Mäns våld mot kvinnor

Mäns våld mot kvinnor 1

2 Mäns våld mot kvinnor

Innehåll Förord...3 Inledning...5 fn:s Kvinnokonvention cedaw...7 Flerfaldig diskriminering...9 Gender Budgeting...11 Artikel 2 Skyldighet att avskaffa diskriminering av kvinnor...13 Artikel 3, 6 Mäns våld mot kvinnor...16 Artikel 5 Artikel 7 Könsstereotypa mönster...26 Avskaffa diskriminering av kvinnor i landets politiska och offentliga liv...34 Artikel 10 Jämställdhet och utbildning...38 Artikel 11 Arbetsmarknad och arbetsliv...48 Artikel 12 Hälsa och sjukvård...55 Artikel 13 Avskaffa diskriminering av kvinnor inom konst och design. 62 cedaw-kommitténs kommentarer...63 Bilaga Kvinnokonventionens Artiklar 1 16...66 Noter...69 Du hittar litteraturtips längst bak på omslagets flik!

cedaw-nätverket och Sveriges Kvinnolobby 2008 Text: cedaw-nätverkets arbetsgrupper Redaktör: Ingrid Osika Illustration: Charlotte Osika, c.osika@hotmail.com Grafisk form: Fingerspitz Tryck: sib-tryck holding ab, Stockholm 2008 isbn: 978-91-633-2568-7

Förord Kvinnokonventionen, The Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women (cedaw), är okänd bland den svenska befolkningen. Den antogs 1979 av fn:s generalförsamling och trädde i kraft i september 1981 efter att Konventionen ratificerats av behövligt antal medlemsländer alltså för mer än 26 år sedan. Den svenska regeringens sjätte och sjunde periodiska rapport (september 2006) till fn:s Kvinnokommitté, har kritiskt granskats av en mängd svenska kvinno- och mr-organisationer. cedaw-nätverket och paraplyorganisationen Sveriges Kvinnolobby har i samarbete arbetat fram en så kallad skuggrapport som sedan utgjorde underlag vid utfrågningen i Genève 2008. Samarbetet mellan cedaw-nätverket och Sveriges Kvinnolobby har gjort det möjligt med en bred representation och djupt engagemang i olika sakfrågor. Arbetet har kombinerats med andra aktiviteter och den svenska handboken som du nu håller i din hand, kommer att användas vid regionala seminarier och framtida utbildningar i jämställdhet. Denna handbok är en fördjupning av den engelska skuggrapporten. Rapporten och handboken har tagits fram i arbetsgrupper under perioden 2006 2007. Den har sammanställts av Ingrid Osika, ekonom som arbetar utifrån ett genderperspektiv. Stockholm mars 2008 cedaw-nätverket Gunvor Ngarambe Koordinator Sveriges Kvinnolobby Eva Fager Ordförande Förord 5

Inledning I en global jämförelse har vårt land kommit långt när det gäller utvecklingen mot ett jämställt samhälle. Enligt World Economic Forum - Gender Gap Report, som kontinuerligt genomför jämställdhetsanalyser av världens länder hade Sverige uppnått 81 procent av målet om full jämställdhet mellan kvinnor och män år 2006. 1 Det placerar Sverige i»top-of-the-list«. Trots att Sverige kommit långt på jämställdhetsområdet i en internationell jämförelse återstår diskriminering och ojämställdhet på många områden. I denna bok kommer vi att peka ut de områden där förändringar är nödvändiga för att kvinnor och män ska ha samma fri- och rättigheter att forma sina egna liv och samhället i stort utan att utsättas för diskriminering av något slag. Alltjämt ojämställt Kvinnor i Sverige har fortfarande huvudansvar för det obetalda hemoch omsorgsarbetet. De ägnar lika mycket tid åt betalt som obetalt arbete. Män lägger dubbelt så mycket tid på betalt arbete jämfört med obetalt arbete. Skillnaderna i fördelningen mellan betalt och obetalt arbete leder till negativa konsekvenser för kvinnors karriärmöjligheter, inkomster och pensioner. Både utbildningssektorn och arbetsmarknaden är starkt könssegregerad och kvinnors löner är lägre än mäns löner. En tredjedel av alla kvinnor arbetar inom traditionellt kvinnodominerade områden. Män uppvisar en större spridning när det gäller arbetsområden men detta är delvis en konsekvens av att traditionellt manliga yrken statistiskt sett är mer uppdelade i olika yrkesklassificeringar än traditionellt kvinnliga yrken. En majoritet av näringslivets ledare är män och det finns färre kvinnor som är toppchefer i Sverige än exempelvis i England och usa. Ohälsotalen i Sverige är högre för kvinnor och har ökat mer jämfört med männens ohälsotal. Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem. Anmälda sexualbrott ökar och de senaste åren har nya former av våld mot kvinnor uppmärksammats som hedersrelaterat våld och människohandel för sexuella ändamål. En nödvändig förändring gäller attityder och normer i samhället. Rådande attityder och normer blir särskilt tydliga inom massmedia där kvinnor och män ofta framställs på ett stereotypt sätt. Massiva satsningar för att ändra attityder och normer kring kvinnor och män och jämställdhet behövs för att diskrimineringen av kvinnor ska upphöra. Inledning 7

