Internationellt samarbete och erfarenhetutbyte

Nr 3/2002 NUCLEUS

Internationellt samarbete och erfarenhetutbyte Internationellt arbete är en förutsättning för vårt nationella tillsynsarbete. Det skriver Judith Melin, SKI:s generaldirektör i sin inledande artikel till detta temanummer. Denna öppna klarsynta attityd har dock inte alltid genomsyrat de internationella arbetet - varken i myndighetssamarbete mellan länder eller på den större utrikespolitiska scenen. Tvärtom har länder som tyckt sig kommit längre än andra haft en tendens att isolera sig, liksom länder som kommit på efterkälken, fast då av en helt annan anledning. Raoul Hellgren redaktör telefon 08-698 84 32 I början av 1600-talet, under Tokugawa-regimen, stängde Japan alla gränser. Endast holländska, koreanska och kinesiska handelsmän fi ck besöka landet, och då under strikt kontroll på en liten ö utanför Nagasaki. Utlandet hade inget att tillföra Japan ifråga om kunskap eller kultur. Denna isolering varade i nära 250 år innan man vaknade upp ur sin törnrosasömn. Då hade den amerikanska kommendören Matthew Perry ankrat upp med sina kanonbåtar utanför kusten och tvingade de japanska styresmännen inse att utvecklingen gått dem förbi. Jag tänker inte drista mig till någon historisk utläggning om utifrån vilka idéer eller ideal hela östblocket med Sovjetunionen i spetsen isolerade sig. Men det står helt klart att ifall man haft en öppen och lärande attityd skulle aldrig Tjernobyl-olyckan ha inträffat. Då skulle man insett att reaktorkonstruktionen hade grundläggande säkerhetsbrister som gjorde det möjligt att enstaka operatörsfel kunde sätta säkerhetssystemen ur spel. Händelsen i Harrisburg borde heller aldrig ha inträffat. Om det då hade funnits ett internationellt system för erfarenhetsåterföring skulle man kunnat före- 2

Inledare NEA, WENRA, IAEA...vad döljer sig bakom alla dessa bokstavsförkortningar och vad har de gemensamt. Jo, alla jobbar för en öppen dialog och erfarenhetsutbyte kring kärnsäkerhetsfrågor - därför har vi säkerhetsnålen som symbol. Men det skulle lika gärna kunnat vara ett gem... Illustration: Björn Ekdahl bygga händelsen där en avblåsningsventil fastnade i öppet läge. En liknande händelse inträffade i den schweiziska anläggningen i Beznau fl era år tidigare. Detta har vi tidigare skrivit om i Nucleus (Nr 3-4/2000). Rubriken var då Undvik gamla misstag. Och det bästa sättet man kan göra det på är att vara öppen och lyhörd för händelser på andra platser. Men det kräver ju förståss en öppenhet från landet där händelsen inträffat. En i sammanhanget aktuell och het fråga är diskussionen om vilken säkerhetsnivå som skall gälla för kärnkraftverken i EU:s kandidatländer. SKI:s tidigare chef Lars Högberg redogör i en artikel (sid 18 ff) för hur unionens kärnkraftsländer resonerat inför utvidgningen. Andra organ där delvis samma diskussion förts är WENRA och INRA. Judith Melin som sitter med i båda dessa internationella organisationer beskriver utifrån den horisonten hur man ser på kärnsäkerhetsfrågorna. Det arbete och infl ytande som utövas av IAEA och Euratom behandlas inte i detta nummer - inte därför att det är mindre viktigt. Tvärtom kräver de merparten av ett eget nummer. Hur viktigt IAEA:s arbete är torde framgå av artikeln (sid. 38 ff) om hur kärnsäkerhets konventionen kom till. Den internationella genomgången, i denna utgåva, stannar vid en utblick åt öst. Sveriges bistånd till säkerhetshöjande åtgärder i forna Sovjetunionen ändrar nu delvis inriktning. Läs om detta i Lars G Larssons artikel (sid 50 ff) och Curt Bergmans artikel (sid. 53 ff). Har du som läsare några spontana kommentarer om innehållet i detta nummer eller vad vi skall ta upp i kommande nummer - då är du välkommen att höra av dig (nucleus@ski.se)! 3

NUCLEUS Redaktör Raoul Hellgren Ansvarig utgivare Anders Jörle Redaktionskommitté Behnaz Aghili, Margareta Alvers, Kåre Axell, Anne Edland, Ninos Garis, Eric Häggblom, Christer Karlsson, Bo Liwång, Gustaf Löwenhielm, Leif Pettil, Öivind Toverud och Stig Wingefors. Layout Raoul Hellgren Tryck Redners Offsettryckeri AB, Stockholm Upplaga 4.000 exemplar ISSN-nummer ISSN 1104-4578 Adress Nucleusredaktionen SKI 106 58 Stockholm Telefon Vx 08-698 84 00 Direkt 08-698 84 32 Telefax 08-661 90 86 E-post nucleus@ski.se Webbplats www.ski.se Artiklar i Nucleus utgår ofta från FoU-projekt och deras tillämpningar vid Statens kärnkraftinspektion, SKI. Tidningen bidrar därmed till SKI:s information när det gäller att sprida ny kunskap om risker och säkerhetshöjande åtgärder. Målgrupper är i första hand lokala säkerhetsnämnder, anställda i kärn kraftsbranschen, forskare, beslutsfattare, media och en intresserad allmänhet. Författarna svarar själva för innehållet i sina artiklar. Materialet får användas fritt om källan uppges. För illustrationer och bilder krävs dock skriftligt tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. NUCLEUS Nr 3 / 2002 Temanummer om SKI:s internationella arbete Redaktion: Bengt Pettersson, Erik Jende, Ingvar Persson, Per Bystedt, Gustaf Löwenhielm, Öivind Toverud, Lars van Dassen, Raoul Hellgren 2 Inledare Internationellt samarbete och erfarenhetsutbyte 4 Redaktionsruta Innehållsförteckning 8 Av generaldirektör Judith Melin Internationellt arbete en förutsättning för vårt nationella tillsynsarbete 12 Kärnkraftproduktionen ökar trots konstant antal reaktorer Utveckling eller avveckling en het fråga för kärnkraftländerna i världen 18 Höjd kärnsäkerhet en prioriterad fråga för EU EU:s lägsta nivå räcker ej för kandidatländerna 23 Ändrade regler för skadestånd vid olyckor Reform med förhinder? 26 Hög internationell klass i Haldenprojektet Norge en viktig nation för kärnforskningen 31 Delad kunskap EU-forskning allt viktigare för den inhemska kompetensen 34 Fristående Sammanslutning driver på kärnkraftsäkerheten WENRA vill utveckla gemensam säkerhetssyn 38 Svårt skapa bindande internationell konvention på kärnsäkerhetsområdet Tjernobyl satte fart på det internationella arbetet 44 NEA ger styrka och näring åt SKI Nära samarbete mellan tillsyn och forskning 46 70 procent av världens kärnkraftreaktorer kontrolleras av 8 länder INRA forum för öppen dialog om säkerheten 50 Sveriges stöd till närområdet ett projekt med många vinnare Långsiktighet nyckeln till effektivt bistånd 53 Avfall från ryska Nordfl ottan Internationell utmaning ta hand om ryskt avfall Omslagsbilden som är skapad av konstnären Heiner Peter Norberg är tänkt att illustrera temat för detta nummer: Internationella kontakter och internationellt samarbete. SKI:s Gd Judith Melin skriver också i sin inledande artikel att Internationellt arbete är en förutsättning för vårt nationella tillsynsarbete. Illustration: Heiner Peter Norberg 4

