodeller som används, menar Eriksson. Arbetet präglas fortfarande av ett utvecklingsperspektiv på barn där expertkunskap får tolkningsföreträde. Barnperspektivet, där barns handlingar och delaktighet står i fokus, tilldelas inget förklaringsvärde. Detta innebär att istället för att se på de ramar som sätter gränser för barns handlande (t ex kön, ålder, etnicitet) riktas fokus på individers ev avvikelser i den personliga utvecklingen på grund av obearbetade trauman. På så sätt fråntas barnet helt rätten av sin egen tolkning av de processer som våldet skapat. Kännedom om barns agerande i svåra situationer är också särskilt viktig när barnet måste fungera som vittne vid förhör och rättegång. Ett sätt för barnet är att med fantasins hjälp tänka och känna kring svåra situationer men att den alltid utgår från en given ram som skapats av tidigare erfarenheter. För en utomstående är det dock svårt att skilja på det imaginära och det verkliga. För terapeuten är också sanningshalten i berättelsens oviktig men som vittnesutsaga är den naturligtvis problematisk. 77 Barns delaktighet i alla processer som kan påverka deras liv är också en av de hörnstenar som arbetet med dessa barn måste vila på, menar Oranen. Program som riktar sig mot våldsutsatta barn bygger oftast på FN:s barnkonvention där de andra hörnstenarna är rätten till skydd och en rättvis del av samhällets resurser. Det är dock viktigt att de här formuleringarna inte enbart blir till abstrakta begrepp utan fungerar som grundläggande principiella åtgärder för verksamheter. Rätten till skydd innebär i praktiken att säkerhetsfrågorna ska prioriteras, vilket innebär att ansvariga inför varje insats utvärderar om den planerade åtgärden innebär ökad trygghet eller utgör en risk. Barnens delaktighet i arbetet måste ske på olika plan, både med tydlig information och rätt att uttala sig om planering och ev interventioner men också att det finns ett uttalat barnperspektiv i den planerade behandlingen. Fördelningen av resurser måste kunna konkretiseras i tid, medel, personer och platser. Oranen menar att i det projekt som han studerat betydde det ofta förhandlingar men också hård kamp när resurserna skulle tilldelas mellan de drabbade. 78 Eriksson som kartlagt det nationella utbudet av interventioner menar att mycket har hänt de senaste åren, särskilt på den politiska- och policynivån 76 Eskonen (2007) s. 66. 77 Eriksson (2007b) 78 Oranen (2007) 21

men att det fortfarande är oklart hur väl det implementerats i åtgärder som kommer att påverka barns (vardags)liv. 79 Källström Cater bekräftar att mycket arbete pågår ute i landet med en flora av metoder, insatser och interventioner. Ett problem som kan sägas gälla allt socialt arbete är att sammanföra det individuella barnets stödbehov med rätt insats. Det är därför viktigt att alltid ställa frågan om den interventionsmodell som finns inom enheten,/organisationen/ myndigheten passar för barnets specifika behov och förutsättningar. Gemensamt för många av de metoder och insatser som utvecklats har som mål att hjälpa barnen till en ökad förståelse och tolkning av händelser och upplevelser där våld på olika sätt ingår. Men även om målet kan sägas vara densamma har de arbetsmodeller som idag används i Sverige olika kulturellt /nationellt, ideologiskt, professionellt och organisatoriskt ursprung, olika fokus, olika struktureringsgrad och sker i grupp eller individuellt. Vilken metod som det enskilda barnet möter beror i hög grad på i vilket sammanhang, kommun och/eller organisation som denne befinner sig i. Någon nationell handlingsplan över arbetet finns ännu inte. Arbetet kan således utgå från ett nätverkstänkande eller arbeta utifrån pedagogiska modeller som Trappan (krissamtal i tre steg) eller efter Minnesotamodellens barnverksamhet CAP (Children are people too). Modeller av det här slaget är uppbyggda utifrån tanken att det finns ett antal nyckelfaktorer som är viktiga för att kunna hjälpa ett barn att hantera sin situation: 1. Barnen måste informeras, bli tagna på allvar och att någon lyssnar på dem. 2. Barnen måste inbjudas till att aktivt få vara med och finna lösningar och ta beslut. Vilken metod fungerar då bäst för att dessa punkter ska uppfyllas? Frågan är naturligtvis helt fel ställd men visar ändå på det stora behov av utvärderingar som finns inom området där ett stort antal metoder, insatser och stödmodeller används. Källström Cater menar att utvärderingar av insatser riktade mot barn, som upplevt våld i nära relationer, befinner sig i ett uppbyggnadsskede. Men för att dessa ska bli verkningsfulla behövs ett evidensideal där barndomssociologins intresseområden tas tillvara. Genom att förena ett barnperspektiv dvs att barnen tillåts delta med sina erfarenheter och berättelser 79 Eriksson (2006). Under 2000-talet har ett stort intresse riktas mot de barn i familjer där våld förekommer. Detta är en trend inom såväl den politiska sfären (se t ex Socialstyrelsen 2005, Eriksson 2006) som inom forskningen. Inom den internationella forskningen har detta utvecklats till ett eget forskningsområde inom problemområdet våld i nära relationer, se t ex Mullender et al. (2004), Ferrick (2004). Ett annat exempel som visar på ett stort intresse är antal artiklar i den vetenskapliga tidskriften Violence against women där 628 artiklar specifikt handlar om barn i våldsutsatta familjer. Samma tendens återfinns inom den nationella forskningen se t ex Eriksson (2007a och b, 2008). I antologier som på olika sätt berör våld i nära relationer återfinns alltid ett kapitel om barns roll och utsatthet, se t ex Heimer (2008). Se vidare Eriksson et al. (2007) för exempel på litteratur där olika metoder och åtgärder som används inom det praktiska arbetet presenterats. 22

med en mer statistiskt bearbetning av olika typer av material kan en tillfredställande utvärdering genomföras. Det är viktigt att kunskapen om stöd och behov utvecklas, både när det gäller specifika modeller/metoder som synen på barn och barnperspektiv, menar Källström Cater. 80 Det är också viktigt att ha i åtanke att de utsatta barnen är en del av ett större sammanhang. Ett stort problem, menar Eriksson, är just avsaknaden av ett helhetstänkande då våld i nära relationer utgår från olika domäner både när det gäller såväl politik som praktik. Problemområdet består av tre områden: mäns våld mot kvinnor föräldraskap skydd av barn Dessa präglas i sin av sin historia, ideologi professionella grupper, problemdefinitioner etc. Förutom avsaknad av konsensus kring definitionen av själva problemet är bristen på samordning. Det är inte ovanligt att olika verksamheter finns i olika organisationer och på så sätt befinner sig inom olika grenar av välfärssystemet. 81 Samverkan Att förebygga, bemöta och minska våld mot kvinnor I början av 2000-talet påtalar Margaretha Hydén just vikten av ett helhetshandlande där myndigheter, intresseorganisationer och andra aktörer utgör en länk i en helhet. Hon varnar däremot för att våld i nära relationer ska utgöras av eget kompetensområde. Vid etablerandet och definitionen av ett nytt område uppstår alltid strider och konflikter om rätten att definiera vad för typ av kunskap som krävs etc. Det är då bättre att formulera det som verksamhetsfält med flera aktörer där kunskapen istället ska sökas inom ett tvärvetenskapligt brett fält. Ett exempel på ett sådant väl fungerande verksamhetsfält är Utväg Skaraborg samverkan för kvinnofrid. 82 Två tydliga uppdrag kan urskiljas: ett kortsiktigt där uppdraget består av: Förhindra upprepning av våld Hjälp med fysiska och psykiska skador Men också mer långsiktigt dvs minska förekomsten av våld och det långsiktigt visionära målet att våld inte skall förekomma överhuvudtaget. För ett lyckat arbete krävs insatser från olika myndigheter, intresseorganisationer och andra aktörer men också samarbete mellan dem för att målen ska kunna uppfyllas. Dessa kan konkretiseras i tre centrala uppdrag: 80 Källström (2008) 81 Eriksson (2007b) 82 Socialstyrelsen (2001), s. 11-12 och Hydéns (2008) kapitel om uppbrottsprocesser. 23

1. Det reaktivt och repressiva uppdraget tillhandahålls av såväl myndigheter som intresseorganisationer som t ex kvinnojourer. Myndigheterna har en viktig reaktiv uppgift när det gäller direkta hjälpinsatser i form av t ex råd och stödinsatser för enskilda och familjer. Socialtjänstens speciella ansvar för barnen måste här betonas. Det repressiva uppdraget hanteras främst av polis- och rättväsendet. Polisens roll blir här central där särskilt den enskilda polisens repressiva uppdrag blir tydligt genom sin roll att skydda de utsatta och få stopp på våldet. 2. Det reparativa uppdraget är främst riktat mot barn- och kvinnogrupperna men är också ett uppdrag för socialtjänsten, hälso- och sjukvården. Att vårda (svåra) skador såväl fysiskt som psykiskt är viktigt ur både ett kort- som långsiktigt perspektiv. 3. Det tredje uppdraget är framåtblickande/förebyggande där brottsförebyggande arbetet kan föras på olika nivåer och i olika verksamheter. Det kan handla om konkreta verksamheter som t ex behandling av männen och/eller särskilda stödgrupper för kvinnorna och barnen. Det förebyggande arbetet kan också föras på samhällelig och politisk nivå. I breda samverkansprojekt som t ex utväg Skaraborg där helhetshandlandet står i fokus finns alla aktörer med: de misshandlade kvinnorna, de misshandlande männen och deras barn. Arbetet utgår från kärnverksamheten med motivationssamtal, stödsamtal och gruppverksamhet. 83 Varje myndighet ansvarar för sitt eget inre arbete vilket innebär olika utvecklingstakt. Polismyndigheten har här kommit längst medan mycket finns att göra både inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Socialstyrelsens initiativ till att belysa utvecklandet av samverkansprojektet, Utväg Skaraborg visar både på det politiska intresset som finns för problemområdet men också vad för typ av verksamheter/åtgärder som anses krävas för ett framgångsrikt arbete ska kunna genomföras. Många kommuner har också börjat arbeta efter modeller där samverkan mellan olika myndigheter, intresseorganisationer och andra står i fokus. Helhetshandlandet kan dock vara svårt att genomföra i praktiken. En av orsakerna kan vara en för lös organisation där varje verksamhet arbetar utifrån sina egna mål och strategier. En alltför vanlig orsak är samverkan- och samarbetsproblem mellan olika intressenter, vilket oftast beror på myndigheters och intresseorganisationers intresse, mål, effektivitet och organisation skiljer sig åt. Detta påverkar det konkreta arbetet liksom ideologiska ställningstagande utifrån ett såväl kort- som långsiktigt perspektiv. Samverkansprojekt av det här 83 Socialstyrelsen (2001) 24

slaget är inte oproblematiskt eller politiskt neutralt då det vedertagna kunskapsfältet i Sverige är starkt moraliskt fördömande. Detta gäller oavsett var man lägger ansvaret för våldet. Best (1997) beskriver framväxten av vad som kan betraktas som en brottsofferideologi, vars kriterier Anderson & Lundberg (2001:77-79) menar är användbara för att förstå antaganden om offer, viktimisering och gärningsmän inom kunskapsfältet våld mot kvinnor. 84 En viktig men hittills ouforskad fråga är hur pass förankrad denna brottsofferideologi är ute hos våra myndigheter och intresseorganisationer. Det är dock helt klart att arbetet hög grad utgår från ett synsätt där konsekvensen av kvinnans uppbrott förväntas vara ett avbrytande av relationen. Den rådande moraliska diskursen påverkar på så sätt synen på vad som kan anses är ett gott respektive dåligt resultat av en intervention. 84 Steen (2003) s. 56. 25

26

Kapitel 3 Kvinnors egen upplevelse och erfarenhet av hjälp och stöd i sin uppbrottsprocess Följande kapitel bygger på intervjuer med 9 kvinnor som levt med en man som på olika sätt utsatt henne för våld. Kvinnorna är mellan 25-50 år gamla och deras relationer har varat mellan 3-16 år. Det är nio kvinnor med olika bakgrund, historia och erfarenheter men där våldet har funnits med i relationen under lång tid. Hos flertalet har både psykiskt, fysiskt och sexuellt våld förekommit. Mindre än hälften av männen har dömts för våld mot kvinnan. Straffet har varit böter eller kortare fängelsestraff på högst tre månader. Majoriteten har barn tillsammans med den man som misshandlat henne. Tre av dem har annan etnisk bakgrund än den svenska och 6 av kvinnorna har eller haft en missbrukproblematik. Vid tidpunkten för intervjuerna har samtliga kvinnor lämnat och lever frånskilda från de män som utsatt dem för våld. Tiden som kvinnorna levt separerade från männen varierar mellan 1 och 5 år. 85 Hur går det då att beskriva en kvinnas uppbrott? Steen menar att frågor av det här slaget måste problematiseras: I den tidigare forskningen ställs frågor som varför går hon inte, varför stannar hon eller när går hon, men oavsett hur frågor om uppbrott formuleras, så ingår det inom en tolkningsram som tar sin utgångspunkt i att kvinnan vill gå men på grund av olika orsaker är förhindrad. 86 Det är också uppenbart att även denna studie ingår i ovan beskrivna tolkningsram, vilket är viktigt att ha i åtanke när det empiriska materialet presenteras och analyseras. Om den tidigare forskningen är överens om betydelsen av själva uppbrottet, finns det, som tidigare presenterats, olika förklaringsmodeller hur denna process ska presenteras, förstås och förklaras. Forskare inom området beskriver det som en process där Hydén särskilt lyfter fram processen som just en (motstånds) process 87 medan Holmberg & Enander ser det som en process där tydliga stadier/faser/processer kan observeras. 88 Att i likhet med Holmberg & Enander använda sig av tidsaxeln; att bryta upp, att bli fri och att förstå, som analysverktyg hade varit fullt möjligt (och också fruktbart) i bearbetningen av den här studiens empiriska material men valet blir ändå ett annat. Fokus riktas istället mot kvinnornas egna berättelser av hur de upplevde samhällets hjälp och stöd i en mycket utsatt situation. 85 I följande kapitel är samtliga citat hämtade från Augustsson & Kuno (2006) och Augustsson & Johansson (2008). Av anonymitetsskäl anges inte från vilket arbete citatet är hämtat. 86 Steen (2003) s. 55. 87 Hydén (2005, 2008) 88 Holmberg & Enander (2007) 27

