BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ 2013 22-28 APRIL Skellefteå skriver # 1 Brevet till min bror, brevet jag aldrig ska skicka En berättelse från Skellefteå
Författaren & Skellefteå berättarförening 2013 Tryck: Skellefteå Tryckeri, april 2013
Du har alltid varit speciell, inte bara för mig utan även för alla andra. På gott och på ont. Redan som femåring snidade du fantastiska skulpturer i trä. Dina teckningar fick folk att häpna. Du var envis och egensinnig, gjorde egentligen bara det som roade dig. Det var förlåtet. Du var ju så begåvad. Sommaren när jag var sex år, du var tolv, då gav du mig all din tid. Varför vet jag inte. Fick jag dig att känna dig behövd? Betydelsefull? Jag kände mig i alla fall betydelsefull i ditt sällskap. Minns du stenskravlet på norrsluttningen? Det som stupar brant ner mot Avaviken. Det var din magiska plats på jorden dit jag fick följa. Miljön var som en målning av John Bauer. Stora stenar med grön mjuk mossa, gamla knotiga träd i ett dunkelt ljus, solglittret i sjön där långt nedanför. Du visade mig var trasten hade sina ungar, hålgranen med pärluggleboet, grytet med rävungarna. Du berättade de mest hisnande historier, både sanna och påhittade. Jag trodde på allt, att du skulle kunna ljuga eller svika mig fanns inte i min sinnevärld. Jag har en bild som du tecknat av mig när jag sitter ensam på en stor sten. Längst ner står det ödesstenen. Varför? Var det mitt eller ditt öde du såg? Du hade kniv och yxa. Vi byggde vindskydd av granris. Där inne satt vi hopkrupna tillsammans. Tuggade på de skalade rötterna från stensötan. Jag minns den söta lakritssmaken. 3
Visst är det konstigt? Jag har nästan inga minnen av vår äldre bror. Han var annorlunda, hjälpsam och flitig. Kommer du ihåg den gången när jag fick en sockerdricka och ni blev utan? Jag visste hur mycket ni längtade. Triumferande satt jag där. Sög dricka genom hålen som mamma gjort i kapsylen. Minns du hur han for ut mot mig? Skrek. - Den där förbaskade ungen är så bortskämd! Hon få precis allt hon vill! Bara för att hon är minst! Han hade rätt, jag var bortskämd. Nu satt jag där med min sockerdricka och triumfen förbyttes i skam. Det gjorde ont att se hans besvikelse och ilska. Det gjorde så ont för jag tyckte så mycket mer om dig. Den magiske berättaren, lekkamraten, du som gav mig tid. Det gjorde så ont för längst innerst inne så visste jag. Det var han, inte jag, som borde belönas. Han som tog ansvar, hjälpte mamma, arbetade istället för att leka och fantisera. Minns du våra fisketurer? Hur vi gick till småtjärnarna inne i skogen. Älgtjuren som stod i vattnet och åt av näckrosorna. Vi kröp ihop tillsammans, delade stunden, betraktade skådespelet. När älgen fick vind från vårt håll, flöt den iväg genom dimsjoken, bort över myren. Jag blev tonåring. Du lärde mig dansa och tog med mig på dans. Jag lämnade tonåren. Du förändrades. Hur mycket förstod jag aldrig. Tiden gick. Vi bildade familj var och en på sitt håll. Långt inom mig visste jag att nånting var fel, men jag ville inte se. Föredrog att köpa dina förklaringar, dina ursäkter. Du var offer för omständigheterna, alltid offer för omständigheterna. Så bodde du hos mig en period. Jag tvingades inse, det som borde ha varit uppenbart i åratal. Du var missbrukare. Alkoholberoende. Jag konfronterade dig och du urskuldade dig. 4