16 Temabilderna på denna sida är gjorda av illustratören Björn Ekdahl på uppdrag av SKI Innehåll 36 48 5

Illustration: Raoul Hellgren 2002 6

NUCLEUS Nr 3/02 Temanummer om internationellt samarbete Ett gem kan användas till att foga ihop några papper, men de kan också användas till att hålla ihop mycket större saker än så. Vi har valt gem som symbol för att att binda ihop ett antal artiklar kring SKI:s internationella arbete till ett temanummer. Detta sätt att använda gem på är dock ganska trivialt när man erinrar sig vad som hände i Norge under kriget. Där satte man binders (gem) på kläderna för att markera att man höll samman som ett folk mot ockupanterna. Att det behövs många gem för att hålla ihop lagar, konventioner, författningar, avtal och folk visar inte minst denna lilla utblick i världen. Men förhoppningsvis leder det internationella arbetet fram till en gemensam säkerhets- och värdegrund som gör att vi slipper uppleva fl era katastrofer av Tjernobyltyp - för en olycka någonstädes är en olycka allestädes. 7

Illustration/detalj av förstasidan 2002 Heiner P Norberg Internationell samv en förutsättning för nationella tillsynsar 8

erkan vårt bete En viktig hörnsten i arbetet med säkerhet och icke-spridning på det kärntekniska området är att ständigt ta del av andras erfarenheter och att dra nytta av dessa i det nationella arbetet. Att vara öppen för ny kunskap och andras erfarenheter är en förutsättning för att utveckla och driva på det nationella arbetet. Vår strävan att ständigt lära och att alltid pröva om något kan göras bättre delar vi med många andra nationella tillsynsmyndigheter. Behovet av gemensamma regler eller samsyn i fundamentala frågor har ofta varit styrande när det gäller att utveckla det internationella samarbetet. Globala och regionala regler på områden som nukleär icke-spridning, hantering av avfall, transporter, reaktorsäkerhet och ersättning till tredje part vid en kärnteknisk olycka har dock kommit olika långt. På områden där gemensamma regler saknas helt som t.ex. inom reaktorsäkerhet har samarbetet istället utvecklats mot att utforma ickebindande standarder. Vårt internationella engagemang är därför ett viktigt inslag i arbetet med att uppnå de mål som regeringen satt upp för kärnkraftinspektionen, SKI. Genom att bedriva vårt nationella säkerhets- och icke-spridningsarbete med en internationell utblick kan vi i hög grad dra nytta av andra länders erfarenheter och kunskap för att utveckla säkerheten och kontrollen av kärnämne vid de svenska kärntekniska anläggningarna. Grunden för SKI:s internationella arbete är de fördrag eller bilaterala överenskommelser som Sverige har ingått. Av Judith Melin Tekn.dr Artikelförfattaren är generaldirektör vid Statens kärnkraftinspektion. Kontroll av kärnämne Genom anslutning till icke-spridningsfördraget (NPT) har Sverige förbundit sig att inte utveckla eller använda kärnvapen, eller skapa förutsättningar för att andra länder kan utveckla kärnvapen. SKI ansvarar för att konventionen och de tillläggsavtal som tecknats under konventionen efterlevs. Fysiskt skydd Sverige har under konventionen om fysiskt skydd av kärnämne bl. a. åtagit sig att upprätthålla en viss nivå av fysiskt skydd för internationella transporter av kärnämne som passerar svenskt territorium eller på annat sätt är under svensk jurisdiktion. SKI ansvarar för tillämpningen av konventionen och är också kontaktmyndighet för de frågor som berörs av konventionen. Ansvar mot tredje man Sverige har tillträtt konventioner som reglerar ansvar mot tredje man, information och bistånd i händelse av en kärnenergiolycka (Pariskonventionen med tillägg, konventionen om tidig information vid en kärnenergiolycka och konventionen om bistånd i händelse av en kärnenergiolycka eller radioaktivt nödläge). SKI har visserligen inte direkt ansvar för tillämpningen av dessa konventioner, men väl ansvaret att vid en kärnteknisk olycka bistå med tekniska bedömningar. Reaktorsäkerhet och avfall Konventionerna om reaktorsäkerhet och kärnavfallssäkerhet (Convention on Nuclear Safety och Joint Convention on the Safety of Spent Nuclear Fuel Management and on the Safety of Radioactive Waste Management) är två konventioner 9

