Vad var det för orkester?

Vad var det för orkester? Att Göteborgssymfonikerna håller hög standard idag, det vet vi. Men hur såg det ut för tjugo år sedan, då Neeme Järvi kom till Göteborg? Potentialen fanns där. Och traditionerna. Under uppbyggnadstiden på Wilhelm Stenhammars tid rankades orkestern mycket högt, likaså under Tor Manns dirigentperiod. Symfonikerna dominerade radions musiksändningar under ett dussin år, bland annat under andra världskriget. Även 1970-talet var en framgångens tid för orkester- och kammarmusikens konstnärliga utveckling, skrev konsertchefen Sven Kruckenberg i tidningen Arbetet 1978. Men skulle utvecklingen få fortsätta? Under 1970-talet ställdes begrepp som»finkultur«och»massans behov«emot varandra. Hade symfoniorkestrar överhuvudtaget ett berättigande i ett modernt samhälle? Alla tyckte inte det, och diskussionen var het. Sven Kruckenberg citerade författaren Artur Lundkvist:»Vad rymmer egentligen de misstänkliggörande uttrycken elit och elitism? Jo kulturförakt och i sin tur folkförakt, nedvärdering av begåvning och intelligens, av skicklighet och konstnärlighet, av utvecklade behov och höjda krav Vem som vill och är intresserad kan numera sluta sig till eliten av kulturförbrukare Kvalificerade kulturkonsumenter förekommer sedan länge i alla samhällsklasser.«

22 VAD VAR DET FÖR ORKESTER? VAD VAR DET FÖR ORKESTER? 23 I Konserthuset avlöste dirigenterna varandra i rask takt. När 1970-talet inleddes hette chefdirigenten Sergiu Comissiona. Efter honom kom Sixten Ehrling och Charles Dutoit, stora personligheter de också. Men Sixten Ehrling stannade bara en säsong och mellan Charles Dutoit och orkestern uppstod aldrig den där magin som behövs för att det ska tända. Schweizaren Dutoit kände sig inte hemma med den nordiska repertoaren och flyttade år 1979 till Montreal i Canada. Montreals symfoniorkester utvecklades sedan under hans ledning till en topporkester. Efter Dutoit stod Symfonikerna utan chefdirigent. Generalprogrammen fylldes med en lång rad gästdirigenter:»ett av de olösta problemen, som förr eller senare måste bemästras, om orkestern ska nå den högsta kvalitet man sedan Stenhammars och senast Comissionas tid strävat efter, gäller dock just dirigenterna. Antalet måste radikalt minskas, om inte den mognad som Symfonikerna hastigt nått kommer i farozonen och riskerar att lika snabbt elimineras. Det kan för den oinvigde kanske te sig som om ledningen i någon mån gett sig in på att samla autografer«, skrev musikskribenten Gustaf Hilleström i minnesskriften som gavs ut till orkesterföreningens 75-årsjubileum 1980,»Göteborgs Symfoniker 75 år«. Utan stadig konstnärlig ledning började orkesterns självförtroende vackla. Turnéerna gick till Uddevalla och gymnastiksalen i Åmål, ungefär så minns musikerna den här tiden. Resan till Storbritannien 1980 var den första utlandsturnén på många år. Det fanns de som tvivlade på satsningen:»va sjutton ska vi till England och skämma ut oss för«, kunde det heta. Den stora frågan var: Vem vill bli ny chefdirigent i Göteborg? Vem kan tänka sig att stanna den tid som behövs, för att driva utvecklingen åt rätt håll? Konkurrensen om de goda förmågorna var då som nu mycket hård.»de stora orkestrarna både i Europa och Amerika betalar nu sådana arvoden«, påpekade Hilleström,»att dirigentessen inte ens kan fundera på att binda sig för något längre engagemang i vårt land. Trots flyg är vi en avkrok av världen «Just då gjorde Neeme Järvi entré, och Hilleström kunde avrunda minnesskriften med förhoppningen att Symfonikerna nu lagt grunden till internationell ryktbarhet.

