Barn som vittnen i brottmål. Konflikten mellan vårdnadshavarens bestämmanderätt och utredningsintresset

Transkript

1 Barn som vittnen i brottmål Konflikten mellan vårdnadshavarens bestämmanderätt och utredningsintresset RättsPM 2014:3 Utvecklingscentrum Göteborg December 2014

2 Innehållsförteckning 1 INLEDNING SYFTE RÄTTSLIG REGLERING UTGÅNGSPUNKT DE PROCESSRÄTTSLIGA REGLERNA DE FAMILJERÄTTSLIGA REGLERNA OCH ARTIKEL 12 I BARNKONVENTIONEN REKOMMENDATIONER REKOMMENDATIONER PRAKTISKA RÅD I ANLEDNING AV REKOMMENDATIONERNA

3 Barn som vittnen i brottmål Konflikten mellan vårdnadshavarens bestämmanderätt och utredningsintresset 1 Inledning Under en förundersökning får enligt 23 kap. 6 rättegångsbalken, RB, förhör hållas med var och en som kan antas lämna uppgifter av betydelse för utredningen. Reglerna om förhör under förundersökningen är generellt hållna och gör inte någon egentlig skillnad mellan barn och vuxna. Om förhörspersonen är vuxen kallas denne vanligen till förhöret per brev eller telefon. Om förhörspersonen är barn under 15 år kallas denne vanligen genom vårdnadshavaren. Om kallelsen hörsammas uppkommer i många fall inga problem. Vilka handlingsalternativ har förundersökningsledaren i de fall där kallelse till förhör inte hörsammas? Vilka handlingsalternativ har förundersökningsledaren när en kallelse av utredningsskäl är olämplig? Om barnet är närstående till part ställs förundersökningsledaren också inför frågan om vem som ska ta ställning till om barnet ska vittna. Rättegångsbalken ger inga klara svar när ett vittne är ett barn under 15 år vilket medför att både rättsliga och praktiska frågor kan uppkomma. Att det uppstår problem när ett vittne är under 15 år och närstående till den misstänkte påtalades i den delredovisning till regeringen som skedde den 1 oktober 2009 genom rapporten - Delredovisning av regeringsuppdrag avseende gemensamma nationella riktlinjer kring barn som misstänks vara utsatta för brott och kriterier för barnahus. Inom ramen för uppdraget redovisades behov av författningsändringar för att göra det möjligt att mot vårdnadshavarens vilja förhöra barn som blivit vittne till våld inom familjen. 1.1 Syfte Denna rättspromemoria är framtagen för att vara en vägledning för åklagare vad gäller några av de rättsliga och praktiska frågor som kan uppkomma i ärenden där barn är vittnen i brottmål. Syftet med promemorian är att ge rekommendationer om hur frågorna ska hanteras och därigenom åstadkomma större enhetlighet i handläggningen av ärenden där barn under 15 år är vittnen i brottmål oavsett om det är fråga om t.ex. barnärenden, relationsärenden, ungdomsärenden eller ärenden avseende grova brott. Andra frågor som uppstår när ett barn ska höras, t.ex. frågor kring förhörsmetodik och dokumentation av förhöret, behandlas i handboken Handläggning av ärenden rörande övergrepp mot barn och tas inte upp närmare i denna rättspromemoria. 3

