Produktivitet grunden för konkurrenskraft

Produktivitet grunden för konkurrenskraft En genomgång av grundläggande begrepp På kort sikt är det pris- och kostnadsförhållanden samt produktiviteten som är avgörande för konkurrenskraften i svenskt jordbruk. På längre sikt spelar investeringarnas storlek en avgörande roll. Teknisk utveckling och kunskapsnivån i olika delar av livsmedelskedjan är de allra viktigaste drivkrafterna för produktivitetsutveckling. Flera indikatorer för konkurrenskraft pekar mot att svenskt jordbruk har ett ogynnsamt läge jämfört med andra länder i EU och att utvecklingen fortsätter i den riktningen. Rapport 2014:26

Denna rapport ingår som en del av Jordbruksverkets projekt om ett konkurrenskraftigt jordbruk. Projektet syftar till att sprida kunskap om vad konkurrenskraft innebär och vad som påverkar konkurrenskraften för företagare inom den svenska primärproduktionen. Denna rapport ska ge en allmän introduktion till vad som avses med begrepp som produktivitet, effektivitet och konkurrenskraft samt hur dessa hänger samman. Dessutom ska rapporten ge en bild av nuläget för svenskt jordbruk. 2014-12-10 Författare Bengt Johnsson

Sammanfattning Produktivitet och konkurrenskraft är centrala begrepp i den jordbrukspolitiska debatten. Produktivitet uttrycker förhållandet mellan det värde som uppkommer i produktionen och den insats som görs. Ett vanligt mått som används är arbetsproduktiviteten som visar hur stort värde som uppkommer i förhållande till insatsen av arbetskraft. Totalfaktorproduktiviten, TFP, är ett annat mått som används och som visar hur tekniska framsteg förändrar produktionen. Begreppet konkurrenskraft används på olika nivåer t.ex. mellan olika länder, mellan branscher och mellan olika företag. Trots att det används flitigt i den allmänna debatten är det inte något väldefinierat begrepp. Konkurrenskraften mäts oftast inte med hjälp av en enda indikator utan genom en sammanvägning av en lång rad indikatorer. Vanligen görs en jämförelse med någon eller något, t.ex. ett annat land eller en annan näringsgren, som valts ut. På kort sikt är det en sammanvägning av pris- och kostnadsförhållanden samt produktiviteten som är avgörande för konkurrenskraften. På längre sikt spelar investeringarnas storlek en avgörande roll. Beräkningar av produktiviten i jordbruket görs av flera institutioner runt om i världen, t.ex. OECD, Världsbanken och USA:s jordbruksdepartement (USDA). Det är svårt att finna ett entydigt svar på hur produktiviten utvecklats, särskilt för enskilda länder och för kortare tidsperioder. Några generella slutsatser som kan dras av olika beräkningar är att arbetsproduktiviten i jordbruket förbättrats kraftigt sedan lång tid tillbaka. Totalfaktorproduktiviten har förbättrats men i olika delar av världen har ökningstakten planat ut. Teknisk utveckling och kunskapsnivån i olika delar av livsmedelskedjan är de allra viktigaste drivkrafterna för produktivitetsutveckling visar flera studier som gjorts. Statligt ansvar för satsningar på forskning och utveckling (FoU) spelar en mycket stor roll. Privata FoU-satsningar kan utgöra värdefulla komplement. För att inte förlora i utvecklingen är det viktigt att nödvändiga satsningar kommer till stånd. Svenskt jordbruk ligger på en sämre nivå än jämförbara länder i EU för flertalet av de indikatorer som undersökts för att bedöma konkurrenskraften. Utvecklingen över tiden är dessutom ogynnsam för Sverige. För t.ex. mjölkavkastning ligger Sverige bland länderna med högst avkastning i EU men ökningstakten är bland de lägsta. Arbetsproduktiviteten i Sverige har ökat ungefär i samma takt som genomsnittet för EU. Globalt sett har svenskt jordbruk en hög arbetsproduktivitet. Totalfaktorproduktiviteten har däremot utvecklats i långsammare takt än övriga EU-länder, särskilt under den senaste tioårsperioden. Bakomliggande drivkrafter för en stark produktivitetsutveckling är exempelvis investeringar i realkapital, satsningar på utbildning och FoU. Utvecklingen av dessa visar att utvecklingen varit ogynnsam för jordbrukssektorn i Sverige. Under det senaste året har nettoinvesteringarna varit negativa och intresset för utbildning i jordbrukssektorn är låg. Jordbrukets andel av den statliga forskningsbudgeten har minskat. Sverige har förvisso fortfarande en hög avkastningsnivå i flera produktionsgrenar vilket kan förklaras med effekter av satsningar på FoU och utbildning som gjordes

tidigare. Men med hänsyn till utvecklingen under senare år för FoU och utbildning kan det finnas en risk för tilltagande problem med produktivitetsutvecklingen i Sverige. För att långsiktigt utveckla ett konkurrenskraftigt svenskt jordbruk behövs satsningar på FoU och utbildning. Inför nästa budgetperiod i EU bör därför övervägas hur nuvarande stöd inom jordbruksbudgeten används för att uppnå målet för ett konkurrenskraftigt jordbruk. Sett på längre sikt skulle satsningar på produktivitetsökningar kunna ge bättre förutsättningar för ett konkurrenskraftigt jordbruk än att satsa på inkomststöd.

1 Innehåll 1 Inledning...11 1.1 Syfte, innehåll och avgränsningar...12 2 Definition av begrepp... 1 2.1 Produktivitet... 1 2.1.1 Partiell produktivitet... 1 2.1.2 Total faktorproduktivitet... 2 2.2 Effektivitet... 3 2.3 Konkurrenskraft... 3 2.3.1 Konkurrenskraft mellan länder... 3 2.3.2 Konkurrenskraften mellan branscher... 5 2.3.3 Konkurrenskraft mellan företag... 6 2.3.4 Sammanfattning av konkurrenskraft... 6 3 Produktivitets- och konkurrenskraftsberäkningar... 7 3.1 Produktivitetsberäkningar globalt... 7 3.2 Konkurrenskraftsberäkningar globalt...10 3.3 Produktivitetsberäkningar för jordbrukssektorn...11 3.3.1 Världsbanken...11 3.3.2 Amerikanska jordbruksdepartementet, USDA...12 4 Studier om produktivitet i jordbruket...14 4.1 OECD/FAO...14 4.2 IFPRI...16 4.3 Australiensiska jordbruksdepartementet...19 4.4 USDA...19 4.5 EU-kommissionen...20 4.6 Dansk konkurrenskraftsstudie 2012...22 4.7 Finland, MTT...22 4.8 Sverige...23 4.8.1 SLI...23 4.8.2 SLU...23 4.9 Sammanfattning av studier och beräkningar...23 5 Konkurrenskraftsindikatorer...25 5.1 Avkastningsnivå och förändring av avkastning...25 5.1.1 Spannmål...25 5.1.2 Mjölk...26 5.1.3 Grisproduktion...27 5.2 Resursutnyttjande i jordbruket...28 5.2.1 Mark...28 5.2.2 Djurhållning...30 5.3 Strukturrationalisering...31 5.3.1 Jordbruksmark...31 5.3.2 Mjölkproduktion...32

