Handläggning av ärenden rörande övergrepp mot barn

Transkript

1 Handläggning av ärenden rörande övergrepp mot barn Handbok Utvecklingscentrum Göteborg Maj 2006 (uppdaterad juli 2007)

2 2 Innehållsförteckning Förord...3 Inledning...4 Syftet med denna handbok...4 Några utgångspunkter...5 Barnkonventionen...5 Anmälningsskyldigheten...6 Samverkan med andra myndigheter...7 Ledningen av förundersökningen...8 Beslut om förundersökning...10 Förundersökningens bedrivande...11 Målsägandebiträde och särskild företrädare för barn...11 Förhör med barnet...14 Sakkunnig...20 Läkarundersökning och rättsintyg...22 Skadebilden...24 Misshandel...24 Sexuella övergrepp...25 Annan bevisning...26 Den misstänkte och hans eller hennes försvar...26 Åtalet...27 Några särskilda sekretessfrågor...28 Avslutande åtgärder...29 Intressanta överrättsavgöranden...30 Våldsbrott...30 Sexualbrott...31 Lagtext rörande sexualbrott tidigare lydelser och gällande lydelse...33

3 3 Förord Förundersökningar om övergrepp mot barn med vilket avses såväl våldsbrott som sexualbrott mot någon som är under 18 år ställer åklagaren ofta inför en rad svåra situationer. Intressekonflikter uppstår och beslut och åtgärder innebär inte sällan svåra överväganden. Enligt en del är mål som rör övergrepp mot barn något av det svåraste för en åklagare att hantera (se t.ex. rubriken till Barnombudsmannens rapport 2006:02, Det svåraste som finns Åklagares hantering av misstänkta brott mot de yngsta barnen). Med hänsyn till de svårigheter som finns vid handläggning och beslutsfattande i nu aktuella mål finns det ett behov av en handbok på området. Huvudsyftet med denna handbok är att den skall kunna utgöra vägledning och stöd för de åklagare som har till uppgift att handlägga förundersökningar och mål som rör övergrepp mot barn. Handboken har författats av kammaråklagaren Peter Broberg vid Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Göteborg. Under arbetet med att författa handboken har ett tiotal åklagare med lång erfarenhet av att handlägga ärenden som rör övergrepp mot barn beretts tillfälle att kommentera och lämna synpunkter på innehållet. Sedan tidigare har det funnits en promemoria med rubriken Riktlinjer för ärenden rörande barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn (utgiven den 12 juli 2002; dnr RÅ 2002/1036). Den nu föreliggande handboken har tagit sin utgångspunkt i 2002 års promemoria. Vissa delar har dock arbetats om och anpassats till nya rön, ny lagstiftning, ny praxis och till synpunkter som i olika sammanhang kommit fram. Denna handbok ersätter 2002 års promemoria. Lisbeth Johansson Peter Broberg

4 4 Inledning Som framgår av titeln handlar handboken om handläggningen av ärenden rörande övergrepp mot barn. Med detta avses framförallt brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som är under 18 år. Vidare träffar handboken i första hand ärenden där den som kan tänkas vara misstänkt är en närstående till barnet. Men det kan även vara fråga om misstankar som kan tänkas riktas mot någon som har en annan relation till barnet eller mot en okänd person. Däremot faller de flesta fall där den misstänkte är någorlunda jämnårig med målsäganden exempelvis våld, hot eller ofredande mellan skolungdomar utanför denna framställning. Syftet med denna handbok Brott som sker inom familjen och där barn har utsatts för brott är ofta svårutredda. Barn har inte samma möjlighet som vuxna att påtala brott och har många gånger svårt att förstå att en handling kan vara brottslig. Detta gäller i hög grad när förövaren är en person som står barnet nära. Barnets intresse av skydd och omvårdnad och brottsutredningens syfte att klarlägga vem som begått brottet innebär vissa speciella intressekollisioner. Hur förundersökningen skall genomföras med barn och om utredningen kan skadas av att vårdnadshavaren underrättas är också särskilda frågor för dessa utredningar. Högsta domstolen har beviljat resning i några mål som rör sexuella övergrepp mot barn. Allmänt sett har det ofta varit fråga om situationer där målsäganden ändrat sina uppgifter och bevisningen varit av sådant slag att den vid en bedömning i efterhand inte ansetts tillräcklig. För att undvika sådana situationer måste kvaliteten på förundersökningarna vara hög. Materialet måste vara av sådan kvalitet att det även lång tid efter det att förundersökningen avslutats håller för en förnyad granskning. Detta ställer särskilda krav på utredningsmetodiken framför allt när det gäller inhämtande av bevisning och dokumentation. Den centrala bevisningen i form av målsägandeförhör måste stödjas av annan bevisning som kan verifiera de uppgifter som målsäganden lämnat och denna dokumentation måste vara sådan att man även vid en granskning i efterhand efter längre eller kortare tid kan lägga fast händelseförloppet. Syftet med denna handbok är att ge vägledning för att genomföra en brottsutredning där särskilda krav ställs på bevisningens tillförlitlighet och på dokumentationen av bevisningen samtidigt som kravet på rättstrygghet och rättssäkerhet tillgodoses. De frågor som behandlas är såväl av utredningsmetodisk art som av rättslig karaktär. Om problemen uppmärksammas under utredningen ger det en möjlighet till bättre underlag för prövningen i domstol och bättre förutsättningar att säkra underlaget för en bedömning av ärendet i efterhand.

5 5 Några utgångspunkter Brottsanmälan skall omedelbart överlämnas av polisen till åklagare för beslut om förundersökning skall inledas. Förundersökningen rörande brott innefattande sexuell handling mot någon under 18 år skall alltid ledas av åklagare, även i s.k. spaningsärenden där någon misstänkt person inte finns. Förundersökningsledarskapet skall aldrig gå åter till polisen. Ärendena skall speciallottas på ett begränsat antal åklagare. Dessa åklagare bör vara specialiserade och ha genomgått kursen Övergrepp mot barn. Förundersökningen skall handläggas skyndsamt. Förundersökningen skall bedrivas aktivt. Det åligger åklagaren att tillsammans med förhörsledaren noggrant planera förundersökningen med särskild tonvikt på förhören. Frågan om att begära förordnande av målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn skall alltid övervägas tidigt, i princip i samband med att förundersökning inleds. Förhör med barnet bör hållas inom två veckor från det att åklagaren beslutat att inleda förundersökning eller att överta förundersökningen från polisen. Åklagaren bör alltid närvara (i medhörningsrum) vid förhör med barn. Möjligheten att anlita barnpsykologisk, barnpsykiatrisk eller annan expertis under förundersökningen, bl.a. som stöd till förhörsledaren, bör uppmärksammas mer. Särskilt i fall där barnet är sex år eller yngre eller där barnet har något fysiskt eller psykiskt funktionshinder. Finns en skäligen misstänkt person skall denne delges misstanke och höras. Förundersökningen skall inte läggas ned utan att denne är hörd. Åklagaren bör eftersträva att ett beslut om att lägga ned förundersökningen eller att inte väcka åtal meddelas målsäganden personligen, med undantag för de yngsta barnen. Barnkonventionen År 1990 ratificerade Sverige FN:s konvention (den 20 november 1989) om barnets rättigheter, i dagligt tal barnkonventionen. I barnkonventionen sägs att barnets bästa skall komma i första rummet vid alla åtgärder som rör barn (art. 3). I konventionen avses med barn varje människa under 18 år (art. 1). Sverige har i och med ratificerandet av konventionen åtagit sig att vidta alla lämpliga lagstiftnings-, utbildnings-, administrativa och sociala åtgärder för att skydda barn mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, däribland misshandel (art. 19). Dessutom har Sverige, och övriga konventionsstater, åtagit sig att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål skall staterna vidta alla lämpliga åtgärder för att förhindra att barn förmås eller tvingas att delta i en olaglig sexuell handling (art. 34). Viktigt i förevarande sammanhang är också att barnets rätt att komma till tals är absolut. Barnet har rätt att komma till tals i alla frågor som rör honom eller henne. Barnets åsikter skall beaktas i förhållande till barnets mognad och ålder (art. 12).

6 6 Barn har enligt föräldrabalken rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Den eller de som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov blir tillgodosedda. Anmälningsskyldigheten Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör, enligt 14 kap. 1 första stycket socialtjänstlagen (2001:453), anmäla detta till nämnden. Enligt samma paragrafs andra stycke har bl.a. myndigheter och anställda som arbetar med barn och ungdomar eller inom hälsooch sjukvården eller socialtjänsten skyldighet att genast anmäla till socialnämnden, om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Det gäller också läkare, sjuksköterskor och barnmorskor som är egna företagare eller är privat anställda. Till socialnämnden skall lämnas alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av skydd. Enligt paragrafens tredje stycke gäller anmälningsskyldigheten även de som arbetar inom kommunal eller privat familjerådgivning. Här är dock anmälningsskyldigheten begränsad till sådana fall då barnet utnyttjas sexuellt eller utsätts för fysisk eller psykisk misshandel i hemmet. Den anmälningsskyldighet som nu beskrivits rör alltså anmälan till socialnämnden och inte anmälan till rättsvårdande myndigheter. Anmälningsskyldigheten är ett personligt ansvar som i princip inte kan överlåtas till någon annan. Även polis och åklagare omfattas självfallet av denna anmälningsskyldighet. Ett åsidosättande av skyldigheten kan föranleda ansvar för tjänstefel eller disciplinpåföljd. Socialnämnden har en möjlighet, men inte någon skyldighet, att anmäla misstanke om brott mot barn till polis eller åklagare. Det måste dock med utgångspunkt i nämndens skyldighet att värna om barn ses som en grundprincip att anmälan skall ske. Socialnämnden skall i varje enskilt fall noga pröva frågan om anmälan skall göras. Vid denna prövning skall barnets bästa beaktas. Inom socialtjänsten råder enligt huvudregeln i 7 kap. 4 första stycket sekretesslagen (1980:100) sekretess för uppgift om enskilds förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom eller henne närstående lider men. Denna sekretess bryts dock av innehållet i 14 kap. 2 sjätte stycket som stadgar att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken eller brott som avses i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, mot någon som inte fyllt 18 år, får lämnas till åklagare eller polis utan hinder av den nyss nämnda sekretessen. För andra brott än de nyss nämnda måste

7 7 straffminimum för det aktuella brottet vara fängelse i minst ett år, fängelse i minst två år beträffande försöksbrott eller fängelse i minst ett år beträffande försöksbrott om gärningen innefattar försök till överföring av sådan allmänfarlig sjukdom som avses i 1 kap 3 smittskyddslagen (2004:168), för att socialtjänstsekretessen skall brytas. Strafflatituden beträffande barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a brottsbalken innebär att socialtjänstens sekretess lägger hinder i vägen för en anmälan till polis eller åklagare. Å andra sidan föreligger i dessa situationer oftast samtidigt brott mot 6 kap. brottsbalken, varför sekretessen ändå bryts. Socialnämndens beslut att anmäla ett brott till åklagare eller polis är ett handläggningsbeslut som inte kan överklagas. Socialnämnden behöver inte peka ut någon misstänkt gärningsman utan det är misstanken om brott som anmäls. Socialnämnden har ingen skyldighet att i förväg underrätta barnet eller dess vårdnadshavare om att anmälan görs. Samverkan med andra myndigheter Ärenden som rör misstanke om övergrepp mot barn är en typ av ärende som kräver samarbete mellan berörda myndigheter. Det är därför angeläget för åklagare att samverka med företrädare för främst socialtjänsten samt hälso- och sjukvården. Sådan samverkan förutsätter att varje myndighetsutövare agerar inom sitt ansvars- och kompetensområde och att myndigheternas olika roller är klara och tydliga. Varje myndighet genomför självständigt sina utredningar och ansvarar för sina beslut. För åklagaren måste här som i andra fall kravet på objektivitet och opartiskhet vara vägledande. Socialnämnden skall, enligt 5 kap. 1 a socialtjänstlagen, i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med bl.a. andra myndigheter som berörs. Det är socialnämnden som har huvudansvaret för att se till att sådan samverkan kommer till stånd. Samverkan kan se något olika ut beroende på de lokala förutsättningarna. I de flesta kommuner finns idag samrådsgrupper mellan socialtjänst, polis, barnhälsovården samt barn- och ungdomspsykiatrin för att underlätta samverkan i dessa ärenden. Samrådsgruppen kan användas för konsultation i avidentifierade ärenden. Åklagaren kan delta i en sådan samrådsgrupp och ge råd, främst i syfte att klarlägga förutsättningarna för när en anmälan om brott bör göras och vilka förutsättningar som gäller för att åklagare skall inleda förundersökning. Samrådsgruppen kan också sammankallas för samordning av insatser, planering och arbetsfördelning i ärenden där en anmälan om brott har gjorts eller kommer att göras i anslutning till samrådet. Socialnämnden är alltså den instans som skall kalla till samverkan eller samråd och som har samordningsansvar under en utredning. Det inledande samrådet i ett ärende där en anmälan har gjorts eller skall göras är av stor betydelse ur ett åklagarperspektiv för att säkerställa att inte förundersökningen spolieras av andra myndigheters åtgärder. Därför är det viktigt att tidigt klargöra i vilken ordning