av lite annan karaktär än de övriga. Här förbinder sig parterna att vart tredje år avge en rapport om säkerhetsläget i det egna landet. Parterna förbinder sig också att upplåta de nationella rapporterna till granskning av övriga parter. Detta innebär att Sveriges nationella agerande, avseende säkerheten vid kärnkraftsanläggningarna och avfallshanteringen, granskas av det internationella samfundet vart tredje år. Tanken med denna typ av granskningskonventioner är att lära av varandra och hela tiden förbättra säkerheten. Såväl industri som myndigheter deltar i konventionsarbetet. SKI är den myndighet som ansvarar för utarbetandet av nationalrapporterna och förberedelserna av granskningskonferenserna. Givetvis finns vi också närvarande under granskningsmötena för att svara för Sveriges hantering av säkerhetsfrågorna, liksom att vi deltar i granskningen av de andra parternas nationella rapporter Mellanstatliga organisationer Sverige är också medlem i mellanstatliga organisationer som arbetar på olika plan. Inom ramen för dessa organisationer finns etablerade expertgrupper inom reaktoroch kärnavfallssäkerhet och området nukleär icke-spridning. I dessa grupper utarbetas gemensamma standarder eller tekniska dokument som alla medlemsländer står bakom. Koordinering, finansiering och genomförande av gemensamma forskningsprojekt är ett annat område som bedrivs inom dessa organisationer. NEA, IAEA & EU Jag skulle vilja nämna något om de tre organisationerna OECD/NEA, IAEA och EU. Låt mig börja med OECD:s kärnenergiorgan NEA (Nuclear Energy Agency). NEA har bildats som en underorganisation till OECD för att genom internationell samverkan vara en plattform för medlemsländernas utveckling av den teknik, vetenskap och legala bas som behövs för en säker hantering av kärnkraft. NEA har också som uppgift att utarbeta underlag inom kärnenergiområdet som behövs inom ramen för OECD:s arbete med energifrågor generellt....tanken med denna typ av granskningskonventioner är att lära av varandra och hela tiden förbättra säkerheten. Såväl industri som myndigheter deltar i konventionsarbetet... Av de områden som NEA arbetar inom är två av speciellt intresse för Sverige nämligen reaktorsäkerhet och hantering av radioaktivt avfall. Vi deltar aktivt i dessa grupper och får bra utdelning för nedlagt arbete. OECD/NEA koordinerar också gemensamma forskningsinsatser som varje medlemsland kan ansluta sig till genom att betala en inträdesbiljett. För att kunna påverka inriktningen och få del av resultaten måste Sverige ekonomiskt och personellt bidra till projekten. SKI är medfinansiär i flera sådana projekt och tillåter därmed ett svenskt expertdeltagande. Forskning kring förändringar av reaktorbränslets egenskaper vid normaldrift eller vid en olycka och säkerhetsbetydelsen vid nya bildskärmsbaserade kontrollrumsutformningar är ett par exempel på områden som vi prioriterar. Viktiga hörnstenar Viktiga hörnstenar inom IAEA:s arbete är frågor kring nukleär icke-spridning, säkerhet och strålskydd och stöd för utveckling och utnyttjande av nukleär teknik, inklusive bistånd. Att utarbeta säkerhetsstandarder inom dessa områden hör till IAEA:s viktigaste uppgifter. Dessa utgör i många länder grunden för den nationella lagstiftningen. Att medverka i IAEA:s expertgrupper innebär för oss en god möjlighet till påverkan av det globala säkerhetsarbetet. Givetvis innebär den diskussion som föregår själva utarbetandet av standader också att vi kan ta hem den kunskap som finns världen över. En annan viktig del av IAEA:s verksamhet är att kontrollera att nukleärt material i staterna endast används fredligt. SKI bidrar aktivt i detta arbete. Det innebär också att SKI som Sveriges kontaktmyndighet för icke-spridningskontrollen har att tillse att IAEA får det underlag och möjlighet till inspektioner som statuterna kräver. SKI är aktivt engagerat i ett särskilt stöd till IAEA för att stödja ickespridningsverksamheten. Formellt regelverk saknas På många områden finns inom EU harmoniserade regler. Detta gäller dock inte för flera av SKI:s centrala områden som avfallssäkerhet och reaktorsäkerhet. På dessa områden har EU istället valt att etablera grupper för erfarenhetsutbyte inom området. SKI prioriterar inom EU också den kärntekniska forskning som bedrivs inom gemenskapen. Att påverka inriktningen och ge stöd till svenska forskare att delta i projekten tillhör ett av våra viktigaste aktiviteter inom gemenskapen. Inom EU har fora också bildats för samverkan och stöd till kandidatländerna samt till Ryssland och övriga före detta sovjetrepubliker. Också här är vi intresserade att medverka då för att anpassa vårt svenska stödprogram med det som EU bedriver. Särskilda föreskrifter Kärnämneskontroll inom EU tillhör kommissionens behörighetsområde, och genomförs enligt en särskild föreskrift. Kontrollen har två syften; dels att motsvara, och till och med ersätta, nationell kontroll av användningen av kärnämne, dels utgöra underlag för rapportering till IAEA. Kontrollen genomförs i kärnvapenstaterna såväl som i icke-kärnvapenstaterna. EU har även en särskild föreskrift om kontroll av utförsel av produkter och varor som kan användas såväl civilt som militärt, och omfattar bl.a. kärnämne och kärnteknisk utrustning. Föreskriften ställer krav att export till land utanför EU bara får ske om tillstånd finns från nationell myndighet. För överföring av produk- 10

ter och varor till annat EU-land gäller, i princip, EU:s regler om fri rörlighet av varor och tjänster; dvs. tillstånd krävs inte. Tillstånd krävs dock för överföring av kärnteknisk utrustning, höganrikat uran (>20%) och separerat plutonium. SKI är där behörig myndighet i tillståndsfrågor enligt föreskriften. Kompletterande samarbete Informellt och bilateralt samarbete är ett viktigt komplement till samarbetet i de mellanstatliga och globala organisationerna Utöver samarbetet inom ramen för de formella mellanstatliga och globala organisationerna sker samarbete också mellan myndigheter inom ramen för mer informella sammanslutningar som INRA (International Nuclear Regulators Association) och WENRA (Western European Nuclear Regulators Association). Med länder där vi har ett särskilt intresse av fördjupade kontakter såsom, USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Japan, Finland m.fl. har vi tecknat särskilda bilaterala avtal. Regeringsuppdrag Regeringen har gett SKI ett särskilt uppdrag om bilateralt stöd till Östeuropa och Centralasien på områdena icke-spridning och kärnsäkerhet. Prioriteringarna för detta stöd utgår från regeringens länderstrategier och var våra bilaterala insatser gör bäst nytta i förhållande till andra internationella stödinsatser. Vad gäller stöd för icke-spridning av nukleärt material inriktas arbetet främst mot att skapa en heltäckande region med lagstiftning och gränskontroll i Östeuropa och Centralasien. I fråga om reaktorsäkerhet har stödet varit inriktat mot Litauen. Stödinsatserna avseende reaktorsäkerhet kommer dock på sikt att förskjutas mot insatser i nordvästra Ryssland samtidigt som biståndet till Litauen successivt kommer att övergå till ett reguljärt myndighetssamarbete med Litauens anslutning till EU. Hur ser då det internationella samarbetet ut på sikt? Idag använder vi ca 8% av våra resurser till internationellt arbete (stödprogrammet exkluderat). Jag ser vårt internationella engagemang som ett led i...jag ser vårt internationella engagemang som ett led i det långsiktiga utrednings- och utvecklingsarbetet som vi behöver för att möta framtida tillsynsutmaningar... det långsiktiga utrednings- och utvecklingsarbetet som vi behöver för att möta framtida tillsynsutmaningar. Genom att dela arbetsbördan istället för att göra allt själva kan vi får mer ut av en given insats. Samtidigt ger arbetet i en internationell gemenskap en kvalitetssäkring av resultaten. Vårt internationella arbete ger även en möjlighet att påverka inriktning och resultat av internationellt säkerhets- och icke-spridningsarbete. Lönande samarbete Antalet nya internationella samarbetsfora ökar i en snabbare takt än vad etablerade fora avvecklas. Det finns också en stor efterfrågan av SKI-kompetens i internationella sammanhang. Detta är givetvis glädjande men kräver i gengäld ständiga prioriteringar. Fokus måste hela tiden hållas på det nationella tillsynsarbetet. Vårt internationella engagemang måste därför kunna tillföra något till vårt nationella säkerhetsarbete. För att få ta del av andras erfarenheter förväntas att vi också delar med oss av våra erfarenheter. På detta sätt driver vi inte bara på det nationella utan också det internationella säkerhetsarbetet. När det gäller framtiden tror jag att frågor, där internationell samverkan kommer att få än mer uppmärksamhet, är utvecklingen av säkerheten och de nationella regelverken med anledning av: Den ökade internationaliseringen och därmed strukturförändringarna inom industrin Åldrande reaktorer (material och komponentfrågor) Modernisering med ny teknik och nytt material Nya säkerhetskoncept i fjärde generationens reaktorer Vunna erfarenheter som t ex begreppet risk tas med i utvecklingen tillsynsstrategier Hantering av kärnavfall och använt kärnbränsle Nya metoder för att kartlägga länders nukleära aktiviteter Nya metoder för att skapa förtroende att länder inte utvecklar kärnvapen, eller hjälper andra att göra detsamma. Fysiskt skydd Myndigheternas trovärdighet och frågor kring öppenhet Säkerställandet av kompetens på det nukleära området. Stängning och rivning av kärnkraftverk Ytterligare ett område där insatser kan behövas framöver är om den europeiska gemenskapen beslutar att harmonisera kraven inom reaktorsäkerhetsområdet. I ett sådant arbete måste våra erfarenheter tillvaratas och konsekvenserna för Sverige beaktas. Vi kommer givetvis också i framtiden att medverka i det internationella samarbetet. På vissa områden som hantering av använt kärnbränsle där vi ligger långt framme, kommer vi troligtvis att bjuda på mer än vad vi tar hem i erfarenheter. Nya säkerhetskoncept i nästa generationens reaktorer kommer vi enbart att följa för att se hur vunna erfarenheter tas om hand i nya konstruktioner i förhållande till de förbättringar i säkerhet som kan åstadkommas genom modernisering av befintliga reaktorer. På de allra flesta områden kommer dock nyttan att vara ömsesidig; vi kan bidra med våra erfarenheter samtidigt som andra kan tillföra oss något. Av Judith Melin 11