5.4 Marknadsandelar...33 5.4.1 Mjölk...34 5.4.2 Nötkött...34 5.4.3 Griskött...35 5.4.4 Fjäderfäkött...35 5.5 Kostnadsnivå och kostnadsutveckling...37 5.6 Förädlingsvärde...39 5.7 Handelsnetto...41 5.8 Arbetsproduktivitet...41 5.9 Total faktorproduktivitet...42 5.10 Jordbrukets betydelse i ekonomin...43 5.11 Investeringar...45 5.11.1 Utbildning...45 5.11.2 Forskning och Utveckling...47 5.11.3 Investeringar i realkapital...48 5.12 Konkurrenskraftsindikatorer i sammandrag...49 5.13 Sammanfattning av konkurrensläget för svenskt jordbruk...51 5.14 Diskussion...51 Källförteckning...53

1 Inledning Produktivitet och konkurrenskraft är två begrepp som är centrala för jordbrukets utveckling både inom landet och på global nivå. Begreppen hör samman även om frågeställningarna är lite olika nationellt och globalt. I Sverige handlar det framförallt om hur den svenska produktionen står sig internationellt och globalt handlar det mycket om behovet av en ökad livsmedelsproduktion. Produktionen av de flesta jordbruksprodukter har minskat i Sverige samtidigt som konsumtionen har ökat. Det finns en politisk viljeinriktning att den inhemska produktionen ska öka. Satsningar har gjorts bl.a. inom Matlandet för att få till stånd produktionsökningar. För att satsningar som samhället är beredda att göra ska bli framgångsrika är det viktigt att orsakerna till minskad produktion kan sorteras fram. Indikatorer som används tyder på att konkurrenskraften hos svenskt jordbruk är svag jämfört med konkurrerande länder. FAO har i sina långtidsstudier (FAO 2012) visat att ökad befolkning och ökat välstånd medför behov av att öka livsmedelsproduktionen. För tiden fram till 2050 finns det ett behov av att öka livsmedelsproduktionen med 60 procent jämfört med produktionsnivån under perioden 2005/07. FAO konstaterar att det finns tillräckligt med resurser i form av mark och vatten men att det av olika skäl är svårt att ta dessa i anspråk för livsmedelsproduktion. Avkastningen har sedan lång tid tillbaka ökat stabilt. I figur visas den historiska areal- och avkastningsutvecklingen samt en prognos för till 2050. FAO förutser att avkastningsökningen inte kommer att kunna ligga kvar på samma nivå som tidigare. En viktig orsak till stagnerande avkastnings ökningar anses vara uteblivna investeringar i forskning och utveckling samt otillräckliga politiska insatser även på andra områden. Figur 1 Odling av spannmål i världen, miljoner hektar (y-axel till höger) samt avkastningsutveckling för spannmål (y-axel till vänster) under perioden 1961-2009, samt prognos för perioden till 2005, ton/ha. Källa: WORLD AGRICULTURE TOWARDS 2030/2050, FAO 2012

Den globala och nationella dimensionen överlappar varandra. För att öka den globala livsmedelsproduktionen krävs ökad produktivitet eftersom de resurser som inte används i nuläget är dyra att ta i anspråk. I internationell konkurrens måste på kort sikt produktivitetsutvecklingen utvecklas i takt med övriga världen för att ett enskilt land ska behålla sin ställning på marknaden. På lite längre sikt måste jordbruksinvesteringarna i det enskilda landet minst hålla samma takt som i de konkurrerande länderna. 1.1 Syfte, innehåll och avgränsningar Syftet med rapporten är att förklara begrepp som produktivitet, effektivitet och konkurrenskraft, hur dessa kan beräknas och vilket samband de har. Ytterligare ett syfte är att göra en uppskattning av konkurrenskraften för svenskt jordbruk med tyngdpunkt på primärproduktionen. Rapporten inleds med att ge beskrivningar och definitioner av centrala begrepp som produktivitet och konkurrenskraft, inkl. de resultatmått som används. Därefter ges några exempel på studier som gjorts runt om i världen av organisationer, departement, myndigheter etc. där frågor om produktivitet och konkurrenskraft diskuteras. Det redovisas även data för olika mått på bl.a. produktivitet som tagits fram av olika institutioner. Avslutningsvis görs en genomgång av olika indikatorer som visar konkurrenskraften i den svenska jordbrukssektorn samt en bedömning av det samlade läget. De indikatorer som ingår är mätbara i ekonomiska eller fysiska termer. Det innebär att det är den ekonomiska konkurrenskraften som mäts. För att göra bilden av konkurrenskraften fullständig måste även den sociala och miljömässiga dimensionen vägas in. I denna rapport kommer dessa båda faktorer inte att belysas närmare. De indikatorer som beräknas avser genomsnittet för resp. land. Det förekommer stora variationer inom länder, vilka inte fångas upp i beräkningarna.

2 Definition av begrepp I diskussionen förekommer det en hel del begrepp, t.ex. produktivitet, konkurrenskraft och effektivitet. Begreppen används ofta i en vid bemärkelse utan att det görs någon definition vad som avses. I detta avsnitt görs en genomgång av några grundläggande begrepp. Det finns rad olika definitioner som kan variera. I rapporten görs inte några egna definitioner av begreppen. De använda definitionerna är det som anges av andra myndigheter, av statliga utredningar och motsvarande. Genomgången inleds med begreppet produktivitet, som kan sägas vara grunden för övriga termer som behandlas. Produktiviten visar hur stort värde som uppstår i produktionen i förhållande till de insatser som görs. Nästa begrepp som förklaras är effektivitet. Det sammanfaller med produktivitetsmåttet men med beaktande även av kvalitet. Konkurrenskraft är den tredje termen som förklaras. Till skillnad från övriga begrepp finns det inte någon entydig definition av konkurrenskraft, vanligtvis görs en sammanvägning av olika indikatorer. Bland de indikatorer som vanligen ges störst tyngd brukar produktivitet ingå. Genom att förklara begreppen i denna ordning kan den relation som begreppen har till varandra förstås. 2.1 Produktivitet I en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO 2013) definieras vad som avses med begreppet produktivitet: Produktivitet brukar definieras som kvoten mellan värdet av produktionen och de resurser som förbrukas i produktionsprocessen. Då man mäter produktivitet brukar man skilja mellan partiella och totala mått på produktivitet. Det partiella måttet mäter värdet av produktionen dividerat med en enskild produktionsfaktor, medan det totala måttet mäter värdet av produktionen dividerat med samtliga produktionsfaktorer. Partiell produktivitet brukar uttryckas i absoluta tal, exempelvis som förädlingsvärdet per arbetad timme, i detta fall som kronor per arbetsinsats. Totalfaktorproduktiviten anges däremot vanligen som hur den förändras över tiden eller hur den utvecklas i relation till andra objekt som studeras, t.ex. olika regioner eller olika näringsgrenar. 2.1.1 Partiell produktivitet De vanligaste partiella måtten för produktivitet är arbetsproduktivitet och kapitalproduktivitet. Vid beräkning av arbetsproduktivitet sätts produktionsvolymen i relation till arbetsinsatsen. Produktionsvolymen mäts som förädlingsvärdet (skillnaden mellan produktionsvärde och produktionskostnader) eller som produktionsvärdet. Arbetskraftsinsatsen brukar mätas som antal arbetade timmar eller som antalet sysselsatta. Kapitalproduktivitet kan definieras som produktion per insatt enhet kapital. Energiproduktivitet är ytterligare ett exempel på ett partiellt produktivitetsmått. I jordbruket är det vanligt förekommande att beräkna t.ex. jordbruksmarkens produktivitet. Den beräkning görs vanligen genom att beräkna hur stor avkastningen är per ytenhet (hektarproduktivitet). På motsvarande sätt kan djurproduktionens produktivit beräknas, genom att t.ex. beräkna mjölkmängden per ko eller antalet grisar per sugga. 1

