1 (7) YTTRANDE 2011-12-22 Regeringskansliet (Justitiedepartementet) 103 33 Stockholm Remiss: Departementspromemorian Preskription av rätt till försäkringsersättning m.m. (Ds 2011:10) Juridiska fakultetsfakultetsnämnden vid Stockholms universitet, som anmodats avge yttrande över rubricerade förslag, får härmed anföra följande. A. INLEDNING Den omedelbara bakgrunden till promemorian Ds 2011:10 är följande. När försäkringsavtalslagen (2005:104; FAL) infördes 2005 flyttades de tidigare reglerna om preskription av rätten till försäkringsersättning i allt väsentligt oförändrade från den tidigare lagen (1927:77; GFAL) till den nya. Riksdagen utgick från att regeringen skulle återkomma med förslag till reformering av dessa regler. 1 Promemorian innehåller ett sådant förslag. Enligt det uppdrag som gavs till den utredare som gjorde översynen av preskriptionsreglerna och författat promemorian (f.d. justitierådet Bertil Bengtsson) skulle denna i första hand ta sikte på FAL. Motsvarande regler i annan näraliggande lagstiftning, exempelvis trafikskadelagen (1975:1410; TSL) och patientskadelagen (1996:799; PSL), borde dock inte utan goda skäl avvika från reglerna i FAL. Denna strävan efter enhetlighet ansågs angelägen. Skillnader kunde leda till rättsförluster för enskilda till följd av bristande kunskap om vad som gällde på det speciella området. Tre ledstjärnor uppställdes för utredarens arbete. Ett starkt och tydligt konsumentskydd skulle säkerställas. Ersättningskrav skulle inte kunna göras gällande efter alltför lång tid. En klar och tydlig reglering skulle eftersträvas. 2 Promemorian behandlar i avsnitt 4, (s. 61-85), de huvudregler om preskription som föreskrivs i FAL. Härjämte föreslås ändringar i lagen såvitt avser information om utfallande personförsäkringar vid dödsfall, Ds avsnitt 5 (s. 95-101). Även dessa ändringar gäller preskription. 1 Jfr Ds 2011:10 s. 11. 2 Se Ds 2011:10 s. 127-132. Stockholms universitet Besöksadress: Telefon: 106 91 Stockholm Universitetsvägen 10 Telefax: E-post:
2 (7) Slutligen föreslås vissa andra mindre ändringar i FAL, Ds avsnitt 6,( s. 103-109). Dessa tar endast sikte på rättelser och förtydliganden av oklar lagtext. Fakultetsnämnden tillstyrker de ändringar som föreslås under avsnitt 5 och 6. Härtill vill fakultetsnämnden understryka följande. Det skydd som avsnitt 5 ger försäkringstagare och försäkrade är angeläget och närmast självklart. Rättelserna och förtydligandena under avsnitt 6 motsvarar högt ställda krav på en av Europas modernaste lagar på området. Räknar man också in de genomlysta och skarpsinniga motiven till FAL står lagen utan tvekan i världsklass. B. AVSNITT 4 a. Allmänt Såvitt avser avsnitt 4 vill fakultetsnämnden tillstyrka förslaget i de två kanske tyngsta delarna av promemorian, nämligen spörsmålen under C 3 och C 4 nedan. Fakultetsnämnden avstyrker dock tre andra delar av utredarens förslag, nämligen de som återfinns under C 5 samt D 1 och D 2 nedan. Preskriptionsreglerna i försäkringsavtalsrätten är komplicerade och svårtillgängliga. Promemorian innefattar ett väl formulerat och motiverat lagförslag. De balanserade slutsatser som utredningen ger uttryck för garanterar att förslaget rimligtvis bör tillfredsställa både försäkringsgivare och de som har anspråk på försäkringsersättning. De många sammanhangen är klargjorda på ett koncist sätt, låt vara att framställningen inte alltid är lättillgänglig. Trots det lilla formatet måste man räkna med att detta dokument med sina många överväganden i olika riktningar kan komma att spela en viktig roll långt in i framtiden inte bara för försäkringsavtalsrättens del utan även för vissa andra närliggande områden som kontrakts- och skadeståndsrätten. Det förefaller fakultetsnämnden därför angeläget att Ds 2011:10 när promemorian nu väl diskuteras tillerkänns så mycken uppmärksamhet som möjligt i det allmänna lagstiftningsarbetet på förmögenhetsrättens område. b. PEICL Fakultetsnämnden har sedan länge tillmätt EU-rätten särskilt stor betydelse