Israels strävan efter fred

Transkript

1 Israels strävan fred efter

2

3 Israels strävan efter fred Innehållsförteckning: Inledning 3 Jerusalem: Fredens stad 4 Sionisternas fredsförsök : Peel-kommissionen : FNs delningsplan : Araberna föraktar freden : Den förkastade freden : Israel avstår Sinai för fred : Oslo - det gäckande hoppet : Fred med Jordanien : Tillbakadragandet från Libanon : Arafat förkastar freden : Utrymningen av Gazaremsan 13 Idag: Israel söker fredspartners 14 Det är sällan som satsningarna på fred skildras utan oftast nämns våldet när den israelisk-arabiska konflikten beskrivs. Trots otaliga misslyckade fredsförsök har man gjort vissa framgångar och detta inger hopp för framtiden. Israel har gång på gång visat, både i ord och gärning, att de vill ha fred med sina arabiska grannar. Till och med den tidiga sionistiska rörelsen sökte likasinnade arabiska fredspartners. Även om Israel varit en sårad nation sedan dess tillkomst 1948 så har Israel varit mån om att uppnå fred och få till stånd ett nytt perspektiv för alla i regionen. Fred kräver naturligtvis kompromisser från både araber och israeler. Men historien visar att fredsprocessen har varit som mest framgångsrik när arabiska ledare, såsom Egyptens Anwar Sadat och Jordaniens Kung Hussein, liksom Israel uppvisat en vilja att sluta fred. Så mycket onödigt arabiskt och judiskt blod har flutit och det krävs statsmäns politiska mod mer än något annat, för att få ett slut på den israelisk-arabiska konflikten. Denna broschyr visar Israels strävan efter fred, från biblisk tid till premiärminister Olmerts fredsinitiativ

4 Jerusalem: Fredens stad I epicentrum för judendomens betoning på fred finns den heligaste staden, Jerusalem. Den hebreiska termen för fred, shalom, finns inbäddat i ordet Jerusalem. I denna anda har kristna och muslimer under israeliskt överinseende haft tillgång till sina heliga platser i staden. Detta är radikalt i motsats till den nästan 20 år långa perioden mellan när Jordanien kontrollerade östra Jerusalem och inte enbart nekade judar tillträde till sina heliga platser, utan också förstörde och utplånade dem. Balfourdeklarationen Sionisternas fredsförsök I november 1917, stödde Storbritannien, den dominanta kraften i Mellanöstern, tanken på en judisk stat i Balfourdeklarationen och 1922 fick denna vision brett internationellt erkännande genom Nationernas Förbund. Hans majestäts regering ser med glädje upprättandet i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket och kommer att sträva efter att underlätta detta. Ur Balfourdeklarationen 1917 Sionisterna föreslog att man skulle arbeta med den arabiska nationella rörelsen (som då leddes av den hashemitiska familjen) och med den lokala befolkningen för att utveckla landet. Jerusalem, fredens stad. 4

5 Det hördes en del lovande röster, bl a prins Faisal från den hashemitiska familjen som slöt en överenskommelse med den kände sionistiske ledaren Chaim Weizmann liksom med moderata arabiska ledare. Men tragiskt nog så sveptes allt detta undan av de araber som förespråkade våld och terror. Vi kommer att slåss: Vi kommer att slåss mot delningen av vårt land och mot judisk invandring. Det finns inget att kompromissa om. Awni Abd al-hadi, generalsekreterare i Arab Higher Committee, den officiella representativa organisationen för palestinska araber. Vi har getts ett tillfälle som vi aldrig vågade drömma om i vår vildaste fantasi. Detta är mer än en stat, regering och suveränitet - detta är en nationell konsolidering i ett fritt hemland. David Ben Gurion, ledare för Jewish Agency, senare Israels förste premiärminister, I en av många attacker dödade arabiska våldsmän, uppviglade av muftin i Jerusalem Haj Amin Al-Husseini, i augusti 1929, mer än 70 oskyldiga män, kvinnor och barn i Hebron. Förutom de arabiska familjer som gömde sina judiska grannar, plundrade, våldtog, kastrerade och mördade araberna från Hebron och intilliggande byar, oskyldiga människor. Israels premiärminister David Ben-Gurion läser upp självständighetsdeklarationen. 5

