Tvister och oklarheter om fastighetsgränser i Sverige

Tvister och oklarheter om fastighetsgränser i Sverige Med en utblick mot Norge och Danmark Elsa Björklund och Jenny Wikblom 2012 Examensarbete, kandidatnivå, 15 hp Lantmäteriteknik Lantmäteriprogrammet 1 Handledare: Eva Liedholm Johnson Examinator: Börje Leidhammar 2

Förord Examensarbetet har skrivits på Lantmätarprogrammet med ekonomisk och juridisk inriktning vid akademin för teknik och miljö vid Högskolan i Gävle. Examensarbetet genomfördes för avslutade studier på kandidat nivå och omfattar 15 högskolepoäng. Idén till uppsatsen kom från Lantmäteriet och studien har utförts i samarbete med dem. Vi vill tacka vår kontaktperson på Lantmäteriet, Kristin Andreasson för att hon gav oss chansen att genomföra detta examensarbete samt tillhandahållit värdefull information och material. Vi vill även passa på att tacka vår handledare Eva Liedholm Johnson som bidragit med kloka råd och bra handledning. Vi vill också tacka Stig-Göran Mårtensson som hjälpte oss att kunna använda Lantmäteriets arkivsök (arken). Slutligen ett stort tack till alla de personer som har bidragit till att få detta examensarbete utfört. Högskolan i Gävle, maj 2012 Elsa Björklund och Jenny Wikblom 1

Abstract The purpose of this report is to investigate how many property determinations that are treated because of disputes over property boundaries in Sweden. First a review of the property determination process in Sweden has been completed and then an overview over Norway and Denmark carried out. Sweden has a reputation that there are few disputes over property boundaries. In Norway, there are more disputes over property boundaries than in both Sweden and Denmark. When property owners disagree on the property boundary, it is called a dispute. Disputes are arising out of confusion, these uncertainties may be caused by unclear maps or that the boundary markers are missing. The methods used in this paper are: (1) a literature review, where relevant literature has been reviewed; (2) a case study, where documented property determinations in Sweden were investigated; (3) a survey study, where one person from Norway and one person from Denmark responded to some questions about the determination of property boundaries. Based on the results from the literature reviews with regards to property determination process works in Sweden was summarized, and the corresponding processes in Norway and Denmark were also summarized. The result from the case study showed that there were 11 percent of property determinations in Sweden that were treated because of disputes over property boundaries. The interview study supplemented the literature review of the processes of property determinations in Norway and Denmark. Based on the outcome of the case study, 11 percent, the conclusion is that Sweden has few disputes over property boundaries. There are both similarities and differences between the processes in dealing with a property determination in the countries. To do a boundary determination in Sweden and Denmark, you sent in an application to a land survey who is dealing with the case from the beginning until the end. In Norway it is common for property owners to make an agreement on the boundaries, it is on the property owners' initiative that a land surveyor by the municipality prosecuting the case. Keywords: Property determination, dispute, property boundaries, Real Property Formation Act, case study, survey study, real estate. 2

Sammanfattning Syftet med rapporten är att undersöka hur många fastighetsbestämningar som behandlas på grund av tvister om fastighetsgränser i Sverige. Med utgångspunkt i Sverige har en granskning av fastighetsbestämningsprocessen sammanställts, sedan har en utblick över Norge och Danmark genomförts. Sverige har ett rykte om att de har få tvister om fastighetsgränser i landet. I Norge förekommer det fler tvister om fastighetsgränser än det gör i både Sverige och Danmark. När fastighetsägare är oense om fastighetsgränsen kan det kallas för tvist. Tvister uppkommer på grund av oklarheter, dessa oklarheter kan bero på otydliga kartor eller att tydliga gränsmarkeringar saknas. Metoderna som användes i denna uppsats är: (1) en litteraturstudie där relevant litteratur granskades; (2) en fallstudie där dokumenterade fastighetsbestämningar i Sverige undersöktes; (3) en enkätstudie där en person från Norge och en person från Danmark svarade på frågor om bestämning av fastighetsgränser. Utifrån litteraturstudien sammanställdes resultat om hur fastighetsbestämningsprocessen går till i Sverige, samt de motsvarande processerna i Norge och Danmark, oppmålingsforretning och skelforretning/skelafsætning. Resultatet av fallstudien var bland annat att 11 procent av fastighetsbestämningarna i Sverige behandlade tvister om fastighetsgränser. Enkätstudien kompletterade litteraturstudien över processerna för oppmålingsforretning och skelforretning/skelafsætning. Utifrån resultatet av fallstudien som påvisade 11 procent dras slutsatsen att Sverige har få tvister om fastighetsgränser. Det finns både likheter och skillnader mellan processerna vid handläggning av en fastighetsbestämning, en oppmålingsforretning eller en skelforretning/skelafsætning. I Sverige och Danmark ansöks en gränsbestämning hos Lantmäteriet som sedan handlägger ärendet från början till slut. I Norge är det vanligast att fastighetsägarna avtalar om gränsens utsträckning, det är på fastighetsägarnas initiativ som en lantmätare via kommunen handlägger ärendet. Nyckelord: Fastighetsbestämning, oppmålingsforretning, skelforretning, skelafsætning, tvist, fastighetsgräns, Fastighetsbildningslagen, fallstudie, enkät, fastighet. 3

Förkortningar AhL Lov om avhending av fast eigedom (1992) BrB Brottsbalk (1962:700) DL Lov om kartlegging, deling og registrering av grunneiendom (1978:070) FBL Fastighetsbildningslag (1970:988) FrL Lag (2000:224) om fastighetsregister Grl Norges Riges Grundlov (1814:017) JB Jordabalk (1970:994) Jskl Lov om jordskifte o.a. (1979:077) Ml Lov om eigedomsregistrering (2005:101) StL Bekendtgørelse straffeloven (2011) TL Bekendtgørelse af lov om tinglysning (2006) UL Bekendtgørelse af lov om udstykning og anden registrering i matrikeln (2003) 4

Innehållsförteckning 1 Inledning... 7 1.1 Bakgrund... 7 1.2 Syfte, mål och forskningsfrågor... 8 1.3 Avgränsningar... 9 1.4 Studiens upplägg... 10 2 Metod... 11 2.1 Litteraturstudie... 11 2.2 Empirisk studie... 12 2.2.1 Fallstudie... 12 2.2.2 Enkätstudie... 13 3 Terminologi inom fast egendom... 15 3.1 Sverige... 15 3.1.1 Fastighetsbegreppet... 15 3.1.2 Äganderätt... 15 3.1.3 Fastighetsgränser... 16 3.1.4 Fastighetsregister... 17 3.2 Norge... 18 3.2.1 Fastighetsbegreppet... 18 3.2.2 Äganderätt... 18 3.2.3 Fastighetsgränser... 19 3.2.4 Fastighetsregister... 19 3.3 Danmark... 20 3.3.1 Fastighetsbegreppet... 20 3.3.2 Äganderätt... 21 3.3.3 Fastighetsgränser... 21 3.3.4 Fastighetsregister... 22 4 Fastighetsbestämning... 24 4.1.1 Fastighetsbestämning i Sverige... 24 4.1.2 Fastighetsbestämning i Norge... 26 4.1.3 Fastighetsbestämning i Danmark... 27 5

