Fåglar på San Michele INSPELAT AV ÖRJAN RUDSTEDT

Fåglar på San Michele INSPELAT AV ÖRJAN RUDSTEDT

Det är en tidig morgon i mitten av april. Jag har just lämnat mitt nattlogi nere i Damecuta. Gryningen är sakta på väg men Anacapri sover och gatorna ligger tomma och öde. Några trastar har lågmält börjat sjunga. Det är absolut vindstilla och inte en vindpust rör Neapelbuktens vidsträckta vattenspegel och pinjekronorna längs min väg. Det ser ut att kunna bli en underbar dag. Så har det inte alltid varit denna aprilmånad. För några dagar sedan kom jag med båten från Sorrento. När jag efter en vådlig taxifärd anlänt till Molo Beverello i Neapel för att ta första bästa båt till Capri möttes jag av beskedet att alla avgångar var inställda på grund av stormen. Ute på hamnpiren märkte jag att det blåste. På havet utanför rullade höga vitskummiga vågor in från väster och inga fartyg syntes till. Ingen kunde lämna besked om när det var möjligt att ta sig över till Capri. Detta hade jag inte räknat med och det var redan sent lidet på eftermiddagen. Kanske bäst att förbereda för övernattning i Neapel. Som vanligt är i detta land löste sig allt plötsligt och oväntat. Rop, visslingar och ivrigt gestikulerande. Presto, presto, partenza in due minuti. Väl ombord förstår jag att båten inte går till Capri utan till Sorrento, som ligger bättre till och gör att vi kan ta sjön akter om tvärs och slippa den värsta sjöhävningen. Efter en timme anländer vi till Sorrento omskakade efter en slingrig färd bland vågorna. Samma sak här. Inga båtar till Capri. Orsaken, la Tempesta, stormen som nu ökat i styrka. Alla ansvariga i hamnen skakar på huvudet och vinkar avvärjande när jag frågar om när det går någon båt. Så plötsligt igen rop och skrik. Skynda, båten går nu, just nu. Det är bara att springa så gott det går med två tunga resväskor mot det yttersta läget på piren.

Det blir en gropig färd där man kör med full fart mot jättevågorna. Våldsamma kast och hissnande nedfarter i vågdalarna gör att även jag börjar känna sjösjuka. En barnfamilj ligger utslagen i sina fåtöljer. Turligt nog är färden kort. Efter en halvtimme är vi framme i Marina Grandes hamn. När jag väntar på bussen som skall ta mig upp till Anacapri hör jag ett samtal mellan två äldre herrar om hur förfärligt vädret varit denna vår på Capri. Det bådar inte gott för mina inspelningar. Gryningskör Men idag är vädret underbart och solen skiner från klarblå himmel. Pinjerna sprider sin vällukt som förenas med doften av ginst och orkidéer. När jag passerat Via Orlando och nått fram till Piazza Vittoria, torget på Anacapri, följer jag den smala gränd som leder fram mot Villa San Michele, huset och trädgården som byggdes av den svenske läkaren och Caprivännen Axel Munthe. Plötsligt ser jag delar av Neapelbukten nedanför mig. Långt bort skymtar toppen av Vesuvius kringhöljd av ulliga moln. Och molnen har spridit sig ut över hela bukten och ligger som en sammanhängande skärm. Ovanför skiner solen som nu letat sig upp över bergen i öster. Jag har stämt möte med trädgårdsmästaren på San Michele. Han skall hjälpa mig in i trädgården förbi larmade grindar och dörrar. Jag anländer till mötesplatsen lite för tidigt. Det ger mig tid att lyssna efter de tidiga fågelrösterna. Trastarna har fått sällskap av bofinkar som sjunger intensivt i trädgårdens övre del. På avtalad tid dyker han upp, trädgårdsmästaren som ordnar allt till det bästa i denna undersköna trädgård. Jag har varit där många En av de mest fotograferade vyerna på Capri. Sfinxen blickar gåtfull ut över Neapelbukten.