Kvinnans egen förståelse och förklaring till uppbrotts- och motståndsprocessen Det är en komplex bild som kvinnorna ger av att leva i en nära relation med våld. En bild som flera kvinnor beskriver är alla motstridiga känslor som fanns (finns) för mannen och förhållandet. För även om kärleken försvunnit var det inte något självklart val att lämna relationen. Hoppet om att mannen skulle förändras och våldet upphöra var något som ständigt fanns med i relationen. Hopp men också medlidande var något som höll henne kvar, menar en av kvinnorna. En annan beskriver det på det här sättet: Jag tyckte synd om honom, han vart ju så himla, han grät, vi vart oftast sams och då blev det oftast sex.. Det vart ju så sjukt på nått sätt, jag var jätteledsen och blåslagen och skör och då ville han ha sex. [ ]Han hade ju på nått sätt bankat allt vett ur huvudet på mig. Han skulle kunna göra vad som helst med mig i dom situationerna. Många gånger försökte jag springa därifrån men han sprang ju ifatt mig och det blev ju dubbelt värre då. Kvinnan beskriver det som att han nästan hade total makt över hennes tankar och kropp och att det hos henne, handlade om så motstridiga känslor som medlidande och rädsla. Andra effektiva medel var mannens sätt att lägga skuld på henne eller olika typer av hotelser. Kvinnan berättar: Han ringde och hota mig och så hotade han att han skulle köra rätt in i en bergvägg. Sen sa han att jag har barnet med mig i bilen också och jag mår jävligt dåligt. Mannens hot gjorde att kvinnan återvände till äktenskapet. Barnen är också mannens främsta vapen mot kvinnan, menar flera kvinnor. Man tror att det bästa för barnen är hålla ihop familjen. En kvinna menar att just resonemanget om barnens bästa blir paradoxalt nog hennes svagaste punkt. Ambivalens och obeslutsamhet är just begrepp som är synonyma med beslutet att lämna mannen, menar en av kvinnorna. Hon beskriver den obeslutsamhet som funnits med i hennes väg bort från våldet när hon, trots att hon under perioder ville lämna mannen, inte ville gå med på skilsmässa när han slutligen lämnade henne. Om ambivalensen i kvinnans agerande har sin förklaring i den psykiska nedbrytningsprocess, som följer med misshandel av det här slaget, är naturligtvis svårt att avgöra, men nedbrytandet av en kvinnas självständighet och handlingskraft kan ta sig uttryck på olika sätt. En annan kvinna formulerar det som att mannen alltmer tog över hennes liv. Han var väldigt svartsjuk och tvingade henne att förskjuta sina barn och föräldrar för att han skulle vara den viktigaste personen i hennes liv. Han frågade ut henne och kunde sitta i timmar 28

och pressa och anklaga henne för att ljuga. Han läste hennes dagbok där hon var tvungen att redogöra för alla detaljer. Kvinnan berättar: Han pressade och pressade mig hela tiden, tillslut kunde jag bara sitta i ett hörn med händerna för ansiktet och skaka. [ ] Jag var ingenting. Jag bara kände mig som en vålnad, som att jag inte existerade på nått sätt. Hela jag försvann. Trots att mannen utsatte henne för såväl fysiskt, psykiskt som sexuellt våld var det ändå den psykiska misshandeln som var svårast att hantera känslomässigt. Samma kvinna igen: Jag tyckte nästan att psykisk misshandel, det är värre än fysisk på nått sätt. Genom det psykiska bryter man ner en människa och knäcker den här människan. Människan drivs till vansinne och man blir tillslut helt psykiskt sjuk och tror att man är dum i huvudet och tror att man inte är värd någonting. Man känner bara ett vansinne i sig själv och vill bara skrika. Hon berättar att det fysiska våldet ibland nästan kunde kännas som en befrielse; ibland kan man känna att den fysiska smärtan dövar den psykiska. Kvinnan beskriver den tomhetskänsla som våldet förde med sig: Jag bara kände mig som en vålnad, som att jag inte existerade på nått sätt. Hela jag försvann. Samtidigt kan kvinnan själv se att: Någonstans så fanns det ju en stark tjej som hade visioner och som hade drömmar. Jag jobbade och när jag var på mitt jobb så var jag ju alltid den här tjejen som sa vad hon tyckte och hade mycket vänner på jobbet. Alla tyckte om mig och där var jag en annan människa än jag var hemma. Alla trodde att jag hade bra självförtroende och jag var alltid glad och sprallig. Kvinnans beskrivning visar på den komplexa situationen där hon trots sin styrka och självständighet ändå såg sig förlora sig själv. En annan kvinna uttrycker att det fanns en tydlig linje och medvetenhet i mannens sätt att göra om henne till en för honom passande partner: Det var som att han skulle lära mig hur man skulle vara och bete sig. En kvinna skulle inte pladdra hela tiden och det var folk som sa åt mig att, oh, du har blivit så förändrad sen du träffade /---/ Till det bättre sa dom, för jag hade blivit så tyst. Jag höll inte låda som jag annars har gjort för jag har alltid velat synas och höras. Fast då satt jag tyst och han pratade istället, och det fick jag höra var positivt. 29

Kvinnan beskriver hur mannen uppfostrade henne till ett beteende som var mer lämpligt för en kvinna än den roll som hon haft tidigare som en aktiv kvinna som tog plats. Det här är en kvinnoroll som andra kvinnor känner igen sig i. En kvinna berättar hur hon förändrades i mannens sällskap: under dom åren i alla fall när jag var med honom då var jag väldigt liten alltså jag vågade ju knappt prata ens. Jag satt alltid tyst. När vi fick besök då satte jag mig i ett annat rum. Satte mig själv bara och satt tyst bara. Jag kan inte ens beskriva som den person jag var då Augustson & Kuno beskriver detta som medveten handling i den psykiska nedbrytningsprocess som är vanlig i misshandelssituationer när mannen försöker ta makt över kvinnans person och liv. 89 En del av detta är nedvärderingen av det egna jaget och personligheten, vilket hos den här kvinnan innebar, enligt henne själv, bristen på ansvarstagande: Jag har inte haft förmågan att ta ansvar för mitt liv. Livet har liksom runnit mellan fingrarna på mig och jag har liksom inte skapat någon trygghet. Sen när jag började missbruka så ville jag ju dölja det med. Jag ville ju inte visa att jag knarkade och att jag var en missbrukare. Så då dolde jag det där och skyllde på en massa saker och manipulerade och ljög. Skuldbeläggandet mot sig själv och sin egen personlighet är vanlig och blir särskilt tydlig hos de kvinnor som också har en beroendeproblematik i bagaget. Det blir kränkningar av ens personlighet där särskilt skuldkänslan mot barnen och andra närstående verkar vara svårast att hantera. En av kvinnorna beskriver det som egenvåld mot sig själv: Att jag inte är stark nog att stå emot fast jag har barn och hela den där biten. Så det är en ständig kränkning mot en själv. Det är nog den värsta biten det man gör mot sig själv, ett egenvåld kan man kalla det på nått vis. Men sen blir det ju även av omgivningen då, föräldrar, sambo, vänner som är besvikna, och med all rätt visserligen, så är det ju. Men både kvinnor, med och utan en egen missbruksproblematik, menar att skuld- och skambeläggandet innebär att det blir viktigt att hemlighålla familjehemligheten. Detta kan innebära att ensamhetskänslan tar över: Man känner sig ensam. Även om man skulle ha tusen människor runt omkring sig så känner man sig ensam. 89 Augustsson & Kuno (2006) s. 19. Se även Holmberg et al (2007) s. 81. 30

Att skapa rädsla hos kvinnan är en annan av mannens strategi för att få makt. Tanken på att försöka bryta sig loss var långt borta: när det var som värst så vågade jag inte ens ta ett sån t steg. Aldrig menar en av kvinnorna. Rädslan är också den känsla som anges som största hindret för att kunna ta steget och lämna mannen. Rädsla för mannen men också rädsla och oro för ensamhet och isolering: Men jag är mycket rädd. O jag kunde inte.. jag hade ingen familj att prata med. Jag hade inga kompisar att lita på. Jag hade bara mig själv men efter att jag pratade med honom och sa till honom: Jag ska lämna dig men han slog mig. Jag hade ingen väg att gå. Berättelsen om rädslan för ensamhet delas av flera andra av kvinnorna: Alltså jag hade ju velat göra det hela tiden men jag var helt ensam där i [staden] jag hade ju inga nära släktingar, allt var liksom hans nätverk. Alla kände ju honom och. Så jag hade nog ändå velat hela tiden under alla de här åren men jag har inte vågat ta steget alltså För vissa kvinnor fanns ytterligare ett skäl att vara rädd. En kvinna beskriver att förutom att vara rädd för mannen och rädd för ensamheten fanns också rädslan för mannens familj: Jag var rädd att anmäla honom därför att han hade en stor familj, dom hotade mig och jag var ensam. Rädslan i sig kan paradoxalt nog bli till något gott menar Hydén. Den är förutom att tjäna som skydd också bli den känsla som kan bli den uppbrottssignal som krävs för att kvinnan ska ta steget ur en destruktiv relation. Hydén beskriver det som att det är uppbrottsprocessens mest grundläggande kännetecken eftersom den är så påtaglig och så ständigt närvarande. Paradoxalt nog går den också att beskrivas som den maktlöses uttryck för motstånd. 90 Motstånd Rädsla är inte heller en handling som tolkas i termer av motstånd eftersom den inte följer den traditionella bilden av hur ett motstånd ska uttryckas, menar Hydén. Andra kvinnor har däremot agerat utifrån vad som kan definieras som en tydlig motståndshandling: Jag försökte slå ihjäl honom flera gånger, som tur var misslyckades jag (skratt). Jag skrämde honom med kniv, och när han sen också drog fram en kniv då började jag gråta, för uuh, jag är så rädd för knivar (skratt). 90 Hydén (1999) 31

I det här fallet beskriver kvinnan på ett väldigt illustrativt sätt en motståndshandling men också anpassning, vilket Holmberg & Enander menar är vanliga strategier i ett förhållande där våld förekommer. 91 Följande uttalande visar på ett tydligt sätt hur en kvinnan officiellt anpassar sig till mannens vilja men i smyg gör uppror: Det sista förhållandet jag hade, det var så mycket psykiskt, att han inte var nöjd med mig och att han fick vredesutbrott för att jag inte hade gjort någonting, ja, nån syssla som han tyckte att jag skulle ha gjort. Ett hus som vi flyttade till så ställde jag upp strykbrädan på övervåningen och la ut en skjorta som var hans där. När jag hörde att han kom upp för trappan så tog jag strykjärnet och skyndade mig att plugga in det och ställde mig och strök på hans skjorta när han kom upp. Då kunde han inte gnälla. Fast det var samma skjorta varje gång. (skratt) Kvinnans motstånd var förmodligen ingenting som uppmärksammades av mannen medan det för kvinnan var viktigt att göra anpassningen synlig. Detta skulle kunna vara exempel på ett tyst uppror som ger henne en inre kraft eller som tillgången till ett inre rum som Hydén beskriver det. 92 Denna form av motstånd kan dessvärre få motsatt effekt menar Augustsson & Kuno 93 Tanken bygger på Holmbergs och Enanders teori om att en misshandlad kvinna uppfattas synonymt med underordning. Kvinnan själv ser sig därigenom på grund av sina motståndshandlingar inte som underordnad, vilket gör att hon inte heller ser sig som misshandlad. Motståndet, som i sig är positivt, blir på så sätt, paradoxalt nog, en kraft som medverkar till att kvinnan stannar i den destruktiva relation. 94 Uppbrottet en specifik vändpunkt eller en pågående process? Om det faktiska uppbrottet kan beskrivas som en specifik vändpunkt 95 eller som Hydén 96 menar en process och inte en avgränsad händelse är en fråga som diskuteras. I intervjumaterialet finns inte heller någon entydig bild. En kvinna kan såhär i backspegeln t ex ange en specifik händelse och t o m tidpunkt då vändpunkten kom och hon inte längre kunde acceptera mannens våld. Hennes hemligheter som i det här fallet var både eget missbruk och mannens misshandel avslöjades när mannen grep för polisen och både misshandel och missbruket kom till familjens kännedom. Om tankar att lämna mannen och hur långt planerna hade framskridit när kvinnan slutligen bröt upp framgår inte, men ett 91 Holmberg & Enander (2007) s. 94-95. 92 Hydén (2008) förord. 93 Augustsson & Kuno (2006) s. 21. 94 Holmberg & Enander (2004) s. 102-103. 95 Holmberg & Enander (2007) 96 Hydén (2008) förord. 32

vanligt mönster är annars, att tankar kring uppbrott ofta har funnits under lång tid hos utsatta kvinnor. Hydén menar att kvinnan redan vid första slaget har påbörjat den motståndsprocess där uppbrottet blir en naturlig del. 97 Kvinnorna själva uttrycker det som att det var olika hinder som gjorde att det dröjde men att när situationen nådde en gräns och rätt tillfälle kom, kunde också beslutet att bryta upp slutligen fattas. jag kanske nog väntade bara på det rätta tillfället eller hur man nu säger och sen och sen verkligen den här kvällen som jag var då på konsert så jag vet inte varför det var den sista droppen de det var egentligen bara en liten grej om jag jämför med allt annat som han /ohörbart ord./ Men det var liksom sista droppen. Nu orkade jag inte mer, jag orkade helt enkelt inte. Kvinnorna menar så här i efterhand att det egentligen bara handlade om att vänta ut rätt tillfälle. En såg sin chans när maken var bortrest och hon kunde följa med en släkting som var besök. Det kan tyckas som att det var en slump att det just då, men flera av kvinnorna menar att beslutet hade funnits en tid. Andra uppbrott är mer dramatiska dvs det handlar om själva livet: Jag blev strypt och då blev jag riktigt rädd. Han började slå mig i ansiktet så jag vaknade upp där. Men då hade jag liksom tuggat sönder tungan, och så hade han en vit soffa. Det var så sjukt för när jag vaknade upp ur det här och märkte att jag hade ont i halsen, och han stod på knä och bad, hörde jag. Det jag gjorde var att be om ursäkt för att jag hade blodat ner hans soffa. Sen kommer jag ihåg att jag tog min väska och gick därifrån. Den här kvinnan lämnade mannen utan förvarning vilket i sig kan vara en förutsättning för att uppbrottet ska kunna genomföras eftersom hot från kvinnan att avbryta relationen inte sällan leder till att våldet istället eskalerar. 98 En kvinna berättar om den tid som följde efter att hon hotat om att lämna honom: Han försökte flera gånger döda mig under tiden jag ville skilja mig ifrån honom. Han, han snurrade telefonsladden runt min hals En annan kvinna berättar om hur mannen mottog hennes beslut om skilsmässa: Jag sa: Vi ska skilja oss, jag kan inte vi ska separera. Vi kan inte leva så här. Och då började han mycket, han tänkte jag var otrogen mot honom. Ähh och han började slå mig mycket, han misshandlade mig mycket. Ja, han försökte döda mig. 97 Hyden (2008) förord. 98 Hydén (2008) förord. 33