Illustration/detalj av förstasidan 2002 Heiner P Norberg Utveckling eller avve en aktuell och het frå kärnkraftländerna i v 12

När man pratar om svensk kärnkraft med personer i utlandet får man ofta frågan om hur vi skall klara av att avveckla vårt kärnkraftprogram till 2010. Mot bakgrund av sådan okunskap eller brist på uppdatering om svensk energipolitik kan man undra hur mycket vi i Sverige vet om vad som händer med kärnkraften i världen. Här följer därför en beskrivning av det aktuella läget och en försiktig prognos om den framtida utvecklingen av kärnkraften. Av Carl-Erik Wikdahl Artikelförfattaren är konsult och verksam vid Energiforum AB. Han har tidigare bl.a. varit generalsekreterare i Swedish Atomic Forum. ckling ga för ärlden Enligt FN:s atomenergiorgan IAEA, som kontinuerligt följer utvecklingen av kärnkraften i världen, är 438 kärnkraftreaktorer i drift i 31 länder. Den totala kapaciteten är 353 000 MW (Sverige 9 430 MW) och under år 2001 producerade de tillsammans 2500 TWh (Sverige 69 TWh), vilket var 4 % mer än under år 2000. Kärnkraften i världen svarade för 16 % av den totala elproduktionen (motsvarande siffra i Sverige var 44 %). Enligt IAEA byggs för närvarande 32 nya kärnkraftreaktorer. Om man bara ser till det yttre i denna redovisning finner man med undantag av den stora höjningen med 4 % av kärnkraftproduktionen en bild som varit lika under många år. Men om man tränger under det officiella skalet avslöjas intressanta tendenser. Antalet reaktorer i drift har länge hållit sig på drygt 430, en del har stängts, t.ex. Barsebäck 1, och nya har tillkommit framför allt i Sydostasien. Trots detta har den samlade kärnkraftproduktionen ökat med 4 %, d.v.s. cirka 100 TWh. Det beror i första hand på att den genomsnittliga elproduktionen per reaktor har ökat. Dels genom att man har byggt om systemen och därmed ökat effekten och dels genom att antalet drifttimmar ökat. Enligt IAEA har energitillgängligheten 1 stadigt ökat sedan 1990 från 73 % till 84 % i genomsnitt. Världens reaktorer tycks således bli effektivare med åren. IAEA:s siffra för antalet reaktorer som håller på att byggas har under en rad år legat mellan 30 och 40. För den initierade är det uppenbart att denna statistik innehållit åtskilligt av luft eftersom det inte pågår någon verksamhet på en del av projekten. Siffran för det senaste årsskiftet - 32 reaktorer - är fortfarande något för hög, men mindre luftig än tidigare. Den verkliga siffran är omkring 25 reaktorer. De säkraste siffrorna gäller Kina (8 nya reaktorer), Taiwan (2), Japan (3), Sydkorea (4), Ryssland (2) och Tjeckien (1). I USA har ingen reaktor beställts sedan 1978 och de två senaste som togs i drift var Comanche Peak 1 och 2, två PWR på vardera 1150 MW med startår 1990 respektive 1993. I Västeuropa byggs för närvarande inga reaktorer och det är tio år sedan någon ny reaktor beställdes. De senaste som togs i drift var i Frankrike, Civaux 1 och 2, två franska PWR på vardera 1450 MW med startår 1997 resp. 1999 (vilka f.ö. SKI:s forskningsnämnd besökte i april 1998 för att studera ny kontrollrumsdesign inför förestående moderniseringar i Sverige, red:s anm.). 20-årsprognos IAEA har gjort en prognos för den fortsatta kärnkraftproduktionen i världen under de närmaste tjugo åren. Enligt en låg prognos kommer kärnkraftproduktionen att fortsätta att öka från den nuvarande installerade kapaciteten på 353 000 13