gånger förut men aldrig så tidigt som nu. Det är tyst och fritt från störande ljud från människor och motorfordon. Innan jag sätter igång med mina inspelningar går jag fram till pergolan som bildar gräns mot stupen ner mot Capri och Marina Grande. Idag ligger molnen som en barriär och hindrar den vanliga utsikten. Man ser bara sådant som ligger på över 300 meters höjd. På resten av Capri anar man Villa Jovis och där bakom Monti lattari, Mjölkbergen, på fastlandet. Jag får känslan av att sitta i en luftballong som sakta svävar ut över branterna. Detta är fullständigt enastående och skönheten betagande. Denna ö som likt en Chimaera ständigt byter skepnad och alltid bjuder sin betraktare nya vyer, aldrig någonsin exakt lika varandra. Inte undra på att Capri dragit till sig esteter från skilda tidsåldrar. Från antikens kejsare till vår tids potentater. Jag blir så fängslad av denna nya vy att jag närapå glömmer mitt egentliga ärende; att spela in fågelsången i Axel Munthes trädgård. Jag plockar fram mikrofoner, stativ och olika typer av inspelare. Det tar en bra stund att få alla sladdar på plats och kalibrera utrustningen. När hörlurarna sitter på hör jag all fågelsång som nu förstärks och blir otroligt intensiv. Munthe nämner ofta fåglarna som lyckliggör honom i hans trädgård och under vandringarna på Anacapri. Förutom trast och bofink har nu hela gryningskören anlänt. Duvor, svarthätta, gärdsmyg och sammetshätta. Långt bort mot Via Migliera hör jag även sydnäktergal och ett par korpar som kivas, blandat med ljudet från trutarna som majestätiskt seglar ut över branterna och låter sig lyftas av termikvinden. Solister När Anacapri vaknat till liv fylls hela trakten av ljud, från eufoni till kakofoni. Fågelsången dränks av buller. Intensiva ljud från vespor och mopeder blandas med hundskall och tuppar som gal. Nere i marinan blåser de första morgonbåtarna till Sorrento och Neapel sina avgångssignaler. Inne bland de smala gränderna längs Via Orlando och ner mot Damecuta har trastarna funnit på ett sätt att överrösta trafiken. Jag har noterat det på andra håll i städer. I Visby, vår närmaste stad på Gotland, använder koltrasten paraboleffekten i vinklar mellan husen för att få ut sin sång. Samma sak här nere. Den fågel som valt den plats som ger bäst förstärkning åt stämman hävdar bäst sitt revir. För visst handlar det framför allt om detta även om jag ibland tror mig höra andra syften med sången. Några individer avviker från flertalet och verkar sjunga mest av glädje för nöjes skull. I trädgården på San Michele har allt nu förändrats. Molnen som dolde Marina Grande och resten av det man ser från ovan är skingrade som genom ett trollslag. Vart blev de av? Solen skiner nu ner på havet och färgar ytan i olika nyanser av blått. Vattnet är klart och med kikare kan man nog se större föremål i grundvattnet närmast land, så som Munthe beskriver. Efter klockan 12 inträder siestan, en lisa för plågade öron. Man drar sig tillbaka för mat och vila, men också för att slippa plågas av värmen. Tyvärr verkar fåglarna göra detsamma och många sjunger inte så intensivt under eftermiddagen. Tiden gynnar solisterna som under några timmar ostört kan framföra sina tonflöden. Den lilla gärdsmygen som tillsammans med svarthätta och sam-