24 JÄRVI OCH STENHAMMARS ETTA JÄRVI OCH STENHAMMARS ETTA 25 Järvi och Stenhammars etta Det går inte att få Järvi att utnämna någon favoritkompositör, de är så många och det finns så mycket fantastisk musik.»it s great music«, brukar han sammanfatta, och så säger han också om Stenhammars första symfoni, som var bland det första han gjorde när han kom till Göteborg hösten 1982. Stenhammars Symfoni nummer ett var då ett bortglömt stycke musik. Kompositören hade själv dragit tillbaka symfonin.»den rör sig bara på ytan«, förklarade han självkritiskt efter att ha hört Sibelius berömda andra symfoni, som kom i samma veva. Men till 100-årsjubileet av Stenhammars födelse 1971 hade den i alla fall letats fram ur Musikaliska akademiens gömmor av dåvarande intendenten Sven Kruckenberg som bad dåvarande chefdirigenten Sergiu Comissiona att leda ett framförande i anslutning till Stenhammars födelsedag. Lennart Dehn, som då var Konserthusets informationschef, berättar: Jag blev själv fängslad av denna stora symfoni och tyckte det var synd att den bara skulle ligga och samla damm på Musikaliska akademiens hyllor. Jag gjorde en bandkopia av konserten som jag sedan förgäves försökte pådyvla olika dirigenter, Sixten Ehrling till exempel, och Charles Dutoit. När det var klart att Järvi skulle bli chefdirigent fick Lennart Dehn i uppgift att ta fram så mycket svensk musik som möjligt. Dehn passade på att smuggla med Stenhammarbandet, och nu hamnade det rätt. Jag blev förälskad, säger Järvi. Fredagen den 24 september 1982 stod Stenhammars Symfoni nr 1 på programmet. Konserten direktsändes i P2. Några månader senare gjordes en skiva av radioinspelningen för det svenska bolaget BIS.»En försummad symfoni av varmt romantisk art, klassiskt balanserad«, skrev GP:s musikskribent PG Bergfors när skivan kom våren 1983, och tillade:»har den äran!«sedan dess har GSO och Järvi spelat in det mesta av det Stenhammar skrev för symfoniorkester. Den senaste var en kritikerrosad dubbel-cd med Stenhammars två symfonier, Serenad och Excelsior! på Deutsche Grammophon. Den kom 1995 och sägs vara Wilhelm Stenhammars internationella genombrott på CD. Neeme Järvi är stolt över att vara Stenhammars efterträdare, förklarar han. Att orkestern hållit fast vid traditionerna från Stenhammars tid är en av anledningarna till att det gått så bra. Min efterträdare måste ha en stark känsla för orkesterns nordiska prägel, fortsätter han, och räknar åren, vem har egentligen varit chef längst, han själv eller Stenhammar? Järvi vinner. Nielsen, Järvi, Grieg, Stravinsky. CHEFDIRIGENTER 1905 1907 Heinrich Hammer 1907 1922 Wilhelm Stenhammar 1922 1925 Ture Rangström 1925 1939 Tor Mann 1937 1970 Sixten Eckerberg, chef för Göteborgs radioorkester 1941 1953 Issay Debrowen 1953 1960 Dean Dixon 1960 1967 Sten Frykberg, huskapellmästare 1967 1972 Sergiu Comissiona 1974 1975 Sixten Ehrling 1975 1979 Charles Dutoit 1982 2004 Neeme Järvi