8 8 de inblandade myndigheterna bör vidta sina respektive åtgärder. När en anmälan om brott har gjorts och socialnämnden kallat till samråd, bör åklagare och polis som handlägger brottsutredningen, givetvis med beaktande av gällande sekretessregler, delta i samrådet. Det är viktigt att åtgärder under förundersökningen, såsom förhör med barnet, läkarundersökning, tvångsmedel, förhör med misstänkt osv. samordnas med socialtjänstens insatser för barnet och familjen. Samordning skall ske för att skydda barnet från ytterligare övergrepp och påtryckningar samt för att olika myndigheter inte skall hindra eller försvåra varandras utredningar. En förundersökning kan försvåras och i sämsta fall helt förstöras om socialtjänsten träffar barnet och familjen för att diskutera brottsmisstankarna innan bevisning har säkrats. Även polis och åklagare bör dock beakta att även socialtjänsten har en lagstadgad skyldighet att utföra sina arbetsuppgifter. Genom att samordna de olika myndigheternas insatser ökar dock möjligheten att både bedriva en framgångsrik förundersökning och ge barnet och dess familj adekvat hjälp och stöd. Sedan den 1 januari 2006 pågår i Stockholm, Göteborg, Malmö, Linköping, Sundsvall och Umeå försöksverksamheter med s.k. Barnahus. I ett Barnahus bedrivs samverkan mellan polis, åklagare, rättsmedicin, socialtjänst och barnpsykiatri i en gemensam lokal när det gäller utredningar kring barn som misstänks ha varit utsatta för allvarliga brott, t.ex. misshandel eller sexuella övergrepp. Tanken bakom Barnahus är att de olika myndigheternas utredningar skall i större utsträckning anpassas till barnets behov. Barnet skall inte behöva slussas runt i olika miljöer, utan skall behöva komma till endast ett ställe där alla nödvändiga utredningar kan genomföras. Dessutom skall lokalernas miljö vara utformade så att de är anpassade till barnet. Ledningen av förundersökningen Frågor om ledning av förundersökning regleras närmare i Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (ÅFS 2005:9) om ledning av förundersökning, som senast ändrades genom ÅFS 2007:4. I 4 sägs att i fråga om förundersökning avseende brott som är av enkel beskaffenhet dit hör, såvitt här är av intresse, misshandel, olaga hot och ofredande skall förundersökningen ledas av polis. Emellertid stadgas i 6 att åklagare skall leda förundersökningen när brottet innefattar våld eller hot om våld mot närstående eller tidigare närstående person (första stycket första punkten) eller när brottet innefattar en sexuell handling mot någon som är under 18 år (första stycket tredje punkten). Vidare stadgas i 7 (första punkten) att åklagare skall överta ledningen av förundersökningen när det under förundersökningen krävs en åtgärd av domstol, t.ex. förordnande av offentlig försvarare, målsägandebiträde, särskild företrädare för barn eller utseende av sakkunnig samt när någon är skäligen misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader och brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid, om målsäganden vid tiden för anmälan inte har fyllt 18 år (sjätte punkten).

9 9 Dessutom framgår av 8 (första punkten) att åklagare skall överta ledningen av förundersökningen även när någon som är under 15 år skall höras under förundersökningen och utsagan kan antas få särskild betydelse för utredningen. Sammantaget innebär innehållet i de nu angivna föreskrifterna att när det är fråga om brott som avses med denna handbok, är det oftast åklagare som är förundersökningsledare. Såvitt gäller sexualbrott mot någon som är under 18 år samt brott innefattande våld eller hot om våld mot närstående eller tidigare närstående saknar det betydelse om det finns någon (skäligen) misstänkt person eller inte; även i s.k. spaningsärenden är åklagare regelmässigt förundersökningsledare. Åklagare skall exempelvis vara förundersökningsledare i ett ärende där en underårig målsägande utsatts för sexuellt ofredande av en okänd person på ett badhus. De fall där åklagare skall överta förundersökningen först då åtgärd av domstol krävs eller det finns en skäligen misstänkt är t.ex. en misshandel av en målsägande under 18 år utförd av en person som inte är målsäganden närstående. Är målsäganden i det sistnämnda fallet under 15 år skall dock beaktas att åklagare skall överta ledningen av förundersökningen även när någon under 15 år skall höras och utsagan kan antas få särskild betydelse för utredningen. Eftersom en målsägandes utsaga som regel kan antas få särskild betydelse för utredningen och målsägandeförhör som regel hålls tidigt under förundersökningen, har ändringen av ÅFS 2005:9, som genomfördes den 1 april 2007, i praktiken främst betydelse för brott mot 3 och 4 kap. brottsbalken riktade mot målsägande mellan år, begångna av okänd gärningsman. Ledningen av förundersökningen bör i de fall åklagaren övertagit förundersökningen inte återföras till polisen, t.ex. sedan åklagaren gett in en framställan om förordnande av målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn. På vissa håll finns den rutinen att socialnämnden inger en anmälan om brott direkt till åklagaren. Det vanligaste är dock att anmälan görs till polisen. När det gäller misstankar om övergrepp mot barn skall en sådan anmälan omgående överlämnas av polisen till åklagare för ställningstagande i frågan om förundersökning skall inledas eller inte. Har polis beslutat att inleda förundersökning skall ärendet likaså omgående överlämnas till åklagare. Som nämnts inledningsvis utgör ärenden som rör övergrepp mot barn en av de svåraste ärendetyper en åklagare kan handlägga. Höga krav ställs således på åklagaren. Med hänsyn härtill bör ärendena inte lottas på alla åklagare. Varje kammare bör koncentrera ärendena och speciallotta dem på ett begränsat antal särskilt utsedda åklagare som har ett särskilt intresse för uppgiften och som har, eller efter hand ges möjligheter att förvärva, särskilda kunskaper och erfarenheter. Emellertid bör inte för närvarande ställas kravet att dessa åklagare innehar en specialisttjänst, även om detta bör eftersträvas. Aktuella åklagare bör minst ha genomgått kursen Övergrepp mot barn som ges inom Åklagarmyndighetens högre utbildning. Om möjligt bör åklagaren erbjudas handledning (debrie-

10 10 fing). Härvid bör uppmärksammas den samordning som kan göras med polisen där handledning inte sällan förekommer. På vissa håll finns den rutinen att socialnämnden inger en anmälan om brott direkt till åklagaren. Det vanligaste är dock att anmälan görs till polisen. När det gäller misstankar om övergrepp mot barn skall en sådan anmälan omgående överlämnas av polisen till åklagare för ställningstagande i frågan om förundersökning skall inledas eller inte. Har polis beslutat att inleda förundersökning skall ärendet likaså omgående överlämnas till åklagare. Som nämnts inledningsvis utgör ärenden som rör övergrepp mot barn en av de svåraste ärendetyper en åklagare kan handlägga. Höga krav ställs således på åklagaren. Med hänsyn härtill bör ärendena inte lottas på alla åklagare. Varje kammare bör koncentrera ärendena och speciallotta dem på ett begränsat antal särskilt utsedda åklagare som har ett särskilt intresse för uppgiften och som har, eller efter hand ges möjligheter att förvärva, särskilda kunskaper och erfarenheter. Emellertid bör inte för närvarande ställas kravet att dessa åklagare innehar en specialisttjänst, även om detta bör eftersträvas. Aktuella åklagare bör minst ha genomgått kursen Övergrepp mot barn som ges inom Åklagarmyndighetens högre utbildning. Om möjligt bör åklagaren erbjudas handledning (debriefing). Härvid bör uppmärksammas den samordning som kan göras med polisen där handledning inte sällan förekommer. Beslut om förundersökning Tröskeln för att inleda förundersökning är lågt satt. Det räcker med att det förekommer anledning till misstanke om brott. En förundersökning kan alltså inledas på mycket vaga misstankar så snart dessa avser något som kan vara ett brott. Misstanken måste visserligen avse en konkret brottslig gärning men det är inte nödvändigt att man känner till brottets alla detaljer och inte heller exakt var och när det har förövats. Inte heller finns något krav på att det finns någon utpekad person som kan tänkas vara misstänkt för brottet. Även om kraven för inledande av förundersökning är lågt ställda kan undantagsvis vissa åtgärder behöva vidtas för att få tillräckligt underlag för ett beslut om förundersökning skall inledas eller inte. Det kan vara nödvändigt att kontrollera vissa uppgifter, t.ex. omständigheter kring en anmälan. Omfattningen av en förutredning har tagits upp i flera JO-beslut (se t.ex. JO 1997/98 s. 98, JO 1999/2000 s. 85 och JO 2000/01 s. 178). Allmänt gäller att en förutredning under inga förhållanden får sträcka sig längre än vad som krävs för att förundersökningsledaren skall kunna ta ställning till om förundersökning skall inledas eller inte. Det får således aldrig förekomma att man inom ramen för en förutredning vidtar några åtgärder som har karaktär av en brottsutredning, t.ex. förhör med vittnen eller med en utpekad gärningsman. Det skall vara fråga om punktvisa åtgärder som syftar till att genom en begränsad komplettering av kända eller påstådda förhållanden komplettera beslutsunderlaget. Förundersökningsledaren kan exempelvis inhämta visst skriftligt material för att få någon fråga sär-

11 11 skilt belyst. Det måste också anses vara tillåtet att be anmälaren eller målsäganden att lämna kompletterande muntliga uppgifter i de hänseenden som bedöms vara relevanta i sammanhanget. Om bevisnivån redan i och med anmälan är sådan att det finns grund för att inleda förundersökning skall givetvis förundersökning inledas och övriga åtgärder företas inom ramen för denna. Förundersökningens bedrivande Förundersökningar angående övergrepp mot barn skall bedrivas skyndsamt. Enligt 2 a förundersökningskungörelsen (1947:948) skall en förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt 18 år bedrivas särskilt skyndsamt, om brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. Förundersökningen skall vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. Skäl för att överskrida tidsgränsen kan vara att flera barnförhör behöver hållas eller att det finns flera målsägande eller misstänkta i samma ärende. Organisatoriska svårigheter eller bristande resurser utgör inte sådana skäl (se JO 2005/06 s. 95, särskilt s. 99). Det är av vikt att åklagaren dokumenterar de direktiv som ges till polisen. I här aktuella ärenden är det vanligt med direktkontakt mellan åklagaren och förhörsledaren, inte sällan genom personliga besök eller telefonsamtal. Sådan kontakt torde vara grunden för en framgångsrik förundersökning. Emellertid måste åklagaren lägga sig vinn om att alltid skriftligen dokumentera de direktiv som lämnas. Med hänsyn bl.a. till det ovan anförda kan det inte nog understrykas att det beträffande ärenden som rör övergrepp mot barn måste ställas särskilt stora krav på aktivitet från förundersökningsledarens sida (jfr JO 2005/06 s. 95, särskilt s. 101). Det kan vara en fördel att på ett tidigt skede upprätta en plan för hur förundersökningen skall bedrivas. Exempelvis måste förhör med barn inte sällan planeras in på ett sådant sätt att ett (interimistiskt) beslut om särskild företrädare för barn finns i rätt tid inför förhöret så att ett eller möjligen två förhör hinner hållas innan rätten expedierar sitt beslut. Målsägandebiträde och särskild företrädare för barn Redan när förundersökning har inletts måste frågan om förordnande av målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn omgående uppmärksammas. När det gäller övergrepp mot barn föreligger regelmässigt skäl att förordna någondera av de nyss nämnda. Det torde dock aldrig finnas anledning att förordna ett målsägandebiträde och en särskild företrädare för barn vid sidan om varandra.