Risken att dödas i en sådan situation måste bedömas som stor. I en nyutkommen Brå-rapport framkommer det också att utvecklingen av dödligt våld inte sällan har föregåtts av en eskalerande våldspiral. Skilsmässa, och som den här svartsjuke mannen misstänkte otrohet, är också de vanligaste motiven vid misshandel som leder till döden. 99 Flera kvinnor berättar om situationer där de trodde att de skulle dödas av sina män. För de här kvinnorna blev det till varningsklockor som fick droppen att rinna över Det blev också den puff som behövdes för att kvinnan ska fatta beslut om att lämna relationen. Flertalet av de intervjuade kvinnorna menar att det var omtanken om barnen som gjorde att ett beslut kunde fattas: Alltså, det jag orkade inte med den här. Och ibland, jag vet inte, varje människa har någon gräns. Och jag tror att han tryckte på den här gränsen för mig. Det räcker nu. Nu räcker det. Flera av kvinnorna uttrycker det som om barnen både gav dem styrka att orka och att de också kände någon slags skyldighet att de var tvungna att handla för barnens skull.: Så att jag sen tänkte på barnen oftast. Jag måste ju göra det oavsett hur illa det än är. Omtanken om barnen, men också när våldet nått en sådan gräns att det handlar om att rädda livet definierar Holmberg & Enander som vändpunkter då kvinnan slutligen fattar ett beslut att lämna mannen. Inte sällan är det i samband med att kvinnan säger sig ha gett upp/nått botten. Ofta sammanfaller dessa vändpunkter med andra förändringar eller vändpunkter i kvinnan eller familjens liv. Kvinnorna som medverkar i den här studien har det gemensamma att de alla har lämnat en lämnat en destruktiv relation och har på så sätt på ett mycket genomgripande sätt förändrat sina liv. Kvinnan som aktör Det faktiska uppbrottet kan också sägas vara det yttersta motståndet och det tyngsta maktmedlet en kvinna kan sägas ha. Motståndets betydelse är nära förknippat med en teoretisk tolkningsram som tar sin utgångspunkt i kvinnan som en aktör. Genom att sätta fokus på kvinnan som en handlande aktör problematiseras samtidigt den ensidiga viktimisering och brottsofferideologi som enligt vissa forskare råder inom kunskapsområdet våld i nära relationer. 100 Intervjuerna med dessa nio kvinnor styrker också vikten av kunna se bortom den traditionella bilden av kvinnorna som enbart passiva brottsoffer. Såhär beskriver en kvinnor sin målmedvetenhet, vilket hon menar är viktigt för hennes livssituation idag: bra. 99 Brå (2007) s. 23 100 Steen (2004). Se vidare Hydén (2001), Andersson & Lundberg (2001) och Åkerström (2001b). För hela antologin se Åkerström & Sahlin (2001a). 34

Alltså jag är målmedveten och jag vet vad jag vill så att det är nåt som driver mig framåt. Om jag inte skulle ha det så skulle jag kanske inte må så Bilden av att vara en misshandlad kvinna överensstämmer inte med bilden av vad den här kvinnan har av sig själv: Därför om man tror på nåt man, man kommer att gå vidare med det. Man lyckas med det. Om man tror på att något är rätt. Och jag trodde det, att om jag blir separerad med den här mannen, jag kommer, jag är övertygad. Jag kommer leva bra, jag kommer leva som jag vill / /. Man lever bara en gång och om man ska leva, man ska leva som man känner det är rätt. Och jag känner det är inte rätt att han misshandlar mig hela tiden. En annan kvinna kan såhär i backspegeln lyfta problemet till en mer analytisk nivå och sätta in problemet i ett större samhällsperspektiv. Den yttersta konsekvensen av kvinnans underordning kan sägas vara det våld många kvinnor utsätts för, menar kvinnan. Denna maktobalansen påverkar också möjligheterna till att få relevant men kostnadskrävande hjälp om man som kvinna utsätts för våld. Jag önskar att samhället kunde tro mer på kvinnor och lyssna mer på vad de behöver. Just det man varit utsatt för bagatelliserar och förminskar av många och de tycker att det är inte så allvarligt. Dom tycker att, ja, kärringar överdriver och gnäller och tjatar. Att kvinnor överdriver tycker människor, speciellt män. Och att det inte finns resurser och möjligheter och att det inte finns pengar, men vaddå inte pengar, jag tycker att det är sånt här man ska satsa på. Kvinnorna beskriver på ett väldigt tydligt sätt det som Holmberg & Enander menar ingår i slutfasen/processen att förstå. De har identifierat sig som misshandlade vilket är, menar vissa forskare, en förutsättning för att kunna gå vidare. Andra menar att just handlingen att vägra identifiera sig som våldsoffer istället kan tolkas som en motståndsstrategi. 101 Ungefär hälften av den här studiens kvinnor har gjort uttalande som kan tolkas som att förståelsefasen har genomförts dvs de kan göra en tydlig analys av sin roll som misshandlad och dess konsekvenser. Hos andra saknas denna självreflektion men vad detta beror på är oklart; det kan förklaras utifrån att kvinnan saknar denna självinsikt men kan också vara metodologisk dvs att kvinnorna inte kunde relatera till detta 101 Holmberg & Enander (2007). Se s. 186 och tillhörande referenser om olika forskares syn på detta. 35

utifrån intervjufrågornas utformning etc. Kvinnornas upplevelser av att leva i en nära relation med våld kan beskrivas som en mycket komplex situation där känslor av olika slag styr åt vilket håll som kvinnan och familjen kommer att gå. Om det här avsnittet har haft kvinnan och hennes tankar, upplevelser och erfarenheter av uppbrottsprocessen i fokus, ska nästa avsnitt handla om vad den, som Holmberg & Enander benämner som den signifikanta andra, har för betydelse för kvinnans uppbrott. Kvinnans erfarenhet och upplevelse av stödet utifrån Holmberg & Enander använder sig av begreppet den signifikanta andre eller de signifikanta andra och är enligt deras tolkning personer som på olika sätt är viktiga för en människas liv. De beskriver det som att denna betydelsefulla person påverkar såväl självets självuppfattning som dennas tolkning och uppfattning om verkligheten i en mer vid betydelse. I det här sammanhanget har jag tolkat det som att den signifikanta andra kan utgöras av både det privata nätverket som av samhällsinstitutioner av olika slag. 102 Den signifikanta andra det privata nätverket Flertalet av kvinnorna berättar om betydelsen att ha ett fungerande nätverk där särskilt den närmaste familjen lyfts fram som viktig. Kvinnornas egen tolkning är att det var en svår situation för familjerna eftersom de inte visste hur de kunde hjälpa och stödja kvinnan på bästa sätt: Jag pratade ju ofta med mina syskon då. Alltså dom visst ju inte, dom var helt hjälplösa dom visste ju inte vad dom skulle göra. Jag fick ju prata med dom ofta och dom prata ju med mig, gör så och så liksom att, åk ifrån honom när han åker nånstans. I den här fasen av uppbrottsprocessen vittnar flera kvinnor om att det var svårt för familjen, eftersom de både led av att se sina närmaste ha det svårt men också att de inte visste hur de rent praktiskt skulle kunna hjälpa till. I andra fall var det ett direkt agerande från en närstående som blev den avgörande knuffen bort från relationen. En kvinna berättar: jag ringde en bekant som hämtade mig om och om igen. Till slut fick kvinnan ett ultimatum, nu ger du fan i att åka tillbaka, nu är det sista gången jag kommer och hämtar dig. Kvinnan beskriver det här ögonblicket som den avgörandet händelsen som gjorde att hon kunde lämna mannen. Flera kvinnor vittnar på liknande sätt att det bästa stödet har de fått av sina närmaste under eller efter att kvinnan brutit upp från relationen. I ett fall blev hjälpinsatsen direkt avgörande eftersom vännerna kunde tillhandahålla ett gömställe: 102 Holmberg & Enander (2007) s. 45. Se också betydelsen av den signifikanta andra i relation till processerna/faserna: Att bryta upp, s. 133; Att bli fri, s. 154 och Att förstå, s. 184. 36

Det var likasinnade där ute som förstod allvaret och ville hjälpa så långt dom kunde eftersom dom hade ett eget missbruk då. Jag kunde gömma mig på ett ställe och det var det viktigaste. Där var den där personen som var ute efter mig utestängd. En annan kvinna berättar om att under en period var tvingad till att bryta med sitt nätverk eftersom hon levde gömd. De tog hennes parti när de fått veta vad som hänt vilket inneburit mycket stöd så här efteråt. Det har dock tagit tid att återuppbygga relationer och förhållande, menar kvinnan. För vissa kvinnor har det viktigaste varit känslan av att ingå i en familj som man kan lita på och som finns till för en. I andra fall bestod stödet i i att hjälpa kvinnan att bryta isolering och passivitet efter att uppbrottet: Det här första halvåret så mådde jag så dåligt så jag vågade inte ens ta mig ut. Och då har jag en syster här och hon peppade ju mig varje dag att jag skulle börja träna med henne så det var det första jag började göra. Styrketräning och då kände jag ju liksom att jag började må bättre. Och vågade gå ut. Det finns inget entydigt mönster hur hjälpen och stödet från det privata nätverket tas emot och uppfattas av de drabbade. För en kvinna var det t ex otänkbart att be om hjälp och hon gjorde allt för att hemlighålla våldet. Så här backspegeln menar hon också att om de hade lagt sig i så hade hon förmodligen dragit sig tillbaks ännu mer. Hos andra kvinnor saknas helt stödet då modern till en svårt misshandlad kvinna på ett tydligt sätt uttryckte sin åsikt när hon påtalade att som kvinna får man räkna med att det är så här Hos andra anhöriga fanns det, tror vår informant, att det var rädsla som gjorde att de flesta människor som sett någonting har inte vågat lägga sig i. I de sista beskrivna exemplen fanns inte stödet för kvinnorna, vilket i det här sammanhanget innebar att agerandet hos den signifikante andre kom att förstärka både rädslan och tveksamheten hos kvinnorna. Om ställningstagande och uteblivandet av hjälp från de anhöriga fick den misshandlade kvinnans uppbrottsprocess att stanna av är svårt att säga men Holmberg & Enander menar att i den här delen av uppbrottsprocessen är det sällan som intervenerandet från utomstående får direkt betydelse för själva uppbrottet. 103 Den signifikanta andra i form av samhälleligt stöd Om kvinnornas berättelser inte kan visa upp något gemensamt mönster när det gäller nätverkets betydelse för kvinnans uppbrottsprocess så är bilden en annan när samhällsinstitutionernas betydelse och ansvar diskuteras. En majoritet av kvinnorna ser just frånvaron av de signifikanta andra i form av samhälleligt stöd som mycket betydelsefullt för deras uppbrott, eller rättare sagt förhindrande 103 Holmberg & Enander (2007) s. 135-136. 37

eller åtminstone fördröjande av det kommande uppbrottet. Bristen på informationen om vilket generellt stöd som finns inom samhällssystemet, men också hur och vart man ska vända sig, saknas menar en av kvinnorna. Och det är vad jag tycker borde vara mera alltså, att alla dom här organisationerna vad som finns för att för att hjälpa dom här kvinnorna tex nu kvinnojourerna och kvinnofriden. Och att manatt man gör dom mera bekanta alltså så att det kanske skulle finnas reklam på TV sån här inslag, har du blivit utsatt, att det verkligen präglas in i hjärnan att man då vet om man blir om man hamnar i en sån här situation vart man att man vet vart man kan ta kontakt. För att jag tror att dom flesta vet inte ens att det finns sån en sån här hjälp. Speciellt om man kommer från ett annat land. Då är det jättesvårt. Information om vilken hjälp som finns att få måste också bli mer lättillgänglig, menar en av kvinnorna. Särskilt drabbar en svårtillgänglig information kvinnor med invandrarbakgrund. Här kan också informationsbehovet se annorlunda ut eftersom kvinnorna kan sakna grundläggande kunskap om det svenska samhället. Information måste ges tidigt och detta måste ske långt ner i åldrarna. Vi har inte så mycket information vad händer, vad händer hur mycket stöd och hjälp vi får. Alltså, kanske det bästa är att kvinnor får hjälp i skolan när dom börjar /---/. Mer information om hur mycket hjälp dom kan få. Att dom inte är ensamma här i samhället Detta är särskilt viktigt för kvinnor med annan etnisk bakgrund än den svenska. Som kvinna från ett annat land är det t ex svårt att veta vilka normer och värderingar som gäller i äktenskapet i Sverige, menar en av kvinnorna och fortsätter: Mer information att det finns hjälp att få /ohörbara ord/ ja å att ja alltså att att det inte är lagligt i Sverige att behandla någon så. Så om man tänker på dom här som kommer till landet från någon annan land och går tex nu SFI att man där redan skulle ta upp. Att man redan där skulle informera människor om skyldigheter och rättigheter i Sverige. Lite mera än vad det görs idag. Jag tror inte att det görs i tillräckligt stor utsträckning. En kvinna menar vidare att det vore önskvärt att få någon form av information vid första anmälningstillfället: 38