En skuggrapport en handbok Denna handbok bygger på den skuggrapport som cedaw-nätverket skickade in till fn:s Kvinnokommitté i november 2007. Rapporten har nu utvidgats och omarbetats något för att den ska kunna användas som handbok för studier i fn:s Kvinnokonvention och hur vi i Sverige kan arbeta för att fullt ut förverkliga denna viktiga konvention. Enligt fn:s Kvinnokonvention är regeringen skyldig att vart fjärde år lämna en rapport till fn:s Kvinnokommitté om vilka framsteg på jämställdhetsområdet som uppnåtts och vilka åtgärder staten vidtagit för att Konventionen ska uppfyllas. I september 2006 skickade regeringen in sin sjätte och sjunde periodiska rapport i ämnet. Den skuggrapport som cedaw-nätverket skickade in till Kommittén i november 2007 kompletterar och vidgar bilden av hur Sverige uppfyller Kvinnokonventionen och hur långt jämställdhetsarbetet har kommit. En komplikation i skuggrapportskrivandet har varit att Sverige bytte regering hösten 2006. Det var den förra socialdemokratiska regeringen som skrev regeringsrapporten medan den nuvarande alliansregeringen utfrågades av fn:s Kvinnokommitté i januari 2008. Alliansregeringen genomförde även en rad förändringar när det gäller jämställdhetsarbetets inriktning under skuggrapportskrivandets gång. Regeringens jämställdhetsarbete Sammanfattningsvis vittnar regeringens rapport om goda ambitioner och höga målsättningar när det gäller jämställdhetsarbetet. Många insatser har gjorts, handlingsplaner har skrivits, metoder utvecklats och utbildningsinsatser genomförts. Även lagar och regler är på många områden väl utformade för att jämställdhet ska kunna uppnås. Däremot saknas verkningsfulla strategier och rutiner för att följa upp hur mål, lagar och regler omsätts i praktiken. Det som också saknas är klara sanktioner som bestraffar dem som inte följer uppsatta jämställdhetsmål. I stor utsträckning förlitar sig regeringen på den goda viljan och enskilda eldsjälar när det gäller jämställdhetsarbetet i Sverige. Alltför få chefer och personer i ledande befattning tar frågan om jämställdhet på allvar. Handbokens innehåll Förutom de nio artiklar ur Kvinnokonventionen som tas upp i bok ens olika avsnitt behandlas inledningsvis bakgrunden till Kvinnokonventionen och fn:s arbete för kvinnors rättigheter. Därefter följer två angelägna ämnen av mer övergripande karaktär; Flerfaldig diskriminering och Gender Budgeting. Som bilagor ligger en sammanfattning av Kvinnokommitténs rekommendationer till regeringen, Kvinnokonventionens Artiklar 1 16, och en lista på läsvärd litteratur. 8 Inledning

fn:s kvinnokonvention cedaw fn:s Kvinnokonvention är ett kraftfullt dokument som slår fast kvinnors och flickors rättigheter på alla livets områden. Ordet cedaw grundar sig på den engelska förkortningen av Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. 1 När Sveriges regering ratificerade Konventionen år 1980 2 förband den sig därmed att avskaffa alla former av diskriminering av kvinnor och flickor. Kvinnokonventionen finns bilagd i slutet av handboken. Läs och lär och använd den i din vardag! Kvinnokonventionen består av 30 artiklar varav de första 16 innehåller definitioner och rättigheter. Artikel 2 och 3 behandlar den grundläggande förpliktelsen att avskaffa all slags diskriminering av kvinnor. I Artikel 4 förordas tillfälliga, särskilda åtgärder medan Artiklarna 5 16 redovisar mer specifika förpliktelser. Resterande artiklar behandlar Kvinnokommitténs arbete, undertecknandet av Konventionen, Konventionsländernas rapportering samt hur tvister rörande tolkningen ska hanteras. Konventionens Artiklar kompletteras och förtydligas av allmänna rekommendationer som Kvinnokommittén antagit. Genom dessa rekommendationer, för tillfället 25 till antalet, undviks frågor om ändringar i konventionstexterna. Ändringar skulle kunna innebära en försvagning av konventionstexterna som av många experter anses vara mycket radikala. Mänskliga rättigheter kvinnors rättigheter När fn antog den allmänna Deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948, gällde dessa naturligtvis kvinnor i lika hög grad som män. I Artikel 2 stadgas att»envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt«. Det stod snart klart att de allmänna mänskliga rättigheterna inte var ett tillräckligt starkt skydd för att skydda kvinnors mänskliga rättigheter och för att undanröja diskriminering av kvinnor. Efter erfarenheter av att kvinnors rättigheter förnekats, begränsats och på många håll helt satts ur spel började fn 1974 att på allvar arbeta för en separat konvention för kvinnors rättigheter. 1979 antogs så Kvinno konventionen cedaw av fn:s generalförsamling! I mars 1980 godkändes den av Sverige som första land i världen och ratificerades i juli samma år. När tillräckligt många medlemsländer ratificerat Konventionen trädde den slutligen i kraft i september 1981. Idag har 185 av fn:s medlemsstater ratificerat Konventionen. Bland dem som inte ratificerat den kan usa och Somalia nämnas. Många länder har tyvärr omfattande reservationer mot olika delar av Kvinnokonventionen. Reservationerna gäller framförallt kvinnors rättigheter när det gäller reproduktion och arvsrätt. En ratificering av Kvinnokonventionen innebär att landet i fråga måste genomföra förändringar av lagar och regler så att dessa inte strider mot Konventionen. Därefter ska regeringen inom två år avge en rapport till Kvinnokommittén där de redovisar i vilken utsträck- FN:s Kvinnokonvention CEDAW 9

