Från drömmen om ett eget hemland till ockupationens mardröm

Transkript

1 Från drömmen om ett eget hemland till ockupationens mardröm Den gamla konflikten i Mellanöstern mellan Israel och dess grannar beror på att palestinierna med sin mark har fått betala för européernas historiska försyndelser gentemot judarna. Hur kunde detta ske och vad krävs för att nå en hållbar lösning? För sextio år sedan, 1949, slöts ett vapenstilleståndsavtal mellan den nya judiska staten Israel och dess arabiska grannstater. Trots att det inte var något riktigt fredsavtal var det ändå uppenbart för världen att en ny självständig nation hade skapats, ett hemland för bland annat de överlevande efter förintelsen. Bara det var i mångas ögon inte minst bland de överlevande själva ett mirakel och förhoppningarna var stora. Efter några fullskaliga krig och efter otaliga mindre strider, bombdåd, lönnmord etc har Israel sextio år senare slutit fred med bara två av grannländernaa, Egypten och Jordanien. Och efter drygt fyrtio år ockuperar Israel fortfarande Västbanken och Gaza samt syriska Golanhöjderna. Hur kunde det bli så här? Det började med en dröm Under lång tid har judar runt om i världen under påskfirandet tillönskat varandra med Nästa år i Jerusalem. Detta var länge bara ett uttryck för en dröm som knappt någon tänkte på skulle kunna realiseras; några resväskor packades nästan aldrig. Bakgrunden till denna årliga ritual ligger några tusen år tillbaka i tiden Gamla Testamentet i Bibeln består bland annat av historier om hur en liten folkgrupp i nuvarande Mellanöstern för mer än tre tusen år sedan började tillbedja en enda universell gud till skillnad mot vad som var vanligt på den tiden och hur judendomen blev den första kända monoteistiska religionen, d.v.s. en religion med en enda gud. I vad mån dessa bibliska berättelser är historiskt sanna är naturligtvis omtvistat; för de troende representerar Bibeln i alla fall en slags sanning som t.ex. står över eventuella arkeologiska fynd. Enligt denna sanning eller myt ska Gud särskilt ha utvalt det judiska folket och dessutom utlovat det ett landområde som bland annat utgörs av dagens Israel, Västbanken och Gaza. Det judiska folket, hebréerna eller israeliterna, ska enligt Bibeln ha etablerat ett rike i detta område för ca tre tusen år sedan med staden Jerusalem som dess politiska och religiösa centrum. Israeliterna var ett litet folk som var omgivet av flera av dåtidens stormakter: Egypten, Assyrien, Babylonien, Grekland under Alexander den Store, Romarriket Dessa välden försökte med skiftande framgång kontrollera israeliterna, som enligt berättelserna envist tycks ha värderat friheten högre än livet. Följaktligen tvingades dessa stormakter slå ned åtskilliga uppror och straffet för de upproriska israeliterna blev bland annat ett antal förvisningar från det utlovade landet. Det sista stora upproret slutade år 135 med att Ro- Tore Persson, (27)

2 marriket besegrade de upproriska och förbjöd judar att vistas i Jerusalem. På grund av dessa upprepade förvisningar skapades den judiska diasporan eller förskingringen med flertalet judar boende utanför deras ursprungliga hemland. Ättlingarna till dessa utvisade judar kom efterhand att spridas över stora delar av världen och i diasporan fortsatte de i stor utsträckning att fira sina religiösa högtider, att följa sina religiösa seder och att gifta sig inom gruppen. Ett mindre antal judar fortsatte att bo kvar i det utlovade landet, tillsammans med andra folk som fanns där från början, kanske till och med innan det judiska folket formades, såsom filistéerna (som förmodligen är ursprunget till beteckningen palestinier), eller som invandrat genom nya erövrare, såsom araber som kom med Islam på 600-talet och europeiska kristna korsfarare några hundra år senare. Jerusalem betraktas som en helig stad för tre religioner: för judar därför att där stod dess tempel, för kristna därför att där korsfästes juden Jesus samt för muslimer därför att där skulle profeten Muhammed i en dröm ha färdats upp till himlen. Judarnas gamla tempel förstördes av romarna år 70 och den enda del som anses återstå från den tiden är den så kallade Västra muren eller Klagomuren. På platsen för det gamla templet står sedan år 691 den islamska Klippdomen och strax intill Al-Aqsamoskén. Den centrala helgedomen för kristna är Gravkyrkan, som byggdes på den plats där Jesus kan ha korsfästs. På 1500-talet erövrades hela östra Medelhavskusten av det Osmanska (Ottomanska) riket, som behöll området till första världskriget Under de sista decennierna av det Osmanska styret ökade inflyttningen av judar till det utlovade landet eller Palestina, inspirerad av en ny folkrörelse bland judiska grupper i främst Östeuropa, den sionistiska rörelsen. Det omstridda området i Mellanöstern är inte särskilt stort. Israel är lite större än Ångermanland med knappt 7,5 miljoner invånare, varav 1,5 miljoner (20 procent) är israeliska palestinier. Västbanken är dubbelt så stort som Blekinge, med drygt 2,5 miljoner invånare plus nästan en halv miljon israeliska bosättare (vilka ingår i de nämnda 7,5 miljonerna israeler). Gaza ät drygt en fjärdedel av Ölands yta, med ca 1,5 mijoner invånare vilket innebär att det är ett av de mest tättbefolkade områdena i världen. (Källa: ICAHD) Sionismen en nationalistisk rörelse Judarna i diasporan, förskingringen, hade nackdelen att vara en minoritet var de än bosatt sig och religiösa minoriteter har ofta blivit utsatta för majoriteters förtryck. Judarna i det kristna Europa blev dessutom ofta anklagade för att ha mördat Jesus (trots att den korsfästelsen ägde rum för länge sedan under romerskt styre och att det var romarna som dömde Jesus till döden). Efter upplysningstiden på 1700-talet förbättrades gradvis förhållandena för judarna i Västeuropa, men i Östeuropa, främst Ryssland, utsattes judiska grupper under 1800-talet för återkommande våldsamma förföljelser, så kallade pogromer. Antisemitismen, judefientligheten, levde kvar i Europa under 1900-talet och fick sin kulmen med förintelsen av judarna i de av de tyska nazisterna behärskade länderna under andra världskriget. Men under slutet av 1800-talet uppstod en judisk Tore Persson, (27)

3 Jerusalem med den gyllene Klippdomen, som byggdes efter den arabiska erövringen av Jerusalem år 638 på den gamla judiska tempelplatsen. Intill domen ligger al-aqsamoskén. motståndsrörelse, sionismen. Den drivande i denna rörelse var Theodor Herzl som argumenterade för att enda sättet för judarna att reagera på den växande antisemitismen och förföljelserna var att skapa en egen stat. När flertalet andra europeiska folk i nationalistisk iver krävde att få ett eget land var det inte mer än rätt att också judarna skulle få ett. Det fanns dock två komplikationer: Det första problemet var att judarna till skillnad från nästan alla andra folk inte var bosatta i ett visst område utan fanns utspridda över hela Europa, ja över hela världen. Lösningen på det problemet blev att söka sig tillbaka till rötterna, till det område i världen Palestina där det för två tusen år sedan levde ett judiskt folk, innan de flesta av dåtidens supermakt, Romarriket, tvingades lämna landet. Den nya visionen och folkrörelsen, sionismen, fick sitt namn efter en kulle, Sion, strax utanför det gamla Jerusalem. Vid den första sionistiska världskongressen, 1897, fastslogs målet till att skapa ett genom offentlig rätt garanterat hem i Palestina. Det andra problemet var att det utsedda landet, Palestina, redan var hem för ett folk, för palestinierna. I början ledde detta inte till någon större konflikt, dels för att de första sionistiska invandrarna var så få, dels därför att de flesta var så fattiga att de fick hålla tillgodo med att bosätta sig på de områden, sankmarker och andra svårodlade marker, som inga andra brydde sig om. Dessa marker köptes i stor utsträckning med hjälp av donationer från förmögna judiska familjer i Europa, vilka själva avstod från att utvandra till det outvecklade och malariaplågade utlovade landet. Det var förmodligen få av invandrarna eller bland européer över huvud taget som vid denna tid ifrågasatte rätten att bosätta sig i landet. Förra sekelskiftet utgjorde kolonialismens höjdpunkt och för européer var det närmast en självklarhet att de hade rätt att slå sig ner i alla länder utanför Europa. För inte så få betraktades det till och med som en mission, genom vilken mindre utvecklade folk skulle få del av den europeiska kulturen och teknologin. En del av de judiska ledarna föreställde sig det framtida hemlandet som ett pluralistiskt land med palestinierna som jämlika medborgare, vilka ekonomiskt skulle gynnas av den europeiska invandringen; andra drömde om en judisk nation där andra folkslag inte hörde hemma. Dessutom fanns det vid den tiden knappast något annat alternativ än Palestina om judarna skulle få ett eget land och behovet av en judisk stat gick knappast att förneka. Ett land utan folk för ett folk utan land? En välkänd myt är att de judiska bosättarna inte visste att de kom till ett befolkat land utan trodde att det handlade om ett land utan folk för ett folk utan land. Den myten har möjligen odlats av sionistiska ledare för att underlätta invandringen och kan ha fungerat för okunniga judar i Europa, men för dem som bodde i det utlovade landet måste det ha stått klart vad det handlade om. David Ben-Gurion, som blev Is- Tore Persson, (27)