Energiproduktivitet är ytterligare ett exempel på ett partiellt produktivitetsmått. I jordbruket är det vanligt förekommande att beräkna t.ex. jordbruksmarkens produktivitet. Den beräkning görs vanligen genom att beräkna hur stor avkastningen är per ytenhet (hektarproduktivitet). På motsvarande sätt kan djurproduktionens produktivit beräknas, genom att t.ex. beräkna mjölkmängden per ko eller antalet grisar per sugga. Som exempel på ett produktivitetsmått visas i figur 2 en beräkning över hur Som exempel på ett produktivitetsmått visas i figur 2 en beräkning över hur arbetsproduktiviteten i Sverige utvecklats under perioden 1993-2013. arbetsproduktiviteten i Sverige utvecklats under perioden 1993-2013. 140 120 100 80 60 40 Jordbruk TillverkningsIndustri Totalt 20 0 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 Figur 2 Arbetsproduktivitet i svensk ekonomi totalt samt fördelat på olika näringsgrenar Figur 2 Arbetsproduktivitet i svensk ekonomi totalt samt fördelat på olika näringsgrenar 1993-2013, 1993-2013, index, 2005=100 index, 2005=100 Källa: ECB Källa: ECB 2.1.2 Total faktorproduktivitet 2.1.2 Total faktorproduktivitet I långtidsutredningen 2003/04, bilaga 1-2, Sveriges ekonomi - utsikter till 2020 (SOU 204:19), ges en definition av begreppet total faktorproduktivitet (TFP). TFP är den produktionsökning som uppstår utan att användningen av produktionsfaktorer förändras. TFP benämnas ofta som teknikfaktorn. Effekter av ökad teknikfaktorn. utbildningsnivå, Effekter förbättrad av ökad kapitalkvalitet, utbildningsnivå, förbättrad infrastruktur kapitalkvalitet, och förbättrad strukturella infrastruktur förändringar och i ekonomin strukturella (t.ex. förändringar avregleringar) i ekonomin är exempel (t.ex. avregleringar) på faktorer är som exempel kan på påverka TFP i positiv riktning. I långtidsutredningen 2003/04, bilaga 1-2, Sveriges ekonomi - utsikter till 2020 (SOU 204:19), ges en definition av begreppet total faktorproduktivitet (TFP). TFP är den produktionsökning som uppstår utan att användningen av produktionsfaktorer förändras. TFP benämnas ofta som faktorer som kan påverka TFP i positiv riktning. Beräknas Beräknas TFP TFP som som en restpost en restpost riskerar riskerar även även andra andra faktorer faktorer att fångas att fångas upp som upp inte som har inte med har med produktivitetsutvecklingen att göra. Det kan t.ex. vara förändring av produktivitetsutvecklingen att göra. Det kan t.ex. vara förändring av relativpriserna mellan relativpriserna mellan olika produktionsmedel, förändrad sammansättning av olika produktionsmedel, förändrad sammansättning av arbetskraften och förändrade metoder arbetskraften och förändrade metoder för beräkning av nationalräkenskaperna. för beräkning av nationalräkenskaperna. Det är därför viktigt att göra justeringar i takt med att Det är därför viktigt att göra justeringar i takt med att arbetskraften och insatsen arbetskraften av kapital förändras. och insatsen Förändringar av kapital förändras. av arbetskraftens Förändringar utbildningsnivå av arbetskraftens och ålder utbildningsnivå är viktig att beakta liksom förändringar av kapitalets sammansättning i form av byggnader, maskiner, informationsteknologi etc. Vanligtvis är det förändringen av TFP som är av intresse och det mäts som skillnaden mellan förändringen i produktionsvolymindex och förändringen i indexet av produktionsfaktorer. Produktivitetsmåtten belyser förändringar i ekonomin på olika sätt och vilket mått som väljs beror på vad man vill visa. TFP belyser på ett bättre sätt hur teknikanvändningen förändras samt ger en bättre helhetsbild av effektiviten i produktionen. Arbetsproduktiviten är däremot ett bättre mått på hur det allmänna väl ståndet förändras i ett land eftersom det kan fånga upp potentiella löneökningar i ekonomin. Arbetsproduktiviteten är oftast det enklaste måttet att beräkna genom att uppgifter kan inhämtas från nationalräkenskaperna. Vid internationella jämförelser är arbetsproduktiviteten den vanligaste indikatorn. 2