4 2 Rättslig reglering 2.1 Utgångspunkt Den centrala rättsliga frågan är hur rättegångsbalkens regler, vilka medger att förhör hålls med var och en, förhåller sig till föräldrabalkens regler. Innebär vårdnadshavarens rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter att ett barns vårdnadshavare kan motsätta sig att barnet hörs under förundersökningen? En konsekvens av att ett barn, som kan antas lämna uppgifter av betydelse för utredningen, inte hörs under förundersökningen kan vara att förundersökningen försvåras och att beslutsunderlaget blir bristfälligt. Det kan i sin tur ytterst innebära att rättsförluster kan uppstå. En annan konsekvens är också att ett barn som själv vill vittna inte får möjlighet att göra detta om vårdnadshavare säger nej. 2.2 De processrättsliga reglerna Förundersökningen Reglerna om förhör under förundersökningen är som nämnts generellt hållna och gör inte någon egentlig skillnad mellan barn och vuxna. En förundersökning syftar bl.a. till att klarlägga vem som har uppgifter att lämna om omständigheter som är av betydelse för utredningen. Under en förundersökning får enligt 23 kap. 6 RB förhör hållas med var och en som kan antas lämna uppgifter av betydelse för utredningen. Om någon befinner sig på eller vid en brottsplats i direkt anslutning till att ett brott har begåtts kan polisen under vissa förutsättningar medta denne till förhör. Det är då fråga om polisiära beslut och de kommer inte att tas upp närmare i denna rättspromemoria. Den vanligaste situationen är att den som ska höras i en förundersökning kallas till förhör. Om förhörspersonen utan giltig orsak underlåter att inställa sig efter kallelse får denne under vissa förutsättningar hämtas till förhör. En grundläggande förutsättning är att det finns anledning att tro att förhörspersonen har upplysningar av betydelse för utredningen av brottet. Under vissa förutsättningar får förhörspersonen hämtas utan föregående kallelse. Det krävs då, utöver den ovan nämnda grundläggande förutsättningen, att utredningen avser ett brott med fängelse i straffskalan och att det finns skäl att befara att förhörspersonen inte skulle komma att hörsamma kallelsen eller att det föreligger kollusionsfara. Om förhörspersonen är ett vittne krävs det enligt 23 kap. 7 4 st. RB utöver de ovan angivna förutsättningarna att det föreligger skäl av särskild vikt för åtgärden. Som exempel anges i 6 FUK att förhöret inte eller endast med svårighet kan hållas på den plats där den hörde befinner sig eller att ett vittne behöver inställa sig på en 4

5 viss plats för konfrontation eller på en brottsplats för prövning av vittnets iakttagelseförmåga eller till rekonstruktionsförsök eller att särskild skyndsamhet är nödvändig med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Vid all tvångsmedelsanvändning gäller principerna om behovs och proportionalitet. Behovsprincipen innebär att ett tvångsmedel får användas bara när det finns ett påtagligt behov av tvångsmedlet och när det avsedda resultatet inte kan uppnås med andra mindre ingripande medel. Proportionalitetsprincipen innebär att arten, styrkan, räckvidden och varaktigheten av tvångsmedlet ska stå i rimlig proportion till det önskade målet. Det synsätt som gäller vid användning av tvångsmedel ska också tillämpas vid användning av tvångsåtgärden hämtning. Behovs- och proportionalitetsprinciperna gör sig gällande både vid beslutsfattandet och vid verkställigheten av beslutet om hämtning. Enligt 23 kap st. RB bör vårdnadshavaren vara närvarande vid förhör med den som är under 15 år, om det kan ske utan men för utredningen. Om det är olämpligt att vårdnadshavaren sitter med vid förhöret, t.ex. för att denne själv ska höras i utredningen, kan denne vänta i anslutning till förhörslokalen. För att förhör ska kunna hållas med ett barn under 15 år krävs i praktiken oftast att vårdnadshavaren medverkar till att förhöret kommer till stånd och att barnet kallas till förhöret genom vårdnadshavaren. Att kalla barnet genom vårdnadshavaren gör att barnets rätt till sin vårdnadshavares stöd säkerställs och att frågan om vad som är förenligt med barnets bästa i den aktuella situationen uppmärksammas. Om kallelse genom vårdnadshavaren inte hörsammas eller av utredningsskäl bör undvikas uppkommer frågan om det finns förutsättningar att hämta barnet till förhör. Enligt 23 kap. 7 4 st. RB och 6 2 st. förundersökningskungörelsen (1947:948) får ett vittne som nämnts hämtas till förhör endast om det föreligger skäl av särskild vikt för åtgärden. Reglerna om hämtning till förhör får tillämpas även på den som är under 15 år. Utrymmet för detta måste i praktiken anses vara mycket begränsat. Justitieombudsmannen, JO, har något berört frågan under vilka förutsättningar ett barn, som är målsägande eller vittne, kan hämtas till förhör, se bl.a. JO 1995/96 s. 89 (De rättsliga förutsättningarna för inställelse av ett barn för förhör och läkarundersökning under en brottsutredning utan vårdnadshavarens samtycke), JO 1996/97 s. 86 (En 15-årig elev har av uniformerad polispersonal hämtats i skolan för förhör i en brottsutredning) och JO 2001/02 s. 51 (En polismyndighets handläggning av en mordutredning med barn inblandade, det s.k. Kevinärendet). När barnet självt har uppnått en tillräcklig ålder och mognad uppstår normalt inte några rättsliga problem av berört slag eftersom barnet då själv kan ta till vara sin rätt. I rättegångsbalken dras en tydlig gräns vid 15 år. Ett barn som har uppnått denna ålder är nämligen skyldigt att vittna under straffansvar. Även förarbetena till lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn ger uttryck för att ett barn som uppnått en ålder av 15 år, eller är i åldern däromkring, själv kan ta till vara sin rätt och således själv bestämma om ev. medverkan i förhör (se prop. 1998/99:133 s 28). En kallelse till förhör av ett barn som är målsägande behöver då inte heller ske genom vårdnadshavaren (se prop. 1998/99:133 s 17). 5