såväl i undervisning som rättsvetenskapligt arbete. Med tillfredsställelse kan fakultetsnämnden nu konstatera att utredaren lyckats blottlägga flera av preskriptionsreglerna i den europeiska försäkringsavtalsrätten. Till denna hör framför allt de principer för en europeisk försäkringsavtalsrätt (Principles of European Insurance Contract Law (PEICL)) som offentliggjorts 2009 3 av en projektgrupp av europeiska rättsvetenskapsmän,vars egentliga arbete började 1999 4 och alltjämt pågår. Gång på gång har utredaren åberopat dessa principer såvitt 3 Principles of European Insurance Contract Law (PEICL), prepared by the Project Group Restatement of European Insurance Contract Law, ed. Sellier, European Law Publishers, München 2009, ISBN 978-3- 86653-069-0. Projektgruppens verksamhet och principernas innehåll redovisas översiktligt i B. W. Dufwa, Principer för europeisk försäkringsavtalsrätt (PEICL), JT 2010-11 nr 2 s. 351-381. 4 i samband med den världskonferens som organiserades och hölls av fakultetens försäkringsrättsavdelning och som tog sikte på den då gällande konsumentförsäkringsavdelningen.
3 (7) avser de preskriptionsregler som PEICL omfattar. 5 värdefullt för utredningsarbetet. Fakultetsnämnden finner att detta grepp varit Samtidigt vill fakultetsnämnden också understryka behovet av en ny allmän översyn av FAL vid vilken PEICL kunde underkastas ytterligare analys även utanför ramen för preskription. FAL blev aldrig riktigt vad man hoppats på. Försäkringsbolagens motstånd i slutet av lagstiftningsarbetet framtvingade flera ändringar i slutprodukten vilka inte var helt lyckade. Att PEICL i ett medlemsland, här Sverige, granskades mera grundligt även i andra avseenden än preskription, har ett självklart värde från EU-synpunkt. Man kan inte frånse den roll som PEICL redan har spelat i EU-arbetet på förmögenhetsrättens område. I en grönbok utfärdad av kommissionen den 1 juli 2010 6 uppställdes olika handlingsalternativ för främjande av en allmän europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag. Kommissionen valde i detta avseende just det alternativ som på försäkringsavtalsrättens område valts genom PEICL. Det lagförslag som i dag ligger på kommissionens bord skall vid sidan av PEICL också täcka allmän avtalsrätt och köprätt. Preskription aktualiserar framför allt två spörsmål. Det första är preskriptionstidens längd och vid vilken tidpunkt preskriptionstiden börjar löpa (se C nedan). Det andra gäller preskriptionsavbrott (se D nedan). C. PRESKRIPTIONSTIDENS LÄNGD OCH UTGÅNGSPUNKT 1. Dagsläget FAL arbetar med två frister. Den första är tre år, den andra tio år. De tre åren räknas från det att försäkringshavaren fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande. Detta kan sägas vara den normala tidsfristen. De tio åren, som enligt motiven till den tidigare försäkringsavtalslagen (lag 1927:77; GFAL) uppfattades som undantaget och som den yttersta frist försäkringstagaren och den försäkrade hade på sig, började och börjar alltjämt löpa från det att anspråket tidigast kunde göras gällande. 7 Dessa regler är desamma vid såväl individuell som kollektiv försäkring. Vid företagsförsäkring gäller att försäkringsbolaget har möjlighet att förelägga den försäkrade en kortare tid, dock får fristen inte understiga sex månader från det att den försäkrade har fått del av föreläggandet (20 första stycket). I försäkringsavtalet får också föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid, ej under sex månader från det att han har fått kännedom om sin fordran (20 andra stycket). FAL liksom TSL och PSL föreskriver ett särskilt förfarande för att få till stånd ett preskriptionsavbrott. Det räcker inte med en blott anmälan till försäkringsbolaget. Det krävs att talan väcks, vilket innebär att stämning måste tillgripas om inte annat är stadgat. 8 5 Se t.ex. 13, 48, 63, 71, 72, 74, 78, 91, 92, 101 6 KOM(2010)348 slutlig. 7 Se SOU 1925:21 s. 109 f samt den sammanfattning som ges i Ds 2011:10 s. 32-34. 8 13 kap. 4 första stycket RB.
