Barnet som målsägande i brottmålsprocessen

Enskilt arbete, 30 HP, vår 2013 ÖREBRO UNIVERSITET INSTITUITIONEN FÖR JURIDIK, PSYKOLOGI OCH SOCIALT ARBETE JURIDICUM ENSKILT ARBETE RÄTTSVETENSKAP, 30 HP PROCESSRÄTT VT 2013 Barnet som målsägande i brottmålsprocessen Hur bemöts barnet av rättsväsendet och kommer barnets utsaga till sin rätt? Författare: Anna Pettersson Handledare: Kerstin Nordlöf 0

Enskilt arbete, 30 HP, vår 2013 Sammanfattning När ett litet barn har utsatts för övergrepp av en vuxen och detta har anmälts till polis, kommer barnet i kontakt med rättväsendet. Här inleds en process som är anpassad och utformad efter vuxnas perspektiv. Syftet med denna uppsats är att försöka klargöra vilka svårigheter som uppstår när ett barn kommer i kontakt med rättsväsendet och hur barnet barnets utsaga bemöts och värderas. Hur väl tillgodoses de rättigheter som alla barn tillförsäkras enligt Barnkonventionen när det finns prejudicerande domar som stadgar att utsagor av barn under tre år inte ska tillmätas någon trovärdighet. Vidare behandlas vilka rättigheter barnet har som målsägande och vem som ska se till att dessa efterlevs samt hur de olika aktörer som berörs samarbetar för att tillgodose barnets rättigheter under brottmålsprocessen. Fokus kommer läggas på förhöret med barnet och bevisvärderingen av barnets utsaga. När barn står som målsägande görs justeringar eller avsteg från den normala tillämpningen av gällande rätt och processrättsliga principer. Exempelvis hörs inte barn i rätten utan barnet förhörs endast under förundersökningen och förhören spelas in på video som sedan spelas sedan upp under en eventuell rättegång. Det visar sig dock att få förhör med barn faktiskt håller för en juridisk prövning av rätten. När ett barns utsaga ska bedömas ställs samma kriterier som på vuxnas utsagor, men då barn inte hörs direkt inför rätten får bedömningen av barnets utsaga ske på de villkor som rådde under förundersökningen. Rätten har således inga möjligheter att ställa kompletterande frågor till barnet och barnet har i sin tur ingen möjlighet att bemöta försvarets version. Då det ofta saknas annan bevisning, som vittnen eller DNA, blir barnets utsaga den centrala bevisningen när barnets trovärdighet och tillförlitlighet ska bedömas. Det är därför av avgörande betydelse att förhören med barn utförs på ett kompetent sätt så att barnets utsaga kan anses ha ett högt bevisvärde. För att uppnå detta har man i lagstiftningen stadgat att den som ska hålla förhör med barn ska särskild kompetens för uppgiften. Vad som menas med denna särskilda kompetens är dock oreglerat vilket lett till att kvaliteten på barnförhör varierar. Detta leder i sin tur till att barnets utsaga ofta får ett lågt bevisvärde och utgången i mål gällande brott mot barn är beroende av stödbevisning. Detta trots att det är bevisteoretiskt möjligt för rätten att avkunna en fällande dom med endast barnets utsaga som grund. 1

Enskilt arbete, 30 HP, vår 2013 Förord Arbetet med denna uppsats har gett mig inspiration till vidare studier som kombinerar juridik och socialt arbete då jag konstaterat att det finns stora brister i handläggningen när det kommer till mål med barn inblandande. Jag vill därför speciellt tacka Barnahuset i Trollhättan som gav mig förslaget att skriva om barnets rättigheter och de krav som ställs på barn under en brottmålsprocess. 2

Enskilt arbete, 30 HP, vår 2013 Förkortningar BK BO FN:s konvention om barnets rättigheter Barnombudsmannen BrB Brottsbalk (1962:700) BUP EKMR Barn och ungdomspsykiatrin Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna FB Föräldrabalk (1949:381) FUK Förundersökningskungörelse (1947:948) HD JO NJA Högsta domstolen Justitieombudsmannen Nytt juridiskt arkiv OSL Offentlighets- och sekretesslag (2009:400) RB Rättegångsbalk (1942:740) SoL Socialtjänstlagen (2001:453) SvJT ÅFS Svensk Jurist Tidning Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd 3

Innehållsförteckning Sammanfattning Förord Förkortningar Innehållsförteckning 1. Inledning s. 5 1.1 Introduktion s. 5 1.2 Syfte s. 5 1.3 Frågeställning s. 5 1.4 Avgränsningar s. 6 1.5 Metod och material s. 6 1.6 Etiska ställningstaganden s. 6 1.7 Disposition s. 7 2. Generellt om förhör och förundersökning s. 8 2.1 Processrättsliga principer s. 8 2.1.1 Omedelbarhet, bevisomedelbarhet och s. 8 principen om det bästa bevismedlet 2.1.2 Muntlighetsprincipen s. 9 2.1.3 Kontradiktoriska principen s. 9 2.2 Bevisvärderingen s. 9 2.2.1 Fri bevisprövning s. 10 2.2.2 Beviskrav och bevisvärdering s. 10 2.3 Förhör med vuxna s. 12 3. Handläggning av brott mot barn s. 13 3.1 Barnets bästa och rätt att komma till tals s. 13 3.2 Socialtjänsten s. 13 3.2.1 Förfarandet hos socialtjänsten s. 13 4

3.3 Rättsväsendet s. 16 3.3.1 Förutredning s. 16 3.3.2 Förundersökningen s. 16 3.4 Särskild ställföreträdare s. 18 3.4.1 Lagen om särskild företrädare s. 18 3.4.2 Interimistiskt förordnande och s. 19 ställföreträdarens ansvar 3.5 Barnahus s. 20 4. Förhör med barn s. 22 4.1 Inledning s. 22 4.2 Förhör med barn under förundersökningen. s. 22 4.3 Försvarets möjlighet att förhöra barnet s. 26 4.4 Barnförhöret s. 26 4.5 Undantag från de processrättsliga principerna s. 30 5. Barnets trovärdighet och bevisvärdering s. 31 5.1 Trovärdighet och bevisvärdering s. 31 5.2 Är barnets utsaga tillräcklig? s. 33 5.3 Höga beviskrav s. 33 5.4 Bevisvärderingen s. 34 6. Praxis s. 36 6.1 Prejudicerande rättsfall s. 36 7. Analys och avslutande kommentarer s. 39 7.1 Analys s. 39 7.2 Avslutande kommentarer s. 43 Källförteckning s. 44 5

