Gammal och glömsk, är det så?

Gammal och glömsk, är det så? Gösta Bucht Professor i geriatrik Det kan vara intressant att se vilken minneskapacitet ni egentligen har. Jag tänkte därför testa er lite. Försök komma ihåg orden på figur 1. Titta på dem i några sekunder och gå direkt till nästa sida. Figur 1. Tolv ord att försöka minnas. 11

Vilka var nu de tolv orden? (Bläddra inte tillbaka!) Lite hjälp för minnet erbjuds kanske av figur 2. Figur 2. En gruppindelning kan nog underlätta. Det här var ett test av det episodiska minnet, dvs. förmågan att komma ihåg händelser och liknande. Där ingår också enstaka ord som visas på det här sättet. För att klara det använder man sig ofta av minnesstrategier, som gör att det blir lite lättare att komma ihåg saker och ting. Säkert upptäckte flera av er att man kunde kategorisera orden som jag visade i fyra grupper: Musikinstrument, köksredskap, verktyg och möbler. Så gör vi ofta i vårt minne. Figur 3 ger svaret för er som utan att fuska vill kontrollera hur mycket ni kom ihåg. Figur 3. Det rätta svaret i minnesvänlig ordning. 12

Mot den bakgrunden ska vi tala lite om minnet och vad som händer med det när vi börjar komma upp i åren. Först måste vi förstås titta på det som styr minnet, dvs. hjärnan och det centrala nervsystemet. Det är en enorm apparat som innehåller 100 miljarder nervceller och de kontaktar varandra på ca 10 000 olika ställen per nervcell. Det här innebär fruktansvärt stora möjligheter att lagra information i hjärnan. Man brukar prata om informationsenheter och i hjärnan finns det så många att det knappt går att räkna nollorna efter, fler än i någon känd dator. För att nervcellerna ska kunna kommunicera där de korsar varandra i det som kallas synapser, måste de ha kemiska ämnen som överför informationen. De kallas transmittorer eller signalsubstanser. Figur 4 visar hjärnan, och som ni ser ligger olika funktioner i skilda delar. Längst in, ungefär i mitten, finns något som heter hippocampus och är det allra viktigaste för minnet. Genom den strukturen, som inte är större än ett lillfinger, passerar i stort sett allt som har med minnet att göra. Om vi får ett synintryck eller känselintryck, kommer det att rapporteras ner till hippocampus som tar hand om det och kanske lagrar det någonstans i hjärnbarken för att vi ska komma ihåg det längre fram och kunna plocka fram det. Figur 4. Hjärnan och dess funktionscentra, sedda från sidan. Pannan till vänster i bild. 13

Den del av hjärnan som utför jobbet är nervcellerna. Figur 5 visar schematiskt hur en ung, fräsch nervcell ser ut; det är den till vänster på bilden. En ung cell har väldigt många utskott där signalsubstanserna verkar, men allt eftersom vi åldras försvinner utskotten och därmed också synapserna där nervcellerna kommunicerar med intilliggande celler. Det blir inte längre ett lika tätt nätverk i hjärnan, utan cellen ser mer ut som den till höger. Det kommer att påverka oss när vi blir äldre. Nervcellerna föds vi med. Kroppen producerat inga nya utan de vi har i hjärnan är lika gamla som vi själva, de visar också ålderstecken. Figur 5. En ung, frisk nervcell, t.v., har betydligt tätare mellan utskotten och därmed lättare att kommunicera än den åldrade cellen t.h. 14