27 Saltsjöbaden 4 januari 1904 Käre, det är ju redan länge sedan vi hade din symfoni här, jag tänkte skrifva genast dagen därpå, men däraf blef intet, och så dröjde jag. Några rader skall du i alla fall ha. Ty du skall veta att du är i mina tankar dagligen alltsedan jag hörde symfonien. Du härliga människa, det är ju hela stora fång af under du hämtat upp ur det omedvetnas och outsägligas djupaste djup. Det som jag anade har besannats: du står i denna stund för mig som den främste, den ende, den outgrundlige. Och jag väntar nu endast på att du skall träda fram för världen i klar och påtaglig gestalt, -gif mänskligheten kropp, gif oss dramat! Du behöfver det icke, jag kan också undvara det, men alla de många, som nu vända sig bort från en gåta som de icke kunna lösa, behöfva det. Lyft upp gestalterna ur din underbara finska sagovärld, ställ fram dem som stora enkla symboler för allt det mystiskt djupa, som du aldrig kan uttrycka med något annat än musik, men heller aldrig förklara på annat sätt än genom handling. Jag beder dig därom för alla deras skull som omedvetet längtar därefter. Jag har också skrifvit en symfoni nu. Det kallas åtminstone för symfoni. Och enligt ett aftal, som du kanske glömt, skulle den tillägnas dig. Däraf blir emellertid ingenting. Den är ganska god, men går på ytan. Jag längtar in i mig själf. Och du får vänta tills jag hunnit dit in. Den stora dag då detta skett präntar jag ditt namn med stora bokstäfver främst på titelbladet det må vara till en symfoni eller hvad som helst annat. Till dess bär jag ditt namn troget och andaktsfullt i min tacksamma själ, där det för all framtid kommer att förblifva. Du har ruskat i mig så att jag inte glömmer det. Stenhammar och Sibelius träffades första gången 1900, men det var först vid det andra mötet i Helsingfors 1902, kort före uruppförandet av Sibelius andra symfoni, som de blev vänner. En vänskap präglad av Stenhammars djupa beundran för sin finske kollega. Drygt en månad före uruppförandet av sin första symfoni hörde Stenhammar i november 1903 Sibelius andra symfoni i Stockholm. Den blir en uppenbarelse för Stenhammar som senare självkritiskt drar tillbaka sin egen symfoni. I början av det nya året skriver han de rader som blivit en av den svenska musikhistoriens få brevklassiker. Din vän Wilh. Stenhammar

28 VAD VAR DET FÖR ORKESTER? VAD VAR DET FÖR ORKESTER? 29 WILHELM STENHAMMAR 1871 1927 Svensk pianist, dirigent och tonsättare, född och uppvuxen i Stockholm, pianostudier i Berlin. Turnerade som pianist med de romantiska och klassiska mästerverken, kapellmästare i Göteborg 1907 1922. Som tonsättare en romantiskt influerad klassicist och fadersgestalten för den svenska 1900-talsmusiken. Viktiga verk: 2 symfonier (1903, 1911 15), Excelsior! (1896), 2 pianokonserter (1893, 1907) och Serenad i F-Dur (1913). Dessutom sångerna Florez och Blanzeflor och Flickan kom från sin älsklings möte samt violinsonaten a- moll, skådespelsmusiken till Chitra (1921), Ett Drömspel, mellanspelet ur kantaten Sången och de tre sista av hans sex stråkkvartetter. den versionen tills originalet återfinns i början av 1990-talet). Den unge tonsättaren Stenhammar är wagnerinfluerad och går 1904 in i en personlig och konstnärlig kris; han känner sig underlägsen Sibelius och drar in sin första Brucknerinspirerade symfoni. En vistelse i Florens 1906 1907 blir förlösande, där färdigställs arbetet på andra pianokonserten och den virtuosa Serenaden i F-Dur inleds. Så småningom växer ett mognare tonspråk fram och intrycken av Sibelius och Nielsen smälts samman med klassicism till en temperamentsfull, men återhållen