MW med 0,7 % per år till 378 000 MW år 2010. Därefter väntas produktionen sjunka igen för att år 2020 vara tillbaka på dagens nivå. Enligt en hög prognos ökar däremot den installerade effekten med 1,5 % per år till 406 000 MW år 2010 och fortsätter därefter att öka med 2,5 % per år till nästan 510 000 MW år 2020. En rimlig tolkning är att utvecklingen just nu står och väger: antingen stagnerar kärnkraftanvändningen eller så tar den ny fart. Viktiga faktorer Om man gör en analys av läget på landsnivå bekräftas den bild som ryms inom IAEA:s prognos. Det finns ett stort antal faktorer och frågor - en del gamla men flera nya - som kan påverka utvecklingen i den ena eller andra riktningen: Politisk och marknadsmässig rädsla för en kraftig reaktion mot kärnkraften bland allmänheten om en ny kärnkraftolycka inträffar. Risker för terrorattacker mot kärnkraftverk (ökad aktualitet efter 11 september 2001) Avfallsproblemets lösning (tekniskt och politiskt) står och väger Elmarknaden avregleras och därmed uppstår en marknadsmässig tveksamhet mot kärnkraftens kostnadsprofil (stora anläggningar, höga kapitalkostnader men relativt låga bränslekostnader) Växthuseffekten som har fått ökad konkret politisk och opinionsmässig betydelse Huruvida förnyelsebara energikällor är ett långsiktigt ekonomiskt realistiskt alternativ Teknikutvecklingen inom kärnkraft och andra energikällor Mot bakgrund av dessa faktorer görs nedan en detaljerad genomgång för några viktiga kärnkraftländer. Kärnkraftavveckling Först skall konstateras att det inhemska kärnkraftprogrammet i Italien avvecklades 1990 och att det för närvarande finns politiska beslut om avveckling av kärnkraftprogrammen i Sverige, Tyskland och Belgien. Ett liknande politiskt beslut om att stänga Hollands enda kommersiella kärnkraftverk har nyligen annullerats och en utbyggnad diskuteras mot bakgrund av att stora delar av Holland riskerar att dränkas om växthuseffekten blir en realitet. Finland Ett påtagligt tecken på en ny syn på kärnkraften i Västeuropa är den finska riksdagens beslut tidigare i år att i princip acceptera ett nytt kärnkraftverk (Finland 5). Skälen till kraftföretagens satsningen på kärnkraft är den kraftigt ökande elkonsumtionen, ambitionen att minska elimporten från och beroendet av Ryssland, växthuseffekten (därför är gas inte aktuellt trots marknadsmässiga fördelar), god erfarenhet av tekniskt/ekonomiskt väl fungerande kärnkraftprogram och politisk acceptans (lokalt och nationellt) av det pågående avfallsprogrammet. I Finland har man sedan länge ett avancerat avfallsprogram baserat på den teknik som utvecklats i Sverige av SKB. I början av år 2000 accepterade Euraåminne kommun att ett slutförvar för använt kärnbränsle byggs i närheten av kärnkraftverket Olkiluoto. Några månader senare godkände den finska riksdagen i princip planerna. Under 2002 påbörjas bygget av en underjordisk forskningsanläggning i Olkiluoto. Fyra får offerera Kraftföretagen har redan beslutat om vilka leverantörer som skall tillfrågas om Finland 5 och begäran om offerter väntas före utgången av 2002. Diskussion pågår om följande reaktortyper: General Electric: BWR på 1400 MW Westinghouse: BWR på 1500 MW och PWR på 1000 MW Framatom: BWR på 1000 MW och PWR på 1500 MW Atomstroyexport: VVER på 1000 MW I fyra av fallen är den föreslagna reaktorn en vidareutveckling av konstruktioner som bygger på beprövad teknik. PWR:en från Westinghouse på 1000 MW (också kallad AP 1000) och BWR:en från Framatom (också kallad SWR) bygger på delvis ny teknik, som utnyttjar s.k. passiva säkerhetssystem för att skydda härden mot överhettning i extrema situationer. Ansvarig för BWR-anläggningen från Westinghouse blir f.d. ABB Atom i Västerås, som ju har levererat de flesta svenska reaktorerna och de två finska reaktorerna i Olkiluoto. Totala kostnaden anges av TVO till mellan 16 och 23 miljarder kronor beroende på storlek. Tyskland Tyskland har ett stort och framgångsrikt kärnkraftprogram, som svarar för ca 30 % av landets elproduktion. Avfallsprogrammet förutsätter upparbetning och därefter slutförvar av det högaktiva avfallet i Tyskland. Avfallshanteringen har under många år varit politiskt kontroversiell, framför allt gäller det transporterna av det använda bränslet med järnväg från de tyska kärnkraftverken till upparbetningsanläggningen i La Hague, Frankrike. Tidvis blockerades transporterna av aktivister och ibland var den politiska handläggningen av tillståndsfrågor på delstatsnivå och i regeringen uppenbart långsam. Detta ledde till akuta problem för kärnkraftverken i samband med att de lokala förvaringsbassängerna för använt kärnbränsle blev fulla. På sikt skulle fortsatt drift ha försvårats eller i vissa fall omöjliggjorts. Efter regeringsskiftet påbörjades förhandlingar mellan kraftföretagen och regeringskoalitionen mellan socialdemokrater och De Gröna. Inga nya pålagor Resultatet blev en uppgörelse år 2000 som i praktiken innebär att kärnkraftprogrammet avvecklas på marknadsmässiga villkor med utgångspunkt från en medellivslängd på 32 år för existerande kärnkraftverk. Något exakt slutår anges inte. I gengäld garanterade regeringen ostörd drift, politiskt stöd i avfallsfrågan, politiskt obundna reaktorsäkerhetsmyndigheter och inga nya pålagor t.ex. i form av extra kärnkraftskatt. Situationen i Tyskland är för närvarande sådan att man troligen inte skall vänta sig att uppgörelsen kommer att rivas upp eller väsentligt förändras under de närmaste åren även om det skulle bli ett regeringsskifte. I sammanhanget kan nämnas att förhandlingar mellan de svenska kärnkraftföretagen och staten har inletts under sommaren 2002 om en uppgörelse avseende avveckling av det svenska kärnkraftprogrammet efter i stort sett samma principer som i Tyskland. Frankrike Frankrike har sedan länge ett omfattande kärnkraftprogram. 59 reaktorer är i drift och de producerade förra året över 400 TWh vilket var 77 % av den totala elproduktionen. Om man bortser från Litauen (78 %) så är detta en siffra som är mycket större än i något annat land. En stor del av den franska kärnkraftproduktionen exporteras till andra länder, t.ex. Italien, 14