4 (7) 2. Utredningens förslag Den föreslagna reformen går ut på att upphäva tudelningen av preskriptionsfristen. Endast en enda frist skall gälla: tio år. Denna skall för FAL:s del räknas från försäkringsfallet, för TSL:s del från skadehändelsen och för PSL:s vidkommande från den tidpunkt då skadan orsakades. En särskild fråga som bekymrat utredaren tar sikte på det fallet att den försäkrade inte ens haft kännedom om skadan eller förlusten när preskriptionen inträder efter tio år. Utredaren har stannat för att inte i lagförslaget uppta en särskild regel härom (se vidare C 5 nedan). Däremot har han formulerat en regel, om sådan skulle anses nödvändig och som endast gäller personskada. Den som begär ersättning skall enligt denna visa att han varken känt till eller bort känna till sitt anspråk när fristen utgick. 9 En förändring skall sålunda ske ej blott beträffande preskriptionsfristens längd utan även såvitt avser dess utgångspunkt. Däremot skall någon förändring inte ske när det gäller det särskilda förfarandet med talans väckande som krävs i FAL, TSL och PSL. 3. Preskriptionstidens utgångspunkt Det starkaste reformbehovet vid preskription av försäkringsersättning gäller otvivelaktigt just fristens utgångspunkt. FAL liksom TSL bygger på tanken att preskriptionsfristen inte gärna kan börja löpa förrän den försäkrade varit eller borde ha varit medveten om skadan eller förlusten. Det har traditionellt inte ansetts tillfredsställande att preskriptionstiden sätts i gång oavsett den försäkrades kännedom om såväl skadan som dess möjliga täckning genom en försäkring (jfr C 5 nedan). Detta hänsynstagande till den försäkrade har emellertid inte fungerat som det var tänkt. Det gjordes visserligen gällande i förarbetena till FAL att kravet på kännedom om att ett anspråk kunde göras gällande innebar att den försäkrade skall ha fått ett objektivt sätt någorlunda säkert underlag i fråga om alla de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersättning. 10 Men den utredning som Ds 2011:10 bygger på visar att kännedomsrekvisitet gett upphov till stora svårigheter både för de försäkrade och försäkringsbolagen. 11 Någon annan utväg tycks inte finnas än att som föreslås i utredningen, låta preskriptionsfristen börja vid en tidpunkt som går att fixera på ett mer objektivt sätt, nämligen försäkringsfallet. Motsvarande tidpunkt för TSL:s del har av utredaren preciserats till att vara skadehändelsen och för PSL den tidpunkt då skadan orsakades. Att lagstiftaren på detta vis överger kännedomsrekvisitet finner fakultetsnämnden synnerligen tillfredsställande. Ingenting har gett upphov till så stora svårigheter i rättstillämpningen och i försäkringspraxis som hur man skall förstå kännedom i sammanhanget. Att låta preskriptionsfristen börja löpa vid försäkringsfallet har också den fördelen att de svenska lagreglerna på området kommer närmare vissa andra europeiska system. PEICL har som påpekas av utredaren också denna utgångspunkt. 9 Se Ds 2011:10 s. 84. 10 Prop. 2003/04:150 s. 450; jfr Ds 2011:10 s. 41 vid not 22. 11 Se Ds 2011:10 s. 35 och avsnittet 3 i promemorian, s. 51-59.