metshätta tillhör karaktärsfåglarna på San Michele har en intensivt klar och mycket hög stämma för att komma från en så liten varelse. Även sommargyllingens lite sorgsna vissling hörs inte sällan under eftermiddagstid. Den är blyg och sjunger ofta dold inne i lövverket. Ibland skymtar man den knallgula fågeln när den lämnar sitt viste i bågflykt. Turisterna däremot tar sällan siesta. Viale Axel Munthe fylls under tiden med horder av människor som på egen hand eller under ledning av guider vandrar fram till Villa San Michele. Trädgården är denna tid på dagen ofta välbesökt och man hör språk från världens alla hörn. När omständigheterna omöjliggör inspelning kan jag ägna mig åt att njuta av den fågelsång som finns till hands. Utan krav att rikta mikrofon och sköta inspelare. Tiden för bra inspelningar är nu definitivt förbi för den här dagen. För min del blir det välbehövlig vila för att ta igen de timmar jag varit uppe i gryningen. Natten Inte förrän mörkret faller ändras ljudbilden. Människorna här är helt enkelt igång med sina aktiviteter som att handla och uträtta ärenden och äta middag senare än vi i norden. De fåglar som sjunger nattetid är lätt räknade. Näktergalen hörs ibland men kan sjunga även övriga tider på dygnet. Trastarna brukar runda av dagen med en mer stillsam nocturne. Men i april och maj tillhör natten den lilla dvärguven som fyller branterna på Anacapri med sin fina vissling. Jag försökte förgäves få syn på den men misslyckades alltid. När jag troligen bara var några meter ifrån förflyttade den sig ljudlöst till en annan plats. Pergolan på Villa San Michele.

Munthe och fåglarna Axel Munthes förhållande till sina medmänniskor var minst sagt komplicerat. Det finns många vittnesbörd om detta. Hans relation till djur är lättare att förstå sig på och sympatisera med. Han har gjort sig känd som en stor vän av hundar, apor och fåglar. Om detta har ganska lite skrivits, kanske för att intresset för hans sammansatta personlighet i övrigt dominerat så stort. För mig personligen har Munthes relationer till sina vänner och nära och kära periodvis påverkat mig i mitt skapande av fågelinspelningar på San Michele. Sällan har jag känt mig så kluven inför någon person. Någon gång har jag till och med i ilska haft planer på att lägga ner hela projektet. Jag kände att jag inte ens i tanken ville umgås med denne nyckfulle eskulap. Efter en tid har jag dock märkt att jag på nytt kan stå ut med honom och förlika mig med hans mångbottnade karaktär. Munthes inställning till fåglarna har därvid definitivt hjälpt mig med försoningen. Under ett av mina besök på San Michele höll jag ett föredrag om fågellivet på Anacapri och Munthes förhållande till fåglarna. Auditoriet bestod av gäster och stipendiater och några svenskar som bor på Anacapri. Efteråt fick jag frågan om det i själva verket inte var så att fåglarna älskade Munthe och inte tvärt om. Jag blev något konfunderad över frågan men menade att det ena nog inte uteslöt det andra. Fortfarande undrar jag över vad som låg dolt i frågan jag fick. Kanske antyddes att inte ens Munthes relation till fåglarna var helt okomplicerad och vem vet egentligen hela sanningen om vår innersta natur. I sina böcker redogör Munthe också i övrigt för sitt stora djurintresse. Förhållandet till apan Billy har resulterat i en anekdot som i mitt tycke är bland det bästa han skrivit. Hundar av olika slag följde honom under en stor del av livet och på de bilder vi har av honom omges han ofta av dessa sina kära. Fåglarna på San Michele kom att