En föreläsning om vikten av Att bli en god känslospanare till sitt barn! Känslorna påverkar hur vi har det mellan varandra i familjen. När det uppstår problem, gnissel och konflikter i familjerelationer kan en nyckel in till barnet vara att använda ett bekräftande samspel och att bekräfta barnets känslor. Under föreläsningen presenteras redskap och idéer för att öka möjligheterna för dig själv och ditt barn till bekräftande samspel.
Vilka är vi? Karin Bergquist och Dan Forsström heter vi och vi arbetar som familjebehandlare i Hägersten-Liljeholmen SDF. Vi har tillsammans arbetat fram ett föräldramaterial som bygger på anknytningsteori och det naturliga känslomässiga språket mellan föräldrar och barn. Våra tankar tar sikte på barnets behov av den Empatiska kommunikationen mellan förälder och barn. Hur viktigt det är att denna kommunikation finns levande - och om vikten av Empatisk reparation när bandet brustit.
Syftet med föreläsningen Våra tankar utifrån 45 års erfarenhet av att möta barn och föräldrar i socialt arbete. Vårt arbete som utmynnat i dessa tankegångar En guide till känslans språk mellan föräldrar och barn - om den emotionella kommunikationen och barns behov av känslans språk.
Att öppna dörren till känslans språk: Barns behov av det relationella samspelet och den känslomässiga tonen i samspelet. Och: Sårbara, känsliga och explosiva barns än större behov av det relationella samspelet och det goda känslomässiga samspelet!!!
Känslorna Relationens Hjärta Vi tänker att den känslomässiga relationen mellan föräldrar och barn kanske bäst kan beskrivas som hjärtat mellan föräldrar och barn. Känslorna och känslovärldarna är en ständigt närvarande och aldrig sinande källa i barn och föräldrars liv tillsammans. Känslorna finns där som en motor i relationen mellan föräldrar och barn, och kan närmast beskrivas som syret i den luft vi andas gemensamt. Syret finns både när vi har det bra ihop med våra barn och unga, när vi kan andas frisk luft i vår samvaro, som när vi har det svårare tillsammans och då också svårare att andas ihop. Den empatiskt bekräftande relationen mellan föräldrar och barn är den goda anknytningens hjärtslag. De hjärtslagen kommer vara vår huvudkompass och vår röda tråd genom föreläsningen. Vi tänker att den bekräftande relationen är grunden för den trygga anknytningen att komma till stånd mellan föräldrar och barn. Förståelse, växande och förändring allt har sin början och grund i empati! Förmedlandet av empatiska känslor är också en naturligt närvarande kommunikationskälla i våra liv. Empati är därför en källa som vi vill uppmärksamma och tända lampan för när vi kommer prata om barn och föräldrars samspel. Vår ambition är att kunna använda den empatiska kommunikationen som en kraftkälla i anknytningens tjänst mellan föräldrar och barn.
Hur kan vi se på känslorna i våra liv? o Beteende och känslor Två sidor av samma mynt! o Känslorna Motorer och vägvisare i våra liv! o Känslorna berättar något som är viktigt för oss! o Känslorna har vi från start Logiken kommer senare! (25 års ålder, typ) o För det lilla barnet fungerar känslorna och känslornas värld närmast som ett lim som binder ihop olika delar av barnets upplevelser till helheter, som sedan formas till inre strukturer.
Dvs. - Känslor är en integrerad del av människans tänkande och fungerande som social varelse. - Allt slags beslutsfattande ackompanjeras av känsloprocesser, vilka fungerar som vägvisare eller kompassriktningar för oss människor. - Kort sagt: Känslorna är nödvändiga för att vi ska kunna tänka förnuftigt! (Antonio Damasio, hjärnforskare. 2009)
- Hur ser balansen mellan logiken och känslorna ut hos det barn jag har framför mig? - Vilken känslomotor har mitt barn? - Formel 1 eller Volvo?