5 (7) Fakultetsnämnden tillstyrker sålunda den utgångspunkt för preskriptionsfristen som utredaren förordar. 4. Preskriptionsfristens längd Den förenkling som uppstår om man slopar den treåriga fristen och låter endast en enda tioårig preskriptionsfrist gälla är påtaglig. Få omständigheter är så frustrerande för den försäkrade som risken att förlora sin rätt till ersättning på grund av preskription, en rädsla som förstärks av att det finns två frister att hålla reda på. Utredaren har med detta grepp i hög grad tillfredsställt direktivens önskan att åstadkomma tydligare preskriptionsregler på försäkringsområdet. En uppdelning av preskriptionsfristen i två delar är dock inte bara av ondo. En tudelning är den vanliga i de europeiska länderna, låt vara att fristernas längd varierar. Den återfinns inte minst i tysk rätt och i PEICL. På båda dessa håll stämmer också fristernas längd, 3 och 10 år, överens med varandra. Som utredaren själv påpekar talar osäkerheten om den framtida utvecklingen trots PEICL - för att eventuella nya regler inte bör i alltför hög grad avvika från de nuvarande till sin uppbyggnad. 12 Måhända skulle det ha varit mera i linje med FAL:s uppbyggnad och synsätt att låta preskriptionstiden vara kortare vid företagsförsäkring än vid konsumentförsäkring liksom att låta tiden vid skadeförsäkring vara kortare än vid personförsäkring. 13 Åtminstone om man låter tidsskillnaderna bli stora kommer man dock lätt i konflikt med den i direktiven uttalade intresset att ersättningskrav inte skulle kunna göras gällande efter alltför lång tid. En rättsteknisk fördel med förslaget är att en överensstämmelse i ett enda slag uppnås med inte bara skadeståndsrätten utan även den allmänna kontraktsrätten. Frånser man ansvarsförsäkringen är emellertid sambandet mellan skadeståndsrätt och försäkringsavtalsrätt inte så starkt att det omedelbart aktualiserar samma preskriptionsregler. Och för den allmänna avtalsrättens del kan sambandet i framtiden rentav bli besvärande. Men för kontraktsrättens del finns anledning att samtidigt varna för att överensstämmelsen såvitt avser preskription inte sedan okritiskt utvecklas till att gälla också i andra frågor än preskription, exempelvis såvitt avser avtals ingående. 14 Det finns i hög grad anledning beakta att den allmänna försäkringsavtalsrätten kan komma att utveckla egna principer som är självständiga och inte alls behöver vara kopplade till den allmänna kontraktsrätten. Det finns svenska specialister i allmän avtalsrätt som är förtjusta i tanken att försäkringsavtalsrätten mer eller mindre helt skulle bygga på den allmänna avtalsrätten. 15 Det saknas dock inte experter i försäkringsavtalsrätt som är skeptiska till en sammankoppling. 16 Utan att ta direkt ställning i denna fråga vill fakultetsnämnden dock fästa uppmärksamheten på den och 12 Ds 2011:10 s. 63. 13 För personförsäkringens del görs en sådan skillnad vid livförsäkring i Grekland, Nederländerna, Frankrike och Belgien, se PEICL, artikel 7:102 N 11. 14 Jfr artikel 2:302 PEICL. 15 Så C. Ramberg, Kontraktstyper, 2005, s. 212. Jfr B. Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 2 uppl. 2010, s. 23 samt samma verk,1 uppl. 16 Se B. W. Dufwa, JT 2007/08 s. 488 f.