Information vid första anmälan redan att man då redan får typ nån informationshäfte i hand eller ett telefonnummer här kan du ringa, här kan dom hjälpa dig vidare, och gör det för att dom vet hur dom här processerna går till. Andra kvinnor påtalar att det finns svårigheter även om man rent teoretiskt känner till hur man går tillväga för att få hjälp och stöd. En av kvinnorna hade, anser hon, behövt någon att prata med för att få hjälp med hur man rent praktiskt går tillväga. En annan kvinna visste och kände till vilket stöd och hjälp hon kunde få men hon vågade ändå inte söka den. Vad hon hade behövt i den situationen var bara någon att prata med, menar hon. Andra kvinnor pekar på problemet att slussas runt mellan myndigheter och verksamheter. Utifrån kvinnornas berättelser går det att lyfta fram två viktiga synpunkter om vad som bör ligga till grund för samhällets hjälpinsatser: ett emotionellt stöd och praktisk hjälp. Flera kvinnor menar att de har svårt att skilja dem åt eftersom de personer som hjälpt kvinnorna med praktiskt stöd också har lyssnat, tröstat och uppmuntrat dem. De kan inte heller säga vilket som är viktigast utan insatserna måste ses som en helhet. Andra kvinnor lyfter fram behovet av praktisk hjälp som det viktigaste för att vardagen ska fungera, vilket är särskilt viktigt för barnen. Den praktiska hjälpen kan underlätta livet efter uppbrottet som till stor del består av kaos och förvirring och kan på så sätt - med rätt hjälp - bli en livlina till det vardagliga livet. Hur bemötandet och kontakten med myndigheter och andra instanser fungerar är sådant som kvinnorna lyfter fram som särskilt betydelsefullt, eftersom det oftast är situationer som är helt nya för dem. Praktiska bekymmer som att inte få ut pengar från det gemensamma kontot, lägenhetskontrakt som inte kan tecknas etc skapar mycket bekymmer och oro som gör att det ibland kan vara väldigt frestande att ge upp och återvända till tryggheten, menar en av kvinnorna. Den praktiska biten är oerhörd viktig och när den inte fungerar blir det (för) svårt, menar informanterna. Flera av kvinnorna säger sig inte ha fått något stöd från samhället. En av dem menar att, hon trots ett stort och uttalat hjälpbehov, fick göra allt själv. Särskilt bekymmersamt, betonar flera kvinnor, har de som också har en missbruksproblematik: Det är en utsatt position eftersom man inte kan söka sig dom normala vägarna. Det går ju inte eftersom jag då har ett missbruk som är pågående, då är man inte välkommen in. De normala vägarna är således stängda för en kvinna som är aktiv i ett missbruk, vilket innebär uteblivandet av praktisk hjälp samtidigt som det förstärker en redan dålig självbild. 39

Den här utsattheten, att jag ser till att söka hjälp och att sen få ett nej, det är hemskt. Det spär på det här ännu mer med skuld och skam och dålig självkänsla. Det här kan innebära att kvinnan överhuvudtaget inte söker hjälp, vilket direkt kan få konsekvenser för kvinnans möjligheter att kunna ta sig ur ett destruktivt förhållande. Att söka upp hjälp har i alla fall inte jag gjort. Skammen är stor över att vara missbrukare, skammen är stor över att bli slagen helt enkelt. Kvinnor med ett aktivt missbruk som befinner sig i en misshandelsrelation är en särskilt utsatt grupp där både missbruket och våldet fungerar stigmatiserande för kvinnorna. På så sätt kan deras livssituation beskrivas i termer av dubbel underordning, menar Augustsson & Kuno. 104 Utifrån den här korta beskrivningen av hur misshandlade kvinnor uppfattar och värderar samhällets insatser när de befinner sig en uppbrottsprocess kan fyra viktiga slutsatser dras: att kvinnor saknar kunskap om hur de rent konkret går tillväga för att få hjälp att det är svårt att hitta till rätt myndighet och/eller verksamhet att behovet består av både praktiskt hjälp och emotionellt stöd att grupper, som kvinnor med annan etnisk bakgrund än den svenska, och kvinnor med missbruksproblematik har särskilda svårigheter att få hjälp. I den här studien är det de missbrukande kvinnorna som på ett konkret och mycket illustrativt sätt visar på samhällsinstitutionernas oförmåga att möta de här kvinnornas både allmänna som mer specifika behov. Problemet måste dock lyftas till en mer allmängiltig nivå eftersom detta, enligt den tidigare forskningen, inte kan ses som ett specifikt problem för särskilt utsatta grupper som t ex missbrukande kvinnor eller kvinnor med annan etnisk bakgrund, utan är något som berör en stor del av de kvinnor som är i behov av samhälleligt stöd. 105 Dessa slutsatser utgår också från en mer allmän syn och inställning på samhällsinstitutionernas (o) förmåga att bistå med relevant hjälp och stöd. Men för kvinnorna själva, som följande berättelser ska visa, är det själva mötet med den enskilda aktören inom rättsväsende, sociala myndigheter och 104 Augustsson & Kuno (2006) 105 För nationell forskning som bekräftar detta se t ex Heimer & Sandberg (2008) och för ett internationellt perspektiv se t ex Abrahams (2007). 40

frivillighetsverksamheter som i praktiken får betydelse för hur uppbrottsprocessen utvecklas. Kvinnojouren Den verksamhet som en majoritet av kvinnorna har erfarenhet och tankar kring är kvinnojouren. För kvinnor med en missbruksproblematik är kontakten och erfarenheten inte den bästa. Här berättar en om hur hon fick lämna kvinnojouren då hon inte kunde följa verksamhetens regler om droger. Kvinnan hade flera gånger försökt lämna sitt destruktiva förhållande: Då for jag inte tillbaka dit [till kvinnojouren] för jag tänkte att jag vill inte gå dit när jag är onykter. Sen när jag ringde dit så sa dom att dom hade packat mina grejer för att dom sa att dom hade sett mig full på stan och att rummet hade gått till någon annan. Då sa jag att det var ju av hänsyn som jag inte kom upp när jag var full. Flera andra kvinnor, även kvinnor utan en missbruksproblematik, berättar liknande historier om kvinnojourernas bristande förmåga - eller ovilja som de uttrycker det - att hjälpa till. En kvinna berättar hur hon behövde hjälp vid en specifik situation av kvinnojouren: Så jag var tvungen att skriva själv till olika kvinnojourer i hela landet. Jag skrev säker 20 e-mails men jag fick svar av två jourer som svarade att dom inte hade plats Och av dom andra femton, ungefär, har jag tills idag inte hört ett enda ord. Så att jag tyckte det var det var dåligt faktiskt att inte jag fick inte ens ett svar från dom. Andra kvinnor har helt andra erfarenheter av kvinnojourerna och beskriver det som att de varit deras livlina där de fått betydelsefullt stöd och relevant hjälp. Hjälpen kan t ex handla om att få hjälp med att handla, passa barnen, fylla i papper, flytta, ordna boende, få hjälp med att ta reda på nödvändiga telefonnummer, låna telefon, ordna nödvändiga kontakter samt formulera brev eller skriva intyg. Dom hittade vilken myndighet jag ska kontakta, vilket nummer. Äh, alltså dom hjälpte mig mycket med, dom kontaktade människor Ibland jag slipper berätta för alla såhär om jag säger till tex.: jag vill ha något hjälp med min äh dagisplats eller skola till min dotter. Då gick hon och letade efter vilken bra skola, vilket nummer, vilken rektor och så där. Det här är numret. Du bara ringer det. Dom gjorde jobbet lättare för mig. 41

Kvinnojourernas styrka var inte enbart praktisk hjälp utan flera kvinnor berättar om det emotionella stödet de fick på kvinnojouren: När man själv är i ett sånt chocktillstånd så vet man inte vad man ska göra egentligen. Man, man har ingen aning. Man är helt utmattad av att bara hålla sig själv vid liv. Kvinnorna menar att själva kombinationen av emotionellt stöd tillsammans med praktisk hjälp blev den livlina som fick vardagen att fungera. En kvinna beskriver det som att de höll henne ovanför vattenytan. Andra beskriver det på det här sättet: Och ibland när man lever i ett problem man, man fattar inte hur man ska ta steg för steg. Alltså, äh problem, alltså vilken först jag ska tänka på. Dom gjorde sådär som man, som gjorde en schema eller som en planering Dom hjälper mig därför man mår dåligt, man kan inte tänka ordentligt bra faktiskt. Jo, för jag tror när man är så när man har precis kommit ut från ett sånt förhållande då är man rädd vilsen och vet ingenting vad man ska göra hur man ska gå vidare. Man ser ingenting klart liksom så man behöver nån som talar om: Gör så och så och det kommer säkert bli bättre. Något annat som kvinnorna lyfter fram som betydelsefullt var den samhörighet som skapades på jourhemmet. Kvinnorna kunde dela med sig av sina egna erfarenheter och ta del av andras. Genom att bara bo på det här kvinnohuset, kvinnohemmet, så blev vi så väldigt informerade av vad som hände med en kvinnas liv när man blir slagen, vad som sker i psyket och varför en man slår. Vi hade sådana här samtal på kvällarna vi som bodde där. Det var jättemysigt och dom var helt enorma, så då fick jag en annan synvinkel. Hur pass organiserade dessa gruppmöten var och i vad mån det fanns ett uttalat pedagogiskt mål med dem är oklart men den här kvinnans berättelse bekräftar den forskning som visar på gruppens betydelse för rehabiliteringsprocessen. 106 Samtidigt lyfter en annan kvinna fram en annan aspekt av livet på jouren dvs på det undantagstillstånd som hon anser råda när man bor på jouren: de första månaderna när jag bodde på jouren så var jag ju, det var ju svårt för mig. Man får inte ta emot nåt besök. Man får inte säga till nån vart man bor. Eh det var jättesvårt! Jag är en människa som tycker om att ha besök jag tycker om och bjuda 106 Socialstyrelsen (2006) s. 52. 42

folk på kaffe. Det är helt normalt för mig det är ingenting konstigt med det och sen plötsligt inte inte få göra det så då valde jag istället och inte inte lära känna folk. För att jag tyckte det var så jobbigt när man inte kan säga vart jag bor. Flertalet av kvinnorna som är positiva till jouren lyfter fram den emotionell hjälp de fått, där särskilt kontaktpersonen ses som särskilt viktig. Här har tätheten och kontinuiteten i kombination med just en något mer informell hjälparroll, varit mycket betydelsefull för att orka med sin situation och att komma vidare. Och du vet därför dom hjälper med mig, dom pratar med mig. Ok. Den tiden jag behöver faktiskt någon prata med mig. Ok. Och dom skickade en kvinna till mig. Ok. Först hon ringde till mig. Ah, vi ska träffa varandra därför du kommer till kvinnojouren, vi vill inte lämna dig. Ok. Vi ska kontakta med dig hela tiden. Ok. Och dom blir som en kompis med för mig (skratt) faktiskt, som hjälpte mig mycket. Dessa kontakter har gett trygghet och minskar känslan av ensamhet och utsatthet. Kontaktpersonen till en kvinna har gett henne allt; stöd, uppmuntran men också praktisk hjälp. Jag fick hjälp redan från första början när jag kom hit. Speciellt av en av kvinnorna då hon kom ju hem till mig varje dag, vi hade telefonkontakt varje dag [ ]. Sen är det så mycket, det är /namn på kontaktperson/ som jag har fått mest hjälp av. Hon har stöttat mig och sett till att jag inte ger upp och kämpar. Relationen till kontaktpersonen kan härigenom förstås som ytterst betydelsefull. I intervjuerna framgår det tydligt hur viktigt det var att inte behöva känna sig ensam och utlämnad. Det [hjälpen] har betydelse väldigt mycket. Som jag säger: Jag känner mig inte utlämnad, jag känner mig inte ensam. /---/ Jag vet inte. Bara dom hade räcker ör mig. Det räcker det där att jag inte känner ensam. Det är viktigt just nu för mig. Särskilt viktigt verkar det ha varit att kontaktpersonen fanns med i kvinnans vardag: Ååh ee fick hjälp från första början när jag kom hit. Speciellt X då, hon kom ju hem till mig varje dag, vi hade telefonkontakt varje dag. Hon kom hon satt och lekte med (sonen) satt och 43

spelade spel och vi gick ut och spela hon följde med så vi var ju ute och spela fotboll, bandy X var med och stötta där. Betydelsefulla egenskaper hos kontaktpersonerna är, enligt kvinnorna, förmåga att känna medlidande och att kunna lyssna, förstå och hjälpa. Att visa förståelse och intresse kan ibland vara viktigare än kunskap, menar en av kvinnorna: Dom hade kanske inte alltid kunskapen men dom hade mycket förståelse. Och jag tycker redan med den här förståelsen så kommer vi mycket mycket vidare, för man hittade bättre lösningar då. Men om inte förståelse hade funnits så hittar man heller inga bra lösningar på problem. Kommuners sociala enheter I den här studien ingår flera olika kommuner, men också olika verksamheter inom kommunerna. Det är i det här sammanhanget mindre viktigt att särskilja olika enheter och instanser inom kommunens sociala myndighet, vilket gör det lämpligt enbart benämna det som kommunens sociala enhet. I de flesta fall går det inte heller att skilja kommunernas olika verksamheter åt. I intervjuerna framkommer det att kvinnorna ibland har svårt att hålla isär om hjälpen har kommit från kvinnojouren eller kommunen. Några av kvinnorna är säkra på att det var kommunen som stod för den praktiska hjälpen medan andra bara minns vanmakt och kommunens oförmåga att hjälpa till: Jag vart sittandes där på socialkontoret och bara grät och grät och var blåslagen hela jag. Socialsekreteraren ringde runt och ringde runt och sen hörde jag att dom pratade och sa att, ja på kvinnohuset kan hon ju inte komma för hon är narkoman. Flera andra kvinnor menar att det hos den aktuella kommunen saknades ett övergripande ansvarstagande, vilket var något som de förväntade sig skulle finnas hos en myndighet. Annars är det i först och främst i samband med specifika metoder som terapi och annan samtalskontakt som kvinnorna lyfter fram kommunen som aktör. Flera kvinnor ser den individuella terapin som mest betydelsefulla för förståelsen och hanteringen av uppbrottsprocessen. Såhär beskriver en av kvinnorna sin terapi. Å, jag säger att han /terapeuten/ är en av dom människor som har hjälpt mig mest..., utan att egentligen göra så mycket. Men alltså, det är så men när man får bolla sina tankar med någon så kanske det öppnas nya synvinklar. Han har betytt för mig ja, i vissa fall kanske livet 44