spela en speciell roll i hans liv. Dels njöt han naturligtvis av den intensiva fågelsången i trädgården och andra platser på Anacapri. Dels märkte han tidigt att området var rastplats för flyttfåglar höst och vår. Capri är mellanstation för många av Nordeuropas flyttfåglar som övervintrar i Nordafrika och söder om Sahara. I större eller mindre flockar tar de språnget över Medelhavet och följer Italiens kuster på båda sidor. De macchiaklädda kalkklipporna på Capri är en lockande plats för fåglarnas näringssök och vila. När Axel Munthe började sitt byggprojekt på Anacapri jagades och fångades fåglar på hela Capri. Dåtidens jägare försåg många lyxrestauranger i Europa med kramsfågel, speciellt vaktel, och jakten bidrog till mångas försörjning på ön. Den hade pågått sedan urminnes tid och skedde med en sedvanerätt som sällan ifrågasattes. Jakten bedrevs med stor frenesi med nät, bössor, fällor och även som bulvanjakt med levande fågel, som fått sina ögon utstuckna för att kunna sjunga oberoende av tid på dygnet. Den metoden upprörde Axel Munthe mest och han försökte utan framgång störa jakten. Berget Barbarossa intill San Michele med sina rester av en forntida borg var speciellt frekventerat av flyttfåglar och ett populärt ställe att jaga fågel på. Trots sin position på San Michele som etablerad läkare och de fattigas beskyddare var han maktlös mot den jakt som bedrevs nära hans domäner. Barbarossaberget ägdes av en på ön välkänd slaktare och han vägrade i det längsta att sälja sitt berg till Munthe. Munthes ihärdighet i kampen för att köpa och freda berget mot jakt, ledde ändå till att han sent omsider fick köpa

berget när slaktaren låg på sitt yttersta. När han lät fridlysa sin nyförvärvade egendom och förbjuda all jakt fick han många ovänner på ön. Jägarna kände sig kränkta av att en utböling berövade dem deras uråldriga privilegier. En del tillgrep kriminella metoder för att sätta åt Munthe på alla sätt. Jag fick min idé till att spela in fågelsång på Capri när jag vistades på San Michele 2005. Jag förfördes av öns skönhet och naturens dramatik. För mig blev fågelperspektivet på tillvaron i högsta grad en realitet när jag beskådade världen som sträckte sig nedanför Barbarossa och Monte Solaro. Fåglar av olika slag rörde sig naturligt i luftrummet mellan himmel och hav. Jag såg detta i ett annat perspektiv än tidigare och blev lite grand medflygare i dessa rörelser som fåglarna gjorde i dykning eller uppsving. Ingenstans på ön är detta tydligare än vid Belvederen i Migliara. Bråddjupet ned mot Faro, fyren, är hissnande. Jag har stått förstummad och beskådat vitfågelns flygövningar i uppvindarna. Trädgården på San Michele Trädgården och villan Munthe lät anlägga på Anacapri är enastående genom sitt läge på en avsats 400 meter över havet. Området var redan under antiken berömt för sin skönhet. Plinius den yngre som tillsammans med sin mor och morbror upplevde den stora jordbävningen och utbrottet från vulkanen Vesuvius år 79 e.kr. skriver i ett brev till historikern Tacitus: Du ber att jag skall skriva om min morbrors död, för att du skall kunna skildra den desto sannare för eftervärlden. Jag tackar dig ty jag inser att hans död blir mera ärofull om den förevigas av dig. Även om han dog för att så att säga leva för evigt, i en berömd katastrof när de skönaste trakter liksom folk Klostergården och del av trädgården på Villa San Michele.