ning landet uppfyller Konventionens artiklar. En sådan rapport lämnas sedan vart fjärde år. Kvinnokommitténs granskning När en regering lämnat in sin rapport till fn:s Kvinnokommitté kallas representanter för regeringen till ett möte med Kommittén. Under mötet diskuteras rapporten och en utfrågning av regeringen äger rum. Kommittén lämnar därefter ett slutomdöme som visar hur regeringen uppfyller sina åtaganden enligt Kvinnokonventionen cedaw och rapporterar sedan vidare till fn:s generalsekreterare. En sammanfattning av Kvinnokommitténs slutomdöme från granskningen av Sverige i januari 2008 finns med som bilaga i denna bok. Frivilligorganisationerna uppmanas i Kvinnokommitténs allmänna rekommendationer att inkomma med en så kallad skuggrapport/ parallellrapport till Kommittén i samband med att deras respektive land granskas. Även denna rapport presenteras inför Kommittén och representanterna bereds tillfälle till en muntlig presentation och en dialog med Kommitténs ledamöter. På så sätt får Kvinnokommittén en mer fullödig och rättvisande bild av hur Konventionen uppfylls i de länder som granskas. Kvinnokommittén är ett expertorgan som består av 23 medlemmar som väljs för en period på fyra år genom en hemlig omröstning. Dess nuvarande säte ligger i Genève. Kvinnokonventionen har efter många års förberedelser kompletterats med ett tilläggsprotokoll. Enskilda individer i de länder som ratificerat protokollet kan vända sig till Kvinnokommittén om de uttömt alla möjligheter i sitt hemland för att få gehör för kränkningar de blivit utsatta för. Tilläggsprotokollet ger också Kommittén rätt att på eget initiativ undersöka misstankar om kränkningar av Kvinnokonventionen. Sverige ratificerade tilläggsprotokollet i april 2003. Skuggrapporten Varje land är enligt Kvinnokonventionen skyldigt att göra Konventionen känd och rekommenderas att på landets språk informera och utbilda allmänheten och sina tjänstemän om Konventionens innehåll. Detta innebär att befolkningen i Konventionsstaterna bör ges utbildning i Konventionen och att frivilligorganisationer uppmanas skriva skuggrapporter. 1998 bildades cedaw-nätverket i Sverige, vars huvudsyfte har varit att sammanställa en svensk skuggrapport till fn:s Kvinnokommitté. En stor del av verksamheten har även handlat om att informera och utbilda allmänheten om fn:s arbete för kvinnors rättigheter. 2001, efter mer än två års arbete var den första svenska skuggrapporten klar. I denna första rapport valde Nätverket att fokusera på: - Utnyttjande av kvinnor/ våld mot kvinnor - Utbildning diskriminering från förskola till universitet - Arbetsmarknaden - Kvinnor och hälsa. Skuggrapporten presenterades i New York i samband med Kvinnokommitténs granskning av regeringens rapport. Skuggrapporten ledde till att Kommittén gav regeringen ett flertal rekommendationer för hur jämställdhetsarbetet i Sverige skulle förbättras. 10 FN:s Kvinnokonvention CEDAW

Efter 2001 har arbetet i Nätverket fortsatt och utvecklats. När regeringen i september 2006 lämnade in sin sjätte och sjunde periodiska rapport till Kvinnokommittén intensifierade cedaw-nätverket arbetet genom att ta fram en ny, utvidgad skuggrapport. Nätverkets medlemmar arbetade i sex arbetsgrupper med följande teman: Kultur, attityder och media, Mäns våld mot kvinnor, Arbetsmarknad och näringsliv, Kvinnor och hälsa, Kvinnor och utbildning och Gender Budgeting. I november 2007 var rapporten klar och översändes till fn:s Kvinnokommitté. Under januari 2008 var tre representanter på plats i Genève för att presentera rapporten för Kommittén och svara på frågor. cedaw-nätverkets arbete gav stor belöning. Många av de kommentarer och rekommendationer som Kommittén gav regeringen i sitt slutomdöme efter granskningen 2008 fanns med i cedaw-nätverkets skuggrapport eller lyftes fram av nätverkets representanter på plats i Genève. Mer information finns på www.kvinnokonventionen.se. och www.sverigeskvinnolobby.se flerfaldig diskriminering Många flickor och kvinnor i Sverige upplever diskriminering på flera grunder, så kallad flerfaldig diskriminering. Dessa flickor och kvinnor diskrimineras utifrån kön och därutöver även på grund av hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språk, religion, politisk åskådning eller annan uppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, social härkomst, ålder eller ställning i övrigt. De som är särskilt utsatta för flerfaldig diskriminering är kvinnor och flickor inom olika minoritetsgrupper som till exempel kvinnor med invandrarbakgrund, kvinnor med funktionsnedsättning, romska kvinnor och samiska kvinnor. Det övergripande målet med den svenska jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män skall ha samma makt att forma samhället och sina egna liv oberoende av ålder, etnicitet, funktionsnedsättning, sexuell läggning och så vidare. Detta jämställdhetsperspektiv ska genomsyra samtliga politikområden i Sverige. Men det är tydligt att det saknas kunskaper om hur de olika diskrimineringsgrunderna samverkar. Omfattande forskning behövs för att synliggöra detta. Därutöver saknas redskap för att hantera frågan. Ett mer holistiskt synsätt bör införas som innefattar åtgärder på lagstiftningsområdet, i policyarbetet och inom utbildnings- och arbetsmarknadssektorn.arbetsmarknadsområdet framstår som den samhällssektor där flerfaldig diskriminering är mest framträdande. Många enskilda flickor och kvinnor i Sverige upplever diskriminering på flera grunder, så kallad flerfaldig diskriminering. Det saknas kunskap om hur olika diskrimineringsgrunder samverkar. Kvinnor med invandrarbakgrund Den religiösa och etniska mångfald som följer av invandringen är en pågående utmaning för det svenska samhället. Fördomar mot personer med utländsk bakgrund leder till påtaglig diskriminering på arbetsmarknaden och på andra viktiga samhällsområden. Invandrarkvinnor drabbas ofta hårdare än män med invandrarbakgrund, detta uppmärksammas dock sällan i samhällsdebatten och politiken. Många kvinnor, framför allt de som har låg utbildning eller har invandrat illegalt utsätts för våld, sexuell exploatering, dåliga arbets- Flerfaldig diskriminering 11