5 Resultat av empirisk studie...30 5.1 Fallstudie... 30 5.2 Enkätstudie... 55 5.2.1 Norge... 55 5.2.2 Danmark... 57 6 Diskussion och slutsatser...59 6.1 Diskussion om resultatet... 59 6.2 Diskussion om metod... 61 6.3 Slutsatser... 62 Referenser...65 Bilaga 1. Fallstudie Bilaga 2. Enkät Norge Bilaga 3. Enkät Danmark Bilaga 4. Uppgifter från Lantmäteriet 6

1 Inledning 1.1 Bakgrund Att veta var en gräns går är viktigt av både praktiska och ekonomiska skäl. Ofta markeras en fastighets gräns med gränsmärken. Det är viktigt för en fastighetsägare att veta var gränserna för deras fastigheter är belägna. Andreasson (2008) redogör att med fastighetsgräns menas i dagligt tal, åtminstone i Sverige, den rättsligt gällande administrativa linje som i horisontalplanet begränsar en fastighets geografiska omfång och därmed skiljer den från de(n) intilliggande (s. 18). Gränssystemen varierar i olika länder men med grundläggande internationell kategorisering. Väl definierade fastighetsgränser brukar samlas under samlingsordet fixed boundaries. Där en redovisning i form av skriftliga dokument, mätdata, kartor och gränsmärken. I andra länder använder de sig av system med general boundaries, där fastighetsgränsernas lägen inte är bestämda. Gränserna kan redovisas på en karta eller i textform, de beskrivs i ungefär form och är relaterade till diken, murar och vägar (Andreasson, 2008). Det finns en hel del oklarheter gällande en fastighetsgräns sträckning. Dessa oklarheter kan bero på gamla kartor som har krympt, svårlästa fastighetsbeskrivningar eller att gränsmärken saknas med mera (Andreasson, 2008). Alla användare kan till exempel varken tolka eller tyda fastighetskartorna. Att kartorna inte alltid är tillräckligt noggranna är för att kartors syfte ibland är att vara enkla och lättlästa istället. Det är därför inte konstigt att det ibland uppstår en tvist mellan fastighetsägare (O Kelly, 2011). På grund av att fastighetsgränserna inte alltid är exakt angivna kan det uppstå konflikter mellan fastighetsägare (Andreasson, 2008). I Sverige kan gränsen då bestämmas genom en fastighetsbestämning enligt reglerna i FBL 14 kap. Vid en fastighetsbestämning kan frågor även prövas om annat än fastighetsgränser (FBL 14:1). Vikten av experter inom ämnet är stor när det kommer till att placera, markera, kartlägga samt visa fastighetsgränsernas sträckning. Inte minst är behovet av experter stort vid medling i gränstvister. Det gäller att de kan sin sak för att få bästa möjliga utfall, eftersom många av tvisterna faktiskt uppstår på grund av feltolkningar (O Kelly, 2011). 7

Enligt internationellt rykte har Sverige mycket få tvister som berör fastighetsgränser. De senaste årens förrättningsstatistik visar att fastighetsbestämningar i Sverige ökar i antalet, men inte förekomsten av tvister (Julstad, 2006). Norge har däremot ett stort antal gränstvister i jämförelse med både Sverige och Danmark. En gränsfråga uppstår när en eller flera fastighetsägare är osäkra på vart deras fastighetsgräns faktiskt ligger. En gränstvist uppstår om två fastighetsägare är oense om gränsen. Processen som löser en gränstvist är olika i Sverige, Norge och Danmark (Mjøs & Sevatdal, 2010). 1.2 Syfte, mål och forskningsfrågor Studien syftar till att utreda omfattningen och analysera hanteringen av gränstvister och oklarheter vid fastighetsbestämningar i Sverige, samt att göra en utblick mot Norge och Danmark för att få en uppfattning om hur gränsfrågor behandlas där. Syftet med rapporten är alltså inte i första hand att jämföra länderna med varandra, även om vissa jämförelser görs i diskussionen. De frågor som den här rapporten avser att besvara är följande: i. Hur löses tvister om fastighetsgränser? ii. Av de ärenden som skett för att bestämma en fastighetsgränser, hur stor andel behandlar tvister? iii. Vem har tagit initiativet till ärendet vid en gränstvist? iv. Hur ofta förekommer det att fastighetsägarna grundat gränsresultatet på en överenskommelse mellan dem? v. Hur många av dessa ärenden är det som överklagas? Ovanstående frågor besvaras, när det gäller Sverige, genom att göra en fallstudie, se avsnitt 2.2.1. Genom en fallstudie tas statistik fram över hur många tvister om fastighetsgränser som utreds genom en fastighetsbestämning i Sverige. Utifrån en litteraturstudie, se avsnitt 2.1, skall processerna studeras i Sverige, Norge och Danmark. För att komplettera och öka förståelsen för hur processen går till, och om möjligt få svar på frågeställningarna, i Norge och Danmark skall en enkätstudie utföras, se avsnitt 2.2.2, i metodkapitlet. 8

Genom litteraturstudien skall en sammanställning av fastighetsbestämningsprocessen göras för de tre länderna. Det skall undersökas hur de löser tvister, fastställer en gräns och hur de går till väga vid överklagande av ett gränsbeslut. Målet är att uppnå syftet och genom att svara på frågeställningarna få djupare kunskap och möjlighet att se varför det förekommer så få gränstvister i Sverige, med en utblick mot Norge och Danmark. Kan det bero på att Sveriges gränsmarkeringar för fastighetsgränser är stadigare? Att uppgifter om fastigheterna redovisas klart och tydligt i fastighetsregistret? Målgruppen denna uppsats riktar sig till är yrkesverksamma inom lantmäteri samt studenter och lärare med inriktning fastighetsrätt. Uppsatsen är relevant på grund av att den fyller ett tomrum och undersöker ett ämne som inte tidigare fördjupats. Rapporten bidrar till en större överblick samt att framföra statistik över fastighetsbestämningar i Sverige. Det framförs även en ytlig jämförelse mellan Sverige, Norge och Danmark om hur de fastställer osäkra fastighetsgränser. 1.3 Avgränsningar Studien avser att inrikta sig på att förtydliga hur en fastighetsbestämning handläggs som fristående åtgärd och vid upplösning av en tvist om fastighetsgränser i Sverige, Norge och Danmark. Fastighetsbestämningar i samband med en fastighetsbildningsåtgärd eller överlåtelse av en fastighet behandlas alltså inte. Alltså behandlas inga fastighetsbestämningar som sker i samband med avstyckning, fastighetsreglering, sammanläggning eller klyvning. Andra tvister om omfattningen av fastighetsanknutna rättigheter behandlas inte heller. Ovanstående avgränsningar har gjorts på grund av att kunna öka relevansen och djupet i arbetet eftersom begränsningar funnits, till exempel tid-, ord- och sidbegränsningar. 9