svensk ton. 1907 flyttar kapellmästaren Stenhammar till Göteborg för att leda orkesterföreningen där hans pionjärinsatser under 15 år blir en lysande epok i orkesterns historia. Ett framförande av Carl Nielsens första symfoni blir starten på en lång vänskap mellan tonsättarna och ger inspirationen till Stenhammars eget mästerverk, den andra symfonin med en intensiv svensk ton och starka känslor under en disciplinerad yta. Stenhammar framför mycket ny nordisk musik i Göteborg, särskilt av vännerna Nielsen och Sibelius, och introducerar även samtida orkesterverk av Mahler, Bruckner och Debussy. Stenhammars goda smak och idealistiska musikaliska hållning förmedlas till kommande generationer genom eleven Hilding Rosenberg och Stenhammars musik är ständigt återkommande på Symfonikernas konsertprogram. CD 1.10 Wilhelm Stenhammar CD 1.1 En av den svenska musikens mångsidigaste begåvningar. Pianisten Stenhammar firar triumfer med första pianokonserten av Brahms, modellen för hans egen orkestrala b-mollkonsert, ett verk som ger honom en internationell pianistkarriär med framföranden under ledning av Richard Strauss i Berlin och Hans Richter i Manchester. (Partituret förstörs under andra världskriget, rekonstrueras av Kurt Atterberg och framförs i

30 VAD VAR DET FÖR HUS? Vad var det för hus? Det spelar ingen roll hur hemtama GSO blir ute på världens estrader. Konserthuset i Göteborg är orkesterns hemmaplan och favoritarena, vårt andra hem, säger musikerna själva. Det är här musikerna svetsats samman och det är här orkestern repeterar och framträder året om. Salens akustik följer med på turnéerna, heter det. Klangen sitter där den ska, även när de yttre förhållandena är ogynnsamma. Det kan bero på att musikerna vant sig vid ett visst spelsätt, och, eventuellt det finns inget definitivt i det här fallet formats av sin goda ljudmiljö. De som alltid tvingas öva i dålig akustik lär sig att ta i på ett annat sätt för att få fram vad de måste ha fram. Följden kan bli att de spelar»råare«. Akustik är ordet som används för att beteckna ljudförhållanden i ett rum. I Göteborgs Konserthus är ljudförhållandena ovanligt goda. Stora salen rankas som en av de akustiskt sett främsta konsertsalarna i Europa. Vilka de andra på topplistan kan tänkas vara blir alltid föremål för diskussioner. Klassiska Musikverein i Wien, varifrån tv sänder nyårskonserterna, hör till dem som nämns först. Den salen sägs ha en nästan religiös klang, som om Mozart just skulle komma runt hörnet, eller hans spöke snarare. Anrika Concertgebouw i Amsterdam är en annan traditionstyngd berömdhet och japanerna kommer stort. Deras nya konserthallar formges efter konstens alla regler. Det där med akustik är inte lätt. När Sergiu Comissiona, chefdirigent i Göteborg 1967 1972, fick möjlighet att vara med om att bygga ett konserthus i USA ville han kopiera Göteborgs koncept. Allt gjordes verkligen exakt likadant, förutom att hallen fick många fler sittplatser än sin svenska