Inom jordbruket har arbetsproduktivitet varit ett relevant mått att följa eftersom arbetskraft varit en avgörande produktionsfaktor. Under senare år har minskningen i arbetskraftsanvändningen haft stor påverkan för produktivitetsutvecklingen. I takt med att kapitalintensiteten ökat, genom att användningen av ny teknik blivit allt viktigare, har det blivit allt mer relevant att mäta TFP även i jordbruket. 2.2 Effektivitet Statskontoret ger en definition av begreppet effektivitet i sin rapport Förutsättning för En samlad och systematisk uppföljning av kvalitet, produktivitet och effektivitet i offentlig sektor (Statskontoret 2011). Effektivitet beskriver hur väl en organisation kan omvandla resurser till produkter och tjänster. Begreppet omfattar både produktivitet och kvalitet. Effektivitet kan delas upp på inre och yttre effektivitet. Inre effektivitet sammanfaller med produktivitet, d.v.s. förhållandet mellan tillförda resurser och det som produceras. Den yttre effektiviten beskriver hur väl det som produceras uppfyller konsumenternas efterfrågan. För att kunna mäta effektivitet måste det finnas mål att jämföra utförda prestationer med. Ett sätt att göra en sådan beräkning är att jämföra med de företag som ligger i teknikfronten. I företagsekonomin blir effektiviten måluppfyllelse till lägsta möjlig kostnad. I nationalekonomisk teori avser effektivitet att skapa största möjliga nytta för de resurser som sätts in. Eftersom nytta upplevs olika av individerna är det svårt att göra jämförelser. En tolkning som brukar användas är därför att en resursanvändning är effektiv om det inte finns något annat sätt att använda resurserna som ger en individ högre välfärd utan att någon annan upplever försämrad välfärd. Effektivitetsmåttet kan beräknas för olika nivåer i ekonomin. Samhällsekonomisk effektivitet visar hur mycket välstånd som skapas av de resurser som finns till förfogande (Lindwall 1999). Budgeteffektiviten visar hur stor nytta som kan uppnås förutsatt en begränsad budget. Det kan t.ex. avse hur stort miljövärde som kan uppnås för den budget som givits. Företagsekonomisk effektivitet kan anges i form av olika indikatorer som t.ex. försäljningsintäkt, vinstmarginal och kundnöjdhet. 2.3 Konkurrenskraft Begreppet konkurrenskraft används på olika nivåer, t.ex. mellan olika länder, mellan branscher och mellan olika företag. Trots att det används flitigt i den allmänna debatten är det inte något väldefinierat begrepp (Tillväxtanalys 2009). 2.3.1 Konkurrenskraft mellan länder Internationell konkurrenskraft avser hur olika länder förmår att konkurrera med varandra. Många ledande ekonomer är tveksamma till begreppet eftersom det inte ska tolkas på samma sätt som konkurrenskraft på företagsnivå. När två företag konkurrerar finns det alltid en vinnare och en förlorare. På landsnivå är det annorlunda eftersom ett lands samlade näringsliv alltid är mycket mer diversifierat jämfört med enskilda företag. Ökar produktionen i en näringsgren ger det upphov 3

till ökad efterfrågan i andra sektorer vilket ger import från andra länder ökade möjligheter. Mellan länder är det inte givet att konkurrensen är ett nollsummespel utan båda länderna kan bli vinnare. Däremot är det viktigt att respektive länder hittar branscher som ger upphov till så stora vinster som möjligt vilket skapar utrymme för stor import och höjd levnadsstandard. Konkurrenskraften mäts oftast inte genom att använda en enda indikator. Vanligen görs en jämförelse med någon/något som valts ut; t.ex. ett annat land eller en annan näringsgren. Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) har gjort följande sammanfattning av mått på konkurrenskraft (ITPS 2007): Konkurrenskraft är ett relativt mått, det vill säga kraft i tävlan eller i konkurrens med andra. På nationell nivå ska utfallet av konkurrensen mätas i relation till konkurrentländer, det vill säga länder med liknande ekonomisk struktur (de facto våra stora handelspartners). Konkurrenskraften syftar till att öka mängden nyttigheter, mätt som en ökning av inkomsterna i relation till andra. Konkurrensen sker på en marknad (där nationen inte är representerad). De potentiellt tävlande enheterna utgörs av den arbetsföra befolkningen. För att mäta ett lands konkurrenskraft har ITPS (2007) gjort en definition av ett lämpligt mått: Summan av nation A:s alla enheters förmåga att generera nyttigheter (inkomster) på en marknad i förhållande till summan av den jämförbara nationen B:s alla enheters förmåga att generera nyttigheter (inkomster) på en marknad. I debatten förekommer en rad olika mått för att mäta ett lands konkurrenskraft. Det bör betonas att måtten inte säger något om varför landet uppnår en viss konkurrenskraft. Konkurrenskraftsmåtten kan delas upp i: Indirekta mått på konkurrenskraft Direkta mått på konkurrenskraft I det följande beskrivs några av de mått som förekommer. 2.3.1.1 Indirekta mått Terms of trade beskriver ett lands bytesförhållande med omvärlden, d.v.s. priset på de varor som exporteras sätts i relation till priset på varor som importeras. I praktiken har Sverige haft fallande Terms of trade sedan lång tid tillbaka. Trots detta visar många andra indikatorer på en positiv utveckling för konkurrenskraften. En viktig orsak till fallande terms of trade i Sverige är att en stor del av exporten kommer från branscher med snabb produktivitetsökning och fallande produktpriser. Förmågan att locka till sig kapital för investeringar är ett annat mått på konkurrenskraft. För att få en rättvisande bild av ett lands konkurrenskraft måste hänsyn tas till vilka investeringar som görs. För att ett land ska uppnå en stark konkurrenskraft måste rätt investeringar göras. Avkastningsnivån på kapital som investeras i Sverige kan inte avvika jämfört med 4

andra länder för att bibehålla konkurrenskraften. Med lägre avkastningsnivå riskerar det att leda till färre investeringar och att kapitalstocken urholkas. Arbetskostnaderna per producerad enhet är ett annat mått som brukar användas för att bedöma ett lands konkurrenskraft. Låga arbetskostnader behöver inte innebära stark konkurrenskraft eftersom en större del istället kan gå till avkastning på kapitalet. 2.3.1.2 Direkta mått BNP Ett vanligt sätt att jämföra länders ekonomier är genom att använda det samlade värdet på landets produktion, bruttonationalprodukten (BNP). BNP visar hur stora värden som insatsen av arbete och kapital har genererat. BNP kan beräknas antingen i löpande eller fasta priser. När BNP beräknas i fasta priser333 kan tillväxt härledas till att mängden insatt arbete har ökat eller att produktionen per timma har ökat. Ett land har en bra konkurrenskraft jämfört med andra om BNP per timma ligger på en högre nivå än för övriga jämförbara länder. Ett land är dessutom mer konkurrenskraftigt än andra om en större andel av arbetskraften deltar i produktionen (sysselsättningsgraden). BNI Bruttonationalinkomsten (BNI) och BNP är två mått som är närbesläktade. BNP fångar upp värdet av produktionen medan BNI avser landets inkomster. BNI beräknas med utgångspunkt från BNP men med tillägg och avdrag för de inkomster som uppstår i företag som finns i Sverige med utländska ägare och svenska företag belägna utomlands. Nettot av dessa beräkningar läggs till värdet för BNP. Liksom för BNP är det mer rättvisande att uttrycka BNI i fast penningvärde (reala termer). ITPS och Konjunkturinstitutet förordar att använda BNI per capita uttryckt i reala termer som det mest relevanta måttet för konkurrenskraft på nationell nivå. Invändningar som görs mot detta mått är att det inte är ett relativt mått, för att vara konkurrenskraftig krävs att landet kan jämföras med något annat land. Hela befolkningen tas med vilket är fel eftersom det bara är den arbetsföra delen av befolkningen som är med och konkurrerar. Det är också svårt att jämföra länder som väljer lång arbetstid framför mera fritid. Invånare i länder där man väljer mycket fritid genererar immateriella värden som inte kommer med i BNIberäkningen. 2.3.2 Konkurrenskraften mellan branscher Konkurrenskraften för en bransch som konkurrerar på exportmarknaden kan påverkas positivt av förmånliga priser på produkten eller på de produktionsmedel som används (ITPS 2009). Effekterna är dock kortsiktiga eftersom det inte går att bibehålla fördelarna med ständiga devalveringar. För att en bransch långsiktigt ska bibehålla och öka konkurrenskraften krävs att produktionskapaciteten ökar. Det kan ske antingen genom att mera resurser tillförs eller att produktiviten ökar. För att kunna öka insatsen av arbete och kapital krävs att det finns tillgänglig (ledig) kapacitet inom andra branscher. På lång sikt krävs dessutom teknisk utveckling eller ökad kompetens hos arbetskraften som leder till ökad produktivitet. Ytterligaren en faktor som påverkar utvecklingen är att produktionsresurserna blir 5

