Palestinakonflikten och dess aktörer

2004:129 SHU EXAMENSARBETE Palestinakonflikten och dess aktörer Om tre knäckfrågor ANDREAS FURTENBACK Samhällsvetenskapliga och ekonomiska utbildningar STATSVETARPROGRAMMET C-NIVÅ Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap Vetenskaplig handledare: Carina Lundmark 2004:129 SHU ISSN: 1404-5508 ISRN: LTU - SHU - EX - - 04/129 - - SE

Sammanfattning Palestinakonflikten som idag framkallar så mycket våld och blodspillan kan inte lösas förrän framförallt de viktigaste frågorna löses. De viktigaste knäckfrågor i fredsprocessen man härvid brukar betona är huruvida en tvåstatslösning är möjlig, samt hur frågorna om de palestinska flyktingarna respektive Jerusalems framtida status ska hanteras. Löser man inte dessa frågor kan inte en varaktig fred uppnås, på grund av att parterna eller subjektet fortsätter se den andre som hotfull och har svårt att förstå dennes agerande. Därvid fortsätter den ömsesidiga motsättningen och våldsanvändningen mellan parterna att spinna vidare. Genom att försöka uppnå en lösning på konflikten så att parterna förmås att kompromissa mellan sina motsatta ståndpunkter, så att de utmynnar i en slutlig lösning, måste man utgå från den grund som fredsprocessen måste inrikta sig på: En tvåstatslösning, baserad på att Israel drar sig tillbaka till de gränser som gällde före 1967, kombinerat med en rättvis lösning av den palestinska flyktingfrågan, som tar i beaktande såväl de palestinska flyktingarnas rätt att återvända, tillika med det som är realistiskt möjligt. Därtill måste även Jerusalem få en internationell status, fungera som huvudstad i två suveräna stater och vara tillgänglig för trosutövare från de tre monoteistiska religionerna. Först då kan en verklig fred, baserad på två folks ömsesidiga strävanden sägas ha uppnåtts.

Förklaringar av begrepp som används i uppsatsen Intifadan- Den palestinska folkresningen mot den israeliska ockupationen, som uppstått i två omgångar: Den första vågen uppkom mot slutet av 1980- talet, vilken ebbade ut i början på 1990- talet, i samband med fredsavtalet mellan Israel och PLO. Den andra vågen uppstod på hösten år 2000 och har pågått ända sedan dess, vilket innebär att den i skrivande stund fortfarande pågår. Intifadan har framförallt kännetecknats av konfrontationer mellan stenkastande palestinier och israeliska soldater, som svarat med tung artilleriammunition. Det har även funnits tecken på en eskalering av intifadans våld, såsom palestinska självmordsbombningar, kombinerat med israeliska lufträder med flyg och attackhelikoptrar 1. PLO- Den palestinska befrielseorganisationen, som länge har utgjort den största palestinska oppositionen mot den israeliska ockupationen. Sedan 1974 har organisationen legitimitet av FN att fungera som det palestinska folkets representant, något som bekräftats av att PLO fått fungera som det palestinska folkets representant i de fredsförhandlingar med Israel som hållits 2. Sion- Poetiskt laddad synonym i Gamla Testamentet i Bibeln, främst avsedd att åsyfta Jerusalem, men kom av de senare sionisterna att åsyfta det judiska hemlandet, som skulle upprättas i Palestina 3. 1 Boström, et. al, 2002, s. 270 f. 2 CNN, 5/4 2001, sidan besökt 4/4 2004, The Palestinian government, URL: http://www.cnn.com/2001/world/meast/04/05/palestinian.explainer/index.html. 3 Encyklopedia Britannica, http://search.eb.com, sökord: zion, sidan besökt 5/6 2004. II

INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING...I FÖRKLARINGAR AV BEGREPP SOM ANVÄNDS I UPPSATSEN ІІ KAPITEL 1...1 INLEDNING...1 SYFTE...2 FRÅGESTÄLLNINGAR...2 METOD OCH MATERIAL...3 AVGRÄNSNINGAR...7 DISPOSITION...7 KAPITEL 2- KONFLIKTLÖSNING...8 KAPITEL 3- TVÅSTATSLÖSNING...11 BAKGRUND...11 DE ISRAELISKA AKTÖRERNA...14 DE PALESTINSKA AKTÖRERNA...15 AKTÖRER TILLHÖRANDE VÄRLDSSAMFUNDET...16 KAPITEL 4- DEN PALESTINSKA FLYKTINGFRÅGAN...18 III

BAKGRUND...18 DE ISRAELISKA AKTÖRERNA...18 DE PALESTINSKA AKTÖRERNA...19 AKTÖRER TILLHÖRANDE VÄRLDSSAMFUNDET...20 KAPITEL 5- FRÅGAN OM JERUSALEMS STATUS...21 BAKGRUND...21 DE ISRAELISKA AKTÖRERNA...21 DE PALESTINSKA AKTÖRERNA...23 AKTÖRER TILLHÖRANDE VÄRLDSSAMFUNDET...23 KAPITEL 6- VAR KAN AKTÖRERNA MÖTAS, OCH HURUVIDA ÄR DETTA EN FÖRUTSÄTTNING FÖR FRED?...24 HUR KAN MAN DÅ UPPNÅ DETTA?...25 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING...27 BILAGOR...35 IV

Kapitel 1 Inledning Palestinakonflikten som är väldigt aktuell i dagens mening är egentligen svår att datera med avseende på när den började. Här skulle man kunna gå ända tillbaka till den assyriska eller babylonska epoken, när judarna för första gången trädde ut i diasporan, i exilen 1. För att förstå den konflikt som idag pågår, bör man dock ta sin utgångspunkt i modern tid, startår 1917. Detta år kom britterna med den så kallade Balfourdeklarationen, som skulle garantera det judiska folket ett nationalhem i Palestina 2. Den sedan länge befästa antisemitismen hade legat till grund för sionismens uppkomst i slutet på 1800- talet. Judarna ansåg att de aldrig skulle kunna integreras i de länder där de för närvarande bodde och därför måste återvända till Sion, det förlovade landet 3. Hitler och Förintelsen skulle visa att denna tanke inte var helt uppåt väggarna 4. Förloppet fortskred sedermera till en sådan grad att FN beslutade 1947 om att ge judarna en egen stat. Drömmen kom därmed att gå i uppfyllelse när staten Israel den 14 maj 1948 utropades. Problemet var dock att det redan fanns ett folk där araber. Araberna ansåg att britterna och världssamfundet hade sålt ut mark som egentligen skulle ha tillfallit dem och såg därför ingen annan lösning än att gå till attack mot den nybildade staten. Efter att dessa strider var över och Israel hade gått segrande ur dessa, så återställdes inte lugnet, i stället följde ytterligare stridigheter under de nästkommande decennierna. Dessa stridigheter och våldsanvändning har bara fortsatt att eskalera ända fram till våra dagar. Araberna och judarna har dock inte enbart krigat, det har funnits fredsinitiativ också mellan bägge sidor. Så skedde framförallt 1993, när Israel och den palestinska representanten PLO slöt ett fredsavtal, Osloavtalet som innebar ett ömsesidigt erkännande mellan respektive parter. Palestinierna skulle nu äntligen få självstyre, på Västbanken och i Gazaremsan. 1