1.4 Studiens upplägg Rapporten avser att följa IMRaD. Innehållet för rapporten redovisas í denna ordning: Inledning: Bakgrunden till arbetet samt arbetets syfte, mål, forskningsfrågor och avgränsningar tas upp. Metod: Redogörelse av metoderna som använts i denna rapport. Terminologiavsnitt: Redovisar hur begreppen inom fast egendom definieras i de olika länderna. Fastighetsbestämning: Återger hur fastighetsgränser bestäms i respektive land. Resultat: Klargör resultatet av fall- och enkätstudierna. Diskussion och slutsatser: Uppsatsen diskuteras och frågeställningarna besvaras. 10

2 Metod 2.1 Litteraturstudie Denna forskningsprocess började med en litteraturstudie där flera litterära källor granskades för att samla bakgrundsfakta om ämnet. Litteraturstudien riktade sig till att undersöka fastighetsbegreppen i de tre länderna, Sverige, Norge och Danmark. Användbar litteratur var främst Dannelse og transaktioner som användes övervägande vid sammanställning av det tredje kapitlet, Terminologi inom fast egendom. Även Sveriges Rikes Lag, Lantmäteriets handbok FBL och avhandlingen På gränsen till framtiden var relevant att använda vid litteratursammanställningen. Norsk och Dansk lagstiftning har också studerats. Ytterligare litterära källor söktes för att kunna fördjupa sig om processen vid bestämning av fastighetsgränsers belägenhet vid en tvist mellan fastigheternas ägare i Sverige, Norge och Danmark. För att söka efter vetenskapliga artiklar utfördes sökningar i olika databaser och sökmotorer som Högskolan i Gävle erbjuder möjligheten att utnyttja. Sökningar gjordes på sökord och fraser som property, boundary, border, dispute, border dispute OR boundary dispute, property boudaries AND disputes och de databaser som användes vid sökningen var bland annat Discovery och ScienceDirect. För att välja ut de artiklar som var relevanta för litteraturstudien lästes först titel, sammanfattning och slutsats. Därefter studerades i detalj endast de artiklar som hade relevans för ämnet. En granskning gjordes även av relevanta artiklar och böcker skrivna av specifika författare. Dessa författare var bland annat L. B. Mjøs och L. Ramhøj som är yrkesverksamma och har mycket goda kunskaper inom ämnet. Den relevanta litteraturen som hittades ligger till grund för den bakgrundsfakta som sammanställdes i det tredje kapitlet, samt den fakta om processen vid fastighetsbestämning som presenteras i resultatdelen under avsnitt 4.1. 11

2.2 Empirisk studie 2.2.1 Fallstudie En fallstudie kan definieras: The case study researcher typically observes the characteristics of an individual unit a child, a class, a school or a community. The purpose of such observation is to probe deeply and to analyse intensely the multifarious phenomena that constitute the life cycle of the unit. (Cohen & Manion, 1995, s. 106) Till fallstudien gjordes en insamling av empiri i form av protokoll och kartor från dokumenterade akter över genomförda fastighetsbestämningar. Syftet med fallstudien var att utreda och kunna ta fram statistik som visade ett rimligt resultat för att få svar på rapportens frågeställningar. Fallstudien gjordes i Lantmäteriets arkivsök där hundra fastighetsbestämningar i Sverige granskades. Fallstudien genomfördes för att få fram statistik över hur många fastighetsbestämningar som har handlagts av en förrättningslantmätare från Lantmäteriet på grund av gränstvister. För att få utsträckning i fallstudien undersöktes fastighetsbestämningar utspridda i hela Sverige. Utgångspunkten var att granska förrättningsakter som är jämnt utspridda i Sveriges 21 län från och med 2010 och framåt. För att hitta endast förrättningar som behandlat fastighetsbestämningar utfördes en så kallad avancerad sökning i arkivet. I sökningen för varje län valdes fastighetsbestämning ut som åtgärd. Sökresultatet gav många träffar, varav upp till fem av de senast registrerade fastighetsbestämningarna valdes ut för granskning. Akterna som granskades behandlade enbart fastighetsbestämningar som en fristående åtgärd. I sökresultatet förekom det att vissa akter inte var inlagda i arkivsök och därför kunde dessa inte granskas, vilket resulterade i att äldre akter valdes ut för granskning istället. Samma sökning och granskning genomfördes för alla län. Totalt granskades hundra akter. En fastighetsbestämning kan klargöra en fastighetsgräns om fastighetsägare är osäkra på dess utsträckning utan att de bråkar om den. En annan oklarhet för fastighetsägarna kan uppstå när förrättningskartorna visar en annan sträckning än vad gränsmarkeringarna gör. Vid en fastighetsbestämning utreds inte enbart gränsfrågor utan det kan även klargöras 12

bland annat hur fastighetsindelningen upprättades och frågor om vad som tillhör en fastighet (Lantmäteriet, 2012). Vid fallstudien dök det inte upp några fall som behandlade annat än just gränser. I varje akt undersöktes i första hand vad som gav upphov till fastighetsbestämningen, om det var en tvist eller om fastighetsgränsen endast var oklar. Därefter undersöktes det vem som tog initiativet till att ansöka om fastighetsbestämningen samt hur många fastigheter som berördes av förrättningen. Det undersöktes hur beslutet uppkommit, om beslutet grundats på en överenskommelse eller inte. De gånger förrättningslantmätaren inte grundat beslutet på en överenskommelse undersöktes det om beslutet överklagades. Fallstudien dokumenterades i ett Excel ark, se bilaga 1. Där noterades aktnummer, åtgärd för förrättning, årtal, län, initiativ till förrättning, om det var en tvist, om en överenskommelse nåddes och om någon av parterna överklagade beslutet i förrättningen. 2.2.2 Enkätstudie Enkätstudien fokuserade på att skicka ut frågeformulär till en person från Norge och en person från Danmark. Det framställdes ett frågeformulär med frågor som vinklades lite mot respektive land utifrån bakgrundsinformationen. Frågorna var inriktade på att ta reda på hur det fungerar i de olika länderna, vilket är en typ av kvantitativ forsning (Biggam, 2008). Det kvantitativa behövs i denna forskning för att kunna koppla ihop teorin med hur det fungerar i praktiken. Syftet med enkätstudien var att få djupare kunskap, med fokus på fastighetsbestämning. Frågeställningarna i frågeformuläret grundades på frågor som inte helt blivit besvarade genom litteraturstudien. Enkätstudien skall även utföras för att få en uppdatering om hur det ser ut idag. Frågorna i frågeformuläret löd: i. Hur vanligt är det är med fastighetsbestämningar? ii. Av de fastighetsbestämningar som skett, hur stor andel behandlar tvister om fastighetsgränser? iii. Vem har tagit initiativet till fastighetsbestämning vid olika ärenden? iv. Om det sker en fastighetsbestämning som inte behandlar en tvist, vad behandlar de då? v. Hur ofta förekommer det att fastighetsägarna grundat gränsresultatet på en överenskommelse? vi. Eller är det lantmätaren som beslutar gränsens sträckning? vii. Hur många fastighetsbestämningsbeslut är det som överklagats? 13