6 Rättegången Om ett barn har hörts under förundersökningen står det åklagaren fritt att åberopa barnet som vittne i den kommande rättegången. Om den åberopade bevisningen ska tillåtas avgörs dock av rätten. Reglerna i 36 kap. RB medger att var och en som inte är part i målet hörs som vittne under rättegången. Är vittnet ett barn under 15 år ska rätten enligt 36 kap. 4 RB pröva om barnet med hänsyn till omständigheterna ska få höras som vittne i rätten. Rätten har vid sin prövning att ta hänsyn bl.a. till betydelsen av den omständighet som barnet ska vittna om och till det antagliga värdet av vittnesmålet. Rätten har även att ta hänsyn till om förhöret skulle inverka skadligt på eller i övrigt medföra olägenhet för barnet. I detta avseende är vårdnadshavarens uppfattning i frågan av vikt. Om ett barn har hörts under förundersökningen och förhöret har spelats in med hjälp av ljud- och bildupptagning kan rätten med stöd av 35 kap st. 2 p RB besluta att det inspelade barnförhöret får spelas upp i rätten. För att värdet av detta bevis inte ska minska utöver vad som följer av att barnet inte hörs personligen i rätten är det nödvändigt att under förundersökningen ge försvaret tillfälle att ta del av förhöret och i något skede av förundersökningen få sina frågor ställda till barnet. Att spela upp barnförhöret i rätten kommer då inte i konflikt med den misstänktes rätt till en rättvis och offentlig rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Europadomstolen har i ett antal avgöranden konstaterat att frågan om den ev. tillåtligheten av viss bevisning i första hand regleras av nationell lag och domstolen har därför begränsat sin prövning till frågan om processen som helhet, inkl. sättet för bevisupptagningen, har uppfyllt de krav som kan ställas på en rättvis rättegång. Domstolen har därvid uttalat att all bevisning i princip måste framläggas i den tilltalades närvaro vid en offentlig förhandling inför rätten. Detta betyder dock inte enligt domstolen att vittnesutsagor för att kunna användas som bevisning alltid måste avges vid en sådan förhandling. Under förutsättning att den misstänktes rättigheter har respekterats är det förenligt med punkterna 1 och 3 d i artikel 6 att som bevisning använda sådana utsagor som gjorts under förfarandet före rättegången. Den misstänktes rättigheter kräver som regel enligt domstolen att den misstänkte ska få ett tillräckligt och passande tillfälle att motsäga och utfråga vittnet, antingen vid den tidpunkt vittnet hörs eller i ett senare skede av förfarandet. Den metod som beskrivs i handboken Handläggning av ärenden rörande övergrepp mot barn (avsnitt 5.9.2) uppfyller de krav som ställs av Europadomstolen i detta avseende. Vissa närstående till den som är part i målet har enligt 36 kap. 3 RB rätt att avstå från att vittna. Det gäller för barn i förhållande till exempelvis sina föräldrar, faroch morföräldrar, syskon och sina ingifta svågrar och svägerskor. Vittnet ska i dessa fall enligt 36 kap. 10 RB erinras om att han eller hon inte behöver vittna. Det är vittnet som avgör om han eller hon vill vittna. Rätten att avstå från att vittna gäller endast där närstående är part. En målsägande som inte för talan i målet är inte att betrakta som part varför en närstående till en sådan målsägande inte omfattas av regeln i 36 kap 3 RB. Om vittnet utnyttjar sin rätt att inte vittna får inte förhör från förundersökningen föredras eller på annat sätt återges (t.ex. genom uppspelning av ljud- och/eller bildupptagning av förhöret). Den som således inte behöver vittna inför rätten bör 6