År 2001 talade USA: s president till och med om en egen palestinsk stat, något som skulle komma att bekräftas även av den färdplan för fred som USA, FN, EU och Ryssland slöt upp bakom två år senare. För att en rättvis fred skall kunna uppnås, krävs det dock vissa saker av konfliktens respektive aktörer, något som jag ämnar undersöka i denna uppsats. För Israels del består uppgifterna främst i att ta sitt ansvar som ockupationsmakt och garantera det palestinska folket grundläggande rättigheter, sluta med militär obstruktion och bosättningsbyggande. Man måste även tillerkänna palestinierna rätten att bilda en egen stat och rätten för de palestinska flyktingarna att återvända hem. Palestinierna behöver i sin tur reformera sina institutioner och bygga upp en välfungerande förvaltning och demokrati, något som de har misslyckats med hittills. Man måste även sluta med sin självmordsterrorism som medel för att uppnå sina mål utan istället återvända till förhandlingsbordet. Syfte Syftet med uppsatsen är att undersöka förutsättningarna för en lösning av Palestinakonflikten genom att undersöka hur långt ifrån varandra de huvudsakliga aktörerna står när det gäller tre sk. knäckfrågor, a) tvåstatslösning, b) de palestinska flyktingarna och c) Jerusalems status. Frågeställningar 1. Vilka argument och vilka positioner innehar de viktigaste aktörerna bland israeler och palestinier, samt även USA och FN kring de viktigaste knäckfrågorna: Tvåstatslösning, de palestinska flyktingarna och Jerusalems status? 2. Finns det argument och positioner som förenar aktörerna? Om inte, i vilket avseende är åsiktsklyftan minst? Hur kan den överbryggas? 3. Med ovanstående frågeställningar i åtanke, hur ser förutsättningarna för fred ut? 2

Metod och material Det undersökningsarbete som jag ämnar företaga till denna uppsats tänker jag bedriva genom att undersöka respektive aktörers inställning till knäckfrågor inom Mellanösternkonflikten, genom uppfångning av deras värderingar, där detta är möjligt, i form av relevant litteratur och internethemsidor. Dessutom har två intervjuer företagits med ledande auktoriteter på Mellanösternkonflikten i Sverige, i syfte att erhålla så relevant och kvalitativ information som möjligt. Dessa intervjupersoner har varit dels Thomas Hammarberg, som är generalsekreterare vid Olof Palmes Internationella Centrum i Stockholm, dels Joakim Johansson, också verksam vid Olof Palmes Internationella Centrum. Intervjuerna har genomförts på olika sätt. När det gäller intervjun med Thomas Hammarberg så utfördes denna genom att frågor överlämnades till en person, som är arbetskollega med Hammarberg, varvid denne sedan vidarebefodrade dem till honom. Hammarberg har, i sin roll som verksam vid Utrikesdepartementet, varit insatt i arbetet, detta departement bedrivit, nämligen att belysa och analysera de politiska, ekonomiska och sociala förhållandena i Mellanöstern. Därvid, tillika med sin numera chefspost på Olof Palmes Internationella Centrum, som bedriver freds- och nedrustningsfrågor, har Hammarberg fått företaga flera resor till konfliktområdet i Israel/ Palestina. Väl på plats har denne kunnat studera konflikten och skaffa sig en mer djupgående förståelse av denna än gemene man, varvid dennes kunskap blir väldigt viktig att erhålla för den som ämnar företaga en sådan här undersökning. Mina intervjufrågor till Hammarberg kan man för övrigt ta del av i en utav bilagorna på sidan 35. Min andra intervjuperson har varit Joakim Johansson och intervjun med honom skedde genom en besöksintervju på hans arbetsplats. Johansson är också väldigt relevant att intervjua, då även denne besitter fruktbara kunskaper om problemområdet. I sin tjänst på Olof Palmes Internationella Centrum, som redan nämnts bedriver konstruktivt arbete kring freds- och nedrustningsfrågor, har denne 3

föranletts att arbeta tillsammans med olika förhandlingsteam, vilka har varit engagerade i fredsprocessen och sökt uppnå en konstruktiv lösning. Arbetet med dessa förhandlare har Johansson bedrivit mellan åren 1999 och 2002. Därutöver har Johansson varit den förre utrikesministern Sten Anderssons personlige assistent i dennes tysta diplomatiska arbete i Mellanösternkonflikten. Intervjufrågorna till Johansson, finnas att ta del av på sidan 34. Min bild utav dessa intervjupersoner är att de tillsammans besitter ovärderlig kunskap om Mellanösternkonflikten, något som framförallt manifesteras i att de ständigt är eftertraktade som kommentatorer i Mellanösternkonflikten av massmedia. Intervjuerna med dessa har därmed fått mig att kunna erhålla en så heltäckande bild som möjligt runt denna konflikt och dennas respektive aktörer. Beträffande litteraturen jag har använt mig av, så har den varit av sådan karaktär, att den aspirerat på att ge en så heltäckande bild som möjligt av konflikten, något som jag har kunnat gagnas av, i och med att den även grundligt redogjort för de viktigaste aktörernas förehavanden. Beträffande källkritik så finner jag förhållandevis explicita tecken i vissa av böckerna, på att dessa tar ställning för endera sidan. Exempel på sådana är Abba Ebans bok Mitt folk- Judarnas Historia, Hillelförlaget 1988, där det klart framgår att denne i sin roll som israelisk parlamentsledamot försöker tillvarata sitt lands intressen i så stor utsträckning som möjligt, varvid denne visar sig oförmögen att redogöra för konflikten på ett så konstruktivt och objektivt sätt som möjligt. När det kommer till sitt folks historia, så anser jag dock att denna redogörs för på ett relevant sätt, framförallt för att den visar sig överensstämma med annan litteratur. Övrig litteratur, jag använt som jag vill ta upp här är boken I skuggan av ockupationen- palestinsk kamp för nationella rättigheter, Bokförlaget Atlas, 2004, som Göran Gunner står redaktör för. Titeln är missvisande, i och med att den framställer boken som att den ämnar att ta ställning för den palestinska sidan i konflikten. Detta går stick i stäv med det jag har kommit fram till genom att studera denna. Det är riktigt att en avsevärd kritik riktas i boken mot Israels politik, men man 4