viii. ix. Vad kostar det att genomföra en fastighetsbestämning? Om det skett några förändringar sedan år 2006 (på grund av brist på nyare litteratur)? Till frågorna var det öppna svar utan några svarsalternativ, på grund av att de personerna skulle få chans att uttrycka sig så utförligt som möjligt. Från kontaktpersonen på Lantmäteriet gavs namn och kontaktuppgifter på två personer, en från Norge och en från Danmark, för att kunna skicka ut enkäterna. De två personerna som besvarade enkäterna har varit yrkesverksamma under en längre tid och har goda kunskaper inom ämnet. På grund av att dessa två personer lämnades ut från kontaktpersonen ansågs det tillräckligt att skicka ut frågeformuläret endast till dem för att nå upp till målet med enkätstudien. Varför ett frågeformulär ansågs vara det bästa sättet att genomföra studien på var främst på grund av språket i de andra länderna. Det hade kunnat bli svårt att bli förstådd och att förstå svaren om personerna skulle intervjuats muntligt. Genom att skicka ut ett frågeformulär kunde inget glömmas bort eller missas i de svar som kom in. Se bilaga 2 och 3. 14

3 Terminologi inom fast egendom 3.1 Sverige 3.1.1 Fastighetsbegreppet Hela Sveriges mark är uppdelat i ca 3,2 miljoner fastigheter. Alla mark- och vattenområden, bortsett från de allmänna vattenområdena, i Sverige är indelade i fastigheter (Julstad, 2006). I Sverige är den vanligaste fastigheten en traditionell fastighet som är ett avgränsat område på marken. En fastighet kan även bestå av flera områden, skiften, som tillsammans blir en fastighet. Vattenområden och mark runt ett vattenområde kan också vara fastigheter (Julstad, 2006). Utrymmet för en fastighet kan avgränsas antingen endast horisontellt eller horisontellt och vertikalt, tredimensionellt avgränsat (JB 1:1). Det finns markområden som har flera ägare och dessa är bland annat allmänningar och samfälligheter (Julstad, 2006). Byggnader och anläggningar som uppförs av fastighetens ägare är fast egendom och hör till fastigheten. Vad som mer räknas som fastighetstillbehör framgår i Jordabalkens 2 kap. 3.1.2 Äganderätt I Sverige hör fastighetsindelningen och äganderätten av fast egendom ihop. Ägare av fast egendom är ägare till en eller flera fastigheter. Undantag finns för vattenområden där äganderätten för vattenområdet kan skilja sig från ägandet av rätten att bedriva fiske i samma område (Julstad, 2006). Det förekommer ett strikt krav på en överensstämmelse mellan fastighetsindelning och äganderätten för fast egendom. Alla indelade fastigheter skall ha en bestämd ägare (Julstad, 2006). En person har rätt att nyttja mark på någon annans fastighet genom en upplåtelse av olika fastighetsanknutna rättigheter. Äganderätten av en viss rättighet är upplåten till antingen en fastighet eller en person (Julstad, 2006). 15

3.1.3 Fastighetsgränser Alla fastigheter är försedda med fastighetsgränser som blir bestämda vid nybildning av fastigheter (Julstad, 2006). Fastigheter med lagligen bestämda gränser har den utformning som har märkts ut på marken. Går det inte att hitta gränsmarkeringarna på marken om fastighetsgränsen inte blivit utsatt i laga ordning har gränsen den utformning som framgår av förrättningskartan samt andra handlingar (JB 1:3). För fastighetsgränser som inte har blivit lagligen bestämda gäller de rå, rör eller andra märken som tyckts markera fastighetens gränser (JB 1:4). En fastighetsgräns som har bestämts genom fastighetsbestämning enligt FBL 14 kap. är en lagligen bestämd gräns (Lantmäteriet, 2012). Sverige har ett starkt skydd för fastighetsgränser som gör att det är förbjudet att ta bort, flytta eller skada gränsmarkeringarna. Det är också förbjudet att på egen hand sätta ut liknande markeringar som kan förväxlas med gränsmarkeringarna (BrB 14:8). Fastighetsgränserna är markerade med till exempel järnrör i marken eller av järndubbar i berg (Lantmäteriet, 1996). De fastighetsgränser som angränsar mot vattenområden är oftast koordinatangivna och redovisade på förrättningskartan, dessa gränser är inte alltid exakt redovisade. Gränsdragningen mellan punkterna kan vara svävande, det vill säga att gränsdragningen inte är bestämd exakt. Det leder till att det kan vara svårt och vilseledande att se var fastighetsgränsen går. Exempel på svävande fastighetsgränser är vid kanten av ett vattendrag. Gränsen får dock aldrig följa med om vattenlinjen förändras, gränsen har den sträckning som gällde när fastighetsgränsen bestämdes (Julstad, 2006). Fastighetsägaren äger inte den mark som tillkommit genom att vattendraget har förflyttats men han/hon har rätt att utnyttja området, utan att området drabbas av skada eller olägenheter (JB 1:6). JB 1:6 är dock inte lämplig vid fastighetsbestämning (Lantmäteriet, 2012). Går det inte att bestämma en gräns i enskilt vatten, hör vattnet till den närliggande fastigheten med strand intill vattnet (JB 1:5). Om det är ett vattendrag som har två fastigheter vid sig, en på vardera sidan, går gränsen mitt i vattendraget (Julstad, 2006). Det finns inga särskilda bestämmelser på hur en tvådimensionell fastighet sträcker sig ner i marken eller upp över marken eller vattenytan. Det finns uppfattningar om att det är 16

endast fastighetsägaren som har rätt att utnyttja dessa utrymmen som är över eller under markytan (Julstad, 2006). 3.1.4 Fastighetsregister Sverige har ett unikt rikstäckande fastighetsregister där alla fastigheter är redovisade med beteckning: kommunnamn, traktnamn, blocknummer och enhetsnummer (Julstad, 2006). Fastighetsbeteckningarna i Sverige är unika och dessa grundar sig på var området är beläget i landet (Lantmäteriet, 2012). En fastighet kan inte ha samma beteckning som en annan eller tidigare fastighet (FBL 19:1 andra stycket). Fastighetsregistret uppdateras kontinuerligt för att det skall stämma överens med alla fastigheter i landet och för att alla nybildade fastigheter skall redovisas i registret. Registret är uppdelat i en textdel och en registerkarta (Julstad, 2006). I textdelen finns det en allmän del som redovisar fastighetens tillkomst, förrättningar, areal med mera. Samt bland annat en inskrivningsdel med uppgifter om äganderätter, det vill säga vem som har lagfart, vilka inteckningar och inskrivningar som finns på fastigheten med mera (FrL 3 ). I fastighetsregistrets allmänna del redovisas alla fastigheter i landet (FBL 1:2). Fastigheter som redovisas i fastighetsregistret är fastigheter som blivit registrerade sedan 1 januari 1972, nybildats enligt bestämmelserna i FBL eller bildats enligt annan lagreglering (FBL 19:1 första stycket). I den allmänna delen finns även registerkartan där fastigheter och samfälligheter är redovisade. Kartan redovisar information om olika rättigheter och markreglerande bestämmelser för fastigheterna (FrL 37 1-10 p). Registerkartan är uppdelad i olika skikt som visar olika informationer om fastigheten (Julstad, 2006). I förrättningskartan och förrättningens rättsliga och tekniska beskrivningar redovisas fastighetens läge med gränsmarkeringar och i modernare förrättningar redovisas även gränsernas koordinater. I vissa fall sker det ingen utsättning av gränsmarkeringar, det framställs då endast en teknisk redovisning av fastighetsgränserna. Detta sker ofta i tätorter eller där gränsmarkeringarna förväntas att bli förstörda (Julstad, 2006). 17