12 12 Enligt 1 lagen (1988:609) om målsägandebiträde skall ett sådant biträde förordnas i mål om brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av biträde, och i mål enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av biträde. Detta innebär att ett barn som utsatts för våldseller sexualbrott i regel har rätt till målsägandebiträde. Ett förordnande kan ske även utan begäran av målsäganden. Det förhållandet att målsäganden eller dess vårdnadshavare inte har uttalat sig i frågan om målsägandebiträde får således inte medföra att frågan inte övervägs av åklagaren. (Se Riksåklagarens beslut den 30 december 2004, dnr 2004/0538 och 2004/0658; finns på RåNet under Operativa frågor/promemorior, beslut m.m.) Målsägandebiträdets allmänna uppgift är att vara ett stöd för målsäganden både juridiskt och personligt. Målsägandebiträdet får inte överta någon uppgift som ankommer på vårdnadshavaren. Målsägandebiträdet är endast ett rättegångsbiträde och har ingen möjlighet att verka på egen hand utan fullmakt från huvudmannen. En särskild företrädare för barn utför delvis samma uppgifter som ett målsägandebiträde. En väsentlig skillnad föreligger dock på så sätt att den särskilde företrädaren inte behöver någon fullmakt från huvudmannen, utan har möjlighet att verka på egen hand. En särskild företrädare för barn skall enligt 1 lagen (1999:997) därom förordnas när det finns anledning att anta att ett brott på vilket det kan följa fängelse har begåtts mot ett barn och en vårdnadshavare kan misstänkas för brottet, eller när det kan befaras att en vårdnadshavare p.g.a. sitt förhållande till den som kan misstänkas (t.ex. en sambo eller pojkvän) inte kommer att ta till vara barnets rätt. Undantag gäller om ett förordnande med hänsyn till barnet är obehövligt eller annars särskilda skäl talar mot ett sådant. Till särskild företrädare för barn förordnas enligt huvudregeln i 5 en advokat eller en biträdande jurist på advokatbyrå. Om barnet har två vårdnadshavare som inte är gifta eller bor tillsammans kan den icke brottsmisstänkta vårdnadshavaren i stället för en särskild företrädare för barn förordnas enligt 2 att ensam företräda barnet. En förutsättning i detta fall är att det inte finns anledning att anta att denne inte kommer att ta till vara barnets rätt. En särskild företrädare för barn eller en vårdnadshavare som förordnats att ensam ta till vara barnets rätt under förundersökningen och i rättegången beslutar om samtycke till läkarundersökning, polisförhör med barnet, skadeståndstalan och andra frågor som kan bli aktuella under utredningen och rättegången. Det är viktigt att understryka att den särskilde företrädaren helt tar över vårdnadshavarnas rätt att besluta för barnet när det gäller det rättsliga förfarandet. Den särskilde företrädaren träder i stället för vårdnadshavarna, oavsett om misstankarna bara gäller en av dem. Detta innebär t.ex. att om socialtjänsten är behjälplig i samband

13 13 med att barnet skall höras eller läkarundersökas får socialtjänsten inte underrätta vårdnadshavarna om detta. Kallelser och underrättelser som annars skulle ha ställts till vårdnadshavarna skall skickas till den särskilde företrädaren (se prop. 1998/99:133 s. 44). I sammanhanget bör nämnas att åklagaren har viss informationsskyldighet visavi vårdnadshavarna, se nedan. Om den ene vårdnadshavaren förordnats att ensam ta till vara barnets rätt bör det uppmärksammas att det i regel finns ett behov av att förordna ett målsägandebiträde för barnet vid sidan av vårdnadshavaren. I lagens förarbeten konstateras att om ett barn uppnått tillräcklig ålder och mognad behöver kallelse inte ske genom vårdnadshavarna. En utgångspunkt skulle kunna vara att en femtonåring i normalfallet kan kallas personligen. Vidare kan, i fråga om läkarundersökning, samtycke lämnas av barnet självt. Det kan därför, beroende på barnets ålder och mognad, vara obehövligt med en särskild företrädare för barn och i stället vara tillräckligt med ett målsägandebiträde. Även om en tolvåring i princip, enligt Socialstyrelsen, nått sådan mognad att barnets egen vilja i fråga om läkarundersökning bör respekteras, kan det finnas anledning att lägga åldersgränsen högre när det gäller frågan om huruvida särskild företrädare för barn skall utses i stället för målsägandebiträde. Det torde vara svårt för barn i t.ex. tolv-fjortonårsåldern att själv ta ställning till de frågor som annars ligger på den särskilde företrädaren för barn, t.ex. frågor som rör skadestånd som skall yrkas av en av föräldrarna. Under alla förhållanden måste hänsyn alltid tas till barnets mognad och utveckling i det enskilda fallet. För att barnets rätt skall kunna tillgodoses på bästa sätt kan domstolen på åklagarens begäran fatta interimistiskt beslut i frågan, vilket innebär att beslut fattas utan att vårdnadshavaren, som är åklagarens motpart i ärendet vid tingsrätten, hörs över ansökan. Ett sådant beslut får fattas om det kan antas vara nödvändigt för att barnets rätt skall kunna tas till vara. Skälet kan vara att det finns behov av skyndsamma utredningsåtgärder utan att vårdnadshavaren får kännedom om åtgärderna och därigenom får tillfälle att påverka barnet. Har tingsrätten meddelat ett interimistiskt beslut får expediering av beslutet anstå till dess att det kan ske utan men för utredningen, dock längst till fjärde vardagen efter det interimistiska beslutet. Sedan förhör hållits med barnet, läkarundersökning eller annan utredningsåtgärd ifråga om barnet genomförts, har åklagaren ett ansvar för att vårdnadshavaren så snart det kan ske utan men för utredningen får reda på vilka utredningsåtgärder som har vidtagits. Normalt skall detta ske i anslutning till förhöret eller läkarundersökningen. Med hänsyn till skyndsamhetskravet bör informationen lämnas omgående, t.ex. per telefon. Normalt sett bör uppgiften kunna delegeras till förhörsledaren. Åklagaren bör omedelbart meddela domstolen om att underrättelse till vårdnadshavarna skett (prop. 1998/99:133 s. 46).

14 14 Begäran om målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn skall ges in till tingsrätten så snart som möjligt sedan förundersökning inletts. Framställningen kan sekretessbeläggas hos åklagaren med stöd av 5 kap. 1 och 9 kap. 17 (och beträffande sexualmål även 16 ) sekretesslagen (1980:100). En framställning om förordnande av särskild företrädare för barn handläggs som ärende vid domstolen och är, om åklagaren begär det, sekretessbelagd enligt 9 kap. 15 sekretesslagen. Förhör med barnet Reglerna om förundersökning är generellt hållna och gör inte någon egentlig skillnad mellan barn och vuxna. Under förundersökningen kan enligt 23 kap. 6 rättegångsbalken förhör hållas med var och en som kan antas lämna uppgifter av betydelse för utredningen. Normalt kallas den som skall höras till förhöret per brev eller per telefon. För att ett förhör skall kunna hållas med ett barn kallas barnet genom vårdnadshavaren eller genom den särskilde företrädaren för barn, om en sådan är förordnad. Om en kallelse inte hörsammas eller av utredningsskäl bör undvikas, uppkommer frågan om förutsättningar för hämtning till förhör. Utrymmet för att genom tvångsåtgärder inställa den som är under 15 år till förhör får anses vara begränsat och bör inte komma ifråga (se JO 1995/96 s. 89). Detta gäller i särskilt hög grad den som är målsägande. Enligt 23 kap. 10 rättegångsbalken bör vårdnadshavaren vara närvarande vid förhör med den som är under 15 år, om det kan ske utan men för utredningen. Denna bestämmelse innebär dock inte att vårdnadshavaren har en ovillkorlig rätt att sitta med vid förhöret, men denne bör finnas tillgänglig omedelbart före och efter förhöret. För det fall vårdnadshavaren skall höras som vittne är det i regel direkt olämpligt att denne är närvarande vid målsägandeförhöret. Ett målsägandebiträde har enligt nyssnämnda lagrum rätt att närvara vid förhör med målsäganden. Enligt 23 kap. 11 får målsägandebiträdet ställa frågor till barnet i den ordning som förundersökningsledaren bestämmer. Samma regler tillämpas på en särskild företrädare för barn, se 3 andra stycket lagen därom. Inte heller ett målsägandebiträde eller en särskild företrädare för barn bör sitta med i videoförhörsrummet. Deras rätt att närvara vid förhöret bör i normalfallet tillgodoses genom medhörning och monitor. Ett förhör med någon som är under 18 år skall enligt 17 förundersökningskungörelsen planeras och verkställas så att det inte uppkommer fara för att den hörde tar skada. Särskild varsamhet bör iakttas om förhöret rör sexuallivet. Det bör noga tillgodoses att uppseende inte väcks kring förhöret. Förhöret får inte göras mer ingående än omständigheterna kräver det. Enligt 18 bör förhör med barn hållas av en person med särskild kompetens för uppgiften. Videoinspelning av förhöret skall ske om barnet är under 15 år eller av olika skäl inte kan förväntas medverka vid rättegången (36 kap. 4 rättegångsbalken som tillämpas analogt på målsäganden). I och för sig finns inget hinder mot att hålla videoförhör även med äldre

15 15 barn. Särskilt om det föreligger misstanke om allvarligare övergrepp bör videoförhör övervägas även om barnet fyllt 15 år. Endast förhörsledaren och barnet (och i förekommande fall tolken) bör vara närvarande i videoförhörsrummet. Åklagaren, målsägandebiträdet eller den särskilde företrädaren och i förekommande fall försvararen skall kunna följa förhöret i angränsande rum via monitor och medhörning. Ibland kan det finnas skäl för företrädare för socialtjänsten att vara närvarande. Av skäl som nämnts ovan är det olämpligt att låta vårdnadshavaren vara med i medhörningsrummet, om denne skall höras som vittne. Både barnet och förhörsledaren skall synas i bild under hela förhöret. Det bör finnas möjlighet för åklagaren att direkt kunna ställa frågor eller lämna instruktioner till förhörsledaren genom att denne är utrustad med hörsnäcka. För det fall en videoinspelning sker skall hela förhöret videofilmas. Förhöret skall i sin helhet skrivas ut i dialogform, eftersom det vid den här typen av utredningar alltid är av vikt att de exakta ordalagen tas in i protokollet. (Se Riksåklagarens allmänna råd [RÅFS 1997:11] rörande utskrifter av förhör som spelats in på ljudband. Råden har upphört att gälla men skall framdeles ges ut i en ny version. Se även RPSFS 2000:62, FAP 400-1) Vad som i övrigt förekommit mellan förhörsledaren och barnet före och efter förhöret skall sammanfattas i en promemoria. Videoinspelningen bör kompletteras med inspelning på ljudband. Innan ett barn hörs är det viktigt att informera sig om barnets utvecklingsnivå och språkanvändning, levnadsförhållanden och familjerelationer. För att korrekt kunna bedöma barnets utsaga måste omständigheterna som legat till grund för anmälan klarläggas, exempelvis vad som initierat barnets berättelse om övergreppen och i vilken situation berättelsen lämnats. Inledande förhör bör därför i regel hållas med den eller de personer som först fått del av barnets uppgifter. För att utifrån barnets perspektiv avdramatisera förhöret kan det ibland finnas skäl att låta barnet träffa förhörsledaren någon dag innan själva förhöret äger rum. Detta tillvägagångssätt har den fördelen att när barnet väl infinner sig för själva förhöret, är förhörsledaren inte en okänd person vilket kan förbättra förutsättningarna för förhöret. Förhör med barn skall planeras och genomföras så att barnet inte kommer till skada. Förhöret skall präglas av hänsyn till barnets bästa och ge det möjligheter att under goda betingelser berätta om sina upplevelser. Förhöret bör hållas så snart som möjligt eftersom barn tenderar att glömma fortare än vuxna. Ett annat skäl till skyndsamhet är att barnets uppgifter inte skall påverkas av andra samtal. Ytterligare skäl att hålla förhöret snabbt är att barnet skall kunna påbörja eventuell terapeutisk behandling. Endast undantagsvis och då det föreligger särskilda skäl bör förhör med barnet hållas senare än två veckor efter det att åklagaren beslutat att inleda förundersökning eller att överta förundersökningsledarskapet från polisen.