Gästande fackmäns omdöme om Konserthuset har alltid varit översvallande. Få slår dock violinisten Toscha Seidels adjektivrika entusiasm. Seidel var en av mellankrigstidens storheter. I november 1935 uttalade han sig sålunda:»detta konserthus är unikt i hela världen, det mest magnifika, det mest storslagna, det mest underbara. Det är det ideala musikhuset. Ni behöver inte fråga någon mer om saken. Jag har sett och prövat Salle Pleyel (i Paris) och alla de andra märkvärdigheterna. Jo, de är präktiga, eller vackra eller trevliga, kanske, vart och ett på sitt sätt men det här i Göteborg bör inte diskuteras på samma gång.«igor Markevitj, rysk-italiensk dirigent och tonsättare, uttryckte sig något mer nyanserat:»göteborgs Konserthus är en av de främsta salarna i världen och visuellt den vackraste som byggts under 1900-talet.«

34 VAD VAR DET FÖR HUS? VAD VAR DET FÖR HUS? 35 CD 2.7 förebild. Det blev inte alls detsamma. Klangen förändrades när hallen förstorades. Vad är hemligheten med akustiken i Göteborgs konsertsal? Arkitekten Nils Einar Eriksson beskrev i boken Göteborgs Konserthus, utgiven till invigningen 1935, de akustiska arrangemangen så här:»den stora salen är formad så, att ljudet från taket och podiets sidoväggar reflekteras över åhörarna. Den bakre väggen är lutande, så att ljudvågor som träffar denna, reflekteras mot platserna i fonden och där absorberas. De ljudfickor som finnas utefter salens sidor tjäna till att splittra ljudet, och snedställningen förhindrar uppkomsten av stående ljudvågor. Detta är en modifierad form av de veckade väggarna i radiostudios. Man kan om man så vill, anse salen vara av solfjädersform med uppdelade sidoväggar. Väggmaterialet är trä, 20 mm tjocka skivor, fästade på reglar i betongstommen. Det yttre fanerskiktet utgöres av sykomorlönn, som på ytan är mattbehandlad med cellulosalack. Vid de flesta material absorberas mest av de höga tonerna och mindre av de låga. Trä är valt därför att det av alla material jämnast absorberar toner av olika höjdläge. Det har dessutom egenskapen att genom resonans förstärka ljudet. För att förhindra att de lika stora träskivorna skola giva resonans för någon speciell ton, äro skivorna försedda med diagonala träreglar, som på varierande sätt äro fästade på baksidan.«sykomorlönnen är ett ljust träslag som ibland används till fiollådor. Därför liknas Stora salen gärna vid klanglådan i en fiol. En något haltande liknelse, fiolen ska ha tunna väggar för att lätt sättas i vibration, medan en konsertsals väggar ska vara tunga för att bevara ljudet. Salen är alltså helt insvept i sykomorlönn. Inga dekorationer stör koncentrationen. Väggarnas varma färg blandas med tonerna från scenen, syn- och hörselintryck smälter samman till en svårbeskrivbar totalupplevelse. Många försök har gjorts att ringa in vari den egentligen består:»ty skönt måste man kalla detta sällsamma rum, där det inte finns några lodräta linjer, där väggarna vecka sig och luta inåt, för att med mjuka kurvor övergå i taket, som slår sitt buktande valv i för lekmannen outrannsakliga banor«, skrev en journalist efter invigningen den fjärde oktober 1935; en annan betraktade taket och fann det vara»en ljus välsinnad himmel av sykomorlönn där det måste vara roligt att vara ton«. Arkitekten Nils Einar Erikssons mål var att skapa en akustisk miljö som var den bästa tänkbara, och han lyckades över all förväntan. Samtidens reaktion var översvallande. Tor Mann ledde invigningskonserten. På programmet stod Berwald och Stenhammar. Huset var så väl anpassat Promenoaren runt Stora salen.