och städer gick under, lade han själv grunden till många verk som skall leva för evigt. Många ur den dåtida romerska överklassen hade villor som klättrade på bergssluttningarna som omger Neapelbukten. Den plats som Munthe hittade hade lämningar av en kejserlig villa som tillhört Augustus eller någon av hans efterträdare. Tiberius som gått till historien som grym tyrann är den som annars lämnat flest spår på Capri främst genom det enorma palats han lät bygga, Villa Jovis. Mötet med trädgården på San Michele idag är nog för de flesta överväldigande. Den storslagna vy som möter när man går pergolan framåt mot utsiktsplatsen vid Sfinxen överträffar det mesta i skönhet. Trädgården är anlagd i terrasser som var och en bildar tydliga rum med planteringar och häckar som avgränsare. Genom några rum porlar det av vatten som rinner i smala diken. I kapellet helgat år S:t Mikael kunde Munthe spela på sitt piano och även sjunga. Han lär ha haft en fin stämma. Rumsligt är trädgården på San Michele inte stor. Inte mycket plats är lämnad för utbyggnad förutom uppåt mot Barbarossaberget där macchian med ogenomträngliga taggiga buskar och små stigar leder upp mot den gamla borgen på krönet. En byggnad i trädgården är tämligen nyuppförd, Olivetum, ritad av arkitekten och före detta intendenten Levente Erdeös. Det är närmast ett naturrum där fåglarna har stor plats. Fåglarna i Munthes trädgård När det gäller fågelarter kunde Munthe känna sig nästan som hemma. Många av fåglarna på Capri finns även i Sverige och Oskarshamn, där Axel Munthe föddes och säkerligen gjorde sina första ornitologiska upptäckter. Lite förvånad blev jag nog själv då jag vid mitt första besök på Capri hörde talgoxen fila på sin vårmelodi bland myrten och cypresser i trädgården. Samtidigt sjöng svarthätta, koltrast och gärdsmyg intensivt i citronlunden strax ovanför trädgården. En bofink stämde in i kören medan honan samlade bomaterial på marken. Men flera arter finns som vi vanligtvis inte ser i vårt land. Lyssnar man noga hör man att ljudbilden är annorlunda än den i Sverige. Biätare, sammetshätta, gulhämpling, sommargylling, dvärguv och den gulbenta truten som majestätiskt svävar ut över avgrunderna bidrar alla med sina läten. Många flyttfåglar passerar som sagt Capri på sina flyttvägar norr- och söderut. Plötsligt finns de där, trastsångare, gulsångare, grönsångare och andra under ett kort uppehåll på ön för att söka föda och vila ut. De flesta av mina fågelinspelningar är gjorda i och omkring trädgården. Att få tillgång till trädgården tidigt på morgonen har krävt speciellt tillstånd då området är skyddat av larm. Men ofta har jag på egen hand kunnat ta mig till foten av Barbarossaberget. Då har jag haft möjlighet att närvara precis när de första fåglarna vaknat och börjat sjunga. Munthe ägde under sin tid på Capri flera fastigheter. Ett medeltida torn, Torre di Materita, blev hans sista boställe på Capri. Det ligger väl synligt från landsvägen när man söker sig ner mot fyren Faro på sydvästra udden. Det var

hans ögonsjukdom som tvang honom att flytta dit, där han i tornets skugga kunde stänga ute en del av det intensiva solljus som flödar över San Michele. Tragiskt för en man som byggde med mottot här skall vara ljus, ljus överallt. En inspelning är gjord nära Torre di Materita. Inspelningsförhållanden Jag har gjort mina inspelningar vid två tillfällen; april 2008 och maj 2010. Jag kan säga att jag efter dessa veckor känner de flesta ställen i Anacapri. Capri i övrigt har jag gästat högst tillfälligt. Gatorna från hamnen upp till staden Capri rymmer så mycket folk att man ibland har svårt att ta sig fram. De flesta som besöker ön kommer aldrig längre än hit. Relativt få människor söker sig utanför de vanliga stråken. När Munthe levde här såg nog ljudbilden annorlunda ut. Åsnor och kärror som slamrade, klapper av hovar mot stenläggningen. Inga eller få motorljud. Likheten är alla röster som fyller gator och torg och skapar en stor kontrast mot stillheten i våra svenska småstäder. Mycket av livet levs i Italien på gatan och Capri är inget undantag. Den är platsen för möten och samtal och när man tröttnat på att stå finns plats för trötta ben på trottoarens uteservering. Jag tänker på hur tyst det är där vi bor på Gotland ute i havet. Tidiga mornar utan vind hör man bara fågelljuden och stilla vågskvalp. Men utvecklingen står inte stilla på Capri. Här finns många bilar och framför allt motorfordon på två hjul. Ljudet från tvåtaktare är extra störande när de stretar på i långa branta backar. Åsnan som 2005 bar höbalar från Anacapri till en fastighet på vägen mot Monte Solaro är idag utbytt mot en liten bandtraktor med flak. Ägarna går fortfarande bredvid men piskan är borta. Belvedere di Migliera. Utsikt över Faro.