16 16 Som tidigare framhållits skall förundersökningen när det gäller övergrepp mot barn ledas av åklagare och den skall bedrivas aktivt. Åklagaren och förhörsledaren skall tillsammans planera förundersökningen med tonvikt på förhören, särskilt förhöret med målsäganden. Åklagaren bör delta i förhörsledarens förberedelser inför förhöret. Vidare bör åklagaren om möjligt alltid närvara, i medhörningsrum, vid barnförhör. Särskilda skäl bör föreligga för att åklagaren inte är närvarande. Som absolut minimikrav bör gälla att åklagaren är närvarande vid i vart fall ett förhör med målsäganden, huvudförhöret. Genom att åklagaren är närvarande vid förhöret ges förhörsledaren ett stöd. Vidare kan åklagaren ställa kompletterande frågor, avhjälpa eventuella brister i förhöret eller avbryta det om det inte leder någonstans. Genom att åklagaren ser och hör förhöret när det hålls, får han eller hon omedelbar kännedom om innehållet i barnets berättelse. Härigenom kan åklagaren omgående fatta beslut eller lämna nya direktiv vilket innebär att förundersökningen kan drivas vidare snabbt och effektivt. I annat fall måste åklagaren avvakta en kopia av videobandet och eventuellt också invänta utskrift av förhöret, vilket kan ta lång tid, ibland upp till flera veckor. Allmänt kan sägas att förhörsledaren vid förhöret måste tänka på att använda ett för barnet åldersadekvat språk och att låta barnet få tid på sig att berätta och besvara varje fråga. I denna typ av mål är det också särskilt viktigt att undvika ledande och suggestiva frågor. Man skall också undvika egna omdömen. Det finns en hel del litteratur som på ett bra sätt belyser problematiken kring att höra barn och vad man som vuxen bör tänka på i och i samband med förhörssituationen. Bl.a. kan hänvisas till följande litteratur som ger både allmänna och mer specifika rekommendationer när det gäller förhör med barn. Barnombudsmannen, Samtala med barn och unga. Barnombudsmannen informerar BI2004:03 Bring, Thomas, m.fl., Förhör. Norstedts Juridik 2 uppl Cederborg, Ann-Christin, Barnintervjuer Vägledning vid utredningsarbete. Liber 2000 Cederborg, Ann-Christin, Att intervjua barn vägledning för socialsekreterare. Stiftelsen Allmänna Barnahuset Skriftserie 2005:1 Christianson, Sven-Åke, m.fl., Avancerad förhörs- och intervjumetodik. Natur och Kultur 1998 (särskilt s ) Christianson, Sven-Åke, Traumatiska minnen. Natur och Kultur 1994, 3:e utgåvan 2002 (särskilt s ) Granhag, Pär Anders, Vittnespsykologi. Studentlitteratur 2001 (särskilt s ) Ingrids, Henrik, Tala med barn En introduktion. Hjälpmedelsinstitutet Publikationen finns endast i elektronisk form och kan hämtas i pdf-format från pdf.pdf Sutorius, Helena, m.fl., Bevisprövning vid sexualbrott. Norstedts Juridik 2003 (särskilt s )

17 17 Sven-Åke Christianson, som är leg. psykolog och professor vid Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, har i den ovan nämnda boken Avancerad förhörs- och intervjumetodik beskrivit att förhör med barn är en process som måste få ta tid. Barnet måste känna stöd och trygghet för att kunna berätta om sina upplevelser på ett tillförlitligt sätt. De yttre förutsättningarna är viktiga; förhöret måste äga rum i en lugn och avskild miljö. Det är nödvändigt att ta sig tid med att bekanta sig med barnet, att intressera sig för barnet som individ. Barn behöver känna trygghet, empati och omvårdnad innan de kan berätta. När barnet känner sig tillräckligt tryggt för att orka berätta är det viktigt att man låter barnet göra det i sin egen takt. Att ge tid är en viktig förutsättning, det tar tid att minnas och det är svårt att berätta om svåra upplevelser. Det ställer även krav på att den som lyssnar känslomässigt kan ta emot det barnet berättar. I boken har Christianson utformat vad han kallar riktlinjer och allmänna råd vid förhör och intervju med barn. Riktlinjerna och råden återges här i rubrikform. Yttre förutsättningar Välj ett lugnt och avskilt rum utan distraktioner. Dokumentera förhöret genom videoinspelning. Skapa kontakt och förtroende i bekantningsfasen Låt bekantningsfasen ta tid för att barnet skall känna förtroende för förhörsledaren. Tänk på språket; det måste vara åldersadekvat med korta meningar, enkla ord och helst med undvikande av likljudande ord. Inled med att tala om neutrala ämnen, t.ex. om boende, skola, fritidsintressen etc. Börja med två specifika händelser, t.ex. barnets senaste födelsedag eller hur julen firades. Förhörsledaren måste förmedla ett genuint intresse för barnet, dvs. ett intresse som går utöver den händelsen som barnet kommit till polisen för att berätta om. Uppnå avslappning och trygghet varigenom en varm och trygg atmosfär skapas. Ställ några frågor om skillnaden mellan sanning och lögn. Introducera syftet med förhöret och den fria berättelsen När barnet känner sig tillräckligt tryggt för att berätta, låt barnet göra det i sin egen takt och på sitt eget sätt, dvs. genom den fria berättelsen. Om möjligt, ställ inga frågor under den fria berättelsen. Använd öppna frågor. Låt barnet själv ta utgångspunkten för sin berättelse. Låt barnet ta tid på sig att berätta och besvara varje fråga. Avbryt inte barnet. Tillåt lägre pauser och lyssna aktivt. Tillåt utvikningar eller t.o.m. irrelevanta detaljer. Förhörsledaren skall undvika att fälla omdömen eller att förfasa sig. Den allmänna frågedelen

18 18 I denna del ställs frågor som syftar till att barnet skall minnas mer om det som tagits upp i den fria berättelsen genom att förhörsledaren återvänder till vissa händelser. För att underlätta för barnet att minnas kan man återskapa inre och yttre sammanhang för den ursprungliga händelsen. En effektiv metod för att komma åt minnen kan vara att återskapa det inre tillståndet och den yttre fysiska miljön för barnet då händelsen inträffade. Den specifika frågedelen För att nå klargörande och utvidgande av tidigare svar kan barnet uppmuntras att söka i minnet med specifika frågor. Förhörsledaren och barnet kan gå igenom barnets berättelse och då kan barnet uppmuntras att upprepa och utvidga sin utsaga med utgångspunkt från olika hållpunkter i sin tidigare berättelse. Hjälpmedel För att hjälpa ett barn att bearbeta sina intryck av vad som inträffat, och hitta en öppning för att börja berätta, kan man låta barnet teckna eller visa med handlingar eller leksaker. Anatomiskt korrekta dockor bör användas först efter det att barnet berättat om detaljer från övergrepp, dvs. för att förstå mer exakt vad som hänt. Dockorna bör användas restriktivt. Avsluta intervjun Tacka barnet för dess medverkan. Förklara för barnet vad som kommer att hända fortsättningsvis. Informera om att barnet gärna får höra av sig. Öppna för en fortsatt kontakt, t.ex. nytt förhör. Avsluta med något positivt. Även Ann-Christin Cederborg, som är fil.dr., leg. psykoterapeut och docent vid Linköpings universitet, har i sin bok Barnintervjuer Vägledning vid utredningsarbete lämnat några riktlinjer som kan sammanfattas enligt följande. Använd ett språk som barnet förstår. Förklara viktiga termer som kommer att användas och som kan vara svåra för barnet att förstå. Ställ öppna och inviterande frågor så att barnet uppmuntras att frivilligt utveckla sin berättelse. Lyssna mer än tala, låt barnet tala till punkt och använd ord som barnet tidigare använt. Inta ett neutralt förhållningssätt till samtalsämnet. Undvik att fråga om barnets fantasier och om vad barnet tror om andras känslor eller motiv för att agera på ett visst sätt. Undvik moraliserande yttranden om vad som är rätt eller fel. Undvik beröm, eftersom man med beröm kan stimulera barnet att berätta detaljer som är felaktiga i syfte att vara intervjuaren till lags. Undvik att tvinga fram en berättelse, eftersom framtvingade svar kan medföra negativa effekter på barnets berättelse. Undvik mutor, eftersom dessa kan locka barnet att berätta något oriktigt bara för att få avsluta ett besvärligt förhör.

19 19 Undvik kroppskontakt, eftersom det kan uppfattas som hotande eller tvingande. Ha ett flexibelt tänkande kring barnets situation och upplevelser, bestäm inte på förhand ett visst händelseförlopp. Ge förhöret en sådan bredd att det ger en bild av barnets mognad, språkbruk, språkförståelse och referensramar. Enligt 17 förundersökningskungörelsen får förhör med någon som är under 18 år inte äga rum fler gånger än som är nödvändigt med hänsyn till utredningens art och barnets bästa. Det finns oftast anledning att hålla mer än ett förhör med barnet. Det är t.ex. av vikt att den misstänkte eller dennes försvarare bereds tillfälle att via förhörsledaren ställa frågor till barnet (art. 6 Europakonventionen). Ytterligare skäl att hålla mer än ett förhör kan vara: Det krävs att en social kontakt upprättas mellan förhörsledaren och barnet. Ett enda långt förhör är tröttande för ett litet barn. Traumatiska minnen är svåråtkomliga och det krävs tid för att minnas. Nya minnesbilder dyker inte sällan upp efter ett första förhör. Många traumatiserade händelser kan till en början vara fragmenterade. Det kan krävas tid och upprepade försök för att få fram en helhetsbild. Det barnet berättar om är ibland skuldbelagt och tungt och barnet förstår att det kan få stora konsekvenser för familjen. Kontrollfrågor behöver ställas för att bedöma tilltron till barnets uppgifter. För det fall motsägande uppgifter framkommit under utredningen är det viktigt att kompletterande förhör hålls med barnet. Om man planerar ytterligare förhör bör man tala om detta för barnet så snart som möjligt. I regel skall det nya förhöret hållas av samma förhörsledare som tidigare hörde barnet. Möjligen kan man tänka sig avsteg från denna princip om barnet och förhörsledaren vid det förra förhöret inte fått en god kontakt med varandra. Det kan ibland vara värdefullt att besöka platsen där händelsen ägde rum eller där barnet första gången lämnade sin berättelse t.ex. på förskolan och där genomföra ett förhör. Detta gäller särskilt om barnet i videoförhörsrummet inte förmår berätta något som för utredningen framåt. Dokumentation av förhöret skall även då ske genom videoinspelning. I de fall övergreppen ägt rum i den misstänktes bostad krävs beslut om husrannsakan. Vid övervägande om ett förhör skall hållas i t.ex. barnets hemmiljö eller på brottsplatsen bör alltid omsorgen om barnets bästa komma i förgrunden. Om förhör skall hållas med barn som inte fyllt 20 år framgår av 16 förundersökningskungörelsen att socialnämnden skall underrättas, om det kan antas att vad som förekommit bör föranleda ingripande av socialnämnden.

20 20 I detta sammanhang finns anledning att något beröra den situationen att ett barn skall höras inte som målsägande men som vittne. Så kan vara fallet om barnet har sett ett syskon eller en av sina föräldrar bli utsatt för övergrepp av den andre föräldern som också är barnets vårdnadshavare. Eftersom en särskild företrädare för barn inte kan förordnas för ett barn som är vittne uppkommer frågan om den misstänkte vårdnadshavaren kan förhindra att förhör hålls med barnet. Professorn i processrätt vid Stockholms universitet Christian Diesen synes vara av uppfattningen att vårdnadshavarens inställning saknar juridisk betydelse. Frågan om att höra barnet är enligt honom inte en fråga som står under en misstänkt vårdnadshavares rättssfär. Föräldrabalkens regler om vårdnadsansvar är underordnade rättegångsbalkens regler om förhör. Även om man ansluter sig till Christian Diesens uppfattning kan det uppkomma praktiska problem. Eftersom utrymmet för att ta till tvångsmedel mot ett barn som skall höras enligt JO är ytterst begränsat (se inledningsvis i detta avsnitt) kan en vårdnadshavare i praktiken sabotera möjligheten att hålla förhör genom att hålla undan barnet. Om åklagaren gör den bedömningen att ett barn såsom vittne har uppgifter att lämna bör dock försök göras, utan användande av tvångsmedel, för att få till stånd ett förhör med barnet, trots att den vårdnadshavare som är misstänkt inte samtycker härtill. Ett vittnes rättighet enligt 36 kap. 3 rättegångsbalken att vägra vittna mot en närstående torde inte kunna åberopas av den misstänkte vårdnadshavaren. Rättsläget är inte helt klart och frågan får slutligt avgöras av domstolen. Sakkunnig Om ett barns berättelse är av avgörande betydelse för utredningen vilket normalt får anses vara fallet när det gäller målsägandens berättelse bör, om det är av vikt med hänsyn till barnets ålder och utveckling samt brottets beskaffenhet, någon som äger särskild sakkunskap i barn- eller förhörspsykologi biträda vid förhöret eller yttra sig angående värdet av barnets berättelse (19 förundersökningskungörelsen). Det är viktigt att skilja på de två former av sakkunniga som kan vara aktuella; dels en sådan sakkunnig som biträder under förundersökningen, främst i samband med och under barnförhöret, dels en sådan sakkunnig som, oftast i efterhand och då i samband med rättegången, skall yttra sig angående barnets trovärdighet och tillförlitligheten i barnets uppgifter. I komplicerade ärenden kan förundersökningen behöva tillföras extern kunskap från områden som barnpsykologi, barnpsykiatri eller annan expertis. Inför förberedelserna för ett förhör med t.ex. en fyraåring kanske åklagaren och förhörsledaren behöver söka kännedom om en fyraårings utvecklingsnivå, allmänna ordförståelse och minnesförmåga. Det finns också barn som behöver uppmärksammas särskilt, som barn med fysiska eller psykiska funktionshinder. Ett barn med ett funktionshinder kan ha extra svårt att uttrycka sig och behöver kanske särskilt stöd för att klara ett förhör. Och för-