Spanien, England, Belgien, Tyskland och Schweiz. Alla kärnkraftverk ägs och drivs av helstatliga EdF (Electricité de France). Det finns ingen kraftig opinion mot kärnkraften i Frankrike och den är sedan länge politiskt accepterad. Dock är vänstern för närvarande tveksam till en fortsatt utbyggnad. Någon utbyggnad pågår inte sedan det senaste kärnkraftverket togs i drift 1999. Skälet är dels att parlamentet beslutat att inte fler kärnkraftverk får byggas med tanke på elexport, dels att elkonsumtionen stiger långsamt i Frankrike. En annan orsak är osäkerheten om hur den avreglerade elmarknaden inom EU kommer att påverka priser och efterfrågan. Hela kärnbränslecykeln Frankrike har ett kommersiellt program omfattande hela kärnbränslecykeln: urangruvor, anrikning, bränsletillverkning (inklusive tillverkning av MOX-bränsle) och upparbetning. De franska kärnkraftverken har konstruerats och byggts av Framatom (som nyligen gick ihop med Siemens reaktoravdelning). Under en följd av år utvecklade Siemens och Framatom tillsammans en ny stor PWR, kallad EPR som kan utläsas European Pressurized Reactor. Det är den reaktor som Framatom med all sannolikhet kommer att offerera i Finland. Men det finns också starka krafter i Frankrike för en beställning under de närmaste åren av en inhemsk EPR-anläggning. Storbritannien Europas första kärnkraftverk startade i Storbritannien 1956, Calder Hall A på 50 MW och det är fortfarande i drift. För närvarande finns 31 reaktorer i drift och 23% av elproduktionen sker i kärnkraftverk. Huvuddelen av kraftverken är gamla och små. Det har en längre tid funnits planer på att ersätta gamla anläggningar med ny kärnkraft och det har funnits politisk acceptans för ett sådant program. Alla äldre reaktorer av Magnox-typ ägs av det helstatliga företaget BNFL (British Nuclear Fuel Limited), som också äger upparbetningsanläggningen i Sellafield. De nyare och större reaktorerna av typ AGR (Advanced Gas Cooled Reactor) samt en PWR ägs av British Energy, börsnoterat sedan 1996. Ekonomiska problem British Energy har under sommaren 2002 fått akuta ekonomiska problem på grund av driftproblem vid några reaktorer, kärnkraftskatt och låga elpriser på kraftbörsen. Det förefaller nödvändigt med statligt ekonomiskt stöd för att förhindra konkurs. Det betyder med all sannolikhet att en långsiktig framtidssatsning på kärnkraften i Storbritannien blir inaktuell under överskådlig tid. USA Världens största kärnkraftprogram finns i USA med 104 reaktorer i drift med en total uteffekt på nära 100 000 MW. Under 2001 producerade dessa 770 TWh, vilket var 20 % av elproduktionen. Amerikansk kärnkraftindustri drabbades hårt av Harrisburgolyckan 1979, då en härdsmälta inträffade i TMI 2. Ingen ny reaktor har beställts sedan dess men driftssäkerheten har förbättrats på ett förbluffande sätt: Energitillgängligheten har i genomsnitt ökat från 58 % år 1980 till 88 % år 1999. De senaste tio åren har den totala årsproduktionen i de amerikanska kärnkraftverken ökat med drygt 140 TWh trots att antalet reaktorer minskat från 110 till 104. Under många år har det pågått en omfattande diskussion i media och bland politikerna om de långsiktiga planerna på att ta hand om det använda bränslet (USA beslöt på ett tidigt stadium att avstå från upparbetning). I början av 2002 enades senaten och representanthuset om att acceptera den plan som president Bush presenterat, trots veto från delstaten Nevada. Den slutliga förvaringen av använt kärnbränsle kommer att ske i Yucca Mountain i Nevada. Den teknik som planeras har vissa likheter med den svenska metoden, d.v.s. det använda bränslet förvaras i skyddande kapslar i berget på mer än 200 meters djup. 11 september Sedan den 11 september 2001 har det pågått en intensiv debatt i USA om konsekvenserna av en jumbojetkrasch mot ett kärnkraftverk. De studier som hittills gjorts, bl.a. av EPRI (Electric Power Research Institute), visar att en sådan krasch inte skulle kunna leda till frisläppande av stora mängder radioaktivitet. Någon oberoende granskning av studien har dock ännu inte publicerats. Den kraftigt ökande elkonsumtionen, de goda erfarenheterna tekniskt/ekonomiskt av de existerande reaktorerna de senaste åren, den politiska lösningen av avfallsfrågan och hänsyn till växt-huseffekten har lett till ökat intresse för utbyggnad av kärnkraften. I en rapport under hösten 2001 från kärnkraftbranschen till DOE (Department of Energy) anges målsättningen att beställa den första nya reaktorn i slutet av 2003 så att den kan vara i drift senast 2010. Energiminister Spencer Abraham har uttalat intresse för planen. En granskning har gjorts av vilka reaktorer som kan bli aktuella i ett sådant program. Utöver de som nämnts i Finland anges också några mindre reaktorer av ny typ. Den mest intressanta är en gaskyld högtemperturreaktor på 110 MW som nu utvecklas i Sydafrika i ett samarbete med bland annat intressenter i Tyskland, Storbritannien och USA. Reaktorn har en verkningsgrad på 45 % jämfört med 33 % för traditionella BWR eller PWR. Dessutom är säkerheten mot svåra härdskador förbättrad. Slutligen kan den byggas i små moduler, som senare kan kopplas ihop i större system, egenskaper som kan göra den mer attraktiv på en konkurrensutsatt elmarknad. Framtida utveckling I Sydostasien, Indien, Kina och flera tidigare Sovjetstater fortsätter utbyggnaden av kärnkraften i lugnt tempo på samma sätt som under de senaste åren. Nya politiska och marknadsmässiga tendenser börjar synas i Finland och USA, även om de bindande finansiella besluten fortfarande återstår. Andra länder som Frankrike, England men också Holland och Italien avvaktar. I Sverige, Tyskland och Belgien tycks inriktningen fortfarande vara en långsam avveckling av de existerande kärnkraftprogrammen. Inom några få år kan man klarare se vart kärnkraften i världen är på väg; stagnation eller expansion. Carl-Erik Wikdahl Referenser: FN:s atomenergiorgan IAEA: www.iaea.org/worldatom OECD:s kärnkraftorganisation NEA: www.nea.fr Kärnkraftindustrins internationella branschorgan: www.world-nuclear.org Kärnkraftindustrins branschorgan i USA, NEI: www.nei.org KSU:s Analysgrupp: www.analysgruppen.org Fotnot: 1 Energitillgängligheten defi nieras här som verklig årsproduktion dividerat med maximalt möjlig produktion vid fulleffekt under årets alla timmar. 15

