NÄR KÄRLEK KALLNAR
2
NÄR KÄRLEK KALLNAR CISSI LUNDGREN 3
När kärlek kallnar 2012 Cissi Lundgren. Ansvarig utgivare Cissi Lundgren. ISBN 978-91-637-2213-4 Framställd på Vulkan. Tryckt i Riga. 4
Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. (Matt 24:12) 5
6
DEL 1 7
8
Mitten av januari Du lever på övertid. Jag håller dig vid liv med hjälp av konstgjord andning. Jag kommer att döda dig. Jag vet det. Ändå finns det ingenting jag kan göra åt det. Jag kommer att köra förbi ditt hus och stålsätta mig mot minnenas nästan fysiska smärta. Jag kommer att köra förbi den här gången. Lika gärna skulle jag kunna ta till höger och svänga in på den där grusplanen som så många gånger förr. Bara med skillnaden att den här gången skulle jag ha med mig ett laddat hagelgevär. Jag skulle lika gärna kunna skjuta ner dig, där och då, på fläcken. Bara för att få det gjort, liksom. Förkorta pinan. Den långsamma, utdragna. För alla inblandade parter. Utom kanske för de enda ansvariga. De som inte känner någon smärta. De myndigheter som bestämmer över liv och död med korta huvudskakningar, med att omöjligen låta sig nås på telefontider, med hänvisningar till andra instanser som hänvisar till andra tills man till sist är tillbaka på ruta ett. Hur man än skriker och bankar huvudet blodigt mot väggen hör de inte. De tar semester. Åker på trevliga resor med familjen. Lever sina liv som om de andra inte finns. De, vars liv de har till uppgift att bestämma över. Besluta om liv eller död. De skulle väl ta illa vid sig om de brydde sig. Jag vet det. Jag jobbar också med människor. Jag måste också stänga av, säga att det inte är mitt bord och att jag inte heller vet vems det är. Om det nu finns något bord över huvud taget. Men i det här fallet är ansvaret mitt. Inte för att det egentligen är det. Inte för att jag har någon skuld 9
på riktigt. Utan helt enkelt för att ingen annan vill ta det på sig. De har kastat det på mig, slängt ut mig med skulden och skammen och gjort mig till en tiggare vars hatt ständigt är tom. Och du kramade den sista droppen ur mig som om jag vore en smutsig disktrasa. De sista av dina sopor slängde du i mig innan jag stängde locket till soptunnan. Limmade igen det. Sa aldrig mer. Aldrig mer ska du få ta i mig, prata med mig, se mig. Jag bryter kontakten med dig för all framtid. Det skulle jag aldrig kunna, aldrig våga. Sa du. Nu vågar jag. Och du säger att jag ska komma att få ångra mig i resten av mitt liv. Jag tror dig. Jag vet att du har rätt. Och skulden lägger du som en boja runt min hals. Den som jag inte äger, men som läggs på mig bara därför att den är hemlös och övergiven. Som en bortsprungen hund utan husse. Jag står i min tomma, utstädade lägenhet och ser tillbaka en sista gång. Jag var rädd att du skulle komma hit under tiden flyttbilen var här. Men det gjorde du inte. Du vet det inte. Att det är idag jag försvinner. Försvinner för att försöka överleva. Men jag kommer att döda dig. Om inte du hinner före. 10