En annan kvinna menar även hon att terapeuten kanske räddade hennes liv. Ja det är han /terapeuten/ som har gett mig stödet att orka vidare faktiskt. Ytterligare en kvinna berättar om terapi som en positiv form av stöd: Det tog ju ett och ett halvt år innan hon /terapeuten/ kom igenom mitt skal, min mask, då började jag gråta, då kom hon in alltså. Andra kvinnor har en helt annan bild av terapi. Såhär berättar en kvinna: Jaa. Men jag ville liksom ha någon, jag mådde så dåligt. Så jag kontakta henne /terapeuten/ och skulle göra ett försök då. Men det gav ingenting alls. Nä, jag satt ju för och berätta om hela mitt liv och satt ju där och grät bara och kunde ju knappt andas där. Och då hade jag åtminstone förväntat mig att man får lite råd hur jag ska göra för att må lite bättre. Ingenting alls hon bara satt och lyssna och, mm, sådär lät hon liksom. Så jag återvände aldrig tillbaks dit nåt mer, jag kände mig ju bara ännu dummare när jag gick därifrån. Om de olika erfarenheterna av terapi som användbar metod för misshandlade kvinnorna har att göra med terapimetod, terapeutens förhållningssätt, kvinnans (o)förmåga att ta till sig behandlingen är naturligtvis svårt att avgöra. Forskning pekar dock på att just individuell (kognitiv trauma-) terapi är en av de metoder som har visat sig vara verkningsfulla i behandlingen av kvinnor som utsätts för våld i sina relationer. 107 Rättsväsendet Rättsväsendets ansvarsområde och roll utgår, i det här sammanhanget, från vad kvinnorna lyfter fram som viktigt för dem dvs polisens befogenheter och skyldigheter, lagstiftning och olika påföljder som t ex besöksförbud. 108 En gemensam berättelse handlar om kvinnornas diffusa bild av polisen som myndighet. Vad som ingår i myndighetens ansvarsområde och den enskilda polismannens befogenheter etc. En kvinna med rötter i ett annat land har en bild av vad samhället i allmänhet och polisen i synnerhet kan och ska göra: vi lärde oss inte att när en man slog oss måste man gå till polis eller någonstans. Kvinnans utsaga kan tolkas som att kvinnomisshandel var en legitim handling i hennes hemland samtidigt som den också åskådliggör kvinnans bild av polisen. En annan kvinna berättar att hon inte vet vilka lagar och regler som gäller i Sverige, vilket gör att hon inte vågar be om hjälp. En kvinna menar att den polis hon mötte hade en attityd som inte kändes bra och som hon hade svårt att bemöta: 107 Socialstyrelsen (2006) s. 36-38. 108 För en bra presentation av rättväsendets roll i det här sammanhanget se Nylén (2008), s. 195-287. Se även Socialstyrelsen (2001) för rättsväsendets roll och funktion ett samverkansprojekt. 45

Japp, polisen sa att varför, varför söker vi oss kvinnor till såna här män som kommer från de här länderna för att det alltid går dåligt? Andra kvinnor är kritisk till själva hjälpinsatserna: en kvinna trycker på behovet av att få hjälpt snabbt när det väl gäller. Hon beskriver hur hon fått stå i kö när hon ringt larmnumret 112. Intressant i det här sammanhanget är skuldbeläggandet av själva polisen som myndighet när ansvaret och hanterandet i praktiken sköts av räddningstjänsten. Kvinnor beskriver också polisens direkta oförmåga att hjälpa till: Den dan man sätter sin fot någonstans och söker hjälp, att man säger att man blivit slagen eller varit utsatt för våld på något sätt, att människor lyssnar på en. Man är livrädd att uttala de här orden att man är slagen och det är ett stort steg att våga säga det. Att sen få höra att vi kan tyvärr inte göra någonting för det finns inga bevis, det får den här människan att tappa allt hopp och allt förtroende. Kvinnorna uppfattar det som att de negligerar ett stort hjälpbehov. Såhär beskriver en kvinna saken: Jag önskade hela tiden: Polisen gå o grip honom direkt. Ok. Men polis gör ingenting. Ok. Men polisen sa bara: Vi ska prata med honom Andra lägger skulden på sig själva men menar att polisen kunde ha bidragit med mer hjälp. Jag visade inte mycket av misshandel. Jag var rädd. Alltså jag var, tänkte som att jag vad kommer att hända? Jag var inte så stark som idag. Jag visste inte hur mycket hjälp jag kommer att få. Men sen när jag visste vad polisen kunde göra mer, dom kunde ta mig därifrån och göra någonting, men det gjorde dom inte. Men det kanske också var mitt fel. Men dom gjorde inte så mycket som jag väntade och så. Jag var lite rädd. Dom ska förstå att en kvinna kanske blir rädd att säga allt Andra pekar på polisens begränsade befogenheter att hjälpa till som det grundläggande felet. Polisens maktlöshet att ingripa mot mannen gör att de inte vågar anmäla, menar kvinnorna. Flera av dem har ändå gjort det och berättar om tre saker som gjorde situationen ännu mer problematisk; Våldet eskalerade 46

De tvingades ljuga vid förhöret då risken att tala sanning innebar för stor risk Problemet med kravet på bevisbördan En av kvinnorna ifrågasätter hur det skulle vara möjligt för henne att bevisa mannens skuld då hon ständigt är isolerad, vaktad och hotad. Här menar två kvinnor att det borde gå att kunna få hjälp av professionella som läkare och psykolog som kunde ge ett utlåtande som upprättades när anmälan togs emot. Kvinnorna ser brister i polisens hanterande av anmälningarna men menar vidare att det här är ett mönster som ständigt återupprepas. Rättsväsendets oförmåga att inte kunna skydda kvinnorna blir paradoxalt nog särskilt tydligt om mannen blir dömd. Den låga straffsatsen är här ett stort problem, menar kvinnorna. En kvinna känner sig t o m sviken av polisens då mannen endast fick ett mycket kort fängelsestraff: jag säger dom har svikit mig. Nu, tills nu, dom svek mig dom gjorde så jag tänkte att han skulle sitta inne i fängelse länge men han fick bara två månader efter all den här. Förutom villkorlig dom är kortare fängelsestraff och besöksförbud de vanligaste straffen för männen. De ska först och främst ses som en säkerhetsåtgärder för kvinnan och barnen, berättar en kvinna. Det har fungerat olika bra, menar kvinnorna. En av dem fick vara ifred för sin man men kvinnan menar att det snarare berodde på de patrullerande poliserna utanför huset än på själva besöksförbudet. Besöksförbud har i flera av de andra kvinnornas fall inte medfört ett tillräckligt bra skydd. Han hade besöksförbud men jag vet inte varför han kommer framför mig och frågar: Hur mår du? Jag blir mycket arg. Jag vill inte svara honom [ ]. Efter det jag /otydligt/ jag går fort från honom till min lägenhet. Ok. Går därför jag är mycket rädd han kommer bakom mig. Och jag ringde till min advokat. Jag ringde till polis igen. Ok. Dom sa jag ska undersöka den. Och igen han får besöksförbud. Ok. Varför du gör. Ahh, mig. Han sa bara han vill titta på mitt barn och han vill jag mår bra eller inte bra. Men det är jättekonstigt. Ok. Men jag sa han slog mig. Han vill bara jag bra eller inte? Och därför dom sa: Du måste lämna den här stán Den här kvinnan tvingades flytta vilket innebar ständiga uppbrott. En annan kvinna beskriver det på det här sättet: 47

jag gillar inte att flytta hela tiden, jag blir väldigt mycket upprörd och mina barn blir också upprörda. Dom lämnar, dom byter. Dom saknar sina gamla kompisar, det blir väldigt tråkigt för dom att flytta hela tiden. Dom har inget fast liv, det var mycket mycket grejer för dom. Kvinnorna beskriver det som att livet blir komplicerat vare sig det handlar om sociala kontakter eller praktiska saker som att få sin post eller låta barnen få vara med på klasskortet. Om man dessutom har skyddad identitet så försvåras situationen ytterligare. Kontentan blir att man måste leva som att man inte finns. När det skydd och den säkerhet som byggs upp runt kvinnan inte fungerar får det konsekvenser på olika sätt t ex är det svårt att upprätta relationer: Det är inte lätt, det är inte lätt att flytta hela tiden. Så säger man: Hejdå. Säger man bara och försvinner därifrån. Detta påverkar även varaktigheten i hjälpkontakterna negativt och kvinnan måste gång på gång börja från början med att få hjälp. Särskilt svårt är det om det finns barn i familjen: Det ska ju vara så skyddat som möjligt. Så det var en pärs för honom /sonen/ också att gå igenom. Han var ju liksom tvungen att ljuga för sina vänner. Kvinnorna vars män har haft besöksförbud är kritiska till bestämmelsen som de menar inte fungerar i praktiken. En av kvinnorna uttrycker sig på det här sättet: Kan en papperslapp hindra någon att besöka någon om dom verkligen vill? Det tror jag inte. Men för flera av kvinnorna är det skyddande boendet en absolut nödvändighet och de menar att de under tiden trots allt kunde känna sig mer trygga och fick vara ifred. Det är emellertid något som är fundamentalt fel, menar kvinnorna, att de ska behöva leva som flyktingar i sitt eget land. Att hela tiden behöva flytta runt för att inte besöksförbud eller andra skyddsåtgärder fungerar, upplevs som väldigt påfrestande. En kvinna utrycker det som väldigt frustrerande att kvinnan måste flytta fast det är mannen som begår brott. Bilden som kvinnorna ger är stark kritisk till besökförbudet som skyddsåtgärd för drabbade kvinnor. I en nyutkommen Brå-rapport ges en annan bild. I rapporten framgår det, precis som kvinnorna i den här studien påtalar, att hälften av besökförbuden överträds, men kvinnorna i Brå-rapporten är överlag mycket positiva till skyddet som de bedömer som effektivt och relativt säkert. 109 En bild som den studiens kvinnor inte skulle känna igen sig i. Kvinnornas erfarenheter av polisen och rättsväsendet kan sammanfattas i deras rädsla för att anmäla och/eller berätta för polisen om misshandeln utifrån misstanken om ett bristande skydd eller att kvinnan helt enkelt inte vet vad som kommer att hända. Kvinnorna ger uttryck för behovet av en större säkerhet, ett starkare skydd och 109 Brottsförebyggande rådet (2007) 48

kraftigare ingripanden mot mannen där polisens befogenheter bör utvecklas och tydliggöras. Behovet av samverkan I kvinnornas beskrivning av kvinnojouren, kommunens sociala enhet och rättsväsendet framgår det inte att i flera av de här kommunerna pågår samverkansprojekt av olika slag. Detta är inget som kvinnorna relaterar till utan de beskriver snarare enskilda verksamheter utan naturliga kontaktytor. Kvinnor som har en missbruksproblematik har det särskilt svårt. Såhär beskriver hon systemet: Jag har själv suttit i den sitsen att man inte är välkommen någonstans när man har ett missbruk och hur ska man då komma åt det om man inte är välkommen. Det finns ett glapp någonstans i systemet. Augustsson och Kuno menar att den här situationen, som den här kvinnan beskriver, är en återkommande problematik när det gäller missbrukande kvinnor som utsatts för våld. Kvinnojourer tar i regel inte emot kvinnor med missbruksproblematik. Anledningar till detta beskrivs vara att kvinnojourerna inte anser sig ha tillräckligt med resurser och inte den kompetens som krävs. Även säkerhetsskäl och att det blir för skrämmande för de övriga kvinnorna anges som orsak. Många av dem som arbetar på kvinnojourerna upplever att dessa situationer är svåra att hantera och det poängterar att det kan vara svårt för jourerna att få socialtjänsten att ta sitt ansvar. 110 Detta medför en extra utsatthet för kvinnor med missbruksproblem. De här kvinnorna har det särskilt bekymmersamt men är inte ensamma om att ha det svårt att orientera sig i det som numera benämns som kvinnofridsarbete. Flera kvinnor menar att det oerhört påfrestande att i en redan svår situation bli bollad mellan ställena och om och om behöva upprepa sin historia Andra menar att hon inte ens fick någon information om den hjälp som fanns att få hos t ex kvinnojouren trots att hon varit i kontakt med polisen: Verkligen dåligt var det också av honom [polisen] att jag inte fick någon information vart jag kan vända mig, jag visste ingenting så, så jag vet inte hur jag egentligen kom på att kontakta kvinnojouren. Jag vet inte, det bara ploppade upp i mitt huvud. Så det kanske någonstans har jag någon gång sett eller hört nånting men jag kan inte komma på var eller när eller hur. Britsfällig information och en icke fungerande samverkan mellan olika instanser får konsekvenser för kvinnorna. Särskilt bekymmersamt är det för de kvinnor 110 Augustsson & Kuno (2006) s. 49. Holmberg et al. (2005) s. 142. Se även Jarnling (2004). 49

som på något sätt går utanför den uppsatta normen. Flera kvinnor berättar också att de inte haft någon kontakt alls med utomstående. De visst helt enkelt inte vem de skulle kontakta. Polisen, sjukvården och socialtjänsten har i flera fall gett information om att kvinnojouren finns men borde kommit in mycket tidigare i kvinnornas uppbrottsprocess, menar de. I ett av fallen gavs numret till en kvinnojour efter att larmnumret 112 använts. Vad gäller samverkan så är det även här på samma sätt. Ibland har det fungerat, och ibland inte. I ett fall kom polisen direkt till ett sjukhus på begäran av läkarna medan de inte kom till hjälp vid en misshandel i hemmet. Polisens definition av familjeproblem gör att de inte ingriper menar en kvinna: då polisen kom och gjorde ingenting. Dom sa att det är sån familjeproblem. Äh vi kan inte, det är socialtjänsten som kommer att ta hand om det. Det är inte. Dom gick bara, lämnade mig hemma. Och sen då min ex-man såg att jag anmälde till polisen han började misshandla mig ännu mera mig och sa; du får kontakta socialtjänsten. Konkreta situationer kan också innebära merproblem om inte samarbetet fungerar. I ett fall handlade det om en flytt mellan olika kommuner där det brast i kommunikationen om det ekonomiska ansvaret. När den nya staden slutligen fick kunskap om orsakerna till flytten så fungerade hjälpen på ett bra sätt för kvinnan, men förutom merarbete så skapade detta både oro och ängslan i en redan utsatt situation. Utifrån kvinnornas perspektiv brister samverkan och samarbetet mellan myndigheter på flera olika sätt där särskilt avsaknad av relevant information och konkreta åtgärder som inte fungerar blir särskilt bekymmersamt. Men i flera fall handlar det snarare om ett oprofessionellt bemötande hos enskilda personer än brister i myndighetens organisation och arbetsmetoder. Sammanfattande diskussion En kvinnas uppbrott från en destruktiv relation beskrivs på skilda sätt inom forskningen där olika teoretiska förklaringsmodeller styr hur en kvinnas val att lämna mannen ska förklaras och förstås. Ledande forskare inom fältet delar dock synen på att uppbrottet bäst kan beskrivas som en process medan det råder delade meningar om uppbrottsprocessens innehåll. 111 I den här studien står kvinnornas erfarenheter och upplevelser av sina egna uppbrott i fokus och valet att inte redan från början dela in deras berättelser, i före, under och efter eller i vad Holmberg definierar som aktiva processer att bryta upp, att bli fri och att förstå, var på intet sätt självklart. Men i kvinnornas egna berättelser fanns 111 Se Lundgren (2004), Holmberg & Enander (2007) och Hydén (2008). 50