tillgängliga. Ökad efterfrågan på produktionsresurser riskerar att leda till ökade kostnader vilket gör att konkurrenskraften urholkas. I studien från ITPS (2009) används ett realt förädlingsvärde per arbetade timmar i resp. bransch som konkurrenskraftsmått. Vid jämförelser med branscher i andra länder görs omräkning till en gemensam valuta. Måttet uttrycker m.a.o. arbetsproduktiviteten. 2.3.3 Konkurrenskraft mellan företag Ett företag är konkurrenskraftigt om det kan producera till priser som gör att det får sålt sina produkter på marknaden. När ett företag agerar på en konkurrensutsatt marknad har det vanligtvis inte någon möjlighet att påverka produktpriset. Avgörande för företagens konkurrensförmåga blir därför kostnadsnivån i produktionen. Bakomliggande faktorer till företagets förmåga att vara konkurrenskraftigt är förmåga till rationalisering, produktutveckling, marknadsföring och att upprätthålla kvalitet på produkterna. 2.3.4 Sammanfattning av konkurrenskraft På kort sikt så är det en sammanvägning av pris- och kostnadsförhållanden samt produktiviteten som är avgörande för konkurrenskraften. På längre sikt handlar det om att öka produktionskapaciteten, det vill säga investeringar i olika former. 6

3 Produktivitets- och 3 Produktivitetskonkurrenskraftsberäkningar och konkurrenskraftsberäkningar Det görs produktivitetsberäkningar som publiceras offentligt av olika institutioner runt om i världen. Som exempel kan nämnas; OECD, United States of Labour och University of Det görs produktivitetsberäkningar som publiceras offentligt av olika institutioner Groningen. runt om i I världen. det följande Som ges exempel några exempel kan nämnas; på resultatet OECD, av United produktivitetsberäkningar States of Labour som och gjorts. University of Groningen. I det följande ges några exempel på resultatet av produktivitetsberäkningar som gjorts. 3.1 Produktivitetsberäkningar globalt OECD gör gör årligen årligen beräkningar beräkningar över arbetskraftsproduktiviten över och multifaktorproduktiviteten och (MFP) multifaktorproduktiviteten för ekonomin i sin helhet. (MFP) OECD gör för inte ekonomin några beräkningar i sin helhet. enbart OECD för gör jordbrukssektorn. inte några Den beräkningar senaste beräkningen enbart för som jordbrukssektorn. publicerats, se figur Den 3, senaste avser förhållandena beräkningen år som 2012. För arbetsproduktiviteten publicerats, se figur ligger 3, avser Sverige förhållandena över genomsnittet år 2012. för För OECD arbetsproduktiviteten men på en lägre nivå än både Norge ligger och Sverige Danmark. över genomsnittet för OECD men på en lägre nivå än både Norge och Danmark. 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 Figur 3 Arbetsproduktivitet uttryckt som förädlingsvärde per arbetad timme Figur (avser 3 Arbetsproduktivitet 2012), $/timma uttryckt som förädlingsvärde per arbetad timme (avser 2012), $/timma Källa: OECD Källa: OECD Under den senaste tioårsperioden har arbetsproduktiviteten i Sverige utvecklats något starkare än genomsnittet för OECD. Bland de nordiska länderna har Sverige haft störst ökning för perioden 2001-2012. Under perioden 2007-2012 avtog ökningstakten för arbetsproduktiviteten inom OECD, det berodde främst på svag konjunkturutveckling. Figur 4 visar hur arbetskraftsproduktiviteten förändrats under en längre tidsperiod. 9 7

Under den senaste tioårsperioden har arbetsproduktiviteten i Sverige utvecklats något starkare än genomsnittet för OECD. Bland de nordiska länderna har Sverige haft störst ökning för perioden 2001-2012. Under perioden 2007-2012 avtog ökningstakten för arbetsproduktiviteten inom OECD, det berodde främst på svag konjunkturutveckling. Figur 4 visar hur arbetskraftsproduktiviteten förändrats under en längre tidsperiod. 3,5 3 2,5 2 1,5 1 0,5 2001-2007 2001-2012 2007-2012 2009-2012 0-0,5 Denmark Finland Germany Norway Sweden United States OECD-Total -1 Figur 4 Genomsnittlig förändring per år av arbetskraftsproduktiviteten under olika Figur tidsperioder, 4 Genomsnittlig procent förändring per år av arbetskraftsproduktiviteten under olika tidsperioder, procent Källa: OECD Källa: OECD OECD gör också beräkningar av MFP. MFP har samma definition som TFP OECD (Totalfaktorproduktivitet). gör också beräkningar av MFP. Av figur MFP 5 har framgår samma hur definition MFP som utvecklats TFP under perioden (Totalfaktorproduktivitet). 1985-2011. Under perioden Av figur har 5 framgår MFP i hur Sverige MFP utvecklats ökat med under ca 1 procent perioden per 1985-2011. år, det är Under lika med perioden utvecklingen har MFP i Sverige i USA, ökat bättre med än ca Tyskland 1 procent och per år, Danmark det är lika men med sämre utvecklingen än i i USA, Finland. bättre Under än Tyskland de senaste och Danmark åren, 2007-2011, men sämre än har i Finland. USA och Under Tyskland de senaste haft åren, bättre 2007-2011, utveckling har USA än och Sverige, Tyskland medan haft en Finland bättre utveckling och Danmark än Sverige, utvecklats medan Finland svagare. och Svag Danmark utvecklats utveckling svagare. under Svag de senaste utveckling åren under beror de senaste främst åren på den beror lågkonjunktur främst på den som lågkonjunktur drabbat som de flesta drabbat länder. flesta länder. 2 1,5 1 0,5 0-0,5 Danamrk Finland Tyskland Sverige USA 1985-2011 1995-2011 2000-2011 2005-2011 2007-2011 -1-1,5 Figur 5 Genomsnittlig förändring per år av multifaktorproduktiviteten under olika Figur 5 Genomsnittlig förändring per år av multifaktorproduktiviteten under olika tidsperioder, tidsperioder, procent procent Källa: OECD Källa: OECD University of Groningen har utvecklat en databas (https://www.conferenceboard.org/data/economydatabase/) med ekonomiska 8 nyckeltal som omfattar 130 länder. I databasen finns bl.a. uppgifter över total faktorproduktiviteten (TFP). Uppgifterna redovisas som den årliga förändringen sedan 1990.