Till dig som förälder: Gå tillbaka till bilden: Tanke- och känslohjärnan. 1. Fundera över hur känslohjärnan tar sig uttryck hos ditt barn, vilket språk har det? Ha "span" på och var nyfiken på ditt barns känsloliv framöver med målsättning att försöka göra det begripligt och förståeligt. Om problem dyker upp längs vägen, lägg energi på att försöka läsa av budskapet - "brevduvan" - i barnets känslor. 2. Fundera också över vilken del hos barnet du som förälder oftast arbetar mot eller försöker nå hos ditt barn? Förnuftet eller känslolivet?
Känslorna Ett mått på vår relation! Känslorna - Att känna sig förstådd eller inte känna sig förstådd i våra känslor Ett mått på hur vi har det mellan varandra och termometer för vår relation! Att börja förstå varandra innebär ofta ett stor kliv till att komma varandra närmre! Vilken ton hör ni, vilken känslomelodi hör ni i dialogerna som nu följer?
Mamma och 13-årig son: Det brustna bandet Mamman går in till sin pojke för att väcka honom på morgonen. Mamma: "Nu måste du stiga upp!" Pojke: "Jag vill inte!" Mamma: "Jo, du måste!" Pojke: "Håll käften, gå ut!" Mamma: "Säg inte så till mig!" Pojke: "Stick för helvete!" Mamma: "Du får ingen frukost!" Pojken slår till sin mamma. Mamma: "Sluta slå skitunge!" Håller honom. Pojken slår igen och skriker: "För helvete, släpp mig din jävla kärring!"
Att återupprätta det empatiska bandet Pappa och 5-årig son: Pappa: "God morgon killen, vi ska vakna nu, måste upp, äta frukost och till dagis!" Pojke: "Neej, jag vill inte, inte dagis, jag är trött!" Pappa: "Det är klart, du har sovit skönt och vill nog ligga kvar ett tag i värmen." Sätter sig hos sin son och stryker honom på täcket. Pojke. Mjuknar. "Men jag vill inte till dagis." Pappa: "Du verkar inte på humör för dagis idag? Berätta!" Pojke: "Jag vill vara hemma med dig." Pappa: "Du skulle vilja vara hemma med mig!" Pojke: "Mm. Och så är Leo sjuk, jag vet inte vem jag ska vara med då?" Pappa: "Aha, är det så att du undrar vem du ska leka med när Leo är sjuk. För du vill ju vara på dagis och leka och ha roligt!". Pojke: "Ja, vi är indelade i nya grupper, så det är många nya, jag känner inte dem så bra." Pappa: "Aha, de har satt ihop nya grupper, det är lite nytt hör jag, och många nya du vart med denna vecka, nya kompisar. Berätta?" Pojke: "Ja, jag lekte med Klas och Olof innan jag skulle hem igår, men det var lite kul." "Får jag fråga om Klas kan komma hem till oss?"
Mamma och 14-årig dotter: Flicka: "Alla bara tjatar om betygen, kan ni inte bara sluta vara på mig hela tiden!" Mamma: "Oj, har nog inte riktigt fattat det förrän nu. Vi har inte vart till någon större hjälp med alla råd, va? Det har bara blivit tjat!" Flicka: "Ja exakt! Jag får ingen luft med all press, då kan jag inte tänka alls!" Det är så jävla mycket som det är!" Mamma: "Du känner dig verkligen pressad! Jag fattar ju att nu är betygen på allvar. Men att du inte behöver mer stress, utan mer hur du faktiskt ska kunna se till att du håller dig ovanför vattenytan och fixar betygen?" Flicka: "Ja så är det, sen måste jag få göra det i min takt, jag behöver mer tid, jag får inte in ämnena i huvudet annars. I skolan är det ju bara korvstoppning. Ska man bli utbränd innan man fyller 15 eller?? Och så är ni så på hela tiden, skaffa er egna liv istället!" Mamma: Ler åt formuleringen. Säger förlåt. "Ja, det är verkligen press på er 8:or idag. Jag hör ju att du tänker fixa det här, men att det kokar i huvet just nu? Mamma: "Javisst" Stämningen har lättat.