tar samtidigt upp den palestinska sidans brister. Genom att studera förordet i boken får man även klart för sig att denna syftar till att i så stor utsträckning som möjligt utmåla bägge sidors dilemman, tillika med de framtida krav som kommer att ställas på parterna. Utifrån det faktum att denna bok är välciterad och rekommenderad av ovan nämnda experter, som jag intervjuade, förefaller det mig naturligt att fästa stor tilltro och vikt vid denna. En annan av nyckelkällorna jag använt mig av är Evert Svenssons bok Vägen till Palestina- Två folk och ett stycke jord, Alhambra, 2002. Författaren har i många år varit riksdagsman och ledamot av utrikesutskottet och utrikesnämnden, tillika med delegat i FN. Därmed har denne under lång tid kommit att studera fredsprocessens förlopp, något som framförallt har manifesterats i de resor som denne företagit till konfliktområdet. Denna bok fäster jag stor tilltro till, eftersom författaren Svensson, i likhet med Hammarberg, som jag intervjuade, genom sina resor har kunnat studera konflikten och skapa sig en djupgående förståelse av denna, en kunskap som kan erhållas genom att studera dennes bok. Utifrån det faktum att böckerna över lag har skribenter, som bedriver forskning kring konflikten, så fäster jag stor tilltro till dessa, något som åskådliggörs inte bara i Gunners bok, där denne visserligen står som redaktör, men där olika avsnitt i boken har skrivits av andra skribenter, utan även i Drömmen om fred av Anna Svalander och Karl- Axel Elmquist, Studentlitteratur, 1997. Två av skribenterna i denna är Helena Lindholm Schulz, som är filosofie doktor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet och Michael Schulz, filosofie licentitat inom samma ämne och vid samma universitet. Utifrån det faktum att de har bedrivit intensiv forskning så att de har kunnat erhålla sina filosofiska titlar, finner jag det berättigat att sätta stor tilltro och källvärde på deras verk. Dessa verk är dels I skuggan av ockupationenpalestinsk kamp för nationella rättigheter, där de fungerar som medskribenter, en roll som de även har innehaft i verket Drömmen om fred. Dessutom har de gett ut ett häfte, på uppdrag av Utrikespolitiska Institutet, vid namn På väg mot fred i Mellanöstern?, nummer 5 1996, där de redogör för konflikten och de ansträngningar som gjorts från respektive aktörers sida att lösa konflikten med fredliga medel. 5

I och med det faktum att jag generellt sett har utgått från litteratur, skrivna av forskare och politiskt verksamma inom konfliktlösningsarbetet finner jag det därmed berättigat att sätta stor tilltro till min litteratur över lag. Angående mina internetkällor så har material delvis inhämtats från BBC:s hemsida, det brittiska nyhetsorganet, som är ett utav världens mest välkända. Därutöver har även klassiska svenska dagstidningar, såsom Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, använts i samband med informationsinhämtningen. Svenska Dagbladet, bland annat, har en lång tradition av korrespondenter som bevakar Mellanöstern, så därav föll det sig naturligt att inhämta information från dem. Detta gäller även för Dagens Nyheter. I övrigt har även andra sakkunniga på konflikten rådfrågats, i form av att jag tagit del av informationen som presenterats på deras hemsidor. Dessa har varit framförallt Utrikespolitiska Institutet och New York University, av den där verksamme Dr. Alon Ben- Meir, som presenterade en utmärkt uppsats om Jerusalem på sin hemsida. 6

Avgränsningar Uppsatsen syftar till att undersöka de inblandade aktörernas inställning till knäckfrågorna och ingenting annat. Det finns därför inget utrymme för att göra några längre utlägg och mer detaljerat gå in på konflikten som sådan. Att undersöka konflikten på djupet av vad som verkligen sker i området, mellan palestinier och israeler, samt Israels integration med andra arabländer skulle med andra ord bli en alltför djupgående studie för att få plats på det ringa sidantal som vi som skriver C- uppsats har att tillgå. Detta skulle kunna vara föremål för en annan uppsats. Anledningen till att jag valt att studera just denna sida av konflikten beror på att argumenten och det eventuella samförståndet mellan de inblandade aktörerna kan sägas utgöra lösningen, varåt den framtida fredsprocessen måste inrikta sig. Det är därav något som kommer att ha betydelse för huruvida en framtida lösning av Palestinakonflikten överhuvudtaget är möjlig. Disposition Uppsatsen syftar till att undersöka de värderingar som råder bland de inblandade aktörerna i fredsprocessen, bland palestinier och israeler, samt världssamfundet, det vill säga USA och FN, till de tre viktigaste frågorna: Tvåstatslösning, den palestinska flyktingfrågan och frågan om Jerusalems status. På grund av att dessa värderingar kommer att ligga till grund för frågan om huruvida konflikten kommer att lösas, börjar uppsatsen med en genomgång av vad en konflikt är, dess process och huruvida en lösning av konflikten är möjlig. Detta konfliktlösningskapitel återfinns som andra kapitel i uppsatsen. Detta teorikapitel kommer att ligga till grund för den empiriska delen, som börjar i kapitel 3 och fortsätter bland de nästföljande kapitlen. I de tre kapitel som följer kommer i tur och ordning de viktigaste frågorna i fredsprocessen att betas av: Tvåstatslösning, den palestinska flyktingfrågan och frågan om Jerusalems status. Därefter avslutas uppsatsen i kapitel 6, med en diskussion om var aktörerna kan mötas och huruvida detta är en förutsättning för fred. Det finns även möjlighet att ta del av intervjufrågorna jag ställt i samband med denna undersökning, i bilagor på s. 34 respektive s. 35. Praxis har varit i uppsatsen att hänvisa till källor med hjälp av slutnoter, dessa återfinns längst bak i uppsatsen. 7