University of Groningen har utvecklat en databas (https://www.conference-board. org/data/economydatabase/) med ekonomiska nyckeltal som omfattar 130 länder. I databasen finns bl.a. uppgifter över total faktorproduktiviteten (TFP). Uppgifterna redovisas som den årliga förändringen sedan 1990. Utvecklingen i de västliga industriländerna följer varandra i stora drag. Av figur 6 framgår att de årliga förändringarna i Sverige är något större än i Tyskland och USA och att upp- och nedgångar ofta är förskjutna i tiden med något år. 5,0 4,0 3,0 2,0 1,0 0,0-1,0-2,0 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 Sverige Tyskland USA -3,0-4,0-5,0 Figur 6 Årlig 6 Årlig förändring av total av total faktorproduktivitet 1990-2014, 1990-2014, procent procent Källa: The Conference Board Genomsnittlig förändring per år per för år perioden för perioden 1990-2013 1990-2013 uppgår för uppgår Sverige för till 0,6 Sverige procent. till Jämfört 0,6 procent. med övriga Jämfört länder med i Västeuropa övriga länder ligger Sverige i Västeuropa på den övre ligger halvan. Sverige Tyskland på den och övre Finland har halvan. haft en Tyskland större genomsnittlig och Finland ökning har medan haft en bl.a. större Danmark, genomsnittlig Storbritannien ökning och medan Frankrike bl.a. haft Danmark, lägre ökningstakt. Storbritannien USA ligger och på Frankrike samma nivå haft som lägre Sverige ökningstakt. medan utvecklingsländer USA ligger på som t.ex. samma Kina och nivå Indien som haft Sverige betydligt medan snabbare utvecklingsländer ökning. Figur 7 som visar hur t.ex. TFP Kina förändrats och Indien i haft genomsnitt. betydligt snabbare ökning. Figur 7 visar hur TFP förändrats i genomsnitt. 3,0 2,5 2,0 1,5 1,0 0,5 0,0-0,5 9

Genomsnittlig förändring per år för perioden 1990-2013 uppgår för Sverige till 0,6 procent. Jämfört med övriga länder i Västeuropa ligger Sverige på den övre halvan. Tyskland och Finland har haft en större genomsnittlig ökning medan bl.a. Danmark, Storbritannien och Frankrike haft lägre ökningstakt. USA ligger på samma nivå som Sverige medan utvecklingsländer som t.ex. Kina och Indien haft betydligt snabbare ökning. Figur 7 visar hur TFP förändrats i genomsnitt. 3,0 2,5 2,0 1,5 1,0 0,5 0,0-0,5 Figur 7 Genomsnittlig förändring per år av total faktorproduktiviteten under perioden 1990-2013, procent Källa: The Conference Board 3.2 Konkurrenskraftsberäkningar globalt World Economic Forum gör årligen globala konkurrenskraftsberäkningar (World Economic Forum 2013-2014). Beräkningarna bygger på 110 indikatorer som har fördelats på 12 delområden. De olika indikatorerna viktas samman till ett index för respektive land. Indikatorerna har olika tyngd beroende på vilken fas i utvecklingen som respektive land befinner sig. Enligt den beräkning som gjorts för 2013-2014 hamnar Sverige på sjätte plats i världen av 148 länder som ingår. Jämfört med fjolåret behåller Sverige sin position. Sverige får bäst placering i undergruppen innovationer (plats 5) och 10

sämst placering i gruppen grundläggande förutsättningar (plats 8). Schweiz placerar sig på första plats både 2012-2013 och 2013-2014. Av de nordiska länderna kommer Finland främst på plats nr 3, före Sverige på plats nr 6 och Norge på plats nr elva. 3.3 Produktivitetsberäkningar för jordbrukssektorn 3.3 Produktivitetsberäkningar för jordbrukssektorn Några internationella organisationer liksom enskilda länder gör beräkningar mer eller mindre regelbundet av hur produktiviteten i jordbrukssektorn utvecklas. Vissa av beräkningarna avser ett Några stort antal internationella av världens länder organisationer medan andra liksom beräkningar enskilda bara länder avser det gör egna beräkningar landet. mer eller mindre regelbundet av hur produktiviteten i jordbrukssektorn utvecklas. Vissa av beräkningarna avser ett stort antal av världens länder medan andra Organisation, beräkningar land bara avser Omfattning det egna landet. Mått Enhet Världsbanken Världen Arbetsproduktivitet $/arbetskraft, 2005 Organisation, land Omfattning Mått Enhet års penningvärde Världsbanken Världen Arbetsproduktivitet $/arbetskraft, 2005 års USDA Världen Totalfaktorproduktivitet penningvärde Årlig förändring, procent USDA Världen Totalfaktorproduktivitet Årlig förändring, procent 3.3.1 3.3.1 Världsbanken Världsbanken Världsbanken redovisar redovisar årliga årliga uppgifter uppgifter över arbetsproduktiviteten över arbetsproduktiviteten i jordbruket. Redovisningen i jordbruket. omfattar Redovisningen nästan 200 omfattar länder i världen. nästan 200 länder i världen. Figur 8 visar 8 visar arbetsproduktiviteten, uttryckt uttryckt i dollar per i dollar arbetskraft per arbetskraft i 2005 års penningvärde. i 2005 års Högst penningvärde. arbetsproduktivitet Högst arbetsproduktivitet har länderna i Europa, har Nordamerika länderna och i Europa, Oceanien. Nordamerika Sverige hör till och de länder Oceanien. i världen Sverige som har hör den till allra de högsta länder arbetsproduktiviteten. i världen som har Jämfört den allra med högsta de nordiska arbetsproduktiviteten. är arbetsproduktiviten Jämfört med i Sverige de nordiska lägre än i länderna Norge och är Finland arbetsproduktiviten men högre än i i Sverige länderna Danmark. lägre än Jordbruket i Norge och i utvecklingsländerna Finland men högre är fortfarande än i Danmark. betydligt Jordbruket mer arbetsintensivt i utvecklingsländerna i är t.ex. fortfarande EU och USA. betydligt Arbetsproduktiviten mer arbetsintensivt uttryckt i värde än jordbruket per årsarbetskraft i t.ex. blir EU och än jordbruket därför USA. mycket Arbetsproduktiviten låg. uttryckt i värde per årsarbetskraft blir därför mycket låg. 80000 70000 60000 50000 40000 30000 20000 10000 0 Figur 8 Arbetsproduktiviteten i jordbrukssektorn, USD per årsarbetskraft uttryckt i 2005 års penningvärde (avser 2010) Källa: Världsbanken 11