inte den här uppdelningen vilket gjorde det naturligt att istället fokusera på vad de ansågs som viktigt. Uppbrottet är en komplex händelse som i själva verket bättre kan beskrivas som en lång händelsesträcka där motstridiga känslor som kärlek, hat, medlidande, skuld, rädsla och hopp ryms inom kvinnorna. I litteraturen benämns den psykiska misshandel som en nedbrytningsprocess där känslor som skam, nedvärdering av det egna jaget och skuld till slut har förändrat kvinnans personlighet. Holmberg & Enander menar också att det är just de emotionellt relaterade relationerna som, både i teorin och i praktiken, styr valet att stanna eller bryta upp ur ett destruktivt förhållande. Socioekonomiska faktorer spelar mindre roll än vad som tidigare har antagits. 112 Kvinnorna i studien skulle förmodligen till viss del bekräfta resonemanget, att känslorna emotionerna spelar en viktig roll, men för de här kvinnorna spelar de socioekonomiska förhållandena en central och ibland avgörande roll för uppbrottsprocessens utveckling. Den isolering som flera av kvinnorna beskriver är t ex inte något som Holmberg & Enander har funnit i sin studie. 113 En förklaring kan vara att flera av de kvinnor som ser isoleringen som en viktig orsak till att hon inte lämnat mannen, i hög grad kan förklaras utifrån sin position som kvinna med annan etnisk bakgrund. I de här fallen påverkades kvinnornas sociala levnadsförhållande då de var helt ensamma med släkt och vänner i hemlandet eller att det privata nätverket tog mannens parti. Det är också på grund av sociala och ekonomiska svårigheter som kvinnorna i studien oftast återvänder till mannen. 114 Omsorgen om barnen menar kvinnorna är en av de viktigaste skälen till att beslutet att lämna mannen kunde fattas. Paradoxalt nog var det också barnen som gjorde att många av dem stannade kvar så länge i en destruktiv relation. En annan anledning att beslutet att lämna mannen dröjde menar kvinnorna berodde på misstro och tvivel på att det samhälleliga nätverket kunde skydda och hjälpa dem. När kvinnorna till slut tog steget berodde det på en eller flera anledningar: om omsorgen för de egna barnen, att de nått en slutpunkt eller att de var rädda för att inte överleva. Abrahams lyfter också fram att när tanken och längtan efter ett annat, mer värdigt och livsbejakande, liv blir för stark kan kvinnan fatta ett beslut att avsluta ett destruktiv förhållande. 115 Betydelsen för uppbrottet av den signifikanta andra i form av det personliga nätverket beskrivs olika av kvinnorna. En allmän bild är ändå att ett fungerande nätverk hade störst betydelse när kvinnan slutligen valt att rent fysiskt lämna mannen, vilket också kan bekräftas från tidigare studier. 116 Om beslutet att lämna mannen kan definieras som en tydlig vändpunkt eller ska beskrivas som en pågående (motstånds) process som startade vid första slaget råder delade meningar. Flera av kvinnorna i den här piltostudien kunde berätta 112 Holmberg & Enander (2007) s. 66-67. 113 Holmberg & Enander (2007) s. 196. 114 Abrahams (2007) s. 31. 115 Abrahams (2007) s. 32-33. 116 Holmberg & Enander (2007) 51

om ett specifikt tillfälle då beslutet fattades och de menar också att det var tydliga vändpunkter som omtanken om barnen eller det egna livet som blev avgörande för det slutgiltiga beslutet att lämna relationen. Andra menar att det var slumpen och att de bara reste sig och gick. Oavsett om det är som Holmberg & Enander menar att det finns tydliga vändpunkter som kvinnan kan specificera eller om det är som Hydén betonar svårt för kvinnorna att särskilja ett före, under och efter, är själva tanken om uppbrottet som en process gemensam. Genom att fokusera på hela uppbrottsprocessen och se denna som en tidsaxel går det också synliggöra var i uppbrottsprocessen som kvinnorna befinner sig och utifrån det bedöma såväl hjälp- som skyddsbehov. 117 Det finns också fördelar med att inte så tydligt fokusera på före, under och efter eftersom det inte är så sällan att kvinnan återvänder till förhållandet och faserna i uppbrottsprocessen återupprepas. Ett alltför fokus på före, under och efter gör att kvinnans upprepade återvändande och uppbrott ses som misslyckande istället för en naturlig del i uppbrottsprocessen. Samtidigt är det viktigt att uppmärksamma den faktiska fara som både hotet och den reella separationen innebär för kvinnan då faran att utsättas för dödligt våld är påtaglig. 118 Mycket av den tidigare forskningen har knutit an till den brottsofferideologi och viktimisering som tidigare kan sägas ha styrt kunskapsområdet. Senare forskning problematiserar detta och vill istället lyfta fram kvinnan som aktör där motståndet blir en viktig del i uppbrottsprocessen och blir den kraft som driver processen framåt. Motståndet tar sig olika uttryck och det är därför viktigt att se bortom den traditionella bilden av hur motstånd gestaltas. Flera av studiens kvinnor kan också beskriva och artikulera att de på olika sätt har gjort motstånd. 119 Kritiska röster har lyfts mot ett förhållningssätt som betonar kvinnans handlingspotential då de menar att ett för stort ansvar (och skuld) läggs på kvinnan och hennes handlingar (eller oftast frånvaro av handlingar). Kritiken är berättigad om den på ett negativt sätt påverkar det arbete som pågår för dessa kvinnor men Hydén menar att professionella som arbetar med dessa frågor måste kunna tolka kvinnans handlingar på ett relevant och adekvat sätt. Rädslan som t ex medförde att kvinnan ljög i förhöret kan utifrån det här synsättet tolkas som en aktiv (motstånds) handling. På så sätt inkluderas kvinnors (många gånger osynliga) strategier som viktiga delar i den (motstånds) process som leder till att kvinnan fattar ett beslut som leder bortom våldet. 120 Kvinnorna i den här studien har alla lämnat ett destruktivt förhållande men uppbrottet föregås av olika motståndsstrategier som bygger på den positionering som finns i förhållandet mellan den misshandlade och misshandlande: 117 Hydén (2008) förord. 118 Brottsförebyggande rådet (2007). Se även s. 23. Se även Ekbrand (2006) studie om separationer och våld. 119 Hydén (2005) 120 Hydén (2005) 52

Three basic positions were identified casting the victimized woman as: Wounded, Self-blaming; or Bridge-building. These positions are associated with relational themes such as vulnerability, isolation and connectedness. 121 Om kvinnorna i studien själva skulle uppfatta sina handlingar och icke handlingar utifrån ovan beskrivna teoretiska tolkningsram är oklart men visar ändå på vikten att inte enbart fokusera på kvinnan som offer och viktimiserad. Ovanstående resonemang för också fram en annan aspekt, det vill säga, att kvinnorna inte kan ses som en homogen grupp utan består av kvinnor med olika handlingsmöjligheter och beredskap. I den här studien lyfter t ex kvinnor med annan etnisk bakgrund än den svenska, och kvinnor med en missbruksproblematik, fram flera problem som är specifika för just de här grupperna samtidigt som påfallande mycket måste ses som generella. Studiens urval är inte representativt i den bemärkelsen att det går att dra några generella slutsatser om gruppen kvinnor som lämnat en våldsrelation men trots detta kan några viktiga slutsatser dras: Att grupper som avviker från den fastlagda normen, av hur gruppen kvinnor som utsätts för våld beter sig och handlar, har svårt att passa in i de institutionellt fastlagda förståelse- och lösningsmodeller som finns inom verksamhetsområdet. 122 Flera av kvinnorna i den här studien har t ex svårt att passa in i de hjälpverksamheter som kommunen och frivillighetsorganisationer bedriver. Kvinnor med en missbruksproblematik blir t o m nekad hjälp i utsatta situationer vilket gör det särskilt problematiskt. Det är inte heller en grupp som har en framträdande roll inom den pågående debatten om våld i nära relationer. Gruppen kvinnor med annan etnisk bakgrund står däremot numera i fokus för handlingsprogram utarbetade från Länsstyrelsen där handboken Om våld i hederns namn och om skyldighen att se och hjälpa utsatta har kommit ut i en ny och uppdaterad upplaga. 123 Hur implementeringen har lyckats inom kommunernas praktiska arbete dvs hur och om detta har fått någon praktisk förankring i form av förhållningssätt och åtgärder är däremot oklart. I den här studien framgår det dock tydligt att just hos den här gruppen kvinnor finns en okunskap om myndigheternas roll och funktion, vilket hos kvinnorna både skapar misstänksamhet och rädsla. Urvalet synliggjorde också att det är kvinnor med missbruksproblematik som har svårt att få relevant hjälp och kvinnor med annan etnisk bakgrund som saknar kunskap om samhällets hjälpinsatser. Att detta är särskilt bekymmersamt för just dessa grupper är viktigt att lyfta fram samtidigt som det måste kunna ses ett mer övergripande problem som kan gälla andra än den aktuella gruppen. Kunskapen att vissa problem kan ses som specifika för vissa grupper men även måste ses som mer allmängiltiga fenomen blir därför viktig för verksamma inom verksamhetsfältet. Detta leder 121 Hyden (2005), s. 169. 122 Detta är en av det sociala arbetets fyra paradoxer, se Järvinen & Mik-Meyer (2004) s. 227-243, 123 Gruber (2007) är dock kritisk till ett förhållningssätt som hon menar kulturaliserar hedersrelaterat våld. 53

vidare till frågan om hur kvinnor som söker hjälp kategoriseras och vad detta kan innebära för den enskilda kvinnan och den hjälp och det bemötande hon får. Kvinnorna beskriver också på olika sätt sitt möte och relation med samhällsinstitutionerna men att begrepp som vanmakt, ensamhet, skuldbeläggande och osynliggörande finns med i berättelserna signalerar något. Särskilt framträdande är detta när det handlar om rättväsendet där förtroendekapitalet är särskilt lågt. Deras berättelser fokuserar på rädslan av att anmäla men också problemet med att våga driva den genom hela rättsprocessen. Dålig kunskap om processen men också bristande skydd och säkerhet anges som orsak där ett hårdare ingripande mot mannan efterfrågas. Polisens befogenheter bör också utvecklas liksom attityden och kunskapen som vissa kvinnor menar är bristfällig hos enskilda poliser. Tidigare forskning pekar just på att bemötandet från den enskilda professionella är viktigare än vilken myndighet eller verksamhet som kvinnan befinner sig. Kunskap, erfarenhet och ett respektfullt bemötande är viktigt för kvinna, både för den aktuella situationen men också för att kunna gå vidare i processen. 124 Kvinnorna är också kritiska till lagstiftningen där påföljden oftast endast blir besöksförbud, vilket de här kvinnorna inte anser fungera tillfredställande. Det finns också en mer generell kritik mot ett samhällssystem som de anser tar större hänsyn till förövarna än till offren. Däremot finns en positiv bild av kvinnojouren och de sociala myndigheter som den signifikanta andra. Kvinnojourens förmåga att skapa kontinuitet i hjälpen liksom att finnas med i vardagen i form av konkret hjälp lyfts fram av kvinnorna som särskilt positivt. Annat som ansågs betydelsefullt var kontakten och närheten till andra som delade samma erfarenheter. 125 Bristen på information, samverkan och samarbete mellan såväl myndigheter som mellan kommuner lyfts däremot fram som något som inte fungerar och bör utvecklas - eller som en kvinna uttrycker det - det är inte roligt att bollas runt. Forskning visar att gemensamma brister i samhällsinsatserna är just frånvaron av samverkan mellan de olika utförarna men också att kunskap om problematikens komplexitet saknas. 126 Efterfrågan av evidensbaserade metoder och behandlingar är därför stor. 127 Men det mest intressanta är kanske inte det som finns med i berättelserna och som kvinnorna uttalar sig om, utan en viktigare fråga är vad som saknas i deras berättelser. Få av kvinnorna berättar om möten och hjälp från t ex Hälsooch sjukvården eller myndigheter som migrationsverket. 128 Det går inte heller att dra någon slutsats utifrån den tidigare forskningen. Det finns t ex studier som visar på stora brister i omhändertagandet och bemötandet av kvinnor som utsätts 124 Rosengren (1998) s. 79-82. 125 Detta är något som också Abrahams (2007) lyfter fram som centralt. 126 Brottsförebyggande rådet (2002) och Heimer & Sandberg (2008), 127 Socialstyrelsen (2006) 128 Björk & Heimer (2008). Det ör oklart varför just mötet med dessa institutioner inte finns med i kvinnornas berättelser. 54

för våld 129 samtidigt som andra studier visar att det var inom den här sektorn som flest kvinnor sökte hjälp och där andelen kvinnor som var nöjda var störst. 130 129 Socialstyrelsen (2001) 130 Lundgren (2001) 55