7 enligt JO redan i samband med förhör under förundersökningen informeras om sin rätt att avstå från att vittna (JO 1969 s. 30 Fråga om bevisbedömningen i fall av sådan vittnesvägran och JO 1971 s. 94 Förhör under förundersökning med den som är nära anhörig till den misstänkte). Den som fyllt 15 år avgör själv om han eller hon ska vittna. Om vittnet är under 15 år lämnar rättegångsbalken ingen ledning om vem som disponerar över frågan. Frågan om vem som för ett barns räkning har bestämmanderätten enligt 36 kap. 3 RB har under de senaste åren varit uppe till prövning i tre ärenden i Svea hovrätt, som kommit till vår kännedom. I två avgöranden har domstolen gjort bedömningen att vårdnadshavarna, även den vårdnadshavare som själv är misstänkt i målet, disponerar över frågan om barnet ska avstå från att vittna (Svea hovrätts beslut från den 10 februari 2010 i mål nr B och Svea hovrätts beslut från den 21 februari 2013 i mål nr B ). I det tredje och senaste avgörandet (Svea hovrätts beslut den 11 december 2013 i mål nr B ) har domstolen kommit till motsatt slut. Samma hovrätt har således kommit till olika beslut varför dessa avgöranden inte kan ses som vägledande. 2.3 De familjerättsliga reglerna och artikel 12 i barnkonventionen De grundläggande bestämmelserna om ställföreträdarskap för barn finns i föräldrabalken. Barn står enligt huvudregeln i 6 kap. 2 1 st. FB under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem. Den som har vårdnaden om ett barn har ansvar för barnets personliga förhållanden och ska bl.a. se till att barnets behov av omvårdnad och trygghet samt skydd mot kroppslig bestraffning och annan kränkande behandling tillgodoses. Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren ska dock enligt 6 kap. 11 FB i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. I motsvarande mån får barnet i växande omfattning självt handla i vissa frågor som rör dess personliga angelägenheter. Det är inte möjligt att närmare ange hur gammalt ett barn bör vara för att kunna handla självständigt. En bedömning av barnets mognad får göras i varje enskilt fall. Om barnet står under vårdnad av två vårdnadshavare utövar de enligt 6 kap. 13 FB sina skyldigheter och rättigheter gentemot barnet tillsammans. Är en av vårdnadshavarna förhindrad att ta del i sådana beslut rörande vårdnaden som inte utan olägenhet kan skjutas upp, bestämmer den andre ensam. En vårdnadshavare får dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, om inte barnets bästa uppenbarligen kräver det. Barnkonventionen artikel 12 tillerkänner barn rätten att fritt få uttrycka sina åsikter i alla frågor som berör det och föreskriver att barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Barnet ska ges möjlighet att direkt eller genom företrädare eller annat organ höras i domstols- och administrativa förfaranden som berör det. Enligt 6 kap. 19 FB kan rätten i mål angående vårdnad, boende och umgänge höra barnet inför rätten om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet 7

8 inte kan ta skada av att höras. En förutsättning för att barnet hörs torde enligt kommentaren till bestämmelsen vara att barnet samtycker till att höras och att barnets ålder och mognad medger det. Ett barn under 12 år är endast undantagsvis så moget att det bör medverka i rättegången. Även föräldrarnas och/eller vårdnadshavarnas uppfattning i frågan har betydelse, om än inte avgörande betydelse, för rättens bedömning av frågan om barnet ska höras eller inte. Möjligheten att höra ett barn i rätten i vårdnadsmål är dock avsedd att tillämpas med stor återhållsamhet även om det står klart att ett förhör inte är ägnat att bli direkt skadligt för barnet. Lagstiftaren har således intagit en mycket restriktiv hållning i frågan om förhör med barn där barnet riskerar att hamna i lojalitetskonflikter eller bli utsatt för påtryckningar. Barnets uppfattning och åsikter ska inhämtas på annat sätt. Vidare ska barnet inte behöva hamna i lojalitetskonflikter genom att behöva välja mellan sina föräldrar eller över huvud taget uttrycka någon åsikt. Vid rättegång mellan barnet och förmyndaren vilket normalt är vårdnadshavaren finns möjlighet att förordna god man för barnet. Även i andra fall när barnet har ett intresse som strider mot förmyndarens ska god man förordnas för barnet. I den situation där barnets ena vårdnadshavare/förmyndare dödat barnets andra förälder blir barnet dödsbodelägare. Här har vårdnadshavaren/förmyndaren ett intresse som strider mot barnets vilket gör det möjligt att förordna god man för barnet. Däremot kan barn som blivit vittne till våld eller sexualbrott inom familjen i andra fall inte sägas ha ett sådant intresse som gör det möjligt att förordna god man. Frågan om barnet blir utsatt för brott och därmed målsägande när det bevittnat våld mot en förälder har i rättsfallet NJA 2005 s 712 besvarats nekande av Högsta domstolen (se också RättsPM 2005:7). 8