4 Damaskusporten, som leder in till gamla stan i Jerusalem. raels förste premiärminister (och ), konstaterade t.ex. i ett möte 1919 med den judiska ledningen: We, as a nation, want this country to be ours; the Arabs, as a nation, want this country to be theirs (Vi, som en nation, vill ha det här landet som vårt; araberna, som en nation, vill att landet ska vara deras). (1) 1923, i en artikel, Iron Wall, försäkrade den militante sionisten Vladimir Jabotinsky att en fredlig uppgörelse med araberna var omöjlig eftersom de look upon Palestine with the same instinctive love and true fervor that any Aztec looked upon his Mexico or any Sioux looked upon his prairie. To think that the Arabs will voluntarily consent to the realization of Zionism in return for the cultural and economic benefits we can bestow on them is infantile. ( ser på Palestina med samma instinktiva kärlek och uppriktiga glöd som en azteker såg på Mexico eller en sioux såg på han prärie. Att tro att araberna frivilligt ska gå med på att förverkliga sionismen i utbyte mot de kulturella och ekonomiska fördelar vi kan skänka dem är barnsligt). (2) Långt senare, efter att staten Israel bildats, var det däremot fullt möjligt att som jude leva i Israel utan att vara medveten eller bli påmind om att procent av landets medborgare var och är palestinska araber vilket bland annat Göran Rosenberg vittnat om (3). Två löften till två folk Omkring år 1880 fanns det en befolkning på ungefär i Palestina, dvs det som idag utgörs av Israel, Västbanken och Gaza och som då utgjorde en del av det Osmanska riket. Majoriteten var araber eller palestinier, av vilka flertalet var muslimer och ungefär en femtedel kristna. Knappt av befolkningen var judar, av vilka flertalet bott där sedan många generationer. Det var vid denna tid som de första sionistiska invandrarna anlände, d.v.s. invandrare som såg Palestina som det framtida judiska hemlandet. Genom den sionistiska invandringen ökade den judiska folkgruppen snabbare än de andra. Vid första världskrigets utbrott, 1914, hade befolkningen i Palestina ökat till ca , varav knappt var judar. Vid denna tid hade den arabiska oppositionen mot den judiska invandringen börjat växa, samtidigt med en begynnnande arabisk nationalism i opposition mot det Osmanska riket. Det stod också klart för allt fler palestinier att de invandrande judarna inte bara sökte en fristad undan förföljelser i Europa utan också ville bygga en egen nation. Under första världskriget lovade Storbritannien att stödja arabernas strävan efter självständighet mot att de fick stöd av dem i kriget mot Osmanska riket, som hade ställt sig på Tysklands och Österrikes sida. Samtidigt lovade Storbritannien genom den så kallade Balfour-deklarationen 1917 att Tore Persson, (27)

5 Västra muren, eller den s.k. Klagomuren, som är den största del av det gamla judiska templet som fortfarande står kvar. också stödja skapandet av ett judiskt hemland i Palestina under förutsättning att det skedde utan att kränka andra gruppers medborgerliga och religiösa rättigheter i landet. Därmed hade regeringen i London satt sig själv i en knepig situation eftersom de två löftena delvis omfattade samma landområde, Palestina. Brittiskt mandat med en sionistisk vision När första världskriget slutade hade Osmanska riket förlorat alla områden utanför själva kärnlandet, d.v.s. nuvarande Turkiet. Av det tidigare imperiet kom att så småningom bildas ett fyrtiotal nya länder, som t.ex. Egypten och Syrien. Några av dessa blev efter kriget så kallade mandatområden, vilka av efterkrigstidens Nationernas Förbund formellt tilldelades antingen Frankrike eller Storbritannien. Ett av dessa, Palestina, blev brittiskt mandat 1922 och kom att existera till Enligt mandatet skulle Storbritannien medverka till att skapa ett judiskt hemland å Nationernas Förbunds vägnar och t.ex. se till att ett judiskt råd skapades som den brittiska administrationen kunde samarbeta med. I en av paragraferna slogs fast att andra folkgruppers medborgerliga och religiösa rättigheter skulle garanteras men det var uppenbart att det primära syftet med mandatet var att etablera ett judiskt nationalhem (4). Britterna fick direkt problem med sitt palestinska mandatområde. Man ville t.ex. skapa självstyrande institutioner, i enlighet med mandatets villkor, men fick inget stöd från lokalbefolkningen. Palestinierna ville inte ingå i några organ tillsammans med judar och judarna ville inte delta i samarbeten där palestinierna var i majoritet. Judiska samhällsbyggande institutioner Under mellankrigstiden fortsatte den judiska sionistiska invandringen till Palestina, samtidigt som det palestinska motståndet mot invandringen blev starkare. Pådrivande bakom den judiska invandringen var framför allt de fortsatta förföljelserna av judar i Polen och andra östeuropeiska länder under tjugotalet och senare i Tyskland efter nazisternas maktövertagande Med en snabbt ökande judisk befolkning ökade konfrontationerna med palestinierna och nu handlade det inte längre bara om små grupper av fattiga judar som slog sig ned på karga områden och som med gemensamma krafter lyckades få öknen att blomma. Mark köptes bland annat av arabiska jordägare, bosatta i Beirut och andra större städer, och de palestinska arrendatorerna, som ofta i generationer brukat jorden, fick flytta medan nyinvandrade judar tog över. Detta var ingen unik utveckling för Palestina, men det faktum att det var ett invandrande folk med en annan religion som tog över marken förstärkte motsättningarna. För åtminstone några av de judiska le- Tore Persson, (27)

6 våldsammare, liksom de judiska motattackerna, och i ett försök att dämpa våldet begränsade Storbritannien antalet invandrande judar, vilket fick det judiska samfundet att börja organisera illegala invandringar. Storbritannien förbjöd också fler judiska bosättningar, med följd att man började bygga nya byar för illegala invandrare genom att under en natt uppföra en enkel palissad och ett vakttorn ( Stockade and Tower ) och sådana etablerade bosättningar fick britterna enligt lag inte riva ner. Samma taktik kom senare att användas av israeliska bosättare på Västbanken efter segern i sexdagarskriget 1967 (5). Under denna tid byggde de judiska grupperna också upp egna samhällsinstitutioner som kom att bli viktiga grundpelare i det blivande statsbygget. Den främsta var Judiska rådet, The Jewish Agency in Palestine (1929), som kom att bli de judiska bosättningarnas inofficiella regering. Andra organisationer blev fackföreningsrörelsen Histadrut (1920), sjukförsäkringsfonden Kupat Holim (1912) och inte minst Haganah (1920), en judisk beväpnad milis som kom att bli stommen i den blivande israeliska armén. De underjordiska judiska miliser, Irgun och Lehi, som också bildades hade idag förmodligen klassats som terror-organisationer. Tidvis bekämpades de till och med av Haganah, som ansåg att dessa gruppers attentat och lönnmord äventyrade det judiska samfundet i Palestina. FNs delningsplan från Det ljusare området skulle bli den judiska staten Israel medan det mörkare skulle bli den arabiska staten Palestina. Det rödmarkerade området, med städerna Jerusalem och Betlehem, skulle bli internationellt, administrerat av FN. Källa: ICAHD darna stod det klart vad det handlade om, till exempel David Ben-Gurion som sa att politically we are the aggressors and they defend themselves ( politiskt är vi angriparna medan de försvarar sig) (1). Relationen mellan folkgrupperna blev knappast bättre av att invandrarna hade som policy att judar bara skulle anställa andra judar och att man bara skulle köpa varor producerade av judar. Motståndet mot den judiska invandringen blev allt FNs delningsplan och krig Efter krigsslutet 1945 uppenbarades hela vidden av den nazistiska förintelsen av judar, romer m.fl. Man uppskattar att ungefär sex miljoner judar dödades i direkta stridshandlingar, i massavrättningar på av Tyskland ockuperade områden, genom svält och misshandel i arbetsläger (ex. Buchenwald), genom gasning i de så kallade dödslägren (ex. Treblinka) och genom godtyckligt mördande. De judiska organisationerna var angelägna om att de överlevande europeiska judarna från lägren, kanske en kvarts miljon, skulle få komma till Palestina. Men Storbritannien, under press från palestinier och arabländer, fortsatte att begränsa invandringen som istället i stor utsträckning fick ske illegalt med alla risker det innebar. Samtidigt bekämpades britterna i Palestina av främst de judiska terrorgrupperna och till slut tröttnade Storbritannien och förklarade att man avsåg att återlämna mandatet till Förenta Nationerna (FN), efterföljaren till Nationernas Förbund (NF). En särskild kommission inom FN, UNSCOP (United Nations Special Committee on Palestine), re- Tore Persson, (27)