Minnet ett lagringssystem Med den bakgrunden ska vi gå lite närmare in på minnet. Det är inte bara en lagringsstation, utan ett helt system som har med uppfattning att göra: Man känner, ser eller hör någonting, sedan ska man uppfatta vad det är fråga om, lagra det i hjärnan och i nästa steg också kunna plocka fram och använda det. Naturligtvis varierar denna komplicerade förmåga i olika situationer. Hur minnet fungerar beror på en mängd faktorer runt omkring. Enkla saker som att vi t.ex. är trötta, okoncentrerade, tankspridda etc. gör att vi inte uppfattar tillräckligt mycket och då kan vi naturligtvis inte heller komma ihåg det. Det minne vi nyss testade, det episodiska minnet, hanterar personligt upplevda händelser omkring oss, något som hänger ihop med tid och rum. Det kan vara rent självbiografiskt, bröllopsdagen brukar vara en händelse som platsar i det här minnet. Vad händer då med det episodiska minnet när vi blir äldre? Här i Umeå pågår en stor undersökning, Betulaprojektet, som jag tror att många av er känner till. Det går ut på att se vad som händer med minnet när vi åldras. Vi börjar studera personer redan vid 35 års ålder och följer dem tills de fyller 80. Så långt har vi i och för sig inte hunnit med alla ännu, men vi har hållit på sedan mitten av 1980-talet. Av det här kan man få ut en hel del, och det visar sig att just det episodiska minnet är känsligt för åldrande. Även om man är frisk i övrigt blir den här typen av minne lite sämre på gamla dar. En annan minnestyp är lärdomsminnet eller det semantiska minnet. Det gäller faktakunskaper som vi lagrar i hjärnan, t.ex. vem George Washington var. Det har inte att göra med tid och rum, utan är något som bara bankas in i huvudet. Vad händer med lärdomsminnet då? Ja, det kan bli en aning sämre med åldern, men väldigt marginellt om man jämför med försämringen av det episodiska minnet. Lärdomarna sitter kvar också högt upp i åldrarna. Vi kan fylla på lärdomsminnet hela livet och det händer inte så mycket med det. Ett annat slags minne som också är väldigt väl bevarat låt vara att det kan vara lite besvärligt att använda när man blivit gammal och lite stel i lederna är förmågan att gå, simma, åka skidor och liknande. Sådant hanteras av procedurminnet, som är ett motoriskt minne och helt omedvetet. Försök själva förklara hur ni gör när ni går, det är inte lätt att beskriva. Vi bara gör sådant när vi hamnar i rätt situation: Ramlar vi i vattnet börjar vi simma utan att tänka på 15

hur det går till och behöva instruera hjärnan om hur den ska bete sig. Procedurminnet behåller vi hela livet och det ändras knappt alls. Inte ens hos den som blir svårt demenssjuk, något som ju påverkar minnet väldigt mycket, berörs procedurminnet i någon större utsträckning. Nästa minnestyp skulle man kunna kalla här- och nu-minnet, eller arbetsminnet. Det måste vi ha för att uppfatta saker, lagra dem på rätt ställe i hjärnan och kunna plocka fram dem vid rätt tillfälle. Det händer mycket omkring oss och arbetsminnet måste vi ha fart på, men det klarar inte fler än kanske 6 7 saker samtidigt. Vi använder väl alla något slags metoder för att få arbetsminnet att fungera bättre. Det mest kända är nog att chunka, något som kommer av det engelska ordet för småbitar och innebär att dela upp saker och ting i hanterliga delar. Om man tittar på sitt kontokort står siffrorna i block om fyra, telefonnummer skrivs också uppdelade för att de ska bli lättare att komma ihåg. Försök t.ex. memorera bokstavskombinationen SASABBICAPLO som den står. Det är inte så alldeles lätt, men delar man upp den till SAS ABB ICA PLO blir den genast lättare. Då kan vi, och det är ett bra minnesknep, se om de där trebokstavskombinationerna betyder någonting. SAS är ju flygbolaget. ABB är det där företaget där Percy Barnevik fick sin pension. På ICA köper jag mat. PLO hör jag talas om i utrikesnyheterna. Sådant gör det plötsligt mycket lätttare att komma ihåg den här typen av information. För att hantera siffror kan man t.ex. utnyttja viktiga händelser i historien. Om bankkoden skulle vara 1066 kommer slaget vid Hastings väl till pass som minneshjälp. Trots sådana knep får vi i allmänhet sämre minne på gamla dagar. Åldrandet i sig gör att hjärncellerna blir gamla. De har inte samma nätverk och samma kopplingar som tidigare. Det tar längre tid att lära in och plocka fram saker och ting. Vi missar en del och upplever det som att vi har lite sämre minne. 16