Jag märkte ganska snart att Anacapri för att inte tala om Capri är bullriga platser. Bilar är vanliga idag men gudskepris får vanliga turister inte ta med sig bil till ön. Ett stort antal turister besöker Capri varje år. Bussar och taxi transporterar besökare och invånare från hamnen Marina Grande upp till Anacapri. Busstrafiken är relativt tät, speciellt i högtrafik. En stor del av den ljusa tiden är det nästan omöjligt att få bra inspelningar. Även flygtrafiken till och från Neapel producerar bullermattor som ligger kvar en god stund efter det planet passerat. Hur löser man detta? Man får stiga upp tidigt innan mopeder och vespor är igång. Tidig gryning sammanfaller med den mest intensiva fågelsången och är på Capri liksom hos oss i Sverige ett crescendo av fågelröster som börjar när natten viker och den rosenfingrade Aurora ledsagar den gryende dagen. Eftermiddagen ger inspelaren en viss respit. Motorljud ersätts med mer lågmält slammer från kök och disk blandat med ibland högljudda samtal om livets trivialiteter Inspelningsteknik När jag började med att spela in fågelljud för nu ganska många år sedan använde jag ofta filtrering av mitt material. Idag försöker jag göra mina inspelningar bra från början. Ibland men ganska sällan är det omöjligt. Den fågel som är i fokus sjunger helt enkelt omgiven av för mycket buller. För att överhuvudtaget spela in ett unikt fågelljud som jag väntat på länge får jag acceptera att oljudet är med i bakgrunden. Många fåglars sång är för mig ljuv musik. Jag lyssnar på den ungefär som jag lyssnar på klassisk musik Kanske är den också ursprunget till vår egen musik. Jag vet att många delar min uppfattning och uppskattar att jag gör relativt långa inspelningar av sjungande arter. Inget fel i korta didaktiska stycken för att snabbt lära sig hur en viss fågel sjunger. Mitt syfte är ett annat. Jag vill både förmedla det musikaliska och hur varierad sången är. Olika individer har en mycket personlig ton och sången ligger inbäddad i ett variabelt tonpaket. Koltrastarna på Capri sjunger definitivt annorlunda än de som bor på Gotland. Ändå hör man omedelbart att det är en koltrast som sjunger. Viss fågelsång har även en rogivande och avslappnande inverkan på psyket. Jag kan sitta trollbunden av en trädgårdssångares porlande växlingsrika sång och rödhakens spröda toner i ljumma vårkvällar. Min största favorit är ändå koltrasten, il merlo, som är vanlig även på Capri. Älskad är den att döma av de många skyltar på hus jag sett med il merlo och merula. Mina inspelningar är nästan samtliga så kallade soundscapes, det vill säga en ljudtapet där en fågel vanligtvis är i fokus. Bakgrunden kan förutom andra fåglars sång eller läten även innehålla hundar som skäller och katter som jamar. Klockspelet i S:ta Sofiakyrkan vid Via Orlando hörs ibland i inspelningarna. Trafikljud och röster hör till ljudbilden på Capri. Få platser erbjuder tystnad. För att hitta fågelsång som är möjlig att spela in under förmiddagen måste man söka sig till platser som ligger utanför själva stadskärnan och helst inte i närheten av vägarna. Uppe på Monte Solaro finns tystnaden i en pinjeskog omgiven av branta stup som gör området till en ointaglig fästning. Där uppe ligger kapellet Cetrella med en förunderlig utsikt över Capri nedanför med Faraglioniklipporna, som likt pilspetsar skjuter upp ur havet. Tyvärr är fåglarna där ganska få. La Migliera är ett annat område lite vid sidan om, även det med fantastiska vyer över Capris enda fyrtorn Faro. Hit ut leder en smal väg utan bilar genom

vingårdar och andra odlingar. Även några spektakulärt placerade små hotell finns där ute och sist men inte minst Parco Filosofico som grundats av en svensk. Fågelstationen på Barbarossa Munthe lyckades som tidigare nämnts få delar av berget Barbarossa fridlyst. På bergets krön ligger en gammal borg med anor från 1000 e.kr uppkallad efter amiral Keir-Eddin med tillnamnet Barbarossa, rödskägg, en pirat som terroriserade kusterna i Medelhavet. Idag är borgen hemvist för Capri fågelstation. Ornitologer från Sverige och Italien arbetar med ringmärkning av flyttfåglar. Fåglarna fångas i speciella nät, vägs och mäts och förses med ring runt foten. År 2010 leds ringmärkningen av Istituto Nazionale di Biologia della Selvaggina i Bologna. Jag har vid några tillfällen besökt och samtalat med ornitologerna. Speciellt värdefullt har det varit för mig att få se på nära håll arter som sommargylling, sydnäktergal och trastsångare. Torre di Materita, Axel Munthes sista bostad på Capri.