Minns du vad du sa? Du borde minnas det. Du har upprepat det i trettiofem år. - Det är lite jobbigt just nu, men det ska bli annorlunda. Jag ska sluta. Bara jag får byta jobb. Oroa dig inte, jag kan sluta när jag vill. Naiv och okunnig som jag var trodde jag på dig. Du var ju min idol. Min älskade bror. Naturligtvis blev det inte bättre. Det fanns alltid ett om jag bara får. Du fick hjälp att köpa ett torp, att byta arbete, att byta bostad, till sist fick du hjälp att arbeta utomlands. Där kunde du supa fritt och leva i din fantasivärld. Där fanns ingen som ifrågasatte dig. Fortfarande kunde jag inte fullt ut se din förändring. Så inträffade katastrofen. Dina barn förlorade sin mamma och blev helt utlämnade till dig. Du kom hem och vi blev alla dockor i din lilla kasperteater. Vi vuxna förstod att barnen for illa. Hur illa kunde jag aldrig föreställa mig. Jag kunde fortfarande inte inse att min älskade, ömsinte storebror av alkoholen förvandlats till ett sjukt, sadistiskt monster. Du hade alla möjligheter att få ett gott liv. Underbara barn, god ekonomi, människor som ville dig väl, men allt gick till spillo. Min förtvivlan var gränslös. Ändå såg jag bara små grå skuggor av det svarta helvete som barnen levde i. Jag krusade, förnedrade mig, höll god min, allt för att få träffa barnen. Varje förnedring gjorde att agget mot dig växte. Till sist blev det till hat. Jag fantiserade om att du skulle dö, då skulle barnen bli befriade. Jag kalkylerade. Var det värt straffet att döda dig? Jag anmälde dig till sociala, ingen åtgärd. Sex år senare brast allt. Pojkarna började berätta. Det var sådana vidrigheter att jag hoppas för din skull att du glömt dem. 5
De ville flytta, men vågade inte lämna lillan ensam i din vård. Jag har aldrig hatat någon som jag hatade dig när jag förstod hur rädda de var för mig. Minns du vad du sa till dem? - Glöm aldrig att hon i grunden är ond. Trots sin rädsla bad de mig om hjälp, för lillans skull. Kommer du ihåg när du vägrade godkänna omhändertagandet? Jag minns. Minnet skrämmer mig. Min vrede, sorg och förtvivlan växte, likt anden som släpps ut ur sin flaska, tills rummet var fyllt. Jag satte pennan i din hand. - Skriv! Du såg mig i ögonen, sen krympte du, som om min vrede förgjorde dig. Det var fruktansvärt. Minnet gör så ont. När du förlorade dina barn blev du barn på nytt. Flyttade hem till pappa. Han gjorde allt för dig. Det var ju så synd om dig. Du var ju så drabbad. Alltid berättade han om hur begåvad och duktig du var. Förstår du hur avundsjuk och bitter det gjorde mig? Jag ville också vara duktig! Jag kunde inte förstå pappa. Många år senare började jag förstå. Det finns ett ordstäv. En del skryter för att skyla över svagheten. Så var det med pappa. Han såg tidigt svagheten hos dig, genialiteten och svagheten. Perioderna av tungsinne i tonåren. Hade allt blivit annorlunda om du fått hjälp då? Inte börjat självmedicinera med alkohol. Jag vet att mamma ville att du skulle få vård, men pappa vägrade. Han hade skräck för stämpeln nervsjuka. Farmor hade hamnat på Umedalen, en stor skam. Plågas pappa av samvetet, att han gett dig dåliga gener? Är det därför han skyddat dig, behandlat dig som ett barn. 6
De första tjugonio åren av mitt liv var du min älskade storebror. Sen började jag hata dig. Du blev en stor tung ryggsäck som jag alltid bar med mig. Du var en skugga över min relation till våra föräldrar, mina äktenskap, mina barns uppväxt. Den du blivit genom ditt missbruk genomsyrade hela mitt liv. Åttioåtta år gammal flyttade pappa till ålderdomshemmet. Dit kunde du inte följa. Det första han frågar när jag kommer är om jag träffat dig. Hur du mår. Jag vill skrika. Jag vill inte se honom! Jag vill inte se förnedringen, sinnebilden av en alkis, en inkontinent, stinkande människoskugga. Utmärglad! Tandlös! Jag vill inte! Jag skriker inte. Jag säger nåt lugnande om att du säkert har det bra. Vet du, när du haft en lite nyktrare period. Då händer det att jag bakom eländet skymtar ditt riktiga jag. Då känner jag en sådan gränslös sorg. Dina barn har aldrig fått uppleva den underbara person som är deras far. De har bara träffat den cyniske, vedervärdige alkoholisten. Det gör så förtvivlat ont att hata den man älskar, så för att överleva måste man sluta känna. 7
Önskar du ge författaren feedback på novellen? E-posta till berattarforeningen@gmail.com Vi förmedlar sedan mailet till författaren.