Figur 8 Arbetsproduktiviteten i jordbrukssektorn, USD per årsarbetskraft uttryckt i 2005 års penningvärde (avser 2010) Källa: Världsbanken Under den senaste tioårsperioden har arbetsproduktiviteten utvecklats långsammare i Sverige jämfört med Norge och Finland men betydligt bättre än i Danmark. Sverige har haft en starkare utveckling än genomsnittet för både EU och världen totalt. Flera stora utvecklingsländer har haft en stark produktivitetsutveckling under de senaste åren. Det bör dock noteras att i absoluta tal är nivån fortfarande mycket låg. Utvecklingen framgår av figur 9. Under den senaste tioårsperioden har arbetsproduktiviteten utvecklats långsammare i Sverige jämfört med Norge och Finland men betydligt bättre än i Danmark. Sverige har haft en starkare utveckling än genomsnittet för både EU och världen totalt. Flera stora utvecklingsländer har haft en stark produktivitetsutveckling under de senaste åren. Det bör dock noteras att i absoluta tal är nivån fortfarande mycket låg. Utvecklingen framgår av figur 9. 70,0 60,0 50,0 40,0 30,0 20,0 10,0 0,0-10,0 Figur 9 Förändring av arbetsproduktiviteten i jordbruket under perioden 2003-2012 i några Figur länder, 9 Förändring procentav arbetsproduktiviteten i jordbruket under perioden 2003-2012 i några länder, procent Källa: Världsbanken Källa: Världsbanken 3.3.2 Amerikanska jordbruksdepartementet, USDA USDA gör årliga beräkningar av hur bl.a. TFP i jordbruket utvecklas. Resultaten 3.3.2 redovisas Amerikanska dels i form av jordbruksdepartementet, hur index för TFP förändrats USDA sedan 1961 och dels hur stor USDA den gör årliga årliga förändringen beräkningar av varit. hur bl.a. Beräkningarna TFP i jordbruket omfattar utvecklas. ca Resultaten 170 länder redovisas i världen. dels i form Underlaget av hur index baseras för TFP till förändrats stora delar sedan på 1961 uppgifter och dels från hur stor FAO. den årliga förändringen varit. Beräkningarna omfattar ca 170 länder i världen. Underlaget baseras till stora delar på Av figur 10 framgår hur TFP förändrats för några länder under perioden 1961- uppgifter från FAO. 2010. Indexutvecklingen för Sverige tyder på att TFP inte ökat lika snabbt som i några av våra grannländer. Danmark och Tyskland har haft en betydligt snabbare tillväxt av TFP jämfört med Sverige medan utvecklingen inte gått lika snabbt i bl.a. Norge och Finland. 15 12

Av figur 10 framgår hur TFP förändrats för några länder under perioden 1961-2010. Indexutvecklingen för Sverige tyder på att TFP inte ökat lika snabbt som i några av våra grannländer. Danmark och Tyskland har haft en betydligt snabbare tillväxt av TFP jämfört med Sverige medan utvecklingen inte gått lika snabbt i bl.a. Norge och Finland. 350 300 250 200 150 100 50 USA Kina Danmark Finland Tyskland Norge Sverige Australien 0 1961 1966 1971 1976 1981 1986 1991 1996 2001 2006 2010 Figur 10 Utveckling av Total Faktorproduktiviteten för jordbruket under perioden Figur 1961 2010, 10 Utveckling index, av 1961=100 Total Faktorproduktiviteten för jordbruket under perioden 1961-2010, index, 1961=100 Källa: USDA Källa: USDA Det som oroar mest med uppgifterna från USDA är att utvecklingen av TFP i Det som oroar mest med uppgifterna från USDA är att utvecklingen av TFP i Sverige avtar över Sverige avtar över tiden. Den årliga tillväxten för TFP är betydligt lägre under tiden. perioden Den årliga 2001-2010 tillväxten jämfört TFP med är betydligt t.ex. perioden lägre under 1971-1980, perioden se 2001-2010 figur 11. jämfört Under med den t.ex. senaste perioden tioårsperioden 1971-1980, har se figur TFP 11. ökat Under med den i genomsnitt senaste tioårsperioden drygt 1 procent har TFP per ökat år, med i genomsnitt medan den drygt genomsnittliga 1 procent per tillväxten år, medan var den ca genomsnittliga 2,5 procent per tillväxten år under var ca 1970-talet. 2,5 procent per år Bland under våra 1970-talet. grannländer Bland våra är utvecklingen grannländer är mer utvecklingen blandad. USDA mer blandad. ger inte USDA någon ger inte någon förklaring till till varför varför utvecklingen skiljer skiljer sig åt mellan sig åt mellan olika länder. olika Orsaker länder. till Orsaker utvecklingen till i Sverige utvecklingen diskuteras i Sverige i följande diskuteras avsnitt. i följande avsnitt. 0,06 0,05 0,04 0,03 0,02 0,01 0,00 1961-70 1971-80 1981-90 1991-00 2001-10 -0,01-0,02-0,03 Figur Figur 11 11 Genomsnittlig Genomsnittlig förändring förändring av TFP under av TFP resp. under tioårsperiod, resp. tioårsperiod, procent procent Källa: Källa: USDA USDA 4 Studier om produktivitet i jordbruket Det finns en mängd studier som tar upp frågan om hur 13 produktiviteten i jordbruket utvecklas och hur den ska kunna förbättras. I det följande ges några exempel på sådana studier.