Eur Illustration 2002 Björn Ekdahl 16

opa 17

Höjd kärnsäkerhet en prioriterad fråga för EU EU:s lägsta nivå räcker Av Lars Högberg Fil.lic Artikelförfattaren är f.d. generaldirektör på SKI och har i sin tidigare roll i hög grad deltagit i förhandlingarna kring kärnsäkerheten inför EU:s utvidgning. I dag njuter Lars Högberg en behaglig, men aktiv, pensionärstillvaro och röjer nya vägar inom andra områden. Foto: Monica Högberg Alla länder som söker medlemskap i EU skall visa hur man avser att inordna sig under de för EU gemensamma regelverken, alltifrån de grundläggande fördragen till den stora mängden förordningar och direktiv på olika områden (acquis communautaire). Anslutningsfördraget blir ett juridiskt bindande åtagande att tilllämpa acquis, med preciserade övergångsbestämmelser på vissa områden. Ett anslutningsfördrag skall först godkännas på regeringsnivå och sedan ratifi ceras av kandidatlandets och samtliga medlemsländers parlament. EUkommis sionen övervakar efterlevnaden av acquis i medlemsländerna. Det är därför naturligt att kommissionen också har tilldelats uppgiften att utvärdera läget i kandidatländerna (skillnader i förhållande till acquis) och förhandla om tidtabell för anpassning. Utveckling och användning av kärnteknik inom EU regleras med stöd av Euratomfördraget från 1957 1. Det är ett av de tre grundfördrag som var startpunkten för det som nu blivit EU och det är till stora delar präglat av 1950-talets syn på kärnkraften. Med stöd av Euratom-fördraget omfattas kontroll av kärnämne (safeguards), kärnämnesförsörjning, strålskydd, viss gemensam FoU (ramprogrammen) och vissa internationella samarbetsavtal av acquis. Däremot ger inte Euratom-avtalet tydligt stöd för att utveckla acquis på kärnsäkerhetsområdet. Det innebär dels att det inte finns ett gemensamt regelverk att utvärdera kandidatländerna mot, dels att EUs medlemsstater hittills ansett att KOM vare sig har juridisk behörighet eller faktisk kompetens att utvärdera kärnsäkerhet. Hur gick det till när Sverige och Finland blev medlemmar? När Sverige och Finland sökte inträde blev kärnsäkerhet inte någon politiskt kontroversiell fråga i förhandlingarna. Det torde ha berott på att både Sverige och Finland sedan slutet av 1970-talet varit inbjudna att delta i EUs samarbetsgrupper på området - och också varit aktiva deltagare. Vi var också sedan lång tid aktiva i OECD-NEA-samarbetet. Dåvarande medlemsländers myndigheter (och därmed regeringar) kände därför väl till att våra kärnkraftreaktorer var byggda och drevs med likvärda säkerhetskrav som reaktorerna inom dåvarande EU. Dessutom omfattades ju kärnsäkerhet inte av acquis. Kärnsäkerhet blev därmed ingen stor fråga i förhandlingarna om svenskt och finskt medlemskap 2 Varför behandlades de nya kandidaterna annorlunda? När EU beslöt att ta upp förhandlingar om medlemskap med ett antal länder i Central- och Östeuropa stod det tidigt klart på politisk nivå inom EU att kärnsäkerheten i kandidatländerna måste utvärderas på ett annorlunda och grundligare sätt än vad som på sin tid gjordes med Sverige och Finland oavsett om det fanns acquis eller inte. Skälen var främst att söka i att kandidatländerna hade ett stort antal kärnkraftreaktorer och andra kärntekniska anläggningar (se faktaruta 1, sid 20 och tabell 1, sid 19), varav det stora flertalet ursprungligen var byggda enligt gamla sovjetiska säkerhetskrav som man visste avsevärt skilde sig från de krav som allmänt tilllämpades inom EUs medlems länder. Bland andra hade IAEA i början på 1990-talet tagit fram långa listor på angelägna säkerhets förbättringar. Med stöd av olika bilaterala och multilaterala samarbetsprogram var kandidat länderna i allmänhet på god väg att genomföra dessa förbättringar. Man var inom EU väl medveten om detta men också om att olika länder hade hunnit olika långt. 18

ej för kandidatländerna Man ville vidare från EU-ländernas sida försäkra sig om att lagstiftning och myndighetstillsyn på kärnsäkerhets området hade reformerats i förhållande till tiden under sovjetisk dominans och bringats i linje med vad som gällde inom EU-länderna. Vid flera EU-toppmöten i slutet av 1990-talet antogs därför uttalanden som betonade vikten av en hög kärnsäkerhetsnivå i kandidatländerna. Toppmötet i Helsingfors startade utvärderingsprocessen Eftersom det inte fanns någon formell acquis att utgå från räckte det inte med allmänna uttalanden, utan EU måste komma fram till ett konkret beslut om hur kärnsäkerhetsfrågorna skulle hanteras i samband med utvidgningen. Den processen inleddes vid Europeiska Rådets 3 möte i Helsingfors i december 1999. Detta EU-toppmöte uppdrog åt ministerrådet att överväga hur frågan om kärnsäkerhet skulle hanteras i utvidgningsförhandlingarna. Ministerrådet gav i sin tur rådsarbetsgruppen för atomfrågor (AQG) 4 uppdraget att arbeta fram förslag Reaktortyp till direktiv för hur kärnsäkerhetsfrågan skulle hanteras. Direktiven för utvärderingen tas fram under franska ordförandeskapet Hösten 2000, under det franska ordförandeskapet, arbetade AQG fram förslag till direktiv för hur utvärderingen av kärnsäkerheten i kandidatländerna skulle genomföras. Eftersom både Frankrike och Sverige var inställda på att själva utvärderingen skulle genomföras under det svenska ordförandeskapet hade Sverige och Frankrike ett nära och väl fungerande samarbete kring utarbetandet av direktivtexten. Det förslag till direktiv som AQG tagit fram godkändes av ministerrådet i december 2000 5 och blev alltså grunden för arbetet under det svenska ordförandeskapet. Några huvudpunkter i direktiven var: Utvärderingen skall i princip omfatta allt som täcks av den internationella kärnsäkerhetskonventionen, dvs. lagstiftning, tillsyns- och beredskapsorganisation samt anläggnings säkerheten Byggstart Länder (antal) VVER-440/230 6 krets PWR 1970-74 Bulgarien (4) Slovakien (2) VVER-440/213 6 krets PWR 1974-83 Tjeckien (4) Ungern (4) Slovakien (4) VVER-1000/320 4 krets PWR 1980-87 Bulgarien (2) Tjeckien (2) RBMK-1500 Grafit moder. kanalreaktor 1977-78 Lituanien (2) Reaktorbeteckning CANDU6 Tungvattenmodererad 1980 Rumanien (1) kanalreaktor Westinghouse 2 krets PWR 1974 Slovenien (1) (utom strålskyddet som ju täcks av acquis) Även om det inte finns någon formell acquis så har det inom EU genom frivilligt samarbete utvecklats en hög grad av konvergens om man ser till det substantiella innehållet i tekniska och organisatoriska krav och kriterier. På flera områden går dessa konvergerande krav och kriterier längre än vad som anges i internationella standards. Till grund för utvärderingen skall ligga en säkerhetsnivå som återspeglar krav med bred tillämpning inom nuvarande EU. Det skall inte ställas högre krav på kandidatländerna än vad som allmänt tillämpas inom EU. Utvärderingen skall mynna ut i förslag till förbättringar som kandidatländerna bör genomföra för att uppnå den önskvärda säkerhetsnivån från EUs synpunkt. Utvärderingen bör under inga förhållanden leda till en överföring av behörighet på kärnsäkerhetsområdet från medlemsländerna till Gemenskapen. Den tredje punkten ovan innebar ett mycket viktigt principiellt ställningstagande: Det räckte inte med den lägsta gemensamma nämnaren för befintliga reaktorer inom EU, utan kandidat länderna skulle nå en säkerhetsnivå som motsvarade ett medelvärde inom EU ( bred tillämpning ). Å andra sidan skulle det inte ställas högre krav än så. Det fanns också en medvetenhet om att medelvärdet snarare skulle ses som ett band än en knivskarp linje. Enligt direktiven skulle utvärderingen av säkerheten vid kärnkraftreaktorerna genomföras av en särskild arbetsgrupp (WPNS) som formellt var en självständig del av AQG, dvs. gruppens slutsatser och förslag skulle inte omprövas av AQG. Tabell 1 visar att det fanns ett stort antal kärnkraftreaktorer i kandidatländerna och att fl ertalet av dessa var byggda enligt gamla sovjetiska säkerhetskrav. 19