21 21 hörsledaren kan behöva särskild handledning för att samtala med ett barn som har ett funktionshinder eller lider av någon sjukdom. Mot den angivna bakgrunden står det klart att den sakkunskap som barnpsykologer, barnpsykiatriker eller andra experter kan tillföra i utredningar om brott begångna mot barn kan vara mycket värdefull. Det kan inte sällan finnas behov av att t.ex. få en bakgrundsbild av målsägandens psykiska status och psykosociala situation. Det kan också finnas behov av professionell tolkning av ett barns berättelse med hänsyn till ålder, utveckling och yttre betingelser. I många fall finns det därför ett starkt intresse av att anlita psykologisk sakkunskap i de fall sådan sakkunskap har utsikter att förbättra förundersökningen och i förlängningen åklagarens, och i förekommande fall domstolens, beslutsunderlag. Beträffande förundersökningar där målsäganden är under sex år eller har något fysiskt eller psykiskt funktionshinder bör åklagaren alltid ta under övervägande att ta in expertis i utredningen för att i första hand vara ett stöd i anslutning till barnförhöret. I vissa fall kan det vara lämpligt att gå så långt att man låter den sakkunnige hålla hela eller delar av förhöret. En sakkunnig av nu diskuterat slag förordnas av åklagaren genom beslut under förundersökningen. Om det blir aktuellt att höra den sakkunnige i rättegången skall han eller hon höras som åklagarsidans sakkunniga vittne. Det är också möjligt att förordna en sakkunnig person inför beslutet i åtalsfrågan eller inför rättegången i syfte att tillföra den rättsliga processen expertkunskap och då särskilt att vara till hjälp vid tolkningen av bevis. När det gäller anlitande av sakkunnig i domstol finns regler i 40 kap. rättegångsbalken. Av 40 kap. 1 följer att rätten kan inhämta yttrande av sakkunnig, om det för bedömningen av en viss fråga krävs särskild sakkunskap. Med särskild sakkunskap menas sådan kunskap som endast specialister eller experter har. Som en följd av Högsta domstolens uttalanden i rättsfallet NJA 1992 s. 446 har antalet förordnanden av psykologer och vittnespsykologer av nyss angivet slag kraftigt minskat. Utgångspunkten kan sägas ha blivit att ett förordnande inte skall ske, om det inte i det enskilda fallet finns några särskilda omständigheter som talar för förordnande av sakkunnig. Riksåklagaren påtalade i en svarsskrivelse (daterad den 7 februari 2006, dnr ÅM 2006/0474; finns på RåNet under Operativa frågor/högsta domstolen/svarsskrivelser och förklaringar) till Högsta domstolen att det inte finns några stadiga hållpunkter för denna bedömning. I det aktuella målet, som bl.a. rörde huruvida en sexuell handling riktad mot en fyraårig pojke skulle bedömas som våldtäkt mot barn eller sexuellt övergrepp mot barn, yrkade den tilltalade att Högsta domstolen skulle inhämta sakkunnigutredning över pojkens berättelse. Riksåklagaren yttrade att det skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen uttalade sig om förutsättningarna för förordnande av sakkunniga i mål av aktuellt slag. Mot denna bakgrund ansåg Riks-

22 22 åklagaren att det fanns skäl att meddela prövningstillstånd i målet. Emellertid fann Högsta domstolen inte skäl att meddela prövningstillstånd i denna del, utan endast i fråga om rubricering och påföljd. Om åklagaren anser att det finns skäl att anlita en sådan sakkunnig som nyss nämnts bör denne förordnas av domstolen. Åklagaren skall ange om den sakkunnige skall utföra en barnpsykiatrisk utredning, avge ett vittnespsykologiskt utlåtande eller yttra sig över något annat förhållande vars bedömande kräver särskild fackkunskap. Åklagaren skall därvid ange de frågeställningar som den sakkunnige bör yttra sig över. Åklagaren skall också begära att tingsrätten bestämmer tidpunkt för när utlåtandet skall vara färdigt med hänsyn till skyndsamhetskravet. Om vittnespsykolog skall förordnas bör uppgiften utföras av en legitimerad psykolog med barnklinisk erfarenhet och vittnespsykologisk utbildning. Om barnet skall höras inför domstol saknas i allmänhet anledning att förordna sakkunnig (se NJA 1992 s. 446). Undantagsvis kan det dock finnas anledning att förordna sakkunnig exempelvis om barnet lider av en psykisk störning som kan påverka bedömningen av de uppgifter barnet lämnar. I detta sammanhang kan nämnas att regeringen, enligt Justitiedepartementets verksamhetsplan 2006, skall ge en utredare i uppdrag att lämna förslag till en utbildning för vittnespsykologer som anlitas som sakkunniga under förundersökning och i domstol. Syftet med en sådan utbildning skall vara att säkerställa kvaliteten i de sakkunnigas uppdrag. Läkarundersökning och rättsintyg En läkarundersökning är ofta ett led i en förundersökning rörande övergrepp mot barn. Reglerna om kroppsbesiktning kan inte tillämpas på en målsägande. En undersökning av målsäganden förutsätter samtycke, eftersom det inte finns några regler som tillåter tvångsmässig läkarundersökning av en målsägande. Beträffande ett barn ankommer det på vårdnadshavaren, eller den särskilde företrädaren för barn, att ge sitt samtycke. Om barnet har två vårdnadshavare torde med hänsyn till innehållet i 6 kap. 13 föräldrabalken samtycke krävas från båda. Samtycke krävs dock inte om barnet med hänsyn till ålder och mognad självt kan ta ställning till läkarundersökning. Enligt Socialstyrelsen har barn från tolv års ålder i princip nått sådan mognad att barnets egen vilja bör respekteras. Det är viktigt att skilja på å ena sidan samtycke för läkarundersökning, som behandlats ovan, och å andra sidan samtycke för utfärdande av ett rättsintyg. Enligt huvudregeln i 5 första stycket lagen (2005:225) om rättsintyg i anledning av brott gäller att ett rättsintyg inte får utfärdas utan den enskildes samtycke. Emellertid finns en undantagsregel som träffar de situationer som är aktuella i denna handbok. I 5 andra stycket stadgas nämligen bl.a. att ett rättsintyg får utfärdas utan målsägandens samtycke vid misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken eller brott som avses i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, mot någon

23 23 som inte fyllt 18 år. För andra brott än de nyss nämnda gäller att rättsintyg får utfärdas utan målsägandens samtycke vid misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, försök till brott för vilka inte är förskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller försök till brott för vilka inte är förskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, om gärningen innefattar försök till överföring av sådan allmänfarlig sjukdom som avses i 1 kap 3 smittskyddslagen (2004:168). Läkarundersökning som syftar till utfärdande av ett rättsintyg bör i regel göras om barnets egen berättelse eller annan information talar för att barnet kan ha utsatts för någon form av övergrepp. Det är dock viktigt att framhålla beträffande sexuella övergrepp att dessa ofta inte resulterar i några fysiska skador på barnet över huvud taget. Men även om barnet inte har några fysiska skador kan undersökningen klarlägga att fynden i vart fall inte strider mot barnets uppgifter. En läkarundersökning för dokumentation av skador bör självfallet äga rum så snart som möjligt. Vid misstanke om sexuella övergrepp bör undersökning göras inom två dygn efter övergreppet. Vid misstanke om våld bör undersökningen göras innan eventuella synliga märken har försvunnit. Det är viktigt att läkaren har nödvändig reell kompetens och erfarenhet av att utföra och tolka denna typ av undersökningar. Dokumentation skall ske i form av ett rättsintyg (jfr Socialstyrelsens föreskrifter [SOSFS 2005:29] om utfärdande av intyg inom hälso- och sjukvården). Undersökningen bör göras av två läkare; helst barnläkare tillsammans med rättsläkare när det gäller små barn. Beträffande barn i pubertetsåldern och äldre bör undersökningen göras av rättsläkare och i förekommande fall gynekolog. Sedan den 1 januari 2006 skall rättsintyg som huvudregel inhämtas från läkare vid rättsmedicinsk avdelning eller från läkare som enligt avtal med Rättsmedicinalverket har åtagit sig att utfärda rättsintyg (se lagen [2005:225] om rättsintyg i anledning av brott och förordningen [2005:1063] med samma rubrik). Undantag från huvudregeln kan göras om det finns särskilda skäl. Då kan rättsintyg inhämtas även av annan legitimerad läkare med tillräcklig kompetens. Sådana särskilda skäl kan föreligga i följande situationer. Sexualbrott gynekologisk undersökning för spårsäkring krävs omedelbart. Brott mot barn barnmedicinsk specialitet är önskvärd. I detta fall bör dock, som ovan nämnts, undersökningen göras tillsammans med rättsläkare. Akuta situationer vårdande insatser krävs omedelbart och dessa insatser omöjliggör eller försvårar undersökning i efterhand. Särskild specialistkompetens i övrigt krävs, t.ex. tandläkare eller ögonläkare. Ingen läkare som enligt huvudregeln skall utfärda rättsintyg finns tillgänglig och undersökning eller rättsintyg kan omöjligen avvakta.

24 24 En kontinuerligt uppdaterad lista över de läkare som Rättsmedicinalverket har slutit avtal med för verksamhet med utfärdande av rättsintyg finns på RåNet; dels under Operativa frågor/rättsintyg, dels under Utvecklingscentrum Umeå/Straffprocessuella frågor. Enligt 8 lagen om rättsintyg i anledning av brott skall den myndighet som har beslutat att inhämta ett rättsintyg tillhandahålla den läkare som skall utföra undersökningen eller utfärda rättsintyget det underlag som behövs. Åklagaren skall därför se till att den läkare som utför undersökningen får tillgång till relevant material ur förundersökningen eller patientjournaler från tidigare läkarbesök i syfte att ge denne ett fullgott underlag för vad som skall undersökas och vilka prover som skall tas. Detta kan ske t.ex. genom att åklagaren ser till att en promemoria upprättas om vad som framkommit vid olika förhör. Motsvarande bör gälla i den situationen då det är en annan läkare än den undersökande som skall utfärda ett rättsintyg. Om barnet utsatts för fysiskt våld kan det ibland vara tillräckligt att skadan dokumenteras av t.ex. en skolsköterska. Vid allvarliga former av misshandel bör dock alltid en erfaren barnläkare undersöka barnet och uttala sig om barnets skador och i förekommande fall koppla in rättsläkare. Socialnämnden kan i ett ärende enligt 32 lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga besluta om en läkarundersökning som ett led i utredningen av barnets behov av vård. Åklagaren kan därvid hos socialnämnden begära att få del av utlåtandet. Skadebilden Misshandel Brottsbalkens bestämning av begreppet misshandel innebär att någon tillfogar annan kroppsskada, sjukdom eller smärta, eller försätter någon i vanmakt. Sjukdom inbegriper också psykisk sjukdom och psykisk invaliditet. Under sjukdom faller också sådant psykiskt lidande som medför en medicinsk påvisbar effekt, t.ex. psykisk chock. Misshandel kan också ske genom underlåtenhet, t.ex. uraktlåtenhet att skaffa ett barn läkarvård, genom åtgärder som genom skrämsel förorsakar sjukdom osv. Fysiska skador som kan förekomma vid misshandel är; Blåmärken, bitmärken, märken efter bälten och remmar, hudavskrapning, blödningar, frakturer, hjärnskador m.m. Tecken på misstänkt barnmisshandel kan vara t.ex.; Att medicinsk hjälp söks påtagligt sent med hänsyn till skadans omfattning och art. Att hjälp söks primärt för annat än skadan, t.ex. obetydliga eller obefintliga infektionssymtom. Att skildringen av hur skadan gått till är påfallande vag, detaljer saknas eller uppgifterna varierar föräldrarna sinsemellan.

25 25 Att skildringen av skadeförloppet inte är förenlig med skadans omfattning och art. Att föräldrar ändrar sin version eller skyller på varandra eller andra. Att det har förekommit upprepade olycksfall eller besök på akutmottagning. Avvikande reaktion hos föräldrarna eller avvikande barnföräldrasamspel. Förekomst av avvärjningsskador hos barnet. Förekomst av frakturer hos spädbarn. Förekomst av skador av varierande ålder. Beträffande övriga tecken och symtom på fysisk misshandel, skadebilder, den medicinska undersökningen samt Münchausens syndrom by proxy m.m. hänvisas till professor Claes Sundelins artikel Medicinska synpunkter på barnmisshandel som är intagen som bilaga 2 i bilagedelen till betänkandet (SOU 2001:72) Barnmisshandel Att förebygga och åtgärda (s ). Sexuella övergrepp Fysiska skador som kan förekomma vid sexuella övergrepp är; Yttre könsorgan: skador/ärr, rodnad, svullnad, bristningar, vidgning av slidöppningen. Inre könsorgan: skador/ärr, irriterade slemhinnor, blödningar, flytningar, infektioner, vidgning av mödomshinnans öppning. Analområdet: Skador/ärr, bristningar, förslappad muskulatur, avföringsläckage. Sexuellt överförbara sjukdomar. Urinvägsinfektioner. Sexuella övergrepp kan dessutom vara orsak till; Anorexi, bulimi och andra ätstörningar. Psykosomatiska symtom såsom huvudvärk, magont, diffusa smärtor eller sömnstörningar. Skador som barnet åsamkar sig själv. Sexuella övergrepp resulterar ofta även i skador på lång sikt såsom psykiska problem, sexuella störningar och missbruk. Å andra sidan är det viktigt att ha i åtanke att sexuella övergrepp långtifrån alltid leder till några skador eller symtom över huvud taget. Hur allvarligt ett övergrepp än må vara, leder det inte nödvändigtvis till synbara skador eller andra följder. Det är sällan man enbart utifrån enskilda symtom kan veta att det rör sig om ett sexuellt utnyttjat barn. Vissa symtom är inte bara vanliga hos barn som utsatts för sexuell traumatisering utan också bland t.ex. barn som upplevt andra former av våld. Dessutom kan symtom som har samma orsak yttra sig på olika sätt. Det är således viktigt att vara medveten om att tecken och symtom inte utgör självständiga bevis för att barnet utsatts för sexuella övergrepp utan snarast får ses som tecken på att barnet farit illa av någon anledning. Tillsammans med barnets berättelse och övrig bevisning utgör dessa fakta dock viktiga bitar i bevisvärderingen.