7 Gravkyrkan, den heligaste platsen för många kristna i Jerusalem. kommenderade att Palestina skulle delas i en judisk stat och en arabisk (6). Förenta Nationernas generalförsamling antog 1947 detta förslag i sin resolution 181 (7). Enligt denna plan skulle landet delas i två ungefär lika stora delar, vars gränser anpassades efter var majoriteten av judar repektive palestinier bodde. De religiöst omtvistade städerna Jerusalem och Betlehem skulle bli internationella områden. Delningsplanen motsvarade inte befolkningen i Palestina, som bestod av ca judar och ungefär dubbelt så många araber. Men planen utgick från att fler judar skulle invandra och ett av syftena var att skapa två ungefär jämbördiga länder som skulle kunna vara förenade i en ekonomisk union med öppna gränser. Delningsplanen accepterades av judarna i Palestina men inte av arabländerna och palestinierna. Enligt den palestinske historikern Walid Khalidi kunde palestinierna inte förstå varför de skulle tvingas betala för förintelsen och varför det betraktades som fair for almost half of the Palestinian population the indigenous majority on its own ancestral soil to be converted overnight into a minority under alien rule ( rättvist för nästan hälften av den palestinska befolkningen den infödda majoriteten på dess egen fädernemark att över natten bli förvandlad till en minoritet under främmande styre). (1) Förenta Nationerna hade varken vilja eller möjlighet att tvinga igenom planen. Istället startade 1947 det krig som de israeliska judarna kallar Självständighetskriget och palestinierna Katastofen (Al-Nakba) och som framför allt pågick under Under striderna utropades den självständiga staten Israel den 14 maj Nästa dag, den 15 maj, gick arabiska styrkor från grannländerna till anfall mot den nya staten under förevändning för att stödja palestinierna. Efter en del inledande framgångar för de palestinska grupperna besegrades dessa, liksom styrkorna från de arabiska grannländerna. Striderna avslutades med ett vapenstillestånd 1949, varvid Palestina delades i tre delar: det judiska Israel, Västbanken som ockuperades av Jordanien och Gaza som ockuperades av Egypten. Vapenstilleståndsgränsen mellan styrkorna drogs på en karta med grönt bläck och kom därmed att kallas Gröna linjen. Vapenstilleståndsavtalet var inget fredsavtal och ledde inte heller till något permanent fredstillstånd, men den Gröna linjen kom av det internationella samfundet att betraktas som en internationellt erkänd gräns för Israel. Palestinska flyktingar Genom vapenstilleståndsavtalet 1949 blev det klart att de förföljda judarna från Europa äntligen hade fått ett eget land, men inte genom någon uppoffring av de folk som stått för förföljelserna. Genom vapenstilletåndsavtalet blev Israel betydligt större än förslaget i FNs delningsplan, istället för 55 procent av den totala ytan kom Israel att omfatta 78 procent. Resten, Västbanken och Gaza, kom som nämnts att ockuperas av Jordanien och Egypten, vilket bland annat innebar att palestinierna inte gavs någon chans att i likhet med judarna före 1948 bygga upp egna statsbärande institutioner. Jerusalem delades i en israelisk västlig del och en jordansk östlig del, med dess gamla stadsdel inom murarna liggande i den östra delen. Jerusalem utsågs till Israels huvudstad. Detta har däremot inte accepterats av internationella samfundet, vilket är anledningen till att utländska ambassader i Israel med något undantag fortfarande idag ligger i Tel Aviv. Ett annat resultat av kriget var de mer än palestinska flyktingar som lämnat sina hem och till stor del hamnat i flyktingläger runt Israel. Enligt den israeliska historikern och sionisten Benny Morris slutade kriget med att mindre än hälften av palestini- Tore Persson, (27)

8 erna befann sig i sina egna hem; majoriteten hade alltså blivit flyktingar (1). En del av palestinierna drevs iväg av judiska styrkor medan andra flydde av rädsla för att bli anfallna eller på uppmaning av de arabiska styrkorna. Under lång tid var det en allmänt omfattad sanning i Israel att de palestinska flyktingarna gav sig av frivilligt, men senare historisk forskning av bland andra Benny Morris har visat att de allra flesta tvingades eller skrämdes bort och att flera hundra palestinska byar förstördes av den israeliska armén. En annan israelisk historiker, Ilan Pappe, kallar det etnisk rensning (8). Benny Morris instämmer men menar att det var nödvändigt för att kunna skapa en judisk nation, when the choice is between ethnic cleansing and genocide [ ] I prefer ethnic cleansing ( när valet står mellan etnisk rensning och folkmord [ ] då föredrar jag etnisk rensning). (9) En av de mest omtvistade frågorna i konflikten är om den judiska ledningen redan före kriget hade en plan på att fördriva palestinierna eller ej eller om det var något som spontant ägde rum under krigets förlopp. I vilket fall som helst, den judiska ledningen såg helst att så få palestinier som möjligt skulle finnas kvar i det som skulle bli den nya judiska staten Israel. David Ben-Gurion sa t.ex. 1938: I support compulsory transfer. I do not see in it anything immoral (Jag stödjer tvångvis förflyttning. Jag ser inget omoraliskt i det.). (1) Israel vägrade att låta alla flyktingar återvända i strid mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Man erbjöd sig att låta ett hundra tusen flyktingar återvända eller att låta Gaza bli en del av Israel med dess invånare och flyktingar men detta var inget som tilltalade motparten (1). De länder där de tagit sin tillflykt vägrade att låta dem anpassas och integreras med undantag av Jordanien, som var det enda arabland som erbjöd de palestinska flyktingarna medborgarskap. Ett särskilt FNorgan skapades för att finansiera och administrera de palestinska flyktinglägren i väntan på en lösning av konflikten, UNRWA (United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East). Flyktinglägren blev således permanenta provisorier, där fattigdom och hemlängtan frodades och fortfarande frodas och som ett ständigt olösligt problem i alla fredsförhandlingar hittills. En del av palestinierna levde dock kvar inom Israels gränser och blev en minoritet i den nya staten och betraktades av många judiska israeler som en potentiell femte kolonn, d.v.s. en grupp som man inte kunde lita på när det gällde konflikten med palestinierna och de omgivande arabstaterna. Eftersom kriget 1948 inte slutade med något fredsavtal blev det heller ingen permanent fred. Stridigheter fortsatte i liten skala, dels mellan Israel och omgivande grannstater, dels mellan Israel och palestinska gerillagrupper. Israels gränser betraktades som provisoriska av grannarna men också av Israel. Trots allt omfattade den sionistiska ambitionen ett betydligt större område; enbart Palestina ansågs vara för litet för att räcka till för alla judar i världen. Invandring av orientaliska judar Fram till denna tid hade länderna i Nordafrika och Mellanöstern minoritetsgrupper av judar som bott där i många generationer, upp till ett par tusen år. På grund av de arabiska förlusterna mot Israel blev dessa grupper mycket mer utsatta. I vissa fall blev de utvisade, medan Israel samtidigt var angeläget att stärka sin egen befolkning med nya invandrare, både som arbetskraft för att ersätta de palestinier som flytt och för att göra staten militärt starkare. Det finns uppgifter om att Israel betalade en del av arabstaterna för att släppa iväg sina judiska medborgare. Resultatet blev en invandringsvåg till Israel av judiska flyktingar från dessa områden av ungefär samma omfattning som de palestinska flyktingarna från Israel. Ankomsten av dessa grupper av så kallade orientaliska judar gick inte smärtfritt. För det första var Israel ett fattigt land och hade knappast råd att ta någon större hänsyn till individuella önskemål när de nya medborgarna skulle få bostäder och jobb. För det andra kom de nya invandrarna till ett land vars grundläggande institutioner sedan några decennier hade byggts upp enligt europeiskt mönster och var främmande för de med annan bakgrund. För det tredje visade det sig att de redan etablerade israeliska medborgarna av europeiskt ursprung de som kämpat mot både palestinier och britter, som vuxit upp i en miljö med mycket stark pionjäranda och som också bar på arvet efter förintelsen ofta såg på sina nya kamrater med patriarkalisk välvilja, en del till och med med visst förakt. Fortsatta strider Det kontinuerliga lågintensiva kriget kom att avbrytas av några krig i stor skala. Det första redan 1956 då Israel med stöd av Storbritannien och Frankrike anföll Egypten och invaderade Sinai. De brittiska och franska intressena handlade framför allt om att förhindra den egyptiska nationaliseringen av Suez-kanalen, medan Tore Persson, (27)