FAKTARUTA 1: VAD SKULLE UTVÄRDERAS? 12 kandidatländer 27 kärnkraftreaktorer i 7 l änder, varav 25 reaktorer i drift (inkl. provdrift) 23 forskningsreaktorer varav 10 i drift ~20 mellanlager för använt kärnbränsle (intill reaktorer) ~25 anläggningar för behandling och lagring av kärnavfall ett stort antal urangruvor och lakningsanläggningar WPNS skulle bestå av experter med djup kunskap och praktisk erfarenhet inom kärnsäkerhetsområdet, både tekniskt och från tillsynssynpunkt i ett EU-perspektiv. Samtliga medlemsstater skulle vara representerade. Utvärderingen av säkerheten vid övriga kärntekniska anläggningar, såsom forskningsreaktorer, bränslefabriker och kärnavfallslager, skulle göras av AQG som sådan. WENRAs rapport från oktober 2000 om kärnsäkerheten i kandidatländerna; en rapport som i sin tur i betydande grad byggde på underlag enligt föregående punkt. Det var naturligtvis oerhört värdefullt och avgörande för effektivitet och kvalitet i utvärderings arbetet att det stora flertalet av de experter som ingick i WPNS hade egen förstahandserfarenhet av arbete med kärnsäkerheten i ett eller flera kandidatländer inom ramen för de olika samarbetsoch stödprogrammen. Det svenska ordförandeskapet genomför utvärderingen Enligt direktiven skulle hela utvärderingen vara klar under första halvåret 2001 för att den allmänna tidtabellen för utvidgningsförhandlingarna skulle hålla. Och utvidgningen hörde ju till de högst prioriterade frågorna för det svenska ordförandeskapet. Därför planerade vi i det svenska laget 6 för en rivstart direkt i januari 2001 och högt tempo under hela våren. Vi hade också förberett oss genom att i god tid, redan under våren 2000, ta fram en raminstruktion för arbetet som vi fått godkänd efter sedvanlig beredning inom regeringskansliet. Denna instruktion fungerade sedan mycket bra som vägledning både i vårt samarbete med Frankrike om direktiven och under själva utvärderingen. Så länge vi höll oss inom instruktionens ramar hade vi stor frihet att driva arbetet i AQG och WPNS under självständigt ansvar vi behövde inte ständigt åter försäkra oss med vår huvudstad, vilket inte varit ovanligt under andra länders ordförandeskap. Det uteslöt naturligtvis inte avstämningar om framför allt strukturen på våra rekommendationer med kollegorna i rådets s.k. utvidgningsgrupp som skulle ta hand om dem i nästa steg. Utvärderingen av säkerheten vid kärnkraftreaktorerna Först gällde det att få AQGs och WPNS godkännande av hur arbetet skulle läggas upp mer i detalj utifrån direktiven. För WPNS utvärdering av säkerheten vid kärnkraftreaktorerna föreslog vi och fick snabbt stöd för en tvåstegsprocess som genomfördes enligt följande: I det första steget identifierades punkter där det förelåg tydliga negativa avvikelser 7 från säkerhetskrav och arbetssätt ( good practices ) med bred tillämpning inom EU. Som stöd för detta arbete använde vi en detaljerad checklista indelad i sju huvudområden (se textruta). För att kunna hålla den snäva tidplanen delades WPNS upp i tre undergrupper som arbetade parallellt med denna första sållning. Varje undergrupp tog sig an två eller tre kandidatländer med kärnkraftverk. Arbetet hölls samman av en koordinator från ett EU-land utan kärnkraft och en rapportör från ett EU-land med kärnkraft. Grupperna sattes också samman så att de fick experter med särskild erfarenhet från bilaterala samarbetsprogram med respektive kandidatländer i gruppen. Grupperna tog fram listor på identifierade avvikelser med en preliminär viktning av deras betydelse, dock utan att i detta steg eftersträva full enighet inom gruppen eller avstämning mellan grupperna. I det andra steget arbetade WPNS som helhet fram mer precisa rekommendationer om säkerhetsförbättringar med utgångspunkt från de avvikelser undergrupperna identifierat och med beaktande av viss kompletterande information som begärts in från kandidatländerna. Rekommendationerna indelades i två grupper, typ I och typ II, efter angelägenhetsgrad (se textruta). Efter intensiva diskussioner kunde WPNS enas om en slutrapport inom den planerade Vad fanns att bygga på? Självfallet skulle utvärderingen bygga på det rika tekniska källmaterial som fanns tillgängligt det var inte fråga om att WPNS skulle börja om från början och ta fram eget detaljerat tekniskt underlag. Till de viktigaste källorna hörde: OECD/NEAs kartläggning av lagstiftning och tillsynsorganisation i länderna i Cental- och Östeuropa. Olika konsultrapporter från kommissionen med sammanställningar av kärntekniska anläggningar och juridiska och organisatoriska förhållanden i kandidatländerna. IAEA:s source books med kartläggning och prioritering av generiska säkerhetsbrister i de olika typerna av reaktorer av sovjetisk grundkonstruktion (VVER-440/230, VVER-440/213, VVER-1000, samt RBMK). Rapporter och annat kunskapsunderlag som kommit fram som ett resultat av främst WENRA-ländernas medverkan i olika bilaterala och multilaterala samarbets- och stödprogram på kärnsäkerhetsområdet riktade till kandidatländerna. KÄRNKRAFT- REAKTORSÄKERHET: HUVUDOMRÅDEN 1. Lagstiftning och tillsynsorgani sation 2. Konstruktion och uppförande 3. Värdering och verifiering av säkerheten 4. Säkerheten vid drift 5. Säkerhetskultur och ledning, QA 6. Beredskap 7. Säkerhetsförbättringar vid befintliga reaktorer (TOTALT NÄRMARE HUNDRA UNDER- RUBRIKER I CHECKLISTAN) 20