Kapitel 2 Konfliktlösning Det finns olika definitioner av vad en konflikt egentligen är. Rent generellt brukar man hävda att en konflikt råder om två parters intressen är oförenliga 5. Båda kan exempelvis sägas eftersträva samma saker eller vara oense i fråga om värdegrund eller målsättningar 6. Därmed uppkommer lätt en Rädsla för den Andre. Man har svårt att förstå motpartens agerande, och ser inte sällan denne som roten till allt det onda. Den andre representerar för en själv (subjektet) någonting hotfullt. Denna bild kommer att finnas kvar i subjektets medvetande, trots att verkligheten, vad situationen objektivt är, i själva verket oftast ser ut på ett annat sätt 7. Om den ömsesidiga motsättningen mellan parterna utvidgas, riskerar resultatet att bli uppkomsten av en kris 8. I detta skede pratar parterna fortfarande med varandra, det vill säga konflikten kan sägas vara latent. Konflikten befinner sig med andra ord på ett sådant stadium att det inte finns några observerbara tecken på att en konflikt råder, oftast i form av våldshandlingar 9. När den ömsesidiga motsättningen mellan parterna eskalerar, uppnås ett högre konflikttillstånd, krig eller organiserad våldsanvändning 10. I detta skede kan konflikten sägas ha blivit manifest, det vill säga observerbar. Allt eftersom våldsanvändningen tilltar uppstår det ett behov av att lösa den bakomliggande konflikten, som ger upphov till allt våld. Parterna måste med andra ord förmås att gå tillbaka till det stadium, där samarbete fortfarande ägde rum, dem emellan. De måste inse att de vinner mer på att samarbeta och göra ömsesidiga eftergifter, framför att föra en konfrontationspolitik 11. 8

Detta är något som i praktiken manifesteras i förhandlingar mellan de inblandade parterna. Härvidlag försöker aktörerna kompromissa mellan sina motsatta ståndpunkter, så att de utmynnar i en gemensam lösning 12. Det självklara målet för konfliktlösningen är givetvis fred, men detta begrepp kan dock tolkas och gestaltas på olika sätt. Fred i termen frånvaro av våld, behöver inte, vilket är ett lätt uppkommet missförstånd, innebära en lösning av konflikten i reell mening. Istället kan man hävda att det handlar om ett undertryckande av konflikten, parterna har lärt sig att leva med denna, och därmed existerar det inte någon våldsanvändning, de inblandade aktörerna emellan, på samma sätt som tidigare 13. Med mina frågeställningar i åtanke, skulle man härvid kunna mena på att parterna i egentlig mening inte känner sig nöjda, med avseende på den värdegrund de står på, men att de på något sätt känner sig manade att kompromissa, acceptera rådande status quo och avhålla sig från våldsanvändning. I de fall där man eftersträvar en slutlig lösning av konflikten, något som är menat ska manifesteras inte bara i frånvaron av våldsanvändning, utan även, ha fått parterna själva att inte längre känna misstro mot varandra, ska subjektet drivas mot att inte längre uppfatta den andre som hotfull, utan att ha lärt sig att förstå dennes agerande. När detta har skett kan parterna sägas ha slutit fred även inombords, det vill säga i reell mening. Därmed har subjektet även kommit att förstå värdegrunden som den andre står på. När parterna har förmåtts att komma fram till denna framskridna fas, då ömsesidig förståelse dem emellan råder, kan man säga att konflikten har eliminerats. Den ömsesidiga intressekonflikten parterna emellan finns alltså inte längre och riskerar inte heller att framkalla någon form av våldsanvändning 14. Därmed kan man säga att interaktionen mellan parterna har uppnått ett sådant stadium, att samarbete råder, utan att samspelet dem emellan för den skull präglas av ömsesidig misstro. Parterna har med andra ord integrerats med varandra, och strävar efter ett i stort sett totalt samarbete 15. 9

Palestinakonflikten, som i dagens mening, framkallar så mycket våldsanvändning, kan inte lösas förrän framförallt de viktigaste frågorna löses. Fram till dess kommer våldsspiralen bara att spinna vidare. Härvid ämnar jag alltså redogöra för de inblandade aktörernas inställning till en möjlig tvåstatslösning, flyktingfrågan och Jerusalems status. Därefter vill jag se var dessa aktörer kan mötas och huruvida detta kan sägas vara en förutsättning för en framtida fred. 10

Kapitel 3 Tvåstatslösning Bakgrund Med utgångspunkt från FN:s delningsplan 1947, har det i stort sett rått internationell konsensus kring ståndpunkten att den nuvarande konflikten ska lösas genom en tvåstatslösning 16. Med tvåstatslösning avses en internationellt vedertagen uppgörelse, baserad på att två folk, israeler och palestinier, ska var för sig få förfoga över ett suveränt territorium. Det råder även en internationell samstämmighet om att respektive territoriums storlek, ska baseras på ett ensidigt israeliskt tillbakadragande till de gränser som gällde före 1967. I denna redogörelse kommer jag att redovisa vilken inställning de inblandade aktörerna intar till denna ståndpunkt. Det existerar naturligtvis en mängd aktörer, som är involverade i konflikten, vilka jag inte har tagit upp här, såväl bland israeler som palestinier, och därtill andra inom världssamfundet, till exempel EU. Anledningen till att jag koncentrerat mig på följande aktörer är både för att de är de mest aktiva inom fredsprocessen, detta i egenskap av sin relativa storlek. Likud är aktuellt i sammanhanget, framförallt för att det är det parti som för närvarande befinner sig i regeringsställning i Israel, under ledning av Ariel Sharon, som därmed intar rollen som premiärminister. Beträffande det Israeliska Arbetarpartiet (Labour) så är det relevant i sammanhanget, dels för att det är det näst största partiet i Israel, och vid flera tillfällen har befunnit sig i regeringsställning, dels för att de tidigare har slutit en fredsuppgörelse med palestinierna, Osloavtalet 1993 17. De ultraortodoxa religiösa judarna har länge haft ett starkt inflytande på det politiska livet i Israel, något som bland annat manifesteras i att de ständigt inbjuds att ingå i 11