9 Utsikten österut, mot Jordanien och Dödahavet, från Scopusberget i östra Jerusalem. Israel ville tvinga Egypten att öppna Suez-kanalen och Tiran-sundet i Röda Havet för handelsfartyg till Israel (vilka hade förhindrats av Egyptens nye ledare, Gamal Abdel Nasser, president ). Israel ville också förekomma ett befarat angrepp av Egyptens armé som höll på att utrustas med nya sovjetiska vapen. Vid denna tid var den israeliska armén till stor del hänvisad till att köpa billiga vapen från överskottslager, vilket kan förklara militärledningens iver att agera innan egypterna lärt sig hantera sina nya och avancerade vapen. På grund av påtryckningar från FN och USA tvingades Israel att återlämna Sinai men fick samtidigt garantier av USA att internationella vatten, inklusive Suez-kanalen och Tiran-sundet, skulle vara öppna för fartyg till och från israeliska hamnar. En FN-styrka, med bland annat svenska soldater, stationerades på den egyptiska sidan av gränsen för att förhindra atttacker bildades Fatah, den palestinska frihetsrörelsen, av bland annat Yasser Arafat, som kom från Gaza. Fatah argumenterade för ett nytt krig mot Israel och kritiserade Egyptens president Nasser och andra arabledare för deras oförmåga att hjälpa palestinierna. Nasser, som hade mer långtgående planer än att bara hjälpa palestinierna, var knappast hågad att låta sig styras av Fatah. Istället bildade han 1964 en konkurrerande och mer samarbetsvillig palestinsk organisation, PLO (Palestine Liberation Organization). Syrien å sin sida, som hade brutit sitt gamla samarbete med Egypten, började istället stödja Fatah, vilket tvingade Nassser in på en mer aggressiv politik gentemot Israel vilket ledde fram till sexdagarskriget i juni Sexdagarskriget en triumf och en förnedring I norr, vid gränsen mellan Syrien och Israel, pågick ett lågintensivt krig som bland annat handlade om tillgången till vatten. Israel började bygga en central kanal för att leda vatten från Genesaretsjön (Galileiska sjön eller Kineret på hebreiska) till jordbrukstrakter söderut, medan Syrien och Libanon försökte avleda tillflödena till sjön. Det blev ett slags ställningskrig i liten skala där man besköt varandras traktorer och bulldozrar på ömse sidor av gränsen. I söder blev Nasser allt mer aggressiv, talade om att krossa Israel, beordrade FN-trupperna att lämna Sinai och Gaza samt stängde åter igen Tiran-sundet för fartyg till och från den israeliska hamnstaden Eilat vid Röda havet. USA lyckades inte upprätthålla sina garantier från 1956 om fri tillgång för Israel till internationellt vatten. Det finns starka tvivel på att arabstaterna egentligen ville ha ett nytt krig, men rivaliteten mellan dem, retoriken, handlingarna och de upptrissade spänningarna i norr och i söder ledde mot krig. Enligt Benny Morris planerade Egypten ett överraskningsanfall mot Tore Persson, (27)

10 Israel den 27 maj, men avbröt det hela möjligen efter amerikanska och kanske sovjetiska varningar (1). Israel å sin sida hade inte råd att hålla sin armé mobiliserad mer än en begränsad period och på morgonen den 5 juni 1967 anföll man med flyg och förstörde större delen av Egyptens flygvapen. Med total kontroll av luftrummet kunde Israel snabbt erövra Gaza och Sinai från Egypten, Västbanken från Jordanien och Golanhöjderna från Syrien. När Israel anföll Egypten den 5 juni tycktes man inte ha några andra ambitioner än att avvärja vad man uppfattade som ett akut militärt hot. Man försökte undvika att hamna i krig med Jordanien, som däremot genom avtal var bundet att gripa in på Egyptens sida. Striderna mot Jordanien startade med att östra Jerusalem intogs den 6 juni. Den israeliska regeringen föreföll vara nöjd med denna seger och armén fortsatte inte offensiven förrän det stod klart att den jordanska armén dragit sig tillbaka inte bara från östra Jerusalem utan från hela Västbanken. Då tog det bara två dagar för israelerna att ta kontroll över hela området väster om Jordanfloden. Den israeliska regeringens inställning till det ockuperade palestinska området kom till en början att präglas av en hel del villrådighet i skarp kontrast till den efter sexdagarskriget framväxande bosättarrörelsen. Ockupation istället för land mot fred Segern gav Israel ett strategiskt djup, d.v.s. landområden mellan landets tättbefolkade centrum och fienden, som militären och andra säkerhetsmedvetna knappast skulle vara beredda att ge upp för annat än en säker och pålitlig fred. Israel innanför den Gröna linjen är enligt klassiskt militärt tänkande ytterst sårbart med dess getingmidja där merparten av befolkningen bor. Det är t.ex. bara 18 km mellan Tel Aviv och närmsta del av Västbanken, dvs tillräckligt nära för att kunna bli ett mål för tungt artilleri. Oavsett hur man bedömer den politiska och militära situationen inför sexdagarskriget är det uppenbart att Israels militärledning knappast kunde kosta på sig att låta motparten ta initiativet. Det israeliska flyganfallet som startade kriget var därför militärt logiskt (några år senare, 1973, var det Egyptens tur att överraska Israel men då låg hela Sinai som en barriär mellan de anfalllande styrkorna och Israel). Segern innebar också att Israel blev en ockupationsmakt. Palestinierna och de arabiska grannländerna betraktade allt land som Israel kontrollerade som ockuperat område men nu blev Israel ett ockupationsland också för världen i övrigt. Från början sågs detta av många som en möjlighet, för nu hade Israel plötsligt något man kunde byta mot en varaktig fred, land mot fred. Men detta var ingen formel som tilltalade alla dem på ömse sidor som ville ha allt: israeler som såg främst Västbanken som en del av ett historiskt Israel och motståndarna som betraktade hela Israel som ockuperat land. Israel gav aldrig något otvetydigt erbjudande om land mot fred i alla fall inte officiellt och de begränsade erbjudanden man gav tillbakavisades. Israelerna Idith Zertal (professor vid universitetet i Basel, Schweiz) och Akiva Eldar (redaktör på den israeliska dagstidningen Ha aretz) har i en bok om bosättningarna (5) skrivit om ett missat tillfälle att skapa fred. Mossad, den israeliska säkerhetstjänsten (Israels CIA), gjorde direkt efter sexdagarskriget en undersökning om inställningen till fred bland de palestinska ledarna på Västbanken. Man fann att den stora majoriteten var beredd att skriva under ett avtal om en permanent fred mellan Israel och ett självständigt Palestina utan egen armé. I en rapport till regeringen den 14 juni 1967 rekommenderade Mossad att ett självständigt Palestina skulle bildas snarast möjligt på Västbanken och i Gaza. Man föreslog också att Israel skulle ta initiativet till att lösa flyktingfrågan och leda ett internationellt projekt för rehabilitering av flyktingarna. Men den israliska regeringen velade, samtidigt som man var utsatt för påtryckningar från blivande bosättare och ingen tycks ha tagit Mossads rekommendationer på allvar. De blivande bosättarna de som såg Västbanken som en del av ett historiskt Israel velade däremot inte och fick därmed ett övertag över den splittrade regeringen. Åsikterna om det ockuperade palestinska området varierade starkt inom den israeliska ledningen, från bildandet av en palestinsk stat under Israels beskydd till annektering, d.v.s. införlivande av området med Israel. Ett arabiskt toppmöte i Khartoum, Sudans huvudstad, den 1 september 1967 enade sig om ett trefaldigt nej: nej till fred, nej till erkännande av Israel och nej till förhandlingar. Med denna deklaration försvagades de israeliska politiker som såg det ockuperade palestinska området som en möjlighet att byta land mot fred. Resultatet blev en fortsatt ockupation samt en annektering av östra Jerusalem vilket inte erkänts av andra länder. Med allt ockuperat område följde också ca en miljon palestinier, en snabbt växande befolkning som till skillnad från palestinierna innanför Gröna linjen inte var israeliska medborgare. De som var bosatta Tore Persson, (27)