förhållanden, låga löner och lider av dålig reproduktiv hälsa. Yakin Ertürk, fn:s speciella rapportör för övervakande av våld mot kvinnor, påpekar i sin rapport om Sverige att vissa grupper av kvinnor, framförallt invandrade kvinnor, asylsökande och flyktingar befinner sig i en särskilt utsatt situation och löper en högre risk för att bli utsatta för våld. Det juridiska skydd som finns i det svenska samhället kommer inte dessa kvinnor till del i den omfattning som skulle behövas. Kvinnorna själva kan ha svårt att påkalla hjälp på grund av otillräckliga språkkunskaper, bristande information om institutioner och lagar. De hyser ofta en generell misstro mot myndigheter. Att invandra till Sverige kan vara positivt för kvinnor eftersom de i Sverige lättare kan frigöra sig från förtryckande strukturer i de samhällen de kommer ifrån. Men ett problem är att unga män och pojkar i en del marginaliserade invandrargrupper försöker bevara sin identitet genom att hysa väldigt inskränkta åsikter om hur kvinnor bör uppträda för att vara respektabla. Debatten om unga invandrarkvinnors situation stannar ofta vid hedersmorden. Sällan diskuteras att invandrarkvinnor ofta hindras från att utöva sina mest grundläggande medborgerliga rättigheter på grund av den kontroll, isolering och ryktesspridning som de utsätts för. Roma kvinnor Många vittnesmål talar om att diskriminering av kvinnor och våld mot kvinnor är utbredd bland minoritetsgrupper, men att tillgången till skydd hos kvinnojourer är mycket begränsad för denna grupp. Inom den romska kulturen upplevs det som ett brott i sig om en kvinna går till en kvinnojour som inte är romsk och därmed inte uppfyller de traditionella regler som genomsyrar den romska kulturen. Detta leder bland annat till att en misshandlad romsk kvinna inte gärna vill söka stöd och skydd hos en icke-romsk kvinnojour. Samekvinnor Den samiska kulturen har starka patriarkala strukturer. Skilsmässa är i vissa områden en social omöjlighet och det finns inga kvinnojourer i de svenska samebyarna. Detta leder till att det blir socialt och ekonomiskt svårt för våldsutsatta kvinnor att ta sig ur sin situation. Samiska kvinnor har inte samma politiska möjligheter att arbeta för jämställdhet som andra kvinnor i Sverige. Sametinget, som består av en tredjedel kvinnor, har ett politiskt jämställdhetsprogram. Men arbetet har inte kunnat prioriteras då programmet saknar egna pengar. Kvinnor med funktionsnedsättning Enligt den nationella handlingsplanen för handikappolitiken från år 1999 beaktas inte könsaspekter inom handikappområdet trots att kvinnors och mäns roller och livsvillkor skiljer sig åt på flera sätt. 3 Även inom handikappsområdet slår könsmaktsordningen igenom genom att kvinnor och män bedöms olika trots samma behov. Detta innebär att kvinnor och män med funktionsnedsättning idag inte har samma möjligheter att få samhällets stöd. 4 Kvinnor med funktionsnedsättningar utsätts även för negativ särbehandling inom arbetslivet och utbildningssystemet. 5 Män med funktionsnedsättning 12 Flerfaldig diskriminering