1. Inledning 1.1 Introduktion Vilka krav kan man ställa på ett litet barn som har utsatts för ett brott av en vuxen? Den frågan fick jag av personalen på Barnahuset i Trollhättan. De är yrkesaktiva och träffar varje vecka barn och föräldrar som ska dras in i en brottmålsprocess. Det finns enorma skillnader mellan hur det rent praktiskt går till när man ska utreda ett brott som begåtts mot ett barn respektive en vuxen. Som vuxen lämnar man sin redogörelse och låter polisen samt åklagaren sköta sitt medan man väntar på en kallelse till huvudförhandling. För barn är polisanmälan början till en process med besök hos polisen och förhör där barnet, inför en främmande människa samt en videokamera, ska berätta om vad som har hänt och svara på frågor om något som är jobbigt att prata om. Det kan leda till att barnet ofta vill låtsas att det inte har hänt. Den här uppsatsen handlar om den svåra situation då barn blir utsatta för brott och hur det går till när dessa brott ska utredas. Min fokus ligger på barnet och hur barnet bemöts av rättsväsendet, det vill säga under förhören och hur dessa är utformade. Barnförhör är väldigt komplicerade men trots detta är regleringen runt detta förfarande praktiskt taget oreglerad. 1.2 Syfte Syftet med denna uppsats är att försöka klargöra vilka svårigheter som uppstår vid utredning och bevisvärdering av barns målsägandeutsagor i en brottmålsprocess. Då barns utsagor ibland anklagas för att inte vara trovärdiga och tillförlitliga vill jag titta närmare på hur det egentligen ser ut när det kommer till bevisvärderingen och om det finns något som kan höja bevisvärdet på barns utsagor. 1.3 Frågeställningar Följande frågeställningar avser jag att besvara. Hur väl stämmer det faktiska förfarandet med barn i brottmål överens med grundläggande processrättsliga principer och gällande rätt? Får barnet komma till tals såsom artikel 12 i Barnkonventionen förespråkar? Vilka beviskrav uppställs för att ett förhör ska betraktas som processmaterial och vad gäller vid bevisvärderingen av barns utsagor? 6

Om barnets närstående inte kan se till barnets bästa under brottmålsprocessen, vem gör det? 1.4 Avgränsningar Denna uppsats kommer avgränsas till att utreda brottmålsprocessens förhör under förundersökningen. Jag kommer inte att behandla barn som vittnen eller barn misstänkta för brott. Vidare kommer denna uppsats inte att behandla äldre barn, dvs. barn som är äldre än 12, då det finns undantagsregler för dessa barn vid domstolsförfarandet. 1.5 Metod och material Syftet med uppsatsen är att klarlägga de svårigheter som uppkommer när ett barn är involverat i en brottmålsutredning och för att åstadkomma detta har jag använt mig av olika metoder. Jag har dels använt mig av en klassisk juridisk metod. Det sker genom att granska lagstiftning, förarbeten, praxis och doktrin. Vidare har jag bedrivit litteraturstudier då jag läst handböcker, artiklar och utredningar. Syftet har här varit att tillgodogöra mig den kunskap (eller brist på kunskap) som finns hos dem som rent praktiskt arbetar med barn. Den praxis jag valt att referera till har jag funnit genom att studera doktrin och söka efter rättsfall genom olika rättsdatabaser. Mina källor består som nämnts ovan av rättsligt material såsom lagstiftning, förarbeten samt praxis. Dessa är att anse som pålitligt offentligt material. Utöver offentligt tryck har jag använt mig utav doktrin och annan litteratur. Den litteratur som jag slutligen valt att referera till har skrivits av auktoriteter på sina respektive områden. Detta har gjort att jag anser att dessa källor är tillförlitliga, detsamma gäller de artiklar som jag refererat till. Utöver juridisk doktrin och juridiska artiklar har jag använt mig av ett par handböcker som behandlar barnet i rättsprocessen och handläggningen runt om. Dessa handböcker kommer dels från åklagarmyndigheten och dels från socialstyrelsen vilket gör att jag känner mig tillfreds med tillförlitligheten av detta material. 1.6 Etiska ställningstaganden Av hänsyn till att en del personer i rättsfallen har sekretesskyddade uppgifter, har jag valt att byta ut namn på samtliga personer till orelaterade initialer. Detta för att göra det mer homogent. 7

1.7 Disposition Texten är upplagd enligt följande. Omedelbart efter det inledande kapitlet med introduktion, syfte, frågeställningar, metod, avgränsningar, etiska ställningstagningar och disposition, (kap1) följer ett kapitel med allmänna processrättsliga principer och metoder för bevisprövning och bevisvärdering som tillämpas inom rättsväsendet. Tyngden ligger i detta kapitel på hur förhör och förundersökning generellt går till dvs. när det handlar om vuxna individer (kap2). Därefter beskrivs handläggningen av brott mot barn. Inledningsvis beskriver jag socialtjänstens förfarande och går sedan över till rättsväsendets handläggning och vilka aktörer som kan blandas in i processen (kap3). Nästföljande kapitel behandlar barnförhör, vad som gäller och hur ett bra barnförhör bör genomföras för att få ett så högt bevisvärde som möjligt samt de undantag som måste göras från de processrättsliga principerna när en process innefattar barn (kap4). Därefter beskrivs hur barnets trovärdighet mäts, bevisvärderingen går till och om barnets utsaga faktiskt kan nå upp till de höga beviskrav som finns uppställda (kap5). Det näst sista kapitlet presenterar praxis (kap6) Uppsatsen avslutas med att frågeställningarna besvaras för att uppnå uppsatsens syfte. En diskussion följer om barnets ställning i rättsprocessen och huruvida barnets utsaga har något bevisvärde och om detta bör ses över. (kap7) 8