4 Studier om produktivitet i jordbruket Det finns en mängd studier som tar upp frågan om hur produktiviteten i jordbruket utvecklas och hur den ska kunna förbättras. I det följande ges några exempel på sådana studier. 4.1 OECD/FAO 2011 enades G20 (sammanslutning för världens ledande ekonomier) om att det behövs en ökning av produktiviteten i jordbruket. För att uppnå detta beslutades om investeringar i utvecklingsländernas jordbruk. För att genomföra åtgärderna gavs OECD och FAO i uppdrag att komma med en åtgärdsplan för investeringar som leder till uthålligt ökad produktivitet (OECD 2012). I rapporten konstateras att den globala livsmedelsproduktionen behöver öka med 70 procent fram till 2050. I utvecklingsländerna är behovet av produktionsökning 100 procent. Historiskt sett har jordbruket genom ökad insats av produktionsmedel och ökad produktivitet förmått att öka utbudet. Det är svårt att göra exakta beräkningar av produktivitetsförändringarna i jordbruket. De resultat som redovisas uppvisar en stor variation. Beräkningar av TFP som gjorts (Fuglie 2012) visar på en ökning med 2 procent per år sedan 2000. Det är dock en stor variation i världen - länder som Ryssland, Kina och Brasilien ligger över genomsnittet medan särskilt södra Afrika halkar efter. Studier som inriktats mot produktivitetsutvecklingen för enskilda insatsvaror (arbete, mark etc.) uppvisar en mer pessimistisk bild. Förändring av avkastningsnivån visar tydligt att trenden för ökningen är avtagande runt om i världen. De årliga avkastningsökningarna har mer än halverats under den senaste 20-30 årsperioden för de viktigaste grödorna. Jordbruket är i många delar av världen en av de verksamheter som leder till de största miljöbelastningarna. I områden med intensiv produktionsmedels användning kan mer än 50 procent av tillförd växtnäring gå förlorad. OECD lyfter i sin rapport fram betydelsen av satsningar på forskning och utveckling (FoU). Studier som man gjort själva och studier man refererar till visar att avkastningen på FoU är mycket hög. Sedan 1990-talet har offentligt finansierade satsningar på FoU minskat både i låg- och höginkomstländer satt i relation till utvecklingen av BNP. Under de senaste åren har dock Kina ökat satsningarna på jordbruket liksom några länder i Afrika. Till skillnad från de offentliga investeringarna har privat finanserad FoU ökat i omfattning. Dessa satsningar är dock koncentrerade till vissa begränsade områden som t.ex. utveckling av marknadsorienterade produktionssystem. Merparten av finansieringen av FoU-satsningar i jordbruket, ca 80 procent, kommer från statliga medel. OECD framhåller också att det är viktigt med rådgivning som för ut kunskap till jordbrukarna. Intresset för att utveckla jordbruket beror ytterst på den politiska miljön. I utvecklingsländerna har jordbruket missgynnats jämfört med andra branscher. Under de senaste åren har politiken förändrats till jordbrukets fördel, det gäller särskilt i Asien medan jordbruket i Afrika fortfarande missgynnas av den politik som förs. En avgörande brist i politiken är att många små jordägare saknar rätt till 14

de resurser (mark och vatten) som man använder. Stödet till jordbruket har ofta kanaliserats i form av subventioner till de varor som produceras eller till de varor som används i produktionen. På kort sikt kan marknadsstöden ha en positiv effekt för producenterna för att kompensera för brist på mer grundläggande satsningar i samhället. På längre sikt är risken stor att stöden avskärmar producenterna från internationell konkurrens och att konsumenterna får bära en stor del av kostnaderna. Jordbrukspolitikens mål och medel har förändrats över tiden. I de utvecklade länderna har trenden gått mot minskat stöd men för produkter där man är beroende av import ligger stödnivån fortfarande på en högre nivå än för varor som exporteras. Det är inte givet hur produktiviteten påverkats av förändringarna i jordbrukspolitiken. Frikopplade stöd gynnar extensiva produktionsformer vilket är positivt för områden med sämre odlingsförutsättningar. Det ger också stöd till att övergå till metoder som är mer positiva för miljön. Det frikopplade stödet kan också bidra till att ge jordbrukarna ekonomiskt utrymme för att införa innovationer och investera i ny teknik. I utvecklingsländerna har stödet till jordbruket ofta varit utformat som subventioner till olika insatsvaror. Jämfört med OECD-länderna är stödet lägre i utvecklingsländerna. Variationerna mellan olika länder är stora, i vissa länder beskattar man jordbruket medan andra länder ger ett relativt högt stöd. Det finns liten kunskap om hur stödet i utvecklingsländerna påverkat produktiviten. I generella termer har stödet till jordbruket ökat under de senaste åren. OECD anger några utgångspunkter för arbetet i G20-ländernas regeringar för att stärka jordbrukets produktivitetstillväxt: Det krävs en långsiktighet i det arbete som görs i olika institutioner för att stödja jordbrukets utveckling på ett hållbart sätt. Det krävs en stabil finansiering av jordbrukets innovationssystem. Kortsiktiga ingripanden på marknaden får inte leda till snedvridningar i konkurrensen. När stödprogram utformas måste samspelet mellan jordbruk, näringstillförsel och hälsa beaktas. Kvinnans roll i jordbruket måste stärkas. Vid utveckling av innovationer är det särskilt viktigt att beakta de behov som finns i småjordbruket. OECD ger tio rekommendationer till G20-länderna för att stärka produktiviteten i jordbruket: 1. Åta sig att genomföra investeringar, som särskilt riktar sig mot småjordbrukare, på ett sådant sätt att det främjar strukturrationaliseringar och en hållbar produktion. 2. Ta ledningen i internationella förhandlingar i syfte att stävja användandet av konkurrenssnedvridande stödsystem. 3. Fastställa riktlinjer för investeringar så att alla parter gynnas. 4. Stödja initiativ som bidrar till att förbättra jordbrukets produktivitet på ett hållbart sätt. 15

5. Stödja utvecklingsländerna i deras arbete med att införa system för att skydda och bevara växtgenetiska system samt att utveckla växtförädling. 6. Stödja länder som vill arbeta med en bättre vattenförvaltning kopplat till hållbart produktivitetstillväxt. 7. Avväga kortsiktiga behov att snabbt öka livsmedelsproduktionen mot att finna långsiktigt hållbara produktionssystem. 8. Stödja initiativ för riskhantering. 9. Främja utvecklingen av de människor som arbetar i jordbruket (humankapitalet) med särskild hänsyn till de unga. 10. Stödja strategier för kompentensutveckling. 4.2 IFPRI International Food Policy Research Institut (IFPRI) tar i sin Global Food Policy Report (2012) upp frågan om produktivitet i jordbruket. IFPRI konstaterar att produktionen av livsmedel i världen har ökat med drygt 2 procent per år under den senaste tioårsperioden, se figur 12. Det är en högre ökningstakt jämfört med den närmast föregående perioden. Utvecklingen i världen skiljer sig åt. Produktionen ökar snabbt i flera av utvecklingsländerna medan ökningstakten avtagit i bl.a. Västeuropa och Japan. Figur 12 Årlig förändring av livsmedelsproduktion i världen, 1970-2010, procent Källa: IFPRI IFPRI har också analyserat vilka faktorer som drivit fram produktionsökningen, se figur 13. Produktivitetsökningen för jordbruksmark (avkastningen) har legat stabilt på en årlig ökning runt 2 procent under perioden 1971-2009. Arbetsproduktiviteten uppvisar också en stabil ökning över tiden, dock på en något lägre nivå än för avkastningen. TFP har beräknats på två alternativa sätt av IFPRI och båda metoderna visar en tilltagande ökningstakt under perioden. 16