får aktiverande samhällsinsatser inriktade på arbetsliv medan kvinnor med funktionsnedsättning oftare erbjuds passiva insatser som ersätter olika former av sysselsättning och arbete. 6 Kvinnor beviljas även kortare perioder av arbetsträning och utbildning än män. 7 Kvinnorna har generellt en lägre utbildningsnivå jämfört med männen och är inte heller lika fast förankrade på arbetsmarknaden vilket påverkar deras ekonomi negativt. 8 I uppföljningen av handlingsplanen för handikappolitiken betonas att jämställdhetsperspektivet måste öka och att metoder och kunskaper om bland annat genusperspektivet behöver utvecklas i det handikappolitiska arbetet. 9 De flesta studier om personer med funktionsnedsättning saknar könsperspektiv. Även den feministiska forskningen har osynliggjort kvinnor med funktionsnedsättning genom att utesluta dessa ur studier om kvinnors levnadsvillkor och erfarenheter. Detta gäller även våldsforskning där kvinnor med funktionsnedsättning som utsatts för våld först på senare år börjat uppmärksammas. 10 I fn:s senaste Konvention om mänskliga rättigheter rättigheter för personer med funktionsnedsättning som hittills undertecknats av ett 80-tal stater behandlas flerfaldig diskriminering både i inledningen och under Artikel 5. Personer med funktionsnedsättning ska garanteras lika och effektivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla grunder. Konventionen har hittills undertecknats av ett 80- tal stater. Sverige har ännu inte ratificerat den, något som bör ske snarast. Denna ratificering bör leda till att flerfaldig diskriminering uppmärksammas vid genomgång av svensk lagstiftning och samhällets övriga regelverk. gender budgeting Gender Budgeting är ett verktyg för att uppnå jämställdhet och rätt visa mellan kvinnor och män på det ekonomiska området och i den offentliga resurstilldelningen. Dels är det ett instrument för att synliggöra resursfördelningen mellan kvinnor och män, dels handlar det om att rätta till resursfördelningen när missförhållanden upptäcks. Genom omprioritering i fördelningen av de gemensamma (offentliga) resurserna skapas jämställdhet mellan kvinnor och män. Gender Budgeting är därför ett effektivt sätt att införliva jämställdhetsperspektiv i offentliga budgetar men leder även till att andra viktiga politiska mål främjas exempelvis utveckling och tillväxt. I Kvinnokonventionens inledning och i Artikel 1, 3 och 13 slås fast att kvinnor inte får diskrimineras på det ekonomiska området. I Artikel 3 förbinder sig konventionsstaterna att vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att säkerställa grundläggande friheter och jämställdhet på det ekonomiska området. Artikel 14 tar upp det obetalda arbetet som representerar ett stort samhällsekonomiskt värde och som framförallt utförs av kvinnor. Regeringen beskriver i sin rapport att ett av huvudmålen för jämställdhetspolitiken är ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män. De lyfter fram arbetet med att jämställdhetsintegrera den nationella budgeten och budgetprocessen och det arbete med Gender Budgeting som genomförs. 11 Det är viktigt att detta arbete vidareutvecklas och fördjupas. Gender Budgeting är ett effektivt sätt att införliva jämställdhetsperspektivet i offentliga budgetar men leder även till att andra viktiga politiska mål främjas exempelvis utveckling och tillväxt. Gender Budgeting 13

»Ojämställdhet är orättvist, ointelligent och kostsamt«, konstaterar Europarådets generalsekreterare, Terry Davis. Det finns beräkningar som visar att när nedskärningar genomförs inom sjukvården leder det till att släktingar, framförallt kvinnliga släktingar, ökar sitt obetalda arbete med att vårda sjuka anhöriga i hemmet. Mäns brottslighet kostar 25 miljarder kronor och kvinnors sex miljarder per år. Att så stora delar av framför allt kvinnors samhällsekonomiska värdeskapande är obetalt och underbetalt och delvis osynligt beror på att ekonomiska teorier, det ekonomiska tänkandet och samhällets ekonomiska organisering är utvecklat och utformat av män för män under hundratals år. Gender Budgeting är ett bra verktyg för att fastställa om regeringens jämställdhetsmål har översatts till budgetmässiga beslut. Större kunskap om budgetens könsmässiga effekter leder också till att politiker kan ställas till svars för vad som uppnåtts och vad som inte uppnåtts när det gäller regeringens jämställdhetsmål. I mer än femtio länder världen över har denna typ av budgetanalyser genomförts i syfte att göra offentliga budgetar mer genuskänsliga och öka jämställdheten. Pionjärer på området är bland andra Sydafrika och Australien. Vid fn:s kvinnokonferens i Beijing 1995 tog arbetet för genusanalyser av statsbudgetar och offentliga budgetar fart genom fn:s kvinnopolitiska dokument Platform for Action 12. Resursfördelningen mellan kvinnor och män ska vara rättvis. Ibland betyder det att lika mycket resurser och samma typer av stöd ska gå till kvinnor och män, men ibland ser kvinnor och mäns behov och preferenser olika ut vilket då kan leda till olika typer av stöd. En förutsättning för att analysera hur en budget påverkar och samspelar med kvinnor respektive män som grupper är att genomgående producera och använda könsuppdelad statistik. Både den betalda och den obetalda ekonomin är viktiga att uppmärksamma inom Gender Budgeting. Nedskärningar inom offentlig sektor leder ofta till att kvinnors obetalda arbetsbörda ökar 13. Det finns beräkningar som visar att när nedskärningar genomförs inom sjukvården leder det till att släktingar framförallt kvinnliga släktingar ökar sitt obetalda arbete med att vårda sjuka anhöriga i hemmet. Detta medför att dessa kvinnor minskar sitt förvärvsarbete vilket i sin tur leder till minskade skatteinkomster. En nedskärning inom offentlig sektor kan alltså i slutändan bli en samhällsekonomiskt dyr affär. Gender Budgeting kan även innebära att räkna ut samhällsekonomiska kostnader för kvinnor och mäns beteenden och att uppskatta kvinnor och mäns samhällsekonomiska värdeskapande på olika områden. I en analys av rättsväsendet i Sverige som bygger på Gender Budgeting framkommer att mäns brottslighet kostar 25 miljarder kronor och kvinnors 6 miljarder per år 14. Vad mäns våld mot kvinnor kostar i ett samhällsekonomiskt perspektiv finns beskrivet under avsnittet Mäns våld mot kvinnor längre fram i denna bok. Ett stort samhällsekonomiskt värde skapas av det obetalda arbetet som främst kvinnor utför och av att kvinnor producerar barn, det vill säga befolkningen. Detta är i dagens samhälle ett relativt osynligt värdeskapande och räknas inte med i bnp och nationalräkenskaperna. Stora delar av framför allt kvinnors samhällsekonomiska värdeskapande är obetalt och underbetalt och delvis osynligt. Det beror på att ekonomiska teorier, det ekonomiska tänkandet och samhällets ekonomiska organisering är utvecklat och utformat av män för män under hundratals år. Det är därför hög tid att anlägga ett genusperspektiv på nationalekonomin. Alla ekonomiska och nationalekonomiska utbildningar i Sverige bör innehålla genusperspektiv på samtliga nivåer. 14 Gender Budgeting