2. Generellt om förhör och förundersökning 2.1 Processrättsliga principer Det finns flertalet processrättsliga principer som reglerar hur processen från anmälan till domstolsförhandling ska gå till. Dock är inte alla dessa principer relevanta för denna uppsats och därför kommer jag endast att redogöra för de principer jag anser har relevans. 2.1.1 Omedelbarhetsprincipen, bevisomedelbarhet och det bästa bevismedlet Omedelbarhetsprincipen innebär att rätten enbart ska grunda sin dom på vad som framkommit under huvudförhandlingen, detta enligt Rättegångsbalken (RB) 17 kap 2 och 30 kap 2. Endast den eller de domare som varit närvarande under hela förhandlingen har rätt att döma i målet. När det kommer till bevisningen innebär omedelbarhetsprincipen att rätten endast får ta i beaktande bevisning som under huvudförhandlingen lagts fram eller sådant som man direkt kan ansluta till den bevisning som lagts fram. Den som leder förhöret måste således utgå ifrån att rätten inte har någon som helst bakgrundsinformation i målet och måste därför få fram allt som denne anser vara av betydelse för utgången i målet. 1 Knuten till omedelbarhetsprincipen är också principen om bevisomedelbarhet. Bevis ska, då huvudförhandling hålles, upptagas vid denna, om ej, enligt vad därom är stadgat bevis må upptagas utom huvudförhandlingen enligt RB 35kap 8. Det innebär att bevisningen på bästa sätt ska presenteras för rätten, alltså att den ska tas upp direkt vid huvudförhandlingen, vilket betyder att det normalt inte är tillåtet att åberopa skriftliga utsagor utan att vittnesmål och partsutsagor ska vara muntliga och upptas direkt under huvudförhandlingen. 2 Detta förfarande medför att förhöret blir en del av processmaterialet. För att förtydliga detta: Att en utsaga läses upp ur ett förhörsprotokoll vid huvudförhandlingen skulle överensstämma med omedelbarhetsprincipen men däremot inte med principen om bevisomedelbarhet. 3 Principen om bevisomedelbarhet är förutom en del av omedelbarhetsprincipen även en del av principen om det bästa bevismedlet, som går längre än principen om bevisomedelbarhet. Denna princip kan utläsas av RB 35 kap 8 och innebär att det bevismedel som medför den säkraste bevisningen skall användas. Detta innebär att om en kunskapskälla kan nyttjas på fler än ett sätt inför rätten, ska det sätt som medför den säkraste bevisningen användas. Det är således bättre att låta ett vittne höras muntligen inför rätten än att exempelvis läsa upp ett 1 Bring, Diesen, Wahren. Förhör, Norstedts Juridik 2004, s. 91-92. 2 Carlsson, Persson, Processrättens grunder, Uppl. 7 Iustus 2004, s. 30. 3 Ekelöf, Boman, Rättegång IV, Uppl. 6:8, Norstedts Juridik 2009, s 28. 9

vittnesprotokoll. 4 Därigenom försäkras rätten och parterna att vittnets eller partens utsaga inte ges utrymme för tolkning samt att rätten har lättare att bedöma utsagans trovärdighet. 5 2.1.2 Muntlighetsprincipen En rättegång ska vara en förhandling mellan parterna och huvudregeln är att förhandlingen ska vara muntlig. 6 Det råder uppläsningsförbud vid huvudförhandling i brottmål och genom detta förbud får inte inlagor läsas upp, vilket stadgas genom RB 43 kap 5 och RB 46 kap 5. Vittnen och parter skall avge sin utsaga muntligt framför rätten, enligt RB 36 kap 16 och en av anledningarna till denna bestämmelse är att det ska vara enklare för rätten att bedöma trovärdigheten hos den som förhörs i en spontant berättad utsaga än om denne skulle läsa upp en färdigskriven utsaga. Med stöd av ovan nämnda är huvudregeln vid domstolsförhandlingar att partsförhör i bevissyfte endast kan företas under huvudförhandlingen. 7 2.1.3 Kontradiktoriska principen Den kontradiktoriska principen innebär att ingen får dömas ohörd, eller mer uttryckligen att ingen får dömas utan att den givits tillfälle att yttra sig över vad motparten har uttryckt. Detta betyder i sin tur att parterna i målet ska vara verksamma under rättegången och har rätt att föra sin talan direkt inför rätten. Under rättegången ska parterna vara formellt jämbördiga och den som är tilltalad ska känna till fakta i målet och givas tillfälle att bemöta anklagelserna som riktats mot denne. 8 Principen innebär dock endast att parterna ska givas möjlighet att yttra sig, det finns inget som hindrar en part från att avstå sin rätt att yttra sig. 9 Den kontradiktoriska principen har införlivats i svensk rätt genom artikel 6 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). 2.2 Bevisvärdering 2.2.1 Fri bevisprövning I Sverige har vi fri bevisföring och fri bevisprövning. Fri bevisföring innebär att nästan vilken bevisning som helst kan åberopas vid en rättegång. Fri bevisprövning innebär i sin tur att det är rättens uppgift att pröva allt som förekommit under huvudförhandlingen och sedan avgöra 4 Bring, Diesen, Wahren, s. 103 5 Ekelöf mfl. IV s. 27-30. 6 Å ena sidan åklagaren och å andra sidan den tilltalade. Målsäganden är inte att anse som part i brottmålet utom i den eventuella del som gäller skadeståndsfrågan, förutsatt att målsäganden inte uttryckligen klargjort att denne biträder åtalet. 7 Ekelöf mfl. IV, s. 195, Carlsson, Persson, s. 29 8 Ekelöf, Edelstam, Rättegång I, Norstedts juridik 2008, s. 70. 9 Carlson. Persson, s. 28-29. 10

vad som är bevisat och vad bevisningen har för bevisvärde, enligt RB 35 kap 1. Exempelvis kan rätten underkänna ett vittnesmål som de inte anser vara trovärdigt eller anse att en sak är utredd fast den endast stöds av ena partens utsaga. Att bevisprövningen är fri betyder inte att rätten har rätt att värdera bevisningen efter eget tycke, utan endast att legala föreskrifter inte får påverka processen för värderingen. 10 En av vår rättsordnings förutsättningar är att lika fall ska behandlas lika, bevisföringen ska därav utföras efter en objektiv norm. Huvudmotivet för att införa en muntlig och koncentrerad huvudförhandling där bevisningen lades fram och parterna argumenterade direkt inför rätten var att skapa förutsättningar för den fria bevisprövningen och därmed korrekta avgöranden i rätten. 11 Metoden som används av domstol vid bevisprövning syftar till att visa vilken teori som är den rätta genom att falsifiera de övriga/visa de övriga falska. Försvarets uppgift är här att med hjälp av omständigheterna i målet uppställa alternativa förklaringar till en händelse än den som åklagaren åberopat i sin gärningsbeskrivning. Kan sådana förklaringar konkretiseras ska domstolen pröva deras rimlighet och om en sådan konkret alternativ möjlighet inte kan uteslutas, ska den som står tilltalad frias. 12 2.2.2 Beviskrav och bevisvärdering Det är skillnad på frågan hur stark bevisningen är för ett rättsfaktum i ett mål och på frågan om denna bevisstyrka sedan är tillräcklig för att rätten ska anse detta rättsfaktum bevisat. Den första frågan handlar om bevisvärdering och den andra om beviskrav. 13 När det gäller beviskrav finns det inom straffprocessen regler som avgör hur pass stark bevisning som krävs för att domstolen ska få lägga en viss omständighet till grund för ett domslut. I brottmål är det åklagaren som har bevisbördan angående samtliga relevanta omständigheter. Det faktum att en gärningsman kan undgå straff genom att förneka den gärning som de åtalats för hänger samman med att den tilltalade inte har någon bevisbörda. En tilltalad kan alltså tiga sig igenom hela rättegångsförfarandet och under förutsättning att åklagaren då inte kan bevisa hans skuld, går denne fri. 14 Hur pass hårda krav på bevisningens styrka bör ställas i brottmål? Vad ankommer förundersökningen finns det stadganden som förtydligar detta. För att kunna fastställa beviskravet är graden av misstanke relevant. I RB 23 och 24 kap används termer som kan misstänkas, skäligen misstänkt och på sannolika skäl misstänkt. För att få tillgripa straffprocessuella tvångsmedel och andra åtgärder under förundersökningen krävs det inte lika stark bevisning som för åtal samt fällande dom. Syftet med förundersökningen är ju att se om det finns tillräckligt stark bevisning för att åtal ska kunna väckas. 15 När det gäller själva 10 Carlson, Persson. s. 74. 11 Ekelöf mfl. IV s 21. 12 Diesen, Utevarohandläggning och bevisprövning i brottmål, Juristförlaget, 1993, s. 583. 13 Ekelöf mfl. IV s. 55 14 Ekelöf mfl. IV s. 114-115 15 Ekelöf mfl. IV s.116. 11