11 i östra Jerusalem erbjöds medborgarskap vid annekteringen av staden men få antog detta erbjudande. Övriga palestinier på det ockuperade området erbjöds aldrig något israeliskt medborgarskap, varken de flyktingar som ursprungligen kom från områden innanför Gröna linjen eller andra palestinier. Att bevara Israel som en judisk stat förutsatte att andelen ickejudiska medborgare förblev så låg som möjligt. Västbanken med Israeliska bosättningar (rött), d.v.s. de som är godkända enligt israelisk lag. Därtill kommer ett hundratal så kallade utposter, d.v.s. små bosättningar som ej är godkända enlgt israelisk lag. Enligt internationell lag är alla bosättningar illegala. Källa: UN-OCHA en cancer i den israeliska demokratins kropp Direkt efter Israels seger utsattes regeringen för påtryckningar om att tillåta judiska bosättningar på Västbanken. Premiärministern, Levi Eshkol, gav sitt möjligen motvilliga stöd och inom en månad var den första bosättningen ett faktum. Beslutet togs enligt Idith Zertal och Akiva Eldar (5) utan att regeringen hade diskuterat vad det skulle kunna innebära i ett längre perspektiv. Bosättarna agerade från första början enat, målmedvetet och långsiktigt. Politikerna i regeringen och i Knesset (parlamentet) var däremot splittrade, vaga och kortsiktiga i den mån de inte stödde bosättarna. Deras handlingar präglades ofta av en påfallande naivitet rörande bosättarnas verkliga ambitioner. En av de naiva var Yitzhak Rabin (premiärminister i två omgångar, och ), som dock såg faran och betecknade bosättarrörelsen som ett mycket allvarligt fenomen en cancer i den israeliska demokratins kropp (5). Bosättarrörelsen består av de mest extrema sionisterna, de som drivs av en övertygelse reell eller låtsad om att hela Västbanken (Judéen och Samarien enligt israeliskt språkbruk) av Gud hade getts till judarna. För dem är allt detta land heligt, eller som en av de religiösa ledarna, Zvi Yehuda Kook, skrev i Jerusalem Post den 4 januari 1974: all this land is ours, absolutely, belonging to all of us; it is nontransferable to others even in part ( allt detta land är vårt, helt och hållet, tillhörande oss alla; det kan inte överlåtas till andra ens delvis). Bosättarnas handlande präglas som nämnts av påfallande målmedvetenhet däremot hade flera av ledarna i början lite väl ljusblå förhoppningar. Man talade t.ex. om två miljoner bosättare under sjuttiotalet; det blev bara drygt tio tusen före 1980 och idag, 2009, är antalet ca en halv miljon. Några större antal bosättare blev det inte förrän det på allvar blev ekonomiskt fördelaktigt för israeler att bosätta sig på Västbanken och då man fick en annan målgrupp än de extrema sionisterna. Förändringen kom efter valet 1977, då högerpartiet Likuds ledare, Menachem Begin, bildade regering och då nya och utökade bosättningar blev officiell israelisk politik. Flera av ledarna för bosättarrörelsen är uppenbarligen karismatiska personer. Man kan till och med påstå att rörelsen i sig är karismatisk eftersom den framställer sig som bärare av den pionjäranda som i mycket karaktäriserade de första sionisterna. Den appellerar till dem som söker en högre mening med livet de för vilka det inte är något eftersträvansvärt för Israel att bli vanligt eller att bli som andra nationer. För dem står inte heller demokratin särskilt högt i kurs, trots Tore Persson, (27)

12 att de utnyttjar alla de möjligheter den israeliska demokratin och yttrandefriheten ger. I sin propaganda utnyttjar man också hämningslöst det för troende judar starkaste argumentet, uppfyllelsen av Guds ord i Bibeln, och det för alla judar starkaste traumat, förintelsen under andra världskriget. För hela Israel har det blivit en sanning att förintelsen motiverar dagens Israel och alla sionistiska anspråk trots att palestinierna inte hade någon som helst del i nazisternas folkmord på judar. Bosättarrörelsens organisation, Gush Emunim, som formellt skapades 1974, blev inte bara ett verktyg för att besätta Västbanken utan också ett medel för att tvinga staten Israel att inte bara utgöra ett hemland för judar i förskingringen utan framför allt att uppfylla en biblisk mission. Utnötningskrig, Yom Kippur, fredsavtal Vid gränsen mot Egypten, vid Suez-kanalen, pågick ett så kallat utnötningskrig de närmaste åren efter sexdagarskriget. Egyptens nye president efter Nassers död 1970, Anwar Sadat, gjorde ett antal fredstrevare som Israels premiärminister, Golda Meir, tillbakavisade omväxlande med hot om ett nytt krig. På israelisk sida ansåg man uppenbarligen att man hade råd att vänta på att motståndarna skulle vika sig helt för Israels krav och att man inte behövde ta Sadats hot på allvar en fatal missbedömning som till slut tvingade Golda Meir att avgå (10). Den 6 oktober 1973, under Yom Kippur, den heligaste dagen inom judendomen, attackerade nämligen Egypten Israels ställningar i Sinai och hade till en början betydande framgångar. Men från Suez-kanalen var det relativt långt till Israel och när Israel väl började mobilisera var det inte längre någon tvekan om vem som var militärt starkast. Samtidigt som Egypten gick till anfall över Suez-kanalen anföll Syrien israeliska ställningar på Golanhöjderna, men även där byttes de första dagars framgångar till ett militärt nederlag. Trots att Israel till slut lyckades hejda angreppen och återta det militära initiativet, blev Yom Kippurkriget en dyr seger: alltför många stupade och en insikt om att man trots allt inte var osårbar. Kriget blev därmed början till en flerårig process som slutade med ett fredsavtal mellan Egypten och Israel 1979 och med att hela Sinai återlämnades till Egypten Vid återlämnandet fick några tusen israeliska bosättare i norra Sinai på generösa villkor flytta tillbaka till Israel. Det var Israels första fredsavtal med ett arabland och det skulle dröja tills 1994 innan nästa avtal slöts, med Jordanien. Det blev politiskt möjligt tack vare det så kallade Oslo-avtalet. Palestinier i kläm Sexdagarskriget innebar en starkare ställning för de palestinska frihetsorganisationerna, som inte längre kunde kontrolleras av de besegrade och misskrediterade arabstaterna. Yasser Arafat, Fatahs ledare, blev också ordförande i PLO, som av alla arabstater efter sexdagarskriget kom att betraktas som den officiella representanten för det palestinska folket fick PLO motsvarande erkännande av FN. PLO hade inte bara kampen mot Israel att bekymra sig för utan också relationerna med de arabstater där man hade baser och där många av de palestinska flyktinglägren finns. Efter en konflikt med Jordanien 1970 tvingades PLO bort och flyttade istället till Libanon, som blev en bas för attacker mot Israel. PLO kom att förstärka spänningarna mellan de olika libanesiska folkgrupperna, vilket ledde till utbrottet av det libanesiska inbördeskriget Kriget utvidgades med invaderande trupper, först från Syrien 1976 och därefter från Israel 1978 och PLO tvingades flytta igen, den här gången till Tunisien. Medan PLO och de andra palestinska organisationerna från baser utanför Israel och de ockuperade områdena organiserade gerilla-attacker och attentat, levde palestinierna på Västbanken och i Gaza under ockupationen. Lugnet före stormen Under de första tjugo årens ockupation tycktes det råda lugn på Västbanken och i Gaza: gränserna mellan Israel och de ockuperade områdena var öppna, många palestinier jobbade på den israeliska sidan och palestinierna upplevde en snabb ekonomisk utveckling. Den traditionella jordägande palestinska eliten tycktes också snabbt ha anpassat sig till de nya härskarna. Samtidigt blev bosättningarna allt fler och allt större, medan engagemanget för palestinierna från arabstaterna sida tycktes bli allt svagare. Utvecklingen pekade mot en framtid med palestinierna som en alltmer marginaliserad grupp, som på en allt mindre del av landet skulle kunna överleva genom att utföra de arbeten som israelerna nobbade. Glenn E. Robinson, forskare vid Center for Middle East Studies vid Berkeley-universitetet i Kalifornien, beskriver i sin bok Building a Palestinian State The Incomplete Revolution (11) hur den traditionella eliten på det ockuperade palestinska området genom tre förändringar gradvis kom att ersättas av en ny elit: Tore Persson, (27)

13 Israelisk militärpostering i centrala Hebron. De israeliska bosättningarna på Västbanken ligger vanligen utanför palestinska städer och byar utom i östra Jerusalem och i Hebron. För det första fick ett stort antal palestinier, upp till ca , mer eller mindre tillfälliga jobb inne i Israel för löner som var mindre än vad israelerna fick men högre än lönerna på det ockuperade området, om där över huvud taget fanns några jobb att få. De som tog dessa jobb var främst småbönder som istället blev lönearbetare. Därmed bröts deras beroende av jordbruket och av jordägarna, som fick en svagare ställning i samhället. För det andra konfiskerade Israel efterhand allt mer land, vilket också underminerade den gamla eliten, som till stor del förlorade den resurs marken som deras prestige och makt vilade på. För det tredje byggdes utbildningsväsendet ut. Före sexdagarskriget fanns ingen högre utbildning på Västbanken eller i Gaza, men från 1972 etablerades med israeliskt samtycke flera nya universitet. Tiotusentals unga palestinier fick högre utbildning och ur denna grupp växte en ny elit fram. Det var denna nya elit som på åttiotalet ledde en politisk mobilisering som vände sig både mot Israel och mot den gamla palestinska överklassen. Samtidigt ägde en gradvis islamisering rum på Västbanken och i Gaza med ett stort antal nya moskéer, islamiska daghem och skolor, liksom kliniker och välgörenhetsinrättningar. Första Intifadan främst ett ickevålds-uppror I december 1987 bröts lugnet då den första så kallade Intifadan (ung. omskakningen) startade till stor överraskning både för israelerna och för PLO och andra palestinska organisationer, de som helt eller delvis var baserade utomlands. Första Intifadan startade som ett spontant folkligt uppror mot ockupationsmakten och den spräckte den israeliska illusionen om en välvillig och human ockupation och om en samexistens på israeliska villkor. Intifadan var samtidigt ett utryck för detta folks frustration över den växande klyftan mellan palestinierna på de ockuperade områdena och dess självutnämnda företrädare utomlands. Upproret genomfördes nästan helt som ickevåldsaktioner och bland det våldsammaste man hade att ta till gentemot israeliska armén var stenkastning från palestinska ungdomar. Under Intifadan, , dödades drygt hundra israeler (betydligt färre än under de fem åren efter Intifadan). Israelernas motaktioner blev våldsammare och under samma period dödades knappt 900 palestinier i konfrontationer med ockupationsmakten, medan uppskattningsvis palestinier, ofta ungdomar, fängslades för kortare eller längre perioder. Det är många palestinier som fått sin första politiska skolning i israeliska fängelser Vid sidan av stenkastningarna, vilket främst var det som skapade rubriker i media runt om i världen, Tore Persson, (27)