56

Kapitel 4 Diskussion och Slutsatser I den här pilotstudien om våld i nära relationer inom Östergötlands län har enbart ett perspektiv behandlats dvs det är de misshandlade kvinnorna som stått i fokus. Valet att börja med att samla in och beskriva kvinnornas erfarenheter och upplevelser är naturligt men för att kunna få till ett fungerande arbete som ska kunna fungera reaktivt/repressivt, reparativt och förebyggande krävs vidare studier som också fokuserar på männen, barnen och familjens nätverk som helhet. Samtidigt är det viktigt att studera det samhälleliga nätverk som ska finnas runt de drabbade i dessa situationer. Utifrån studiens resultat går det att konstatera att mycket ytterligare arbete krävs från myndigheternas sida för att en utsatt kvinna ska kunna garanteras relevant hjälp. Kvinnorna måste få kunskap om var och hur man ska få hjälp, men också vara förvissad om att bemötandet och vidare behandling utgår från kompetens hos de professionella. Det saknas också, trots samverkansprojekt, ett helhetstänkande när det gäller verksamheterna. Ett tydligt exempel på detta är avsaknaden av samordning kring familjen som enhet. I det här fallet blir barnen den stora förloraren. 131 Arbetet inom Östergötlands län som övriga landet utgår från de kvinnor som lämnat sina destruktiva förhållande. Kvinnorna finns i i såväl den offentliga statistiken som i de olika program som tillhandahålls av myndigheter och frivillighetsorganisationer. All vår kunskap om våld i nära relationer utgår på så sätt från de som är synliga. Gruppen som av olika anledningar stannat kvar i sin relation blir på så sätt helt osynlig det som vi definierar som det stora mörkertalet. Här är kunskapsläget oroväckande dåligt. Viss kunskap kan vi få genom att dra slutsatser från de många upprepningar av uppbrott och återvändande som kvinnan genomgår innan det slutliga uppbrottet genomförs. Här skulle därför vidare studier om kvinnans väg genom samhällsinstitutionerna behöva kartläggas: att kvinnan har kommit i kontakt med de sociala myndigheterna, rättsväsendet, frivillighetsorganisationer och delar av hälso- och sjukvården är självklar och är också något som är tämligen utforskat men att detta inte räcker framgår tydligt i kvinnornas upplevelser och erfarenheter av sin snåriga väg mot hjälpen. Det är därför hög tid att synliggöra andra vägar inom det samhälleliga nätverket; att MVC, BVC, skolan och andra institutioner på olika sätt måste kunna agera för dessa kvinnor är självklart men är samtidigt något som vi både nationellt och lokalt vet väldigt lite om. Vi behöver därför mer kunskap om: 131 Se Socialstyrelsen (2001) 57

vilka samhällsinstitutioner som på olika sätt kan tänkas beröras och komma i kontakt med utsatta grupper - här behövs en identifiering och kartläggning, hur informationen ser ut, både direkt till de drabbade men också vilken information som professionella kan tillhandahålla för att kvinnan ska nå rätt myndighet eller verksamhet, hur kompetensen hos de professionella ute på dessa institutioner ser ut för att kunna bemöta utsatta kvinnor och barn i olika situationer (vet t ex en BVC sköterska vad hon/han ska göra när hon möter en mamma som utsätts för våld). Riktlinjer och direktiv kring detta finns formulerade men hur de tillämpas och används är däremot oklart. Det saknas således kunskap om hur implementeringen av dessa åtgärder i praktiken fungerar. Kvinnornas erfarenheter och upplevelser av isolering, ensamhet och bristande information bekräftar dessvärre att detta inte fungerar på ett tillfredställande sätt. Studiens resultat stämmer väl överens med tidigare forskning, vilket i sig inte är särskilt förvånande, eftersom den ingår i det som Steen ser som ett vedertaget kunskapsfält där vissa frågor blir belysta medan andra frågeställningar saknas. 132 Inom forskningsområdet våld i nära relationer kan fyra centrala områden urskiljas i den aktuella forskningen: frågor som berör kvinnans uppbrott från mannen, barnens situation, åtgärder och metoder för de misshandlande männen och vikten av samverkan/samarbete mellan samhällsinstitutioner av olika slag. Inom varje område finns självklart olika perspektiv och frågor som belyses men i huvudsak är det dessa som står i fokus när mäns våld mot kvinnor behandlas i dagens forskning. En mycket förenklad slutsats som kan dras utifrån detta är att trots en medvetenhet och åtgärder av olika slag saknas ett helhetstänkande kring arbetet våld i nära relationer. Detta blir särskilt tydligt när det gäller barnens situation eftersom problemområdet utgår från enskilda frågor som berör mäns våld mot kvinnor, föräldraskap och skydd av barn. Varje fråga/problem präglas av sin historia, ideologi professionella grupper, problemdefinitioner etc. Förutom avsaknad av konsensus kring definitionen av själva problemet är bristen på samordning då verksamheterna befinner sig inom olika grenar av välfärssystemet. 133 Vidare forskning utifrån frågeställningar som berör helhetstänkande är således önskvärd men det är också dags att vända blickarna mot det som inte är något prioriterat område inom såväl forskning som verksamhetsfältet dvs frågor som berör det stora mörkertal som är förknippat med problemområdet våld i nära relationer. Andra aspekter som kan och bör diskuteras vidare är frånvaro av den problematisering inom problemområdet 132 Steen (2003) 133 Eriksson (2007b) 58

som flera forskare menar saknas. Vad innebär det t ex att det mesta av såväl forskning som verksamhetsområde utgår från en stark brottsofferideologi där kvinnan viktimiseras. Slutsatser Kvinnornas erfarenheter och upplevelser visar på flera viktiga aspekter hur arbetet för en bättre levnadssituation för både dem och deras familjen kan förbättras. Särskilt lyfts bättre samverkan och tydligare vägar in i samhällets olika hjälpverksamheter fram som viktiga åtgärder. Brist på information men också okunskap/inkompetens och brist på medkänsla hos professionella inom samhällsinstitutionerna kan ses som en del av förklaringen. En av studiens viktigaste resultat måste ändå vara att själva angreppssättet att arbeta med dessa kvinnor och familjer måste utgå från två premisser där den första utgår från de kvinnor som anmäler och finns med i statistik och behandlingsprogram, medan den andra premissen tar sin utgångspunkt utifrån de kvinnor som inte finns med i statistik eller på något annat blir uppmärksammade av samhälleliga institutioner eller andra aktörer. 59

60

Referenser Offentligt tryck: Brottsbalken 1998: 845. Brottsförebyggande rådet (2002) Våld mot kvinnor i nära relationer. Brå-rapport 2002:14. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Brottsförebyggande rådet (2007a) Besöksförbud. De berörda och deras erfarenheter. Brå-rapport 2007:2. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Brottsförebyggande rådet (2007) Utvecklingen av våld i nära relationer. Brårapport 2007:6. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Brottsförebyggande rådet (2008a) Aktuell statistik, tabell 100, 140, 160, 170 420. Forskningsetiska riktlinjer inom humanistisk- samhällsvetenskaplig forskning (2002) Stockholm: Vetenskapsrådet. Länstyrelsen i Östergötland (2003) Regional slutredovisning rörande våld mot kvinnor. Sociala enheten rapport 2003:1. Länsstyrelsen i Östergötland (2008) Om våld i hederns namn och om skyldighen att se och hjälpa. Regeringens skrivelse 2007/08. Våld mot kvinnor i nära relationer. Regeringens proposition 2006/07:38 Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor. Regeringens skrivelse 2007/08:39 Handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönande relationer. Socialstyrelsen (2001) Våga se kunna handla. Utväg Skaraborg samverkan för kvinnofrid. Socialstyrelsen (2005) När mamma blir slagen. Att hjälpa barn som levt med våld i familjen. 61

Socialstyrelsen (2006) Utfall och effekter av sociala metoder för kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS). SOU 1994:56. Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats. Delbetänkande av Kvinnovåldskommissionen. SOU 1995:60 Kvinnofrid. Huvudbetänkande av Kvinnovåldskommissionen. SOU 2001:72 Banmisshandel. Att förebygga och åtgärda. SOU 2006:65 Att ta ansvar för sina insatser. Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor. Litteratur: Abrahams, H. (2007) Supporting Women after Domestic Violence. Lost, trauma and Recovery. London: Jessica Kingsley Publishers. Andersson, B., Lundberg, M. (2001) Kvinnomisshandel som kunskapsfält att definiera, förklara och hantera ett socialt problem. I: Åkerström, M. & Sahlin, I. (red.) Det motspänstiga offret. Lund: Studentlitteratur. Augustsson, V. & Kuno, S. (2006) Osynliggjorda brottsoffer. En studie över våldutsatta missbrukande kvinnors situation och över deras tillgång till stödjande verksamheter inom Linköpings kommun. Länsstyrelsen i Östergötland Augustsson, J. & Johansson, M. (2008) Bortom våldets grepp hinder och möjligheter- En kvalitativ studie om våldsutsatta kvinnors väg ut ur våldet. C- uppsats socionomprogrammet. Linköping: Univ. Best, J. (1997). Victimization and the Victim industry, Society vol 34, nr 4, pp 9-19. Björk, A & Heimer, G (2008) Hälso- och sjukvårdens ansvar.. I: Heimer, H. & Sandberg, D. (red.) Våldsutsatta kvinnor samhällets ansvar. Lund: Studentlitteratur. Christensen (2007) Barn i familjer där mamma misshandlas. I: Eriksson, M. (red.) Barn som upplever våld. Nordisk forskning och praktik. Stockholm: Gothia förlag. 62

Devault, M. (2006) What is Institutional Ethnography. Social problems vol 53, nr 3, pp 294-298. Dobash, R. E. & Dobash, R. P. (1980) Violence Against Wives. London: Open Books. Dunn, L. (2005) Victims and Survivors: Emerging vocabularies of motive for `battered women who stay. Sociological Inquiry vol 74, pp 1-30. Dunn. J. & Powell-Williams, M. (2007) Everybody Makes Choises : Victims Advocates and the Social Contruction of Battered Women s Victimization and Agency. Violence against Women vol 13, pp 977-1001. Dobash, R & Dobash, R.P. (2004) Assessing the impact of Court mandated Abuser Programmes on Subsequent Violence and Controlling Behaviour. I : Eliasson, M. (ed.) Undoing harm. International perspectives for men who use violence against women. Uppsala women studies, nr. 3. Uppsala: Univ. Ekbrand, H. (2006) Separationer och mäns våld mot kvinnor. Diss. Göteborg: Univ. Eliasson, M. (1997) Mäns våld mot kvinnor. En kunskapsöversikt om kvinnomisshandel och våldtäkt, dominans och kontroll. Stockholm: Natur och kultur. Eliasson, M. (red.) (2004) Undoing harm. International Perspectives for Men who use Violence against Women. Uppsala Women studies, nr 3. Uppsala: Univ. Eliasson, M. & Ellgrim, B. (2006) Mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Stockholm: Sveriges kommuner och landsting. Eliasson, M. (2008) Att först mäns våld mot kvinnor. I: Heimer, G. & Sandberg, D. (red.) Våldsutsatta kvinnor samhällets ansvar. Lund: Studentlitteratur. Eliasson, P. (2000) Män, kvinnor och våld. Att förstå och förändra våldsamt beteende. Stockholm: Carlssons bokförlag. Eriksson, M. (2006) Mäns våldupplevelse barns upplevelser. En kartläggning av interventioner, kunskap och utvecklingsbehov. Regeringskansliet, Näringsdepartementet. Stockholm: Fritzes. 63

Eriksson, M. (2007a) Nordiska perspektiv på barn som upplever våld i sin familj. I: Eriksson, M. (red.) Barn som upplever våld. Nordisk forskning och praktik. Stockholm: Gothia förlag. Eriksson, M. (2007b) Fäders våld mot kvinnor och barns situation: interventioner på olika planeter. I: Eriksson, M. (red.) Barn som upplever våld. Nordisk forskning och praktik. Stockholm: Gothia förlag. Eriksson, M., Källström Cater, Å., Dahlkild-Öhman, G. & Näsman, E. (red.)(2008a) Barns röster om våld Att tolka och förstå. Malmö: Gleerups. Eriksson, M. (2008b) Barn som upplever våld män som utövar våld. I: G. Heimer & D. Sandberg (red.) Våldsutsatta kvinnor samhällets ansvar. Lund: Studentlitteratur. Eskonen, I. (2007) Barn som aktörer i situationer med våld.. I: Eriksson, M. (red.) Barn som upplever våld. Nordisk forskning och praktik. Stockholm: Gothia förlag. Feerick, Margareth & Silverman, Gerald (ed.) (2006) Childrens Exposed to Violence. London: Brookes publishing. Fleury, R., Sullivan, C. & Bybee, D. (2000) When Ending the relationship does nor End the Violence: Womens Experiences of Violence by Former Partners. Violence against Women nr 6, pp 1363-1383. Fuchs Ebaugh, H. (1988) Becoming an Ex The process of Role Exit. Chicago: The University of Chicago. Gondolf, E. (1988) The state of the debate: A Review Essay on Woman Battering. Response vol 11, pp 3-8. Gruber, S. (2007) Skolans vilja att åtgärda hedersrelaterat våld. Etnicitet, kön och våld. Centrum för kommunstrategiska studier 2007 nr 1. Linköping: Univ. Hearn, J. (1998) The Violence of Men. How men talk About and How Agencis respond to men s Violence to Women. London: Sage Publications. Heimer, G & Sandberg, D. (red.) (2008) Våldsutsatta kvinnor samhällets ansvar. Lund: Studentlitteratur. 64

Holmberg, C., Smirthwaite, G. & Nilsson, A. (2005) Mäns våld mot missbrukande kvinnor ett kvinnofridsbrott bland andra, rapport 2005/nr. 8. Mobilisering mot narkotika. Holmberg, C & Enander, V (2007) Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. Göteborg: Kabusa pocket. Humphries, J. (1995) The Work of Worrying. Battered Women and their Children. Scholarly Inquiry for Nursing Practice nr 9, pp 127-145. Hydén, M. (1999) The World of Fearful: Battered Womens s Narratives of Leaving of Leaving Abusive Husbands. Feminism & Psychology 9, nr 4, pp 449-469. Hydén (2001) Misshandlade kvinnors uppbrott: en motståndsprocess. I: Åkerström, M & Sahlin, I. (red.) Det motspänstiga offret. Lund: Studentlitteratur. Hydén, M. (2005) I must have been a idiot to let it go on: Agency and positioning in Battered Womens s narratives of leaving. Feminism & Psychology vol 15, nr 2, pp 169-188. Hydén, M. (2008) Kvinnomisshandel inom äktenskapet. Mellan det omöjliga och möjliga. Linköping: Liu-tryck. Johnson, H. (1998) Rethinking Survey Research on Violence against Women. I: Dobash,, R.E. & Dobash, R.P. (ed.) Rethinking Violence against women. Thousand Oaks, CA: Sage. Jarnling, P. (2004) Om våldsutsatta, missbrukande kvinnors situtation undersökning av erfarenheter och arbetssätt på kvinnojourer respektive behandlingshem för kvinnor. Stockholm: Alla kvinnors hus. Järvinen. M. & Mik-Meyer, N. (2004) At skabe en klient. Institutionelle identiteter i socialt arbejde. Köpenhamn: Hans Reitzels Forlag. Källström Cater, Å. (2008) Perspektiv på kunskap om stöd för barn som upplevt våld. I: Eriksson, M., Källström Cater, Å., Dahlkild-Öhman, G. & Näsman, E. (red.) Barns röster om våld. Att tolka och förstå. Malmö: Gleerups. Leira, H. (1990) Fra tabuisert trauma till anerkjennelse of erkjennelse. Tidskrift for Norsk psykologforening vol 27, po 16-22 och 43-50. 65