domstolsprocessen saknas det dock bestämmelser för hur pass stark bevisning som krävs för en fällande dom. För en fällande dom ska den tilltalades skuld ha ställts utom rimligt tvivel. Anledningen till att beviskravet är så högt ställt är för att skydda dem som står åtalade fast de är oskyldiga. Domstolen arbetar efter filosofin att hellre fria än fälla. Den frikänner hellre på grund av bristande bevisning än dömer en oskyldig för ett brott som det inte är bevisat att denne begått. 16 För att kunna bestämma bevisvärdet behöver domstolen först ta ställning till vad som måste bevisas för att en fällande dom ska kunna bli utgången i målet. Högst bevisvärde, har en utsaga som någon avgivit inför domstolen. Detta innan utsagans innehåll och omständigheterna runt denna bedömts. 17 Vittnesbevis är den vanligaste formen av bevis och är ofta det viktigaste beviset i ett brottmål. 18 Det är dock inte alltid som det finns vittnen till den aktuella händelsen, i vissa fall är det enda bevis som rätten har att gå på, parternas egna utsagor. Partsförhör har som regel inte samma värde som bevismedel som ett vittnesförhör. Det beror på, och som ovan beskrivits, att parter inte hörs under ed. Det förhör som hålls med en part har till syfte att bidra till att klargöra bevisvärdet i partsutsagan. Parter anses som regel inte vara en säker källa till kunskap och det finns alltid en risk att parten rakt ut ljuger eller i god tro ger en mer eller mindre felaktig bild av den aktuella händelsen. Det är i detta hänseende som korsförhöret anses vara ett bra hjälpmedel. 19 Åsikterna går dock isär vad gäller målsägandeutsagors trovärdighet, vilket motiveras med att åklagaren har bedömt målsägandes utsaga och utifrån denna funnit tillräckliga skäl för att väcka åtal. 20 När det gäller partsförhör är det viktigt att rätten tar i beaktande att utsagan inte har avgetts under straffansvar. 21 Hur ska då rätten avgöra vilken styrka ett visst vittnesförhör ska tillmätas? Vad är det som spelar in i bedömningen? Här har omedelbarhetsprincipen betydelse. Att domstolen får en omedelbar överblick av bevismaterialet vid huvudförhandlingen spelar en stor roll vid värderingen av bevis. 22 Bevisvärdet av en utsaga är beroende av många olika faktorer. Utsagor bör analyseras som beviskedjor, där bevisvärdet av varje led i beviskedjan är beroende av olika hjälpfakta, som t.ex. vilka förhållanden som rådde under den aktuella händelsen med tillhörande erfarenhetssatser. Det totala bevisvärdet av slutskedet i beviskedjan är således beroende av bevisvärdet av varje led däri. När flera hjälpfakta eller bevisfakta påverkar eller talar emot varandra ska de till slut bedömas som en helhet, detta så att rätten kan få en korrekt bild av förhörets bevisvärde. 23 16 Ekelöf mfl. IV s. 114, Gregow SVJT 1996 s. 509-511. 17 Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Norstedts juridik 2006, s.130. 18 Ekelöf mfl. IV s. 123. 19 Ekelöf mfl. IV s 194-196. 20 Schelin s. 131. 21 Ekelöf mfl. IV s.167. 22 Ekelöf mfl. IV s. 21-22. 23 Ekelöf mfl. IV s 126-127, 131-132. 12

Bevisningens styrka kan endast ha det värde som domstolen anser sig ha tillräckligt med stöd för. Det blir som ett slags minimivärde som med säkerhet föreligger i målet. Utöver detta minimivärde finns det en osäkerhetsmarginal, där bevisningen kanske är starkare än domstolen vet men här måste det säkra gå före det osäkra. Det som finns inom osäkerhetsmarginalen kan inte tillmätas något egentligt bevisvärde. Dock bör man ha i minnet att det kan finnas svaga bevis för att ett påstående är sant lika väl som det kan finnas starka bevis för att ett påstående är falskt. 24 2.3 Förhör med vuxna När en vuxen människa utsätts för ett brott eller blir vittne till brott är handläggningen relativt enkel. Man går till polisen, gör en anmälan, lämnar sin utsaga till polisen och inväntar sen ett beslut om åtal. Finner åklagaren att det finns stöd för brott, kallas man till domstol för huvudförhandling där man på nytt blir förhörd av åklagare och den åtalades försvarare. Vid brottmålsrättegångar får inte målsäganden höras som vittne enligt RB 36 kap1 eftersom vittnesförhör hålls under ed som medför ett straffansvar och risken för att målsäganden ska ljuga och därmed göra sig skyldig till brott anses vara allt för stor. 25 Istället håller man ett så kallat partsförhör, enligt RB 37 kap 1, nedan kallat målsägandeförhör. Detta förhör hålls inledande vid förhandlingen av den part som har åberopat förhöret och sedan ges tillfälle för motparten att höra målsäganden. Detta regleras i RB 37 kap 1 med hänvisning till RB 36 kap 17. Förhöret går till så att målsäganden ges tillfälle att själv återge sin berättelse i ett sammanhang. Om det behövs kan det ske med stöd av frågor från åklagaren, som genom huvudregel är den som åberopat målsägandeförhöret. När åklagaren är klar ges motparten tillfälle att höra målsäganden, ett sk. Motförhör. När båda parter hört vittnet får rätten samt de två parterna möjlighet att hålla ytterligare förhör med målsäganden. Frågor som genom sitt innehåll, sin utformning eller hur de framförs syftar till att få ett visst svar är inte tillåtna vid det första förhöret men dock under motförhöret. Att ledande frågor får ställas vid motförhöret beror på att försvaret skall ha möjlighet att kontrollera om målsägandes berättelse stämmer överens med det verkliga händelseförloppet. 26 Under ett förhör är det viktigt att få fram relevant hjälpfakta, alltså information om den förhördes person, relationer, information kring omständigheterna rörande de aktuella händelse som förhöret handlar om samt vad som hänt efter den aktuella händelsen. Sådana här hjälpfakta är av stor betydelse för att kunna ta ställning till utsagans bevisvärde. 27 24 Ekelöf mfl. IV s. 134-138. 25 Bring, Diesen, Wahren, 2004, s. 98-99. 26 Vid sidan av RB 37:1 och 36:1 se även Ekelöf mfl. V s. 88-96, 177-181. 27 Ekelöf mfl. V s. 90,94. 13