Kapitel 1. Batteriet. Det var den första tanken när den röda lampan började lysa. Batteriet. Nu igen. Nästa tanke var minnet. Batteriet hade bytts för bara två månader sedan. Faktiskt var det mesta på Saaben utbytt under de senaste tre åren. Ljuddämparen, kylaren, topplockspackningen, bromsklossarna, kopplingen. Resten ville hon förtränga. Dyrt hade det blivit. Hon borde ha skaffat en bättre bil. Det var den tredje tanken. Den fjärde tanken, den som borde ha varit att detta ändå var droppen, nu skulle bilen skrotas, hann inte komma. Motorn tystnade. Lugnt och odramatiskt stannade motorn. Bilen rullade vidare några hundra meter tills den stannade helt och hållet. Helljuset, liksom den röda lampan, slocknade. Hela bilen dog. Jävlar! Helvetes jävlar! Hon slog knytnävarna mot ratten, drog nyckeln ur tändningen, satte i den igen, prövade, drog ur och prövade igen. Ingenting hände. Imman, som genast lagt sig på rutorna, gjorde det omöjligt att se ut. Små kristaller av is växte på imman. Det var mitten av januari. Tjugotvå grader kallt. Klockan var elva på kvällen. Måndag kväll. Hon befann sig på E14, två mil väster om Sundsvall. Hon klev ur bilen, drog upp dragkedjan i dunjackan, satte på sig mössan och letade fram varningstriangeln ur bakluckan. Sedan tryckte hon in ett nummer på mobilen med stela, vantlösa fingrar. Det kändes inte bra att ringa pappa nu. Inte efter Och föräldrarna sov säkert, de var trötta efter festen. Men vem annars kunde hon ringa? Erik? Ett ännu sämre alternativ. 11
Iskylan kröp in under skinnet när hon tänkte på Erik. Känslan av ensamhet var värre än tjugotvå minusgrader. Batterivarnaren på mobilen pep till. Även den dog ut. Hon kvävde nästa svordom. Hur länge kunde man överleva i en bil i den här kylan? Dunjacka, mössa, vantar, jeans och vinterkängor hade hon. Men inga långkalsonger, varken på sig eller i väskan i bagageutrymmet. Någon, alldeles säkert pappa, hade sagt hur viktigt det var att ha en filt och varma kläder i bilen. Särskilt vintertid. Och särskilt när man hade en opålitlig bil. Varför hade hon inte lyssnat? Hon bestämde sig snabbt för att börja gå. Två mil borde hon klara. Om hon gick skulle hon i alla fall hålla värmen uppe. Kylan brände genom jeansen. Hon tog ficklampan ur handskfacket och satte miniryggsäcken, där plånboken låg, på ryggen. I bilen lämnade hon varningstriangeln och resten av packningen. Så började hon gå. Efter en kvart lystes vägen upp av helljuset från en Audi. Hon ställde sig bredbent och viftade med båda armarna. Bilen blåste förbi och lämnade efter sig en kall vindpust. Nu började hon frysa om händer, fötter och ansikte. Hon körde ner de vantklädda händerna i dunjackans fickor. Tydligen trafikerade inte många bilar sträckan Stöde Sundsvall en sen måndagskväll i januari. Känslan av hopplöshet försökte komma upp till ytan, hon ville trycka ner den. Någonstans vid vägen måste det ändå finnas hus med människor och telefoner i. Mörkret bröts sönder av nya helljus. Hon viftade igen, mer desperat den här gången. Det var knappt att hon trodde sina egna ögon, trodde snön och kylan fått henne att se syner, men bilen stannade faktiskt. En Volvo, så rostig att det nästan inte syntes att den ursprungliga färgen var mörkblå. Men den stannade. Hon gick fram till bilen, böjde sig fram när rutan vevades ner. Behöver du hjälp? Vill du ha skjuts? Risken att lifta med en främling ställd mot risken i att frysa ihjäl i en snödriva. Hon valde det självklara. Med stela fingrar öppnade 12
hon dörren på passagerarsidan och snubblade in på sätet. Mannen vevade upp rutan och drog upp fläkten för immans skull. Motorn skorrade, lät trött. Hon hoppades att bilen skulle hålla ihop fram till stadsgränsen åtminstone. Hon började förklara situationen, om bilen och telefonen som dött. Så avbröt hon sig när hon kände hans blick bränna till. Du? sa han. Hon mötte hans ögon och såg hans ansikte som till hälften doldes under en stor mössa. Det var som fick hon ur sig. Vad gör du här? 13