3.2 Norge 3.2.1 Fastighetsbegreppet För att kunna förklara fastighetsbegreppet bör ägarskapet förklaras först. Ägarskapet är ett samlingsbegrepp för fast egendom, vilket innefattar de fysiska objekten, ägaren som är de verksamma subjekten och rättigheterna som kan beskrivas som de fastighetsrättsliga förhållandena mellan objekt och subjekt (Hegstad & Sevatdal, 2006). I Norge finns det fyra olika enheter som registreras som fastigheter. Dessa är grunneigendom, anleggseigendom, eigarseksjon, jordsameige och festegrunn. Med uttrycket fast egendom grunneigendom menas i Norge en egendom som är angränsad i fastigheter med gränser på jordytan som sträcker sig långt ner under jorden, upp i luften och ut i havet enligt allmänna regler (Ml 2:5). I Norge finns det cirka 2,4 miljoner grunneiendommer, 169 400 festetomter och 368 600 seksjoner (Mjøs & Sevatdal, 2010). Norges jord- eller sötvattensområden är antingen innehavda med äganderätt eller herrelösa. De förstnämnda områdena, de områden som innehas med äganderätt, kan delas upp i två ytterligare kategorier: fastigheter eller samfälligheter (Hegstad & Sevatdal, 2006). Till en fastighet hör de byggnader och anläggningar som är upprättade på fastigheten. Vad som räknas som fastighetstillbehör kan vara oklart för många, för att göra det enklare att förstå finns det riktlinjer i AhL 3 kap. 3.2.2 Äganderätt I Norge är äganderätten inte specifikt definierad i någon lag (Hegstad & Sevatdal, 2006). Enligt Grl 105 kan äganderätten tolkas som dynamisk och kan bli annorlunda med tiden: Fordrer Statens Tarv, at Nogen maa afgive sin rørlige eller urørlige Eiendom til offentlig Brug, saa bør han have fuld Erstatning af Statskassen. Så gott som hela Norge innehas med äganderätt. Äganderätten forstätter från land en bit ut i havet, utan att det är lagligen bestämt. Detta gäller för saltvatten. Oftast tar äganderätten slut där landet lutar eller havsdjupet uppgått till två meter. Utanför äganderättsgränsen är det ingen som äger vattenområdet. Det finns sötvattensområden i Norge som är herrelösa, men det kan fortfarande förekomma äganderätter och 18

egendomsformer i dessa områden. I sådana områden kan till exempel staten äga oljan i marken och någon kan äga fisket utan att själva området är någons egendom (Hegstad & Sevatdal, 2006). Det finns många regler och lagar som behandlar äganderätt av fast egendom. Fastighetsägare har krav som skall följas, men de har också en hel del frihet och rättsliga skydd (Berge, 2011). 3.2.3 Fastighetsgränser Alla fastigheter har fastighetsgränser. Fastighetsgränsen är den linje som skiljer en fastighet från en annan. En fastighet är begränsad i både horisontella och vertikala plan, i Norge tolkas gränserna uppe i luften och nere i marken på samma sätt som fastighetsgränser som angränsar mot allmänna platser. Begränsningarna finns, men de är odefinierade och det är inte alltid lätt att veta fastighetsgränsens egentliga utsträckning. För bedömning av fastighetens utsträckning används rättspraxis och tradition vid sådana gränssträckningar eftersom det inte finns några lagar att följa (Hegstad & Sevatdal, 2006). Det finns krav som säger att fastighetsgränserna skall vara klargjorda i en oppmålingsforretning innan en fastighet får registreras. Dock kan undantag göras när det inte verkar rimligt (Ml 3:7). Fastighetsgränser är utsatta med gränsmarkörer och det är dessa som är gällande vid till exempel en oppmålingsforretning. Dessa markeringar går alltså före kartan om de skulle avvika från varandra. Regler är utformade över hur gränsmarkeringarna skall utformas. Det finns även bestämmelser som säger att de inte får flyttas. Exempel på gränsmarkörer kan vara ristade kors i berg, stenar eller stenhögar. Nu för tiden används dock oftast metallstänger, som förankras i marken, som gränsmarkeringar (Hegstad & Sevatdal, 2006). 3.2.4 Fastighetsregister Fastigheter identifieras och definieras genom att skrivas in i fastighetsregistret. Det är kommunen som för in fastighetsinformationen i fastighetsregistret och den person som gör det skall vara godkänd av en central matrikkelstyresmakt (Ml 5:22). I registret registreras gårds- och bruksnummer samt ett kommunnummer som anger i vilken 19

kommun fastigheten finns. Om en fastighet omfattas av flera skiften anges även detta i registret (Hegstad & Sevatdal, 2006). När ett registreringsnummer försvunnit efter en sammanläggning eller omnumrering får det inte användas igen (Hegstad & Sevatdal, 2006). Vid till exempel exploatering skall alla nya uppgifter föras in i fastighetsregistret. Nya byggnader skall tilldelas nummer och registreras i fastighetsregistret i samband med att bygglov beviljats och så fort en ny gata fått en adress skall den registreras (Ml 5:25). I Norges register finns det tydliga kartor som redovisar fastigheterna, men då fastighetsbegreppet inte är tydligt definierat kan det uppstå problem. Problemen uppstår genom att det inte är reglerat i lag, verkligheten ser annorlunda ut eller att fastigheterna förändras med tiden (Hegstad & Sevatdal, 2006). Fastighetsregistret är offentligt och alla skall ha möjlighet att få tillgång till den registrerade informationen (Ml 6 kap.). 3.3 Danmark 3.3.1 Fastighetsbegreppet En fastighet är ett fysisk avgränsat område på markytan som är avgränsat både horisontellt och vertikalt. Fast egendom är jord samt de objekt som uppförs på fastigheten (Stubkjær, 2001). Enligt UL används termen samlet fast ejendom och TL använder termen bestemt fast ejendom för fast egendom. Fastighetsbegreppet i UL omfattar arealer och dess horisontella sträckning, begreppet är även anslutet med den information som finns i fastighetsregistret och fastighetsregisterkartan. Fastighetsbegreppet i TL omfattar byggnaderna som är uppförda på fastigheten (Stubkjær, 2001). En fastighet kan ha olika ändamål, till exempel bostads-, jordbruks- eller skogsbruksändamål. Av varje fastighet finns det fastighetsägare. Enligt den danska lagen är det fastighetsägaren som råder över fastigheten. Fastighetsbegreppet är viktigt på grund 20