3. Handläggning av brott mot barn 3.1 Barnets bästa och rätt att komma till tals Vid all myndighetsutövning gentemot barn eller där barn på något sätt är involverade skall barnets bästa komma i första rummet. Utgångspunkten för detta synsätt är artikel 3 i Barnkonventionen (BK) som stadgar att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Principen om barnets bästa kan sägas kombinera synen på barnet om sårbart och i behov av stöd och skydd samtidigt som det är viktigt att alltid beakta det enskilda barnets perspektiv på sin tillvaro. 28 I förhållande till barnets bästa i utredningar som involverar barn ska artikel 12 läsas parallellt med artikel 3. Artikel 12 anger för det första att barn ska tillförsäkras rätt att fritt uttrycka sina åsikter och att barns åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets mognad och ålder. För det andra anger artikel 12 att barn speciellt ska beredas möjlighet att höras i domstols- och administrativa ärenden som berör barnet på något sätt. Det finns inte heller någon nedre gräns för när barnet ska få komma till tals, även små barn ska ha rätt att uttrycka sina åsikter och bli lyssnade på. 29 Denna artikel markerar barnet som subjekt och aktör med rätt att delta i processer som berör barnet. Synsättet kan beskrivas som ett kompetensinriktat synsätt på barn; ett synsätt på barn, enligt vilket barn, på samma sätt som vuxna har förmåga att både uttrycka sin vilja och bestämma i frågor rörande deras person. 30 Både artikel 3 och 12 är numera implementerade i Socialtjänstlagen (SoL) och Föräldrabalken (FB). 3.2 Socialtjänsten Socialtjänsten har huvudansvaret för samverkan mellan olika myndigheter i ärenden som rör barn. Det är bestämmelsen i SoL 5 kap 1a som anger att socialtjänsten i enskilda ärenden som rör barn som far illa eller riskerar att göra detsamma har huvudansvaret för att samverkan mellan myndigheter, organisationer och andra aktörer som berörs initieras och fungerar. Socialtjänsten har möjlighet att anmäla till polisen om de misstänker att ett barn har utsatts för brott. Dock är inte detta en skyldighet även om både JO och Socialstyrelsen har påpekat vikten av att socialtjänsten faktiskt anmäler. 31 28 Singer, Barnets bästa: om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, Norstedts juridik 2012, s. 38. 29 Prop. 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer, s. 79. 30 Singer, s. 33. 31 Åklagarmyndighetens handbok s. 11, Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2006:12). 14

Socialstyrelsen har identifierat följande skäl till att socialtjänsten bör anmäla misstänka brott mot barn till polisen. Barnets behov av skydd, rättssäkerhet samt rätten till skadestånd, Rättsprocessen betydelse för den sociala utredningen Brottsprevention, Den misstänktes intresse av att försvara sig. Även fast man kan se det som en självklarhet att socialtjänsten ska anmäla alla misstankar om brott mot barn till polisen är det inte en skyldighet och det finns ett utrymme för att besluta om att en anmälan inte ska göras. Här ska barnets bästa vägas in, vilket kan väga både för och emot anmälan. Rent generellt kan man anse att det alltid är i barnets bästa intresse att en anmälan görs. I bedömningen ska vägas in både generell kunskap om barn och även vad barnet uttryckt och vill. 32 3.2.1 Förfarandet hos socialtjänsten En anmälan om övergrepp mot barn kan göras både muntligt och skriftligt till socialtjänsten. En skriftlig anmälan att föredra då det minimerar risken för missförstånd och felaktiga uppgifter. 33 Som privatperson kan man vara anonym när man anmäler till socialtjänsten. 34 När en anmälan kommer in till socialtjänsten är socialnämnden skyldig att göra en prövning av de inkomma uppgifterna. Först ska bedömas om det föreligger ett behov av omedelbart skydd för barnet. Inbegriper de inkomma uppgifterna våld eller övergrepp behöver socialtjänsten få en bild av om det skett för länge sen eller om det ligger nära i tiden eller om det är pågående och i så fall på vilket sätt och av vem. Detta kallas för förhandsbedömning och är inte att förväxla med utredning utan är bara en bedömning som socialtjänsten ska göra för att se om utredning ska inledas eller inte. Denna bedömning måste göras inom en snar tidsram då en utredning ska inledas utan dröjsmål. När socialtjänsten gör en förhandsbedömning får denna bygga på vad som tidigare är känt om barnet och dess närstående inom den egna socialtjänsten, exempelvis personakter och tidigare anmälningar. 35 Den som berörs av en utredning ska underrättas om att en utredning har inletts. Det får inte råda några tvivel om att en utredning pågår. Har barnet två vårdnadshavare ska båda underrättas oavsett om de lever ihop eller inte. Det är således viktigt att socialtjänsten är uppmärksam på om föräldrar som inte bor ihop har gemensam vårdnad eller inte. 36 Ett barn som har fyllt 15 år har själv rätt att föra sin talan i mål och ärenden som rör denne och ska därför personligen underrättas om att det inletts en utredning. 37 Även barn som är yngre än 15 32 Leviner, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, Jure förlag 2011, s. 214-215. 33 Barn och unga i Socialtjänsten, Utreda planera och följa upp beslutade insatser 2006-101-6, s. 30. 34 A.a. s. 35. 35 A.a. s. 31-32. 36 A.a. s. 35. 37 Singer s. 208. 15

år kan underrättas. Det är socialtjänsten som från fall till fall måste ta ställning till om och i så fall hur, ett barn som inte fyllt 15 år ska underrättas. 38 Den bestämmelse som stadgar att en underrättelse ska göras så snart en utredning inletts medger inga undantag. Frågan om det ska vara möjligt att hålla det hemligt för en vårdnadshavare att en utredning har diskuterats i olika sammanhang under åren men det är inget som har resulterat i någon ändring. Enligt socialutskottet bör det av rättighetsskäl inte göras något avsteg från principen att familjen alltid ska informeras om att en utredning pågår. 39 Dock har socialtjänsten möjlighet att genom rådgivande samtal med barnet, utan vårdnadshavarnas vetskap införskaffa underlag för om en utredning behöver inledas. Vissa uppgifter som barnet lämnat till socialtjänsten kan sekretessbeläggas med stöd av OSL 12 kap 3 om det skulle vara till betydande men för barnet om de röjdes. Skäl att vänta med underrättelsen kan t.ex. vara att en vårdnadshavare är svårt sjuk och inte bör oroas eller att vårdnadshavaren eller någon annan närstående är misstänkt för övergrepp på barnet och att polisutredningen är inne i ett känsligt läge. I vissa fall kan förhållandena vara sådana att polisutredningen skulle försvåras om vårdnadshavaren informeras om att nämnden ska utreda barnets behov av skydd eller stöd. 40 Utredningen ska inte göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet. Komplexiteten, graden av oro m.m. påverkar både utredningens omfattning och det tillvägagångssätt man använder. Dock måste utredningen vara så pass omfattande att den kan leda till ett korrekt beslut. 41 För att utredningen om brott mot barn ska påverka barnet i så liten utsträckning som möjligt finns det på flera orter i landet s.k. barnahus och detta fenomen behandlas längre ner i uppsatsen. 38 Barn och unga i soc., s.35. 39 2002/03:SoU15 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer. 40 Barn och unga i soc., s. 36-37. 41 Prop. 1979/80:1 Om socialtjänsten, Del A s. 562. 16