Fåglar som sjunger på skivan Biätare (Merops apiáster) Bofink (Fringílla caelebs) Dvärguv (Otus scops) Gransångare (Phyllóscopus collybíta) Gråsparv (Passer domésticus) Grönfink (Carduélis chloris) Gulhämpling (Serínus serinus) Gärdsmyg (Troglódytes troglodytes) Koltrast (Turdus mérula) Korp (Corvus corax) Rödstrupig sångare (Sýlvia cantíllans) Sammetshätta (Sylvia melanocéphala) Sommargylling (Oríolus oriolus) Svarthätta (Sylvia atricapílla) Sydnäktergal (Luscínia megarhýnchos) Talgoxe (Parus major) Taltrast (Turdus philómelus) Medelhavstrut (Larus michahellis) Trädgårdssångare (Sylvia borin) Turkduva (Streptopélia decaócto) Åtskilliga andra fåglar har visat sig under min vistelse på ön. Men de har inte lämnat några avtryck i mina ljudupptagningar. De har varit tysta, många intensivt upptagna av näringssök för att orka flyga vidare norrut. Om fåglarna i Munthes böcker Munthe skriver: I samtal med Carl Bildt, svensk ambassadör i Paris: Du som alltid säger att du inte kan leva utan musik, vem ska sjunga för dig, vem ska spela för dig?... Fåglarna i min trädgård, havet omkring mig. Lyssna! Hör du den underbara mezzosopranen, det är sångtrasten, sjunger inte han bättre än både Kristina Nilsson och Adelina Patti? Hör du vågornas andante ute på golfen, är det inte mer gripande än Beethovens nionde symfoni? (Ur Axel Munthe, Boken om San Michele, Bokförlaget Forum 2000, s. 207 208) Det fridlysta Barbarossaberget ovanför San Michele är fullt av fåglar på väg hem att bygga bo. Vilken glädje för mig att de kan vila där i fred. I går var jag nära att trampa på en liten lärka halvt dold i gräset, så uttröttad av sin långa färd över havet att han inte ens försökte flyga sin väg. Han låg alldeles stilla i min hand som om han förstod att handen tillhörde en vän, kanske en landsman. Jag frågade den lilla fågeln om han inte ville sjunga en sång för mig innan han gav sig iväg, det fanns ingen fågelsång som jag älskade mer än hans. Men han sa att han inte hade någon tid att förlora, han hade bråttom hem till Sverige för att sjunga in sommaren. Under mer än en vecka har en sångtrasts flöjttoner ljudit i min trädgård. Häromdagen fick jag syn på hans brud som satt gömd i en lagerbuske. Idag har jag sett deras bo, ett under av fågelarkitektur. Jag hör också flaxandet av vingar och ett sakta sorl av fågelröster nedanför

kapellet. Jag låtsas som om jag inte hörde detta, men jag är säker på att någon kurtis är i gång inne bland rosmarinbuskarna, jag undrar vilken fågel det kan vara? I går kom hemligheten ut, för just som jag skulle gå till sängs började en näktergal sjunga Schuberts Serenade under mitt fönster. (Ur Axel Munthe, Boken om San Michele, Bokförlaget Forum s. 367) Omslaget på min skiva har en teckning av konstnären Harald Wiberg. Det verkar sannolikt att han inspirerats av berättelsen ovan. Själv har jag några gånger tagit hand om utmattade fåglar som irrat omkring i dimma över öppet hav och hittat min båt och slagit sig ner i riggens vant. Ibland har de