artikel 2 Skyldighet att avskaffa diskriminering av kvinnor Sverige har politiska mål samt lagar och regler som ska garantera likabehandling och lika möjligheter oavsett kön, etnisk och kulturell bakgrund samt sexuell läggning och funktionsnedsättning. Dessa åtaganden beskrivs även i Sveriges grundlagar. Vi har fyra grundlagar i Sverige: Regeringsformen från år 1974, Tryckfrihetsförordningen från år 1949, Yttrandefrihetsgrundlagen från år 1991 och Successionsordningen från år 1810. Grundlagarna är överordnade övriga lagar och kan endast ändras efter två riksdagsbeslut med mellanliggande val. Övriga lagar kan ändras genom ett riksdagsbeslut. I regeringens rapport hänvisas kort till Sveriges grundlag som ett instrument mot könsdiskriminering. 15 Men faktum är att ingen av grundlagarna präglas av könsperspektiv eller jämställdhetsperspektiv. 2004 beslutade regeringen att se över Regeringsformen. 19 I denna grundlag regleras bland annat statskickets grunder och de mänskliga rättigheterna. En parlamentarisk kommitté bildades som koncentrerat sig på att stärka och fördjupa det svenska folkstyret, öka medborgarnas förtroende för demokratins funktionssätt och höja valdeltagandet. 20 Kvinnor och män har enligt Regeringsformen lika formella rättigheter (de jure) men det har funnits oklarheter kring hur utredningen ska hantera regeringsformen i förhållande till faktisk jämställdhet (de facto). Regeringsformen ur jämställdhetsperspektiv Efter kritik från jurister och mediebevakare tillsattes i december 2006 en utredare med uppgift att för första gången granska Regerings formen ur ett jämställdhetsperspektiv. I utredarens rapport: Regeringsformen ur ett könsperspektiv en övergripande genomgång är slutsatsen att den svenska konstitutionen inte är i samklang med tidens normer och värderingar när det gäller jämställdhet. Trots att Sverige i övrigt vill vara ett föregångsland på detta område. - Regeringsformen speglar 1960- och 1970-talens föreställningar om jämställdhet. - Medborgaren framställs konsekvent i maskulin form (han, hans), vilken tenderar att osynliggöra kvinnor. - Avståndstagande från könsrelaterat våld och statens ansvar för att detta upphör saknas helt. - Skillnaden mellan formell och faktisk jämställdhet behöver tydliggöras i Regeringsformen. enligt artikel 2 har Sverige förbundit sig att införa principen om jämställdhet mellan män och kvinnor och icke diskriminering i sina nationella grundlagar och i övriga lagar och regler. Ingen av grundlagarna präglas av köns perspektiv eller jämställdhetsperspektiv. Medborgaren framställs konsekvent i maskulin form (han, hans), vilken tenderar att osynliggöra kvinnor. Artikel 2 15

Regeringsformen saknar formuleringar där statens ansvar för att aktivt främja jämställdhet betonas. Pornografibegreppet i Tryckfrihetsförordningen utgår inte från en könsjämställdhets- och maktanalys utan definieras som en sedlighetsfråga. Om pornografi ses som ett uttryck för samhällets sexualsyn är denna inte förenlig med samhällets mål om jämställdhet och kvinnors rättigheter. I de två paragrafer där kön behandlas i Regeringsformen betonas den universella medborgarens rätt till lika behandling och icke-diskriminering. Den tidigare formuleringen»tillförsäkra kvinnor och män lika rättigheterit«byttes år 2002 till den nuvarande lydelsen, att det allmänna ska»verka«för att»alla människor«ska uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället, samt att diskriminering på grund av kön, hudfärg, nationellt och etniskt, etc. ska motverkas. Förskjutningen från»tillförsäkra«till»verka«, samt från»kvinnor och män«till»alla människor«är ur könsperspektiv en försvagning av regelverket. Regeringsformen saknar formuleringar där statens ansvar för att aktivt främja jämställdhet betonas. Den är bevarande till sin karaktär snarare än förändringsinriktad. Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen Det är av stor vikt att även Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen utreds ur jämställdhetsperspektiv. Några sådana initiativ har hittills inte tagits. Ett av regeringens fokusområden under 2002 2006 har varit Sexualiseringen av det offentliga rummet och medias roll. Mot den bakgrunden borde pornografi och könsdiskriminerande reklam granskas som konstitutionell fråga. I den svenska grundlagen hanteras pornografi som en tryckfrihets- och yttrandefrihetsfråga. I Tryckfrihetsförordningen (kap.6, 2) står att pornografi inte får visas på allmän plats på ett sätt som väcker anstöt eller spridas till barn och ungdom, då det kan medföra fara för de ungas sedliga fostran. Pornografi definieras alltså som en sedlighetsfråga snarare än som en fråga som handlar om kön och makt. I Tryckfrihetsförordningen beskrivs olaga våldsskildring där sexuellt våld skildras som ett tryckfrihetsbrott om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Barnpornografibrott undantas generellt från Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen och regleras i brottsbalken. År 1980 beslutades om förbud av produktion av barnpornografi och 1998 förbjöds innehav av barnpornografi. Barns skyddsvärde anses högre än värdet av tryckfriheten och fn:s Barnkonvention används som rättesnöre. Pornografibegreppet i Tryckfrihetsförordningen utgår inte från en analys som bygger på kön, jämställdhet och makt. I stället definieras begreppet som en sedlighetsfråga. Om pornografi ses som ett uttryck för samhällets sexualsyn är denna inte förenlig med samhällets mål om jämställdhet och kvinnors rättigheter. Kompensatoriska lagar I den svenska regeringens sjätte och sjunde periodiska rapport redogörs under Artikel 2 för de lagar som ska tillförsäkra kvinnors rättigheter på framförallt arbetsmarknad, skola och högskola. Dessa lagar är att betrakta som kompensatoriska lagar som tillkommit för att kvinnor under lång tid missgynnats. 16 Artikel 2