Godartad glömska eller demens? Demenssjukdomarna är en oroskälla för oss alla. Kan vår lilla minnesstörning vara en demens som håller på att utveckla sig? Det finns emellertid andra sjukdomar som också kan ge minnesstörningar, t.ex. en del neurologiska åkommor och framför allt psykiatriska sjukdomar som depression. Sådana kan mycket väl botas, och då blir också minnet bättre eftersom en viktig del av en depression hos äldre är just störningar i minnet. Dessutom finns en mängd psykologiska faktorer som spelar in. Man måste vara lite alert och koncentrerad för att minnet ska fungera och det är vi ju inte alltid. I Betula-undersökningen fångade vi upp alla som inte fungerade riktigt på den nivå som var normal för sin åldersgrupp när de kom till oss. På dem gjorde vi en ordentlig medicinsk undersökning. Då visade det sig att det alltid låg något slags stress, oro eller liknande bakom dåligt minne hos yngre nästan aldrig en sjukdom. Man hade sovit dåligt, det var stressigt på jobbet, barnen var bråkiga, allt möjligt i den vägen kom fram som förklaring till att de här personerna fungerade dåligt i en testsituation. Bland äldre som hade minnesproblem var det desto vanligare med depression eller en demenssjukdom. Psykologiska faktorer spelar alltså en stor roll. Ett av de viktigaste tecknen på s.k. utbrändhet eller utmattningsdepression är att vara okoncentrerad eller ha dåligt minne. Det hör ihop med den sjukdomen, men vi vet ännu inte riktigt på vilket sätt. Sedan kan man naturligtvis också skada hjärnan. Boxare tenderar att få dåligt minne det kan man inte komma ifrån, även om en del klarar sig bättre än andra: De flesta i den branschen får dåligt minne så småningom. De har utsatt sina hjärnor för ständiga påfrestningar. Något som de flesta av oss har, eller kommer att drabbas av, kallas godartad åldersglömska. Det är inte sjukligt utan beror bara på att hjärnan inte är lika snabb som tidigare. Det viktigaste tecknet på godartad åldersglömska är att man inte glömmer hela episoder men däremot tappar detaljer. Om ni till exempel var på bio igår och såg en bra film men har glömt vad skådespelarna hette då är det förmodligen fråga om godartad åldersglömska. Har ni däremot glömt att ni över huvud taget var på bio då kan det vara mer allvarligt. Testar man personer som säger att de har dåligt minne är det nästan alltid så att de fungerar ganska bra i ett skarpt test. Den godartade minnesglömskan innebär inte så mycket att vi tappar saker som vi har lärt oss utan mera 17

att vi inte hinner med att lära oss allting nytt. Det är inte bara äldre som har den typen av bekymmer. Det börjar hända redan i 30 35-årsåldern. Ofta beror det på att man är stressad eller orolig. Sedan blir minnesstörningar allt vanligare ju äldre vi blir. De flesta 80 90-åringar har faktiskt den här typen av problem utan att det därför är fråga om en demenssjukdom. Demens har flera symtom Tyvärr finns ändå ca 150 000 personer i Sverige idag som har en konstaterad demenssjukdom och säkert ett antal därutöver hos vilka sjukdomen inte är konstaterad. Demens är inte bara ett bekymmer med minnet utan begreppet rymmer en lång rad övriga symtom: En enskild minnesstörning är aldrig en demens. Det ska finnas fler symtom innan vi säger att någon har drabbats av demenssjukdom: Svårigheter med abstrakt tänkande, svårt att planera saker, dålig framförhållning och liknande problem samt ofta försämrat omdöme. Så småningom kommer problem med sådant som hjärnbarken styr. Det är ju där sjukdomen egentligen sitter och det kan då handla om störningar i vardagliga rörelser, t.ex. med att hantera kniv och gaffel. Det kallar vi dyspraxi. Demenssjuka kan också få bekymmer med talet och svårt att hitta orden, s.k. dysfasi. De kan också få svårt att begripa innebörden av saker och ting. Kniven och gaffeln kanske hanteras på rätt sätt men de begriper inte och kan inte förklara vad det är; det kallas dysgnosi. Sedan får man en personlighetsförändring också i den här sjukdomen. Den som bara har lite dåligt minne och är opraktisk behöver emellertid inte vara sjuk. På något sätt måste vi hitta en gräns när man faktiskt bör kalla det sjukdom. Den ligger i stort sett när demenssymtomen börjar ställa till elände, när det sociala livet inte fungerar som tidigare. För den som är yngre kan det t.ex. handla om att inte fungera på arbetet. Den här gränsen kan emellertid slå väldigt konstigt. Jag hade t.ex. en domare som fick Alzheimers sjukdom när han var 64 år. Det gick ju inte alls: Eftersom han hade ett så krävande yrke visade det sig tämligen omgående att han inte fungerade så han fick sin diagnos och blev pensionär. Sedan klarade han sig alldeles sagolikt bra i fem år till innan sjukdomen hade gått så långt att det började bli problem för honom i rollen som pensionär. Det visar att det här med sjuk och frisk är relativt. Demenssjukdomen, och det är också viktigt ur behandlingssynpunkt, 18