3.3 Rättsväsendet För att en förundersökning gällande brott mot barn ska inledas räcker det med att det förekommer anledning att anta att ett brott har förövats. Misstanken ska avse en konkret brottshandling men det krävs inte att man ska känna till brottets alla detaljer som exakt var och när brottet begåtts. Det finns inte heller något krav på att det finns någon utpekad person som kan misstänkas för att en för undersökning ska inledas. 42 3.3.1 Förutredning Kraven för att en förundersökning ska inledas är lågt ställda men undantagsvis kan vissa åtgärder behöva vidtas för att få tillräckligt underlag för ett sådant beslut. Det kan t.ex. vara nödvändigt att kontrollera vissa lämnade uppgifter gällande omständigheterna kring anmälan. Detta sker i dessa fall genom en s.k. förutredning. Rent generellt gäller för en förutredning att den inte under några som helst förhållanden får sträcka sig längre än vad som krävs för att förundersökningsledaren ska kunna ta ställning till om en förundersökning ska inledas eller inte. I detta skede får man inte vidta åtgärder som har karaktär av en brottsutredning, som t.ex. förhör med vittnen eller den som pekats ut som gärningsman. Dock får förundersökningsledaren inhämta visst skriftligt materiel för att få någon fråga särskilt belyst eller be anmälaren eller målsäganden om kompletterande muntliga uppgifter. 43 3.3.2 Förundersökning När ett brott är riktat mot ett barn ska åklagaren leda förundersökningen enligt följande föreskrifter som finns i Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om ledning av förundersökning: 44 När brottet innefattar våld eller hot om våld mot närstående eller tidigare närstående person. (6 1p) När brottet innefattar en sexuell handling mot någon under 18 år. (6 2p) När det under förundersökningen krävs en annan åtgärd av domstol än förordnande av offentlig försvarare eller målsägandebiträde, t.ex. förordnande av särskild företrädare för barn eller utseende av sakkunnig. (7 1p) När någon är skäligen misstänkt för ett brott vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer och brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid, om målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt 15 år. (7 5p) När någon under 15 år ska höras under förundersökningen och detta påkallar att åklagaren leder förundersökningen. (8 1p) 42 Åklagarmyndighetens handbok s. 13 43 Åklagarmyndighetens handbok s. 13 44 Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om ledning av förundersökning i brottmål 2005:9. 17

En åklagare kan alltid, utöver vad som följer regelverket ta över förundersökningsledningen i ett enskilt fall om det är lämpligt. 45 Föreskrifterna innebär kortfattat att åklagare i många fall ska gå in som förundersökningsledare så snart det finns en skäligen misstänkt person för det anmälda brottet. När det gäller brott som innefattar våld eller hot om våld mot närstående eller tidigare närstående samt sexualbrott mot någon som är under 18 år, med undantag för sexuellt ofredande (BrB 6 kap 10 ) saknar det betydelse om det finns någon skäligen misstänkt, åklagaren är alltid förundersökningsledare i dessa utredningar. Åklagare är också alltid förundersökningsledare om någon som är under 15 år ska höras under utredningens gång och gör att det är påkallat att åklagare leder utredningen. 46 Det vanligaste förfarandet är att en anmälan görs direkt till polisen, dock finns på vissa håll en rutin att socialnämnden inger en anmälan direkt till åklagaren. Har anmälan gjorts till polisen ska den direkt överlämnas till åklagare för ställningstagande i frågan om förundersökning inledas eller inte. Även när polis beslutat att inleda förundersökning ska ärendet överlämnas till åklagare omgående. Som förundersökningsledare har åklagaren ansvar för förundersökningen som helhet, vilket innebär att åklagaren har ansvar för att utredningen bedrivs skyndsamt, effektivt och med beaktande av den enskildes rättssäkerhet. Hos samtliga berörda myndigheter måste det finnas goda rutiner för anmälan och hantering av misstankar om brott mot barn. 47 Ärenden som rör brott mot barn utgör en av de svåraste ärendetyper som en åklagare ska handlägga och bör därför inte lottas mellan alla tillgängliga åklagare utan bör lott läggas mellan åklagare som har specialkompetens och har genomgått kursen Övergrepp mot barn som ges inom Åklagarmyndigheten. 48 Förundersökningar angående brott mot barn ska bedrivas särskilt skyndsamt. Detta gäller när brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det för det brottet är föreskrivet ett straff längre än sex månaders fängelse. Beslut i fråga om åtal ska fattas så snart det kan ske och senast inom tre månader efter den tidpunkt då det finns en person som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen på tre månader får överskridas endast när det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet och andra särskilda omständigheter, enligt Förundersökningskungörelsen (FUK) 2a. Skäl till överskridande av tidsfristen kan utgöras av behovet att flertalet barnförhör behöver hållas eller att det finns flera målsäganden eller misstänkta i samma ärende. 49 45 Åklagarmyndighetens handbok s. 13-14 46 Åklagarmyndighetens handbok s. 14. 47 A. a. 48 A. a. 49 A. a. s. 15 18