6 (7) samtidigt beklaga att den inte blivit mer uppmärksammad i promemorian, inte minst från komparativ synpunkt. Fakultetsnämnden vill efter viss tveksamhet tillstyrka utredarens förslag till upphävandet av de tvåfaldiga preskriptionsfristerna till en enhetlig sådan på tio år men endast under förutsättning att i det i motiven till en ny lag tydligt understryks att denna förändring inte får utnyttjas så att försäkringsavtalsrätten generellt kopplas samman med den allmänna avtalsrätten; vad som skall gälla vid preskription innebär inte att en sammankoppling nödvändigtvis skall äga rum även utanför preskription. 5. En särskild regel till förmån för den som även efter tioårsfristen begär ersättning för en skada eller förlust som inte var eller borde ha varit känd när fristen gick ut. Det förhållandet att preskription kan inträda trots att den som begär ersättning av försäkringsbolaget inte ens haft eller bort ha haft kännedom om sin personskada har i svensk doktrin klassificerats som orimligt från rättspolitisk synpunkt. Icke desto mindre kan en regel av detta slag återfinnas i såväl tysk försäkringsavtalsrätt som i PEICL. Och den kan försvaras och försvaras också av utredaren med åtskilliga argument. Fakultetsnämnden finner dock att den alltför mycket avviker från det svenska synsättet och vill därför avstyrka den. I stället vill fakultetsnämnden förorda det av utredaren föreslagna alternativet, som innebär talan får, när det gäller personskador, väckas även efter utgången av den tioåriga fristen under vissa förutsättningar (jfr under C 2 ovan). D. PRESKRIPTIONSAVBROTT 1. Den särskilda regeln att försäkringsbolaget tillåts förelägga försäkringstagaren att väcka talan inom minst sex månader efter delfåendet av ett föreläggande. Denna regel, som innebär att preskriptionstiden krymper högst väsentligt, är i FAL endast tillåten vid företagsförsäkring. Utredaren föreslår emellertid att regeln också skall gälla vid konsumentförsäkring, låt vara att minimitiden förlängts till ett år och inte skall gälla vid ansvarsförsäkring. Han understryker att regeln har ansetts som ett lämpligt sätt att få slut på långvariga tvister om ersättningskrav. 17 Bakgrunden till regeln kan återfinnas i motiven till GFAL, där vikten för försäkringsbolaget att så snart som möjligt få hela frågan avgjord framträder. 18 I modern tid har bolagen emellertid helt andra möjligheter att överblicka även sena krav och det har någon gång sagts att även andra företag kan ha svårigheter härvidlag utan att de fått den särskilda förmånen att få denna korta preskriptionstid. Enligt fakultetsnämnden kan man därför inte fästa alltför stort avseende vid vad som uttalades i sammanhanget i motiven till GFAL. I FAL har bolagen heller inte fått denna rätt vid konsumentförsäkring. Det förefaller fakultetsnämnden därför angeläget att konsumentskyddet i detta hänseende fortsätter att gälla. Fakultetsnämnden vill därför avstyrka utredarens förslag i detta hänseende. 17 Ds 2011:10 s. 15. 18 Se NJA II 1927 s. 407 f. Jfr Ds 2011:10 s. 34.
7 (7) 2. Förslaget att det även i fortsättningen ska krävas att talan mot försäkringsbolaget ska ske genom stämningsansökan. Utredaren förordar ett system enligt vilket preskriptionsavbrott kräver att talan måste väckas även enligt den nya föreslagna lagen. Talan måste sålunda väckas mot försäkringsbolaget inom tio år från försäkringsfallet. Fakultetsnämnden avstyrker bestämt detta förslag. Att ansöka om stämning brukar varken konsumenter eller företag göra själva. Det sker i allmänhet med hjälp av advokat. Kravet skapar normalt bryderi hos konsumenter och företagare och kan få en mindre önska avskräckande effekt på den som begär försäkringsersättning. I de flesta länder ställs heller inga krav på stämningsansökan. Kravet blir i svensk rätt så mycket märkligare som det om lagförslaget genomförs saknas när det gäller fordringar i allmänhet. Om någon gäldenär kan kalkylera och räkna med kommande krav så är det försäkringsbolag. Den spärr mot krav på försäkringsersättning som här kommer att finnas är enligt fakultetsnämndens mening ytterst olämplig.