beror ytterst på hur stora krav omgivningen ställer. Den som har en demens ska inte utsätta sig för onödiga svårigheter. Kanske kan man minska kraven på den sjuke och då fungerar det ganska bra. Bland dem som söker läkare för dåligt minne, som har svårigheter att koncentrera sig, som har varit förvirrad någon gång och inte hittat hem har de flesta trots allt en demenssjukdom. Det handlar om ungefär sju av tio. Det finns emellertid en rad andra sjukdomar som kan se likadana ut och som vi måste lägga all kraft på att spåra, för där kan vi göra något på ett helt annat sätt. Det kan vara en depression, en hjärntumör eller en hjärnblödning. Också en rubbning av ämnesomsättningen kan göra oss orkeslösa och dåligt koncentrerade liksom naturligtvis skador, syrebrist och sådant. Mycket av de undersökningar vi gör går ut på att ta reda på sådant för att vi inte ska kalla någon dement som inte är det. Tre demenstyper Det finns några olika demenssjukdomar och jag ska nämna tre av de vanligaste. Den kanske otrevligaste formen är den demens som sitter i framhjärnan. Det beror på att där har vi vår personlighet, vårt omdöme, vår förmåga till insikt och vår förmåga att kontrollera känslor. När allt detta plötsligt inte fungerar kan det bli besvärligt för både den drabbade och omgivningen. Man blir omdömeslös och begriper inte ens att man är det. Hos ungefär var tionde som har framlobstypen av demens startar sjukdomen på det sättet. Det kan pågå ganska länge, flera år innan personen också börjar få besvär med minnet och orienteringen så att det börjar bli uppenbart att det är fråga om en demens. Innan dess hinner den sjuke ofta ställa till en massa trassel hemma och på arbetet, bli betraktad som en märklig individ etc. I äktenskap eller partnerförhållanden händer det ofta att parterna skiljer sig och flyttar isär. Sedan finns det undersökningar som visar att när det så småningom står klart att det är en demens brukar paren flytta ihop igen, så det kan lösa sig så småningom. Den vanligaste demensformen är Alzheimers sjukdom, som Chris Fowler kommer att berätta mera om senare. Den beskrevs redan 1907 av den tyske patologen Alois Alzheimer som hade sett typiska förändringar i hjärnan hos en avliden kvinna som han haft som patient. Det som brukar kallas det 19

Gösta Bucht första genombrottet i Alzheimerforskningen var när man bestämde sig för att sjukdomen fanns; det var 1907. Det andra stora genombrottet kom vid mitten av 1970-talet, då man upptäckte att en speciell signalsubstans i hjärnan, acetylkolin, saknas vid den här sjukdomen; det ligger till grund för de bromsmediciner som vi har idag. Sedan hände inte mycket förrän i mitten av 1990-talet, då man hittade fel på kromosomer och kom på att en stor del av Alzheimer-sjukdomen är faktiskt genetiskt betingad. Nu hoppas vi att det ska gå lite snabbare med det fjärde genombrottet, som innebär att vi kan börja behandla sjukdomen. När blodcirkulationen inte fungerar i hjärnan så att den sakta bryts ner av dålig syresättning ger det i stort sett samma symtom som Alzheimers sjukdom. Skillnaden är att sådana patienter ibland har riktiga slaganfall och kan vara ganska dåliga kroppsligt vilket patienter med Alzheimers sjukdom väldigt sällan är. Åldersglömskan finns Tappar vi då minnet när vi blir äldre? Det var ju den ursprungliga frågan. Ja, det gör vi. Inte helt och hållet, men nervcellerna åldras och fungerar sämre. Det går långsammare och blir svårare att mata in intryck i hjärnan. Det här upplever vi som sämre minne. Sådan godartad åldersglömska är vanlig: Åtta av tio 80-åringar har det. Vi har också många sjukdomar i hjärnan som 20

faktiskt ger upphov till minnesstörningar under åldrandet, t.ex. Alzheimers sjukdom. Depression är mycket vanligare hos äldre än hos yngre och det är också ett viktigt skäl för dåligt minne. Men det är ändå inte fullt så illa som det kan verka. För det första får inte alla minnesstörning. Många klarar sig och behåller ett perfekt minne långt upp i åldrarna. Alla minnestyper drabbas inte heller. En del bevaras väl, både lärdomsminnet och procedurminnet har vi i allmänhet kvar. Slutligen: Det går att träna minnet. Vi skulle behöva en hel lektion för att prata om det, men det finns metoder för att få bättre minne: kategorisera saker och delar upp det i små bitar; se till att man är utvilad och pigg när man är med om något viktigt då är chansen att det fastnar oerhört mycket större. SVERKER OLOFSSON: Innan vi släpper Gösta... tänkte ni på att i minnestestet visade han tolv ord, men han sade aldrig hur många vi borde minnas för att inte behöva oroa oss..? GÖSTA BUCHT: Den som är pigg och frisk får nog inte missa fler än ett. SVERKER OLOFSSON: Får jag fråga, var det någon som missade fler än två ord? (Tveksamma handuppräckningar.) GÖSTA BUCHT: Stopp nu, så många kan vi nog inte ta emot på mottagningen! Jag måste säga att testsituationen inte var alldeles optimal så var nu inte alltför ängsliga om ni missade några ord. 21