36 VAD VAR DET FÖR HUS? VAD VAR DET FÖR HUS? 37 för musikupplevelser, tyckte musikvetaren Julius Rabe efter premiärkonserten, att till och med publiken förädlades:»det är den fria världsmedborgaren som med högburet huvud tager sin plats bland likasinnade för att bli delaktig av detta som Beethoven kallade högre uppenbarelse än all vishet och filosofi.«numera räknas Konserthuset vid Götaplatsen som ett av den nordiska funktionalismens stora monument. En»krabba i en rektangel«, sa Eriksson själv, väl medveten om att det var två hus i ett: Det ena byggt som ett skal kring musikrummet, husets hjärta, det andra som en fasad i stadsrummet. Man kan säga att Konserthuset är en upplevelse som växer på vägen genom huset. Garderobspassagen och den breda tudelade trappan som leder upp till foajén väcker förväntan, promenoaren runt Stora salen ger plats för rundvandring och sociala möten. Här är väggen milt musselskalsblå. Den blå tonen och nyanser av ljusa träslag ger en speciell känsla. Möblerna beskrevs redan på 30-talet som»älskliga«och ändå»sakliga men dock lyckligtvis inga maskiner att sitta i«. I foajén flödar ljuset in. Det stora fönstret ut mot Götaplatsen inramas på ena sidan av monumentalmålningen»folkvisan«av Otte Sköld, och på den andra av Sven X:et Erixons gobeläng,»melodier vid torget«(där ett porträtt av den banjospelande arkitekten Nils Einar Eriksson finns invävt). Och utanför, på Götaplatsen, syns Carl Milles havsgud Poseidon hålla sin sprattlande fisk i ett ständigt lika stadigt grepp. Han blir en del av foajémiljön. Konserthuset var sist ut av Götaplatsens monumentalbyggnader. Som brukligt i Göteborg förr i tiden var det donationer som lade grunden. De som öppnade plånböckerna hette Göthilda och Pontus Fürstenberg, och Fru Caroline Wijk, född Dickson. Fürstenbergs donation gjorde att orkesterföreningen kunde bildas år 1905. Samma år byggdes det provisoriska konsert- huset vid Heden. Det var här Stenhammar höll till med sina gäster Sibelius och Carl Nielsen. Huset var ståtligt men byggt i trä. När det brann ner 1928 blev orkestern husvill. Man vandrade runt på stadens teatrar och andra offentliga lokaler i flera år, i väntan på att ett nytt hus skulle byggas. Utan Caroline Wijks mycket generösa donation från 1916 hade det kanske aldrig blivit byggt. Nils Einar Eriksson ritade huset med tanke på en orkester med drygt 50 musiker. Nu, snart 70 år senare, är orkestern dubbelt så stor. För att ge musiker och administration mer svängrum gjordes därför i slutet av 1990-talet en efterlängtad tillbyggnad. Man har också återställt de publika utrymmena i sitt ursprungliga skick. Stora salen har fått ny akustikskärm och podiet har byggts ut med ett antal rörliga enheter, som efter behov och orkesterns sammansättning kan höjas och sänkas. Detta för att förbättra den berömda akustiken ytterligare, ge musikerna bättre medhörning och stärka det visuella intrycket av orkestern. Tillbyggnaden som invigdes 1999, är ritad av White arkitekter och har fått flera pris för sin utformning. Göteborgs Konserthus är ett av få konserthus i världen som har satsat på att hålla samma höga standard på båda sidor om podiet. Att skapa så bra arbetsmiljö som möjligt för husets musiker och gästartister ses som en viktig framtidsinvestering. En tävling utlystes kring utsmyckningen av foajén. Handelstidningens chefredaktör Torgny Segerstedt kommenterade debatten:»tävlingen om Konserthusets utsmyckning är avgjord. Knotet kan alltså börja. Och knotet har börjat. Så har det alltid varit, så är det och så kommer det att bli. Konstskapelser äro inkommensurabla storheter. Det finns ingen mätsticka, med vilka deras inbördes värde kan uppmätas. Den ene kommer alltid att tycka si, den andra så och den tredje annorlunda I denna ofullkomliga värld får man slå sig till ro med det som är bra, utan att låta glädjen därvid grumlas alltför mycket av ovissheten om något annat till äventyrs skulle varit ännu bättre. Konserthuset är vackert inuti, man blir faktiskt glad åt att sitta i salen eller vandra uppför trappan. Nog skulle man då vara en veritabel åsna, om man förlorar sig i förgrämda funderingar över om icke något ännu vackrare kunnat åstadkommas. Skulle man invänta klarhet på den punkten, skulle aldrig något uträttas. Man måste ju någon gång göra slag i saken. Och man får vara nöjd, när man nått ett utomordentligt resultat, som man gjort med avseende på Konserthuset.«