6 1937: Peel-kommissionen 1937 krävde den brittiska Peel-kommissionen två stater i Palestina, en arabisk och en judisk. Det judiska ledarskapet accepterade planen trots det faktum att kommissionen endast gav 20% land till den judiska staten. Radikala araber, en del var allierade med Nazityskland och stödde senare Förintelsen - vägrade dela landet. De moderata krafterna mördades eller skrämdes bort. FNs delningsplan från 1947: De ljusgröna områdena på kartan visar de områden som föreslogs bli en judisk stat och de mörkgröna partierna de områden som föreslogs bli en arabisk stat. De vita partierna på kartan föreslogs bli en internationell zon. 1947: FNs delningsplan I november 1947 röstade FNs generalförsamling för stöd för delningsplanen som gav judiska och arabiska stater lika delar av Palestina. Medan judarna accepterade planen, tågade den arabiska delegationen ut från FN och deklarerade att resolutionen inte var giltig. Den dag som röstningen ägde rum, dödades sju judar i Palestina i arabiska attacker och många fler skadades. De polska och svenska konsulaten, vilkas regeringar hade röstat för en delning, attackerades också. Bomber kastades in i kaféer. Molotov-cocktails slängdes in i affärer och en synagoga stacks i brand. Beskjutningar, stenkastning och räder fortsatte och förvärrades och i början av 1948 rådde krigstillstånd i Palestina med många belägrade och attackerade judiska städer och byar. 6

7 1948: Araberna föraktar freden När britterna drog sig tillbaka och ingen politisk uppgörelse hade nåtts, förklarade det sionistiska ledarskapet i maj 1948, med stöd av FNs delningsplan, upprättandet av staten Israel och klargjorde att man sökte fred. Dagen därpå, invaderade fem arabiska arméer den nyetablerade staten Israel och svor att förinta den. Vi vädjar - medan man attackerat oss under flera månader - till de arabiska invånarna i staten Israel, att bevara freden och delta i uppbyggnaden av en stat baserad på fullt och jämlikt medborgarskap Vi sträcker ut vår hand till alla grannstater och dess folk och erbjuder fred och god grannsämja och vädjar till dem att etablera ett samarbete med det judiska folket i sitt eget land. Staten Israel är beredd att göra vad den kan för att främja ansträngningarna för framsteg i hela Mellanöstern. Ur Israels självständighetsdeklaration, maj : Den förkastade freden Karta Orange område (Gazaremsan) under egyptisk kontroll, mörkgrönt område (Västbanken) under jordansk kontroll. Det ljusgröna partiet visar område som gavs till Israel. Efter sexdagarskriget, ett självförsvarskrig för Israels överlevnad, erbjöd sig Israel att utbyta territorium som förvärvats i krig för att överleva. Trots de rättmätiga säkerhetsmässiga fördelarna som de förvärvade områdena innebar, erbjöd det israeliska kabinettet under en hemlig omröstning den 19 juni 1967 (sexdagarskriget pågick mellan 5 och 11 juni, 1967) att utbyta Sinaihalvön och Golanhöjderna mot fredsavtal med Egypten och Syrien. 7

8 Det arabiska svaret på Israels erbjudande kom i september 1967 under konferensen i Khartoum där 13 arabstater utfärdade de berömda tre nej ; Nej till fred med Israel, Nej till erkännande av Israel Nej till förhandlingar med Israel 1979: Israel avstår Sinai för fred När Egypten 1977 beslöt att räcka ut en hand i fred, var Israel redo och villig. Fred uppnåddes och har rått sedan dess. Från och med den dag när den egyptiske presidenten Anwar Sadat kom till Jerusalem och presenterade Israel med ett seriöst fredsbud, tog det mindre än två år för Israel och Egypten att få ett slut på decennier långa stridigheter. Betecknande nog, samtyckte Israel till att utrymma sina stora, sofistikerade flygbaser i Sinai, ge upp sina oljekällor som man hade upptäckt där och avstå från territoriets strategiska fördelar. Israels önskan för fred var viktigare än allt detta. Karta efter sexdagarskriget Partierna i mörkgrönt visar områden som Israel kontrollerade efter sexdagarskriget. De israeliska eftergifterna är sällsynta ögonblick i historien när den segrande nationen i ett krig för sin överlevnad lämnar tillbaka erövringar gjorda i svårvunna segrar för att få till stånd en varaktig fred. 8