koalitionsregeringar med det styrande partiet, vilket får innebörden att regeringspartiet ofta måste ta hänsyn till dessa gruppers åsikter, innan de fäller ett avgörande 18. Dessa partier (de ultraortodoxa) brukar betecknas som de riktiga extremisterna i Israel. Partierna blandar religiösa dogmer med andra frågor 19. Den religiösa agenda som partierna har, avspeglas i en inställning till Israel som det förlovade landet, någonting gudomligt sanktionerat. Dessa tre partiblock kan alltså sägas vara de politiskt mäktigaste i Israel, vari det förhåller sig naturligt att ta upp deras syn på de viktigaste frågor som fredsprocessen behandlar, främst tvåstatslösning, flyktingfrågan och Jerusalems status, som undersöks i denna uppsats. De palestinska aktörerna är självklart viktiga att ta upp, här ämnar jag att koncentrera mig på PLO, som är palestiniernas förhandlingsrepresentant, en status som de legitimt har innehaft i trettio år. Därtill är de även den största utav de etablerade palestinska organisationerna. PLO fungerar som en paraplyorganisation och omfattar flera grupper, varav den viktigaste är al- Fatah 20. Från dess grundande 1964 och framåt i tiden präglades organisationen av en syn på Israel, som någonting som måste förstöras. Detta kom att ligga till grund för de flygkapningar och terrorattacker man sedermera bedrev, vilka syftade till att underminera denna statsbildning 21. Med start år 1974 inleddes dock en scenförändring. Detta år talade PLO:s ledare Yasser Arafat i FN och underströk PLO:s vilja till en fredlig lösning av konflikten 22. Detta kom sedermera av ligga till grund för det erkännande av staten Israel, som PLO gjorde 1988, i och med sitt antagande om FN- resolutionerna 242 och 338, som talar om en tvåstatslösning, baserad på ett israeliskt tillbakadragande till de gränser som gällde före 1967, samt samtliga staters rätt att leva i fred och säkerhet i regionen 23. Detta kom att bekräftas av Osloavtalet 1993, som innebar ett ömsesidigt erkännande mellan Israel och PLO 24. På senare år har dock organisationens trovärdighet kommit att rubbas. Israel och USA har gått till angrepp mot organisationen, som de hävdar inte gör tillräckligt för att stoppa terrorismen mot israeliska mål, kombinerat med ett missnöje över det politiska styre som kännetecknar det palestinska ledarskapet 25. Det palestinska folket har också markerat sitt missnöje med den korruption och det maktmissbruk som kännetecknar ledningen 26. Observera att det är av vikt att skilja 12

mellan PLO, som är palestiniernas förhandlingsrepresentant och den palestinska myndigheten, som fungerar som ett parlament, ungefär som de flesta länders 27. De två andra, vars inställning jag sedermera tänker ta upp, nämligen de islamistiska grupperna Hamas och Islamiska Jihad, fyller en viktig betydelse i och med att de utgör den största palestinska oppositionen mot den israeliska ockupationen, vid sidan om PLO 28. Dessa grupper, framförallt Hamas är också intressanta, eftersom det inte alltid är givet vilken roll de kommer att spela i fredsprocessen. Den större organisationen Hamas är idag en allvarlig utmanare till PLO om makten över det palestinska samhället. Organisationen tillkom under den första intifadan 1987, som en palestinsk förgrening av det egyptiska Muslimska Brödraskapet och stöddes från början av Israel, som gärna ville ha en motvikt till det sekulära PLO och på så sätt skapa splittring bland palestinierna 29. Med tiden kom dock Hamas att utvecklas till ett av de stora hoten mot Israel. Med start år 1994 inledde man en rad självmordsattacker mot israeliska mål, något som fick Israel att förklara öppet krig mot rörelsen, vilket har manifesterats bland annat i riktade mord på Hamasledare, såsom dess grundare shaykh Ahmed Yassin och hans efterträdare Abdel Aziz Rantissi, under vårvintern 2004 30. Den andra stora palestinska, islamistiska organisationen, Islamiska Jihad, tillkom mot slutet av 1970- talet, också denna som en palestinsk förgrening av det egyptiska Muslimska Brödraskapet. Grundarna var influerade av den islamiska revolutionen i Iran, samt av radikala egyptiska islamister. Gruppen blev märkbar för första gången i slutet på 1980- talet, då man inledde en rad attacker mot israeliska civila och militära mål. Efter undertecknandet av Osloavtalet 1993 tog gruppens agerande fart på allvar, då man bland annat åtog sig ansvaret för de självmordsbombningar som sedermera skedde 31. USA kan sägas spela en mångtydig roll inom konflikten. Å ena sidan har de länge varit engagerade för att få till stånd en fredsuppgörelse, något som bland annat har kännetecknats av landets uppslutning bakom Färdplanen för fred 2003 32. Å andra 13

sidan har man länge haft en stark inhemsk opinion att ta hänsyn till, som intar en proisraelisk hållning, och främst företräds av judiska och högerkristna grupper 33. Presidenten själv, George W Bush, betecknar sig som en pånyttfödd kristen, vilket, med utgångspunkt från Bibeln, kräver en ideologisk inställning till förmån för Israel, i och med dennas betydelse som det förlovade landet 34. Den dubbelroll som USA spelar, har avspeglat sig i landets agerande under de senaste året, då man såväl har slutit upp bakom Färdplanen för fred, som att godkänna Sharons Gazaplan, något som givetvis syftar till att tillvarata israeliska intressen 35. Observeras bör att USA är viktiga att ta upp som aktör i denna konflikt, på grund av deras roll som världens kvarvarande supermakt och de enda som verkligen kan sägas ha inflytandet att få till stånd en fredsuppgörelse. Den sista av aktörerna jag ämnar presentera, FN, fyller en utav huvudrollerna i konflikten, i och med att de har ända sedan 1947 sökt få till stånd en tvåstatslösning, något som har understrukits bland annat av uppslutningen bakom Färdplanen för fred år 2003 36.Därmed har man markerat den grund för vilken fredsprocessen måste inrikta sig: En tvåstatslösning baserad på ett israeliskt tillbakadragande till 1967 års gränser. De israeliska aktörerna Beträffande Likuds syn på en tvåstatslösning, så kan det vara svårt att ge en bra överblick, på grund av att partiets inställning har förändrats över tid. Från början präglades partiets syn av en tilltro på Eretz Israel, Storisrael, något som de menade, gav dem rätten till hela Palestina 37. I dagens läge kan denna syn dock sägas ha modifierats. Partiet accepterar nu åtminstone officiellt att en palestinsk stat ska bildas. Noteras bör att det råder en delning inom Likud beträffande denna fråga, med två kraftscentra. Sharons falang godtar en palestinsk stat, men denna skall dock vara uppsplittrad i mindre områden, så kallade bantustans och omfatta ungefär halva Västbanken. Den andra falangen, 14

Benjamin Netanyahus (tidigare israelisk premiärminister) förkastar tanken på att en palestinsk stat skall bildas 38. Officiellt kan man säga att det är Sharons syn som gäller, något som framförallt manifesterats i att Israel har slutit upp bakom Färdplanen för fred, som har en tvåstatslösning som målsättning 39. Israeliska Arbetarpartiet (Labour) har godtagit en tvåstatslösning, som de dock menar skall komma till stånd efter ett visst mått av förhandlingar 40. De vill med andra ord se skapandet av en palestinsk stat, som en del av ett slutgiltigt fredavtal med dessa. Innan en sådan stat skapas, skall även gränserna staterna emellan vara totalt utagerade 41. Rent generellt kan de ultraortodoxa religiösa partierna sägas vara ett av de stora hoten mot en fredsuppgörelse, i och med att de hävdar Israels gudomligt sanktionerade rätt till hela landet och därmed förkastar en tvåstatslösning 42. Därmed är jag klar med redogörelsen av de israeliska aktörerna, nu ämnar jag gå över till de palestinska sådana. De palestinska aktörerna PLO eftersträvar en tvåstatslösning, baserad på de gränser som gällde före sexdagarskriget 1967. Detta skulle alltså innebära att palestinierna skulle få grunda en stat, på de numera ockuperade områdena Västbanken och Gazaremsan. Den palestinska befrielseorganisationen går med på att man eventuellt måste korrigera tidigare gällande gränser, men tänker kräva kompensation, i fall att så sker 43. Hamas primära mål är att utplåna Israel som statsbildning och grunda en islamisk stat på spillrorna av denna. Det skulle med andra ord vara en stat, främst till för palestinier 44. 15