Hur nås det lyhörda känslospråket i barnet? Känslospråket kommer normalt till stånd genom att föräldrar och andra viktiga kring barnet empatiskt reflekterar över barnets olika mentala- och känslomässiga tillstånd. Det uppstår även lite senare genom trygg lek, med vuxna och med kamrater. Det handlar här om att en mamma eller pappa eller någon annan för barnet viktig person mer eller mindre korrekt uppfattat barnets intention. Från att exempelvis förstå att spädbarnets skrik betyder hunger till att den arga och avvisande tonåringen egentligen är ledsen och vill ha tröst. "Min mamma tänker att jag tänker och hon känner att jag känner - alltså finns jag".
Så därför vill vi att föräldrar och vuxna ska: Bli goda känslospanare till sina barn! När det gäller grammatiken och språket för den känslomässiga hjärnan, bör de känslor den unge väcker, framförallt ses och hanteras som en inre guide utifrån vilken den vuxne orienterar sig i syfte att utveckla dialogen med barnet. Föräldrars förmåga att reflektera över sina barns intentioner och känslotillstånd i olika typer av agerande, ökar barnens upplevelse av att känna sig förstådda. Detta i sin tur ökar barnens självkontroll och känsloreglering, vilket skapar en grund för trygghet i den unges samspel med sin omgivning. Att som förälder öka sin förmåga till att bli en god "känslospanare" är därför central!
Att gå från monster till koala
Att göra en Time-In
Med Time-in menar vi att: Föräldern lyssnar in och sätter ord på den unges primära känsla och intention i situationen, och avhåller sig från att reagera för starkt på barnets sekundära uttryck för denna känsla, vilket ofta kan vara ilska, ett Nej eller frustration, med dåligt språkbruk. Föräldern bemödar sig att komma "under radarn" till sitt barn för att nå den konstruktiva önskan som låst sig eller blockerats för barnet. Formeln för Time-in lyder: Du + Barnets känsla + Barnets intention. - Du känner dig pressad vill klara betygen och behöver kunna tänka klart. - Du känner dig lite osäker på dagis med nya grupperna för du vill egentligen ha roligt och kunna leka med kompisar på dagis.
Tänkvärt: o Att bekräfta när det är svårt i livet innebär en stor insättning på förtroendekontot. Ibland t.o.m en större insättning än vid beröm när det går bra. o Vilken personlighet och temperament har ditt barn? Hur mycket behöver du investera i det rationella kontra det känslomässiga för att ditt barn ska vara i balans? (5-1 regeln i nytt ljus) o För barn med heta känsloliv innebär att bli bekräftad ofta en hjälp och träning med känsloregleringen inom sig och i samspelet med omgivningen. Det innebär känslomuskelträning! o Hur kan jag som förälder bli en ökad "känslospanare" till mitt barn?
Dopgåva eller förvärvad kompetens? Vilka "känsloinstrument" eller förhållningssätt använde mina föräldrar gentemot mig, när jag var liten? Fick jag de goda relationerna med mig i dopgåva eller har jag fått kämpa i livet för att erövra och få till mig av goda känslomässiga samspel? Om jag inte fick det lyhörda föräldraskapet med mig från start från mitt barndomshem hur har det påverkat mig? Är det så att jag som barn behövde utveckla strategier för att hantera och kompensera det jag inte fick men hade behövt få? Fortsätter jag att använda dessa strategier än idag i vuxen ålder?
Sophias brev Hej på er. Jag måste säga att min upplevelse är att familjelivet och samspelet med Vera har vänt på en femöring sedan starten på kursen. Det är ju trots allt bara drygt fyra veckor sedan som vi sågs för första gången och de högljudda konflikterna duggade tätt och det stundom kändes hopplöst. Jag har dagligen kommit att använda mig av formeln: Du... känner dig... din intention var ju... och Vera "svarar" fantastiskt bra på det. Det känns som att jag helt plötsligt fått "en avstängningsknapp" att trycka på - bara genom att förhålla mig till det angreppssättet. I början kändes det lite stolpigt och obekvämt språkmässigt - men nu har jag fått rutin och språket blir därför ledigare och känns naturligt. Jag upplever också att Vera känner sig mindre motarbetad och mycket mer förstådd och jag kan nu skriva under på att; barn vill gärna samarbeta. Precis som ni sa. Även om upplevelsen var det motsatta tidigare - att det mest handlade om att testa gränser.