26 26 Annan bevisning Förhör bör hållas med den eller de personer som först fått del av barnets uppgifter. Dessa bör, för att ge åklagaren och förhörsledaren bakgrundsmaterial och göra dem bättre förberedda, i regel hållas innan förhör med barnet äger rum. För att kunna bedöma barnets trovärdighet eller särskilda uppgifter i berättelsen är det ofta viktigt att höra personer i barnets omgivning, förutom de ovan nämnda, t.ex. anhöriga, kamrater, grannar samt skol- och förskolepersonal. Förhören bör vara så utförliga att de blir ett bra underlag vid bedömningen. Förhör med personer under 15 år skall normalt videofilmas (jfr 36 kap. 4 rättegångsbalken). Vidare kan annan bevisning i form av dagböcker, fotografier, videofilmer, datorer, speciella föremål etc. vara av betydelse för utredningen. Beslut om husrannsakan bör därför som regel meddelas. Åklagaren skall därvid särskilt observera reglerna i 27 kap. 2 första stycket andra meningen rättegångsbalken om beslag av skriftligt meddelande och 27 kap. 3 om beslag av brev. För att kontrollera barnets uppgifter kan det också vara värdefullt att dokumentera brottsplatsen genom videofilmning eller fotografering. Journalhandlingar bör regelmässigt begäras in från socialtjänsten, BUP, barnkliniker m.m. (se nedan under Särskilda sekretessfrågor ). Det kan finnas anledning att hämta in journalhandlingar som avser besök m.m. som ligger förhållandevis långt tillbaka i tiden för att klarlägga om eventuella övergrepp har ägt rum under en längre tid. Vid inhämtande av bevisning gäller det att utredningsintresset skall vägas mot barnets intresse av skydd, omvårdnad och integritet. Den misstänkte och hans eller hennes försvar Enligt 21 kap. 3 rättegångsbalken får den misstänkte biträdas av en försvarare vid sin talans förberedande och utförande. I 21 kap. 3 a anges i vilka fall som en offentlig försvarare skall förordnas för den misstänkte, bl.a. om den misstänkte är i behov av en försvarare med hänsyn till utredningen om brottet. Sådant behov får normalt sett anses vara för handen när det är fråga om en förundersökning rörande övergrepp mot barn. Enligt 23 kap. 5 åligger det förundersökningsledaren att anmäla detta till tingsrätten. Det är först då en person är skäligen misstänkt för ett brott som en offentlig försvarare får förordnas för honom eller henne. En (måhända utpekad eller misstänkt) person som hörs upplysningsvis är inte anklagad för brott och har därför inte rätt till en försvarare. I åklagarens framställning om att offentlig försvarare skall förordnas kan den misstänktes namn sekretessbeläggas med stöd av 5 kap. 1 och 9 kap. 17 sekretesslagen. När ett barn är målsägande uppkommer särskilda frågor av rättslig karaktär som rör den misstänkte och dennes rättigheter. Av väsent-

27 27 lig betydelse i sammanhanget är artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och hur denna bestämmelse tillämpas av Europadomstolen. I artikeln sägs bl.a. att var och en när det gäller anklagelse mot honom för brott skall vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång och att den anklagade skall ha rätt att förhöra eller låta förhöra de vittnen som åberopas mot honom. I mål om ansvar för sexualbrott mot barn har det i svensk rätt godtagits att förhör med barn under förundersökningen läggs fram vid huvudförhandlingen genom uppspelning av videoband (jfr 35 kap. 14 rättegångsbalken). Innan åtal väcks skall den misstänkte och/eller hans eller hennes försvarare ha möjlighet att ta del av vad som kommit fram vid förhöret och få tillfälle att ställa frågor vid ett förnyat förhör. Att det första förhöret oftast hålls med barnet innan någon delgetts misstanke påverkar inte denna rättighet för den misstänkte och hans eller hennes försvar (se NJA 1991 s. 512, NJA 1992 s. 532 och NJA 1993 s. 616). Försvararen eller den misstänkte skall aldrig ges möjlighet att själva ställa frågor direkt till barnet. I stället skall försvararen via medhörning och monitor ges tillfälle att följa förhöret med målsäganden och i samband därmed framställa sina eventuella frågor genom förhörsledaren (jfr NJA 1993 s. 616, särskilt justitierådet Wängbys skiljaktiga mening s. 639). Förhörsledaren skall lämpligen i en promemoria anteckna att den misstänkte och dennes försvarare beretts tillfälle att ställa kompletterande frågor eller att de avstått från det. Om misstankegraden når upp till nivån skälig misstanke skall den misstänkte delges misstanke om brottet och höras. Det får inte förekomma att en förundersökning vid sådant förhållande läggs ned utan att den misstänkte är hörd. Även om åklagaren vid sitt övervägande om den misstänkte skall höras gör prognosen att det blir svårt att nå fram till ett tillräckligt underlag för åtal, skall den misstänkte höras och ställas mot de uppgifter som kommit fram under utredningen. Det måste vara en grundprincip att inte förutsätta utgången av ett förhör, om det objektivt sett föreligger åtminstone skälig misstanke. Möjligheten att den misstänkte erkänner, vidgår vissa omständigheter eller i vart fall lämnar uppgifter som ger nya uppslag i utredningen skall inte underskattas. Åtalet Den som har vårdnaden om ett barn har ansvar för barnets personliga förhållanden och skall bl.a. se till att barnets behov av omvårdnad och trygghet samt skydd mot kroppslig bestraffning och annan kränkande behandling tillgodoses (6 kap. 1 och 2 föräldrabalken). Det är därför av vikt att överväga möjligheten att väcka åtal för medhjälp i de fall en vårdnadshavare underlåtit att ingripa till skydd för ett barn som misshandlats eller utsatts för sexuella övergrepp (se t.ex. Hovrättens för Nedre Norrland, avd. 1, dom den 26 maj 2003 i mål nr B ). Vid upprepad misshandel bör också övervägas om åtal kan väckas för grov fridskränkning.

28 28 I de fall den misstänkte är en till barnet närstående person bör den särskilda straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 8 brottsbalken särskilt åberopas, om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos barnet i dess förhållande till den misstänkte. Det finns i och för sig inget som hindrar att domstolen vid straffmätningen beaktar en försvårande omständighet, även om åklagaren inte åberopat den i stämningsansökan. Det är dock av värde för den tilltalade och hans eller hennes försvar om åklagaren redan i stämningsansökan anger om det finns en omständighet som är att anse som försvårande. Stämningsansökan vid åtal för sexuella övergrepp kan i vissa delar sekretessbeläggas (jfr 9 kap. 16 sekretesslagen). Gärningsbeskrivningen utformas då på ett sådant sätt att den icke sekretessbelagda delen innehåller samtliga rekvisit och den misstänktes namn. Den fullständiga gärningsbeskrivningen intas i en sekretesskyddad bilaga till stämningsansökan. I ytterligare en annan bilaga tas målsägandens, och i förekommande fall vittnens, namn och personuppgifter in. För det fall gärningsbeskrivningen inte omfattas av sekretess bör under alla förhållanden målsägandens identitet sekretessbeläggas. Bevisuppgiften utformas på motsvarande sätt. Det är viktigt att alla uppgifter som kan leda till att målsägandens namn avslöjas genom bevisuppgiften redovisas i den sekretessbelagda delen. Detta kan göras t.ex. genom att målsäganden och vittnen redovisas med en bokstav i bevisuppgiften såväl i den offentliga delen som den sekretessbelagda delen av stämningsansökan och att fullständiga identitetsuppgifter redovisas i en särskild handling. Även om bevisningen av åklagaren bedöms vara tillräcklig för att väcka åtal, kan det undantagsvis ändå finnas skäl att avvakta ett beslut i åtalsfrågan. Så kan vara fallet om målsäganden ett mindre barn i och för sig har lämnat uppgifter som ger stöd för att ett övergrepp har ägt rum, men t.ex. målsägandens språkliga förmåga inte är så utvecklad att han eller hon fullt ut kan ge uttryck för det som han eller hon har varit med om. I ett sådant fall kan det vara aktuellt att avvakta att barnets språk utvecklas så att han eller hon ges bättre förutsättningar att lämna en berättelse. Om åtal ändå väcks i det första skedet och en ogillande dom blir lagakraftvunnen finns ju ingen möjlighet att väcka åtal på nytt när målsäganden i det senare skedet lämnar utförligare uppgifter. Några särskilda sekretessfrågor Sekretess inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken eller brott som avses i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, som begåtts mot någon som inte fyllt 18 år lämnas till åklagare eller polis (se 14 kap. 2 sjätte stycket sekretesslagen). Om andra myndigheter begär att få ta del av uppgifter från förundersökningen skall prövning ske jämlikt 14 kap. 3 sekretesslagen.

29 29 Enligt 14 kap. 4 andra stycket sekretesslagen gäller sekretess till skydd för en underårig också i förhållande till vårdnadshavaren, om det kan antas att den underårige lider betydande men om uppgifterna röjs för vårdnadshavaren. En sekretessprövning måste således alltid göras innan en sekretessbelagd uppgift om den underårige lämnas till en vårdnadshavare. Rättegångsbalken saknar bestämmelser som tillåter inskränkningar i en parts rätt att förfoga över material i ett mål eller ärende. Det innebär att ett utlämnande av ett sådant material inte får ske med förbehåll av den typ som finns i sekretesslagen. Om en misstänkt eller tilltalad begär att videoband innehållande förhör med målsäganden skall utlämnas, kan ett utlämnande inte förenas med förbehåll om att banden inte får lämnas vidare, att banden inte får visas för annan än den tilltalade eller dennes försvarare eller att banden senare skall återlämnas (se NJA 2002 s. 433). Möjlighet att hålla huvudförhandling inom stängda dörrar finns bl.a. i mål rörande sexualbrott (5 kap. 1 andra stycket rättegångsbalken och 9 kap. 16 första stycket sekretesslagen), vid förhör med någon som är under 15 år eller lider av en psykisk störning (5 kap. 1 tredje stycket rättegångsbalken) samt då den tilltalade är under 21 år (27 andra stycket lagen [1964:167] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). När förhandling ägt rum inom stängda dörrar bör åklagaren fästa domstolens uppmärksamhet på vikten av att i domen besluta att förekommande sekretess skall bestå. Meddelas inte ett sådant beslut upphör sekretessen för uppgifter i målet, vilket innebär bl.a. att det saknas förutsättningar för en förhandling inom stängda dörrar i hovrätten (jfr 5 kap. 1 rättegångsbalken samt 9 kap. 16 och 12 kap. 4 sekretesslagen). Avslutande åtgärder För det fall förundersökningen inte leder till något åtal är det viktigt att barnet får en för honom eller henne förståelig förklaring till varför så inte blev fallet. När det gäller de minsta barnen kan dock detta av naturliga skäl vara svårt eller t.o.m. omöjligt. Vid beslut om att lägga ned förundersökningen eller att inte väcka åtal bör därför åklagaren eftersträva att lämpligen tillsammans med målsägandebiträdet eller den särskilde företrädaren för barn och förhörsledaren muntligen underrätta barnet, med undantag för de minsta barnen, och vårdnadshavare om skälen för beslutet. Efter överenskommelse med förhörsledaren, bör denne i åklagarens ställe kunna lämna underrättelsen. I de fall åtal väcks och det blir aktuellt att höra ett barn i domstol bör åklagaren även då lämpligen tillsammans med målsägandebiträdet eller den särskilde företrädaren för barn och förhörsledaren sammanträffa med barnet före huvudförhandlingen.