Observeras bör dock att Hamas, liksom Likud, inte bör ses som homogent beträffande inställningen till denna fråga. Det existerar moderata krafter inom organisationen, som godtar en tvåstatslösning, baserad på att Israel drar sig tillbaka till de gränser som gällde före 1967 45. En avvägning måste därmed göras mellan organisationens ideologi och retorik, samt det hänsynstagande till den politiska verkligheten som krävs 46. Islamiska Jihad har kännetecknats av en ännu mer kompromisslös agenda än Hamas. Som nämnts fanns det element inom Hamas, som föreföll villiga att acceptera tvåstatslösningen, element som dock saknas inom Islamiska Jihad. För organisationen är det omöjligt att förhandla om, vad man betecknar som helig, islamisk mark. Därav förkastar man tvåstatslösningen, som är fredsprocessens mål och blickar endast framåt mot en framtida palestinsk, islamisk stat 47. Därmed är jag klar med redogörelsen av inställningen till en tvåstatslösning bland israeler och palestinier, nu ämnar jag gå över till att redogöra för vilken position världssamfundet intar, det vill säga USA och FN. Aktörer tillhörande världssamfundet USA har slutit upp bakom Färdplanen för fred, som eftersträvar en tvåstatslösning, att en palestinsk stat skall skapas någon gång under de närmaste åren 48. Samtidigt har man dock stöttat Sharons Gazaplan, som talar om en minimal palestinsk stat, uppdelad i några begränsade enklaver 49. FN behöver inte någon närmare presentation, så inte heller deras inställning till en möjlig tvåstatslösning. Denna inställning fastslogs redan 1947 och talade om två stater, en inställning man bibehållit ända fram till idag, när man numera även är en av initiativtagarna till Färdplanen för fred, som eftersträvar en tvåstatslösning 50. I sin 16

resolution 242 har man därtill krävt att Israel ska dra sig tillbaka till de gränser som gällde före 1967. 17

Kapitel 4 Den palestinska flyktingfrågan Bakgrund I samband med kriget 1948-49 mellan Israel och arabstaterna, så tvingades en mängd palestinier på flykt, de drevs, lockades och skrämdes iväg. Det palestinska flyktingproblemet har hängt kvar ända till modern tid, då omkring 4 miljoner palestinier beräknas befinna sig på flykt 51. Denna fråga har utgjort en av stötestenarna, som de inblandade aktörerna i fredsprocessen, verkligen måste ta hänsyn till. En rättvis fred kan inte komma att uppnås förrän man löst denna fråga. Tvister har rått kring huruvida dessa ska få återvända till sina hem i det som nu är Israel, få återvända till en framtida palestinsk stat eller assimileras i de länder där de för närvarande bor. De israeliska aktörerna Likuds inställning är väl manifesterat i den Gazaplan, som partiledaren Sharon i april 2004 presenterade. Enligt denna så har flyktingarna inte rätt att återvända till sina hem i det som idag är Israel, istället så ska de få vänta till en framtida palestinsk stat utropats och sedan få återvända 52. Skälen för detta som åberopas, delar man med tidigare israeliska administrationer, nämligen att, om en mängd palestinier får återvända till Israel, så kommer det på sikt att leda till att detta kommer att utgöra ett demografiskt hot mot denna stat, så att denna kan få svårt att fortsättningsvis profilera sig som en judisk stat 53. Dessutom har man även betonat säkerhetsskäl, man har inte velat ha fientliga, väpnade grupper innanför sina gränser 54. 18

Israeliska Arbetarpartiet är delat i frågan, med två linjer. Den ena linjen är mer duvaktig och vill se flyktingfrågan löst, som en del av ett slutgiltigt fredsavtal. Detta skulle därmed innebära att en viss mängd flyktingar skulle tillåtas få återvända till sina ursprungliga hem i det som idag är Israel, eller beviljas kompensation 55. Den andra linjen, som främst företräds av den förre premiärministern Shimon Peres, förnekar palestinierna rätten att återvända till sina ursprungliga hem, i det som idag är Israel, istället så ska de återvända till en framtida palestinsk stat 56. Observera att under tiden Arbetarpartiet befunnit sig i regeringsställning, har en del flyktingar fått återvända, av humanitära skäl 57. Den kompromisslösa politik gentemot palestinierna som de ultraortodoxa religiösa partierna bedriver, avspeglas även i denna fråga. Partierna betraktar det som totalt uteslutet att flyktingar ska ha rätt att återvända till Israel, av samma skäl som Likud, de kan ju utgöra ett demografiskt hot mot den judiska staten 58. Istället har man velat göra tvärtom, nämligen deportera de palestinier som finns kvar 59. För att nu gå över till de palestinska aktörerna, så anser de följande i denna fråga: De palestinska aktörerna PLO hävdar flyktingarnas rätt att återvända till sina ursprungliga hem. Dock utgår man från inställningen att man är beredda att kompromissa om i vilken mängd dessa ska få återvända till Israel. Man godtar numera att vissa ska få återvända till den framtida palestinska staten som ska bildas, eller stanna kvar där man för närvarande bor. Dock ser man kompensation som ett rimligt alternativ till dem som väljer att inte återvända till Israel 60. Denna inställning delas dock inte av de mer extrema organisationerna Hamas och Islamiska Jihad som hävdar alla flyktingars rätt att återvända 61. 19