14 genomfördes demonstrationer, strejker, köpbojkotter etc. Runt om på det ockuperade palestinska området organiserades lokala kommittéer som svarade för sådana aktioner men också för hälsovård, sophantering, distribution av mat under de många utegångsförbuden, stöd till familjer där någon dödats eller satts i fängelse etc. Man organiserade även alternativa utbildningar under de långa perioder då skolor och universitet av ockupationsmakten tvingades hålla stängt (att stänga skolor och universitet har varit en av de kollektiva bestraffningar för politisk aktivitet som Israel använt sig av och under första Intifadan var universiteten på Västbanken nästan helt stängda under fyra år). De lokala kommittéerna löste också juridiska tvister eftersom det vanliga rättsväsendet till stor del kollapsat. Och de stod bakom många av de mord på förmodade palestinska kollaboratörer som skedde under Intifadans första år. Det säger sig självt att domar och bestraffningar inte alltid utdelades efter sedvanlig juridisk prövning Kommittéerna var ett av resultaten av den sociala mobilisering som leddes av den nya utbildade elit som växte fram och de kunde ha blivit början till skapandet av mer permanenta samhällsinstitutioner. Men armén förstod snart att de nya folkliga kommittéerna underminerade det israeliska styret och olagligförklarade dem i augusti Detta stoppade inte kommittéerna men förändrade deras karaktär. De förlorade en del av folkligheten och blev mer dominerade av politiska aktivister, de som var villiga att riskera flera års fängelse om de blev upptäckta. Några år senare, efter Osloavtalet, avskaffades kommittéerna av den nya Arafatstyrda palestinska myndigheten. Det fanns också en nationell kommitté som svarade för samordning och en överordnad ledning av Intifadan. Den krossades slutligen av Israel i mars 1990 och efter det togs ledningen av upproret över av det gamla PLO-ledarskapet i Tunis med Arafat i spetsen (11). Det är svårt att komma till någon annan slutsats än att det gamla ledarskapet inom PLO bidrog till att försvåra utvecklingen av ett starkt civilsamhälle på det ockuperade området. Den traditionella eliten ställdes åt sidan genom de sociala förändringarna, men PLOledningen lyckades behålla sin makt. Samma år som första intifadan startade, 1987, bildades också Hamas, som en militant gren av det panarabiska Muslimska brödraskapet. Brödraskapets långsiktiga mål är att skapa en islamisk nation för alla muslimer, vilket innebär att de ses som ett hot av flertalet arabiska regimer. Israel betraktade Hamas som en motvikt till PLO och stödde till en början indirekt den nya organisationen, som sågs som ett hot av palestinska vänsterorganisationer. Men denna smekmånad upphörde efterhand när Hamas mer aktivt började angripa israeliska mål. Några år senare, 1994, började Hamas liksom Islamiska Jihad med självmordsbombningar efter att 29 bedjande muslimer mördats och 125 sårats av en israelisk bosättare, Baruch Goldstein, i en moské vid Abrahams grav i Hebron. Goldstein dödades under attacken, men har sedan dess hyllats som hjälte bland de radikalare bosättarna. Självmordsbomberna hittills några hundra attentat eller försök till attentat har knappast tvingat israelerna närmare någon fred. Däremot har de fått Israel att starkt begränsa möjligheten för palestinier på Västbanken och i Gaza att ta sig in i Israel, vilket lett till stora ekonomiska problem på det ockuperade området. De lågt avlönade jobb i Israel som under sjuttiooch åttiotalen utfördes av palestinier görs numera av gästarbetare från bland annat Filippinerna. Självmordsbomberna har också stärkt israelernas beröringsskräck med palestinier och därmed vidgat den mentala klyftan mellan de två folken. Madrid-konferensen efter ekonomiska påtryckningar I oktober 1991 hölls i Madrid den första fredskonferensen där israeliska och palestinska representanter officiellt möttes. Bakgrunden var två avgörande händelser: För det första beslöt PLO 1988 att formellt godkännna de FN-resolutioner som bland annat krävde att Israel skulle lämna de områden som ockuperades under sexdagarskriget Därmed accepterade PLO i praktiken Israels rätt att existera och att en framtida Palestinsk stat skulle bildas på Västbanken och i Gaza, d.v.s. på 22 procent av det som utgjorde det gamla brittiska mandatområdet. För det andra ockuperades Kuwait 1990 av Irak under dess diktator Saddam Hussein. USA beslöt att befria Kuwait men behövde stöd av andra arabländer. Kravet på att Irak skulle lämna Kuwait tvingade USA för att inte anklagas för dubbelmoral av de andra arabstaterna att mer aktivt försöka övertala Israel att gå med på en fredsuppgörelse. Att få alla parter till förhandlingsbordet var däremot inte så enkelt, framför allt inte att få med sig Israel under Yitzhak Shamir, dess premiärminister. Shamir vägrade, men Israel var i stort behov av en amerikansk lånegaranti på 10 miljarder dollar för att kunna ta hand om de nästan en miljon judar som i början på Tore Persson, (27)

15 nittiotalet kom till Israel från den sönderfallande Sovjetunionen. Detta gav USAs president, Georg Bush den äldre, en möjlighet att ställa Shamir inför valet att komma till Madrid eller gå miste om lånegarantin. Shamir valde Madrid, där han till skillnad från de medverkande palestinierna fortsatte att uppträda som den motvillige partnern som inte hade något konstruktivt att bidra med. Madrid-konferensen ledde inte till några omedelbara resultat helt i linje med Shamirs plan. När han året därpå, 1992, förlorade parlamentsvalet erkände han att hans avsikt varit att dra ut på förhandlingarna i tio års tid medan han under tiden skulle fylla det ockuperade området med ännu fler bosättare (11). Madrid-konferensen fick ändå betydelse på sikt eftersom den gjorde det lättare för nästa regering att ta upp nya förhandlingar med palestinierna, vilka blev första steget i den så kallade fredsprocess som startade ett par år senare. Västbanken och dess indelningenligt Oslo-avtelet i Area A (mörkgult), Area B (ljusgult) och Area C (vitt). Den palestinska myndigheten ska ha full kontroll i Area A och ha kontroll över civila frågor i Area B. Israel kontrollerar säkerheten i Area B och har full kontroll över Area C. Israel kontrollerar också alla tillfartsvägar till Area A och B. Källa: UN-OCHA Oslo-avtalet med de svåra frågorna olösta Efter en period med högerdominerade regeringar vann Arbetarpartiet valet i Israel 1992 och Yitzhak Rabin blev på nytt premiärminister. Nya bosättningar stoppades, utom i östra Jerusalem, men existerande bosättningar tilläts växa. Med norskt bistånd startade hemliga förhandlingar med PLO, vilka ledde fram till Oslo-avtalet 1993, Oslo Accords (12). Enligt avtalet skulle palestinierna under en övergångstid få begränsat självstyre på delar av det ockuperade området, medan förhandlingarna skulle fortsätta med sikte på en permanent fred och en tvåstatslösning. Med avtalet erkände Israel PLO som palestiniernas representant medan PLO erkände Israels rätt att existera inom erkända gränser. Frågan om var dessa gränser skulle dras sköt man däremot upp till de fortsatta förhandlingarna. Detsamma gällde ett antal andra svåra frågor, framför allt de israeliska bosättningarna, de palestinska flyktingarna och Jerusalems status. En säkrad förbindelse järnväg eller motorväg skulle byggas mellan Gaza och Västbanken, men denna förbindelse finns ännu inte i sinnevärlden. Enligt Oslo-avtalet skulle det ockuperade palestinska området under en femårig övergångstid delas in i tre områden: Area A med full palestinsk kontroll, Area B med palestinsk kontroll av civila ärenden och med israelisk kontroll av säkerheten samt Area C med full israelisk kontroll. Israel skulle också kontrollera gränserna till Jordanien och Egypten. En följd av denna uppgörelse var att palestinierna i Area A och B med hjälp av utländskt bistånd tog över stora kostnader för utbildning, sjukvård etc som Israel som ockupationsmakt egentligen är skyldig att stå för. Förhandlingarna om ett slutligt och permanent fredsavtal inklusive frågorna om flyktingarna, bosättningarna, Jerusalem etc skulle starta snarast möjligt, men inte senare än 1966, med syfte att kunna träda ikraft senast Man fortsatte att förhandla och ett antal delavtal slöts om gränskontroller etc. Men grupper på ömse sidor försökte stoppa fredsprocessen: främst Hamas och Islamiska Jihad på den pa- Tore Persson, (27)