9 1993: Oslo- det gäckande hoppet Israel hoppades att fred mellan israeler och palestinier skulle bli resultatet av Osloavtalet Men hoppet grumlades när terrorismen oförminskat fortsatte. Osloavtalet var en interim-överenskommelse som medförde palestinskt självstyre i utbyte mot att PLO den officiella representanten för palestinierna, avstod från våld. Yassir Arafat, ordförande i den nybildade regeringsformen, Palestinska myndigheten (Palestinian Authority - PA), höll inte med. Israels premiärminister Yitzhak Rabin och PLOs ordförande Yassir Arafat skakar hand med varandra i Washington i samband med undertecknandet av Osloavtalet i september Vi vet bara ett ord - Jihad! Jihad, Jihad. Den som inte tycker om det kan dricka ur Döda havet eller från Gazas hav. Yassir Arafat, oktober 1996 Detta borde vara ytterligare ett Genesis. Vi måste bygga ett nytt samvälde på vår gamla jord: ett Mellanöstern som tillhör folket och ett Mellanöstern för barnen. För deras skull måste vi få ett slut på slöseriet med vapenupprustning och investera våra resurser i utbildning. Israels utrikesminister Shimon Peres, när Osloavtalet skrevs under i september

10 1994: Fred med Jordanien När Kung Hussein från Jordanien visade sig villig att sluta en överenskommelse, åstadkoms fred snabbt genom att man skrev under ett fredsfördrag De huvudsakliga frågorna handlade inte om att byta territorier utan hade mer naturen av en smärre gränsdispyt och en dispyt om vattenrättigheter. Detta är en värdig fred. Detta är en fred med förpliktelser. Detta är vår present till våra folk och nästkommande generationer. Jordaniens Kung Hussein, när det israelisk-jordanska fredsfördraget skrevs under, oktober Den här överenskommelsen är ett stort fredslöfte. Det är ett löfte som betyder att alla de som ar offrat sina liv, inte har dött förgäves: löftet om en Sabbatseftermiddag, som inte kränks av eldgivning. Efter all blodspillan och alla era tårar, är ni nu långt närmare den dag när vapenskrammel inte längre hörs och alla Abrahams barn, Isaks barn och Israels barn, kommer att leva sida vid sida i fred. USAs president Bill Clinton, i Israels parlament Knesset, oktober Fredsfördraget mellan Israel och Jordanien skrivs under. På bilden: Israels premiärminister Yitzhak Rabin, USAs president Bill Clinton och Jordaniens Kung Hussein. Freden som föddes idag ger oss alla hopp om att de barn som föds idag aldrig kommer att känna till krig mellan oss och deras mödrar aldrig kommer att känna sorg. Israels premiärminister Yitzhak Rabin, när det israelisk-jordanska fredsfördraget skrevs under, oktober

11 2000: Tillbakadragandet från Libanon För att minska spänningen och få igång fredsprocessen, drog sig Israel år 2000 tillbaka från sin säkerhetszon i södra Libanon. Sedan 1982 hade Israel fått besvara upprepade gränskränkningar och uppehöll därför en säkerhetssektor i södra Libanon. Den libanesiska regeringen ansåg att den israeliska närvaron var en ockupation, trots att Libanon inte var villig att tänja på sin suveränitet och förhindra attacker från området trots att det stred mot FNs säkerhetsråds resolution 425 (1978). I maj, 2000 auktoriserade premiärminister Ehud Barak ett ensidigt tillbakadragande av israeliska säkerhetsstyrkor från södra Libanon. Det gläder mig att berätta att FNs styrka i Libanon idag har rapporterat att Israel har dragit sig tillbaka från landet i full enlighet med säkehetsrådets resolution 425. FNs generalsekreterare Kofi Annan, juni : Arafat förkastar freden Israel har genom åren erbjudit palestiniernas ordförande Yassir Arafat flera fredsförslag. Vid Camp David-toppmötet 2000, grumlades Israels hopp igen när Yassir Arafat förkastade ett långtgående förslag som skulle ha inneburit upprättandet av en palestinsk stat. Premiärminister Ehud Baraks oöverträffade förslag innebar upprättandet av en livskraftig palestinsk stat på hela Gazaremsan och 91% av Västbanken, inklusive palestinsk suveränitet över arabiska östra Jerusalem och Tempelberget samt ytterligare utbyte av territorier. Arafat förkastade direkt premiärminister Baraks förslag. Han sade dessutom till president Clinton, att judarna inte hade någon anknytning till Jerusalem eller landet, utan var endast utländska ockupanter. 11