Aktörer tillhörande världssamfundet USA står som en av aktörerna bakom Färdplanen för fred, som kräver en lösning av flyktingfrågan genom att en avvägning görs mellan flyktingarnas rätt att återvända, och den mängd flyktingar som är absorberbar för den stat de ska återvända till. Det vill säga, internationell konsensus råder kring ståndpunkten att flyktingarna har rätt att återvända hem, men att mängden som återvänder, måste eventuellt regleras, då denna kan komma att utgöra ett hot mot statens demografiska struktur 62. Dock kan den amerikanska administrationen nu sägas ha ändrat ståndpunkt i denna fråga, när man i april 2004 gav sitt stöd till Sharons Gazaplan, vilket innebär beträffande flyktingfrågan att flyktingarna måste ge upp sin rätt att återvända till sina hem i det som idag är Israel och istället slå sig ner i en framtida palestinsk stat 63. FN har ända sedan 1948 utgått framförallt från sin resolution 194, vilken innebär att flyktingarna har rätt att återvända till sina ursprungliga hem. Därtill skall kompensation tilldelas dem som väljer att inte återvända hem 64. Enligt den färdplan som FN har ställt sig bakom, så kräver den som redan nämnts, en realistisk lösning av flyktingfrågan 65. Observera att FN präglas av olika uppfattningar i denna fråga, på grund av att man är sammansatt av så många olika länder. Det har även funnits tendenser, från FNsekretariatets sida, att acceptera Sharons Gazaplan, som går ut på att flyktingarna inte har rätt att återvända till Israel 66. 20

Kapitel 5 Frågan om Jerusalems status Bakgrund FN underströk redan 1947 att Jerusalem skulle ha en speciell status, corpus separatum, och vara tillgänglig för båda folken, samt trosutövare från de tre monoteistiska religionerna, judendomen, kristendomen och islam. Efter kriget 1948-49 kom staden att delas i en västlig, israelisk del och en östlig, jordansk del. I samband med sexdagarskriget 1967 erövrade Israel även östra Jerusalem, något som även bekräftades av landets officiella annektering av denna stadsdel, 1980. Stadens viktiga betydelse, i och med att den innefattar heliga platser för de tre religionerna, kan sägas utgöra en av de mest känsliga frågorna i fredsprocessen. En rättvis fred kan, liksom beträffande flyktingfrågan, inte komma till stånd förrän denna fråga lösts. De israeliska aktörerna Likuds partiledare Sharon har slutit upp bakom Färdplanen för fred, som hävdar att stadens status ska lösas genom förhandlingar och att samtliga religioners intressen skall tas tillvara 67. Denna uppslutning kan dock i praktiken förefalla betydelselös, eftersom det klart och tydligt har framgått att Likud, liksom tidigare israeliska administrationer, hävdar att Jerusalem är Israels odelbara huvudstad, och dess status går ej att förändra genom förhandlingar. Den stat som Sharon godtagit skall tillfalla palestinierna ska inte heller 21

ha Jerusalem som sin huvudstad 68. Därtill har även Israels agerande efter Likuds och Sharons makttillträde år 2001 tytt på att man inte är beredda att godkänna stadens internationella status och huvudstad för en palestinsk statsbildning. Den politik man fört har gått ut på att fysiskt avskilja staden från palestinska områden, så att Jerusalem inte ska kunna bli en del av dessa som en sammanhängande enhet 69. Från början präglades Israeliska Arbetarpartiet av en syn på Jerusalem som Israels odelbara huvudstad 70. Jerusalems status var för dem identitetsskapande, för rollen som israeler, men också för rollen som judar. Numera har man dock gått över till att föra diskussioner om att dela staden mellan israeler och palestinier 71. Denna inställning skapades framförallt under Camp David- förhandlingarna år 2000, då Arbetarpartiet befann sig i regeringsställning. Vid detta tillfälle föreföll man villiga att dela staden, och därmed låta palestinierna få tillträde till denna, med dess heliga platser 72. Noteras bör att detta representerar ett kraftigt avsteg från den politik som israeliska regeringar traditionellt har fört i frågan, vilken har utgått från att Jerusalem är Israels odelbara huvudstad. De religiösa extremisterna i Israel, nämligen de ultraortodoxa religiösa partierna anser att Jerusalem, med dess heliga platser för judar endast tillhör Israel och ej går att göra avkall på 73. 22

De palestinska aktörerna PLO hävdar att Jerusalem skall ha en internationell status, vara tillgänglig för båda folkgrupper, samt vara huvudstad i den israeliska såväl som den palestinska staten 74. På grund av att Hamas och Islamiska Jihad inte erkänner staten Israels existens (i stort sett) så understryker man endast stadens betydelse som huvudstad i staten Palestina 75. Aktörer tillhörande världssamfundet USA anser att staden borde delas i en israelisk del, som är huvudstad för denna stat och en palestinsk del, som är huvudstad för denna stat 76. USA har hela tiden haft samma grundinställning, som FN fastslog redan 1947, med avseende på Jerusalems internationella status. Dock har det funnits en tendens för den amerikanska inställningen i denna fråga, liksom i Mellanösternkonflikten överhuvudtaget, att skifta över tid. Ibland har man till och med stöttat israeliska initiativ, som gått ut på att förklara Jerusalem som sin huvudstad 77. FN fastslog som sagt redan 1947 sin inställning till Jerusalems status. Man vill att denna ska vara internationell, man eftersträvar en delning av staden, varav den ena delen skulle bli huvudstad i en framtida palestinsk stat 78. 23

Kapitel 6 Var kan aktörerna mötas, och huruvida är detta en förutsättning för fred? Det är bara att konstatera att aktörerna har förändrats och rört sig närmare varandra, i positiv riktning, över tid. Beträffande kanske de allra viktigaste aktörerna, Israel och PLO, så vägrade de från allra första början att erkänna varandra. PLO såg Israel enbart som ockupanter och förtryckare och eftersträvade att förgöra denna statsbildning, med terrordåd som verktyg. Israel hade i sin tur demoniserat och förbjudit PLO att verka som organisation och försökte att i en rad operationer tillintetgöra denna. I dagens läge har dock aktörerna kommit betydligt närmare varandra än någon, någonsin har kunnat tro. PLO har numera erkänt staten Israels existens och accepterat en tvåstatslösning, därtill har även samarbete mellan dessa kunnat påbörjas, beträffande samhällsfrågor etc. För att återanknyta till mitt teoriavsnitt så menar jag att man har slutit fred, i varje fall i den meningen att man nu inte utövar våld mot varandra, i alla fall inte i någon större omfattning. PLO och den palestinska myndigheten har tvärtom visat sig beredvilliga att samarbeta med Israel i syfte att underminera terroristerna inom Hamas och Islamiska Jihads verksamhet. Dock kan parterna inte ännu sägas ha slutit fred inombords, misstron mot den Andre hänger fortfarande kvar, något som talar emot att en slutlig lösning av Palestinakonflikten är möjlig inom den närmaste framtiden. Beträffande de mer extrema organisationerna såsom Hamas och Islamiska Jihad, så har det rått en tvetydighet kring dessa gruppers agerande. Å ena sidan så har man en kompromisslös agenda, och strävar efter att förgöra staten Israel, men man har samtidigt, åtminstone i Hamas fall, visat sig beredda att acceptera en fred med denna stat. 24