16 lestinska sidan och bosättarrörelsen med högerpartierna på den israeliska. Den israeliska höger-oppositionen startade en hatkampanj mot Rabin, som t.ex. avbildades i nazistisk SS-uniform vid ett politiskt möte i Jerusalem den 5 oktober Ingen av de närvarande höger-politikerna, inklusive Likuds nye ledare Benjamin Netanyahu, protesterade och en månad senare, den 4 november, sköts Rabin till döds vid ett fredsmöte i Tel Aviv av en ung beundrare av Baruch Goldstein (den bosättare som 1994 mördade 29 palestinier i en moské i Hebron). Under den efterföljande israeliska valkampanjen i början av 1996 fortsatte Hamas och Islamiska Jihad deras kamp mot fredsprocessen genom ett antal självmordsbomber, vilket till slut resulterade i att Likud vann valet och bildade regering under ledning av Benjamin Netanyahu och med f.d. generalen Ariel Sharon som en av hans ministrar. Fredsprocessen gick mer eller mindre i stå och båda sidor anklagade varandra för att bryta mot Osloavtalet. Det var uppenbart att den israeliska regeringen inte hade någon annan avsikt än att stoppa fredsprocessen men helst på ett sätt så att palestinierna för den allmänna opinionen framstod som de motsträviga. Istället fortsatte antalet bosättningar och antalet bosättare att öka medan ännu fler offer, döda och svårt skadade, krävdes i bland annat ett antal palestinska självmordsattacker och israeliska hämndaktioner. Frågan är om Rabin-regeringen skiljde sig så mycket från den efterföljande högerregeringen under Netanyahu? Jeff Halper, koordinator inom ICAHD (Israeli Committee Against House Demolitions), skriver t.ex: It has become clear that no Israeli government has ever seriously considered relinquishing its control of the West Bank and East Jerusalem, certainly not in favor of a viable Palestinian state (Det har visat sig att ingen israelisk regering på allvar har övervägt att lämna över kontrollen av Västbanken och Östra Jerusalem, särskilt inte till fördel för an livsduglig palestinsk stat). Beträffande Oslo-avtalet skriver Halper att det became a trap for the Palestinians. It committed them to a peace process over whose content and priorities they had little influence, and one that left Israel free to strengthen its Occupation ( blev en fälla för palestinierna. De blev uppbundna av en fredsprocess vars innehåll och turordning de hade litet inflytande över och som gjorde det möjligt för Israel att stärka ockupationen). (13) Man kan också påstå vilket Glenn E Robinson gör i Building a Palestinian State (11) att PLO tack vare Oslo-avtalet stärkte sin makt på det ockuperade palestinska området. I maktkampen mot den nya folkliga elit som växte fram bland palestinierna under åttiotalet, och som blev de ledande under Intifadan, segrade Arafat och det gamla gardet inom PLO. Nya populära ledare och aktivister, de som inte var beroende av Arafat, rensades systematiskt ut ur Fatah, Arafats politiska bas. Istället fick en del ur den gamla jordägande och Arafat-trogna eliten höga poster inom den nya byråkratin och den omfattande säkerhetsapparat som byggdes upp i de självstyrande områdena efter Oslo-avtalet. Andra Intifadan blev våldsammare År 2000 gjorde USAs president Bill Clinton ett försök att få igenom ett slutligt fredsavtal men förgäves. Förhandlingarna ägde rum i Camp David, USA, mellan Clinton, Yassir Arafat och Israels nye premiärminister Ehud Barak (Arbetarpartiet). Det är omtvistat varför förhandlingarna bröt samman; den israeliska sidan hävdade att Arafat fick ett mycket generöst erbjudande vilket förnekades av den palestinska sidan och av flera andra inblandade. Enligt Mustapha Barghouti, den kanske bland allmänheten mest respekterade av de palestinska ledarna, erbjöds palestinierna a so called state to be located on four separate cantons, with borders, airspace and water being controlled by Israel ( en så kallad stat förlagd på fyra separata områden, med gränser, luftutrymme och vatten kontrollerade av Israel). (14) Men Barak lyckades få den israeliska allmänheten att tro på det generösa erbjudandet, vilket innebar att palestinierna framstod som totalt oresonliga när det tackade nej. Strax efter sammanbrottet i Camp David startade den andra Intifadan (eller Al-Aqsa-upproret), åtminstone delvis provocerad av den nye ledaren för Likud, Ariel Sharon, som med stor säkerhetsvakt besökte Tempelberget, Haram al-sharif, i Jerusalem där bland annat den muslimska Al-Aqsa-moskén ligger. Det råder delade uppfattningar om i vad mån den andra intifadan från palestinsk sida var planerad eller ej. Men Sharons besök på Tempelberget var en tillräckligt stark provokation för att starta ett uppror och därmed gick det igen att framställa palestinierna som de oförsonliga. Andra intifadan blev betydligt våldsammare än den första, bland annat därför att det fanns en hel del vapen på den palestinska sidan efter uppbyggandet av en palestinsk polis i de självstyrande områdena (Area A). Under intifadan, som på de flesta platser anses ha varat till 2005, plågades det ockuperade palestinska Tore Persson, (27)

17 Muren, så som den ser ut i tättbebyggda områden, här i utkanten av Jerusalem. området av otaliga attentat, vedergällningar, arméangrepp, husrivningar etc. På grund av det ökande våldet och på grund av de misslyckade förhandlingarna i Camp David tappade många israeler tron på en fredlig lösning och många inom den den israeliska fredsrörelsen, Peace Now! (Fred Nu!), gav upp. Vid valet 2001 röstade man fram en ny Likud-dominerad högerregering, med Ariel Sharon som premiärminister. Andra intifadan innebar svåra ekonomiska avbräck för palestinierna på Västbanken. Enligt en rapport från Världsbanken 2007 minskade inkomsterna per invånare med 40 procent mellan 1999 och 2006 (15). Men också Israel drabbades. Shlomo Swirski, chef för Adva Center i Tel Aviv, skrev t.ex. 2005: The second intifada has hurt Israel deeply the cessation of economic growth, lowering the standard of living, debilitating its social services, diluting its safety net and increasing the extent and depth of poverty. Israel comes out of the present intifada a more divided and less cohesive society (Den andra Intifadan har djupt skadat Israel stoppat av den ekonomiska tillväxten, sänkt levnadsstandarden, försvagat den sociala servicen och skyddsnätet samt förvärrat fattigdomens omfattning och styrka. Följden för Israel av den nuvarande Intifadan blir ett mer delat och mindre sammanhållet samhälle). (16) De förhandlingar som trots allt ägde rum och de fredsinitiativ som togs ledde inte till några resultat. Vid ett möte 2002 antog arabstaterna ett Saudiskt förslag till fredsplan, som innebar att man erbjöd Israel fred mot återlämnande av de områden som ockuperades 1967 och mot en rättvis lösning av flyktingproblemet (d.v.s. att flyktingarna antingen skulle få återvända eller få ekonomisk kompensation för deras förlorade egendomar). Förslaget avvisades av Israel (17). Istället utförde Hamas ett nytt självmordsattentat och Israel gick till attack mot den palestinska administrationen och ockuperade på nytt de områden som enligt Oslo-avtalet skulle ha begränsat självstyre. Den s.k. kvartetten USA, Ryssland, EU och FN la 2003 fram en ny fredsplan, en vägkarta eller road map (18), som syftade till bildandet av en palestinsk stat Båda parter sa sig acceptera vägkartan, men förhållandena på marken förbättrades inte. Muren Under andra intifadan började Israel bygga en mer än 700 km lång mur eller barriär för att förhindra terrorister att ta sig in i Israel och även de då allt vanligare stölderna av bilar, får etc. I tättbefolkade områden består muren av upp till nio meter höga betongblock; i andra delar är den en 50 till 70 meter bred barriär av elektroniska stängsel, taggtrådar, diken, patrullvägar etc. I november 2008 var, enligt FN, två tredjedelar av muren färdigbyggd. Större delen är uppförd på den palestinska sidan av Gröna linjen, vilket bland annat lett till att Internationella domstolen i Haag (ICJ, Interna- Tore Persson, (27)