3.4 Särskild företrädare En särskild företrädare utses om barnets vårdnadshavare eller någon som står i nära relation till vårdnadshavarna misstänks för brott mot barnet. Den särskilda företrädaren skall ta tillvara barnets rätt under förundersökningen 50 3.4.1 Lagen om särskild företrädare för barn Syftet med lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn är att stärka möjligheterna att ta tillvara barnets rätt när en vårdnadshavare eller någon som står i ett nära förhållande till en vårdnadshavare misstänks för brott mot barnet. (1 ) Är barnets vårdnadshavare gifta eller sammanboende ska en särskild företrädare utses då en brottsmisstanke riktas mot en av dem. En grundläggande förutsättning för förordnande om särskild företrädare är att det kan följa fängelse på det aktuella brottet och att misstanken är så stark att det finns anledning att inleda förundersökning. Det bör vidare ha inkommit uppgifter av viss vikt och som pekar mot vårdnadshavaren eller någon med nära relation till denne för att en särskild företrädare ska kunna förordnas. Undantag gäller om ett förordnande med hänsyn till barnet är obehövligt eller särskilda skäl talar mot ett sådant. Bland annat ska proportionalitetsaspekter beaktas. (1 sista stycket) Ett förordnande av särskild företrädare för barn ska även ske när det kan befaras att en vårdnadshavare p.g.a. sitt förhållande till den som kan misstänkas (maka/make, sambo, partner som inte är vårdnadshavare eller annan släkting) inte kommer ta tillvara barnets rätt. 51 En särskild företrädare för barn förordnas att ta tillvara barnets rätt och övertar vårdnadshavarens befogenheter i frågor som rör förundersökningen och den kommande rättegången. Tidigare fanns en viss restriktivitet till att förordna särskilda företrädare men numer tillämpas detta i mycket större utsträckning. Barnahusutredningen 52 som presenterades 2010 visade att under 2009 förordnades en särskild företrädare i över 50% av alla ärenden. 53 Uppdraget som särskild företrädare innebär att särskilda krav måste ställas på den som kan komma ifråga. Till särskild företrädare får en advokat, en biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan förordnas. Vidare krävs att den som förordnas är särskilt lämplig för uppdraget p.g.a. sina kunskaper, erfarenheter och personliga egenskaper. Den som förordnas ska ha en förmåga att sätta sig in i barnets situation, kunna kommunicera med barnet och vinna barnets förtroende. Den som förordnas ska även kunna hantera intressekonflikter och ha erfarenhet av förundersökning och rättegång i brottmål. 54 Utgångspunkten är att vårdnadshavaren inte ska stängas ute från rätten att fatta beslut vad gäller barnet i större utsträckning än vad som är skäligt i förhållande till situationen. Om det finns en annan vårdnadshavare som vare sig är gift eller sambo med den som är misstänkt är 50 Leviner s. 149 51 Åklagarmyndighetens handbok, s.17. 52 Kaldal, Diesen, Beije, Diesen, Barnahusutredningen, Jure förlag 2010 53 A.a.s. 89 54 Åklagarmyndighetens handbok s. 18 19

huvudregeln att han eller hon ska förordnas att tillvarata barnets rätt enligt ovan nämnda lag 2. Dock gäller inte detta om det med hänsyn till vårdnadshavarnas förhållande gentemot varandra eller andra särskilda omständigheter är i barnets bästa intresse att en särskild företrädare utses. När ställning ska tas till om barnet behöver en särskild företrädare ska underlag inhämtas, från exempelvis Socialtjänsten, om det finns något som talar för att den andra vårdnadshavaren inte kan anses lämplig. Enbart det förhållande att det föreligger en vårdnadstvist bör inte som enda grund ses som diskvalificerande. 55 Om den andra vårdnadshavaren förordnas att ta tillvara barnets rätt under förundersökningen och eventuell rättegång har denna vårdnadshavare ensam befogenhet att besluta i alla frågor som rör förundersökning och rättegång. 56 3.4.2 Interimistiskt förordnande och ställföreträdarens ansvar En begäran om att den andra vårdnadshavaren ska tillvarata barnets rätt samt begäran om särskild företrädare ska ges in till rätten så snart det är möjligt efter att en förundersökning har inletts. Begäran gällande vårdnadshavare kan sekretessbeläggas hos åklagaren men stöd av OSL 18kap 1 samt 35kap 1. Framställning av förordnande av särskild företrädare handläggs som ärende vid domstolen och är sekretessbelagt med stöd av OSL 36kap 1. För att kunna tillgodose barnets rättigheter på bästa sätt kan domstolen på begäran av åklagaren fatta interimistiskt beslut i frågan om särskild företrädare, vilket innebär att beslutet fattas utan att vårdnadshavarens vetskap. Ett sådant beslut får tas om det kan antas nödvändigt för att barnets rätt ska kunna tillgodoses. Skäl till att det kan finnas ett behov av ett interimistiskt beslut kan vara att man behöver vidta vissa utredningsåtgärder som kan gå i stöpet om vårdnadshavaren får kännedom om dessa och på så sätt ges tillfälle att påverka barnet eller undanröja bevisning. Har ett interimistiskt beslut tagits får expedieringen av detta senareläggas tills dess att det kan ske utan men för utredningen, dock senast fjärde dagen efter beslutet. 57 En särskild företrädare för barn kan beskrivas som ett kvalificerat målsägandebiträde med samma befogenheter som en vårdnadshavare hade haft i frågor som rör förundersökningen och rättegången. Denna befogenhet innefattar bl.a. att lämna tillstånd till förhör med barnet och till läkarundersökningar. De kallelser och underrättelser som vanligtvis skulle skickats till vårdnadshavaren ställs istället till företrädaren. Detta innebär exempelvis att om socialtjänst eller skola hjälper till med transport o.s.v. när barnet ska förhöras får de inte underrätta vårdnadshavarna utan all kommunikation ska ske via den särskilda företrädaren. 58 Den särskilda företrädarens handlingar ska helt och hållet styras av barnets bästa och det är upp till företrädaren att se till att barnets rättigheter tas tillvara och att barnets integritet 55 Tornefors, Kommentar, lag om särskild företrädare 2, Karnov group Sweden AB 2013-05-01. 56 Åklagarmyndighetens handbok s. 18. 57 Leviner s. 149-150. 58 Åklagarmyndighetens handbok s. 19. 20