frågor att söka svar på Hur ska genomförandet av jämställdhetspolitiken bli mer effektivt? Är det genom bättre lagar, mer tillsyn om uppföljning eller hårdare sanktioner? Hur definieras en medborgare i din kommun? Många svenska föreningar får kommunala bidrag till sin verksamhet. För att få bidrag har föreningarna vissa skyldigheter, ofta formella. Kommunen kan uppmuntra arbetet för mänskliga rättigheter och tillgänglighet för alla genom att ställa krav på föreningarnas verksamhet om jämställdhet. Finns sådana krav i din kommun? Även om det är otympligt måste lagstiftning och andra officiella skrivelser hänvisa till båda könen och inte bara referera till medborgarna som han/hans. Skulle det vara av värde att hitta andra ord för att beteckna båda könen? Artikel 2 17

a r t ik el 3, 6 o c h d e n all m änna rekommendationen nr 19 Mäns våld mot kvinnor artikel 3 Kvinnors fulla åtnjutande av de mänskliga rättigheterna artikel 6 Prostitution och människohandel för sexuella ändamål den allmänna rekommendationen nr 19 Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor Våld mot kvinnor tillhör den mest avskyvärda typen av diskriminering av kvinnor och flickor.»könsbaserat våld«definieras i rekommendationen som»våld som riktas mot en kvinna i egenskap av att hon är kvinna, eller våld som får en oproportionerligt stor åverkan på kvinnor«. Alla kvinnor har rätt att leva sina liv fria från våld. Då Kvinnokonventionen inte uttryckligen behandlar våld mot kvinnor är det under Artikel 3 som regeringen i sin rapport beskriver sina initiativ i arbete för att minska mäns våld mot kvinnor och arbetet för kvinnofrid. Under denna artikel, Artikel 3, har Sveriges regering förbundit sig att vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning för att säkerställa kvinnors fulla åtnjutande av de mänskiga rättigheterna och grundläggande friheterna. Frihet från våld är en grundförutsättning för att kvinnor ska kunna utöva dessa rättigheter. Sedan 1979, när Kvinnokonventionen antogs av fn:s generalförsamling, har Kvinnokommittén fortlöpande utarbetat allmänna rekommendationer som fördjupar och vidgar Konventionens användbarhet och förklarar hur Artiklarna i Konventionen ska tolkas. 1992 kom den allmänna rekommendationen nr 19 som behandlar våld mot kvinnor och konventionsstaternas ansvar för att detta våld upphör. Våld mot kvinnor tillhör den mest avskyvärda typen av diskriminering av kvinnor och flickor.»könsbaserat våld«definieras i rekommendationen som»våld som riktas mot en kvinna i egenskap av att hon är kvinna, eller våld som får en oproportionerligt stor åverkan på kvinnor«. År 1993 gick fn vidare i frågan och generalförsamlingen antog Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor. I Deklarationen fördöms allt våld mot kvinnor och flickor vare sig det utövas i hemmet eller på offentlig plats. Alla kvinnor har rätt att leva sina liv fria från våld. Detta gäller alla typer av våld; fysiskt våld, psykiskt våld, hedersrelaterat våld eller våld riktat mot kvinnor med funktionsnedsättning, etniska minoriteter eller andra minoriteter. Det är statens ansvar och skyldighet att se till att allt våld mot kvinnor upphör. Staten ansvarar även för att skydda och hjälpa de kvinnor som utsatts för våld och straffa förövarna. 21 Prostitution och människohandel för sexuella ändamål är en grov form av våld mot kvinnor och flickor som faller under Artikel 6 i Kvinnokonventionen. Under denna artikel har Sverige förbundit sig att vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att bekämpa alla former av handel med kvinnor för sexuella ändamål. Mäns våld mot kvinnor Mäns våld mot kvinnor är den yttersta konsekvensen av att det inte råder jämställdhet i Sverige. Tvärtemot vad man kan förvänta sig har jämställdhetsarbetet, och framgångarna i det offentliga livet inte lett 18 Artikel 3, 6