30 30 Intressanta överrättsavgöranden Våldsbrott Det finns endast ett begränsat antal vägledande avgöranden angående uppsåtlig våldsutövning mot barn. NJA 2004 s. 437 Fråga om straffmätning i mål om grov fridskränkning. Föräldrar som under längre tid hotat och misshandlat sin tonåriga dotter. NJA 2003 s. 537 Fråga om vårdnadshavare genom aga av barn, en tioårig pojke, gjort sig skyldig till misshandel av normalgraden eller ringa brott. Även fråga om påföljd. NJA 2003 s. 174 En man har befunnits skyldig till grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott, avseende en treårig styvson. Fråga om straffmätning. Även fråga om barnets moder gjort sig skyldig till vållande till annans död genom att underlåta att se till att det misshandlade barnet kom under vård. NJA 2000 s. 612 Fråga om straffmätning vid grov misshandel mot en fyraårig flicka. NJA 1992 s. 85 Misshandel av ett litet, skyddslöst barn, som tilldelats ett stort antal slag mot huvudet och kroppen, har bedömts som grov. Tillika fråga huruvida vållande till annans död varit att bedöma som grovt brott. RH 2004:76 Makar, som båda vid upprepade tillfällen i den gemensamma bostaden misshandlat fyra minderåriga barn, har inte ansetts ha handlat tillsammans och i samförstånd och sålunda inte dömts i medgärningsmannaskap för den aktuella brottsligheten. Makarna har dock var för sig dömts för grov fridskränkning gentemot vart och ett av barnen. RH 2000:100 A har vid två skilda tillfällen tillrättavisat sin 3- årige son, vid det första tillfället genom att ta ett grepp på nacken och vid det andra tillfället genom att utdela ett slag mot halsen, båda gångerna med smärta och rodnad som följd. Brottet har bedömts som ringa misshandel och påföljden har bestämts till böter. RH 1994:118 En styvfar tilldelade sin 7-årige styvson ett slag med öppen hand över näsan med smärta och blodvite som följd. Brottet har bedömts som misshandel av normalgraden och påföljden bestämts till fängelse en månad. RH 1993:101 Påföljden för grov misshandel av ett spädbarn som erhållit bl.a. revbensbrott, kompressionsfraktur på en ryggkota, skallfrakturer samt brott på lårben och skenben har bestämts till fängelse sex år.

31 31 Sexualbrott När det gäller sexuella övergrepp mot barn finns ett stort antal vägledande avgöranden från Högsta domstolen och hovrätterna: Högsta domstolens dom den 30 mars 2007 i mål nr B Fråga om tillämpningen av den s.k. tonårsregeln i 6 kap. 14 brottsbalken. NJA 2006 s. 212 Skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård har ansetts inte komma i fråga som påföljd för sexuellt utnyttjande av underårig och barnpornografibrott, när straffvärdet för brotten motsvarat fängelse ett år sex månader och behandlingsplanen inte varit tillräckligt ingripande. NJA 2006 s. 510 Straffmätning vid upprepade fall av våldtäkt mot och sexuellt utnyttjande av barn. NJA 2006 s Praktikant på förskola hade genomfört en sexuell handling med en fyraårig pojke. Fråga om rubricering, våldtäkt mot barn eller sexuellt övergrepp mot barn, och påföljd. NJA 2006 s. 79 (I) Målsäganden som var 13 år 10 månader och gärningsmannen 25 år hade haft samlag med varandra. Fråga om rubricering, våldtäkt mot barn eller sexuellt utnyttjande av barn, och påföljd. NJA 2006 s. 79 (II) - Målsäganden som var 14 år 10 månader och gärningsmannen 24 år hade haft samlag med varandra. Målsäganden var trött och berusad. Fråga om rubricering, våldtäkt mot barn eller sexuellt utnyttjande av barn, påföljd och skadestånd. NJA 2003 s. 313 Fråga om påföljden för en 18-åring som gjort sig skyldig till sexuellt utnyttjande av underårig. NJA 2001 s. 894 Fråga om påföljd för sexuellt umgänge med barn, när den tid som förflutit mellan brotten och lagföringen är omkring 10 år och gärningsmannen var under 18 år. NJA 1996 s. 461 Fråga om det var sexuellt umgänge trots att direkt kroppslig beröring mellan den enes könsorgan och den andras kropp inte förekommit. Målsäganden var under 18 år. NJA 1994 s. 268 Fråga om bevisvärdet av uppgifter från en två år och åtta månader gammal flicka i mål om grov våldtäkt samt om utformningen av gärningsbeskrivningen. NJA 1993 s. 616 Fråga om beviskrav och bevisvärdering i mål där målsägandena var två tioåriga flickor, samt gränsdragning dels mellan våldtäkt och grov våldtäkt, dels mellan sexuellt ofredande och sexuellt umgänge med barn. NJA 1993 s. 310 Fråga om sexuellt övergrepp mot åttaårig flicka skulle bedömas som våldtäktsbrott. NJA 1993 s. 68 Fråga om beviskrav och bevisvärdering i mål om sexualbrott (grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av underårig) där målsäganden, en 14-årig flicka, p.g.a. psykiska besvär inte hörts i rätten. Bevisningen har i huvudsak utgjorts av målsägandens videoinspelade berättelse vid polisförhör. NJA 1992 s. 585 Fråga om sexuellt utnyttjande av underårig eller sexuellt ofredande mot en flicka på 1 ½ år. NJA 1992 s. 446 Fråga om beviskrav och bevisvärdering i mål om sexualbrott riktade mot en flicka i årsåldern samt om anlitande av psykologisk expertis som hjälpmedel vid bedöm-

32 32 ningen av trovärdigheten hos målsägande- och vittnesutsagor. Dessutom fråga om gränsdragningen mellan våldtäkt och grov våldtäkt. NJA 1991 s. 228 Fråga om gärning mot åttaårig pojke skulle bedömas som sexuellt umgänge med barn eller sexuellt ofredande. NJA 1986 s. 821 I mål angående sexuellt utnyttjande av underårig, en 5-årig dotter, förnekade den tilltalade mannen den påstådda gärningen. Flickan hade berättat om ett övergrepp dels spontant för modern, dels för en barnpsykolog som i behandlingssyfte hade samtal med flickan. Som bevisning till styrkande av den åtalade gärningen åberopades vid huvudförhandling i målet bandupptagning av samtalen med barnpsykologen samt utsagor av bl.a. henne och modern. Fråga om flickans berättelse kunde, med hänsyn till sitt innehåll och till de omständigheter under vilka den tillkommit, utgöra tillräckligt bevis för fällande dom. RH 2002:70 Äldre man begick under flera års tid på 1980-talet ett stort antal våldtäkter mot en flicka när hon var mellan sju och tretton år gammal. Fråga om preskription, straffmätning och skadestånd. RH 1999:142 Påföljden för sexuellt utnyttjande av underårig, en 14-årig flicka, har med hänsyn till omständigheterna vid gärningen ansetts kunna bestämmas till en icke frihetsberövande påföljd. RH 1998:68 Fråga om straffmätning vid sexuellt utnyttjande av underårig, en 17-årig dotter, då gärningsmannen vid tidigare tillfällen har dömts för sådana brott mot samma målsägande. RH 1997:52 Fråga om bevisvärdering i mål om sexuellt umgänge med barn, två flickor åtta-nio år gamla. RH 1994:76 Straffmätning i mål om grovt sexuellt utnyttjande av underårig, en nioårig dotter. Den tid som förflutit mellan brotten och lagföringen, omkring sju år, har inte ansetts vara en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid. Även fråga om skadestånd. RH 1994:43 Fråga om sexuella övergrepp mot barn var att bedöma som våldtäkt. Tillika fråga om straffmätningen. RH 1993:118 I mål om ansvar för sexualbrott uppkom fråga om bevisvärdet av videoinspelade polisförhör med underårig målsägande. Förhörstekniken har bedömts så suggestiv att lämnade svar inte kunnat läggas till grund för en fällande dom.

33 33 Lagtext rörande sexualbrott tidigare lydelser och gällande lydelse När det gäller sexuella övergrepp kan det med hänsyn till brottens karaktär och preskriptionsreglernas utformning bli aktuellt att bedriva förundersökning beträffande gärningar som ligger, som längst, mer än 30 år tillbaka i tiden. Som extremexempel kan nämnas en våldtäkt begången mot ett nyfött barn i januari Den gärningen preskriberas först i januari Tidigare lydelser och nu gällande lydelse av 6 kap. brottsbalken återges därför samlat i det följande. Sist återges också några påföljds- och preskriptionsregler i 26 kap. och 35 kap. brottsbalken, vilka ändrat lydelse. 6 kap. 1 i dess lydelse Tvingar man kvinna till samlag genom våld å henne eller genom hot som innebär trängande fara, dömes för våldtäkt till fängelse, lägst två och högst tio år. Lika med våld anses att försätta kvinnan i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Är brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för våldförande till fängelse i högst fyra år. (Lagar 1962:700 och 1964:163) 6 kap. 1 i dess lydelse Den som tvingar annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, döms för våldtäkt till fängelse, lägst två och högst sex år. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Är brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt att anse som mindre allvarligt, döms till fängelse i högst fyra år. Är brottet grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse, lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet var livsfarligt eller om den som begått gärningen tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild råhet. (Lag 1984:399) 6 kap. 1 i dess lydelse Den som tvingar annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, döms för våldtäkt till fängelse, lägst två och högst sex år. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Är brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt att anse som mindre allvarligt, döms till fängelse i högst fyra år. Är brottet grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse, lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet var livsfarligt eller om den som begått gärningen tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller, med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller annars, visat särskild hänsynslöshet eller råhet. (Lag 1992:147)

34 34 6 kap. 1 i dess lydelse Den som genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara tvingar någon annan till samlag eller till annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag, döms för våldtäkt till fängelse, lägst två och högst sex år. Med våld jämställs att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Är brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt att anse som mindre allvarligt, döms till fängelse i högst fyra år. Är brottet grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse, lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet var livsfarligt eller om den som begått gärningen tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller, med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller annars, visat särskild hänsynslöshet eller råhet. (Lag 1998:393) 6 kap. 1 i dess lydelse alltjämt Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år. Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år. Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. (Lag 2005:90) 6 kap. 2 i dess lydelse Den som, i annat fall än som avses i 1, genom olaga tvång förmår någon till sexuellt umgänge, döms för sexuellt tvång till fängelse i högst fyra år. (Lag 1984:399) 6 kap. 2 i dess lydelse Den som, i annat fall än som avses i 1, genom olaga tvång förmår någon till sexuellt umgänge, döms för sexuellt tvång till fängelse i högst två år. Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet eller om brottet annars är att anse som grovt, döms för grovt sexuellt tvång till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. (Lag 1992:147)

35 35 6 kap. 2 i dess lydelse alltjämt Den som, i annat fall än som avses i 1 första stycket, genom olaga tvång förmår en person att företa eller tåla en sexuell handling, döms för sexuellt tvång till fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som genomför en annan sexuell handling än som avses i 1 andra stycket med en person under de förutsättningar i övrigt som anges där. Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grovt sexuellt tvång till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. (Lag 2005:90) 6 kap. 3 i dess lydelse Den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att grovt missbruka hans eller hennes beroende ställning eller genom att otillbörligt utnyttja att han eller hon befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller är psykiskt sjuk eller psykiskt utvecklingsstörd, döms för sexuellt utnyttjande till fängelse i högst fyra år. (Lag 1984:399) 6 kap. 3 i dess lydelse Den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att allvarligt missbruka hans eller hennes beroende ställning döms för sexuellt utnyttjande till fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som har sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt utnyttja att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller lider av en psykisk störning. Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet eller om brottet annars är att anse som grovt, döms för grovt sexuellt utnyttjande till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. (Lag 1992:147) 6 kap. 3 i dess lydelse Den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att allvarligt missbruka hans eller hennes beroende ställning döms för sexuellt utnyttjande till fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som har sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt utnyttja att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller lider av en psykisk störning. Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet eller om brottet annars är att anse som grovt, döms för grovt sexuellt utnyttjande till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. (Lag 1994:1499) 6 kap. 3 i dess lydelse Den som förmår någon annan till sexuellt umgänge genom att allvarligt missbruka hans eller hennes beroende ställning döms för sexuellt utnyttjande till fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som har sexuellt umgänge med någon annan genom att otillbörligt utnyttja att denna person befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller lider av en psykisk störning. Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet eller om brottet annars är att anse som grovt, döms för grovt sexu-