Det har hänt att jag har hamnat i rättningsreflexen - kommit med logiska och sakliga argument och förklaringar - men jag har sett det som en påminnelse om att det är dags att bekräfta känslan och visa för Vera att jag förstår att hon inte menar att bråka utan att hon ville... vad det nu var just vid det tillfället. För mig har det fungerat bra att efter att ha visat på förståelse ge en förklaring - och det har gett utrymme för Vera att föreslå ett annat tillfälle för att tillexempel bada vattenspridare, som är ett exempel från veckorna som gått. Jag har också insett att vi lärt Vera fel när det kommer till begreppet kompromiss. Att det bara har varit ett sätt för mig att nå samma mål - möjligtvis bara via en annan väg. En kompromiss behöver ju betyda "kostnader" för båda parter - annars blir det ju bara ett manipulativt sätt att få igenom samma mål. Det här är något som jag har varit uppmärksam på och jobbat med sedan vi sågs sist.
Eftersom Vera numer för det allra mesta är samarbetsvillig så har jag i princip inte höjt rösten på flera veckor. Vilket självklart påverkar både mig, Vera och Johan oerhört positivt. Familjen som helhet har blivit mycket lugnare, mer samspelt och vi har roligare tillsammans. Familjelivet är harmoniskare och jag känner inte längre att Vera "styr tillvaron" och vi andra bara anpassar oss efter hennes humör och spontana utbrott. Dagen blir mycket effektivare. Vi lägger mindre tid på konflikter och tjat - och får tid över till annat. Något som jag har pratat med Vera om. Att eftersom vi var så bra på att samarbeta nu på morgonen så hinner vi göra/leka/spela... innan vi går till förskolan idag. Jag har också märkt att Vera överlag är mycket gladare och busigare än på länge. Jag kan fortfarande höra på Vera hur vi betett oss tidigare. Hon mästrar sina vänner lite. Det gör så klart lite ont i hjärtat när jag inser hur vårt beteende präglat henne. Häromdagen ville hon skicka Johan in på rummet. Varpå vi fick möjlighet att berätta för henne att vi gjort fel, att vi aldrig argt kommer be henne gå till sitt rum mer. Att vi vet bättre nu och att vi har förstått hur ledsen hon måste ha varit därinne på rummet.
Johan sa till mig när vi gick hem förra gången vi sågs hos er att han är så otroligt glad att vi har gått på den här kursen tillsammans. Jag kan inte mer än instämma. Jag känner att det har varit livsavgörande för oss. För Vera. För mig och Johan. Det låter dramatiskt kanske - men det är så det känns. Antigen får vi hjälp att ta oss ur den här nedåtgående spiralen - eller så kommer familjen gå sönder tillslut. För mig har det helt och hållet varit avgörande att vi båda har gått - fått samsyn - och ett tillfälle att odramatiskt diskutera våra föräldraroller. Jag är helt och hållet säker på att vi inte fått samma effekt hemma som vi nu fått - om det bara varit jag som deltagit. Det har också varit effektivt att kunna påminna varandra när man är trött/hungrig och "glömmer sig". 100 % för mig är inte ett konfliktfritt familjeliv. Men att konflikterna inte brinner så mycket och så argt. 100 % betyder för mig att vi på ett konstruktivt och respektfullt hittar lösningar när vi tycker/vill olika. Jag skulle säga att vi är 95% nu. Det är små konflikter varje dag (jag vill knapp kalla det konflikter). Jag upplever det som Vera inte varit arg sedan vi sågs sist - utan mer blivit mer eller mindre sur. Men det har snabbt gått över så snart jag tryckt på "min knapp". Den största skillnaden ligger hos mig och Johan skulle jag säga. Vårt förändrande förhållningssätt har gjort hela skillnaden! Vi ses nästa vecka!/ Sophia
Tack för oss! Karin Bergquist o Dan Forsström Tel. 072-3051767/ 070-1492511 dan.forsstrom@stockholm.se bergquist.karin@telia.com