9 3 Rekommendationer 3.1 Rekommendationer De följande rekommendationerna avser barn, d.v.s. den som är under 18 år. Vem som har den avgörande bestämmanderätten i frågor som rör förhör med barn som är 15 år eller äldre är klart reglerat i lagstiftningen. Vem som har den avgörande bestämmanderätten i frågorna när barnet är under 15 år är däremot oklart. Det finns inte någon klar och tillfredställande lösning varken i lagstiftningen eller i praxis. I avsaknad av klara bestämmelser är därför rekommendationerna i denna del att se som ett försök att i skärningspunkterna mellan den rättsliga regleringen, vilken främst har ett vuxet perspektiv, FN:s barnkonvention, vissa förarbetsuttalanden och JO-beslut, finna praktiskt användbara lösningar. Ett barn kan, oavsett ålder, kallas till förhör under förundersökningen. Om barnet är under 15 år ställs kallelsen till barnets vårdnadshavare som därigenom också kommer att bli underrättad om att förhöret ska hållas. Vårdnadshavaren eller, om det finns två vårdnadshavare, vårdnadshavarna gemensamt avgör om ett barn under 15 år ska hörsamma en kallelse till förhör. Detta gäller även om vårdnadshavaren är misstänkt. En konsekvens av detta är att en av två vårdnadshavare kan förhindra ett förhör med barnet. Om barnet är 15 år eller äldre ställs kallelsen till barnet som då själv kommer att bestämma om det ska hörsamma kallelsen och därmed medverka under förundersökningen. Vårdnadshavaren eller, om det finns två vårdnadshavare, vårdnadshavarna gemensamt avgör om ett barn under 15 år redan under förundersökningen ska använda sin rätt enligt 36 kap. 3 RB att avstå från att vittna när barnet är närstående till part i målet. Detta gäller även om vårdnadshavaren är misstänkt. En konsekvens av detta är att en vårdnadshavare, genom åberopandet av 36 kap. 3 RB, ensam kan förhindra ett förhör med barnet även om den andre vårdnadshavaren skulle vara positiv till förhöret. Ett barn som är 15 år eller äldre bestämmer självständigt om det ska använda sig av sin rätt enligt 36 kap. 3 RB att avstå från att vittna när barnet är närstående till part i målet. Om barnet till följd av att vårdnadshavaren/förmyndaren dödat barnets andra förälder blivit dödsbodelägare kan god man förordnas för att bevaka barnets intresse i brottmålsutredningen och rättegången mot föräldern. Barnets gode man kan då också besluta i frågan om förhör och rätten enligt 36 kap 3 RB 1. Endast i undantagsfall bör det beslutas om att hämta ett barn under 15 år till förhör enligt 23 kap. 7 4 st. RB när barnets vårdnadshavare, eller en av dem, inte har hörsammat en kallelse till förhör eller när en kallelse av utredningsskäl ska undvikas. Brottets svårhetsgrad och barnets ålder och mognad är omständigheter som då särskilt måste beaktas. Endast vid de allra allvarligaste brotten finns det med hänsyn till behovs- och proportionalitetsprinciperna utrymme för att besluta om att hämta ett barn under 15 år till förhör. Vid bedömningen av brottets svårhetsgrad är utgångspunkten att det krävs ett fullbordat brott med straffminimum 1 Se Prop 1998/99:133 sid 9,17 och JO 1995/96 s. 89; beslut den 18 augusti 1994 om alternativet att förordna god man för att kunna genomföra vissa förundersökningsåtgärder. 9