respekteras. En annan viktig uppgift som åligger företrädaren är att vara till stöd för barnet och se till att det skapas en god atmosfär inför och vid genomförandet av förhör, läkarundersökning och liknande åtgärder som företrädaren har lämnat tillstånd för, allt för att obehaget blir så obetydligt som möjligt för barnet. Vägrar barnet att gå med på någon specifik åtgärd är detta något som företrädaren bör ta med i sin bedömning av vilka åtgärder som behövs under förundersökningen och eventuell rättegång. I företrädarens bedömning måste samtidigt som hänsynen till barnet, hänsyn tas till vikten av att utreda brottsmisstankar för att kunna ge barnet skydd mot fortsatt brottslighet och eventuell behandling som barnet kan ha behov av. 59 3.5 Barnahus Grundtanken bakom barnahusverksamheten är att barnet, så snart en misstanke om brott uppkommer ska träffa socialarbetare, polis och åklagare, läkare och psykolog på ett och samma ställe, i barnanpassade lokaler. Ett bättre samarbete mellan de myndigheter som berörs ska leda till att kvaliteten på förundersökningen förbättras. Barnahus i Sverige startade med den isländska barnahusverksamheten som förebild. Försöksverksamheter med barnahus startade 2005-2006 i Malmö och Linköping och idag finns det ett 30-talverksamheter i Sverige som kallar sig barnahus. 60 Idag finns ingen lag eller förordning som speciellt riktar sig till barnahus. De regler som styr och påverkar organiseringen av verksamheten i barnahusen utgörs av de bestämmelser som styr de samverkande myndigheternas verksamheter. De bestämmelser som ligger närmast till hands gällande barnahus är kravet på samverkan mellan myndigheterna och de sekretessbrytande regler som medger att myndigheterna delar information i ett enskilt ärende. Utöver detta gäller de olika aktörernas egna regelverk. Socialnämnden utgör här en central aktör när det gäller samverkan kring barn som riskerar att fara illa genom att det finns ett uttryckligt ansvar för att aktivt verka för att samverkan kommer till stånd, detta enligt SoL 5:1a. 61 Målet för samverkan inom barnahusverksamheten är i första hand att tillförsäkra barn som misstänks ha blivit utsatta för brott en rättstrygghet och även ett gott bemötande och stöd. Fokus ska hela tiden ligga på barnets bästa och detta uppnås genom att barnet ska få fortlöpande information om åtgärder som berör det samt att barnet ska få tillfälle att uttrycka sin uppfattning och sina åsikter i den utsträckning och på det sätt som hans eller hennes mognad och utveckling medger. 62 59 Åklagarmyndighetens handbok, s. 19. 60 Diesen, Diesen, Övergrepp mot kvinnor och barn, Norstedts Juridik, 2013, s. 186. 61 Kaldal mfl. s. 18. 62 Landberg, Brott mot vuxna går före, om man bor i rätt del av landet, Rädda barnen, 2013, s. 17. 21

När ett barn misstänkts vara utsatt för våld eller övergrepp sammankallas de olika aktörerna, socialtjänst, polis, åklagare, BUP, och ibland även barnläkare och/eller gynekolog. Vem det är som kallar kan variera med vanligtvis är det socialtjänst eller polis som initierar ärendet. Syftet med samrådet är att samordna alla de arbetsuppgifter som blir aktuella hos de olika myndigheterna. För att inte försvåra för varandra och för att underlätta för barnet i dess kontakter med de inblandade är det nödvändigt att en prioritering görs om vad och i vilken ordning saker ska göras. Man kan se ett tydligt samband mellan åklagarnärvaro på barnahus, såväl vid samråd som vid medhörning, och åtalsfrekvens. Bristande åklagarnärvaro innebär alltså en risk för sämre utredningskvalitet när det gäller brott mot barn. En annan slutsats är att det är viktigt med fasta rutiner, såsom schemalagda samrådstillfällen och att barnförhör bokas in samma dag. Det måste också finnas beredskap för att i mer akuta fall hålla samråd eller ordna barnförhör med kort varsel. 63 Svagheten hos denna typ av organisationsform är att den bygger på att alla aktörer verkligen finns i huset och deltar i utredningen. Tyvärr är det endast ett fåtal barnahus som har denna kapacitet i dagsläget. I de flesta fall saknas en eller flera aktörer, exempelvis åklagare, psykolog eller läkare. Generellt sett kan man dock se att barnahusen har stora fördelar om man jämför dem med de traditionella arbetsformerna för utredning av brott mot barn. Till att börja med är det självklart bättre för barnet att alla aktörerna finns samlade på ett och samma ställe så att barnet slipper skjutsas runt till olika institutioner. Man har också konstaterat att barnets trygghet och därmed tilliten till de vuxna aktörerna ökar när alla utredningsåtgärder finns på ett och samma ställe. Det ökade samarbetet mellan institutionerna ger en bredare kunskapsbas för utredningarna och en ökad möjlighet att ur olika aspekter möta den problematik som utredningar med barn medför. På sikt förväntar man sig att utredningar med barn som sker på barnahus kommer att bli bättre än utredningar i disktrikt utan barnahus. 64 63 Åklagarmyndighetens handbok s. 9-10. 64 Diesen, Diesen s. 186-188. 22

Förhör med barn 4.1 Inledning Förhör med barn ska planeras och genomföras så att inte barnet kommer till skada. Förhöret ska präglas av hänsyn till barnets bästa och ge det möjligheter att under goda betingelser berätta om sina upplevelser. Vare sig i RB eller i FUK finns det fastställt hur polis eller åklagare ska förfara rent praktiskt vid förhör med barn. Inte heller finns det där något förbud mot att ställa ledande frågor under barnförhör. Att det inte finns något uttalat förbud (mot ledande frågor) innebär att de rekommendationer som finns i FUK är allt för allmänna och att det inte finns någon vägledning om hur själva förhöret bör gå till för att det ska bli så bra och informativt som möjligt. 65 Vad FUK stadgar är att när ett förhör ska ske med någon under 18 år, ska socialnämnden kontaktas om det är så att man kan antaga att vad som framkommer under förhöret kan föranleda något slags ingripande från socialnämnden. (16 ) Ett förhör får inte genomföras på ett sådant sätt att det finns risk att barnet kan ta skada, d.v.s. det får inte göras mer ingående än omständigheterna kräver samt att antalet förhör ska begränsas till vad som är skäligt med tanke på utredningens art och barnets bästa. (17 ) FUK stadgar fortsättningsvis att förhör med barn ''bör'' hållas av en person med ''särskild kompetens'' för uppgiften. (18 ) Innan kungörelsen omarbetades under tidigt 2000-tal stod det i FUK att förhör med barn skulle hållas av någon med ''särskild fallenhet för uppgiften'' 66 och söker man sig längre tillbaka i facklitteraturen kan man finna uttalanden som säger; ''Att lära sig denna konst (förhör med barn) rent skolmässigt låter sig knappast göra av den enkla orsaken att man här ej kan finna sig tillrätta med vetenskapligt-psykologiska regler utan det gäller att rent intuitivt sätta sig in i barnets tanke-, känslo,- och viljeliv,..//.. Härtill erfordras först och främst medfödda anlag att umgås med barn''. 67 Det är troligen med stöd av uttalanden som ovan som det fortfarande idag är vanligare med kvinnliga förhörsledare när det kommer till att förhöra barn. Gunnel Lindberg har i lagkommentaren till Förundersökningskungörelsen skrivit att förhör med barn oftast utförs av kvinnliga förhörsledare och att det idag inte finns något krav på att förhör med flickor ska hållas av en kvinnlig förhörsledare. Hon avslutar sin kommentar med att den tidigare lydelsen är ersatt med särskild kompetens. 68 Här verkar det som att hon menar att vara kvinna är synonymt med att ha särskild kompetens. 65 Cederborg, Barnintervjuer, vägledning vid utredningsarbete, Libris, 2000, s. 37. 66 Lag om ändring i förundersökningskungörelsen (2001:645). 67 Wachtmeister, För ung för att tala sanning? Barn som vittnen, Natur och Kultur 1943, s. 121. 68 Lindberg, Förundersökningskungörelsen med lagkommentar 18, Karnov.se, Karnov Group Sweden AB 1 juli 2012. 23