av att det har en stor innebörd som behandlar tryggheten för fastighetens privata intressen, förvaltning och reglering (Kristiansen, 2006). Fastighetstillbehör kan vara byggnader, anläggningar, buskar och träd som är uppförda inom fastighetens gränser. Om en byggnad uppförs på fastigheten av någon annan än fastighetsägaren tillhör byggnaden inte fastigheten utan byggnaden utgör lös egendom (Kristiansen, 2006). 3.3.2 Äganderätt Ägaren av en fastighet äger jorden under och luften över marken som är inom fastighetens horisontella gränser. Äganderätten ger fastighetsägaren rätt att fysisk och rättsligt råda över sin fastighet. Fastighetsägaren har rätt att upprätta byggnader, staket och vegetation med mera på sin fastighet. Fastighetsägarens rätt för sin fastighet är begränsad och regleras i lag (Stubkjær, 2001). Fastighetsägaren har tillåtelse att utnyttja avlagringar i marken, om det sker i begränsad utsträckning, för eget brukande eller för att ge andra fastigheter liknande begränsningar genom udnyttelsesrett (Kristiansen, 2006). 3.3.3 Fastighetsgränser Alla fastigheter har vid fastighetsgränserna markeringar som är registrerade i fastighetsregistret (Kristiansen, 2006). Gränsmarkeringarna som placeras ut består av råmärken, stolpar eller järnrör. Det är vanligt att fastighetsgränserna är synliga på marken. På landet kan gränserna vara synliga genom staket, diken, häckar eller vallar. Sådana fastighetsgränser kan vara besvärliga att se eftersom det kan vara svårt att skilja på häckar och vallar. Inom stadsområden är gränserna synliga genom häckar, staket eller väggar. Om det inte finns några gränsmarkeringar utsatta kan fastighetsgränserna klargöras genom information från fastighetsregistret och fastighetsregisterkartan (Stubkjær, 2001). Nybildade fastigheter märks ut med nya gränsmarkeringar (Kristiansen, 2006). Fastighetens gränser och markeringar skyddas enligt reglerna i StL. Placeras en falsk markering ut eller en markering som kan förväxlas med den riktiga gränsmarkeringen, kan det straffas med böter enligt StL 179. Enligt reglerna i UL (45 & 48 ) straffas det med böter om gränsmarkeringar flyttas, tas bort, skadas eller förstörs (Stubkjær, 2001). 21

När gränsmarkeringarna placerats ut kan även staket uppföras för att tydliggöra var fastighetsgränsen är belägen. I många fall så är staketen felplacerade och är uppförda en bit från gränsen. De nya fastighetsgränserna bestäms därför med stor noggrannhet. Vid en korrekt utplacering av staketet skall det stå exakt över gränsen. Det sker ofta tvister om var fastighetsgränsen går och var staketet är uppsatt. Då är det den befintliga fastighetsgränsen som gäller. En förändring av fastighetsgränsen som gör att den stämmer överens med stakets placering utförs aldrig (Berg, 2005). Om en fastighetsgräns behöver justeras, bestämmas eller ändras är det lantmätaren som avgör var gränsen skall vara belägen eller att den hamnar på sin rätta plats (Kristiansen, 2006). För fastigheter som avgränsar till ett vattenområde är det svårt att fastställa gränserna. I de flesta fallen ligger fastighetsgränsen vid dessa områden där den högsta vattenlinjen går. Om det skulle ske en förändring av vattennivån så gäller reglerna för ändring av fastighetsgränser (Kristiansen, 2006). 3.3.4 Fastighetsregister Fastighetsregistret har information om alla registrerade fastigheter i landet. I registret finns information om fastigheter, ägare, adresser, belastningar med mera (Kristiansen, 2006). Det finns ett krav i Danmark på att nya och förändrade fastighetsgränser skall bli registrerade genom mätningar. Men i sin tur har mätningarna inga krav på noggrannhet. Detta kan leda till att fastighetsgränsen i fält och den registrerade fastighetsgränsen inte stämmer överens med varandra, detta händer dock väldigt sällan (Ramhøj, 2009). I fastighetsregistret finns det två fastighetstyper som redovisas. Dessa är samlede faste ejendomme och umatrikularade ejendomme. Samlede faste ejendomme som är tilldelade en eller flera fastighetsbeteckningar. Umatrikularade ejendomme är fastigheter som är utsatta med punkter. De samlede faste ejendomme är tilldelade bokstäver som visar vad fastigheten har för rättsliga krav vid en förändring eller försäljning av den (Kristiansen, 2006). När en fastighet registreras förs informationen in i fastighetsregistret och fastighetsregisterkartan. I fastighetsregisterkartan kan en fastighetsägare få en geografisk 22

presentation av sin fastighet. Informationen i fastighetsregistret är till för medborgare, företag och myndigheter (Kristiansen, 2006). Det förekommer i vissa fall att det endast finns en Lantmäterikarta över hur fastighetsgränsen är belägen. Kartan över fastigheten är av varierande noggrannhet, vilket kan leda till att fastighetsgränserna inte alltid går att lita på (Ramhøj, 2009). 23

4 Fastighetsbestämning 4.1.1 Fastighetsbestämning i Sverige Frågor som behandlar fastighetens gränser och utsträckning kan klarläggas genom en fastighetsbestämning som handläggs av lantmäterimyndigheten (FBL 14:1). En fastighetsbestämning förändrar inte rättsförhållandet (Andreasson, 2008). Bestämmelserna som beaktas vid en fastighetsbestämning finns i FBL 14 kap. Ibland uppkommer frågan om fastighetsbestämningen inom ett fastighetsbildningsärende om det behövs för att kunna utföra fastighetsbildningen (FBL 14:1). En fastighetsbildning kan göras i samband med fastighetsreglering, avstyckning, klyvning eller sammanläggning. När det gäller en gränstvist handläggs fastighetsbestämningen ofta som en fristående förrättningsåtgärd (Andreasson, 2008). En fastighetsbestämning kan utreda, förutom gränsfrågor, bland annat hur fastighetsindelningen upprättades samt frågor om byggnader eller andra anläggningar hör tillhör en fastighet eller inte (Lantmäteriet, 2012). Innan en fastighetsbestämning påbörjas måste förrättningslantmätaren göra en prövning av de formella förutsättningarna (Julstad, 2006). Ett ärende får endast påbörjas om det finns betydelse för sökanden att veta var fastighetsgränsen är belägen (FBL 14:1). När kraven anses vara uppfyllda kan Lantmäteriet börja handlägga ärendet i en så kallad förrättning. Förrättningens arbetsgång följer de bestämmelser som finns i FBL 4 kap. 1-24, 28 första stycket och 31-40, med utgångspunkt från en hänvisning i FBL 14:2. Om lantmätaren håller ett sammanträde är han/hon inte bunden till yrkanden eller medgivanden, från de berörda sakägarna, som tas upp under detta. Det kan dock förekomma att sakägarna utnyttjar sin dispositionsfrihet (Lantmäteriet, 2012) och de upprättar en överenskommelse om var gränsen skall gå enligt FBL 14:5. Gränsen får inte avvika väsentligt från dess rätta läge även om sakägarna kommit överens om det. Den rätta sträckningen är den gräns som enligt JB 1 kap. eller andra principer gäller (Lantmäteriet, 2012). Enligt svensk lag bestäms den rätta sträckningen av fastighetsgränser på olika sätt beroende på vad det är för typ och vad som ligger till grunden för gränsen. Fastighetsgränsens rätta sträckning är den gräns som uppstod när fastigheten bildades (Andreasson, 2008). 24