12 Jag är inte en stor man. Jag är misslyckad och ni har gjort mig till det. President Bill Clinton, vid slutet av hans presidentperiod när han talar med PA ordf. Yassir Arafat, december Mycket ont förtal och politiskt motiverad revisionism har hörts efter mötet i Camp David. Men man behöver bara lyssna på de amerikanska deltagarna för att förstå Israels innerliga försök att uppnå fred. Efter Camp David försökte president Clinton en sista gång att få Arafat att säga ja men Arafat avböjde i december ett övergångsförslag som innebar ett 97%-igt tillbakadragande från Västbanken. Istället utbröt en våldsvåg, uppmuntrad av Arafat, som tog tusentals liv. Arafats och terroristgruppernas policy var avsedd att skapa lidande på båda sidor. Hur många gånger behövde Arafat säga nej innan vi hörde ett nej? Hur många gånger kan man ursäkta honom? Ambassadör Dennis Ross, USAs Mellanösterndelegat i sin bok The Missing Peace. Palestinsk terrorattack i Jerusalem

13 2005: Tillbakadragandet från Gazaremsan och norra Västbanken Utan någon fredspartner i sikte gjorde premiärminister Ariel Sharon ett ensidigt tillbakadragande från Gazaremsan och norra Västbanken med förhoppningen att detta skulle kunna hjälpa till att få till stånd en framtida palestinsk autonomi och dämpa spänningen. Tragiskt nog så har man under de 18 månader som gått sedan tillbakadragandet inte kommit någon vart med palestinierna trots Israels modiga åtgärd. Tvärtom, Gaza har blivit en krutdurk som ofta exploderar i förödande krigstillstånd både mot Israel men även mellan Hamas och Fatah. Israel utrymmer sommaren 2005 hela Gazaremsan och ca 8000 bosättare och all militär lämnar Gazaremsan. Liksom alla israeliska invånare, längtar jag efter fred. Jag lägger stor vikt vid att vidta åtgärder som kommer att möjliggöra att vi kan nå en upplösning på konflikten med palestinierna. Premiärminister Ariel Sharon, december Israel har efter tillbakadragandet 2005 upptäckt massvis med insmugglade vapen på Gazaremsan. 13

14 Idag: Israel söker fredspartners Sedan 1999, har tre israeliska premiärministrar varit positiva till en palestinsk stat och varit villiga att kompromissa om det som freden kräver. Premiärminister Ehud Barak: Staten Israel har ingen avsikt att kontrol-lera er och er framtid. Vi vill ha goda grannrelationer med er som är baserade på respekt och frihet, i samverkan, med gemensamma intressen, och med en separation som kommer att tillåta er och oss att bevara våra självständiga identiteter, utveckling och fria val (2000). Premiärminister Ariel Sharon: Vi skulle vilja att ni regerade över er själva i ert eget land - ett demokratiskt Palestina med territoriell gräns i Judéen och Samarien och ekonomisk stabilitet som skulle innebära normala relationer i lugn, trygghet och fred med Israel (2003). Den här veckan lämnade den sista israeliska soldaten Gazaremsan och militärlagar upphörde att gälla. Staten Israel har bevisat att man är beredd att göra smärtsamma eftergifter för att nå en lösning på konflikten med palestinierna (2005). Premiärminister Ehud Olmert: Inom ramen för denna dialog och i enlighet med Färdplanen kommer ni att kunna upprätta en självständig palestinsk stat med territoriell gräns i Judéen och Samarien - en stat med full suveränitet och definierbara gränser (2006). Vårt önskemål är och kommer alltid att vara att leva i fred med våra grannar, från när och fjärran. Vi kommer aldrig att förkasta en uppriktig hand från en nation, som erbjuder oss genuin fred, för vi längtar efter detta (2007). Israels strävan efter fred Översättning från ISRAEL S QUEST FOR PEACE, American Jewish Committee, Foto: IMFA Översättning: Evelyn Gottlieb Layout: Marie Svenungsson 14

15

16 Israels Ambassad Informationsavdelningen