10 fängelse fyra (4) år eller ett försök till ett sådant brott. Utrymmet för att besluta om hämtning till förhör av ett barn som närmar sig 15-årsgränsen är större än för ett yngre barn. Även vikten av att få till stånd ett förhör med barnet måste beaktas. Åklagaren måste göra en noggrann bedömning av vilka uppgifter barnet kan tänkas kunna lämna under förhöret, bevisvärdet av dem och nödvändigheten av förhöret i ljuset av övrig bevisning. 3.2 Praktiska råd i anledning av rekommendationerna En kallelse till förhör bör, om barnet är under 15 år, alltid ske genom barnets vårdnadshavare. Om barnet är 15 år eller äldre bör kallelsen alltid ske genom barnet. Kallelsen kan ske skriftligen eller muntligen på sedvanligt sätt. Kan det bli aktuellt att besluta om hämtning till förhör om kallelsen inte hörsammas måste kallelsen dokumenteras. Om kallelsen varit muntlig kan dokumentationen exempelvis ske genom tjänsteanteckning. Vårdnadshavarens/vårdnadshavarnas inställning till om det är förenligt med barnets bästa att ett barn under 15 år medverkar i förhör under förundersökningen bör, oavsett om inställningen är positiv eller negativ, dokumenteras under förundersökningen. Om barnet trots att vårdnadshavarna inte har några invändningar mot förhöret vägrar att låta sig höras måste naturligtvis barnets vägran respekteras. Dokumentationen kan lämpligen ske i en promemoria vilken bör ingå i ett eventuellt förundersökningsprotokoll. Om en vårdnadshavare hörsammar en kallelse och ett barn under 15 år inställer sig för förhör, kan åklagaren i normalfallet utgå ifrån att det är ett uttryck för båda vårdnadshavares inställning i frågan. Endast om omständigheterna i det enskilda fallet talar i annan riktning, t.ex. att en av vårdnadshavarna själv är misstänkt eller närstående till en misstänkt, behöver åklagaren aktivt undersöka hur den andre vårdnadshavaren ställer sig till att barnet hörs. När barnet är närstående till part, och således omfattas av regleringen i 36 kap. 3 RB, bör på motsvarande sätt vårdnadshavarens/vårdnadshavarnas inställning till att ett barn under 15 år vittnar mot en närstående dokumenteras under förundersökningen. Åklagaren måste dock vara uppmärksam på att vårdnadshavaren/vårdnadshavarna kan ändra inställning i frågan ända fram till dess att vittnesförhöret är genomfört eller har spelats upp i rätten. Om vårdnadshavarna tillåter förhöret måste på motsvarande sätt även barnets egen inställning till att vittna mot en närstående inhämtas och dokumenteras. Det gäller oavsett barnets ålder och oavsett om barnet har kallats eller hämtats till förhöret. Inhämtandet av barnets inställning bör ske genom att barnet i inledningen av förhöret på ett åldersadekvat sätt informeras om sin rätt att inte vittna enligt 36 kap. 3 RB och därefter tillfrågas om han eller hon vill vittna eller vill avstå. Frågan till barnet ska ställas på ett sådant sätt att det tydligt framgår att barnet har en valmöjlighet. Barnets svar i den delen ska respekteras. Även när ett barn är omhändertaget av socialtjänsten enligt bestämmelserna i lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, har föräldrarna ofta kvar vårdnaden om barnet. Det innebär således att vårdnadshavarna inte med automatik förlorar eller betas rätten att bestämma om ett barn under 15 år ska 10

11 medverka i förhör under förundersökningen och/eller ska utnyttja rätten att inte vittna enligt 36 kap. 3 RB när barnet omhändertas enligt LVU. Oavsett om ett barn under 15 år har kallats eller hämtats till förhöret bör vårdnadshavaren/vårdnadshavarna enligt 23 kap st. RB vara närvarande vid förhöret med barnet om det kan ske utan men för utredningen. Kan vårdnadshavaren/vårdnadshavarna inte utan men för utredningen närvara vid förhöret är det möjligt att låta dem vänta utanför förhörsrummet medan förhöret pågår. Om vårdnadshavaren/vårdnadshavarna av något annat skäl inte kan närvara vid förhöret bör de ändå så snart som möjligt informeras om var och när förhöret kommer att hållas och om i fall att ett hämtningsbeslut har verkställts. Att så skett bör dokumenteras under förundersökningen. Ett hämtningsbeslut ska dokumenteras på sedvanligt sätt. Om ett hämtningsbeslut meddelas avseende ett barn måste hämtningen, oavsett barnets ålder, ske på ett diskret sätt och med all den hänsyn som förhållandena påkallar, något det ankommer på åklagaren att klargöra för den/de som ska utföra hämtningen. Endast i undantagsfall får hämtning utföras av uniformerad polis eller på ett ställe där det kan väcka uppmärksamhet. Ett barn under 15 år bör dessutom, på samma sätt som då barnet är målsägande, åtföljas av någon person som barnet känner eller har förtroende för. Det är av särskild vikt att hämtning inte sker i skolan annat än när mycket speciella skäl föreligger. 11