Lundgren, E. (2001) Slagen dam. Umeå: Brottsoffermyndigheten. Mc Closkey, L.A. & Walker, M. (2000) Posttraumatics Stress in Children Exposed to Family Violence and Single-Event Trauma. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry vol. 39, nr. 1, pp. 108-115. Mills, T. (1985) The Assault on the Self: Stages in Coping with Battering Husbands. Qualitative Sociology vol 8, pp 110-133. Mullender, A et al. (ed.) (2004) Childrens perspective on Domestic Violence. London: Sage Publications. Newman, K. (1993) Giving up: Shelters Experiences of Battered Women. Public Health Nursing vol 10, pp 108-113. Nordberg, G. (2008) Våld i vardagen. I: G. Heimer & D. Sandberg (red.) Våldsutsatta kvinnor samhällets ansvar. Lund: Studentlitteratur. Nylén, H. (2008) Rättsväsendet polisens och åklagarens roll I: G. Heimer & D. Sandberg (red.) Våldsutsatta kvinnor samhällets ansvar. Lund: Studentlitteratur. Oranen, M (2007) Barn som lärare utbildningsprogram för barnrådgivare. I: Eriksson, M. (red.) Barn som upplever våld. Nordisk forskning och praktik. Stockholm: Gothia förlag. Rosengren, M. (1998) Ett värdigt liv om misshandlade kvinnors situation och den hjälp de får. Stockholm: Utbildningsförlaget Brevskolan. Råkil, M. (red.) (2002) Menns vold mot kvinner. Behandlingserfaringar og kunskapsstatus. Oslo: Universitetsförlaget. Steen, A-L. (2003) Mäns våld mot kvinnor ett diskusivt slagfält. Research report nr, 131, Sociologiska inst. Göteborg: Univ. Websdale, N. (1995a) An Ethnographic Assessment of Policing of Domestic Violence in Rural Eastern Kentucky. Social Justice nr 22, pp 102-122. Websdale, N. (1995b) Rural Woman Abuse: The voices of Kentucky Women. Violence Against Women nr 1, pp 309-338. 66

Weinehall, K. (1997) Att växa upp I våldets närhet. Ungdomars berättelse om våld i hemmet. Diss. Göteborg: Univ. Wuest. J. & Merritt-Gray, M. Not Going back: Sustaining the Separation in the Process of Leaving Abusive Relationsship. Violence against Women nr 5, pp 111-133. Åkerström, M & Sahlin, I. (red.) (2001a) Det motspänstiga offret. Lund: Studentlitteratur. Åkerström, M. (2001b) Annie en motståndsberättelse. I: Åkerström, M & Sahlin, I. (red.) Det motspänstiga offret. Lund: Studentlitteratur. Överlien, C & Hydén; M. (2007) Att tvingas lyssna hur barn bevittnar pappas våld mot mamma. Barn nr 1, pp 9-25. 67

68

FoU-rapporter i FoU Centrum FoU-rapport 1:2002 FoU-rapport 2:2002 Els-Marie Anbäcken, (red), Kultur och meningsfull vardag inom äldreomsorgen Eva Hill, Agneta Johnsson, Samtalsgrupper som metod i arbete med separerade föräldrar. Rapport om fokusgruppsintervjuer FoU-rapport 3:2002 Sophia Lövgren, Att planera ett äldreboende: Sörgården - från ritbord till inflyttning. Slutrapport av delstudie ett. FoU-rapport 4:2002 FoU-rapport 5:2002 FoU-rapport 6:2002 FoU-rapport 7:2002 FoU-rapport 8:2002 Karin Rulander, Utvärdering av KUB-projektet ett öppenvårdsprojekt för barn och ungdomar i Kinda kommun ur ett brukarperspektiv. Owe Anbäcken, Jan-Olof Hugozon, Rehab Resurscentrum, en studie av ett utvecklingsprojekt inom äldreomsorgen, Linköping 1997-2000. Susanna Djerf, Maud Frithioff, Magnus Löfgren, Egenutvärdering av KUB-projektet. Lisa Nylund, Christina Bexing, Hemlöseprojektet 1999-2001. Anita Karlsson, Lena Lundmark, Förebyggande av fallskador bland äldre personer i särskilt boende en multiprofessionell kvalitetsmodell.

FoU-rapport 9:2003 Eva Forss, AnnMari Löf, Hur utbildning av vårdpersonal påverkar äldres utevistelser på särskilt boende. Utevistelsens hälsobefrämjande effekter på människan. FoU-rapport 10:2003 Owe Anbäcken, Helena Klöfver, Implementering av ett kvalitetssystem. En studie inom omsorgsverksamheten i Åtvidaberg. FoU-rapport 11:2003 Eva Hill, Agneta Johnsson, Samtalsgrupper som metod i arbetet med separerade föräldrar. En arbetsmodell. FoU-rapport 12:2003 Helena Klöfver, Lise-Lotte Ardell, Vad tycker ungdomar om Råd och Stöds ungdomsverksamhet? Utarbetandet av ett utvärderingsinstrument. FoU-rapport 13:2003 Katarina Berzell, Maria Persson, Sara Ågren, Projekt Trampolin. Egenutvärdering av en projektverksamhet. FoU-rapport 14:2003 Eva Ellström, Bodil Ekholm, Att lära i arbetslag. En studie inom hemtjänsten. FoU-rapport 15:2003 Iréne Johansson, Etnicitet och åldrande är mer än äldre invandrare. FoU-rapport 16:2004 Christin Strömstedt, Arbetsrehabilitering för psykiskt funktionshindrade och Daglig Verksamhet för personer med utvecklingsstörning - ett samverkansprojekt mellan olika huvudmän FoU-rapport 17:2004 John Boman, Stefan Johansson, Organiseringen av individ- och familjeomsorgen i Östergötlands län. En pilotstudie. FoU-rapport 18:2004 Irene Rönnqvist, Agneta Lindgren, Kompetens- och verksamhetsutveckling vid sex BoDa-enheter. Beskrivning och utvärdering vid sex BoDa-enheter (boende och daglig verksamhet) för gravt utvecklingsstörda personer i Linköpings kommun.

FoU-rapport 19:2004 Projektgrupp: Johan Adriansson, Cecilia Borg, Andreas Capilla, Ammie Envall, Lisbeth Nilsson, Sirpa Lumme, Stefan Ringdahl, Kicki Zentio, Den livskraftiga arbetsplatsen. En förstudie vid äldreboendet Danbomsgården i Kinda kommun. FoU-rapport 20:2004 Owe Anbäcken, Mats Ericsson, Bygga för en ny generation, Förändring och lärande på deltagarnas villkor FoU-rapport 21:2004 Sophia Lövgren, Att planera ett äldreboende: Ett Sörgården för de äldre? Rapport två FoU-rapport 22:2004 Ann-Christin Cederborg, Kan frivilliga öppenvårdsinsatser löna sig? FoU-rapport 23:2004 Henrik Danielsson, Malin Wass, Jerker Rönnberg, Utvärdering av projektet Arbete och sysselsättning för yngre funktionshindrade i Linköpings kommun FoU-rapport 24:2005 Eva Hill, Agneta Johnsson, Samtalsgrupper som metod i arbetet med separerade föräldrar. Rapport om Fokusgruppsintervjuer; en Arbetsmodell och Utvärdering. FoU-rapport 25:2005 Olle Knutsson, Samverkan inom missbruksvården i Boxholm, Kinda, Ydre och Ödeshög kommuner. FoU-rapport 26:2005 Kerstin Angvik, Liselotte Björk, Anhörigstöd på dagverksamhet för personer med demenshandikapp FoU-rapport 27:2005 Mikael Nilsson, Kompetenscentrum för utveckling av gruppinriktat socialt arbete. FoU-rapport 28:2005 Annika Larsson, Kund, Omsorgstagare eller Pappa. En studie av mötet mellan pensionär och enhetschef i hemtjänsten vid tecknandet av serviceavtal. FoU-rapport 29:2005 Stefan Johansson, Så ett frö och låt det gro. En studie av det särskilda boendet Aspen i Vadstena.

FoU-rapport 30:2005 Kjell Thun (red.), Den Hälsofrämjande och livskraftiga arbetsplatsen. Ett projekt med offentliga och privat verksamhet i nätverkssamarbete juni 2002 augusti 2004. FoU-rapport 31:2006 Britt Lundén, Nio år efteråt. En uppföljning av alla som 1996 hade offentlig omsorg i hemmet i Motala kommun. FoU-rapport 32:2006 Ylva Bjerke, Anita Karlsson, Delaktig till 100 %. Ett Hela-projekt inom Produktion Omsorg i Linköpings kommun FoU-rapport 33:2006 Annlouise Gadd, Elisabet Kjellander, Lotta Lindgren, Familjegruppsamtal. Bamse-teamets metodutveckling av sociala utredningar gällande fysisk misshandel av barn. FoU-rapport 34:2006 Ingalill Thor, Per-Erik Ellström, Bodil Ekholm, Eva Ellström, Dan Rönnqvist, FoU i praktiken. En studie av aktörer och projekt inom en flerkommunal FoUverksamhet. FoU-rapport 35:2006 Ann-Christin Cederborg, Barns Behov I Centrum, Perspektiv på socialtjänstens utredningsarbete när barn misstänks fara illa. FoU-rapport 36:2006 Bo Davidson, Dan Rönnqvist, Kompetensförsörjning inom äldreomsorg. FoU-rapport 37:2006 Ann-Christin Cederborg, Lönsamhet med frivilliga öppenvårdsinsatser - En långtidsuppföljning av klienters utveckling. FoU-rapport 38:2007 Anne-Sofie Anlén, Gun Lanneström, Maj Berg, Samtalsbehandling och taktil stimulering - en utvärdering av behandlingsinsatser FoU-rapport 39:2007 Tobias Leoson, Avslutade institutions- och familjehemsplaceringar av ungdomar 2004-2005. Beskrivning och analys

FoU-rapport 40:2007 Petra Dannapfel, Makten över vardagen. Omsorgsarbete och brukarinflytande ur hemtjänstpersonalens perspektiv -en fokusgruppsstudie FoU-rapport 41:2007 Linda Schultz, Helena Klöfver, Delrapport från Landeryds Ängar, en studie av ett samverkansprojekt mellan Linköpings kommun och Östergötland läns landsting. FoU-rapport 42:2008 Jenny Dahl, Mats Greiff, Samforskning. Ett utvärderingsoch kompetensutvecklingsprojekt med familjen som lärare FoU-rapport 43:2008 Lena Hallgren-Berger, Filbytare i backspegeln. Uppföljning av ungdomar som varit inskrivna hos Filbytergruppen, Stöd och arbetsträning, vid Linköpings kommun. FoU-rapport 44:2008 Lena Josefsson, Anhörigvårdarens upplevelser av roller och känslor i relation till närstående och växelboende. FoU-rapport 45:2008 Lise-Lotte Ardell, Från Bistånd till Service. En studie om organisationens betydelse för utveckling av arbetssätt. FoU-rapport 46:2008 Lisbeth Eriksson, Behandling utan hinder, - utvärdering av projektet HVB på service. FoU-rapport 47:2008 Malena Gustavson, Om att stödja våldsutsatta kvinnor som missbrukar. Reflektioner kring Projekt Greta på Stadsmissionen i Linköping. FoU-rapport 48:2009 Lina Nyqvist & Isabella Sedin, Metoder och arbetssätt på ett kommunalt HVB-hem. FoU-rapport 49:2009 Pernilla Bergström, Utveckling av kontaktmannaskap och lärande samtal-en studie genomförd inom äldreomsorgen. FoU-rapport 50:2009 Elisabet Cedersund, Katarina Lundborg, Els-Marie Anbäcken, Garnisonen - ett steg på väg!, Om starten av ett korttidsboende för äldre personer på väg hem från sjukhus.

FoU-rapport 51:2009 Susanne Engström, Maria Lindahl, Lisa Tällberg, En metod det svänger om! Rytmterapi för personer med neurologiska skador. FoU-rapport 52:2009 Ann-Marie Markström, Serviceinsatser inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Möjligheter och dilemman. FoU-rapport 53:2009 Stefan Lundberg, ACTION ett anhörigstöd. Testat i Linköpings kommun under 2 år FoU-rapport 54:2009 Åse Andersson, Vad är det som är så tungt? En studie i upplevelse av arbetsbelastning i arbetet med ekonomiskt bistånd på ett socialkontor FoU-rapport 55:2009 Madelene Olofsson, Jennie Pettersson, Alltid en fot i verksamheten En studie om en kompetensutvecklingsenhet inom demensomsorgen FoU-rapport 56:2009 Ann-Charlotte Münger, Att förebygga och förhindra mäns våld i nära relationer inom Östergötlands län, Kvinnors upplevelser och erfarenheter av uppbrottsprocessen en kunskapsöversikt och en intervjustudie av kvinnors egna berättelser om sitt uppbrott

Arbetsrapporter i FoU Centrum Arbetsrapport 1:2002 Els-Marie Anbäcken, (red) Miriam Berger (textbearbetning), Kultur och meningsfull vardag inom äldreomsorgen en sammanfattning. Arbetsrapport 2:2002 Caroline Johansson, Kunskapsöverföring en källa till utveckling och lärande? En utvärdering av ett projekt för utveckling av metoder och kompetens för ökad kunskapsöverföring mellan personal inom olika vårdspecialiteter. Arbetsrapport 3:2002 Verksamhetsberättelse för FoU-centrum för vård och omsorg 2000-2001. Arbetsrapport 4:2002 Margareta Junghard-Lindell, Vad är viktigt för att må bra på äldre da r? En enkätundersökning om hälsofrämjande insatser för äldre. Arbetsrapport 5:2002 Margot Månsson, Omsorgsrekryterare handledare i vård och omsorg. Linköpings kommun september 2000 juni 2002. Arbetsrapport 6:2003 Anette Olsson & Monica Karlsson, Samtalsgrupper om kärlek, känslor och sexualitet för kvinnor och män med intellektuella och fysiska funktionshinder. Arbetsrapport 7:2003 Berit Bäck & Christina Isakson, Metodutveckling för uppföljning av myndighetsbeslut. En studie och utveckling av uppföljningsinstrument inom äldre- och handikappomsorg.

Arbetsrapport 8:2005 Annelie Gullström & Eva-Lena Lundberg, Dansens betydelse för personer med en demensdiagnos. En studie inom äldreomsorgen i Linköping. Arbetsrapport 9:2006 Sara Wilhelmsson, Senior Service Från planeringsstyrd till efterfrågestyrd vård och omsorg. Ett projekt inom Trägårn s hemtjänstområde Arbetsrapport 10:2006 Eva Hulth, Anna-Karin Jern, Bo Lundén, Bo Mörling, Trygghetsboende i Motala kommun. Blev det som det var tänkt? Arbetsrapport 11:2007 Lars Jonsson, Susanne Martinsson, Pernilla Öhlin. Vi bor på landet. Lilla Åby Östergård, bostad med särskild service enligt LSS. Arbetsrapport 12:2008 Helena Klöfver, Nätverk som stöd för lärande och utveckling inom Kompetensstegen.