Lantmäteriet har skyldighet att vid en fastighetsbestämning klargöra dess omfattning för sakägarna i förrättningen. Sakägarna skall vara informerade om de frågor som skall avgöras. Sedan skall Lantmäteriet utreda de omständigheter som är av vikt vid en bedömning av frågorna. Sakägarna skall sedan få chansen att ta del av utredningens resultat (FBL 14:3). Finns det behov av att justera en gräns kan förrättningslantmätaren enligt FBL 14:6 frångå andra regler och göra en teknisk jämkning, men bara om den nya sträckningen blir mer ändamålsenlig. En sådan jämkning kan dock inte tillämpas vid bestämning av gräns mot vattenområde. Lantmätaren kan besluta om en justering av en gräns som sakägarna redan kommit överens om eftersom FBL 14:6 är överordnad FBL 14:5 (Andreasson, 2008). I Sverige fattas ett fastighetsbestämningsbeslut av en förrättningslantmätare från Lantmäteriet (Julstad, 2006). Ett fastighetsbestämningsbeslut kan grundas på en överenskommelse eller andra handlingar, till exempel äldre kartor eller förrättningshandlingar. Oavsett vad förrättningslantmätaren grundar sitt beslut på skall det tydligt framställas i en beslutsformulering som sakägarna lätt skall kunna förstå utan att misstolka någonting. Finns det en överenskommelse bör det i beslutsformuleringen hänvisas till den (Lantmäteriet, 2012). Förrättningslantmätaren tar även hand om protokollet, samt undertecknar alla handlingar (Julstad, 2006). I protokollet kan utredningen och beslutet redovisas var för sig (Lantmäteriet, 2012). Sedan skall förrättningslantmätaren underrätta både fastighetsägarna och kommunen om beslutet (Julstad, 2006). När en gräns skall bestämmas skall även reglerna i JB följas, där det står att en gräns som är utmärkt på marken gäller före den gräns som är redovisad i kartor och andra handlingar. När fastighetsbestämningen utretts och en gräns kan bestämmas stakas den ut av en lantmätare (Julstad, 2006). Utstakningen uträttas i den omfattning som är nödvändig. Detta skall senast ske i samband med fastighetsbestämningsbeslutet. När läget för fastighetsgränserna har bestämts skall dessa markeras, med andra ord utmärkas (Lantmäteriet, 1996). Markeringarna från en utmärkning går före karta och handlingar (JB 1:3). Förrättningslantmätaren skall även upprätta en förrättningskarta där gränssträckningen noggrant redovisas, det är väldigt ovanligt att ingen förrättningskarta tas fram men om detta sker skall gränssträckningen tydligt beskrivas i handlingarna (FBL 14:7). Är en sakägare missnöjd med lantmätarens beslut har denne rätt att överklaga inom fyra veckor från den dagen förrättningen avslutades (FBL 15:6). När överklagandetiden 25

passerat utan att någon överklagan inkommit registreras förrättningen i registerkartan och i fastighetsregistret (Julstad, 2006). Om alla sakägare skriftligt godkänt beslutet kan de inte överklaga beslutet senare (FBL 15:11). Förrättningskostnaden delas vanligtvis lika mellan de fastighetsägare som berörs av gränsen, då betalningen enligt FBL 14:10 skall fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt. 4.1.2 Fastighetsbestämning i Norge Norges motsvarighet till fastighetsbestämning kallas oppmålingsforretning. En oppmålingsforretning genomförs för att fastställa den formella fastighetsgränsen och handläggs på ansökan av fastighetsägare (Ml 3:17). Vid en oppmålingsforretning skapas alltså inga nya gränser utan de är de befintliga fastighetsgränserna som fastslås. Gränser kan bestämmas genom avtal mellan fastighetsägare. De avtalade gränserna markeras ut med gränsmarkeringar och en beskrivning upprättas. Det är sedan på parternas begäran som åtgärden prövas för registrering. En kommunal eller privat lantmätare kan även på begäran försöka ta reda på var gränsen går och sedan utgår fastighetsägarna ifrån det (Hegstad & Sevatdal, 2006). Det finns två huvudtyper av gränstvister. Tvist om en egendomsgräns eller tvister gällande en rättighets gräns. Det är i huvudsak tre institutioner i Norge som arbetar med att lösa gränstvister. Det är kommunen, allmänna domstolar samt jordskifteretten (Sky, u.å.). I första hand löses gränstvister inom jordskifteretten (Goodale & Sky, 2001) och privata aktörer utför fastighetsarbetet (Mjøs & Sevatdal, 2010). Det finns två processer vid en oppmålingsforretning. Den första utgår från bestämmelserna i lov om eiendomsregistrering där en lantmätare håller en förrättning. Den andra utgår istället från jordskifteloven och sker i jordskifteretten (Hegstad & Sevatdal, 2006). När en ansökan från en fastighetsägare kommer in till kommunen undersöker de lämpligheten. Finner kommunen åtgärden lämplig beordrar de en lantmätare att göra en del förberedelser och samråda med fastighetsägarna som berörs av oppmålingsforretningen. En lantmätare i Norge har dock ingen befogenhet att fatta beslutet om var gränsen skall vara belägen. Lantmätaren fungerar endast som en medlare mellan fastighetsägarna och kan ge förslag till en lösning för att fastighetsägarna emellan 26