Det är osäkert var dessa organisationer kommer att hamna beträffande sin ståndpunkt. Det bör inte ses som alltför sensationellt om åtminstone Hamas kommer att delta i de framtida fredsförhandlingar som kommer att hållas, som en manifestation av den evolutionsliknande pragmatisering man, liksom PLO genomgått. Å andra sidan så talar den nuvarande våldsspiralen emot att någon sådan utveckling kommer att ske. Rädslan för den Andre finns hela tiden där, något som får parterna att känna misstro mot varandra, och känna sig tvungna att ta till våld i syfte att bemöta den andres aggression. För Israels del har det handlat om att ideligen göra räder på de ockuperade områdena, under parollen att jaga terrorister, något som ofta resulterar i dödande av oskyldiga civila. Man kör hela tiden med mantrat att Vi skulle så gärna vilja sluta fred, men det finns ingen på den motsatta sidan att förhandla med 79. För palestiniernas del så måste man sudda ut sin ensidiga bild av israelerna som ockupanter och förtryckare och istället se dem som sina medmänniskor, som man ska kunna leva tillsammans med i framtiden. Detta är något som även måste avspeglas hos israelerna, man måste sluta med att se alla palestinier som terrorister, utan istället se dem för vad de är. Medmänniskor. För att parterna kan förmås att komma till detta stadium, krävs det av internationella förhandlare och medlare att de ska kunna sammanföra dem. Parterna måste, för att återanknyta till mitt teoriavsnitt, kunna uppbära ett ömsesidigt samarbete och därtill tillintetgöra allt hat mot den andre som existerar inom dem själva. Först då kan en verklig fred sägas ha slutits. Hur kan man då uppnå detta? Det kommer att krävas krafttag från de oberoende medlarnas sida att en gång för alla se till att sätta punkt för konflikten. Parterna måste förmås att kompromissa mellan sina ståndpunkter så att en slutlig lösning är möjlig att uppnå. USA:s och FN:s roll i sammanhanget står inte att underskatta. USA, i sin egenskap av världens enda kvarvarande supermakt och på grund av sin relation till Israel, de enda som kan sätta press på dessa och tvinga dem till eftergifter 80. FN kan ända sedan konfliktens början sägas ha spelat huvudrollen, i varje fall genom att deras ståndpunkt 25

har representerat utgångspunkten, vari den framtida lösningen måste hamna. I sina resolutioner har man pekat på att israeler och palestinier måste kunna förmås att sluta fred med varandra, måste kunna acceptera en framtid sida vid sida. Detta var även något som underströks av FN:s uppslutande bakom Färdplanen för fred år 2003, som har just denna harmonilösning som målsättning. Tillsammans med USA är det därför upp till FN att föra fredsprocessen vidare, något som även kommer att behöva andra aktörers, såsom arabländers stöd. Två viktiga komplement till den färdplan som 2003 lanserades, kan sägas vara dels det Genevéinitiativ, som det Israeliska Arbetarpartiets förre partiledare presenterade, dels den saudiska fredsplan, som arabländerna år 2001 kom med. Alla dessa fredsplaner kan sägas eftertrakta samma sak, en rättvis fred mellan israeler och palestinier, byggd på internationell rätt. Såsom redogjorts i uppsatsen förefaller ett övervägande flertal av aktörerna vara överens om det mål som fredsprocessen har: En tvåstatslösning, baserad på att Israel drar sig tillbaka till de gränser som gällde före 1967, tillika med en rättvis lösning av den palestinska flyktingfrågan, samt att samtliga religiösa gruppers intressen respekteras i fråga om Jerusalem. Först när detta skett och parterna har tillintetgjort sitt inre hat mot den andre, kan parterna sägas ha integrerats med varandra, och en rättvis fred, baserad på två folks ömsesidiga gemenskap, kan en gång för alla sägas vara förverkligad. 26

Käll- och litteraturförteckning Källor (förstahandsinformation) Intervju, Joakim Johansson, verksam vid Olof Palmes Internationella Centrum, Stockholm, 14/4 2004. Intervju, Thomas Hammarberg, Generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Centrum, Stockholm, 12/5 2004. Pressmeddelande, Yasser Arafat, återgivet av Svenska Dagbladet, 6/2 2002, sidan besökt 7/4 2004, PLO vill förhandla med Sharon, URL: http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_2060826.asp. Litteratur (texter om andra texter) Böcker Inshallah- Konflikten mellan Israel och Palestina, Boström, Donald (red.), Stockholm, Ordfront, 2002, Andra upplagan. Fred, våld, konflikt, Dencik, Lars (red.), Lund, Studentlitteratur, 1973. Eban, Abba- Mitt folk- Judarnas Historia, New York, Hillelförlaget, 1988. I skuggan av ockupationen- palestinsk kamp för nationella rättigheter, Gunner, Göran (red.), Stockholm, Bokförlaget Atlas 2004. Jönsson, Christer, Elgström, Ole, Jerneck, Magnus och Salomon, Kim- En splittrad värld, Lund, Studentlitteratur, 1990. Jönsson, Christer, Elgström, Ole och Jerneck, Magnus- Internationell politik, Lund, Studentlitteratur, 1992, Andra upplagan. 27

Smith, Charles D.- Palestine and the Arab- Israeli Conflict, New York, St. Martin s Press, 1996. Drömmen om fred, Svalander, Anna och Elmquist, Karl- Axel (red.), Lund, Studentlitteratur, 1997. Svensson, Evert- Vägen till Palestina- Två folk och ett stycke jord, Furulund, Alhambra, 2002, Andra upplagan. Tidskrifter och annan periodica Lindholm, Schulz, Helena och Schulz, Michael- På väg mot fred i Mellanöstern?, Världspolitikens Dagsfrågor, 1996, nummer 5. Schierenbeck, Isabell- Det splittrade Israel, Stockholm, Utrikespolitiska Institutet- The Swedish Institute of International Affairs, 1999, nummer 5. Schüllerqvist, Lotta- Missil dödade Hamasledare, Dagens Nyheter, 2004, nummer 105, s. 13. Zeidler- Blomberg, Beatrice- Israel mellan dröm och verklighet, Stockholm, Utrikespolitiska Institutet- The Swedish Institute of International Affairs, 1989, nummer 1. Internetkällor BBC News, 29/11 2000, sidan besökt 6/4 2004, Gerald Butt- Arafat: Flawed symbol of Palestine, URL: http://news.bbc.co.uk/1/hi/in_depth/middle_east/2001/israel_and_the_palestinians/pr ofiles/87713.stm. 28