18 tional Court of Justice) 2004 förklarade den olaglig i enlighet med internationell lag (19). Dragningen av muren har skett så att större israeliska bosättningar hamnat på den västra sidan och därmed avskärmats från Västbanken i övrigt (ungefär åtta procent av Västbanken har hamnat eller kommmer att hamna på västra sidan av muren ). På grund av denna dragning har ett antal palestinier också hamnat på västra sidan och i några fall har palestinska byar splittrats så att själva byn befinner sig på östra sidan medan en stor del av byns åkrar hamnat på västra sidan, där markägarna bara har begränsad tillgång till dem. Bara ca 18 procent av de palestinier som tidigare brukade arbeta på fälten väster om muren hade fram till 2007 fått tillstånd att arbeta där. (20) När och om muren blir helt färdig kommer ca palestinier i 42 byar att hamna mellan muren och Gröna linjen (21). Förutom att muren dragits i strid mot internationell lag har även det uttalade syftet, d.v.s. ökad säkerhet, ifrågasatts. Men statistiken tyder på att muren i det avseendet kan fungera. En liknande barriär mellan Israel och Gaza tycks också fungera som hinder för intrång. Västbanken och det vägsystem som bara får användas av israeler och palestinier med särskilt tillstånd. Källa: UN- OCHA Fortsatt ockupation Ockupationen och bosättningarna är två företeelser som är beroende av varandra. Ockupationen gör det möjligt för israeler att bosätta sig på Västbanken; bosättningarna i sin tur motiverar en fortsättning av ockupationen. Det finns, som nämnts, militära skäl för Israel att behålla ett strategiskt djup men det skulle man kunna klara enbart genom att kontrollera gränsen till Jordanien. Sedan första Intifadan och än mer sedan andra har Israels kontroll av palestinierna förändrats: För det första är Västbanken (exklusive östra Jerusalem) uppsplittrat i ett stort antal områden enligt Osloavtalet: 17 procent består av områden som ingår i Area A, vilka ska vara självstyrande av palestinierna. Drygt hälften av den palestinska befolkningen finns i Area A. 24 procent är områden som ingår i Area B, vilka administreras av både palestinska myndigheten (civila ärenden) och Israel (säkerhetsfrågor). 59 procent är områden som ingår i Area C och som helt kontrolleras av Israel. De israeliska bosättningarna ligger i Area C, liksom mark som konfiskerats för arméns behov. För det andra kontrolleras palestiniernas rörelsefrihet genom ett system av knappt ett hundratal bemannade militära vägspärrar, ett stort antal obemannade väghinder, separata vägnät för palestinier respektive för israeliska bosättare samt muren/barriären. Syftet är bland annat att separera israeliska bosättare och palestinier så mycket som möjligt för att undvika konfrontationer. Resor mellan olika delar av Area A tar ofta flera gånger längre tid än vad de annars hade tagit, dels på grund av de vägspärrar som måste passeras, dels på grund av de omvägar palestinier ofta måste ta för att vissa vägar är reserverade för israeler. Enligt UN- OCHA är fragmenteringen av vägnätet en grundläggande anledning till den ekonomiska tillbakagången på Västbanken (21). Tore Persson, (27)

19 Eftrat, en av de israeliska bosättningarna i södra delen av Västbanken. I juni 2009 beslöt den israeliska regeringen om ett antal lättnader vid flera vägspärrar inne på Västbanken, främst runt fyra större sstäder: Nablus, Ramallah, Qalqiliya och Jericho. Motivet uppgavs vara den palestinska myndighetens hårdare tag mot anhängare till Hamas och Islamska Jihad. Palestiniernas möjligheter att åka till Israel är mycket begränsade. Omkring tre tusen palestinier passerar t.ex. muren vid Betlehem varje dag för att jobba i östra Jerusalem. För att ha en rimlig chans att komma till jobbet i tid börjar man köa vid säkerhetskontrollen redan vid fyratiden och det är vanligt att det tar 2,5 timmar att på morgonen passera muren in till Israel varje dag. För det tredje utövar Israel kontroll genom byggnadstillstånd och husdemoleringar. Enligt UN-OCHA har mer än palestinska byggnader rivits ner sedan ockupationen startade 1967 (sedan Oslo-avtalet enbart inom Area C). Anledningarna har varierat, som t.ex. närhet till den mur som började byggas 2002 och även att husen saknat byggnadstillstånd, vilket för övrigt är nästan omöjligt att få för palestinier i Area C. Enligt UN-OCHA har bara sex procent av alla ansökningar om byggnadstillstånd godkänts mellan januari 2000 och september (21) Det finns dock uppenbart olagligt byggda hus som nästan aldrig rivs, hus byggda av bosättare Även andra uppenbara olagligheter pågår. Enligt ICAHD (The Israeli Committee Against House Demolitions) har ca ett par hundra tusen oliv- och fruktträd förstörts eller upprotats och stulits från Västbanken (13). Ockupationen har sin egen logik. Det är mycket svårt för palestinier att få tillstånd att resa till Israel, och enligt den israeliska dagstidningen Haaretz ( ) är det nästan omöjligt för dem som skadats av israeliska armén eller av bosättare. De betraktas nämligen som potentiella hämnare och därmed som särskilt allvarliga säkerhetsrisker. En annan logik är den som gäller vid bråk mellan israeliska bosättare och palestinier. Om bosättare olagligen (enligt israelisk lag) bygger en ny s.k. utpost på Västbanken införs säkerhetsarrangemang och begränsningar som drabbar den palestinska befolkningen. Likaså om bosättare attackerar palestinier, då kan den israeliska armén stänga vägspärrar etc vilket drabbar palestinierna men inte de bosättare som startade bråket. Efter Baruch Goldsteins mord på 29 bedjande palestinier 1994 utfärdade t.ex. armén utegångsförbud i Hebron för tiotusentals palestinier medan man inte rörde de fyrahundra israeliska bosättarna i Hebrons centrum. Det internationella samfundet betraktar Israels kontroll av Västbanken och Gaza som en ockupation, trots det begränsade självstyret (vilket för övrigt inte hindrar Israel från att gå in i dessa områden med militära styrkor när de är på jakt efter misstänkts terrorister ). Israel hävdar däremot att man administre- Tore Persson, (27)

20 Detta är många religiösa israelers motiv för att bosätta sig på ockuperat område och för att Israel ska behålla Västbanken. Bilden är från ett av bosättare ockuperat hus i Hebron. rar området med hänvisning till att dess status före 1967 inte var avgjord (då Västbanken var ockuperat av Jordanien och Gaza av Egypten). I praktiken innebär detta att Israel inte erkänner att fjärde Genèvekonventionen från 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid är tillämplig på Västbanken och Gaza (22). och allt fler bosättningar Idag, 2009, bor det nästan en halv miljon israeliska bosättare på Västbanken ( vid slutet av 2008). Man kan också se uppgifter om ca bosättare, men då inräknas inte bosättarna i östra Jerusalem, som i strid med internationell lag annekterats av Israel. Under 2008 ökade antalet bosättare på Västbanken (exklusive östra Jerusalem) med 4,7 procent vilket kan jämföras med ökningen på 1,6 procent för Israels totala befolkning. (23) Generellt kan man säga att det finns tre huvudgrupper bosättare: 1. Ekonomiska bosättare, dvs de som främst av ekonomiska skäl bosatt sig på Västbanken därför att bostäderna där är betydligt billigare än i Israel. En jämförelse från 2007 visar t.ex. att en fyra i bosättningen Har Homa i östra Jerusalem kostade från NIS medan en trea i västra Jerusalem samma dag utbjöds för NIS (21). De ekonomiska bosättarna anses vara jämförelsevis lätta att övertyga att flytta vid ett eventuellt fredsavtal under förutsättning att de får andra bostäder inne i Israel på samma gynnsamma villkor. 2. Ideologiska bosättare, dvs religiöst och nationalistiskt motiverade bosättare som ser Samarien och Judéen, som Västbanken kallas i Israel, som en del av det utlovade land som de enligt Bibeln anser sig ha rätt till. Dessa ideologiska bosättare utgör kanske en femtedel av alla och dess mer hårda kärna är kanske fem procent av alla bosättare. Dessa bosättare är inte lika lätta att övertyga att flytta om det över huvud taget skulle gå. Då och då hörs mer eller mindre förtäckta hot från de mer fanatiska bland dem om inbördeskrig ifall de skulle tvingas ge upp. 3. Knappt hälften av alla bosättare bor i östra Jerusalem. Dessa betraktar sig själva knappast som bosätttare eftersom de accepterar Israels beslut 1967 att i strid mot internationell lag annektera den från Jordanien erövrade delen av staden. Dessa kan vara både ekonomiska och ideologiska. Antalet bosättningar, uppförda i enlighet med israelisk lag, är enligt UN-OCHA 149 (21) och därtill kommer ett hundratal mindre s.k. utposter, vilka betraktas som olagliga i Israel men trots detta fortfarande finns kvar. De 149 ordinarie bosättningarna ska alltså vara uppförda i enlighet med israelisk lag. Tore Persson, (27)