till att mäns våld mot kvinnor i nära relationer har upphört. 22 Trots de ansträngningar som gjorts för att stoppa detta våld ökar antalet anmälda brott varje år. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) beror detta både på en ökad anmälningsbenägenhet och på en ökning av det faktiska våldet riktat mot kvinnor. Dessutom är mörkertalet stort. Många våldsbrott anmäls aldrig och kommer därför inte med i brottsstatistiken. Brå uppskattar att bara vart femte misshandelfall anmäls till polisen. Forskningsrapporten Slagen Dam, från 2001 23, visade att 46 procent av alla kvinnor någon gång utsatts för våld av någon man och att 56 procent trakasserats sexuellt. Kvinnojourernas erfarenheter och flera undersökningar bekräftar att kvinnor i alla åldrar och från alla samhällsgrupper utsätts för våld av män som de har, eller har haft, en nära relation med. unicef uppskattar att det finns 46 000 barn i Sverige som bevittnar hur deras mamma misshandlas. Även det sexuella våldet har ökat och förövarna blir allt yngre. 24 Många kvinnor är också rädda för att bli överfallna när de är ute på offentliga platser. Trots det utbredda våldet mot kvinnor i Sverige visar undersökningar att myndigheter och kommuner inte prioriterar frågan. Handlingsplaner saknas och få anmälda brott leder till åtal och dom. Bara fem procent av alla polisanmälda våldtäkter ledde till en fällande dom 2006. Ingen gemensam strategi finns för bemötandet av våldsutsatta kvinnor. 25 Särskilt utsatta är kvinnor med funktionsnedsättning och kvinnor från invandrar- och minoritetsgrupper som inte får tillräckligt skydd och stöd. 46 procent av alla kvinnor har någon gång utsatts för våld av någon man och att 56 procent trakasserats sexuellt. UNICEF uppskattar att det finns 46 000 barn i Sverige som bevittnar hur deras mamma misshandlas. Artikel 3, 6 19

Att skydda kvinnor från våld Myndigheternas arbete för att bekämpa mäns våld mot kvinnor har låg prioritet. Utredningen Ett slag i luften 26 visar att våldet förminskas, osynliggörs och framställs som något som inte kräver särskild politisk diskussion, organisering eller institutionalisering. Den lagstiftning som finns tillämpas inte och handlingsplaner saknas, framförallt lokalt. En kvinna som blivit utsatt för fysiskt eller psykiskt våld bemöts olika beroende på vilken kommun hon bor i eller vilken myndighet hon vänder sig till. Inget enhetligt omhändertagande finns hos polis, åklagare, domstolar, sjukvård eller socialtjänst. Hot och riskbedömningar görs väldigt olika beroende på var i landet kvinnan bor. Det finns 150 kvinno- och tjejjourer i landet. Många av dessa arbetar enbart med volontärer. Kvinnojourerna Trots diskussioner om att socialtjänsten och hälso- och sjukvård borde införliva skydd av våldsutsatta kvinnor i ordinarie verksamhet på ett bättre sätt, och trots att kommunerna har en skyldighet att hjälpa sina invånare, bär kvinnojourerna fortfarande det yttersta ansvaret för våldsutsatta kvinnor. Det finns 150 kvinno- och tjejjourer i landet. Många av dessa arbetar enbart med volontärer. Av de pengar regeringen budgeterade för kvinnojoursverksamhet år 2006, nådde endast en liten del fram. Villkor ställdes på att verksamheten var organiserad på länsnivå vilket gjorde att bara rikstäckande kvinnoorganisationer kunde ansöka. Små kvinnojourer uteslöts därigenom från dessa medel. Kommuner lämnar frivilliga ekonomiska bidrag till kvinnojourer ute i landet. Denna kommunbaserade tilldelning är godtycklig och leder till att vissa kommuner inte bidrar alls medan andra bidrar med alltifrån små till större belopp. Besöksförbud År 2003 infördes en lag 27 om besöksförbud i gemensamt hem, för att skydda kvinnor (och barn) från våldsamma män som förföljer kvinnor för att återfå makt och kontroll. Denna lag har visat sig fungera dåligt i praktiken. Åklagare anser att den är svår att tillämpa och den används därför i väldigt få fall. En utredning ser nu över lagen. Denna utredning undersöker även hur man ska straffbelägga så kallad stalking (förföljelse av person som inte nödvändigtvis behöver vara av våldskaraktär) och införandet av elektronisk fotboja som straff vid överträdelse av besöksförbudet. Kvinnor utan permanent uppehållstillstånd Kvinnor utan permanent uppehållstillstånd som utsätts för våld är särskilt utsatta och sårbara. Många vågar inte lämna sina misshandlande män och står ut med vilken behandling som helst för att inte riskera att sändas tillbaka till sina hemländer där det kan vara omöjligt att leva som frånskild kvinna. Enligt kvinnoorganisationer och frivilligorganisationer används möjligheten i Utlänningslagen, att ge fortsatt uppehållstillstånd till en kvinna som utsatts för våld, i alldeles för liten omfattning. Kvinnorna får därigenom en osäker rättsställning. Dessutom gör språksvårigheter och okunskap om kvinnors rättigheter i Sverige att de inte känner till vilken hjälp som myndigheter kan erbjuda. 20 Artikel 3, 6