36 36 ellt utnyttjande till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. (Lag 1998:393) 6 kap. 3 i dess lydelse alltjämt Den som förmår en person att företa eller tåla en sexuell handling genom att allvarligt missbruka att personen befinner sig i beroendeställning till gärningsmannen döms för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning till fängelse i högst två år. Är brottet grovt, döms för grovt sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen annars visat särskild hänsynslöshet. (Lag 2005:90) 6 kap. 4 i dess lydelse Har någon sexuellt umgänge med den som är under arton år och som är hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut, döms för sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse i högst fyra år. Om den som har begått gärningen har handlat särskilt hänsynslöst mot den underårige eller om brottet i annat fall är att anse som grovt, skall dömas för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse, lägst två och högst åtta år. (Lag 1984:399) 6 kap. 4 i dess lydelse Har någon sexuellt umgänge med den som är under arton år och som är hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut, döms för sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse i högst fyra år. Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet mot den underårige eller om brottet på grund av dennes låga ålder eller annars är att anse som grovt, skall dömas för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse, lägst två och högst åtta år. (Lag 1992:147) 6 kap. 4 i dess lydelse Har någon sexuellt umgänge med den som är under arton år och som är hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut, döms för sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse i högst fyra år. Detsamma skall gälla om någon, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, har sexuellt umgänge med barn under femton år. Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet mot den underårige eller om brottet på grund av dennes låga ålder eller annars är att anse som grovt, skall dömas för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse, lägst två och högst åtta år. (Lag 1994:1499) 6 kap. 4 i dess lydelse Har någon sexuellt umgänge med den som är under arton år och som är avkomling till eller står under fostran av honom eller henne eller för vars vård eller tillsyn han eller hon har att svara på grund av

37 37 en myndighets beslut, döms för sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse i högst fyra år. Detsamma skall gälla om någon, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, har sexuellt umgänge med barn under femton år. Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet mot den underårige eller om brottet på grund av dennes låga ålder eller annars är att anse som grovt, skall dömas för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse, lägst två och högst åtta år. (Lag 1998:393) 6 kap. 4 i dess lydelse alltjämt Den som har samlag med ett barn under femton år eller som med ett sådant barn genomför en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt mot barn till fängelse i lägst två och högst sex år. Detsamma gäller den som begår en gärning som avses i första stycket mot ett barn som fyllt femton men inte arton år och som är avkomling till gärningsmannen eller står under fostran av eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen, eller för vars vård eller tillsyn gärningsmannen skall svara på grund av en myndighets beslut. Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt mot barn till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot om brottslig gärning eller om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. (Lag 2005:90) 6 kap. 5 i dess lydelse Har någon, i annat fall än som avses i 4, samlag med eget barn eller dess avkomling, döms för sexuellt umgänge med avkomling till fängelse i högst två år. Den som har samlag med sitt helsyskon, döms för sexuellt umgänge med syskon till fängelse i högst ett år. Vad i denna paragraf sägs gäller ej den som förmåtts till gärningen medelst olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt. (Lag 1984:399) 6 kap. 5 i dess lydelse Har någon, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt umgänge med barn under femton år, döms för sexuellt umgänge med barn till fängelse i högst fyra år. (Lag 1992:147) 6 kap. 5 upphörde att gälla (Lag 1994:1499) 6 kap. 5 i dess lydelse alltjämt Är ett brott som avses i 4 första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre allvarligt, döms för sexuellt utnyttjande av barn till fängelse i högst fyra år. (Lag 2005:90)

38 38 6 kap. 6 i dess lydelse Har någon, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt umgänge med barn under femton år, döms för sexuellt umgänge med barn till fängelse i högst fyra år. (Lag 1984:399) 6 kap. 6 i dess lydelse Har någon, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, samlag med eget barn eller dess avkomling, döms för sexuellt umgänge med avkomling till fängelse i högst två år. Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, har samlag med sitt helsyskon, döms för sexuellt umgänge med syskon till fängelse i högst ett år. Vad som sägs i denna paragraf gäller inte den som förmåtts till gärningen genom olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt. (Lag 1992:147) 6 kap. 6 i dess lydelse alltjämt Den som genomför en annan sexuell handling än som avses i 4 och 5 med ett barn under femton år, eller med ett barn som fyllt femton men inte arton år och som gärningsmannen står i ett sådant förhållande till som avses i 4 andra stycket, döms för sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i högst två år. Är brottet grovt, döms för grovt sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. (Lag 2005:90) 6 kap. 7 i dess lydelse Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör barn under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan. (Lag 1984:399) 6 kap. 7 i dess lydelse Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör barn under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan. (Lag 1993:207) 6 kap. 7 i dess lydelse Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör barn under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i högst två år.

39 39 För sexuellt ofredande döms även den person som genom tvång, förledande eller annan otillbörlig påverkan förmår någon som har fyllt femton men inte arton år att företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i framställning av pornografisk bild eller utgör en posering i annat fall än när det är fråga om framställning av en bild. Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan. (Lag 1994:1499) 6 kap. 7 i dess lydelse alltjämt Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, har samlag med eget barn eller dess avkomling, döms för samlag med avkomling till fängelse i högst två år. Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, har samlag med sitt helsyskon, döms för samlag med syskon till fängelse i högst ett år. Vad som sägs i denna paragraf gäller inte den som förmåtts till gärningen genom olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt. (Lag 2005:90) 6 kap. 8 i dess lydelse Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, döms för koppleri till fängelse i högst fyra år. Får den som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet vetskap om att lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning och underlåter han att göra vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra, skall han, om verksamheten fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamheten och dömas till ansvar enligt första stycket. (Lag 1984:399) 6 kap. 8 i dess lydelse Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, döms för koppleri till fängelse i högst fyra år. Om en person som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet får veta att lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning och inte gör vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra, skall han eller hon, om verksamheten fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamheten och dömas till ansvar enligt första stycket. (Lag 1998:393) 6 kap. 8 i dess lydelse alltjämt Den som främjar eller utnyttjar att ett barn under femton år utför eller medverkar i sexuell posering, döms för utnyttjande av barn för sexuell posering till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som begår en sådan gärning mot ett barn som fyllt femton men inte arton år, om poseringen är ägnad att skada barnets hälsa eller utveckling. Är brottet grovt, döms för grovt utnyttjande av barn för sexuell posering till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid be-

40 40 dömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av barnet. (Lag 2005:90) 6 kap. 9 i dess lydelse Är brott som avses i 8 grovt, skall dömas för grovt koppleri till fängelse, lägst två och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om den som har begått gärningen främjat tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning i större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan. (Lag 1984:399) 6 kap. 9 i dess lydelse alltjämt Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, förmår ett barn som inte fyllt arton år att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling, döms för köp av sexuell handling av barn till böter eller fängelse i högst två år. Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan. (Lag 2005:90) 6 kap. 10 i dess lydelse Den som genom att utlova eller ge ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med någon som är under arton år, döms för förförelse av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader. (Lag 1984:399) 6 kap. 10 i dess lydelse alltjämt Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör ett barn under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som blottar sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet. (Lag 2005:90) 6 kap. 11 i dess lydelse Ansvar som i detta kapitel är föreskrivet för gärning som begås mot någon under viss ålder skall ådömas även den som inte insåg men hade skälig anledning anta att den andre ej uppnått sådan ålder. (Lag 1984:399) 6 kap. 11 i dess lydelse Till ansvar som i detta kapitel är föreskrivet för en gärning som begås mot någon under en viss ålder skall dömas även den som inte insåg men hade skälig anledning anta att den andra personen inte uppnått sådan ålder. (Lag 1998:393) 6 kap. 11 i dess lydelse alltjämt Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, döms för köp av sexuell tjänst till böter eller fängelse i högst sex månader. Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan. (Lag 2005:90)

41 41 6 kap. 12 i dess lydelse För försök till våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig, grovt sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt umgänge med barn, koppleri och grovt koppleri döms till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap. Detsamma gäller i fråga om förberedelse och stämpling till våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grovt koppleri. (Lag 1984:399) 6 kap. 12 i dess lydelse För försök till våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, grovt sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, grovt sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig, grovt sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt umgänge med barn, koppleri och grovt koppleri döms till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap. Detsamma gäller i fråga om förberedelse och stämpling till våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grovt koppleri. (1992:147) 6 kap. 12 i dess lydelse För försök till våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, grovt sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, grovt sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig, grovt sexuellt utnyttjande av underårig, koppleri och grovt koppleri döms till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap. Detsamma gäller i fråga om förberedelse och stämpling till våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grovt koppleri. (Lag 1994:1499) 6 kap. 12 i dess lydelse För försök till våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, grovt sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, grovt sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig, grovt sexuellt utnyttjande av underårig, koppleri och grovt koppleri döms till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap. Detsamma gäller i fråga om förberedelse och stämpling till våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grovt koppleri samt underlåtenhet att avslöja sådant brott. (Lag 1998:393) 6 kap. 12 i dess lydelse alltjämt Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, döms för koppleri till fängelse i högst fyra år. Om en person som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet får veta att lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning och inte gör vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra, skall han eller hon, om verksamheten fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamheten och dömas till ansvar enligt första stycket. Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grovt koppleri till fängelse i lägst två och högst åtta år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan. (Lag 2005:90)

42 42 6 kap. 13 i dess lydelse Är vid sexuellt umgänge med barn eller försök till sådant brott eller vid sexuellt ofredande enligt 7 första stycket skillnaden i ålder och utveckling mellan den som har begått gärningen och barnet ringa, får åtal väckas av åklagaren endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. (Lag 1984:399) 6 kap. 13 i dess lydelse Är vid sexuellt utnyttjande av underårig enligt 4 första stycket andra meningen eller försök till sådant brott eller vid sexuellt ofredande enligt 7 första stycket skillnaden i ålder och utveckling mellan den som har begått gärningen och barnet ringa, får åtal väckas av åklagaren endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. (Lag 1994:1499) 6 kap. 13 i dess lydelse alltjämt Till ansvar som i detta kapitel är föreskrivet för en gärning som begås mot någon under en viss ålder skall dömas även den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att den andra personen inte uppnått den åldern. (Lag 2005:90) 6 kap. 14 i dess lydelse alltjämt Den som har begått en gärning enligt 5 eller 6 första stycket mot ett barn under femton år eller enligt 8 första stycket eller 10 första stycket, skall inte dömas till ansvar om det är uppenbart att gärningen inte inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan den som har begått gärningen och barnet samt omständigheterna i övrigt. (Lag 2005:90) 6 kap. 15 i dess lydelse alltjämt För försök till våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, grovt sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning, grovt sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, utnyttjande av barn för sexuell posering, grovt utnyttjande av barn för sexuell posering, köp av sexuell handling av barn, köp av sexuell tjänst, koppleri och grovt koppleri döms till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap. Detsamma gäller i fråga om förberedelse och stämpling till våldtäkt, grov våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, grovt utnyttjande av barn för sexuell posering och grovt koppleri samt underlåtenhet att avslöja sådant brott. (Lag 2005:90) 26 kap. 2 i dess lydelse Fängelse må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa å något av brotten. Fängelse på viss tid må sättas över det svåraste av de högsta straff som kunna följa å brotten men må ej överskrida detta med mer än två år eller överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra, därvid bötesstraff anses svara mot det fängelse som skulle följa vid böternas förvandling. Ej må det svåraste av de lägsta straffen underskridas. (Lagar 1962:700 och 1964:163)

43 43 26 kap. 2 i dess lydelse Fängelse får användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten. Fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men får inte överskrida detta med mer än två år eller överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra. Bötesstraff skall därvid anses svara mot fängelse fjorton dagar. Ej må det svåraste av de lägsta straffen underskridas. (Lag 1983:351) 26 kap. 2 i dess lydelse alltjämt Fängelse får användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten. Fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av det högsta straff som kan följa på brotten men får inte överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra. Det får inte heller överskrida det svåraste straffet med mer än 1. ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år, 2. två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år, 3. fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre. Vid tillämpningen av andra stycket skall bötesstraff anses motsvara fängelse fjorton dagar. Det svåraste av de lägsta straffen får inte underskridas. (Lag 1988:942) 35 kap. 4 i dess lydelse De i 1 bestämda tiderna skola räknas från den dag brottet begicks. Förutsättes för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen inträtt, skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde. Andra stycket utelämnat här. (Lag 1975:667) 35 kap. 4 i dess lydelse De 1 bestämda tiderna skall räknas från den dag brottet begicks. Förutsätts för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen inträtt, skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde. Har brott som avses i 6 kap. 1-4 och 6 eller försök till sådana brott begåtts mot barn under femton år skall de i 1 bestämda tiderna räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt femton år. (Lag 1994:1499) Tredje stycket utelämnat här. Övergångsbestämmelse Bestämmelsen i 35 kap. 4 andra stycket tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att ådöma påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser. 35 kap. 4 i dess lydelse alltjämt De i 1 bestämda tiderna skall räknas från den dag brottet begicks. Förutsätts för ådömande av påföljd att viss verkan av hand-

44 44 lingen inträtt, skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde. Vid brott som avses i 6 kap. 4 6 och 8 tredje stycket eller försök till sådana brott skall de i 1 bestämda tiderna räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt arton år. Detsamma skall gälla vid brott som avses i 6 kap. 1 3 och 12 eller försök till sådana brott om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år. Tredje stycket utelämnat här. Övergångsbestämmelse Bestämmelsen i 35 kap. 4 andra stycket tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.