skall kunna sluta ett avtal. Upprättar fastighetsägarna ett avtal, som undertecknas av båda fastigheternas ägare, blir avtalet gällande och en gräns blir därmed bestämd. När ett sådant avtal har upprättats kan parterna försöka få gränsbeslutet registrerat. Det är sedan en registreringsmyndighet som bestämmer om avtalet tillåts att registreras eller inte (Hegstad & Sevatdal, 2006). Kommer inte fastighetsägarna överens trots lantmätarens hjälp skall ärendet behandlas i domstol (Jskl 3:17). Där kan domaren ta ett beslut utan att fastighetsägarna är överens (Hegstad & Sevatdal, 2006). Det åligger domstolen att utreda tvisten så långt de kan för att kunna avgöra ärendet. Därför är det en fördel om domaren har hög kompetens gällande gränser och fastighetsbestämningar (Ravna, 2007). Registreringen upprättas av tingslysningsmyndigheten. Kostnaderna för fastighetsbestämningen står den sökande för (Hegstad & Sevatdal, 2006). 4.1.3 Fastighetsbestämning i Danmark I Danmark finns det ingen förrättningsåtgärd som direkt motsvarar den svenska fastighetsbestämningen. De närmaste åtgärderna som liknar den svenska fastighetsbestämningen är skelforretning eller skelafsættning (Tanja L. Skovsgaard, enkät, 2012-05-09). 4.1.3.1 Skelforretning Är markägare osäkra eller oense om fastighetsgränsens rätta plats, kan gränsen säkerställas genom en skelforretning. Osäkerhet om fastighetsgränser kan uppstå om gränsmarkeringar eller staket inte är utplacerade, om markeringar eller staket är felplacerade eller om gränsens utsträckning inte överensstämmer med vad som framgår i fastighetsregistret (Enemark & Ramhøj, 1995). En skelforretning handläggs av en privat lantmätare på ansökan av en eller flera fastighetsägare (Enemark & Ramhøj, 1995). Lantmätaren meddelar information om skelforretningen till de berörda fastighetsägarna. Sedan handläggs en skelforretning för att besluta var fastighetsgränsen är belägen (Kristiansen, 2006). För att få en så bra placering som möjligt av fastighetsgränserna är utgångspunkten den information som finns i fastighetsregistret (Enemark & Ramhøj, 1995). 27

Under skelforretningsprocessen skall lantmätaren hålla ett sammanträde med de berörda fastighetsägarna. Platsen för sammanträdet skall vara en lokal i närheten av det aktuella området för förrättningen. På sammanträdet skall lantmätaren informera sakägarna om vilka förändringar som skall ske och sakägarna skall få chans att yttra sig om förrättningen. Målet med sammanträdet är att lantmätaren tillsammans med fastighetsägarna skall komma fram till ett beslut om gränsen som skall vara tillfredställande för alla parter. Om de kommer fram till ett beslut om gränsen på sammanträdet skriver parterna på en överenskommelse om att de godkänner förrättningen (Kristiansen, 2006). Lantmätaren tar hänsyn till förhållanden på marken, staket/stängsel, gränsanvändning och information från fastighetsägare. Det är utifrån denna information som lantmätaren fattar beslut om fastighetsgränser (Enemark & Ramhøj, 1995). Beslutet som lantmätaren fattar skall även grundas på information från fastighetsregistret och om syftet med förrättningen uppfyller de villkor som finns. Det kan förekomma att informationen i fastighetsregistret inte stämmer överens med hur fastigheten är utformad på marken. I dessa fall gäller den tidigare informationen om fastigheten före den senare (Kristiansen, 2006). Målet med en skelforretning är att lantmätaren skall försöka få ett godkännande av fastighetsägarna i ärendet om de nya bestämda gränserna (Enemark & Ramhøj, 1995). Om parterna inte kommer fram till någon överenskommelse får lantmätaren själv fatta beslutet om var fastighetsgränsen är belägen. Efter att lantmätaren har fattat ett beslut om skelforretning skall ett utlåtande om beslutet skickas ut till sakägarna. Utlåtandet skall innehålla information om bakgrunden till beslutet, undersökningarna som lantmätaren gjort samt en beskrivning av de nya fastighetsgränserna (Kristiansen, 2006). Det är fastighetsägarna som står för kostnaderna för förrättning. Beslut om att parterna i ärendet skall stå för lika del av kostnaderna tar lantmätaren (Kristiansen, 2006). Sakägarna har rätt att inom åtta veckor överklaga beslutet från lantmätaren. Har ingen av sakägarna överklagat beslutet hos byretten blir beslutet gällande. Om en sakägare skickat in en överklagan om beslutet skall byretten fatta beslut om fastighetsgränsen. Är inte sakägarna överens om fördelningen av förrättningskostnaderna kan de skicka in en överklagan till den kommunala rätten som får fatta beslutet om fördelningen (Kristiansen, 2006). 28

4.1.3.2 Skelafsætning En skelafsætning handläggs av en privat lantmätare för att bestämma gränser för en fastighet. Detta kan ske genom att fastställa redan befintliga fastighetsgränser eller skapa nya gränser. Skelafsætning av gränserna kan genomföras utan att några gränsmarkeringar placeras eller registreras (Enemark & Ramhøj, 1995). Det är vanligt att lantmätaren genomför en skelafsætning för en fastighet. Detta sker i samband med upprättande av ett staket eller byggnad i närheten av gränsen. Lantmätaren anlitas för att säkerställa att avståndskraven i BL uppfylls. Lantmätaren kan inte bara sätta ut fastighetsgränser som är registrerade i fastighetsregistret, först måste lantmätaren jämföra uppgifterna i fastighetsregistret med sambanden på marken för det aktuella området. Stämmer uppgifterna i fastighetsregistret överens med förhållandena på marken kan gränsmarkeringar placeras ut och registreras. Stämmer uppgifterna i fastighetsregistret inte överens med förhållandena på marken kan fastighetsägaren få påverka beslutet av gränsens placering. Det finns dock ingen plikt att registrera ändringen av gränsen. Sker det ingen markering av gränserna behöver inte fastighetsägaren bli delaktig i beslutet (Enemark & Ramhøj, 1995). Det händer ibland att en förändring av en fastighet inte registreras. Konflikter som kan komma upp på grund av detta är att vid en försäljning av en fastighet får köparen bara tillgång till den mark som är registrerad. Det kan leda till problem eftersom gränserna i fastighetsregistret inte alltid stämmer överens med fastighetsgränserna i fält. Förändringen av fastighetsgränserna kan vara både avsiktliga eller oavsiktliga (Ramhøj, 2009). 29

5 Resultat av empirisk studie 5.1 Fallstudie I Sverige har Lantmäteriet handlagt cirka 4 130 fastighetsbestämningar mellan tidsperioden 2008-2011 enligt uppgifter från Lantmäteriet, se bilaga 4. I figur 1 redovisas antalet fastighetsbestämningar för varje år under denna tidsperiod. Detta ger ett medeltal på cirka 1 033 fastighetsbestämningar per år. Uppgifterna från Lantmäteriet visar att till och med mitten av mars 2012 har det detta år genomförts cirka 250 fastighetsbestämningar. Figur 1. Antal fastighetsbestämningar per år. Fastighetsbestämningarna som granskades i Lantmäteriets arkivsök blev registrerade från och med år 2010 fram till mitten av mars 2012, utspridda i hela Sverige. Statistiken som tagits fram genom fallstudien visar att av hundra fastighetsbestämningar var det elva stycken som behandlade tvister om fastighetsgränser. De resterande 89 fastighetsbestämningar som granskades behandlade till exempel fastighetsägare som är osäkra på var gränsen går eller fastighetsägare som vill veta hur deras fastigheter är utformade. Det var 51 av 100 fastighetsbestämningsbeslut som grundades på en överenskommelse. Totalt överklagades 17 stycken fastighetsbestämningsbeslut av sakägarna till mark- och miljödomstolen. Se figur 2. 30