varit så utmattade att rädslan för människor helt försvunnit. Stilla ligger de i handen som på teckningen och låter sig värmas. Min egen papegoja Polly väljer samma position när hon vill ha det varmt och skönt. I absolut tillit vilar hon i mina kupade händer. Hon tröttnar aldrig. Det är jag som får avbryta. Tack till Peter Cottino Gunnar Adler Karlsson Familjen Celentiano/Ferraro Gäster och stipendiater på San Michele, ingen nämnd ingen glömd. Kalle Rudstedt som delat mina bördor Min hustru Eva, Omnia vincit Amor Samtliga bilder, utom inspelningsbild, Örjan Rudstedt Grafisk form: Daggan Stamenkovic Om mig själv Inspelning i trädgården på Villa San Michele. (Foto Håkan Rudstedt) Född 1941 utanför Östertälje. Uppväxt med djur på landet. Egna katter och hundar. Samlade tidigt på levande djur och födde upp dem med myrägg, kokt ägg och insekter. Fåglar blev tidigt mina nära vänner. Inget sommarlov utan mås, kaja, trast eller ärla. Änder och vadare blev det visst också. Sten Bergman var min idol och inspirationskälla. Jag tjatade till mig ett besök hos honom i Rönninge och fick titta på de paradisfåglar han fört med sig hem från Nya Guinea. Jag har med åren producerat åtta skivor med fågelsång från södra Gotland.

Cypressallén i trädgården på Villa San Michele.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 Gryningskör (chorus avium matutinus) Inspelad tidigt en morgon i början av maj. Koltrast, gärdsmyg och svarthätta. Trädgården på San Michele (hortus San Michele 1) Inspelad i maj. Rödstrupig sångare, svarthätta, sommargylling, grönfink m.fl. Trädgården på San Michele (hortus San Michele 2) Inspelad i maj. Koltrastar, gärdsmyg m.fl. Sångare i trädgården på San Michele (variae sylviae San Michele). Grönfink, rödstrupig sångare, sommargylling m.fl. Inspelad i maj. Sammetshätta (sylvia melanocephala) Inspelad ovanför trädgården på San Michele mitten av april. Svarthätta (sylvia atrocapilla) Korp, m.fl. Inspelad ovanför trädgården på San Michele i maj Gransångare (phylloscopus collybita) sammetshätta, svarthätta m.fl. Inspelad i trädgården på San Michele. Koltrast (turdus merula San Michele) Inspelad i klostergången på Villa San Michele i maj. Gulhämpling (serinus serinus) Turkduva, grönfink m.fl. Inspelad i trädgården på San Michele i april. Sydnäktergal (luscinia megarhynchos) Inspelad med trädgårdens porlande bäck i bakgrunden. Sommargylling (oriolus oriolus) Inspelad vis foten av Barbarossaberget strax ovanför trädgården i maj. Biätare (merops apiaster) En färggrann, flocklevande livlig fågel som lever på bin och getingar. Inspelad i Damecuta i april. Finkar (fringillae) Bofink, grönfink m.fl. Inspelad i trädgården på San Michele i mitten av april. Bofink (fringilla caelebs) Inspelad i trädgården på San Michele i maj. Koltrast (turdus merula Torre Materita) Inspelad vid trädgården på Torre di Materita i april. Dvärguv och näktergal (scops et megarhynchos) Inspelad i trädgården ovanför Foresterian nära Villa San Michele sent en kväll i maj.